Ur Fjärde internationalen 1/1978
Det är i år 30 år sedan staten Israel bildades under FN:s beskydd. Den palestinska befolkningens rättigheter trampades ned och de fördrevs till de omkringliggande arabiska länderna. Allt sedan dess har den palestinska befolkningen kämpat mot den sionistiska staten och för sina nationella rättigheter. Denna kamp sköt fart särskilt efter kriget i juni 1967, men har ännu inte vunnit några avgörande segrar eller framgångar.
Den amerikanske trotskisten David Frankel gör en kritisk genomgång av den strategi som följts av den palestinska befrielserörelsens ledning och visar på hur denna misslyckats med att leda kampen framåt utan i stället bäddat för en rad nederlag. Frankel tar dessutom upp en diskussion kring och skisserar upp grundstommen i den alternativa politiska inriktning som är nödvändig för att den palestinska kampen ska kunna föras till seger. En diskussion som är än nödvändigare efter den israeliska attacken mot palestinierna i södra Libanon och FN:s inhopp till stöd för Israel.
Då den egyptiske presidenten Anwar el-Sadat flög till Jerusalem den 19 november 1977 innebar det en politisk seger för den israeliska staten som bejublades i imperialistiska huvudstäder över hela världen. Medan massor av hänförda israeler viftade med egyptiska flaggor till Sadats ära, försökte han låtsas som om hans förhandlingar skulle förbättra det palestinska folkets situation.
Redaktörerna på New York Times applåderade Sadats initiativ och sammanfattade dess betydelse genom att skriva att ”Israels nation och dess rätt att existera kunde inte ha erkänts på ett mer dramatiskt sätt”.
Efter att ha tagit detta initiativ förenade sig Sadat med president Carter och den israeliske premiärministern Menachem Begin i sökandet efter en diplomatisk formel, som i ord skulle erkänna palestiniernas rättigheter medan den i praktiken skulle förneka dem dessa rättigheter. Samtidigt har det förts en systematisk kampanj för att isolera PLO.
Den amerikanske utrikesrådgivaren Zbigniew Brezezinsky uttryckte Carteradministrationens inställning på det mest rättframma sättet då han sade till Paris-Match att eftersom PLO inte gått med på att ge upp sin kamp mot den israeliska staten innebar det ”adjö till PLO”.
Det fordras mer än hot för att förstöra PLO, men det råder inget tvivel om att den palestinska befrielserörelsen utsätts för en hård prövning. Även om rörelsen har enats inför Sadats förräderi och Washingtons diplomatiska offensiv så innebär Sadats slag mot palestinierna bara ännu en motgång efter nederlaget mot Syrien och de högerkristna under det libanesiska inbördeskriget. Det nederlaget försvagade PLO betydligt.
Detta har emellertid förnekats av Abu Jihad (Khalil al-Wazir), den militäre ledaren hos Al-Fateh, som är den största palestinska gerillaorganisationen inom PLO. I en intervju som gavs förra våren och publicerades i januari 78 i Palestine! sade Al-Fateh ledaren:
”På en del håll i amerikansk och västerländsk press sägs det att PLO var mycket svagt efter striderna i Libanon. Jag kan säga er att efter dessa strider har våra styrkor och, vad mer är, våra erfarenheter ökat. Vi började med tunga kanoner och raketvapen. Nu använder vi förutom dessa vapen TOW (ett amerikanskt antitank raketvapen) och andra raketvapen som vi tagit från våra motståndare.”
Men detta uttalande koncentrerar sig på PLO:s militära styrka utan att ta upp den mycket viktigare frågan om det libanesiska nederlagets demoraliserande politiska effekt. Denna faktors betydelse antyds av uppslutningen vid ett PLO-möte i Beirut den 1 januari.
New York Times' korrespondent Marvine Howe uppskattade massan till 10 000 och kallade det ”det största PLO-möte någon kan påminna sig”. Men Howe hade fel. Då israeliska kommandosoldater mördade tre palestinska ledare i Beirut april -73, förvandlades deras begravning till en demonstration av så många som 300 000 människor. En jämförelse återställer proportionerna.
I denna situation har PLO-ledaren Yasser Arafat återgått till ett mer militant språk från en tidigare period och hotar med en ökad användning av väpnade aktioner. ”Vi är inga krigshetsare”, sade han till demonstranterna i Beirut. ”Vi kräver våra rättigheter. Och vi vet att, som (den förre egyptiske presidenten Gamal Abdel) Nasser sade, det som tagits med våld endast kan återtas med våld.”
Det återstår att se om dessa hot kommer att sättas i verket. Men alla de, som stöder den palestinska befrielserörelsen och som oroas inför rörelsens framtid i ljuset av de senaste händelserna behöver något mer än bara ytterligare en glödande uppmaning till kamp.
Något mer fordras. För att ta ett steg framåt måste man lära sig det förflutnas läxor.
Vilken politik har PLO fört? Vad var dess styrka och svaghet? Vad borde ha gjorts för att undvika de tidigare misstagen och nå framgångar?
Dessa frågor, de brännande frågor som möter alla palestinska revolutionärer, lämnades obesvarade av Arafat. Ändå är det nödvändigt att söka svaren på dessa frågor för att komma vidare.
En kort återblick på PLO:s historia hjälper oss att förstå vad som har hänt.
PLO grundades från början av arabiska regeringar för att kontrollera den palestinska kampen och för att kunna an vändas för propagandistiska syften. Efter arabregimernas förnedrande nederlag Mellanösternkriget juni -67, började PLO hävda det palestinska folkets oberoende intressen med mycket större kraft än vad arabregimerna egentligen hade avsett. Det utvecklades till en massrörelse.
Arafat presenterade PLO:s teori on hur palestinierna skulle tillvinna sig sim rättigheter vid den tidpunkten i en intervju i New York Times den 3 december 1968.
”Vår ideologiska teori är mycket enkel”, sade han. ”Vårt land har ockuperats. Majoriteten av vårt folk har sparkat ut från sina hem av sionismen och imperialismen. Vi väntade och väntade och väntade på Förenta Nationernas rättvisa på världens rättvisa ... Men inget av detta förverkligades. Inga av våra förhoppningar ... Vi hade trott att den enda vägen att återvända till våra hem och vårt land är den väpnade kampen. Vi tror på denna teori utan några komplikationer och med fullständig klarhet och detta är vårt mål och vår förhoppning.”
Efter arabregimernas nederlag i kriget 1967 utgjorde PLO:s exempel på oberoende organisering och kamp en inspiration för massorna. Dess inflytande var så starkt att t.o.m. kung Hussein av Jordanien — som 1970 startade ett inbördeskrig för att krossa PLO — först tvangs att i ord erkänna den palestinska saken.
Massorna såg i PLO ett vänsteralternativ till förtröstan på arabregimerna. Dess aktivitet hjälpte till att motverka effekten av nederlaget 1967; i stället för demoralisering ledde det till ett uppsving bland massorna.
PLO:s ledning under denna period talade bestämt för det palestinska folkets självbestämmande. Då den presenterade sitt upprop för ett demokratiskt-sekulariserat (sekulariserat innebär här att staten inte tar ställning mellan olika religioner och att dessa betraktas som jämställda. Jfr. Israel där judendomen är statsreligion och t.ex Sverige med kristendomen som statsreligion. Sekularisering kommer av medeltidslatinets saecularis, världslig, och innebär i allmänhet det ”andliga” områdets undanträngande av det ”världsliga”, religionens allt mindre roll i samhället) Palestina uteslöt den uttryckligen varje erkännande av den israeliska staten. Men efter PLO:s blodiga nederlag i Jordanien 1970 och 1971 gjorde PLO-ledningen en svängning åt höger.
Före inbördeskriget i Jordanien hade William Rogers, Nixons utrikesminister rest runt i arabländerna. Som lockbete lade han ut möjligheten av Israels tillbakadragande från de territorier man ockuperat 1967 och även en palestinsk enhet av något slag på Västbanken och i Gaza i utbyte mot att arabregeringarna erkände den sionistiska staten.
Rogers-planen, som den kom att benämnas, välkomnades av arabregeringarna. I och med nederlaget i Jordanien började också stora delar av PLO-ledningen att leka med möjligheten av en sådan uppgörelse.
Under tiden fortsatte emellertid den israeliska regimen sin assimilation av de ockuperade områdena. Eftersom inga framsteg gjordes på den diplomatiska fronten startade Sadat och den syriske presidenten Hafez-al Assad kriget i oktober 1973 i förhoppningen att bryta dödläget och tvinga fram nya steg mot en lösning i enlighet med Rogers-planen.
På samma gång som oktoberkriget 1973 öppnade nya möjligheter för de härskande klasserna i arabländerna, inspirerade det också massorna ännu en gång genom att visa att det gick att bekämpa den israeliska staten och vinna framgång. Massprotesterna på Västbanken och radikaliseringen av den palestinska befolkningen inom Israels gränser från tiden före kriget -67 sporrades av oktoberkriget.
Men istället för att förlita sig på massorna som den gjorde efter kriget 1967, drogs PLO-ledningen in bakom arabregimerna i sökandet efter en förhandlingslösning. Det var denna villighet att delta i sökandet efter en överenskommelse som gjorde att arabregeringarnas toppkonferens i Rabat, Marocko 1974 kallade PLO för ”det palestinska folkets rättmätiga representant”. Arabregimerna hade vägrat att göra något liknande 1969, då PLO ändå hade minst lika stort inflytande bland de palestinska massorna som idag.
Varje uppgörelse som innebär erkännandet av Israel skulle vara ett allvarligt slag mot den palestinska kampen. Så länge som den israeliska staten existerar och utestänger de flesta palestinierna från deras hemland medan andra utsätts för polisförtryck och är andra klassens medborgare, så länge kommer förtrycket av palestinier att bestå. Förslaget att erkänna den israeliska statens legitimitet innebär i själva verket att legitimera och acceptera förtrycket av palestinierna.
Arafat, som mycket lätt och när som helst skulle ha kunnat klargöra sin ståndpunkt i denna fråga, valde att inte göra det. I stället vägrade PLO-ledningen att utesluta en överenskommelse med Israel.
Liksom Sadat och övriga arabiska styresmän har PLO-ledningen baserat sin strategi på förhoppningen att Washington ska utöva påtryckningar mot den israeliska regimen att göra påtagliga eftergifter. När Carter nyligen gjorde ett uttalande mot upprättandet av en palestinsk stat som var omöjligt att ignorera eller misstolka, deklarerade slutligen PLO:s officielle representant Mahmoud Labadi: ”USA har förlorat sin roll som en neutral medlare i Mellanöstern...”
Givetvis har Washington aldrig spelat en neutral roll och kommer heller aldrig att göra det. Men Labadis kommentar antyder vilka förhoppningar som åtminstone en del av PLO-ledningen hade.
Oenighet om huruvida man skulle inta en kompromisslös hållning till en uppgörelse med Israel hade lett till en splittring inom den palestinska rörelsen mellan PLO-majoriteten och den s.k. vägrarfronten, som motsatte sig alla förhandlingar. Nu då Carter har uteslutit den typ av överenskommelse som många PLO-ledare hade hoppats på, har sprickan mellan ”vägrarna” och Arafatledningen läkts, åtminstone tillfälligt. Detta antyddes av ett uttalande som antogs gemensamt av alla större palestinska motståndsgrupper i Tripolis, Libyen den 5 december.
Uttalandet sade bland annat: ”Vi slår fast vår rätt att förverkliga det palestinska folkets legitima rättigheter att återvända och till självbestämmande och även rätten att upprätta en palestinsk stat på varje befriat landområde utan försoning, förhandling eller erkännande (av Israel) .”
Då Arafat talade på det enade PLO-mötet i Beirut den 1 januari deklarerade han: ”Nej till kapitulation, ja till kamp.”
Men frågorna kvarstår: hur ska kampen för palestiniernas rättigheter föras? Vilken väg kan leda till seger?
PLO-ledningen, inklusive vägrarfronten har som vi redan förklarat tidigare tenderat att ställa två alternativ för den palestinska kampen: förhandlingar för att söka en överenskommelse eller väpnad kamp.
Palestiniernas grundläggande krav kan aldrig tillgodoses genom förhandlingar. Som israeliska myndigheter så ofta påpekar har de inget intresse av att förhandla bort sin stats existens.
Även om uppmaningen till väpnad kamp i allmänhet ses som ett förkastande av denna absoluta tillit till förhandlingar, är det inte något tillräckligt alternativ. På egen hand, utan någon trygg territoriell bas eller statsapparat kan palestinierna aldrig hoppas att kunna mäta sig med ens Syriens eller Egyptens och än mindre Israels militära styrka.
I själva verket har gerillaorganisationernas ”väpnade kamp” mot Israel huvudsakligen bestått av kidnappningar, bombningar och kommandoraider utförda av små grupper av krigare. Sådana aktioner utesluter effektivt massornas deltagande och kommer aldrig att störta sioniststaten.
Dessutom har PLO-ledningen då den satt in den väpnade kampens strategi i ett politiskt sammanhang oftast presenterat den som ett bihang till förhandlingar som ett slags påtryckning på arabregimerna och imperialismen, inte som en oberoende strategi för hur palestinierna ska tillvinna sig sina rättigheter.
En realistisk strategi för palestinsk befrielse måste utgå från förståelsen för att den palestinska rörelsens styrka aldrig har baserats huvudsakligen på militär styrka. Dess styrka har grundat sig på dess politiska ställningstagande - på dess beslutsamhet att kämpa mot förtrycket av det palestinska folket med varje tillgängligt medel. Denna vilja till kamp, jämfört med arabregimernas förräderi, vann ett brett stöd bland arabfolken som helhet.
De miljonhövdade arabmassorna - detta är den verkliga kraft som kan förstöra sioniststaten och bygga en ny social ordning i Mellanöstern.
Den viktigaste frågan som möter varje palestinskt ledarskap är, sett från denna synvinkel, behovet av ett politiskt program som kan mobilisera de arabiska massorna och deras kamp. I stället har PLO-ledningen — och i ännu högre grad gerillagrupperna i vägrarfronten — sett massrörelsen som något sekundärt till att bygga en militärapparat. Denna attityd framgick klart i citatet från Abu Jihad i början av artikeln.
Trots dess svaghet vann PLO massivt stöd i arabvärlden. Och själva den framgång som PLO hade i detta gjorde nödvändigheten av ett revolutionärt program ännu tydligare.
Det spelar ingen roll hur skarp arabregimernas antisionistiska retorik är – de har ändå alltid fruktat sina egna folks mobilisering mer än den israeliska statens existens. De har utövat ett förtryck i sina hemländer med en beslutsamhet som de aldrig visat i kampen mot sionistisk aggression.
Eftersom regeringar som den i Libanon och den i Jordanien inte hade någon avsikt att konfrontera den israeliska staten, kom de automatiskt i konflikt med varje massrörelse som krävde att de skulle besvara sionistisk aggression. Vidare väntade sig de libanesiska och jordanska massor som stödde palestinierna och deras krav ett motsvarande stöd till deras egen kamp.
PLO-ledningen försökte handskas med detta problem genom att undvika det. Den deklarerade en icke-interventionspolitik i arabländernas ”inre affärer”, som om den genom denna list skulle kunna undvika klasskampens konsekvenser och undgå en konfrontation med arabregimerna.
Särskilt i Jordanien, där 60 procent av befolkningen är palestinsk, fanns det aldrig någon grundval för uppfattningen att kampen för palestiniernas rättigheter på något sätt skulle kunna skiljas från landets allmänna politik. Då PLO tillämpade sin ”strutspolitik” ledde det till ”Svarta September”-katastrofen 1970.
Vilken typ av program behövdes i Jordanien?
För det första var det nödvändigt för PLO att kämpa för det jordanska folkets demokratiska rättigheter. Detta var en fråga om grundläggande självbevarelse lika väl som en nödvändighet om solidaritetsbanden mellan gerillaorganisationerna och massorna utanför flyktinglägren skulle stärkas.
Flyktinglägren kunde inte förväntas överleva som frihetsöar för gerillagrupperna om regeln i övriga delar av landet var censur, förtryck av politiska och fackliga organisationer och förnekande av massornas rätt att själva besluta i politiska frågor.
En annan fråga som måste tas upp var böndernas situation. Ett jordprogram som skulle garantera varje bondefamilj en egen, tillräckligt stor landyta; regeringsunderstödda lån för att befria småbönderna från ockrares grepp; regeringsunderstödda bevattningsprojekt som kunde förbättra böndernas jordlotter samtidigt som de minskade landsbygdens arbetslöshet - sådana krav skulle ytterligare ha bidragit till att isolera monarkin.
På samma sätt var det nödvändigt för den palestinska rörelsen att ta upp de problem som mötte massorna i städerna. Problem med bostäder, arbetslöshet, livsmedelspriser, löner - alla de frågor som både palestinska flyktingar och jordanska arbetare mötte i den dagliga tillvaron måste diskuteras och lösningar måste erbjudas.
Men dessa problem, som är gemensamma för alla arabbönder, kan endast lösas av en arbetare- och bonderegering. Även om PLO hade masstöd och betydande militära resurser i Jordanien hade dess ledning inga perspektiv på att leda kampen för en socialistisk arbetare- och bonderegering - den enda regering som någonsin kommer att ge ett helhjärtat stöd till det palestinska folkets kamp.
Eftersom PLO-ledningen saknade program för vad den skulle göra i Jordanien, var den oförberedd att effektivt försvara sig själv. Den kunde bara bida tiden tills kung Hussein gjorde sitt drag.
Trots år av konflikter mellan Husseins beduinarmé och de palestinska befrielsegrupperna motsatte sig PLO-ledningen ihärdigt varje program för att beväpna massorna politiskt mot Husseins regim. Den insisterade på att en kraftmätning skulle kunna undvikas. De enda som lurades av detta var de jordanska och palestinska massorna. Under tiden samlade Hussein sina styrkor, valde tidpunkt och slog till.
Trots sammanbrottet i Jordanien följde PLO-ledarna exakt samma politik i Libanon. Även om inbördeskriget i Libanon utlöstes av att en busslast palestinier på väg hem från ett möte i april 1975 sköts ned med maskingevär, hade spänningen byggts upp under loppet av år. Det förekom sammandrabbningar i stor skala mellan den palestinska gerillan och den libanesiska armen 1969 och återigen 1973, med ett flertal smärre konfrontationer dessemellan.
Regimens oförmåga att skydda de libanesiska massorna mot Israels terrorraider, avsaknaden av ett socialt välfärdsprogram, ekonomins hämmande utveckling och den ojämna fördelningen av välståndet och den politiska diskrimineringen; dessa är alla delar av de libanesiska massornas vardag som driver dem ut i kamp.
Då omkring 300.000 människor kom ut på Beiruts gator i april 1973 som nämndes ovan, protesterade de lika mycket mot sin egen regering som mot de sionistiska raiderna. På så sätt konfronterades PLO-ledarna, antingen de ville det eller ej, med klasskampens realitet i Libanon.
Ändå har PLO-ledningen konsekvent förkastat tanken att försöka utveckla ett program för vad som bör göras i Libanon och hävdat att detta endast är en fråga för libaneserna själva.
Ett sådant, ställningstagande blev slutligen ohållbart under inbördeskriget – PLO formulerade då ett uttalat prokapitalistiskt program. I PLO-tidningen Fa-lastin Al-Thawra av den 8 februari 1976 sade Abd Kiwan att ”konflikten står mellan ett kapitalistiskt ekonomiskt system och en söndervittrande politisk ram som nedärvts från förkapitalistiska produktionsformer” (citerat i Swasia den 26 mars 1976) . Detta är inte övertygande som ett teoretiskt argument, eftersom Libanons politiska system infördes av den franska imperialismen - knappast ett för-kapitalistiskt fenomen. Men det betydelsefulla var den politiska slutsats som drogs av denna analys. Kiwan hävdade: ”Den förfärliga strid som tog plats på Libanons jord (detta skrevs under en period av eld-upphör) är den fruktsamma moder som ska ge upphov till en ny avkomma - ett nytt Libanon som grundas på hasen av en borgerlig demokrati och en modern statsapparat som kommer att hjälpa och underlätta tillväxten och blomstringen av den libanesiska ekonomin”.
Enligt detta sätt att resonera skulle Libanons alla pressande sociala problem kunna lösas inom kapitalismens ramar enbart genom att reformera landets regeringsapparat. Dessa teoriers verkliga lockelse ligger givetvis inte i deras lösningar på de arabiska massornas problem utan i deras möjligheter att försäkra arabregimerna om att PLO kommer att uppträda ”ansvarsfullt” och inte stödja eller uppmuntra någon antikapitalistisk revolutionär aktivitet.
Libanon var det den syriska regeringen som krävde att PLO skulle spela en ”ansvarsfull” roll. PLO-ledarna försökte foga sig i detta. Då inbördeskriget bröt ut försökte de hålla sig utanför konflikten och satte slutligen in sina styrkor först då högertrupper hade attackerat flera större flyktingläger.
Även då vägrade PLO-ledarna att kämpa för en fullständig seger, trots att det fanns klara möjligheter att vinna en sådan. Under syrisk påtryckning hjälpte PLO-ledarna till att tvinga igenom flera eld-upphör och kompromisser, vilka gav den syriska regimen en chans att organisera sin egen militära intervention på högertruppernas sida. Givetvis tog PLO-ledarna avstånd från Assad, så snart hans trupper på allvar började att kämpa på högerstyrkornas sida. Men då var det för sent. Endast en politik som konsekvent hade avslöjat Syriens roll från början kunde ha avväpnat Assad politiskt och lagt grunden för en mobilisering av den potentiellt utbredda oppositionen mot hans åtgärder inom Syrien.
Så snart PLO-ledningen äntligen tog avstånd från Assad, vände den sig till ingen mindre än Sadat och övergav sin tidigare kritik av den egyptiske ledaren för dennes pakt med Israel om utrymning av Sinai.
Då det skedde ett massivt uppsving i den egyptiska arbetarklassen mot ökningarna av livsmedelspriserna i januari 1977, stod Arafat och resten av PLO-ledningen fortfarande på god fot med Sadat. Inte ett ord av solidaritet med de egyptiska arbetarna kom över deras läppar.
Om PLO hade identifierat sig själv med de egyptiska massornas protest i stället för att orientera sig mot den egyptiska regeringen skulle det utan tvivel inte ha stoppat Sadats svek. Men den palestinska rörelsen skulle ha smidit solidaritetsbanden med den egyptiska arbetarklassen hårdare och det skulle ha gjort Sadats senare resa till Israel och andra diplomatiska manövrer riktade mot PLO svårare att genomföra.
Som händelserna i Jordanien och Libanon visar beror en seger för den palestinska nationella befrielsekampen på framgången för den socialistiska revolutionen i hela Mellanöstern. Endast ett ledarskap som kan se sambandet mellan den palestinska befrielsekampen och klasskampen i dess helhet kommer att kunna leda massorna till seger. Ledare som inte är beredda att rikta massorna mot de härskande arabiska klasserna eller som har ett otillräckligt program för denna uppgift, kan endast föra med sig ytterligare nederlag.
Detta är dubbelt sant mot bakgrunden av den imperialistiska diplomatiska offensiven mot den palestinska rörelsen. Försöket att isolera den palestinska rörelsen politiskt är avsett att förbereda marken för nya militära attacker från både Israels och arabregimernas sida.
Men PLO-ledningen har dragit en annan slutsats av händelserna i Libanon. I stället för att försöka anta en politisk kurs oberoende från arabregimerna, en kurs som skulle hjälpa till att mobilisera arabmassornas miljoner, har PLO-ledningen åter fastslagit sitt motstånd mot någon inblandning i klasskampen på de libanesiska eller syriska arbetarnas och fattigböndernas sida.
Al-fatahledaren Salah Khalaf (Abu Iyad) , den som står näst efter Arafat i hierarkin, förklarade den åsikt som ledningen för den viktigaste styrkan inom PLO har i en intervju i augusti 1977. ”Tidigare var vi oeniga med Syrien i många frågor”, medgav Fatahledaren. ”Vi hade vår åsikt om den syriska interventionen (i Libanon) . Vi hade vår inställning. Men de faktorer som påverkar det palestinska problemet som helhet vid denna historiska tidpunkt, och i området som helhet, för att inte nämna vår egen historia, har gjort det möjligt för oss att övervinna dessa skillnader...Hur oeniga vi än varit tidigare, kommer vi i vart fall att från och med nu ägna oss åt vår sak, utan att dras in i detaljerna i den libanesiska situationen...” (Citerat i Palestine Studies, hösten 1977).
Var inbördeskriget i Libanon verkligen bara en ”detalj” som det palestinska folket kunde ha låtit bli att befatta sig med? Har ”skillnader” mellan PLO och Assad verkligen ”övervunnits”?
Khalaf bryr sig inte om att utveckla dessa frågor. Han slår endast fast ståndpunkten att klasskampen utanför Palestina inte är central för den palestinska befrielserörelsen, trots det faktum att den har lidit sina största nederlag på denna arena.
För att försäkra sig om att ingen skulle missuppfatta honom gav Khalaf en lista över tre ”heliga” principer. Den första av dessa löd:
”Hädanefter kan den palestinska motståndsrörelsen inte delta i något krig, som berör sidofrågor, antingen det är libanesiskt eller arabiskt. Vi ska göra varje ansträngning för att försäkra om att vi ägnar oss åt vår sak och åt att stärka banden med män av god vilja från alla sidor och vi ska inte delta i någon lokal eller arabisk konflikt”.
Liknande uttalanden gjordes också före blodbadet i Jordanien.
Lika litet som den palestinska befrielserörelsen kan besegra sioniststaten på egen hand, lika litet kan den förstås åstadkomma en sociallistisk revolution i arabländerna på egen hand. Vad som behövs är att bygga ett revolutionärt socialistiskt massparti i varje land, ett parti som omfattar både avantgardet från det palestinska folket och avantgardet från bonde- och arbetarbefolkningen som helhet.
Sådana partier skulle aktivt delta i det palestinska folkets och de arabiska massornas dagliga kamp. De skulle vid varje steg föra fram förslag för att- föra kampen vidare och skulle sträva efter att vinna ledarskapet i kampen.
Det är framgången för denna strategi av att bygga revolutionära masspartier som kan leda till seger för den palestinska nationella befrielsekampen och för den socialistiska revolutionen i hela arabvärlden.
I dag existerar det inga partier av detta slag. Men i många länder, även i Mellanöstern finns det små grupper av revolutionärer som strävar att bygga revolutionära masspartier som kan undvika de tidigare misstagen.
Dessa revolutionärer är organiserade i Fjärde Internationalen, den världstrotskistiska rörelsen. Det är där de palestinska militanter som övertygats om det - nuvarande palestinska ledarskapets bankrutt hör hemma.