Ur Fjärde Internationalen 1/79
Ett antal artiklar som dykt upp på senaste tiden i olika vänstertidningar hävdar att den ”klassiska marxismen” — så som den utvecklades av främst Lenin, Luxemburg och Trotskij — borde överges som en utgångspunkt för att utveckla en revolutionär strategi anpassad till dagens villkor.
John Ross påpekar att detta inte motsvarar vad som i verkligheten skett till vänster om kommunist- och socialistpartierna. Vad vi i själva verket sett i Europa under de senaste åren är en betydande förstärkning av de krafter som åberopar sig på den klassiska marxismen, och en kris och nedgång för de krafter som förkastar den.
Under de tio år som gått sedan generalstrejken i maj-68 i Frankrike, har vi sett ett definitivt slut på efterkrigstidens relativa klassfred i Europa. Betydelsefulla händelser och förändringar i klasskampen har ägt rum.
Som alltid har denna utveckling fört med sig viktiga förändringar inte bara inom de reformistiska kommunist- och socialistpartierna utan också bland krafter till vänster om dessa.
Under åren efter maj-68 framstod situationen som enkel för stora delar av ”yttersta vänstern”. Den härskande klassen hade slagits tillbaka genom arbetarstrider i masskala — efter maj-68 följde den ”heta hösten” 1969 i Italien, de stora strejkerna mot tories i Storbritannien, francoismens dödsryckningar i Spanien, klasstriderna i Portugal etc.
Nya rörelser utvecklades — av kvinnor, av immigrantarbetare och i bostadsområdena. De reformistiska masspartierna överflyglades av dessa rörelsers kamp. Detta fick också frågan om den revolutionära strategin att framstå som mycket enkel för många vänsterorganisationer. Från strejker och självständiga rörelser till mycket större strejker och mer och större självständiga rörelser till ännu större strejker och ännu mer och större självständiga rörelser och vidare mot revolutionen — detta var en modell som många omfattade, antingen uttalat eller underförstått.
Man förde fram en bestämd uppfattning om klasskampens vidare utveckling: de traditionella reformistiska organisationerna skulle gå tillbaka och den yttersta vänstern skulle bli dominerande.
Man förutsåg inte några större politiska problem eller valsituationer på vägen framåt. Revolutionärerna skulle helt enkelt ställa upp på massornas sida och dessa utvecklades snabbt och delvis spontant mot revolutionära ståndpunkter.
Vissa delar av denna strategi modifierades tillfälligt. Så betonar man t ex idag kvinnorörelsen mycket mer än för tio år sedan. De grundläggande ramarna har emellertid förblivit intakta.
Detta vägledde teorin och praktiken hos olika organisationer, allt från Lotta Continua och Avanguardia Operaia i Italien, till uppfattningarna hos den strömning som bildade Socialist Workers Party i Storbritannien, till liknande organisationer i Frankrike, Portugal och många andra länder.
Nu baserades denna ”strategi” på ett enda faktiskt förhållande — ett förhållande som ständigt måste påpekas och försvaras mot kommunist- och socialistpartierna, vilka försöker förneka det.
Detta förhållande är att klasskampen i Europa efter 1968 inte endast varit gnissel och ”störningar” i kapitalismens normala sätt att fungera. Det har varit verkliga massuppsving, vilka förebådar ännu större kommande strider. Rörelsen mot det sociala förtrycket spreds i en skala större än på 20- eller 30-talen, och utgör en verkligt viktig förutsättning för att underminera borgarmaktens historiska grunder och föra kampen för mänsklighetens frigörelse vidare.
Tio miljoner i strejk i Frankrike maj-68, 15 miljoner i Italien sommaren -69, klasstriderna 1975 i Portugal, den enorma strejkvågen i början av 1976 i Spanien — dessa utgjorde några av historiens mäktigaste exempel på arbetarkamp. Kapitalismens nuvarande tillstånd innebär att dessa händelser inte kommer att följas av någon längre tids ”återgång till det normala”. Alla organisationer inom den yttersta vänstern betonade helt korrekt detta gentemot reformismen.
Men att förstå en aspekt av situationen är inte tillräckligt i politiken. Det är en grundläggande marxistisk princip att en politisk linje inte kan härledas från enbart arbetarklassen och de förtrycktas villkor, utan endast från förhållandet mellan alla klasser i ett kapitalistiskt samhälle. Lenin uttryckte det så att marxistisk politik ”kräver att hänsyn tas till alla krafter, grupper, partier och klasser som är indragna”. De som helt enkelt projicerade det väldiga arbetaruppsvinget efter -68 vidare in i framtiden förmådde inte heller förstå ett annat centralt faktum.
Detta är att den härskande klassen i de avancerade imperialistiska länderna besitter kolossala reserver, resurser och försvar för sin maktställning. Dessa är inte endast mycket större än i varje kolonialt land, utan också mycket mer överväldigande än de som mötte Oktoberrevolutionen 1917 i Ryssland.
De främsta av dessa försvar är de byråkratiska ledarskapen i arbetarklassens reformistiska masspartier och den borgerliga demokratins mekanismer. Lenin påpekade i själva verket detta redan då han sade att det skulle bli mycket svårare att erövra makten i Västeuropa än i Ryssland. Sedan Lenins tid har erfarenheten av stalinismen och dess effekt på arbetarklassens medvetande fördubblat många av problemen.
Den politik med vilken man kunde erövra makten i Ryssland, för att inte tala om Kina eller Vietnam, är alltför outvecklad för uppgifterna i Frankrike, Italien, Spanien, Portugal eller Storbritannien. Mot primitiva delar av den yttersta vänstern, vilka hamnar långt bakom den politiska utveckling som bolsjevikerna hade uppnått 1917, har den härskande klassen och reformisterna inga allvarliga problem. Mot ett aldrig så stort rent spontant uppsving bland arbetarklassen och de förtryckta kommer de stora politiska resurserna hos den härskande klassmakten i Västeuropa alltid att segra.
Från 1975 stötte arbetarklassen och den ”yttersta vänstern” i hela Europa på bakslag. Det tog sig sina mest dramatiska uttryck i Portugal. Där stod en mäktig arbetarrörelse mot en försvagad statsapparat och besegrades av ett socialistparti, vilket visserligen var berett att använda armén, men som huvudsakligen hade använt den borgerliga demokratins vapen för att isolera yttersta vänstern och militanta arbetare.
Kuppen den 15 november 1975 var endast en upprensningsaktion efter en redan uppnådd politisk seger. Efter 1975 skedde utvecklingen i andra länder i annan form, men med väsentligen samma innehåll.
I Italien befann sig arbetarklassens kamp under sju år, från 1969, på en nivå utan motstycke någon annanstans i Europa. Ändå kunde det reformistiska kommunistpartiet efter valen i juni 1976 använda den ”historiska kompromissen” för att försätta arbetarklassen på defensiven och leda den till motgångar. I Frankrike ledde splittringen mellan socialist- och kommunistpartierna till en seger för borgarklassens partier i valen mars -78. I Spanien lyckades också den härskande klassen att behärska situationen efter Francos död. Dess partier vann de första valen, och den efterföljande fackföreningskampen försvagades då åtstramningsprogrammet i Moncloapakten undertecknades, och av kommunist- och socialistpartiernas splittringslinje.
I Storbritannien tillfogade Labourregeringen arbetarklassen betydande bakslag genom att genomföra sin inkomstpolitik från 1975 till 1978.
Även om inte borgarklassen någonstans i Europa har lyckats att tränga tillbaka arbetarklassen till situationen före 1968, har ändå massorna utsatts för bakslag. Det har tydligt framgått att den härskande klassen har mäktiga politiska försvarare och agenter inom arbetarrörelsen. Detta ger en viktig insikt i problemen och komplikationerna för klasskampens framtida utveckling i Europa.
Dessa händelser hade en chockeffekt på en vänster, som inte hade förmått inse hur omfattande den härskande klassens och dess agenters försvar var. Dessa nederlag orsakades inte av förtrycket — detta skulle inte ha förvånat den yttersta vänstern — utan av att den härskande klassen använde sin politiska styrka och framför allt sina reformistiska agenter inom arbetarrörelsen.
Vad som orsakade krisen för så många av de organisationer, vilka uppstått ur 1968, var inte nederlagen — dessa kommer tyvärr att inträffa bara alltför ofta - utan att det var så fullständigt uppenbart att stora delar av den ”yttersta vänstern” inte kunde bemöta bourgeoisiens och reformisternas politiska resurser.
I Portugal försökte sådana organisationer som PRP och MES att bemöta den offensiv Socialistpartiet genomförde under ”demokratins” fana med slagord som: ”Sovjeter utan partier”, ”Ned med parlamentet”, ”Socialdemokratin är fascistisk”. De blev fullständigt besegrade, diskrediterade, förlorade det mesta av sitt inflytande och reducerades till skuggor av vad de hade varit.
I Italien var ”yttersta vänstern” sannolikt den största i Europa — med tiotusentals medlemmar, tre dagliga tidningar, och t o m sina egna radiostationer. Men dess största organisationer hade inget svar på den ”historiska kompromissens” politik, eftersom de inte förmådde se skillnaderna i klassbas mellan kommunist- och socialistpartierna å ena sidan och kristdemokraterna å den andra.
Antingen agerade de som vänsterkritiker av kommunistpartiet genom att resa kravet på ”Vänsterregering” — ett krav som undvek att fördöma en kompromiss med kristdemokraterna på principiella grunder — eller så deklarerade de att frågan om vem som bildade regering var irrelevant.
I bägge fallen var de helt oförmögna att handskas med verkligheten och slets bokstavligen itu. Två av de större organisationerna, Avanguardia Operaia och PDUP/Manifesto splittrades båda medan Lotta Continua upplöstes som en organiserad kraft.
Den stora publicitet som ges till de autonoma rörelsernas[1] och terroristorganisationernas självmordspolitik kan lätt vändas till fördel för den härskande klassen själv och för kommunistpartiet.
I Frankrike tillät det faktum att de största organisationerna till vänster om socialist- och kommunistpartierna är trotskistiska dem att ta upp problemet med vänsterunionen utan att göra katastrofala misstag.
Men den största icke-trotskistiska organisationen, OCT, förlorade 40% av sina medlemmar i en splittring, eftersom den inte kunde bemöta socialist- och kommunistpartiernas allianspolitik och den härskande klassens motattack.
I Storbritannien var förändringen inte så dramatisk. Klasskampen hade inte nått samma nivå som i södra Europa och den största ”yttersta vänster”-organisationen, IS/SWP,[2] bevarade mycket större delar av Lenins och Trotskijs ”traditionella marxism” i sin politik.
Från 1968 till 1974 var International Socialists nästan helt dominerande till vänster om Labour- och kommunistpartierna. IS hade inte endast det överlägset största antalet individuella marxistiska politiska kadrer, utan också ett begränsat men ökande antal militanter med inflytande och bas i industrin. Framförallt var IS' roll som en betydande kraft till vänster om kommunistpartiet i fackföreningarna helt oomstridd.
Fyra år senare har situationen förändrats markant. Omkring 1968 utvecklades IS mot leninistiska och trotskistiska positioner, bort från de positioner man hade haft på 50-talet och början av 60-talet. Men betydande drag av syndikalism fanns kvar i dess politik.
Omkring 1974-75 ledde dessa syndikalistiska drag till en linje som mycket liknade den som drevs av sådana organisationer som Avanguardia Operaia, OCT, PRP m fl. Med dessa utvecklade man också organisatoriska band. Dessa försåg SWP med ett alternativ till klassiskt marxistiska positioner.
Resultatet var att SWP förändrades i grunden. Man kunde inte dra lärdomar av händelserna 1975 i Portugal. Organisationen genomgick en serie utrensningar och splittringar, vilka i grunden förändrade dess sammansättning. En mycket stor del av den ackumulerade politiska kadern gick förlorad.
Dess bas av militanter med inflytande i fackföreningarna minskade faktiskt trots organisationens totala tillväxt. Alternativa strömningar, både politiska och inom nya sociala rörelser, utvecklades utanför SWP.
Tio år efter 1968 är SWP fortfarande den absolut största organisationen inom yttersta vänstern i Storbritannien, men den är inte längre så fullständigt dominerande.
Nettoresultatet av förskjutningen av styrkorna till vänster om socialist- och kommunist-partierna har därför varit att en större omgruppering av ”yttersta vänstern” i europeisk skala har inletts.
1968 och omedelbart därefter var det överallt i Europa utom i Frankrike endast en liten minoritet som baserade sin politik på klassisk marxism (och däri inkluderas inte en så vansläktad avkomma som Healyismen[3]. I länder som Spanien fanns inte ens denna lilla minoritet.
De som tillkännagav sitt avståndstagande från ”den traditionella marxismens dogmer” dominerade helt. Man kunde på allvar lansera idéer om en internationell ”icke-stalinistisk maoistisk” strömning och om en trend som representerades av banden mellan portugisiska PRP, italienska Avanguardia Operaia, franska OCT och brittiska SWP.
Idag har maoisternas och ”movementisternas” [4] styrka kraftigt minskat. De krafter som utgår frän den klassiska marxismen är mycket större och de som förkastar den är mycket svagare.
Endast i ett land, Italien, där krafter som baserar sig på leninism och trotskism är mycket svaga, har denna förändring skett endast genom tillbakagången för självdefinierade ”nya strömningar”. Det som framstått som alltmer föråldrat är inte den klassiska marxismen utan de som förkastat den till förmån för ett ”nytt tänkande”.
Orsaken till denna förändring i styrkeförhållandena inom yttersta vänstern till förmån för klassiskt marxistiska strömningar är uppenbar. Marxistiska idéer och kategorier är inte godtyckliga ”dogmer”, magiska ord satta på papper, utan beskrivningar och avspeglingar av (eller misslyckade försök att avspegla) enorma sociala krafter som berör hundratals miljoner människor.
De klassiskt marxistiska analyserna av staten, imperialismen, stalinismen, arbetarpartierna, blir överflödiga — dvs dogmer i ordets egentliga bemärkelse — först då de sociala krafter de beskriver inte längre existerar.
Naturligtvis är det inte så, att ingenting har förändrats sedan 1924 då Lenin dog eller 1940 då Trotskij mördades — organisationer som tror det är på god väg till historiens skräphög tillsammans med övriga centrister. Men då det gäller de mest grundläggande frågorna är de centrala krafterna så som de analyseras av Lenins och Trotskijs klassiska marxism fortfarande i högsta grad giltiga. Detta är sant även om dessa krafter nu ofta kombineras på nya sätt och utvecklas längs nya vägar.
I motsats till vad som förutspåddes av dem som avvisar ”traditionella marxistiska dogmer” har följande frågor visat sig vara i högsta grad relevanta: frågor om arbetarorganisationernas enhetsfront, skillnaden mellan socialist- och kommunistpartier och borgarklassens partier, det förhållande att det inte är oväsentligt om arbetarna lever i en borgerligt demokratisk eller i en fascistisk stat, att man inte kan ställa fackföreningarna åt sidan utan måste arbeta inom dem, att koalitioner med bourgeoisiens partier utgör ett dödligt hot mot arbetarklassen, etc.
De som vände ryggen till sådana ståndpunkter lyckades inte undfly ”traditionella marxistiska dogmer” utan endast undfly verkligheten.
Perry Anderson uttryckte detta väl i en artikel om Gramsci i New Left Review nr 100, även om han drog de felaktiga politiska slutsatserna:
”De internationella diskussionerna som förenade och skilde Luxemburg, Lenin, Lukas, Gramsci, Bordiga eller Trotskij .. . representerar de sista stora strategiska debatterna inom den europeiska arbetarrörelsen ... De klassiska debatterna ... förblir fortfarande på många sätt de mest avancerade referensramar vi har idag.
De strategiska diskussioner som ägde rum för fyra eller fem decennier sedan är alltså inte föråldrade. Tvärtom, att gå tillbaka till dem är ett steg mot en marxistisk diskussion med den — med nödvändighet anspråkslösa — målsättningen att åstadkomma ett ’första utkast’ till en korrekt teori idag.
Regis Debray har i en välkänd passage talat om den ständiga svårigheten att vara samtida med vår nutid. I Europa, åtminstone, återstår fortfarande uppgiften att bli tillräckligt samtida med vårt förflutna.” [5]
Betyder detta då att de krafter, som utgår från den klassiska marxismen tror att vi kan slå oss till ro, därför att alla viktiga problem redan är lösta? Räcker det nu om vi noggrant läser igenom de 45 volymerna av Lenins samlade verk?
Inte alls. Aven om Lenin och Trotskij förespråkade en korrekt politik i dess huvuddrag, är det självklart att de hade fel i vissa frågor. När detta är fallet får inte revolutionärerna tveka att säga det — precis som Lenin och Trotskij var beredda att säga vilka fel de tyckte att Marx och Engels hade begått.
Men allmänna gliringar mot ”dogmer” med det enda syftet att undergräva tidigare ståndpunkter utan att ersätta dem med något positivt och följdriktigt tjänar bara till att ersätta tanken med demagogin. Att förkasta vissa ståndpunkter och resa klart definierade alternativ är ett av de sätt på vilket marxismen alltid har utvecklats.
För det andra innebär den marxistiska principen att verkligheten ständigt förändras, att stora förändringar måste ha ägt rum sedan Lenins och Trotskijs död. Dessa kräver nya analyser och nytt arbete.
Det är omöjligt för revolutionärer idag att begränsa sig till Lenins och Trotskijs ståndpunkter — på samma sätt som de inte kunde inskränka sig till att enbart upprepa vad Marx och Engels sagt. Vad Lenin, Trotskij och andra åstadkom var inte bara en upprepning utan en utveckling av den marxistiska teorin.
Varje ny våg av framgångsrik revolutionär kamp måste gå vidare från vad de åstadkom och lösa en hel rad nya problem — problem som de inte kunde besvara fullständigt utan endast, i bästa fall, skissera och visa på vissa aspekter av. Lenins och Trotskijs utveckling av marxismen är emellertid ett exempel just på sambandet mellan nya teoretiska och politiska problem och ”klassiska” analyser. Marxistiska begrepp är inte endast godtyckliga idéer som flyter omkring utan uttrycker verkliga sociala krafter. Just därför är marxismens tidigare ståndpunkter, i så måtto som de uttrycker fortfarande existerande krafter, inte överflödiga utan utgör en grund att bygga på.
Då Lenin t ex skrev ”Staten och revolutionen” kunde han basera sig på Marx och Engels inte därför att han inte kände till de konkreta förändringar och den utveckling som skett efter Engels' död, utan därför att dessa förändringar hade ägt rum inom ramen för de grundläggande motsättningarna, så som de analyserades av Marx.
Staten hade förändrats på många sätt, men dess kärna, den ”byråkratiska militärapparaten”, vilken i sista hand byggde på ”väpnade förband av män”, har inte förändrats kvalitativt.
Lenin förstod helt och hållet att han inte bara kunde nöja sig med att upprepa gamla sanningar. Nödvändigheten av att förstå nya utvecklingsdrag som sovjeterna, vikten av att ställa sig nya uppgifter i kampen mot bourgeoisien etc genomsyrar ”Staten och revolutionen”.
Men han visade hur nya utvecklingsdrag förhöll sig till och baserades på de grundläggande motsättningar som analyserats av Marx och Engels. Tidigare ”klassiska” analyser var inte ett hinder men ett hjälpmedel för att analysera en ny verklighet.
De som i likhet med Kautsky och mensjevikerna yrkade på ett ”nytt kritiskt tänkande” vad gällde staten, ville i själva verket inte använda den nya utvecklingen för att utvidga, utveckla och konkretisera det som Marx hade analyserat. De ville i stället använda alla situationens nya drag för att fördunkla statens egentliga natur, så som den helt korrekt hade analyserats av Marx. Marx och Engels var väsentliga inte därför att de representerade den heliga ortodoxin, utan därför att de grundbegrepp de hade utvecklat uttryckte de grundläggande sociala relationerna.
Det faktum att ”Staten och revolutionen” både är en bred, nyskapande vägledning för handling i den fullständigt nya situation utan motstycke som den ryska revolutionen innebar och en utvidgad ortodox avhandling av bokstavliga citat från Marx och Engels är bara en avspegling av hur marxismen verkligen utvecklas.
Det som gäller ”Staten och revolutionen” gäller varje större verk av Lenin och Trotskij. Ta ”Vad bör göras?”. Få marxistiska arbeten har varit lika radikalt förnyande och nyskapande. På dess sidor finns utgångspunkten för en helt ny utveckling av det marxistiska partiet och marxistisk politik.
Och ändå — vad är utgångspunkten för ”Vad bör göras?”? Den är ett våldsamt försvar av ortodoxin gentemot dem som reste slagordet ”frihet att kritisera”. Dess partiteori utvecklas från Engels grundläggande observationer om frågor som gäller den marxistiska teorin — dessa observationer har i sin tur sin grund i slutsatser av det ännu tidigare arbetet, ”Kommunistiska Manifestet”. Det är omöjligt att säga var ortodoxin slutar och förnyelsen tar över i ”Vad bör göras?”, precis av den anledningen att i den verkliga marxismen till skillnad från i dogmerna finns det ingen motsättning mellan de två. Tvärtom, den strikta ortodoxin är själva villkoret för en radikal förnyelse. Det är på grundval av denna förståelse som vi kan se hur utvecklingen sedan 1968, eller sedan 1940 för den delen, förhåller sig till den ”klassiska marxismen”.
Har det skett viktiga förändringar som fordrar nya analyser och en ny utveckling av marxismen? Absolut. Finns svaren på alla dessa problem i tidigare marxistiska ståndpunkter? Absolut inte.
Vi kan gå vidare. Vi kan påpeka, så som Lenin och Trotskij gjorde, att hela bolsjevismens utveckling, för att inte tala om Marx och Engels, endast nådde en nivå som är alltför grov och otillräcklig för revolutionen i de avancerade kapitalistiska länderna.
Men var finns instrumenten för att bygga en marxism som räcker till för denna uppgift? Jo, just hos Lenin och Trotskij, precis som de fann sina instrument hos de ännu ”grövre” arbetena av Marx och Engels.
Politiken för revolutionen i de avancerade kapitalistiska länderna kommer att vara på samma gång den mest radikala och förnyande och därför den mest ortodoxa och klassiska, som någonsin setts.
De tio åren sedan 1968 visar att de som förkastar ”traditionella dogmer” är de som blivit mest föråldrade och förlorat kontakten med nya verkligheter. De som grundar sig på den klassiska marxismen är i själva verket de mest aktuella och de som har förstått förändringarna.
För dem som tänker i termer av ”dogmer” mot ”objektivitet” kommer detta att se ut som en omöjlig paradox. För marxismen är det den naturligaste sak i världen och förebådar framtiden.
Översättning: Maria Sundvall
[1] De autonoma rörelserna är de rörelser som särskilt i Italien vid olika tillfällen fått en massomfattning och som förespråkar direkta aktioner som kampmedel och som avvisar ett fast organiserat politiskt arbete. Rörelserna skall växa fram mer eller mindre spontant ur olika direkt upplevda missförhållanden och vara autonoma, d.v.s. självständiga i förhållande till de politiska institutionerna och de politiska partierna.
[2] International Socialists/Socialist Workers Party är den största organisationen till vänster om kommunistpartiet i Storbritannien. Organisationen har sitt ursprung i en grupp som uteslöts ur den brittiska sektionen av Fjärde Internationalen och bildade the Socialist Review group i september 1950. Gruppen hade då intagit ståndpunkten att Sovjetunionen var kapitalistiskt, en ståndpunkt som organisationen håller fast vid än idag. Detta ställningstagande fick bl.a. organisationen att vägra stödja Nord-Korea och Kina i kampen mot USA-imperialismen under koreakriget och att ställa sig neutral under striderna mellan Kina och Indien 1962. Organisationen bytte namn från International Socialists till Socialist Workers Party i slutet av 1976. De senaste åren har SWP spelat en viktig roll i den anti-rasistiska och antifascistiska kampen i Storbritannien och också varit en drivande kraft i uppbygget av Rock against Racism. SWP ger ut veckotidningen Socialist Worker.
[3] Healyismen syftar på den politik som förs av Workers Revolutionary Party, en sekt som kallar sig trotskistisk och som leds av Gerry Healy. WRP har sina rötter i den gamla brittiska sektionen av Fjärde Internationalen och den majoritet inom denna som tillsammans med bl.a. majoriteten av de amerikanska och franska trotskisterna bildade Fjärde Internationalens Internationella Kommitté då Fjärde Internationalen splittrades i två delar 1953. WRP, som då hade namnet Socialist Labour League, vägrade delta i Fjärde Internationalens återförening 1963 och har sedan dess utvecklats från att ha varit den dominerande vänsterorganisationen i Storbritannien fram till slutet av 60-talet till att idag vara en helt isolerad organisation vars politik blivit alltmer sekteristisk och grotesk. Så upptas t.ex. en stor del av organisationens press och aktivitet åt att beskylla ledande medlemmar av Fjärde Internationalen för att vara KGB- och CIA-agenter och vara delaktiga i mordet på Trotskij. WRP har också de senaste åren upprätthållit intima förbindelser med Libyen och dess ledare Khaddafi, som i WRP:s press hyllas som en stor revolutionär och nytänkare. WRP skickar också officiella partidelegationer till Libyen och föreslår dess regering gemensamma ”revolutionära” kommunikéer. En av WRPs mest kända medlemmar är skådespelerskan Vanessa Redgrave.
[4] Dessa kallas oftare ”spontanister”. Se också not 1.
[5] Perry Anderson. ”The Antinomies of Antonio Gramsci”, New Left Review nr 100 sid. 78.