Ur Fjärde Internationalen 1/79
Detta är en inledning som hölls av Inge Hinnemo från KAF:s ledning på en sammandragning av aktiva i stödarbetet för sömmerskorna vid Algots/Nord den 24 februari 1979.[1]
Det här är ingen detaljerad genomgång av det ekonomiska läget inom tekoindustrin idag. Syftet är att skissera bakgrunden till de olika ”lösningar” av teko-krisen som presenteras idag, och att formulera en argumentation för en socialistisk klasskampslinje.
Vad är ”teko-krisen”? Svaret på denna fråga är inte så enkelt som det verkar när man ser statistiken över den drastiskt minskade produktionen och sysselsättningen. Arbete inom tekoindustrin har aldrig betraktats som speciellt bra jobb. De är dåligt betalda och monotona. Familjeföretag som Algots har drivit en hård personalpolitik.
Det som gjort nedgången inom teko till en akut kris för de arbetande, är att det blivit allt svårare att finna andra jobb i andra branscher. Under 70-talet har teko-krisen alltmer kommit att sammanfalla med en stagnation för den tidigare expansiva exportindustrin.
Det är fortfarande inte fråga om någon verklig massarbetslöshet. Men då tekoindustrin är koncentrerad till framför allt vissa regioner och orter så drabbas dessa hårt. Ofta kan en liten ort vara helt beroende av det lokala tekoföretaget. Problemen förvärras av att de flesta tekoarbetarna är kvinnor som har ännu svårare att finna alternativ sysselsättning än männen.
Men det förs också fram andra skäl för att tala om en ”tekokris” än det minskade antalet jobb. Man talar om att den svenska ”självförsörjningsgraden” av skor och kläder är för låg. Detta försvarspolitiska argument förs framför allt fram av Beklädnads ledning. Men det verkar mest vara ett nödargument. Beklädnads kräver en 30-procentig självförsörjningsgrad. Enligt regeringens aviserade proposition i vår är detta 10 procent för mycket. Dessutom kommer detta ”försvarspolitiska behov” av kläder snabbt att kunna produceras av allt färre arbetare genom produktivitetens utveckling.
Ett annat framställningssätt av ”teko-krisen” har t ex Kristina Torsson i sin artikel i Beklädnads jubileumsskrift. Hon menar att krisen uttrycks i sämre kvalitet på kläderna — genom importkonkurrensen; slöseri med jordens tillgångar — då u-länderna producerar råvaror för modeindustrin i stället för mat; att den internationella arbetsdelningen gynnar diktaturländer som hänsynslöst exploaterar arbetarna — t ex i frizonerna; att yrkeskunnandet går förlorat — och nationella traditioner och mönster; minskat inflytande för dem som ska använda kläderna.
De krav som kan formuleras utifrån denna uppfattning av teko-krisen kan kanske sammanfattas som krav på ”alternativ produktion”:
- en produktion för behov;
- teknologi och arbetsförhållanden avpassade efter producenternas behov;
- en resursbevarande produktion och konsumtion.
För att det ska vara möjligt att tillfredsställa dessa krav, måste industrin ha uppnått en tillräcklig teknologisk- och produktivitetsnivå för att kunna:
- producera en tillräcklig mängd av kläder;
- medge så mycket fritid för producenterna att de kan bidra till utformning av produkter och arbetsmiljö;
- medge smidig omställning av produktionsapparaten för olika behov;
- kombineras med en rationell inriktning av jordens råvaruproduktion.
Dessa materiella förutsättningar för en verklig alternativ produktion för behov i världsskala finns idag. Men de kan inte utnyttjas så länge produktionen är underordnad den kapitalistiska världsmarknaden. Därför att:
- textilindustrins kris är en del av en allmän internationell överproduktionskris. För kapitalet produceras det för mycket varor.
- höjd produktivitet leder endast till ökat förslavande av människan under maskinen och till ökad hets. Eller till att arbetskraft överförs till branscher där det är mera lönsamt för kapitalet att utsuga den. Eller till utslagning och skapandet av en reservarmé av arbetslösa som används för att pressa ner lönerna.
- införandet av datateknik används för att underlätta omställning mellan modeväxlingar i stället för till att anpassa och specialisera produktionen för olika människors behov.
- den brutala utsugningen av u-ländernas lågt betalda bomullsarbetare gör en resursslösande bomullsodling profitabel.
En produktion som utgår från producenternas och konsumenternas behov kan bara uppnås genom att den frigörs från den kapitalistiska äganderätten till produktionsmedlen och från den kapitalistiska världsmarknaden. Produktionen måste socialiseras och en planekonomi upprättas. Ett rationellt utnyttjande av arbetskraft, råvaror och teknologi förutsätter en internationell planering.
En sådan produktion för behov kan inte förverkligas genom samarbete med kapitalisterna. För dem är det inte ”kris” varken för att människor förlorar jobben eller för att produktionen inte tillfredsställer människors behov. För dem är det ”kris” därför att de inte kan tjäna tillräckligt med profit på tekoproduktionen. Därför produceras det för mycket kläder för dem. Och så länge de får bestämma så drabbas vi alltså av en överproduktionskris.
Konkurrensen inom textil- och konfektionsbranscherna är speciellt hård, eftersom det inte krävs så stora kapitalinsatser för att etablera nya företag och produkter. Låga fraktkostnader skapar en omfattande internationell handel med konfektionsvaror. De svenska teko-kapitalisterna argumenterade tidigt för att arbetarna måste hålla nere sina löner för att företagen skulle klara sig i den internationella konkurrensen.
Efter andra världskriget hade den svenska tekoindustrin ett uppsving. 115 000 människor var anställda inom denna industri i början på 50-talet. Men sedan mitten av 50-talet har branschen varit utsatt för en ständig nedgång. Tekoindustrins andel av den totala industriproduktionen har minskat från 14,5 procent 1950 till 4,5 procent 1975. Idag är cirka 40 000 människor sysselsatta inom teko.
Trots ökad internationell konkurrens var de svenska teko-kapitalisterna under slutet av 50-talet och början av 60-talet optimister. Man väntade att en höjd levnadsstandard för befolkningen skulle leda till ökad konsumtion av beklädnadsprodukter. Genom bättre kvalitet och genom hög produktivitet skulle man hävda sig i den internationella konkurrensen. Under början på 60-talet investerade man i nya maskiner för produktion av långa serier.
Produktivitetsökningen inom textilbranschen har gått snabbare än inom industrin i övrigt. Eftersom tekoindustrin är arbetsintensiv har den levande arbetskraften i allt snabbare takt ersatts av maskiner. Denna produktivitetsökning och utslagning har inte minst skett genom en nedläggning av olönsamma fabriker.
Men nedskärningarna blev ännu mer drastiska och nedläggningarna fler än vad teko-kapitalisterna hade väntat sig. De hade misstagit sig på sina marknadsutsikter. Konsumtionen av kläder ökade långsammare än inkomstökningarna.
Genom att ständigt försöka skapa nya behov genom modeväxlingar har man försökt ändra detta förhållande. Men från att ha utgjort 13,7 procent av den totala konsumtionen 1.955, utgjorde 1974 kläder och skor bara 8,4 procent.
Utlandskonkurrensen blev mycket hårdare än vad man väntat. Detta uttrycks i den kraftiga importökningen: från 30 procent av inhemsk konsumtion 1968 till 70 procent 1978. Bakgrunden var bl a standardiseringen och genombrottet för långserieproduktion av kläder. Länder med lägre lönekostnader och länder med större hemmamarknad — och därför större skala på sin produktion — kunde konkurrera ut de svenska företagen. Den svenska industrins försprång i produktivitet håller också snabbt på att ätas in.
I många fall var det just de företag som investerat i nya maskiner för långserieproduktion i början på 60-talet som tvingades slå igen, medan en del mindre mer specialiserade företag fortfarande var lönsamma. Nedgången i tekoproduktionen åtföljdes av kapitalförstörelse.
Det är nu ”teko-krisen” uppstår för kapitalisterna: lönsamheten blir för låg, vilket återspeglas i vikande investeringsvilja. Mellan 1970 och 1975 ökade investeringsvolymen inom beklädnadsindustrin årligen med 1,4 procent, medan den i industrin som helhet ökade med 4,5 procent per år. Av de avskrivningslån på 60 miljoner kronor som industriverket ställt till konfektionsindustrins förfogande budgetåren 75/76 och 78/79 var den
1 september 1978 fortfarande 35 miljoner kronor outnyttjade.
Hårdnande konkurrens, minskad lönsamhet och minskad produktion innebär naturligtvis en ”kris” för ägarna till de många familjeföretagen inom tekobranschen. Mellan mitten av 60-talet och mitten av 70-talet försvann ca 800 arbetsställen inom beklädnadsindustrin.
Men teko-krisen är också en ”kris” för hela den svenska kapitalistklassen. Därför att nedgången inom denna industri sammanfaller med en stagnation för de s k. expansiva branscherna och en stagnation och en början till kris för världshandeln efter mitten av 60-talet. Kapitalisterna får svårare att hitta alternativa lönsamma investeringsprojekt. Existensen av en stark organiserad arbetarrörelse försvårar tillräckligt drastiska nedskärningar. Statliga bidrag uppehåller en icke-lönsam produktion med konstgjord andning och försämrar lönsamheten och konkurrenskraften ytterligare.
Kapitalistklassens lösning av denna kris är en del av den svenska borgarklassens offensiv, som förberetts sedan början av 70-talet, och börjat materialiseras genom SAF:s utspel hösten -76 och en åtstramning av den borgerliga regeringens politik våren -77.
Denna offensiv bromsas inom beklädnadsindustrin av två faktorer:
- motståndet från teko-kapitalisterna, vars intressen inte alltid överensstämmer med kapitalistklassens som helhet;
- nödvändigheten att uppnå överenskommelser med byråkratin inom Beklädnadsarbetarförbundet så att den kan visa upp några resultat inför sina medlemmar och inte helt tappa ansiktet.
Huvuddragen i kapitalistklassens lösning är dock:
- Att uppnå full rörelsefrihet för kapitalet ...
... att flyttas till lönsamma branscher
... att flyttas utomlands — 1970 sysselsatte svenska företag med produktion både inom och utom Sverige knappt 2000 personer utomlands, 1978 var siffran 4500; 1500 personer sysselsattes 1977 av svenska företag med produktion enbart utanför Sverige. (Algots produktion i Portugal är inte inräknad i dessa siffror.) 1977 utgjorde utlandsproduktionen 34 procent av den totala inhemska produktionen av plagg.
... att användas för ren spekulation.
För att uppnå denna rörelsefrihet utövar kapitalet utpressning mot staten för att tvinga den att ta det politiska ansvaret för sysselsättningen.
- Att öka utsugningen av teko-arbetarna genom sänkning av levnadsstandarden. Som exempel kan vi ta Petris (ordföranden i Sveriges Konfektionsindustriförbund) artikel i Beklädnads jubileumsskrift, där han klagar på det höga löneläget, arbetstidsförkortningen och den stora frånvaron, samt kräver en återhållsam lönepolitik och införande av prestationslöner.
- Att tvinga fram en kapitalvänlig utrikes- och handelspolitik. Här framträder motsättningarna inom kapitalistklassen tydligast. Storföretagen vill ännu så länge upprätthålla frihandeln. Den svenska imperialismen kan inte på samma sätt som t ex den amerikanska slå sig in på marknaden i koloniala länder, utan är helt beroende av internationella handelsavtal. De svenska multinationella företagen utnyttjar själva frizonerna och exploaterar arbetarna i tredje världen. De är inte intresserade av några restriktioner mot dessa länder.
De svenska teko-kapitalisterna har naturligtvis ett kortsiktigt intresse av vissa importrestriktioner. Men den största delen av den svenska teko-exporten går till EG- och EFTA-länderna. Därför måste eventuella importbegränsningar hålla sig inom ramarna för överenskommelser med dessa länder. Och det torde inom den närmaste framtiden inte bli så mycket mer än de nu existerande kvoteringarna inom multifiberavtalet.[2]
Men teko-kapitalisterna blir dessutom alltmer beroende av andra delar av kapitalet. Dels blir man genom sin dåliga likviditet beroende av banker och investmentbolag. Dels minskar tekoföretagens självständighet genom den starka koncentrationen inom detaljhandeln. 1971 svarade varuhusen tillsammans med Hennes/Mauritz, Gulins/Pepita och Kapp-Ahl för 44 procent av beklädnadshandeln. På de senaste åren har de stora butikskedjornas försäljning ökat på bekostnad av varuhusens. Dessa har betydligt större importandel än de mindre butikerna.
- Att tvinga fram en förändrad inriktning av det statliga stödet. Också här finns en motsättning inom kapitalistklassen. Teko-kapitalisterna har protesterat mot att regeringen tänker slopa äldrestödet. Detta stöd är generellt och utgår till alla företag oavsett deras lönsamhet. Men det ligger i kapitalisternas långsiktiga intresse att använda det statliga stödet för att påskynda rationaliseringar. Dessa uppfattningar återges t ex i statens industriverks ”Tekoutredning 1978”, där följande åtgärder nämns: ökad mekanisering; inriktning på att finna marknadsnischer genom produktion av mode- och märkesvaror eller genom att utnyttja marknadsnärhet; utbrytning av tekniskt avancerade produktionsprocesser för tillverkning i Sverige, medan arbetsintensiva produktionsprocesser flyttas utomlands; sortimentblandning med importerade varor.
- Att försvaga de arbetandes fackliga organisationer. De kapitalistiska politikerna är idag inte beredda att ta en konfrontation med de fackliga organisationerna, utan litar än så länge till samarbetet med byråkratin inom Beklädnads, LO och SAP. Men för att helt kunna genomföra sin lösning på tekokrisen måste kapitalistklassen försöka att radikalt försvaga den fackliga organiseringen. De har dock redan fått god hjälp av Beklädnads förbundsledning både att skära ned jobben och förstöra den fackliga organisationen.
Teko-arbetarna är den solidariska lönepolitikens dubbla förlorare. Deras anställningstrygghet har offrats för att stärka den expansiva exportindustrin. Samtidigt har inte fackföreningsbyråkratin kunnat förverkliga sina löften med den solidariska lönepolitiken. Även om löneskillnaderna har minskat ligger tekoarbetarnas löner fortfarande långt under den genomsnittliga industriarbetarlönen.
Beklädnadsfackföreningarnas historia är historien om hur byråkratin genom sitt klassamarbete nästan lyckats rycka undan marken under sina egna fötter. Så långt har de rustat ner och försvagat sin organisation.
Det finns en det historiska skäl till varför Beklädnads är en relativt svag fackförening. Industrin har dominerats av små företag, säsongsarbete har varit vanligt och kvinnorna inom teko har inte haft samma organisatoriska och politiska traditioner att falla tillbaka på som männen inom metallindustrin.
En verklig industriell organisering av konfektionsarbetarna skedde 1917. Innan dess hade den fackliga organiseringen dominerats av skrädderiarbetare. Från 1917 är också en majoritet av de fackligt organiserade kvinnor. Men frågan om lika lön har ändå drivits lamt. Den togs upp på allvar först på Beklädnads kongress 1947. Men i praktiken är likalönsprincipen fortfarande inte förverkligad.
Bakgrunden till byråkratiseringen av Beklädnadsfackföreningarna är densamma som för hela fackföreningsrörelsen: införandet av klasslagar och krossandet av den fackliga demokratin på 20- och 30-talen; och sedan byråkratins aktiva ansvarstagande för statliga regleringar fr o m ”borgfreden” under kriget.
Fackföreningarna inom tekoindustrin slöt upp bakom kapitalisternas rationaliseringssträvanden. Precis som teko-kapitalisterna underkastade sig intressena hos de dominerande kapitalgrupperna, så accepterade teko-fackföreningarna LOs solidariska lönepolitik och frihandelsvänlighet för att stödja exportindustrin. Man satsade på att arbetslösheten inom tekoindustrin skulle sugas upp av de expansiva branscherna. Och genom att olönsamma företag slogs ut till förmån för kapitalstarka så skulle lönerna kunna höjas till nivå med andra arbetargrupper.
Men Beklädnadsbyråkraterna räknade lika fel som tekokapitalisterna på andra sidan förhandlingsbordet. De räknade inte med en allmän stagnation för världshandeln. Exportindustrin kunde inte suga upp arbetslösheten. Sedan mitten på 70-talet ligger den allmänna arbetslösheten på en högre genomsnittsnivå än tidigare. Och i flera fall var det just de företag som nyinvesterat i långserieproduktion och som skulle bli de kapitalstarka framtidsföretagen som skulle betala högre löner — det var dessa som gick omkull i den hårdnande internationella konkurrensen. Resultatet har blivit att Beklädnadsarbetareförbundet verkligen är ett nedrustat förbund. Det bildades 1971 genom en sammanslagning av Svenska Textilarbetareförbundet, Svenska Beklädnadsarbetareförbundet och Sko- och Läderarbetarnas förbund. Underlaget för teko-fackföreningarna har alltså minskats från 115 000 sysselsatta till 40 000 på 25 år. Bara under de första fyra åren, mellan -71 och -75, minskade medlemsantalet i Beklädnads med 12 procent. Förbundsledningarna inom teko har i praktiken fungerat som rationaliseringsagenter som framför allt drivit krav på arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Som man själv säger i sin jubileumsskrift: ”Viktigast var dock troligen kraven på effektivitet i arbetsförmedlingen.”
Under det senaste året har vi kunnat se ett par exempel på hur resultatet av denna klassamarbetspolitik blivit att byråkraterna utarmat sina organisationer så långt att de inte längre kan garantera deras feta löner. I samband med förbundsförhandlingarna 1978 krävde Beklädnads att arbetsgivaren skulle betala ett ”administrationsbidrag” för att finansiera förbundets ”branschpolitiska arbete”. Ordföranden Karl-Erik Persson konstaterade att man ju hade en ”gemensam syn på branschproblemen”. Ett annat exempel är att Karl-Erik Persson föreslår en sammanslagning av alla industriförbund till ett enda stort förbund.
Efter dessa storartade förberedelser för att möta den kapitalistiska krisen, kan idag Beklädnadsbyråkraterna bara rikta vädjanden till regeringen. Man kräver protektionistiska åtgärder och en 30-procentig självförsörjningsgrad. Man kräver en uppbromsad nedskrotning av branschen genom statliga stödåtgärder. Och man kräver mer pengar till det statliga tekoföretaget.
Med sina reaktionära protektionistiska krav lyckas man bara uppmuntra den utlänningsfientlighet som idag åtföljer borgarklassens offensiv — samtidigt som varken kapitalister eller politiker har för avsikt att rädda de svenska tekoföretagen genom protektionistiska åtgärder. Den statliga företagsamheten inom tekoindustrin idag syftar bara till en rationalisering, som kravet på nollresultat till 1980 visar.
Byråkratins klassamarbetslinje har inte bara röjt vägen för kapitalisternas hänsynslösa utnyttjande av arbetskraft och resursslöseri. Framför allt har den avväpnat tekoarbetarna inför dagens situation av begynnande allmän kris för kapitalismen.
Klassamarbetslinjen är en nederlagslinje. Men betyder det att vi inte kan uppnå några förbättringar idag? Att vi måste invänta socialismens seger? Är det inte viktigt att som Algotstjejerna visa att det finns en alternativ produktion?
Jovisst kan vi tvinga kapitalister och regering till eftergifter. Men vi måste förstå att sådana segrar är begränsade och bara tillfälliga. Kapitalister och politiker gör dessa eftergifter bara för att kunna säkra sina långsiktiga intressen.
Varför motarbetar myndigheter och företagsledning Algots-sömmerskornas alternativa produktion av arbetskläder? — Inte i första hand för att en sådan produktion inte skulle bli ekonomiskt lönsam. Tvärtom passar den in i den marknadsinriktning man anser måste gälla för svensk tekoindustri: specialiserad produktion och marknadsnärhet. Fast man tycker förstås att sömmerskornas modeller är för komplicerade och dyra att producera. Men det som är allvarligt för myndigheterna, och deras kapitalistiska uppdragsgivare, är att Algotssömmerskorna visat att arbetarklassen inte är beredd att tillåta dem att flytta kapitalet dit där det ger mest profit. Att sömmerskorna kräver sin kontroll över kapitalet och försöker göra det i samarbete med andra arbetargrupper. Detta uppträdande är tvärtemot vad kapitalister och myndigheter är vana vid från byråkratins sida. Utan att bryta detta motstånd kan inte kapitalisterna genomföra sin lösning av tekokrisen.
Regeringen kan tvingas bromsa nedskrotningen av tekoindustrin, både för att ta hänsyn till intressena hos vissa kapitalgrupper, och för att inte äventyra byråkratins kontroll över arbetarna. Det kan ske i form av begränsade importrestriktioner, statligt stöd och statliga beställningar. Utrymmet för en sådan politik minskar dock hela tiden genom den allmänna krisen för industriproduktionen. Kapitalet kräver rationaliseringar och stöd för exporten.
Kapital och regering kan också tänkas acceptera en alternativ produktion som inte hotar den kapitalistiska marknaden — genom t ex upprättandet av arbetarkooperativ. Denna kan ju stämma överens med tekokapitalisternas sökande efter specialiserade marknadsnischer.
Men under trycket från marknaden och från staten kommer denna produktion inte att kunna förbli speciellt ”alternativ”. Vi kan som exempel titta på marknaden för arbetskläder. För det första, så kontrolleras denna i allt högre grad av uthyrningsföretag, typ Tvättman. För det andra är den beroende av sysselsättningsutvecklingen i övriga industrin och denna är inte alltför positiv. För det tredje är den beroende av beställningar från den offentliga sektorn — men denna kan inte fortsätta att expandera om produktionen stagnerar. Till sist konstaterar statens industriverk att, trots väntad ökning av förbrukning av arbetskläder, så kommer sysselsättningen i produktionen av dessa att minska. Den som vill stödja kampen för en verklig alternativ produktion, en produktion i producenternas och konsumenternas intresse, kan inte begränsa sig till att stödja ett eller annat experiment med att tillverka och sälja bra kläder. Han eller hon måste stödja kampen mot att kapitalisterna godtyckligt kan flytta kapitalet dit där det ger mest profit och utnyttja ny teknologi bara för att kunna suga ut de arbetande effektivare. Detta kan bara förhindras genom att de arbetande inte längre accepterar att deras egen organisation används för att genomföra kapitalets intressen.
Algotssömmerskorna kan inte ensamma — med aldrig så brett stöd för försäljningen av deras alternativa produkter — bekämpa myndigheternas sabotage eller komma undan trycket från marknaden. De måste visa att de inte bara kämpar för att finna en ”nisch” åt sig själva, utan att det ligger i alla tekoarbetares intresse att stödja kampen mot kapitalets rationaliseringar.
Solidaritetsrörelsen med sömmerskornas kamp får inte inskränkas till en försäljningsorganisation — även om den måste försvara sömmerskornas rätt att gå förbi de privata detaljisterna och uthyrningsföretagen för att diskutera med och presentera sina produkter för arbetare på deras arbetsplatser. Men rörelsens huvuduppgift måste vara att försvara sömmerskornas rätt att själva bestämma över produktionen och bekämpa varje försök från myndigheterna att sabotera den eller ekonomiskt strypa den.
Men det är sömmerskorna själva som måste ta ledningen i kampen. Genom att vända sig till sina viktigaste allierade: andra tekoarbetare. Det är därför vi har pekat på att det är nödvändigt med en nationell konferens där representanter från alla tekofabriker kan samlas för att diskutera hur kampen för jobben kan föras.
En sådan konferens måste göra upp med den linje som Beklädnads förbundsledning hittills följt. Exakt kring vilka krav man kan skapa en förståelse för nödvändigheten av ett sådant brott måste avgöras av de arbetare som på en konferens är beredda att ta kamp för en klasskampslinje.
Som avslutning på denna inledning tänker jag skissera ett program för en klassopposition mot Karl-Erik Perssons och de andra byråkraternas diktatur. Missförstå mig inte. Jag menar inte att vi ska slänga fram detta program om en nationell konferens verkligen skulle komma till stånd och ställa ultimatum till den att den måste acceptera hela programmet. Men jag vill presentera denna skiss som en kontrast till Beklädnads förbundsstyrelses program inför 80-talet. Jag vill visa på det enorma gapet mellan de objektivt nödvändiga åtgärderna för att försvara jobben och levnadsstandarden å ena sidan, och förbundsstyrelsens förslag å den andra. Och jag vill visa på de stora uppgifter de arbetare måste ta på sig som beslutar sig för att ställa sig i spetsen för kampen för att rädda jobben för tekoarbetarna. Slutligen är det bara utifrån en förståelse för dessa objektivt nödvändiga åtgärder som vi i KAF kan tillämpa övergångsprogrammets metod för att formulera de förslag på omedelbara åtgärder som kan leda olika arbetargruppers kamp framåt idag.
Det är denna som har rustat ned den fackliga organisationen så att den idag är oförmögen att ta kamp mot ökad arbetslöshet. Samtidigt har den inte lyckats höja tekoarbetarnas löner upp till industriarbetargenomsnittet.
Förbundet måste ta sitt krav på allvar: att ingen ska avskedas utan att vara garanterad ersättningsjobb. Och det ska vara på orten! Och sådana garantier finns inte idag! Därför måste alla få vara kvar i produktionen. Det tillgängliga arbetet måste fördelas genom att arbetstiden förkortas. Samtidigt ska arbetarna inte behöva betala den kris som beror på att kapitalisterna inte längre kan göra profit på deras arbete — på att de producerat ”för mycket” för den kapitalistiska marknaden. De ska ha full lön och hållas skadeslösa mot inflationen genom indexreglering.
I stället för att låta Algotsfamiljer och andra spekulera med skattemiljoner och arbetarnas försörjning måste tekoproduktionen planeras för behov och ge trygg sysselsättning för arbetarna. Men all så kallad planering, alla regleringar — vare sig det gäller protektionistiska åtgärder, subventioner i detaljhandeln, statligt stöd eller statliga beställningar — kommer att användas endast för att öka kapitalisternas profit, om inte de arbetande själva tar över kontrollen av produktionen. Extraprofiter kommer att användas för att ytterligare rationalisera och ställa arbetare på gatan. Statliga pengar kommer att användas för att frigöra kapital för mer lönsamma projekt. Försök att stoppa kapitalexporten kommer att leda till att kapitalisterna hotar att lägga ner resten av den inhemska produktionen. Och myndigheterna har visat sig ha varken kraft eller vilja att effektivt stoppa ett valutautflöde. Att statliga pengar används för ren svindel har fallet Algots/Nord visat.
Statliga företag som Eiser, Sweteco och Algots får idag inget statligt branschstöd. Statens syfte är varken att garantera jobben eller att skapa en produktion för behov, utan bara att rationalisera och skapa lönsamma enheter. Genom att dra ut på processen hoppas man kunna göra nedläggningar politiskt möjliga. Som i fallet Algots agerar staten städgumma sedan privatkapitalisterna kört företagen i botten.
Tekoindustrin kan bara saneras genom att hela branschen, inklusive de lönsamma företagen, förstatligas under arbetarnas kontroll. Då kan arbetarna sätta upp målsättningar för produktionen; planera en produktion för konsumenternas behov; eller upprätta en kontroll över utrikeshandeln så att sysselsättningen inte blir totalt beroende av upp- och nedgångarna på den kapitalistiska världsmarknaden.
Men en planhushållning inom tekoindustrin är inte möjlig utan en samordning och en arbetarnas kontroll över den övriga produktionen och marknaden. Därför måste tekoarbetarna stödja kampen för en arbetarregering som förstatligar storföretagen och bankerna.
Beklädnadsbyråkraternas tal om ”socialklausuler” eller att vi inte ska köpa våra kläder från frizonerna p g a de multinationella företagens hänsynslösa utsugning av arbetarna där, är inget annat än ett knep för att lura arbetarna att sluta upp bakom den svenska imperialismens ekonomiska krigföring — precis som andra imperialistiska länder för sina ekonomiska eller militära krig i demokratins namn.
Så länge fackföreningsledningarna inte vågar ingripa effektivt mot de svenska multinationella företag som utsuger koloniala länder, så är allt detta tal bara hyckleri.
Tekoarbetarna kan bara stödja sina kamrater i andra länder genom ett direkt stöd till deras fackliga och politiska kamp.
Kampen mot arbetslösheten kan bara föras genom solidariska aktioner av alla arbetare inom tekoindustrin — med stöd av andra arbetare. Upprättandet av arbetarkontroll över produktionen kräver en demokratisk aktivering av arbetarna. Ett program för kampen måste formuleras genom demokratiska diskussioner som aktiverar alla tekoarbetare.
Men i kampen för en sådan kämpande och demokratisk fackförening kommer en klasskampsopposition att stöta på motstånd från den nuvarande byråkratiska ledningen för Beklädnads. Denna ser den fackliga demokratin och kampen som ett hot mot sina positioner, materiella förmåner och ”samförståndet” med kapitalister och politiker. Om dess positioner allvarligt hotas kommer den att få stöd från hela den mäktiga byråkratin inom LO och socialdemokratin. Dessa krafter kommer på alla sätt att försöka splittra arbetarna. De kommer inte att dra sig för att direkt samarbeta med arbetsköparna.
Därför kommer kampen för en solidarisk klasskampslinje att bli lång och hård. En klasskampsopposition kommer inte att omedelbart vinna gehör för kraven på fördelning av arbetstiden och förstatliganden under arbetarkontroll. Dessutom är tekoarbetarna för få och utspridda på små arbetsplatser för att ensamma kunna genomdriva sådana krav. De måste få stöd från arbetarna på de största industrierna.
För att kunna förankra ett radikalt klasskampsprogram och utveckla ett alternativt ledarskap till den byråkratiska ledningen måste en klasskampsopposition byggas runt kampanjer för krav som kan skapa en bred enighet bland arbetarna trots byråkratins kontroll över den centrala fackliga organisationen.
Kravet på arbetsdagens förkortning kan bli ett sådant krav — på samma sätt som inom stålindustrin i Västtyskland.
Viktiga krav som måste drivas inom samtliga fackförbund är kraven på beslutande medlemsomröstningar och på att arbetarna skall återfå strejkrätten.
Lönenivån måste höjas till den genomsnittliga för industriarbetare och den faktiska diskriminerande lönesättningen för kvinnor upphävas. Kvinnornas dominans bland medlemmarna måste återspeglas i styrelser och bland förbundets ombudsmän. Den fackliga organisationen måste ha vetorätt mot nedläggningar. Kampen vid Algots/Nord är ett exempel på hur viktigt det är att försöka mobilisera ett brett stöd bland alla tekoarbetare för dem som hotas av avsked idag.
I sitt program inför 80-talet — återfinns i jubileumsskriften — säger Beklädnads förbundsstyrelse: ”Beklädnads har ca 70 procent kvinnliga medlemmar och 30 procent manliga. Arbetslösheten inom förbundet fördelar sig så att 85 procent av den faller på kvinnorna och ca 15 procent på männen. Även i arbetslösheten finns alltså en ojämlikhet mellan kvinnor och män.” Vi måste stödja följande krav från förbundet: ”Beklädnadsarbetarnas förbund kräver nu att samhället gör kraftiga satsningar för att undanröja de hinder som uppenbarligen existerar och som gör det svårare för kvinnor än män att ta sig ur en iråkad arbetslöshet. Arbetsförmedlingarna måste få ökade resurser för att kunna ge det stöd som behövs. De tidigare åtgärderna för att anställa kvinnor i typiskt manliga jobb måste intensifieras.”
I konsekvens med denna inställning måste Beklädnads avvisa förslaget till jämställdhetslag, då detta i praktiken kommer att underlätta för män att få kvinnoyrken i stället för tvärtom. I stället måste Beklädnads kräva en ensidig kvotering av kvinnor till typiskt manliga jobb och att dessa landvinningar ska förvaras genom en kvotering av kvinnor vid avsked.
Likaså måste en klasskampsopposition gå emot diskriminerande avskedanden inom tekoindustrin då de splittrar den fortsatta kampen mot nedläggningar och arbetslöshet.
Det är inte tillräckligt att som förbundsstyrelsen säga att det är ”viktigt att fullfölja den utbyggnad av barnomsorgen som inletts”. De verkliga behoven ligger långt över kommunernas beräkningar. Man måste få rätt att behålla sin daghemsplats även vid arbetslöshet.
[1] Inledningen baserar sig på följande material: ”Beklädnadsarbetarnas förbund 90 år — Jubileumsskrift” (1978); ”Beklädnadsindustrin — teko-, sko- och läderbranschens utveckling”, sammanställning gjord till Beklädnads kongress 1976; ”De svenska tekoindustriernas utlandsverksamhet”, statens industriverk, PM 1979:2; ”Tekoutredning 1978 -bedömning av tekoindustriernas utveckling”, statens industriverk, PM 1979:3.
[2] Det s k multifiberavtalet är ett internationellt textilhandelsavtal som gäller från 1 januari 1974. Enligt detta kan överenskommelser om begränsningar av handeln ingås bilateralt om ”marknadsstörning eller risk för marknadsstörningar kan anses föreligga”.