Fjärde Internationalen 1/78
Vi publicerar här ännu ett inlägg i debatten om reformismen och Kenth-Åke Anderssons analyser av socialdemokratin. Tidigare artiklar i denna debatt kan återfinnas i Fjärde Internationalen nr 2-77 (Tom Gustavsson & Gert-Inge Johnsson: KÅA och den svenska socialdemokratin – ett pionjärarbete att kritisera och föra vidare) och nr 3/77 (Håkan Blomqvist & Kjell Östberg: Socialdemokratins internationella rötter). Diskussionen anknyter till, och har aktualiserats av debatten om löntagarfonderna som återkommit i en rad artiklar i Fjärde Internationalen (se nr 3-4, 5/76 och 1/77).
Det är redaktionens förhoppning att denna diskussion ska bidra till en fördjupad kunskap om reformismen och om den roll socialdemokratin spelar idag.
I det första avsnittet av vår artikel bemötte vi ingående den teori om socialdemokratins uppkomst och utveckling som i van förbund först formulerats av Kenth-Åke Andersson, som i den offentliga debatten i stort sett låtits stå obemötta och som ånyo förts fram av Tom Hansson och Per Reichard, bl a i Fjärde Internationalen [1]. Vi visade hur KÅA:s tes att socialdemokratin ”alltid varit en reformistisk strömning inom arbetarklassen” som ”alltid förespråkat klassamarbete” var oförenlig med vår rörelses historia och program.
Uppgiften med detta avsnitt är att visa de katastrofala följderna av denna uppfattning i KÅA:s försök att tillämpa den på den svenska arbetarrörelsens historia. I sin broschyr ”Den svenska socialdemokratin och arbetarrörelsens barndom”, utgiven av KAF i Röda Häften 25 1974 tecknas följande bild av den svenska fackföreningsrörelsens uppkomst.
”Nyliberalismen /lanserade/ en teori om att fackföreningarna behövdes som ett nödvändigt komplement till det 'fria' ekonomiska systemet /.../ På så sätt såg man fackföreningen som ett värn mot socialismen och mot strejkrörelsen (typiskt nog var endast ett litet fåtal av strejkerna på 1880-talet ledda av fackföreningarna). Det var från detta nyliberala håll som initiativet till fackföreningarna kom. Det sprids idag en infantil ideologi om att de svenska fackföreningarna var kamporganisationer som strävade mot socialismen. Det stämmer inte alls. De var – och är – organisationer inom det rådande systemet. De har kämpat för förbättringar inom systemets ram, men de har aldrig kämpat mot systemet som sådant. I de tidigaste fackföreningarnas (1880-talet) program finns det ingenting av klasskampsstämningar och än mindre något om socialism eller revolution. Tvärtom. Under denna tid stod fackföreningarna under liberalt 'beskydd'.” [2]
I den stilen, fylld av missuppfattningar. förvrängningar och felaktigheter går större delen av broschyren. Vi har här ingen möjlighet, eller intresse av, att bemöta dem alla. Vi ska i detta avsnitt ta upp tre, fundamentala, vändpunkter i den svenska arbetarrörelsens historia, nämligen fackföreningsrörelsens uppkomst; bildandet av det socialdemokratiska partiet och reformismens utveckling inom SAP och på dessa punkter lämna var alternativa historieskrivning. I förbifarten kommer vi att bemöta en rad av KÅA:s felaktigheter. Låt oss bara inledningsvis påpeka att anledningen till att en slipad forskare som KÅA, dessutom med den imponerande beläsenhet han besatt, kunde göra sig skyldig till så allvarliga missgrepp, är att han baserar sig på en felaktig metod och utgår från en felaktig teori, som han förgäves försöker bemöta. I sista hand kan dessa felaktigheter reduceras till denna enda: oförmågan att se och känna igen klasskampen och de former den tar.
De påståenden vi framför allt vill bemöta kan sammanfattas sålunda:
1. Var fackföreningarnas uppkomst en produkt av liberalernas konspiration och ett för borgarna nödvändigt ekonomiskt komplement till det ekonomiska systemet, som hävdas i citatet ovan?
Nej. säger vi. Fackföreningarna var och är arbetarklassens mäktiga självorganisering. De var kamporganisationer som på klassgrund kämpade för arbetarklassens intressen.
2. Var bildandet av det svenska socialdemokratiska partiet i första hand ett bekräftande av liberalernas inflytande över arbetarklassen?
Nej, säger vi. SAP:s bildande var ett avgörande brott med bourgeoisin och deras partier, såväl politiskt som organisatoriskt.
3. Var SAP redan från början ett klassamarbetsparti, ideologiskt urartat, enbart inriktat på att genomföra vissa reformer inom systemets ram?
Nej, säger vi. SAP stod på marxistisk grund. Reformismens senare seger innebar att partiet övergav sin tidigare klasskampsgrund.
Nu: Upp till bevis!
I. Fackföreningsrörelsens uppkomst: Resultat av klasskamp eller liberal konspiration?
Låt oss så utförligt och konkret som vårt utrymme och de tillgängliga källorna tillåter försöka ge en alternativ bild av den svenska fackföreningsrörelsens uppkomst.
Del var först under 1870-talet som det kapitalistiska produktionssättet fick sitt avgörande och allmänna genombrott i Sverige genom trä-, sågverks- och verkstadsindustrins första kraftiga samordnade tillväxt, genom att fabrikssystemet fick den dominerande ställningen inom produktionen.
Sedan kom det att dröja till 1890-talet innan detta avspeglade sig i en kvantitativ masstillväxt av arbetarklassen.
Den officiella statistiken på antalet fabriksarbetare ger, om än inte helt tillförlitlig, en klar indikation av detta:[3]
| 1870 | 35 000 |
| 1880 | 57 000 |
| 1890 | 93 000 |
| 1900 | 265 000 |
Denna allmänna utveckling kan exemplifieras av träindustrin. Redan under 1870-talet uppstod ett antal industrier med hög mekaniseringsgrad. I genomsnitt anlades tre till fyra industrier per år. Fabrikernas maskinutrustning stod i stora delar inte 1930-talet efter. De tio största fabrikerna svarade ensamma för 2/8 av industrins samlade produktion. Nu innebar inte detta att de mindre, hantverksbetonade verkstäderna omedelbart slogs ut. Tvärtom torde de också ha ökat i antal under denna period på grund av högkonjunkturen och uppsvinget i byggnadsverksamheten. Men fabriksproduktionen kom att bli kvalitativt dominerande och bestämmande för hela branschen.[4]
Detta är naturligtvis förklaringen till att de proletära kampmetoderna, alltså aktioner som har sitt ursprung i kollektiva massaktioner på arbetsplatserna, på allvar dyker upp först på 1870-talet.
Nu finns i och för sig noteringar om strejker och arbetsnedläggelser i Sverige sedan åtskilliga hundra år tillbaka, bland annat vid slottsbyggen och från gruvorna i Bergslagen, och spontana hungerupplopp förekom frekvent under en stor del av 1800-talet. Men det var uppkomsten av de stora arbetsplatserna genom fabriksproduktionen, skapandet av det moderna proletariatet som skapade de reella förutsättningarna för arbetarklassen att utveckla sin fulla styrka i kollektiva aktioner.
Från 1870-talet känner vi en rad exempel för hur arbetarklassen sluter sig samman i sådan kamp för högre löner till skydd mot prisstegringar, för kortare arbetstid eller, mot slutet av decenniet när den internationella lågkonjunkturen drabbar Sverige, mot lönenedpressningen.
Som samlande symbol för denna fas av första spontan kamp står Sundsvallsstrejken 1879. Den sammanfattar entydigt både styrkan och svagheten i dessa spontana strejker utan facklig ledning.
Den uppstod som en försvarsstrejk mot lönenedpressningen. Man hade under några år tidigare haft osedvanligt höga löner, på upp till 5:-/dag. När sågverksindustrin drabbades av den internationella lågkonjunkturen sänktes lönerna drastiskt till ner till 1:-.
Styrkan i strejken låg i den otroliga klassammanhållningen som utvecklades och demonstrerades så fint under strejken som omfattade inte mindre än ett trettiotal sågverk i Sundsvallstrakten.
Svagheten låg just i att man inte var organiserade i och hade skydd av klassorgan, alltså fackföreningar. Det var detta som möjliggjorde för sågverkspatronerna att slå ner strejken genom framför allt statsapparatens ingripande.
Den dramatiska bilden av strejkens slutskede demonstrerar detta på ett sällsynt åskådligt sätt. De strejkande hade mangrant slagit läger vid Norra Stadsberget i Sundsvall; många av arbetarna hade ju för övrigt blivit vräkta från sina bostäder. Det var ett högst konkret sätt att uttrycka klassammanhållningen och solidariteten. Då kommer statsapparaten dragande i form av landshövding, militär och kanonbåtar. Man slår en ring runt hela lägret. Då ingen organisation fanns som kunde föra arbetarnas kollektiva talan kunde man plocka arbetarna en efter en och tvinga dem till återgång. Strejken kunde brytas ner.[5]
Sundsvallsstrejken kom att få ett ston inflytande i den uppvaknande arbetarklassens medvetande. Den fick stor publicitet i tidningar och broschyrer som spreds i massupplaga. Inte minst militärens agerande kom att bidra till formandet av en förståelse för krigsmaktens roll. Sundsvallsstrejken är alltså viktig att ha som bakgrund när man studerar den moderna fackföreningsrörelsens uppkomst, som i Sverige kan förläggas till i början av 1880-talet.
Låt oss här klart slå fast att vi hävdar att den svenska arbetarklassens organisationer erövrades i kampen mot arbetsköparna och det kapitalistiska samhället av arbetarna själva och var deras viktigaste redskap i klasskampen, medan KÅA som vi sett företrädde uppfattningen att det var från ”nyliberalt håll initiativet till fackföreningarna kom”, och att hos de tidigare fackföreningarna ”finns det ingenting av klasskampsstämningar”.[6]
Denna motsättning mellan två uppfattningar om arbetarrörelsens tillkomst rör faktiskt vid en av marxismens hörnpelare: tilltron till arbetarklassen som den enda revolutionära klassen med sin framtid i egna händer. Tyvärr måste vi hävda att KÅA sviktar i denna tilltro.
Låt oss ge ett exempel, som också är centralt i en beskrivning av den första organiserade arbetarrörelsens tillväxt: Den första stora strejkrörelsen i Stockholm, utearbetarnas strejker sommaren 1881.
Den får följande, inte särskilt smickrande eftermäle i broschyren:
”När den spontana strejken bröt ut visste ingen hur man skulle förfara. De möten man ordnade ledde till föga resultat, inga naturliga ledare steg fram och man hade till och med svårigheter att bestämma kraven. I sin villrådighet vände man sig till Dr Anton Nyström, en välkänd liberal och tillika föreståndare för det liberala arbetarinstitutet, och bad honom leda förhandlingarna. Nyströms insatser inskränkte sig dock till att han dök upp på ett möte i Lill-Jans-skogen och uppmanade arbetarna att avblåsa strejken. De skulle ’duka under av hunger och nöd’ förklarade han, och fick därigenom arbetarna att ge upp i förtid.” [7]
Var Stockholms arbetare verkligen en skock som gick i liberalers ledband och inte ens kunde bestämma sina egna krav? Vi gick till källorna, och fick i stället fram följande bild:[8]
Det var Stockholms utearbetare – stensprängare, grundläggare och jordarbetare – som utlöste den första betydande strejkkampen i Stockholm. En vecka in i juli 1881 spred sig ryktet att en arbetsgivare beviljat sina anställda en begärd löneökning. Stenarbetarna vid grundläggare Gustavssons arbetsplats krävde motsvarande förbättring, utan framgång. Den 8 juni gick man i strejk. Deras fortsatta taktik var enkel och effektiv. Den 9 juni samlades man på arbetsplatsen, beslöt att söka utvidga aktionen och tågade i samlad tropp från Hötorget mot Stadsgården och vidare upp mot Söder för att på arbetsplatserna försöka värva fler strejkande, vilket man också hade stor framgång med. Man kallade till ett möte vid Lill-Jans klockan sex morgonen därpå. Dit kom cirka 500 utearbetare. Man delade nu upp sig i ett antal mindre grupper och beslöt att försöka ytterligare sprida strejken till de arbetsplatser man ännu inte nått.
Byggnads- och anläggningsverksamheten hade högkonjunktur i Stockholm vid denna tidpunkt. Det byggdes industrier, bostadshus, palatsgator, hamn vid Värtan och järnväg därifrån till Karlberg. Till alla dessa platser drog nu trupper av strejkande och agiterande utearbetare, vissa med en röd fana i täten, för att vidga kampen och förmå alla att samlas bakom gemensamma krav.
Klockan fem på eftermiddagen samlades man åter i Lill-Jans, och antalet strejkande utearbetare angavs nu till 1 000. Man preciserade sina krav till 25 öre i timmen för timavlönade, vilket torde ha varit en höjning med ca 5 öre, samt en höjning från 30 till 40 öre foten för stensprängarna. Det tillsattes också en strejkkommitté med representanter för de indragna yrkesgrupperna. Kraven sammanställdes på listor som presenterades för arbetsgivarna under lördagen den 11 juni. Även bland murarna hade nu strejk utbrutit, och de agerade på liknande sätt.
På måndagen visade det sig att de flesta arbetsgivare gått med på lönekraven, bland annat Stockholms stad, och man beslöt om återgång. Trots avsaknad av all tidigare organisering lyckades alltså grovarbetarna, en yrkesgrupp utan särskilt kvalificerad yrkesutbildning, genom några dagars väl sammanhållen strejk, uppnå kanske 25% lönehöjning. Genom att bokstavligen dra med sig så gott som alla arbetare i branschen, och genom dagliga strejkmöten utvecklades en stark sammanhållning mellan de strejkande. Stor vikt lades vid arbetarnas disciplin, och på de strejkandes initiativ stängdes flera krogar. Man såg vikten av en massiv solidaritet och försökte därför utvidga strejken till de strategiskt viktiga hamnarbetarna (som dock enligt uppgift ansåg sig ha tillräckligt bra betalt). Hållfastheten i solidariteten arbetarna emellan demonstreras inte minst av det faktum att strejken hölls ihop till 13 juni, trots att betydande grupper, däribland alla de som arbetade åt staden, fick sina krav tillgodosedda redan 11 juni.
Någon fullständig seger blev nu inte strejken. En del utearbetare hade ingen framgång i sina krav, det gällde framförallt murarna. Inte heller ledde strejken fram till bildandet av permanenta klassorganisationer för de indragna arbetarna.
Men samtidigt kom strejkrörelsen att bli av stor betydelse för utvecklingen av den redan existerande fackföreningsrörelsen (se träarbetarna nedan).
Sammanfattningsvis måste man slå fast att utearbetarnas strejk i Stockholm är en av de viktigaste och ärofullaste kapitlen i den tidigare arbetarrörelsens historia. Vad vi ser är en välorganiserad, fyndig, klassmedveten och solidarisk arbetarklass i kamp. Med det föraktfulla eftermäle den får i KAF-broschyren har den inget gemensamt.
Fram till denna period – Sundsvallsstrejken och utearbetarstrejken – hade fackföreningar i modern bemärkelse saknats i Sverige. Typografiska föreningen, som har äran av att vara den första fackföreningen, bildades redan 1846, men var under sina första årtionden i huvudsak en sällskaps- och självhjälpsförening med valspråket ”Enighet – nytta – nöje”. Det fanns under 1870-talet ett antal liknande föreningar för olika yrken. Kännetecknande för dessa var att de uppkommit ur, eller hade klara beröringspunkter med, tidigare skråorganisationer. De var yrkes- och sällskapsföreningar, och ofta även självhjälpsorganiseringar med sjuk- och begravningskassa. Ibland var också arbetsgivare med, och de sysslade i regel inte med vad vi idag kallar fackliga frågor som löne- och anställningsvillkor.[9]
De var, kort sagt, en övergångsform mellan gesällorganisationerna och de moderna fackföreningarna.
”På anmodan af hrr Moberg och Linderholm voro några snickare samlade söndagen 5 september 1880.
Hr Linderholm öppnade förhandlingarna med några ord om det tryckta förhållande som är rådande företrädesvis bland snickare gentemot principaler /arbetsgivare/. 'Hvad bör vi först iaktta för att vinna en något fastare ställning i van förhållande till våra principaler? Samt föreslog därefter att vi snickare skulle bilda en förening och samla en understödskassa för kommande behof. /.../
Ordf. började med att omnämna huru arbetare på samma verkstad snart sagt lura varandra till principalens fördel och kamrater samt egen framtida skada, t ex genom hemlighållandet af priset på styckearbete eller ännu sämre uppgifandet af origtigt pris i stället för att som del borde vara fritt och otvunget lämna hvarandra all möjlig upplysning ja äfven råd der så behövdes. Yrkade derefter att vi mått bilda en förening snickare emellan för att åstadkomma enighet och en förbättrad ställning.” [10]
Så klart och entydigt formulerade de samlade snickarna sin motivering till att man hösten 1880 bildade en fackförening.
Ur del direkta behovet att försvara sig mot arbetsgivarnas taktik att splittra arbetarna för att kunna sänka lönen restes behovet av en gemensam sammanslutning på klassmässig grund.
Det finns en rad faktorer som visar hur föreningen brutit med olika förstadier till fackföreningar som vi berört ovan och som ger Träarbetarföreningen den moderna fackliga organisationens grundläggande kännetecken. Och träarbetarföreningen är inget undantag, dess utveckling uttrycker det allmängiltiga i arbetarklassens kamp och tidigare organisationssträvanden. Det finns ett berömt avsnitt i Kommunistiska manifestet som skildrar denna process. Vi ska här nedan citera ett stycke ur det och visa hur det stämmer överens med den svenska utvecklingen och träarbetarnas första fackliga kamp.
”Men med industrialiseringen inte bara ökar proletariatet, det trängs samman i större massor. Dess kraft växer, det känner den mera. Arbetarna börjar sammansluta sig mot bourgeoisien. De förenar sig för att hålla sin lön uppe.” [11]
Initiativet till bildandet av fackföreningen kom från arbetarna vid Ekmans snickerifabrik, Stockholms största med över 300 anställda.[12] Det är ingen tillfällighet att det var dessa arbetare, som tillsammans med arbetarna på de två andra stora träindustrierna i Stockholm var drivande under föreningens första år. Trots snickaryrkets traditionella karaktär av hantverk uttryckte föreningen redan från början träarbetarnas organisering i egenskap av lönearbetare.
Föreningen byggde inte på organisatoriska band med sammanslutningar som utvecklats ur skråtidens organiseringar.
Föreningen saknar också dessa organisationers grundläggande kännetecken. Tvärtom understryks syftet att organisera alla träarbetare, utan krav på yrkesutbildning, minimitid i yrket osv. Inte heller fick mästarna/arbetsgivarna bli medlemmar.
Vidare spelar, föreningens karaktär av självhjälpsorganisation en underordnad, för att inte säga obetydlig roll. Den existerande sjukkassan användes framför allt i medlemsvärvande syfte.
Och visst är det mot bourgeoisien organiseringen är riktad. ”Hvad bör vi iaktta för att vinna en fastare ställning i varat förhållande till våra principaler” var ju temat för den allra första sammankomsten, och svaret blev entydigt; vi bör sammansluta oss i en fackförening, vi bör organisera oss på klassmässig grund.
”Intressena och levnadsläget inom proletariatet blir mer och mer likartade, i det maskinen mer och mer utplånar skillnaderna i arbetet och lönen nästan över allt trycks ner på samma låga nivå” fortsätter manifestet.
Delta, och inte några arbetararistokratiska särintressen, kännetecknar inriktningen hos träarbetarna och de flesta andra tidiga fackföreningar i Sverige. Detta avspeglar sig med all önskvärd tydlighet om man studerar vilka ämnen som behandlas av föreningen under deras första verksamhetsår. De kretsar kring
– Lönens storlek: ”Huru stor dagspenning bör en arbetare hava” diskuteras flitigt.
– Löneformerna: alltså månads- och ackordslön. Just kampen mot ackorden blev snart en av föreningens viktigaste frågor.
– Anställningstryggheten: Detta innefattade både kampen mot avskedanden och kravet på att arbetsgivaren skulle hålla de anställda med jämn sysselsättning, och inte låta branschens säsongsberoende gå ut över arbetarna.
– Arbetstiden: Först gällde kampen tio-timmarsdagen, vid slutet av årtiondet inleddes kampen för åtta timmars arbetsdag.
– Arbetets organisering och makten på arbetsplatsen: ”Är det rätt att arbetsgivarne ska tilltala arbetaren på så sätt: Ni ska göra det! och ni ska vara färdiga till den tiden”, hette ett debattämne redan hösten 1880. Svaret på frågan blev naturligtvis Nej!
I själva verket är ju dessa frågor med sådan brinnande aktualitet för snart 100 år sedan till den grad allmängiltiga att de också idag, 100 år senare, är de angelägnaste för den fackliga rörelsen.
”Alltmer antar sammanstötningen mellan den enskilde arbetaren och den enskilde fabrikanten karaktären av sammanstötningar mellan två klasser.”
Det är ju precis denna process vi har skildrat i och med att fackföreningarna börjar organisera arbetarna på klassbas.
”Arbetarna bilda själva varaktiga sammanslutningar...”
Tvärtemot vad KÅA hävdar var det ingen arbetarvän av liberal eller annan schattering som stod bakom denna fackförening. Behovet av en varaktig sammanslutning restes direkt ur träarbetarnas omedelbara situation och behov. Säkert hade flera av träarbetarna kunskap om fackliga organisationer i Danmark, England och Tyskland. Traditionen att söka arbete utomlands i ungdomen hade inte upphört i hantverksbetonade yrken. Kanske har kunskaper förmedlats genom den liberala Arbetarföreningen, där några arbetare var medlemmar. Men bildandet av föreningen var framför allt en självorganisering – nödvändigheten av en fackförening följde direkt och spontant ur arbetarnas försvar av sina löner och kamp för drägligare levnadsförhållanden.
Föreningen bildades ett år innan August Palm återvände till Sverige. Ledarna för arbetarföreningarna och andra liberala sammanslutningar hade inget intresse av att stimulera bildandet av klassorganisationer – tvärtom, de motarbetade dem med alla medel.
Det är riktigt som hävdas i broschyren, att t ex Anton Nyström spelade en aktiv roll i Stockholms arbetarrörelse vid denna lid. Han var vid flera tillfällen närvarande vid träarbetarnas sammankomster. Men vilken typ av organisationer han var intresserad av att bygga framgick med all önskvärd tydlighet när han presenterade sina önskedrömmar. 1881 t ex lade han fram ett program för ”ombudsföreningar” där arbetare och arbetsgivare tillsammans skulle organisera sig ”på lika villkor”. [13]
Men varken ”ombudsföreningar” eller fackföreningar som tillgodosåg ”både arbetares och arbetsgivares sanna intressen” var de organisationer den svenska arbetarklassen byggde. De var uttryck för rosenröda liberala utopier. Det var Stockholms träarbetare, och andra kämpande arbetargrupper, som i strid med liberalerna, visade vägen för den svenska arbetarklassen genom sin fackliga självorganisering.
”...för att kunna proviantera för eventuella resningar. Här och där bryter kampen ut i upplopp.”
Vi har ovan i detalj beskrivit den första fasen i den stora utearbetarstrejken i Stockholm 1881. Men den viktigaste – den bäst organiserade och framgångsrikaste – genomförde träarbetarna under sin förenings ledning under sensommaren. Det var den första fackföreningsledda strejken i Sverige och den skulle än idag kunna stå som föredöme för hur segerrika strejker organiseras, hur klassammanhållning och solidaritet kan föra en flera månader lång konflikt till seger.[14]
”Stundom segra arbetarna, men blott tillfälligt. Det egentliga resultatet av deras strider är inte den omedelbara framgången, utan den allt vidare omkring sig gripande föreningen av arbetare.”
För träarbetarna blev den omedelbara lärdomen av strejken att söka stärka organisationen ytterligare, och två dagar efter att den avblåsts bildades en filialförening på Söder. Föreningens medlemsantal flerdubblades också som en direkt följd av kampen.
Man försökte oförtrutet sprida fackföreningsidén till andra yrkesgrupper och propagerade intensivt i Stockholm. 1882 tar man initiativ till fackföreningarnas centralkommitté i Stockholm, där föreningens medlemmar hörde till de drivande under flera år. Denna kommitté kom att spela en avgörande roll för fackföreningsrörelsens framväxt, i Stockholm och nationellt.
Ja, träarbetarna tog även initiativ till den första skandinaviska fackföreningskongressen i Göteborg 1886, som kom att bli avgörande för arbetarrörelsens anslutning till socialismen. Vi ska strax behandla föreningens insatser för detta.
Genom denna korta genomgång av en av de första moderna fackföreningarna i landet har vi visat hur den har sill ursprung, inte i framsynta liberalers manipulationer och konspirationer, ulan i arbetarklassens allra mest elementära behov och strävanden. Vi har vidare sett hur träarbetarföreningen i sin utveckling ansluter sig till den generella utvecklingen av del moderna industriproletariatet och dess organisationssträvanden som det finns beskrivet redan i Kommunistiska manifestet och som utgör ett fundament i den revolutionära marxismens teoretiska ställningstaganden.
Också en ytlig genomgång av fackföreningsidéns spridande i Sverige under 1880-talet visar hur det är träarbetarna och deras gelikar som är inspirationskällan för den svenska arbetarklassen, och att deras situation och strävanden uttrycker en allmän riktning.[15]
Att hävda att fackföreningarna bildades ”under liberalt beskydd” och till och med skapades av borgare för att ”förebygga strejker” och klassamarbete i allmänhet innebär inte bara att man gör sig skyldig till förtal och förvanskning av arbetarklassens historia. Del innebär också att man företräder en riktning som är främmande för vår rörelse.
Hur kan man då förklara att kampen för rätten att bilda dessa organisationer under flera decennier stod i främsta rummet av de krav arbetarklassen fick kämpa hårdast för? Borgarnas bidrag till uppbygget av fackföreningar var att med alla medel bekämpa uppkomsten av dessa organisationer.
En som förstod att fackföreningsrörelsen innebar ett brott med liberalernas arbetarorganiseringar var Överståthållaren i Stockholm som i sin rapport till Konungen om strejkrörelsen i Stockholm 1881 gör följande klarsynta iakttagelse:
”Känt är, att de arbetare som sedermera ivrigast verkat för fackföreningsrörelsen, på nära håll iakttagit strejkerna år 1881 och även deltagit i desamma. De funno därunder, att de gamla arbetarföreningarna icke för dylika fall voro till någon nytta, och att man på annat sätt måste organisera arbetarrörelsen. Närmast till hands låg då idén att efter fack eller yrken och sålunda på grund av närmsta gemensamma intressen sammansluta arbetarna i fackföreningar.”[16]
Bättre hade vi inte kunnat sammanfatta denna utveckling själva.
Och räcker det inte med ovanstående smakprov för att bemöta påståendet att det finns ”ingenting av klasskampsstämningar” i de tidigaste fackföreningarna. När KÅA försöker belägga denna allvarliga och centrala tes lyckas han egentligen bara uppbringa två faktorer till stöd för den. Den ena var hans version av utearbetarstrejken 1881, som vi i detalj bemött. Det andra är ett påstående att ”typiskt nog var endast ett fåtal av strejkerna på 1880-talet ledda av fackföreningarna”.[17] Detta är ett lindrigt sagt grumligt argument. Förhållandet är ju att under 1880-talet är bara några procent av arbetarna anslutna till fackföreningar. Den massiva tillströmningen kom först ett årtionde senare. Vad som däremot är relevant i sammanhanget – och som talar tvärt emot KÅA:s tes – är att både antalet strejker och, framför allt, antalet segerrika strejker, ökade kraftigt i takt med fackföreningsrörelsens framväxt.[18]
En utsökt sammanfattning av vår rörelses traditionella position i fråga om fackföreningarnas roll i klasskampens utveckling ger Engels i ”Fackföreningarnas uppkomst”. Artikeln skrevs 1881 och behandlar fackföreningsrörelsens läge i Storbritannien. Om någonstans så skulle här avfärdandet av rörelsen som en liberal stödtrupp vara befogad. Stora delar av proletariatet var av arbetararistokratin utestängda från rörelsen. Den samarbetade nära med liberalerna och gav dessa i stor utsträckning sitt politiska stöd;
Så här bedömer Engels rörelsen och dess uppkomst:
”Vi har talat om arbetarens kamp mot kapitalet. Denna kamp existerar, sedan må kapitalets apologeter säga vad de vill. Den kommer att existera så länge lönesänkningen förblir det säkraste och bekvämaste sättet att stegra profiten. Blotta förekomsten av fackföreningar bevisar till fyllest detta faktum. Om de inte skapats för kamp mot kapitalets övergrepp, varför skulle de då skapats? ... Nu är organisationen /fackföreningarna/ det viktigaste vapnet i en politisk kamp klass mot klass.” [19]
Engels fortsätter sin artikel om fackföreningarna bl a så här:
”Det vore direkt onaturligt om den engelska arbetarklassen, trots att den äger tillräcklig styrka för att skicka fyrtio eller femtio arbetare till parlamentet, för evigt skulle vara till freds med att låta sig representeras av kapitalister eller deras hantlangare, som advokater, redaktörer etc.
Det finns dessutom en mängd tecken på att den engelska arbetarklassen har vaknat till medvetande om att den under långliga tider har varit inne på en falsk väg, att de nuvarande strävandena som uteslutande går ut på högre löner och kortare arbetstid tvingar in den i en ödesdiger kretsgång, ur vilken den inte finns någon återvändo, att det i grunden onda inte ligger i de låga lönerna utan i lönesystemet över huvud ... Vid sidan av /fackföreningarna inom eller över de enskilda industrigrenarna måste de uppstå en gemensam förening, en politisk organisation av arbetarklassen som helhet.” [20]
Blotta förekomsten av fackföreningar uttrycker alltså att arbetarklassen organiserat sig som klass, och i organiserad form inlett klasskampen. Men det är också nödvändigt att arbetarklassen uppnår politisk självständighet på två plan: dels att arbetarklassen organisatoriskt sluter sig samman i ett självständigt parti, dels att man politiskt bryter med bourgeoisin och tar upp kampen mot löneslaveriets avskaffande. Vi har utförligt behandlat hur detta skedde över hela Europa under senare delen av 1800-talet.
Enligt KÅA skedde aldrig detta brott med liberalismen, åtminstone inte i Sverige. Den liberala fackföreningsledningen övertalades helt enkelt att det behövde ett parti, och detta kunde ske genom att man aldrig lyfte liberalismen ur fackföreningarna.[21]
Låt oss återigen försöka ge en något annorlunda bild av hur den svenska arbetarrörelsen vann sin politiska självständighet, och bröt med liberalerna, för ett sådant brott var det sannerligen fråga om.
Kanske kan vi börja med att ta en titt på vara träarbetare igen. Genom sin avantgardistiska roll i Stockholms arbetarrörelse kom de i stor utsträckning att fungera som indikator på de olika politiska strömningar som var i svang under 1880-talets första hälft.
Förhållandet till den liberala arbetarrörelsen synes i början varit gott. Man stödde Anton Nyströms arbetarinstitut och Nyström själv var en ofta sedd gäst vid föreningens möten. Deras klasskänsla fick dem att reagera kraftigt positivt när socialdemokratin för första gången introducerades i Stockholm. När August Palm gjorde sitt första besök i huvud staden var det föreningen som i sitt namn hyrde lokal ål Palm, som själv vägrats få hyra, så att han den 30 december 1881 kunde hålla sitt första inomhusmöte i Stockholm. Träarbetarna stödde Palm ekonomiskt, och flera av dess ledande medlemmar invaldes i den socialdemokratiska agitationskommitté som utsågs.[22]
När Palm gav sig iväg fanns det emellertid snart inga socialister kvar som kunde hålla liv i den socialistiska agitationen, och socialdemokratin som organiserad kraft försvann för några år från Stockholm.[23]
Det var först 1885-96 som socialdemokratin dök upp igen på allvar, men denna gång för att stanna.
Detta innebär inte att den unga fackföreningsrörelsen i Stockholm och dess ledare ställt sig likgiltig inför spörsmålet om arbetarklassens kollektiva politiska ställningstagande under mellantiden. Tvärtom hade denna fråga intagit en viktig plats i diskussionerna i fackföreningsrörelsen ända sedan början. Frågan restes redan under den fackliga centralkommitténs första möten våren 1883.
Inte heller inskränkte sig engagemanget i frågan enbart till teoretiska diskussioner. Istället prövade man friskt och utan hämningar alla de politiska alternativ som liberala och andra ”arbetarvänner” översköljde fackföreningarna med. Under längre eller kortare perioder arbetade fackföreningarna och grupper av arbetare i och för politiska projekt alltifrån dagsländor som ”Arbetaretidningen Sverige” eller omfattande fenomen, som de liberala arbetarmötena eller Ringrörelsen. Även om enskilda arbetarledare kunde knytas upp till några av dessa rörelser för längre tid, är det dock betecknande att inget av alla dessa alternativ kunde erbjuda fackföreningarna vad de sökte. En politisk organisering som uttryckte arbetarklassens intressen som självständig klass. Alla dessa liberala försök hade till yttersta syfte att söka underordna arbetarklassen bourgeoisins intressen, och detta avslöjades utan pardon när de av arbetarna utsattes för klasskampens hårda och obevekliga realiteter.
LO Smiths Ringrörelse t ex (se nedan) organiserade 1883 20 000 arbetare i Stockholm. Ett år senare hade rörelsen kasserats som användbart redskap av arbetarklassen, och endast en handfull köpta drängar återstod.
Det var alltså 1885 som den avgörande diskussionen om socialdemokratin ägde rum i fackföreningarnas centralkommitté i Stockholm. Frågan gällde just detta: skulle fackföreningsrörelsen avvisa liberalismen inte bara organisatoriskt utan också politiskt och ansluta sig till den socialdemokratiska rörelsen – skulle fackföreningarna gå över till socialismen.
Efter ett år hade socialistanhängarna vunnit majoritet i centralkommittén.[24] Samtidigt beslutar en skandinavisk fackföreningskongress i Göteborg att tidningen Socialdemokraten ska göras till centralorgan för den svenska fackföreningsrörelsen. Drivkraften bakom beslutet var de göteborgska arbetarna.
Fackföreningsrörelsen i Sverige hade, som det skulle visa sig definitivt brutit med den liberala arbetarrörelsen. Man hade tagit saken i egna händer.
När Socialdemokratiska arbetarpartiet höll sin grundningskongress 1889 var det också fackföreningarna som utgjorde stommen i kongressen. 52 av 69 delegater representerade fackföreningar. I partiets stadgar slogs fast att partiet ”skall bestå av sådana politiska, fackliga och andra föreningar som bygger på klasskampens grund.” [25]
Den liberala arbetarrörelsens öde var härmed beseglat. När masstillväxten av arbetarklassen ägde rum på 1890-talet var det till fackföreningar på socialistisk grund man strömmade.
I den mån liberalismen som politisk tendens fortfor att existera kom den att vara ohjälpligt isolerad.
Det är klart att fackföreningsrörelsens övergång till socialismen innebar ett brott med liberalismen. Del var ingalunda så att liberalerna bytte taktik och gick över till socialismen – de blev krossade.
Låt oss ta avsked från våra träarbetare genom att illustrera detta. Det blir ett något vemodigt avsked. När debatten om socialismen bröt ut bland fackföreningarna 1885 befann sig plötsligt Träarbetarföreningens ledare i det antisocialistiska lägret. Speciellt deras ledande representant, O H Cederborg – f.ö. den arbetare som sist övergivit Palms socialistiska agitationskommitté 1882 – angrep hätskt både den socialdemokratiska organisationen och t o m de socialistiska idéerna. Hur var detta möjligt? hade den tidigare militansens och klasskampsstämningarna visat sig vara tillfälliga episoder?
Orsaken var att finna i den säregna varianten av den liberala arbetarrörelsen som den smithska ringrörelsen utgjorde. Det var våren 1883 som brännvinskungen LO Smith som en upptrappning av sin kamp mot det kommunala utskänkningsbolaget i Stockholm kom att ta initiativet till ett slags kooperativa självhjälpsföreningar på liberal grund. Smith själv beskrev föreningens målsättning så här:
”Att skaffa arbetaren billigare föda, kläder och husrum; att härigenom söka förmå honom att så vilt möjligt undvika bruket av utländska färdiga produkter och att verka för lagar som underlättar för arbetaren att förvärva äganderätten till sin bostad samt att åstadkomma besparingar och kapitalbildningar äro sålunda mål för den pågående arbetarrörelsen.”
Smith fick snabbt gensvar hos Stockholms arbetare. På ett halvår anslöt sig 20 000 medlemmar i de upprättade basorganen, arbetarringarna.[26] Del ligger utanför vår ram att diskutera om det var förhoppningen om billigare föda eller andra faktorer som var avgörande för den massiva anslutningen. Hursomhelst, när påtagliga resultat uteblev för arbetarna försvann skapelsen nästan lika snabbt som den kommit till, och efter ett år hade den upphört som massrörelse.
Naturligtvis kom en sådan hastigt uppblossande rörelse att också influera träarbetarna. Det som kom att bli avgörande för föreningens förhållande till Ringrörelsen var att några av deras ledare vanns för idén, och högst konkret kom att knytas upp till den. OH Cederborg kom att materiellt bindas genom att väljas in i den ”generalstab” på 12 personer som Smith handplockade bland ledare från den spirande arbetarrörelsen och som han lät avlöna med en väl tilltagen summa. Följden av att föreningens ledare på detta osedvanligt handgripliga sätt köptes av bourgeoisien blev ödesdigra för föreningen. Bl a genom existensen av en hemlig klubb blev det möjligt för en grupp inom föreningen med klan byråkratiska drag att skilja föreningen från den allmänna utvecklingen inom arbetarrörelsen.[27] Ironiskt nog kan denna utveckling skyllas just på föreningens radikalism och framgångar under sitt uppbyggnadsskede. Genom den höga nivån i föreningen och ledarnas dokumenterade duglighet blev del intressant för en liberal fraktion, arbetarringen och dess följeslagare att knyta några av ledarna ekonomiskt till sig genom att betala dem bra.
Men en eller annan köpt ledare kunde inte hindra den historiska utvecklingen. 1886 sprängdes föreningen, då en grupp socialdemokratiska anhängare bildade den delvis konkurrerande Möbelsnickares fackförening.[28]
Det tog ytterligare några år innan den återstående delen gjort upp med den liberala byråkratin, vars sociala bas ju låg utanför föreningen, och givit socialismen sitt stöd. Det var emellertid för sent. Föreningen hade stått utanför den dominerande rörelsen för länge. Den tynade sakta bort, och upplöstes 1897 då de kvarvarande medlemmarna övergick till andra föreningar.[29] O H Cederborg själv slutade som kassadirektör i Sörmlands Enskilda Bank.[30]
Den liberala arbetarrörelsen, vare sig den var av Smiths, Nyströms eller Arnoldssons modell förmådde inte, trots hårda försök, erbjuda något alternativ för den växande och kämpande svenska arbetarrörelsen.
För de få, framförallt några företrädare för hantverksbetonade fackföreningar, blev det en dyrköpt återvändsgränd.
Det finns en myt om den svenska arbetarrörelsens lugna och fredliga förflutna. Det är inte förvånande att krönikeskrivare som är ute för att hävda att de nuvarande klassamarbetande reformisterna representerar en historiskt kontinuitet, att klassfred och kompromisser alltid kännetecknat den svenska arbetarklassen och är en del av den svenska folksjälen, älskar att hävda en sådan tes. Det är som bekant alltid segrarna som skriver historien, och det är ovedersägligt att detta är den officiella bilden. Dessvärre är det också KÅA:s uppfattning.
Att fackföreningarna vunnits för socialismen var ingalunda någon avgörande seger, nej tvärtom den egentliga orsaken till arbetarrörelsens förfall:
”Fackföreningarna var inga kamporganisationer, utan försvarsorganisationer med liberal ideologi. De ville bli en part på arbetsmarknaden och endast genomföra vissa reformer inom systemets ram. Detta blev den ram som bestämde gränserna för socialdemokratins utveckling.”
Efter 1892 var degenerationen ett faktum:
Partiet bestod av en klick skolade reformister i ledningen och en stor oskolad massa. Partiet var ideologiskt utarmat, inga tecken på diskussion eller skolning om socialistiska grundfrågor, strategi och taktik eller klasstrukturen i Sverige. Ja det går inte ens att uppbringa läsbara artiklar i den socialdemokratiska pressen efter detta år, enligt KÅA.[31]
Det är uppenbarligen dags att erövra den svenska arbetarklassens historia tillbaka från dess belackare.
Det var på 1870-talet som fabrikssystemet fick sitt avgörande genombrott och grunden lades till kapitalismens expansion. Under 1880-talet drabbades emellertid världskapitalismen även allvarlig ekonomisk nedgång, vilket inte minst drabbade den svaga svenska ekonomin. Del var därför först på 1890-talet som industrin fick sin stora kvantitativa tillväxt. Under 20-årsperioden 1887-1907 ökade antalet industriarbetare i genomsnitt med 10.000 per år, alltså sammanlagt med 200.000. Under högkonjunkturens höjdpunkt, under senare delen av 90-talet var ökningen 16.000 per år.[32]
Den svenska arbetarklassen tog form under senare delen av 1880-talet. Partiet och flera av de viktigaste fackförbunden bildades under denna period.
Men det var under perioden från mitten av 90-talet fram till första världskriget som arbetarklassen i stora massor tågade in i sina organisationer och tog dem i besittning.
1890 hade den svenska fackföreningsrörelsen ca 15 000 medlemmar. 1900 hade antalet mer än fyrdubblats till 66 000. Fram till 1907 hade antalet ökat med nästan fyra gånger igen, till 230 000.
Perioden från 1890-talet fram till första världskriget är den första stora perioden av radikalisering i den svenska arbetarrörelsens historia. Det var under denna period den svenska arbetarklassen gjorde sina första och avgörande erövringar, där skapandet av stora och starka egna organisationer står i främsta rummet.
Men det är också en period när dessa erövringar hotas att urholkas, denna gång inifrån genom framväxten av en reformistisk byråkrati, ett skikt vars intressen inte låg i en kompromisslös kamp för arbetarklassens krav utan i en samarbete med klassfienden för att säkra sina egna positioner.
Beskrivningen av hur denna byråkrati lyckades tillvälla sig makten över arbetarrörelsen och för en hel epok få arbetarrörelsen att överge sin klasskampsinriktning för ett institutionaliserat klassamarbete måste först ses i det internationella perspektiv vi drog upp i vår förra artikel.
För den konkreta beskrivningen av utvecklingen i Sverige är det nödvändigt att studera tre aspekter. I denna artikel kan vi endast göra det antydningsvis. För det första måste man undersöka vad arbetarklassen uppnådde och erövrade under sitt uppbyggnadsskede. Kan man överhuvudtaget säga att arbetarrörelsen stod på klasskampsgrund? Fick man verkligen något mer än smulor från borgarnas bord? För det andra måste man konkret studera uppkomsten av ett byråkratiskt skikt och deras ställning och utveckling. För det tredje måste man beskriva hur försvaret för de revolutionära positionerna fördes. Vilka skikt baserade sig denna strömning på?
Arbetarklassens främsta erövring under denna period var alltså dess organisationer. Redan vid första världskriget var majoriteten av arbetarklassen organiserad i fackliga organisationer. Men arbetarklassen vann inte sina fackliga organisationer utan kamp. Oräknade är de arbetare som gått ut i strejk, vräkts, trakasserats och avskedats för att de hävdat rätten att organisera sig i egna organisationer. Kampen för föreningsrätten var tillsammans med rösträtten den unga arbetarrörelsens främsta krav, och det betyder här bokstavligen de krav man slogs hårdast för.
Norbergsstrejken var den första strejk där arbetarrörelsen nationellt aktivt solidariserade sig med kämpande klassbröder. Sågverksstrejkerna i Sundsvall i slutet på 90-talet var den första strejk den nybildade Landsorganisationen aktivt stödde. Ja, listan som visar att arbetsköparna i gemen inte betraktade fackföreningarna som ett välkommet komplement till det fria ekonomiska systemet, kan göras mycket lång.[33]
Men den fackliga kampen gällde också drägligare levnadsförhållanden. Även här kunde arbetarrörelsen vid periodens slut se tillbaka på betydande framsteg i fråga om levnadsstandard och kortare arbetstid, även om vägen fortfarande var lång till hungerns avskaffande, 8-timmarsdagen och elementär social trygghet. Inte heller dessa framgångar vanns utan hård kamp. I själva verket tillhörde Sverige de länder som hade det största antalet strejker i hela Europa vid sekelskiftet. Poliskonfrontationer, inkallandet av militär, vräkningar och massavskedanden var ingalunda ovana eller okända begrepp för den svenska arbetarklassen.
Fackföreningsrörelsens tillväxt skedde parallellt med det socialdemokratiska arbetarpartiets. De nära banden bekräftades vid LO:s bildande 1898.
Genom sin anknytning till Andra Internationalen och anslutning till Erfurtprogrammet ställde sig SAP på den internationella marxistiska arbetarrörelsens programmatiska grund. Man avvisade strömningar till höger och vänster anarkister och possibilister. Partiet byggdes kring arbetarklassens viktigaste frågor: allmän rösträtt, 8 timmars arbetsdag, ökad levnadsstandard, rätt till egna organisationer och hade som klart uttalat mål ”upphävandet av det privatkapitalistiska monopolet på produktionsmedlen och dessas förvandling till gemensam, hela samhället tillhörande egendom”, kort sagt, det var arbetarklassens parti.[34]
Partiet stod i ledningen för kampen för allmän rösträtt. Vid upprepade tillfällen förklarade sig medlemmarna beredda att tom tillgripa den politiska generalstrejken för att uppnå detta mål. Partiet visade sig också i stånd att i praktiken tillämpa den proletära internationalismen. Endast arbetarklassens kompromisslösa hållning garanterade Norges nationella självständighet vid unionskrisen 1905.
Hur partiet var den samlade arbetarrörelsens politiska parti bekräftades också av dess ökade parlamentariska inflytande. Efter att allmän manlig rösträtt hade införts blev partiet redan 1914 andra kammarens största parti.
Trots den svenska arbetarklassens heroiska kamp, trots anknytningen till Andra Internationalen och den marxistiska traditionen, trots den svenska arbetarrörelsens även internationellt betydande styrka, är det ovedersägligt att de revisionistiska och opportunistiska strömningarna tidigt gjorde sig märkbara i partiets ledning och dess politik. Det svenska arbetarpartiet utgör inte heller här något undantag från den internationella utvecklingen.
Vilken var nu grogrunden för denna utveckling?
Paradoxalt nog måste den svenska arbetarrörelsen organisatoriska styrka anges som en viktig orsak till detta fenomen. Stommen – partiet och de viktiga fackförbunden – fanns alltså redan rest när den massiva tillväxten av industriarbetarklassen ägde rum med början i slutet av 90-talet. Dessa arbetare var med nödvändighet i huvudsak förstagenerationsproletärer rekryterade direkt från landsbygden utan tidigare fackliga erfarenheter. Tillströmningen till de fackliga organisationerna var alltså stor – men också utströmningen. Medlemsomsättningen under fackföreningsrörelsens första årtionde var betydande.
Det är givet att detta måste ha utgjort en god grogrund för uppkomsten av en facklig byråkrati när nya, oerfarna industriarbetare strömmar in – och ut i redan färdiga fackliga strukturer. Den starka maktkoncentrationen till framförallt förbundsledningarna är ett tidigt tecken hos den svenska fackföreningsrörelsen. När förbunden blivit tillräckligt starka för att skaffa sig en stab av funktionärer kan man också se hur byråkratin blir ett faktum. Men detta är inte det samma som att fackföreningarna slutat kämpa, som vi strax ska se.
Tvärt om. Fram till storstrejken 1909 bara tilltog antalet arbetskonflikter – och kritiken mot den fackliga byråkratins passivitet. Klasskampsströmningarna fick ytterligare vatten på sin kvarn när LO-ledningen kapitulerade inför arbetsgivarnas §32 i den ökända decemberkompromissen 1907. I utbyte fick LO den föreningsrätt arbetarklassen de facto redan erövrat. Storstrejken 1909 kan ses om ett svar från LO-ledningens sida på dessa mäktiga klasskampsströmningar.
Strejken organiserades från början till slut. som en nederlagsstrejk från ledningens sida, och enbart den spontana kampvilja och klassolidaritet som utvecklades kunde hindra den från att bli en katastrof. Följderna blev ändå nog så ödesdigra; En allvarlig demoralisering inom arbetarklassen. LO:s medlemsantal sjönk med hälften och det var i alldeles för stor utsträckning de mest kampberedda och oppositionella arbetarna som försvann. Många, i stor utsträckning svartlistade, emigrerade till USA och några tusen anslöt sig till det syndikalistiska SAC som bildades 1910.
Utgångspunkten blev därför att byråkratin ytterligare, och som det visat sig på ett avgörande sätt, kunde stärka sitt grepp över fackföreningsrörelsen. Ett konservativt skikt fackliga funktionärer, som inte var beredda att äventyra sina uppnådda positioner i någon avgörande kamp med arbetsköparna kom att utgöra den ena viktiga beståndsdelen inom den reformistiska tendensen inom arbetarrörelsen.
Den ledande delen kom emellertid att redan från början vara en småborgerlig intelligentia, ofta överlöpare från liberalerna. Det var genom denna grupp, som tidigt anförtroddes viktiga uppgifter inom partiapparat, och framförallt på det parlamentariska planet, som den liberala och småborgerliga ideologin förmedlades till partiet.
Denna grupps främsta företrädare var redan från början Branting. Hos honom är det riktigt att man redan från början kan hitta en konsekvent och riktigt avancerad, reformistisk teori, som ingen rättrogen socialdemokrat heller idag behöver skämmas för.
Branting kan gärna ses som urtypen för borgarklassens agent inom arbetarrörelsen. Redan från början såg han som sin uppgift att bekämpa riktningar som agiterade för självständiga massaktioner som enda medlet att genomföra arbetarklassens program. Hans uppgift var att få arbetarklassen att politiskt underordna sig bourgeoisin, att inte lita på de egna krafterna. Han förespråkade parlamentariska kompromisser istället för proletära kampmetoder, han predikade klassförsoning istället för klasskamp. Men – han verkade inom arbetarrörelsen. Han var en del av en parasitär utväxt på den, och det var från den han hämtade sin näring.
När partiet, genom bl a rösträttskampens framgångar, fick en ökad representation i riksdagen skapades också en stabilare grund för opportunismen i partiet. Vänstern inom partiet blev allt framgångsrikare i sina strävanden att mobilisera mot reformisternas allt oblygare utmaningar mot partiets program. Högerflygeln kom därför att bygga sig en ny bas utanför partiets direkta kontroll: riksdagsgruppen. Den, och inte partiledningen, kom att bli den instans som utformade partiets praktiska politik och ställningstaganden i det dagliga arbetet. Där lades grunden till ett institutionaliserat klassamarbete. Riksdagsgruppens sammansättning kom att mycket markant skilja sig från partiets. Att vara riksdagsman var en alldeles för ansvarsfull sysselsättning för att kunna anförtros åt en oskolad arbetare, ansåg man. I stället lade man ner stora ansträngningar på att till den, och framför allt dess ledning, rekrytera professorer, läkare, ämbetsmän och andra 'arbetarvänner', som mot löftet om ett riksdagsmandat kunde förmås att övergå till partiet. Vilka kamperfarenheter och vilka ideologier dessa förde med sig är inte svårt att föreställa sig.[35]
Arbetarrörelsens hastiga framväxt och erövrandet av parlamentariska positioner kom att betyda en kraftig tillväxt av hela funktionärskåren inte bara fackliga förtroendemän utan också partiarbetare. riksdagsmän, redaktörer för partipressen osv. Kort sagt, byråkratin och dess grogrund kom att få väsentligt framflyttade positioner. Och vid tillsättandet av dessa poster är det inte förvånande att de intellektuella hade ett försprång på arbetares bekostnad.
Partiets ledning och beslutande organ kom också att ändra sammansättning på ett markant sätt.
Så kom de yrkesverksammas andel av partiets ledande organ att sjunka drastiskt. Redan 1900 var partistyrelsens majoritet funktionärer, 1914 fanns där enbart enstaka arbetare. I verkställande utskottet saknas i stort sett vanliga yrkesverksamma under denna period.
Denna förskjutning, om än inte lika dramatisk kan också spåras i kongressernas sammansättning. I vissa distrikt, t ex partihögerns starka fäste, Skåne, var funktionärerna i majoritet bland delegaterna.
Ändringar i partistadgan kom att påskynda denna utveckling. Från 1911 fråntogs partiets basenheter, arbetarkommunerna, rätten att utse delegater till partikongressen. Uppgiften lades istället på partidistrikten. Antalet delegater skars samtidigt drastiskt ned. Antalet delegater minskade med hälften från 1908 till 1911 och 1914 års kongresser. Partistyrelsens rätt att rösta, utan att vara utsedda som delegater stärkte ytterligare högerns grepp över beslutandeorgan.[36]
Formellt var partiet fullt demokratiskt uppbyggt, reellt lät man den massiva tillväxten parad med ökad centralisering, funktionärskårens ansvällning och invävandet av den representativa demokratin övergå till allt tydligare byråkrati. Återigen kan denna utveckling personifieras av Branting själv. Under en stor del av perioden från sekelskiftet till 1917 innehade han själv funktionerna som partiordförande, ledare för riksdagsgruppen, chefredaktör för centralorganet Socialdemokraten och redaktör för partiets teoretiska tidskrift Tiden. När han sedan inte hann med allt var det han som delegerade arbetet – till sina meningsfränder.
Partiets ledning, där högern var kraftigt överrepresenterad, underlät sannerligen inte att utnyttja sitt inflytande vid tillsättandet av viktiga poster inom partiet eller andra strategiska uppgifter som redaktörer för partiets växande press.
Arbetarbyråkratin hade – och har – ett annat intresse än arbetarklassen. Dess strävan blev allt klarare att bevara de privilegier de uppnått, och göra det inom det kapitalistiska samhällets ram. I fråga efter fråga kom man att utmana eller uttunna partiets fastslagna inriktning och program. Istället för att enbart lita på arbetarklassen och dess styrka kom man att allt öppnare verka för ett institutionaliserat klassamarbete med liberalerna.
Detta samarbete kom att först formaliseras i kampen för allmän rösträtt. Redan på 1890-talet inleddes detta arbetet på de s.k. folkriksdagarna, demokratiskt valda församlingar som organiserades för att manifestera den breda opinionen och i praktiken demonstrera den allmänna rösträttens princip. Det i kom att fortsätta under 1900-talets början. Konsekvent ställde liberalerna som villkor för samarbetet att socialdemokraterna avstod från militanta och icke-parlamentariska metoder. Och lika konsekvent var opportunisterna beredda att lyda, för att kunna fortsätta och utveckla sina smutsiga kompromisser. Det gick så långt att när kommittén för kvinnlig rösträtt 1906 uppvaktade riksdagsgruppen fick den till svar av Bränning att det var otaktiskt att driva den frågan just då.[37] Också i en rad andra frågor gick reformisterna, som alltid hade sitt starka fäste i riksdagsgruppen, till attack mot partiprogrammet. Republik-frågan, tullfrågan, sekulariseringen av skolväsendet, och framför allt militärfrågan är exempel där riksdagsgruppen grovt utmanade partiets program och inlät sig på kompromisser med borgarna.[38]
Det var alltså i denna form av permanent klassallians med bourgeoisins vänsterflygel, ”vänstersamverkan” som man kallade det, arbetarbyråkratin såg sin framtid. Från början såg man SAP:s roll framförallt som stödtrupp, men så småningom började taburetterna hägra och målet blev ”ministersocialismen”, alltså samverkan i regeringsställning.
Samarbetet mellan partihögern och liberalerna tog allt fastare form. Genom övergångar av intellektuella från liberalerna till socialdemokratin i syfte att ”uppfostra” arbetarrörelsen, institutionaliserad och informella överläggningar kom alliansen mellan reformisterna och borgarna att bli allt fastare. Så bildades t ex ”Vi-klubben”, en grupp representanter från partihögern, liberaler och Stockholms storfinans som under många år regelbundet träffades för att utbyta information och åsikter, jämka sig samman kring olika förslag och skola upp unga påläggskalvar inom partiet till pålitliga samarbetsmän.[39]
Även på det lokala planet deltog partihögern ofta i denna form av organiserat klassamarbete.
Men det vore helt fel att tro att partihögern utan motstånd kunde driva partiet bort från klasskampslinjen. Vi har redan sett hur den fackliga kampen utvecklades trots byråkratins motstånd, och vilka drastiska åtgärder som krävdes för att hejda den något.
På partikongress efter partikongress fick högern bakläxa för många av sina svek mot partiprogrammet. Hårt var motståndet mot försöken att tunna ut och förändra linjen, i t ex frågan om ministersocialism eller militärfrågan.
Detta illustrerar tydligt detta, och byråkraternas manövrerande, i rösträttskampen. Massan av socialdemokratiska arbetare ville avbryta det ensidiga samarbetet med liberalerna för att i stället trappa upp kampen med självständiga massaktioner. När liberalerna 1905 fick bilda regering avslöjades obarmhärtigt att de inte ens i riksdagen var beredda att ta kamp för kravet på allmän rösträtt, utan man nöjde sig med att lägga fram ynkliga kompromissförslag som inte uppfyllde ens elementära krav på politisk demokrati.
Arbetarklassens svar i den situationen var klart och entydigt. Vid inte mindre än tre tillfällen, 1901, 1904 och 1907 uttalade sig en överväldigande majoritet i allmänna medlemsomröstningar för den politiska generalstrejken. Trots hårt motstånd från bl a Branting genomfördes också den första politiska generalstrejken i Sverige 1902.[40] Trots sabotageförsök från partihögern blev den ändå en mäktig manifestation som förde rösträttskampen ett stört steg framåt. Arbetarklassen hade demonstrerat att man var beredd att ta till kraftåtgärder för att vinna sin politiska myndighet.
Hur såg då vänstern ut inom det socialdemokratiska partiet. Vilket var det alternativa ledarskap som var berett att ta upp kampen mot högern? Vilka var de organiserade riktningar som baserade sig på de starka klasskampsströmningarna inom arbetarrörelsen. Vi har redan berört en organiserad oppositionsrörelse som kunde profitera på de mest klassmedvetna arbetarnas protester mot den fackliga ledningens passivitet och undfallenhet.
Det är fullt klart att de syndikalistiska strömningarna spelade en viktig roll inom den fackliga rörelsen under åren innan storstrejken. Det starkt ökande antalet strejker under denna period, som alltså avspeglar en tilltagande kampberedskap inom arbetarklassen var naturligtvis, parat med den reformistiska byråkratins agerande, en god jordmån för en sådan rörelse.
Men som syndikalistisk rörelse var den ur stånd att ge reformisterna en kamp om ledarskapet. Deras taktik att dra ut de oppositionella elementen ur LO och ur SAP blev, särskilt efter storstrejken då SAC bildades, katastrofal.[41] Genom detta gav man byråkratin tillfälle att konsolidera sina ställningar inom den fackliga rörelsen samtidigt som man dömde sig själva till evig existens av isolerad sekt.
Istället var det den vänster som från 1903 byggdes kring det socialdemokratiska ungdomsförbundet som kom att bli den organiserade vänstern som utmanade högeropportunisterna om ledarskapet inom partiet. I ungdomsförbundet organiserades den friska och kampvilliga generation som steg fram i sekelskiftets Sverige. Till ungdomsförbundets ledning knöts de bästa elementen av unga arbetare och intellektuella som klart och målmedvetet kämpade för att försvara och vidareutveckla arbetarrörelsens stolta traditioner och program.
I takt med att ungdomsförbundet utvecklade sig till verklig pol för klasskampsströmningen inom partiet sökte sig också representanter för äldre generationer socialdemokrater till dessa kretsar, C N Carlesson, Kata Dalström och ibland August Palm är några exempel.
Ungdomsförbundets verksamhet var fast förankrat på klasskampens grund. Den såg kampen mot opportunismen, revisionismen och klassamarbetet inom arbetarrörelsen som en av sina uppgifter.
Här sökte man sig medvetet till Andra Internationalens program och ställningstaganden. I sin tidning Stormklockan gav man regelbundna och ingående rapporter om utvecklingen inom den socialdemokratiska rörelsen i Europa. Man deltog intensivt i polemiken mot de strömningar som ville ersätta Internationalens klasskampsinriktning med revisionismen.
Man skolade också systematiskt sina medlemmar i det marxistiska programmet. Man översatte och skrev själva skrifter i en rad ämnen. I Stormklockan presenterades ofta artiklar av Internationalens förgrundsgestalter och andra framstående revolutionärer, som Bebel, Kautsky, Lenin, Trotskij, Kollontaj, Luxemburg och Liebknecht.
Man höll också nära kontakt med Internationalens vänster. Ungdomsförbundet var ledande i den socialistiska ungdomsinternationalen, vars ordförande Karl Liebknecht var.
Ungdomsförbundet utvecklade en verksamhet av imponerande kvalitet. Medlemsantalet låg vid första världskrigets utbrott vid 10.000. De hundratals klubbarna utvecklade en enastående aktivitet. På de flesta, områden: mötesintensitet, skolning, publicistisk verksamhet, ideologisk och politisk debatt, låg ungdomsförbundets verksamhet skyhögt över partiets. Förbundets häftiga kritik av partiets parlamentariska inriktning hindrade dem inte från att i valrörelserna utveckla ett arbete av legendarisk omfattning. Genom bl a de berömda turnéerna med de röda bilarna ordnade man 1911 och 1914 flera tusen möten.[42]
Men ungdomsförbundet blev också centrum för vänstern inom partiet. Det var dess företrädare som stod i spetsen för kritiken av byråkratiseringen, passiviteten och högervridningen i partiets ledning. Del var ungdomsförbundets ledning som ledde försvaret av partiets program och principer.
En artikel som Z Höglund skrev 1910 ”Sömn till döds”, blev upptakten till en intensiv debatt om partiets bristande aktivitet på en rad områden. Man kunde alltså visa hur det ännu relativt lilla ungdomsförbundet utvecklade en verksamhet som i en rad punkter överträffade partiets.
Man placerade m dessa förhållanden i sitt sammanhang: nedgången och demoraliseringen efter storstrejken, och visade hur den gick hand i hand med en tilltagande byråkratisering.
Men allt mer kom diskussionen att gälla högerns utmaningar mot partiets och internationalens principer. Frågan gäller om vi ska vara ett massparti eller ett borgerligt reformparti, hävdade man.
Programdiskussionerna kom att koncentrera sig på två konkreta frågor: Militärfrågan och klassamarbete. Ett stöd till militärmakten var ett villkor för att regeringssamarbete med liberalerna skulle kunna bli aktuellt.
Vänstern inom socialdemokratin var ingen liten isolerad opposition. Den hade stöd även av en mycket stor del av partiets medlemmar. Trots byråkratiseringen och kongressens sammansättning kunde vänstern i vissa frågor mobilisera en majoritet. Detta gällde t ex den viktiga militärfrågan. I andra frågor räddades partihögern enbart av partistyrelsens röster. Här är del viktigt att notera au vänstern på 1914 års kongress fick igenom ett förslag som fråntog styrelsen denna favör (vilket inte hindrade högern från att fortsätta att utnyttja rösträtten under resten av kongressen också, och på så sätt bl a utestänga vänstern från viktiga poster inom ledningen).[43]
Det finns ingen anledning att idealisera den socialdemokratiska vänstern. Dess svagheter skulle snart komma att avslöja sig. De flesta i ledningen saknade djupare marxistisk skolning. Där fanns ingen Lenin eller Trotskij. Den delade många oklarheter med övriga delar av Andra Internationalens centrister och vänster. Den marxistiska skolningen var framförallt i Kautskys anda med dess förtjänster och brister. I vissa militärfrågor tenderade man att inta en ultravänsterinställning.
Detta ändrar inte på vårt omdöme att vänstern i allt väsentligt var en marxistiskt förankrad klasskampsströmning, som stod på rätt sida skiljelinjen i den internationella arbetarrörelsen. Den förmådde också bryta inte bara med socialchauvinisterna, utan också med Kautskys centrism under första världskriget och la ställning för Zimmervaldvänstern och den kommande Tredje Internationalen.
1914 års partikongress visade att del var omöjligt för högern att kväsa eller isolera vänstern. Den stod starkare än någonsin i partiet.
Samtidigt var vänstern inte tillräckligt stark för att bryta högerns makt och ta över partiapparaten.
Vi har tidigare konstaterat hur nedgången och demoraliseringen efter storstrejken möjliggjorde för byråkratin inom parti och fackföreningsrörelse att på er avgörande sätt konsolidera sina ställningar.
Strävan till att normalisera en klassamarbetsöverkommelse som kunde garantera byråkratins särintressen och ställning; det bestående samhället blev allt mer akut.
Det kom att aktualiseras ytterligare genom imperialismens genombrott, bekräftat av del första imperialistiska omfördelningskriget. Detta kom att obönhörligt ställa arbetarrörelsen inför valet att stödja den borgerliga staten och dess militärrustningar eller att öppet la upp kampen mot del. Högern hade länge bäddat för sitt ställningstagande. 1914 verkade man aktivt för ett stöd åt ”borgarfreden” och därmed åt regeringen Hungerskjölds rustningspolitik.
Men vänstern måste krossas eller kastas ut ur partiet.
I skydd av de extraordinära omständigheter som kom att råda under första världskrigets första år gick man på ett avgörande sätt till attack mot partidemokratin, för att på så sätt driva ut vänstern.
1915 lade man munkavle på vänsterns representanter i riksdagen genom den beryktade munkorgslagen, som förbjöd riksdagsmän att agera mot beslut fattade av riksdagsgruppens majoritet. Denna, i och för sig principiellt förståeliga linje, ska ses mot bakgrund av att högern ville förbjuda vänstern att argumentera för partiprogrammet när högern i riksdagen drev en linje som öppet bröt mot detta. Det var framförallt partihögerns öppna stöd till borgfredens rustningspolitik som man ville genomföra utan besvärande opposition. Den tidigare hätska kritiken mot vänstern utvecklades till en formidabel hetskampanj i partipressen när ungdomsförbundet tog initiativ till en omfattande agitation mot kriget och den överhängande risken att Sverige skulle dras in i världskriget. Detta arbete, som utmynnade i den berömda arbetarfredskongressen i Stockholm 1916, var också indirekt en kritik mot partiledningens passivitet i frågan. Nu reste högern för första gången öppet det hot om uteslutning som man underbyggt så länge.
Till partikongressen 1917 kände man sig moget att gå till avgörande. Genom en intensiv aktivitet i samband med delegatsvalen, där man utnyttjat alla sina knep och de fördelar man förfogade över genom kontrollen av apparaten. lyckades man få en kraftig majoritet på kongressen, trots att vänstern mot alla odds hade oförändrad styrka bland partimedlemmarna. Vänstern kunde stötas ut. Det existerade två arbetarpartier i Sverige.[44]
”Del är helt fel att säga att socialdemokratin 'förråder' sill eget program”, avslutar KÅA sin broschyr.
”Tvärt om ligger en del av socialdemokratins styrka i att rörelsen har en reformistisk kontinuitet, att den inte vuxit fram under konvulsioner utan i ett relativt lugn.”[45]
Del är riktigt att opportunisterna inom arbetarrörelsen alltid haft som syfte att etablera permanenta klassamarbetsformer med skikt inom bourgeoisin. Men denna strävan har fått utföras i strid med arbetarklassens intressen och behov.
Vårt syfte med denna artikel här varit att arbetarklassen i sin kamp för sina intressen obönhörligt ställt den i motsättning till det kapitalistiska samhället och dess företrädare.
Fackföreningarnas uppkomst var ett uttryck för en spontan medvetenhet om nödvändigheten att organisera sig på klassgrund mot arbetsköparen för att kunna tillvarata sina gemensamma intressen.
Bildandet av SAP var ett uttryck för en medvetet brott från klassens sida med liberalerna och liberalismen. Del innebar att den svenska arbetarklassen log upp kampen för Andra Internationalens marxistiska klasskampsprogram i Sverige.
Reformismens framväxt inom arbetarrörelsen var ett uttryck för ett borgerligt inflytande inom klassen. Del förmedlades av en småborgerlig intelligentia, och dess innehåll var klassfiendens ideologi.
Reformismens bas var inte den kämpande arbetarklassen den bekämpade i handling denna inriktning. Reformismen bars upp av fr a den hastigt växande arbetarbyråkratin.
Den svenska arbetarklassen har ett ärofullt förflutet. Det är på denna historia, full av dramatiska konvulsioner, vi måste bygga vidare!
Håkan Blomqvist och Kjell Östberg
[1] Fjärde Internationalen 3/77 s. 23 ff
[2] Kenth-Åke Andersson (KÅA); Den svenska socialdemokratin och arbetarrörelsens barndom. Röda Häften 25, 1974, s. 23
[3] Gynnå/Mannheimer: En studie i den svenska arbetarklassens uppkomst
[4] Gårdlund i Ekonomisk Tidskrift 1941 s. 309 ff
[5] Lindgrens. 47 ff
[6] KÅA s. 23
[7] Anfört arbete s. 26 f
[8] Bl a Överståthållarämbetets berättelse, BISOS, Sthlm 1890, Berättelse. Strejkrörelsen bland Stockholms träarbetare under sommaren och hösten 1881, Sthlm 1882, Dagens Nyheter juni 1881, Post- och inrikes tidningar juni 1881, Tidningen Arbetaren 1881, Lindgren: Det socialdemokratiska partiets uppkomst i Sverige, Sthlm 1927 s. 139 ff
[9] Lindblom: Den svenska fackföreningsrörelsens uppkomst och tidigare historia 1872-1900, s. 27 ff
[10] Protokoll Stockholms träarbetarförening 5/9 1880. Arbetarrörelsens arkiv
[11] Marx&Engels i urval, red B Gustavsson, Halmstad 1965 s. 25
[12] Uppgifterna i detta avsnitt bygger på Träarbetarföreningens protokoll för åren 1880-83.
[13] Lindgrens. 139ff
[14] ”Berättelse” och BiSOS. Se not 8
[15] Lindbloms.
[16] BiSOS s. 28
[17] KÅA s. 23
[18] Lindbloms. 12, 150
[19] Marx&Engels i urval s.
[20] a.a. s.
[21] KÅA s. 26
[22] T ex mötet 12/11 -82, 26/11 -82
[23] Lindgren s. 142, 145, ff, 191
[24] a.a.s. 162 ff
[25] a.a. 152 266 ff
[26] a.a. 152ff
[27] Träarbetarföreningen 13/5 -83, 12/8 -83, 9/9 -83
[28] Träarbetarföreningen maj och juni 1886.
[29] Träarbetarföreningen 18/6 -89, 23/2, 23/3 1890
[30] Socialdemokraten 8/2 1938
[31] KÅAs. 29
[32] Gynnå/Mannheimer
[33] Se t ex Bäckström; Arbetarrörelsen i Sverige 2, Sthlm 1971 s. 22 ff
[34] a.a.s. 94 ff
[35] Edenman: Socialdemokratiska riksdagsgruppen 1903-1920, Uppsala 1946 Bäckström s. 143 ff
[36] Protokoll från SAP:s kongresser 1900-1914
[37] Bäckströms. 59 f
[38] Protokoll från SAP:s kongresser 1908, 1911, 1914
[39] Se t ex Palmstierna: Ett brytningsskede, Sthlm 1951, s. 71 ff
[40] Schiller: Storstrejken 1909
[41] Persson: Syndikalismen i Sverige 1903-1922, Kungälv 1975
[42] Bäckström: s. 119ff
[43] Protokoll från SAP:s kongresser 1908-14
[44] Bäckström: s. 220 ff. Z Höglund: Är enighet möjlig inom den svenska socialdemokratin 1916 Ivar Vennerström: Vad vill den socialdemokratiska vänstern
[45] KÅA s. 36