Ur Fjärde Internationalen 1/79
Ett av de centrala krav som rests av de iranska trotskisterna under kampen mot den iranska diktaturen är kravet att fria och allmänna val omedelbart skall genomföras till en konstituerande församling. Den amerikanske trotskisten David Frankel visar i denna artikel vilken plats detta krav har i den revolutionära strategin och hur det förhåller sig till uppbygget av arbetarråd, den proletära statens maktorgan. Artikeln skrevs strax innan shahens fall, men kravet på och kampen för en konstituerande församling behåller fortfarande sin aktualitet, även om det nu förs fram i kampen mot ayatollah Khomeini och dennes regering.
Kravet på en konstituerande församling riktar sig först och främst mot bevarandet av shahens styre. Det ger ett klart alternativ till diktaturen — ett val genom fri och allmän rösträtt av ett representativt organ som kan debattera de alternativ landet står inför och bestämma om dessa.
Enbart kravet på ett sådant förnuftigt och demokratiskt alternativ sätter en enorm press på shahens regim och hjälper till att försvåra alla manövrer bakom ryggen på massorna som syftar till att bevara monarkin.
Kravet syftar också till att försvara arbetarklassens, de fattiga böndernas och de små affärsinnehavarnas intressen, liksom resten av Irans arbetande befolkning som är exploaterad av världsimperialismen och kapitalistklassen.
Valet av en konstituerande församling skulle gå emot kapitalisternas försök att påtvinga det iranska folket sin egen regering så snart shahen faller.
Den nationella frontens ledare har förklarat att de är beredda att bilda en sådan regering om shahen går. Enligt deras planer skulle det iranska folket ställas inför ett fullbordat faktum, som de senare skulle uppmanas att godkänna i någon sorts folkomröstning.
Till och med ayatollah Khomeini, den nationalistiske muslimske religiöse ledare som tidigare varit mest oförsonlig i sin opposition mot shahen, har tillkännagett att han har "valt ut" ledningen för en framtida regering.
Historiskt restes kravet på en konstituerande församling först under de anti-feudala revolutioner som gav upphov till den moderna kapitalismen.
Under den franska revolutionen 1789-94 antog t ex den konstituerande församlingen den berömda deklarationen om de mänskliga och medborgerliga rättigheterna. Den avskaffade de gamla feudala rättigheterna och privilegierna och gav bönderna äganderätten till jorden.
Idag är kravet på en konstituerande församling ett krav på total frihet att uttrycka sig. Det kräver bredast möjliga debatt. Det innebär att massorna själva skall bestämma utifrån en ny samhällsordning;
Det är ingen tillfällighet att shahen, hans imperialistiska uppbackare och de borgerliga oppositionsledarna i Iran alla är motståndare till kravet på en konstituerande församling. De är fullt medvetna om att själva vitsen med en kapitalistisk regering är att hålla de avgörande besluten utanför massornas händer.
Massorna behöver de mest fullständiga demokratiska rättigheter så att de kan organisera sig och kämpa för sina klassintressen på det mest effektiva sätt gentemot sina exploatörer.
Revolutionärerna reser sida vid sida med kravet på en konstituerande församling de sociala uppgifter som en sådan församling måste ta itu med. Dessa inbegriper avskaffandet av monarkin och alla dess institutioner, krossandet av imperialismens dominans, frigörandet av bönderna, fastslåendet av de förtryckta nationaliteternas rätt till självbestämmande, och kvinnans frigörelse.
Ingen kapitalistisk regering kan genomföra dessa uppgifter eftersom de kräver en systematisk mobilisering av arbetarna och avskaffandet av de klassprivilegier och den uppsplittring som det borgerliga samhället vilar på.
Endast en arbetar- och bonderegering, baserad på de förtrycktas och exploaterades organiserade makt, är förmögen att tillfredsställa det iranska folkets behov genom en socialistisk omorganisering av samhället.
Det är naturligtvis möjligt att, om en konstituerande församling kommer till stånd, den kommer att ha en reformistisk majoritet, som kommer att försöka alliera sig med kapitalisterna och motsätta sig upprättandet av en arbetar- och bonderegering. Men det är inte ett problem som uppkommer ur själva formen av en demokratisk konstituerande församling.
Detta blir klart om vi tänker tillbaka på hur arbetarråd existerade och hade makten i Ryssland i februari 1917. Men den reformistiska majoriteten i dessa arbetarråd lämnade över makten till en kapitalistisk provisorisk regering. Revolutionärerna lyckades leda arbetarråden till makten i november 1917 endast efter det att de framgångsrikt vunnit över massorna politiskt.
Kampen för en konstituerande församling och diskussionerna inom ett sådant organ är ett av de viktigaste sätt på vilket de revolutionära socialisterna kan vinna majoriteten av det iranska folket för idén om att en arbetar- och bonderegering är nödvändig.
I sina artiklar om Kina visar Leo Trotskij på betydelsen av en konstituerande församling, särskilt i förhållande till bönderna. Trotskij förklarade:
"Frågans kärna ligger i det faktum att bondemassorna, uppväckta till ett historiskt liv, inte alls är benägna att i förväg ge sitt förtroende åt ett ledarskap som kommer från städerna, inte ens om det är proletärt . . . denna massa söker efter en enkel politisk formel som direkt uttrycker dess egen politiska styrka, d v s den övermakt de har genom sitt antal".
Det är genom att i praktiken se en konstituerande församling i arbete som massorna bäst kan övertygas om att under kapitalismen är till och med den mest fullständiga formella demokrati otillräcklig.
Arbetarna och de fattiga bönderna behöver en regering som representerar deras klassintressen. De behöver en verkligt demokratisk regering baserad på omfattande arbetar-, bonde- och soldatråd — en regering som utesluter kapitalisterna.
Det sätt på vilket kravet på en konstituerande församling och arbetarrådens utveckling kompletterar varandra förklarades grundligt av Trotskij i artikeln "Parollen om en nationalförsamling i Kina", skriven 1930.
"Även om det finns arbetarråd i Kina — vilket inte är fallet — skulle det i sig inte vara anledning till att överge parollen om en nationalförsamling", anmärkte Trotskij.
"Majoriteten i råden kan vara — och kommer i början med säkerhet att vara — i händerna på klassamarbetande och centristiska partier och organisationer. Vi skulle vara intresserade av att avslöja dem på den nationella församlingens öppna arena. På detta sätt skulle majoriteten snabbare och säkrare vinnas över på vår sida."
Trotskij ser tillbaka på erfarenheterna av den ryska revolutionen 1917 och säger att efter tsarens fall "använde kadeterna (det största borgerliga partiet) varje lagligt knep de kände till för att skjuta upp sammankallandet av en konstituerande församling i hopp om att den revolutionära vågen skulle mattas. Mensjevikerna och Socialrevolutionärerna gick i kadeternas fotspår.
"Om mensjevikerna och socialrevolutionärerna hade haft lite mer revolutionär kraft hade de kunnat sammankalla en konstituerande församling inom ett par veckor."
"Skulle vi bolsjeviker ha deltagit i valen och i själva församlingen? Otvivelaktigt, för det var vi som under hela denna tid krävde snabbast möjliga sammankallande av den konstituerande församlingen .. .
"Om den konstituerande församlingen hade sammankallats i låt oss säga april 1917, då hade den konfronterats med alla de sociala frågorna. De besuttna klasserna skulle ha tvingats visa sina kort; klassamarbetsmännens förrädiska roll skulle ha blivit uppenbar."
"Den bolsjevikiska fraktionen i den konstituerande församlingen skulle ha vunnit den största popularitet och detta skulle ha hjälpt till att säkra valet av en bolsjevikisk majoritet inom råden."
"Under dessa omständigheter skulle den konstituerande församlingen inte ha funnits till i en dag utan troligtvis i flera månader. Detta skulle ha berikat arbetarklassens politiska erfarenheter och snarare än att fördröja den proletära revolutionen skulle det ha accelererat den."
Som saker och ting utvecklades, var det bolsjevikerna som sammankallade den konstituerande församlingen efter det att arbetar- och bonderåden redan hade tagit makten.
Eftersom församlingen hade valts under en tidigare period av revolutionen, återspeglades dess majoritet inte längre massornas attityder eller idéer. Den motsatte sig revolutionen.
När den konstituerande församlingen vägrade stödja massornas demokratiska vilja såsom den organiserades i råden, upplöste den revolutionära regeringen den.
Bolsjevikerna var förmögna att göra detta just därför att de hade vunnit massornas förtroende under sin tidigare kamp för församlingens sammankallande.
Vad som är viktigt i dessa bolsjevikernas erfarenheter är naturligtvis inte att de kan komma att upprepas i samma form i Iran.
Det är till exempel möjligt att en konstituerande församling kan komma att sammankallas i Iran innan några råd existerar och att råden kan komma att växa fram senare i kampen om vilken politik församlingen skall föra.
Vad som är viktigt är att bolsjevikerna förstod att kravet på den mest fria och genomgripande demokrati var en oundgänglig del av den socialistiska revolutionen och att sådana krav skulle hjälpa till att driva revolutionen framåt.
David Frankel
(Översatt från Socialist Challenge 18/1 -79)