Ur Fjärde internationalen 3/1977
Den brittiska imperialismens kris har tagit sig allt mer dramatiska proportioner. För femton år sedan skulle man inte ha tagit den på allvar som sa att ”landet står vid avgrundens rand”, eller som ”The Economist uttryckte det, ”en svag lukt av Weimar i luften”. Så är inte fallet nu. Den brittiska imperialismen står ansikte mot ansikte med den mest drastiska och långtgående krisen ekonomiskt„ socialt och politiskt någonsin. Dess resurser, dess manövermöjligheter för att ta itu med denna kris har aldrig varit så begränsade som idag.
Krisen har naturligtvis inte utvecklats på ett så abrupt sätt som läsarna av den borgerliga pressen lätt får intryck av. I verkligheten är den nuvarande krisen kulmen på 60 års kontinuerlig nedgång och successiv reträtt för den brittiska imperialismen.
I område efter område har Storbritannien förlorat sitt försprång över konkurrenterna, sin produktivitet, sin militära överlägsenhet, sina kolonier. Allvarliga sprickor har börjar uppstå i den brittiska imperialismens grunder hemma: Det gäller främst sönderfallet i de sex län som utgör Nordirland och den tilltagande nationalismen i Skottland och Wales.
För att förstå krisens rötter och kunna svara på frågan varför den ekonomiska krisen har antagit så drastiska former, är det nödvändigt att betrakta den brittiska imperialismens historia. Genom denna tillbakablick ska vi försöka visa på den brittiska bourgeoisins interna struktur och motsättningar, och hur Storbritanniens imperialistiska makt påverkade den politiska, sociala och ideologiska utvecklingen av arbetarklassen.
Bourgeoisin i Storbritannien har aldrig tagit makten på samma sätt som den franska bourgeoisin 1789. Storbritannien var det första landet i världen som industrialiserades och industrialiseringsprocessen var mycket mer utdragen än i andra länder. Den brittiska bourgeoisins makt utvecklades gradvis inom det äldre samhället för att till slut integrera delar av detta samhälle inom sina egna ramar. Detta gällde främst den gamla aristokratin, som var väldigt stark, men också utformningen av den parlamentariska demokratin och dess institutioner. Naturligtvis fanns det djupgående konflikter mellan den framväxande bourgeoisin och den landägande aristokratin ( t ex ”The Repeal of the Com Law” 1846) under 1800-talet. Genom 1800-talet såg vi dessa klassmotsättningar uttryckas i politisk kamp mellan Whig/Liberal Party, som var det politiska organet för den progressiva bourgeoisin, och Torypartiet som representerade storgodsägarna. Men vid början av 1900-talet hade assimileringen av den gamla jordägande klassen till bourgeoisin gått så långt att Tory-partiet kunde bli den politiska representanten för en enad härskande klass och lämna Liberalpartiet som en kvarleva utan politisk betydelse. Enandet av Tories utvecklades under hotet från en framväxande arbetarklass och Labour-partiet.
Denna process av assimilering snarare än revolution mot jordägarna har lämnat sina spår i det moderna kapitalistiska samhället i Storbritannien. Den lantliga aristokratin har fortsatt att spela en viktig roll i brittisk politik. Ledarskapet över Torypartiet har t ex gått ur hand i hand inom denna sektor. Salisbury, Baldwin, Churchill, MacMillan, Hume. Aristokratin har satt sin prägel på många områden i den brittiska samhället, från utbildningssystemets starka dualistiska karaktär till monarkins funktion och roll, från landsbygdens uppdelning och frånvaro av ”allemansrätt”, till den diplomatiska kåren. Företagare har haft mindre prestige än t ex i USA och denna tradition har också orsakat bilden av den engelske gentlemannen. Men viktigast av allt har varit uppbyggnaden av ett dominerande borgerligt parti som instrument för alla sektorer av den ägande klassen i samband med den brittiska bourgeoisins uppgång.
Eftersom den brittiska bourgeoisins revolutionära praktik var begränsad har den inte utvecklat några allomfattande sociala teorier på samma sätt som den franska bourgeoisin har gjort.[1] De sociala teorier den brittiska bourgeoisin utvecklade avspeglade denna objektiva situation: Utilitarianism, empiricism och gradualism.
Arbetarklassens framväxt ägde rum i en atmosfär med en frånvaro av en tradition av kritisk social teori. Ingen revolutionär intelligentsia fanns som kunde ”överföra” en sådan tradition i någon form till arbetarklassen (på Irland fanns en sådan påverkan i samband med den nationella kampens utveckling, där till exempel den franska revolutionen var betydligt mer närvarande). På samma sätt som den brittiska bourgeoisin utvecklade sin självständighet på ett halvdant och ofullbordat sätt i förhållandet till aristokratin, misslyckades i sin tur den brittiska arbetarklassen med att tilltvinga sig en politisk självständighet gentemot bourgeoisin. Arbetarklassen var mycket öppen för borgerliga idéer. Den ”piecemeal gradualism” (bit för bit och gradvisa förändringar) som kännetecknade arbetarklassens ledarskap återspeglade bourgeoisins ”gradualistiska” filosofier.
Över 150 år gick mellan konsolideringen av den brittiska staten i dess nuvarande form och uppkomsten av ett självständigt arbetarparti. Frånvaron av ideologiska strömningar som kunde underminera en nationalistisk ideologi gjorde att den brittiska arbetarklassen kom att penetreras av nationell chauvinism i högre omfattning än på kontinenten. Arbetarklassen hade en stark tradition av opposition mot regeringar genom facklig kamp men hade ingen uppfattning om hur den politiskt skulle bekämpa en regim i, de kunde inte ens uppfatta regimen som en regim.
Till skillnad mot situationen på kontinenten där arbetarklassens politiska partier spelade en viktig roll i uppbygget av de tidigare fackföreningarna tog det över 70 år mellan uppbygget av de första fackföreningarna och bildandet av ett politiskt parti för arbetarklassen. Ledarna för yrkesfackföreningarna var militanta på den industriella fronten men stödde det liberala partiet och det var först vid 1800-talets slut och 1900-talets början som de kunde vinnas bort från denna allians.
Det brittiska labourpartiet blev aldrig riktigt påverkat av debatterna om reform och revolution som ägde rum bland de socialdemokratiska partierna på kontinenten. Partiet var i stort sett opåverkat av marxismen och det fanns ett sterilt-intellektuellt klimat tillsammans med en metodologisk pragmatism. Några individer, såsom Hyndman och Morris, hade en viss förståelse för marxismens idé, men kunde inte lägga grunden till en varaktig marxistisk tradition.
Den brittiska imperialistiska makten spelade en väsentlig roll i uppkomsten och utvecklingen av den brittiska reformismen. Den påverkade även Labourpartiets vänsterflygel. Till exempel den viktiga opolitiska strömning, Fabianism, som uttryckligen rättfärdigade profiterna från kolonierna, vilka möjliggjorde den brittiska arbetarklassens sociala förbättringar. Denna ekonomiska makt gav den brittiska härskande klassen betydande manövermarginaler, speciellt i svåra tider, då den kunde göra en mängd eftergifter. Till exempel kunde böndernas kamp på Irland avväpnas därför att britterna kunde köra ut godsägarna genom sina profiter från guldgruvorna i Sydafrika.
Utvecklandet av den brittiska imperialismen gav den brittiska ekonomin en speciell karaktär. Dess världshegemoni, under 1800-talet lade grunden till dess finansiella herravälde. Det innebar inte bara koloniala överprofiter genom export av varor; utan också stora inkomster av kapital från sjöfart, försäkringar och finansiella aktiviteter — inte minst genom dess position som bankir åt världsbourgeoisin.
Bankerna i London spelade fortfarande en viktig roll på den finansiella världsmarknaden, långt efter den brittiska imperialismens höjdpunkt. Den brittiska imperialismen kom att bli beroende av sina finansiella inkomster.
Importen översteg exporten under många år, men detta handelsunderskott täcktes alltid av pengar från finansiella transaktioner. s k osynliga inkomster.
Nödvändiga åtgärder från den brittiska bourgeoisins sida för att bevara och utveckla sitt finansiella herravälde har ofta kommer i konflikt med behovet av att bygga en modern och effektiv industriell basis i moderlandet. Denna motsättning kan t ex följas via pundets växelkurs. Investeringarna utomlands gynnades av pundets höga värde (flera utländska tillgångar kunde köpas för varje övervärderat pund jämfört med nedskrivet pund). Den brittiska imperialismens finansiella operationer krävde kursstabilitet.[2] Efter det första världskriget gick Storbritannien tillbaka till guldmyntfoten med katastrofala konsekvenser för tillväxten av den brittiska industrin och ekonomin som helhet. Den brittiska tunga industrin — kol, varv, gruvor — utelämnades för att själv möta 30-talets depression (vissa traditionella områden för dessa industrier återhämtade sig aldrig riktigt efter den stora depressionen, det gäller t ex Nordirland, delar av Nordöstra England, Lancashire och Skottland. Arbetslösheten i dessa områden har varit över 5 procent och mycket högre på vissa platser, under de s k ”golden days” under slutet av 50-talet och början av 60-talet).
På ett likartat sätt var det Storbritanniens traditionella utbyte med länderna i samväldet som orsakade att Storbritannien inte gick med i EG när det bildades efter 2:a världskriget.
Storbritannien behöll stora militära enheter i Fjärran östern (Hong Kong och Singapore), i Mellersta östern (Aden, Shejkdömena) och i Medelhavsområdet (Cypern, Malta, Gibraltar). Dessa enheter innebar en stor ansträngning på den brittiska budgeten. Detta återspeglade återigen den brittiska imperialismens behov att försvara sina finansiella intressen utomlands.
Den brittiska ekonomins struktur förhindrade en effektiv modernisering under 1900-talet. Omfattande finansiella intressen fungerade som en hämsko på moderniseringen av den brittiska industrin. Kapital strömmade kontinuerligt ut ur landet och detta fortsatte även när betalningsbalansen var som sämst. Det användes inte till moderniseringen av den inhemska industrin. Den brittiska ekonomins struktur var också uppknuten till imperiet. De brittiska affärsbankerna (clearing banks) har aldrig spelat samma roll vid finansieringen av den inhemska industrin, som några av de stora franska och tyska bankerna. Bankrepresentanterna i företagsstyrelserna spelade aldrig en så aktiv roll i brittiska företag, som på kontinenten. Speciella handelsbanker fanns för att ta hand om de internationella förbindelserna. Kort sagt, den brittiska imperialismen saknade en drivkraft för en modernisering. Så länge den finansiella bourgeoisin kunde fortsätta sina lönande affärer i de områden där man kontrollerade den ekonomiska och sociala utvecklingen var inte Storbritanniens låga inhemska ekonomiska tillväxt till något större problem. Men avsaknaden av tillväst och den relativa tillbakagången jämfört med andra imperialistiska länder, gjorde sig gällande med stor kraft, på alla nivåer, i det brittiska samhället.
Efter andra världskriget har den brittiska imperialismens traditionella marknader varit bland de mest stagnerande på världsmarknaden. Interimperialistisk handel — från ett imperialistiskt land till ett annat — har vuxit snabbare och representerat en mera dynamisk marknad.
Storbritanniens självpåtagna utestängning från EG, förstärkte den brittiska imperialismens tendens att släpa efter sina konkurrenter. Under 60-talet var Storbritanniens ekonomi märkt av en låg ekonomisk tillväxt och en låg grad av inhemska investeringar. Profitkvotens fallande tendens har varit väldigt markant i Storbritannien under det senaste decenniet och visar tecken på en fortsatt nedgång. Detta har skapat stora problem för den brittiska bourgeoisin.[3]
Det är andra imperialistiska länders ökade ekonomiska aktiviteter under efterkrigstiden, som har blottlagt den inhemska brittiska industrins strukturella svaghet. Storbritannien har varit oförmöget att delta i den teknologiska revolutionen som ägde rum under efterkrigstiden på lika villkor. Landet har varit handikappat genom sin efterblivna industriella bas och genom en svällande otidsenlig statsapparat.
Modern industri, som data, elektronik, som har haft en stor betydelse för tillväxten av sådana imperialistiska länder som Japan och USA, kom sant till Storbritannien och har inte varit förmöget att möta den internationella konkurrensen. Även inom traditionella starka brittiska branscher som bil, motorcykel, varvsindustri, har engelsmännen förlorat sitt fotfäste och ersatts av amerikanska, tyska eller japanska konkurrenter. Fler och fler väletablerade företag gick i konkurs, t ex flaggskeppet Rolls Royce.
Under efterkrigstiden kom Storbritannien att bli mer och mer oförmöget att försvara sina traditionella marknader, både militärt och ekonomiskt. De tvangs falla tillbaka på sina ”special relationships” till den starkaste imperialistiska staten, USA. Men detta beroende hade ett högt pris; en försvagning av Storbritanniens grepp över sina traditionella områden, ett förlorat totalt monopol i dessa regioner.
Sammanfattningsvis har Storbritanniens ekonomi under hela efterkrigstiden genomgått en stadig nedgång jämfört med de europeiska konkurrenterna. Krisen har varit ständigt närvarande. Man har upplevt sträng återhållsamhet, ransonering, kris i betalningsbalansen och valutan, ”stop-go”-åtgärder, lönestopp, felaktiga investeringar, prisinstabilitet och låg tillväxttakt. Det är en allvarlig djupgående kris som varje regering sedan 1945 har försökt komma tillrätta med genom fyra grundläggande ekonomiska mål, full sysselsättning, ekonomisk tillväxt, positiv betalningsbalans och prisstabilitet.[4] Tidigare kunde man åtminstone uppnå någon av dessa målsättningar, men nu är det vanligt att ingen kan uppnås.
Före den nuvarande våldsamma nedskärningen av den offentliga sektorn och den allmänna sociala servicen, var det just genom statskassan och expansionen av krediten som man lyckades att behålla konsumtionen och minska arbetslöshetens utbredning. Kapitalet har försökt behålla uppnådda positioner genom prishöjningar. Den offentliga sektorn har ökat i förhållande till den privata, speciellt efter andra världskriget. Den offentliga sektorns del av BNP har ökat från 13 procent före 1914 till 27 procent efter 1918. 1948 hade den ökat till 42,4 procent och 1974 till 50 procent. Statlig inblandning har varit nödvändig för den brittiska bourgeoisin i dess försök att säkra profiterna, men den har till syvende och sist förstärkt den låga graden av ekonomisk utveckling.
Ett annat problem för den brittiska bourgeoisin har varit de brittiska arbetarorganisationernas jämförelsevis starka ställning. Arbetarklassen har inte lidit något allvarligt nederlag efter generalstrejken 1926. Till skillnad från det tyska och japanska proletariatet har den brittiska arbetarklassen och dess organisationer inte varit nedtrampade och upplösts av fascismen — en faktor som annars gett bourgeoisin ett försprång även under efterkrigstidens parlamentariska regimer. Förutom detta har det existerat en relativt högre grad av demokrati inom brittiska fackföreningar och i viss mån även inom Labourpartiet, jämfört med t ex den svenska arbetarrörelsen. Detta har gjort det möjligt för klasskampsströmningar att upprätthålla en viss kontinuitet inom fackföreningarna och tillåtit förekomsten av vänsterströmningar inom Labourpartiet.
Denna relativa styrka hos den brittiska arbetarklassen tvingade den brittiska bourgeoisin att behålla en relativt låg arbetslöshet och en utbyggd socialservice. Detta stärkte arbetarnas positioner och gjorde det svårare för bourgeoisin att åstadkomma en ökad utsugning av klassen. Samtidigt måste vi påpeka att arbetarbyråkratins styrka över arbetarklassen förstärktes efter 1945, då arbetarna behöll och utvidgade sin materiella standard.
Organiseringsgraden hos den brittiska arbetarklassen är hög, speciellt med tanke på att arbetslöshetskassan är organiserad via staten och inte via fackföreningarna (ca 11 miljoner är fackligt anslutna). Det finns bara en central facklig organisation — Fackföreningens Kongress (Trades Union Congress-TUC) — som organiserar både tjänstemän (white collar workers) och mera traditionella sektorer av arbetarklassen (blue collar workers)[5]. TUC är inte politiskt eller religiöst splittrat, som fallet är i Frankrike och Italien. Organiseringen efter branschtillhörighet har inte slagit genom på ett fullständigt sätt i Storbritannien. Flera olika fackföreningar representerar arbetarna på samma arbetsplats. Denna organisering enligt arbetares uppgift innebär en splittring och försvagning av arbetarnas positioner.
Jämfört med det svenska LO har den brittiska TUC haft mindre formella befogenheter på det politiska planet och har samtidigt varit mindre uppknutet till statsapparaten. Det finns t ex ingen motsvarighet till Saltsjöbadsavtalet som institutionaliserar samförståndspolitiken i hela samhället. Informella samtal har ägt rum mellan ledarna för det brittiska TUC, kapitalisterna och regeringen, men det finns ingen institutionaliserad avtalsrörelse som i Sverige. I en krissituation som den 1926 hade TUC en nyckelroll, men i vanliga fall är det individuella fackförbund som genomför egna överenskommelser med företagsledningen. Denna avsaknad av centralisering avspeglar den brittiska arbetarklassens efterblivenhet. Men samtidigt har den lämnat ett visst utrymme för enskilda fackföreningar att genomföra egna aktioner. Den outvecklade samordningen och centraliseringen av arbetarbyråkratin har varit otillfredsställande för den brittiska bourgeoisin.
En motsvarande avsaknad av centralisering finns inom enskilda fackföreningar. En lång tradition av organisering på basplanet existerar inom fackföreningarna — den s k Shop Stewards Movement. Denna rörelse började vid och efter första världskriget, men utvecklades mer betydande efter 1945. Till skillnad från heltidsfunktionärerna inom fackföreningarna, fortsätter en ”shop steward” att arbeta på verkstadsgolvet och är ofta vald direkt. Detta innebär att han/hon kan bli mer känslig för arbetarnas egna krav, till skillnad från heltidsbyråkraterna. Vid ökad klasskamp har ”shop stewards” inom vissa industriella branscher kunnat skapa kontakter på det nationella planet. På så sätt har shop stewards kunnat vara en motvikt till den centrala byråkratin. För närvarande finns ca 300 000 shop stewards och antalet har ökat under senaste tiden, speciellt inom fackförbund som organiserar offentligt anställda.
Detta nätverk av massorganisationer, av en kvalitativt högre nivå och med frön till proletär demokrati, inom ramen för den borgerliga demokratin, har inte funnits på ett likartat sätt i andra kapitalistiska länder. Det är ett uttryck för den brittiska arbetarklassens relativa styrka på det fackliga planet och har bibehållits och utvidgats trots arbetarbyråkratins förrädiska roll byråkratin har enbart kunnat spela denna roll genom att tillåta denna rörelse.
Denna organisering har även lett till en potentiellt stark mobilisering av löntagarna, ofta i direkta aktioner även kring politiska frågor, utan att klassen har brutit politiskt med Labourpartiet. (T ex masstrejker mot Labourpartiets ”In place of Strife”, gruvarbetarnas och Fordarbetarnas vägran att sluta strejka i februari och oktober 1974, i samband med parlamentariska val).
Närvaron under en längre tid, av klasskampsströmningar och kärnor av klasskampsströmningar och kärnor av proletär demokrati med ett begränsat politiskt avantgarde — jämfört med t ex Frankrike och Italien och den starka reformistiska traditionen inom arbetarrörelsen, har skapat en starkt motsägelsefull situation. Arbetarbyråkratins reformistiska karaktär har många gånger fångat upp massmobiliseringar och räddat den brittiska kapitalismen, t ex vid 1925-26 års generalstrejk, under 1945-50, under det tidiga 1970-talet och den nuvarande offensiven från Labourregeringen och den fackliga byråkratin. Dessa och tidigare offensiver tillåts just beroende på den reformistiska dominansen över arbetarklassen, med djuprotade parlamentariska och syndikalistiska illusioner. Dessa illusioner tillsammans med andra faktorer som rasism, sexism och chauvinistiska stämningar, som den brittiska imperialismen har skapat inom arbetarklassen, har flitigt utnyttjats av arbetarbyråkratin och de har begränsat klasskampsströmningarnas slagkraft.
Närvaron av denna organisering har skapat svårigheter för Labourbyråkratin att stoppa masskampen inom viktiga sektorer av arbetarklassen, detta samtidigt som samma arbetare fortfarande stöder Labourpartiet i parlamentariska val. Speciellt den nuvarande krisen, med dess djup och bredd, innebär att varje betydelsefull massreaktion från arbetarklassens sida mot den nuvarande Labourregerings politik, kommer att leda till en väldigt explosiv kris för socialdemokratin på alla nivåer. Samtidigt har utvecklingen efter labours valseger 1974 visat att denna process inte är rätlinjig, och inte automatiskt leder till att betydande delar av arbetarklassen bryter politiskt med Labour, åtminstone inte i inledningsskedet. Snarare leder, i frånvaron av ett trovärdigt revolutionärt alternativ till Labour, krisens utveckling till en viss förvirring inom arbetarklassen. Det är detta som huvudsakligen förklarar den relativa tillbakagången i masskampen under de första åren efter Labours valseger, och arbetarklassens sänkta levnadsvillkor.
Under 60-talet förstod det brittiska kapitalet eller dess mest dynamiska delar, att det var nödvändigt att vända kursen. Bourgeoisin såg att den ekonomiska tillväxttakten måste förbättras.
Tillväxttakten under 60-talet var 3 procent jämfört med 5-6 procent på andra håll. För att åstadkomma denna ökande tillväxt var det nödvändigt med ökade investeringar i den inhemska industrin. Detta i sin tur krävde en radikal omstrukturering av hela ekonomin för att omprioritera den gentemot den europeiska marknaden.
För att genomföra detta var det nödvändigt med ett minskat beroende av de traditionella koloniala områdena och en samtidig ökning av profitkvoten på arbetarklassens bekostnad.
Denna rörelse mot Europa inkluderade en dramatisk omorganisering av Storbritanniens gamla institutioner. ”City of London” började att organisera sig som ett europeiskt finansiellt centrum. Dess kontakter med Düsseldorf, Bryssel och Paris kom att bli viktigare och viktigare, på bekostnad av de forna imperialistiska sfären och de gamla samväldesländerna Kanada, Australien och Nya Zeeland.
Regeringarna från Wilsons Labourregering 1964 och framåt började stimulera sammanslagningar och sammangåendes för att skapa jätteföretag som kunde konkurrera på världsmarknaden. Inom bilindustrin genom en serie sammanslagningar som slutade i skapandet av British Leyland, man gjorde likadant inom elindustrin. Där brittiskt kapital inte ensamt var tillräckligt starkt, deltog man i internationella projekt (risk sharing) på regeringsnivå (t ex byggandet av den fransk-engelska Concorde, överljudsplanet). Andra delar av den brittiska industrin, som etablerade bilföretag som Vauxhall och Rootes hade slukats av amerikanska företag under 50- och 60-talen, och var det pris den brittiska bourgeoisin fick betala för sin eftersläpning och speciella uppknytning till den amerikanska imperialismen.
Under de senaste 15 åren, har den brittiska bourgeoisin haft vissa framgångar när det gäller anpassningen av samhällsstrukturen och dess institutioner. Huvudproblemet har varit dess förhållande till arbetarklassen. För att öka profiten och investeringstakten måste bourgeoisin attackera arbetarklassens levnadsstandard. Men arbetarklassen har vant sig med en relativt hög och ökande levnadsstandard. Försök att försämra arbetarklassens levnadsvillkor — speciellt från en Tory-regering — skulle påminna om attackerna från 30-talet, och sätta arbetarklassen i rörelse.
I sina försök att få ett ökat utrymme för expansion lade regeringen skulden för inflationen på arbetarklassen och fackföreningarna. Man försökte införa ett system av lönenedfrysningar och samtidigt försvaga fackföreningarnas makt genom reformer. Bourgeoisin ville inte — eller kunde inte slå ner fackföreningarna direkt — de var tvingade att utveckla mer subtila metoder för att förstärka den centrala fackliga byråkratin mot basen, och åstadkomma en ökad grad av integrering. Olika regeringar försökte intervenera efter samma linje, med olika taktiska variationer, från frivilliga lönenedpressningar till lagstadgad inkomstpolitik. Selwyn Lloyds lönestopp 1961 följdes av förslag från ”National Wages Commission” (Nationella Lönekommissionen), därefter Labourregeringens ”avsiktsdeklaration” och ”Prices and Wages Commission” (Pris- och Lönekommission) från 1964. Labourregeringen 1966 deklarerade en ny lönefrysning, och 1968 introducerade partiet den ökände ”In place of Strife” (förfäktad av Barbara Castle, f d ledare inom labours vänster) som skulle gå ännu längre i försöket att begränsa fackföreningarnas inflytande. Dessa förslag lade grunden till utvecklandet av det ”sociala kontraktet” som tillämpades både under den tidigare Tory-regeringen och den nuvarande Labourregeringen. Det ledande skiktet inom bourgeoisin välkomnade Labourpartiets valseger 1964. Wilson försökte skapa en bild av sin regering som en teknologiskt modern regering som skulle rätta till alla ekonomiska bekymmer som skapats under Tory-partiets ”13 slösaktiga år”. Man sa öppet i den borgerliga pressen att Labour-regeringen lättare skulle kunna få ordning på fackföreningarna, än arbetarklassens traditionella fiende, Torypartiet. Men denna gång ledde Labourregeringens försök att kontrollera fackföreningarna till en våg av arbetarprotester.
Försöket att införa en mer eller mindre statlig lönekontroll och begränsa fackföreningarnas förhandlingsutrymme kom för tidigt, och Labourregeringen fick gå till reträtt för att inte förlora kontrollen över sin egen bas. Detta ledde till en explosiv uppgång i arbetarkampen, främst den ekonomiska kampen, men punktvis även för politiska mål. Men i frånvaron av ett tillräckligt politiskt skolat avantgarde som kunde överbrygga kampens spontana uppsplittring och föra kampen vidare mot reformismen på det politiska planet, uppstod en politisk förvirring inom arbetarklassen. Man visste helt enkelt inte hur man skulle bekämpa den borgerliga åtstramningspolitiken under en Labourregering. Detta ledde till en viss nedgång i kampen och att det valdes en konservativ regering 1970.
Heath försökte att följa i Wilsons fotspår, men med andra medel. Heath framställdes i den borgerliga pressen som Storbritanniens starke ledare — en brittisk de Gaulle — som skulle sätta ekonomin på fötter, oavsett olika åtgärders impopularitet. Det var då ”Industrial Relations Act” infördes. Den innebar en stark begränsning av fackföreningarnas förhandlingsutrymme genom lagstiftningen och ett ideologiskt utnyttjande av nationalistiska traditioner inom arbetarrörelsen. Man skulle ha nationens bästa framför ögonen som under kriget. De svaga och ineffektiva delarna av bourgeoisin skulle inte få statsstöd för att klara sig och nationen var viktigare än klasskampen. Denna hårda linje överfördes till Nordirland där den fortsatta nationella kampen slukade omfattande resurser för att underhålla ockupationsarmén där.
Introduktionen till ”Industrial Relations Act” skapade en direkt konfrontation med fackföreningarna. Denna anti-fackliga lagstiftning var inte någonting specifikt för Tory-regeringen — den tidigare Labour-regeringens förslag var föregångaren — men Tories var arbetarklassens traditionella fiende och majoriteten av arbetarklassen upplevde dessa åtgärder som direkta attacker på deras fackföreningar och levnadsstandard. Lagstiftningen innebar införande av en arbetsdomstol (NIRC), statligt påtvingade överenskommelser, alla avtal skulle vara lagligt bindande, direkt inblandning i fackföreningarnas inre liv — bl a införandet av hemliga val — inskränkningar i de fackliga valen, strejkvakter blev illegala, alla sympatiaktioner skulle förbjudas mm.
Parallellt med detta försökte Tories genomföra en indirekt inkomstpolitik genom nedpressning av löner för de offentligt anställda.
I början hade Heath-regeringen vissa framgångar och vissa svagare löntagargrupper, som postarbetarna, led nederlag efter långa strejker. Men en omfattande facklig kamp återutvecklades och Toryregeringen kom till korta när den försökte ta itu med arbetarklassens traditionella bastioner, det gällde främst kolgruvearbetarna, hamnarbetarna och järnvägsarbetarnas kamp. (Det var i samband med dessa omfattande fackliga aktioner som våra kamrater lanserade iden om en generalstrejk för att fälla regeringen).
Till sist var den konservativa regeringen tvungen att överge sin nya inriktning och återgå till en nykeynesiansk strategi för att kontrollera inflationen. Man införde den mest omfattande lagstadgade kontrollen av priser och inkomster som Storbritannien någonsin upplevt under fredstid. Denna ändring i Tories politik markerade tydligt partiets nedgång som ett effektivt instrument för ett borgerligt styre i Storbritannien. Samtidigt som återgången till keynesianska metoder för att bibehålla det ”blandekonomiska välfärdssamhället” skapade omfattande spänningar inom Torypartiets småborgerliga massbas insåg bourgeoisins ledande skikt att partiet inte kunde klara konfrontationen med arbetarklassen.
Återgången till gamla metoder ledde också till omfattande fackliga aktioner och det var kolgruvearbetarnas aktioner som var främsta orsaken till Toryregeringens fall 1974. Torypartiet kallade till ett ödesval under rubriken ”Vem ska regera Storbritannien”. Till och med i de två parlamentariska valen 1974 förlorade Tories betydande delar av sin parlamentariska bas. I Skottland gick mycket av deras stöd till det skotska nationalistiska partiet (SNP), i Nordirland till det protestantiska Unionist Party och i Sydengland till Liberalpartiet. Bourgeoisin återgick till Labourpartiet för att lösa sina problem på ett smidigare sätt.
Tillsättandet av Margaret Thatcher som Torypartiets ledare, efter valnederlaget 1974, representerade en ännu mer markant svängning från de omedelbara regeringsproblemen till ett försök att tillfredsställa basens intressen och ideologiska behov. Dess nya program är ännu extremare än Heaths från 1970 och skulle innebära införandet av en ”social marknadsekonomi” med ännu mer omfattande statliga nedskärningar. Men för att genomföra detta program krävs det en omfattande konfrontation med den organiserade arbetarrörelsen. Bourgeoisins ledande skikt är ännu inte redo för en sådan konfrontation så länge arbetarklassen inte är totalt demoraliserad.
Denna demoralisering och passivisering försöker man nu åstadkomma med hjälp av en Labourregering och den fackliga byråkratin. Under de första åren av Labourregering såg det ut som om bourgeoisins projekt skulle lyckas. Labourregeringen återgick från 1974 och framåt till en frivillig lönenedpressning genom det ”Sociala kontraktet”.
Tragedin för den brittiska arbetarklassen var att de landvinningar som gjordes genom kolgruvarbetarnas strejk aldrig följdes upp. Bourgeoisin fick en andningspaus, lyckades återhämta sig och tilläts inleda nya attacker från en annan vinkel. Denna oförmåga hos den brittiska arbetarklassen till genomgripande politiska initiativ återspeglar en djupgående historisk svaghet. Denna arbetarklass har nästan alltid kombinerat en ekonomisk styrka med en hög nivå av facklig organisering, relativt avancerade former av facklig kamp — inklusive ockupationer, rörliga strejkvakter, mm — med en blindhet för nödvändiga politiska svar på bourgeoisins politik. Denna svaghet är naturligtvis gemensam för arbetarklassen i alla imperialistiska länder som inte nämnvärt har påverkats av ett revolutionärt parti av masskaraktär. Men det är riktigt att Storbritanniens historia med bland annat ofta förekommande byten av parlamentariska regeringar, utan en förändring av själva regimen, under en period på 350 år, har skapat ett större avstånd mellan facklig militans och politisk kamp än t ex i Frankrike.
Perioden från 1968 fram till valet av en Labourregering 1974 kännetecknades av omfattande fackliga strider, som ofta hade en politisk karaktär. Detta var framför allt beroende på den djupa ekonomiska kris som Storbritannien var indragen i. Detta snarare än att de krav som restes var politiskt avancerade, gav den massiva lönekampen en politisk karaktär. Den politiska beredskapen även inom avantgardet var väldigt begränsad. Detta visade sig speciellt när kampen avtog efter 1974. Detta påvisade återigen den begränsade medvetenheten bland massan av arbetarna, och reformisternas möjligheter att återhämta sig om de enbart eller huvudsakligen konfronteras med en militant facklig kamp utan politiskt perspektiv.
Det Brittiska Kommunistiska Partiet (CPGB) som utgjorde en stor del av det faktiska ledarskapet av klassen under 60-och 70-talen gjorde mycket lite för att överbrygga svagheterna i den fackliga kampen. Deras politik är begränsad genom sitt i huvudsak parlamentariska perspektiv, att uppnå en allians med vänstern inom Labourpartiet och fackföreningarna. På så sätt deltog partiet från och till i masskampen och försökte använda sitt inflytande som ett instrument att öka trycket på vänsterbyråkraterna snarare än att utveckla kampen. CPGB organiserade en opposition mot den antifackliga lagstiftningen, men så snart den omedelbara faran var över trappade man ner kampen på ett klassiskt reformistiskt sätt.
Dess parlamentariska arbete har nästan alltid utmärkts av ”trist fiasko” och CPGB har aldrig haft en så stor parlamentarisk närvaro som VPK i Sverige, trots en mer omfattande förankring i fackföreningarna. Storbritanniens parlamentariska system ger stora fördelar till de två största partierna, och de mindre partierna har svårt att bli representerade. CPGB har enbart haft en eller två riksdagsmän under kortare perioder. Partiet har aldrig uppfattats som ett politiskt alternativ av arbetare i allmänhet och många militanter som stöder KP i det dagliga arbetet ger stöd till Labourpartiet i parlamentariska val. CPGB:s rösttal har sjunkit under senare år trots klasskampens uppsving (i några av de senaste lokala valen där våra kamrater ställde upp fick CPGB färre röster än den yttersta vänstern). Detta har orsakat en viss kris inom partiet, som — om än försenad — ökats genom den nyligen uppkomna diskussionen om eurokommunismen inom partiet.
Trots sin underrepresentation på den parlamentariska scenen är CPGB relativt starkt, det utgör en attraktionspol för många ”shop stewards” beroende på sitt nätverk av fackliga kontakter internationellt.
Efter kolgruvarbetarnas segerrika strejk, den konservativa regeringens fall och valet av en ny Labour-regering kom arbetarna först att stimuleras och senare att förvirras. Anledningen till denna förvirring och den nya regeringens möjlighet att pressa tillbaka masskampen och sänka arbetarklassens levnadsstandard måste sökas i en kombination av historiskt betingade och specifika faktorer. Till det som redan nämnts kan vi lägga ytterligare faktorer, såsom labour-vänsterns funktion och karaktär som vänsteralibi och en nästan total frånvaro av politiskt svar från arbetarklassens sida kring folkomröstningen om EG.
Till skillnad från den svenska socialdemokratin intog inte Labour regeringsställningen samtidigt med bourgeoisins uppgång. Snarare intog LP denna ställning när bourgeoisin var på väg neråt ”på andra sidan berget”. Den brittiska arbetarrörelsen har inte inlemmats i det borgerliga samhället i så hög grad som den svenska. Ideologiskt har brittisk reformism varit en nästan uteslutande defensiv rörelse. Cess vänsterflygel har fungerat som partiets dåliga samvete utan att kunna bryta sig loss från reformismen. Samtidigt har närvaron av en organiserad vänsterströmning inom LP gjort uppbygget av ett revolutionärt ledarskap mer komplicerat. LPs ledarskap har inte enbart deltagit i administrationen av den brittiska kapitalismens nedgång. Det har också varit ansvarigt för en hel del av den brittiska imperialismens kriminella handlingar. Det var t ex en Labourregering som 1969 skickade brittiska trupper till Nordirland och som fortsatt det hemliga kriget på den arabiska kusten (Emirates). Det har också varit mera påverkat av det kalla kriget än många andra socialdemokratiska partier. Nationalism har också kännetecknat partiets vänsterflygel, vilket vi bl a såg inför Wilsons offensiv kring medlemskap i EG.
Röstningen om en fortsatt anslutning till EG 1975 var ett planerat spel från Wilsons sida, ett spel som lyckades. Fortsatt medlemskap i EG är en vital del av den brittiska bourgeoisins nya strategi. Ett nej till medlemskap skulle ha tvingat ledningen för den brittiska ekonomin in i något av en ohållbar situation. Medlemskapet i EG utgjorde också en potentiell skärningspunkt kring vilken vänstern kunde ha organiserat en rörelse mot det brittiska kapitalets nya strategi. Men detta blev aldrig av. De talesmän för LP som sa sig vilja föra en omfattande politisk kampanj mot EG-anslutning var oförmögna att presentera ett alternativ. I stället för ett klart politiskt svar kring vilket viktiga delar av den brittiska arbetarklassen kunde samlas, ger man efter för de värsta fördomarna: isolationism och nationalism. Resultatet blev att en sådan som Michael Foot, Labour-vänstern, hade samma plattform som Enoch Powell, representanten för den mest primitiva delen av Torypartiet. Huvuddelen av den revolutionära vänstern (inklusive IMG[6]) hade inget tillfredsställande svar på EG-frågan och fattade inte
hur central denna fråga skulle bli och vilken effekt den skulle ha på klasskampen. Vänstern inom socialdemokratin var tvungen att välja: antingen gå på reträtt eller bryta med en av socialdemokratins centrala aspekter — nationalismen. Denna vänster valde kapitulation och bidrog åter till arbetarklassens politiska förvirring.
Vi måste komma ihåg att Labourpartiets vänsterflygel har spelat en viktig historisk roll inom den brittiska reformismen. Till skillnad från det tyska SPD och det svenska SAP har en sådan vänsterreformistisk strömning tillåtits att existera inom det brittiska socialdemokratiska partiet, med bl a sin egen tidning ”Tribune”. Tron att LP är ett effektivt instrument för byggandet av socialismen har förstärkts genom närvaron av denna vänster. Oavsett det officiella LP-ledarskapets förrädiska roll var militanternas energi samlad kring kampen för att ersätta detta ledarskap med vänsterns kandidater, och inte att utveckla klasskampen. Enstaka vänsterledare har ofta avancerat in i det centrala ledande skiktet inom partiet. Bevan efter 1945, Barbara Castle, Michael Root. Ofta har just dom använts i samröret med den fackliga byråkratin, för att förankra partiets och regeringens politik bland arbetarklassen, speciellt i besvärliga situationer. Även Harold Wilson sägs en gång ha tillhört denna vänsterflygel. Denna vänster som har genomgått en viss omstrukturering under senare år, påverkar och är påverkad av klasskampens upp- och nedgångar. Den innefattar både vänster, socialdemokratiska och centristiska strömningar inom fackföreningarna och LP. I regel hakar denna vänster på vissa uppsving i klasskampen med initierar aldrig en öppen kamp själv.
Labourpartiets organisatoriska flexibilitet medför att öppna oppositionella aktiviteter är tillåtna utan att medföra en politisk och organisatorisk splittring. Och detta i sin tur har konsekvenser för när och hur klassen kommer att bryta med reformismen. Brytningen är och kommer att bli en utdragen process utan upprättandet av ett alternativt massparti under den närmaste framtiden.
Många inom den brittiska vänstern trodde att den första strejkvågen från 1969-70 skulle fortsätta efter den första Wilson-regeringen i februari 1974, eftersom massorna hade stora förväntningar på en Labour-regering. Men så blev inte fallet trots vissa viktiga aktioner, som metallarbetarnas segerrika strejk mot beslagtagningen av fackets kassa. Wilson försökte, och lyckades delvis, ge stor trovärdighet åt det ”sociala kontraktet” under valrörelsen.
I oktober 1974 gick Wilson åter till val i försök att utöka sina mandat. Detta lyckades i viss mån trots att valdeltagandet var lågt —LP vann med lägre röster än i valet 1970 när LP förlorade. Samtidigt lyckades högern inom partiet att stärka sina positioner.
Det var fr o m tillkomsten av den andra Wilson-regeringen som en markant nedgång i antalet strejker ägde rum och den fackliga byråkratin fick tillräckliga manöverutrymmen för att öppet acceptera det ”sociala kontraktet”. Huvudargumentation från LP-regeringens sida var att S K var nödvändigt för att arbetslösheten inte skulle öka. Många föll för denna argumentation.
Det ”sociala kontraktet” (Se Internationalen nr 45/76) är en frivillig kontroll av lönerna genom överenskommelser mellan Labour-regeringen och den fackliga byråkratin. Den ersätter försöket att få till stånd en statlig inkomstpolitik och innebär:
1. Lönekraven kan ställas enbart en gång om året
2. Löneökningen får inte vara högre än inflationen från föregående år eller eventuellt inflationen som tros komma
3. Om nivåökningar (”threshold increases” — en form av kontrollstation) har ägt rum under året måste lönekraven reduceras därefter.
Den omedelbara effekten av detta var att åtminstone hälften av arbetarklassen fick reallönesänkningar, och att ökningen av inflationen (som skulle hejdas genom det ”sociala kontraktet”, men nu var uppemot 18 procent per år) ledde till en minskning av reallönerna för löntagare.
Denna tillbakagång under de två senaste åren är en reell sådan, och har ökat bourgeoisins manöverutrymme. Men samtidigt uttrycker det inget nederlag för arbetarklassen, som t ex generalstrejken 1926, eller någon avgörande förändring i styrkeförhållandet mellan klasserna. Bourgeoisin var också förvirrad och splittrad från och med Heaths fall och befarade en öppen konfrontation med arbetarklassen. Bourgeoisins projekt är fortfarande att gradvis försvaga och uppsplittra klassen. Detta kan enbart ske via en Labour-regering i samarbete med den fackliga byråkratin: För närvarande vill bourgeoisins ledande skikt inte återgå till perioden före kolgruvearbetarstrejken 1972, då bourgeoisin aktivt provocerade ut vissa sektorer av arbetarklassen i kamp. Bourgeoisin inser det politiska problem som skulle uppstå om Torypartiet vinner nästa val innan arbetarklassen har passiviserats i tillräckligt hög grad (de senaste lokala valen i delkretsarna ger en antydan om att en Toryregering kommer att återinföras.
Men i ett avseende hjälpte de mörkblå Tories att skapa ett hårdare politiskt klimat för att manifestera bourgeoisins klassolidaritet. Denna högerstämning utgör ett allt starkare alternativ till den relativt utbredda liberalismen bland de brittiska mellanskikten.
Den fortsatta försämringen av det ekonomiska läget, tillsammans med arbetarklassens outvecklade politiska svar, hjälper de mörkblå Denna reaktionära kraft skulle kunna utgöra ett allvarligt hot, om arbetarklassens beredskap fortsätter att minska. Det brittiska samhället har ärvt rasism från sin kolonialism och den utnyttjas flitigt av sådana personer som Enoch Powell. För närvarande är inte den rasistiska National Front på något sätt ett seriöst alternativ på det nationella planet, men samtidigt har den lyckats få oroväckande höga röstetal i lokala val under senare år. Den har även gjort inbrytningar i tidigare starka Labour-valkretsar (t ex 30 procent i Leicester, 2 kommunfällmäktige i Blackburn). Det vore fel att därför se en omedelbar fara för en fascistisk massrörelse. Dess ökade röster i delkretsval är ett uttryck för en ökad rasism och har inte för närvarande antagit en allmän fascistisk karaktär. Våldet utövas av en liten hård kärna av kriminella element. Men den tilltagande rasismen är en grogrund för en sådan utveckling och måste bemötas på ett konsekvent sätt från arbetarklassens sida, bl a genom stöd till invandrade arbetares självorganisering och självförsvar.
Nordirland, där den reaktionära ”Orange Movement” har bundit upp den protestantiska arbetarklassen till bourgeoisin under mer än 50 år, utgör en geografisk bas för en utveckling av rasistiska tendenser. Det är inte minst därför som de brittiska revolutionära måste utveckla ett konsekvent stöd till kampen för Irlands självbestämmelse inom den brittiska arbetarklassen.
Alla som trodde att den mindre än tvååriga tillbakagången skulle fördjupas tog fel. Åtminstone sedan hösten -76 kan man iaktta en fortsatt kampberedskap från massornas sida, även om den inte är lika utbredd som tidigare. Trots den stagnerade kampberedskapen inom den brittiska arbetarklassens centrala delar, tilltog en kamp mot den sociala nedrustningen främst från de offentligt anställda, speciellt under slutet av 1976. Demonstrationen den 17 november mot nedskärningarna i den offentliga sektorn mobiliserade 60 000 personer och är den största demonstration inom arbetarrörelsen efter 1971 års aktioner mot ”Industrial Relations Bill”. Andra politiska mobiliseringar har också ägt rum, t ex 20 000 vid LP:s demonstration mot rasism den 21 november. Trots regionala ojämnheter har mycket breda skikt från den offentliga sektorn deltagit i klasskampen. Speciellt markant har aktiviteten hos nya grupper varit, speciellt kvinnliga och utländska arbetare.
Vad som är speciellt viktigt att poängtera är bibehållandet och i viss mån framväxandet av ett nytt lokalt ledarskap, från den tidigare kampfasen, före 1974. Vissa undantag finns, såsom arbetarna på Chryslerfabrikerna i Midlands, byggnadsarbetarna och i viss mån hamnarbetarna. Men å andra sidan har den lokala ”shop Stewards-rörelsen” utvidgats, främst inom den offentliga sektorn och bland en del kvinnliga industriarbetare. Under våren -77 fanns det även tecken på att återuppta kampen; mot kontroll av lönerna via ”sociala kontraktet”. Det gäller t ex verktygsarbetarna vid British Leyland, underhållsarbetarna vid Heatrow-flygplatsen och Port Talbot-(stålindustrin) arbetarna.
Under det senaste kvartalet genomgick LP det största parlamentariska nederlaget på det lokala planet sedan 1931; i Stechford svängde rösterna med 17 procent till Tories fördel. Labour förlorade Ashfield och Walsall North med en förändring av mer än 20 % i röstantal, och i Skottland kan hälften av dess platser i riksdagen förloras till den Skotska Nationalistiska Partiet i nästa riksdagsval. I detta läge, med en samtidig ökning av antalet strejker, tecknar LP ett avtal (Pakt) med det liberala partiet, i försök att bevara sin parlamentariska ställning. Denna pakt är någonting nytt för Storbritannien och är det närmaste som LP hittills har kommit i skapandet av en fullt utvecklad koalitionsregering under fredstid.
Labourregeringens perspektiv av en stark ekonomisk expansion fr o m 1976 har inte infriats trots deras hårda åtstramningspolitik. Man hade inriktat sig på en uppgång i världsekonomin och exploateringen av Nordsjöoljan, för att öka tillväxten. Samtidigt börjar bourgeoisin öppet spekulera i om LP kan hålla tillbaka arbetarklassen för första gången på 18 månader.
Liberal-Labour-pakten innebär att bourgeoisin kan tvinga Labour från regeringsställning, så fort man bedömer att partiet har förlorat kontrollen över situationen. Avtalet är inte en formell pakt, dess verkliga roll är att förbereda nästa omgång av lönekontroll.
En annan aspekt av Labour-regeringens politiska kris är situationen i Skottland. Den ekonomiska utarmningen av Skottland har lett till en social och politisk kris på alla nivåer, förstärkt av den nya överexploateringen, som utvinningen av Nordsjöoljan innebär. Den har gett ny aktualitet åt nationella och demokratiska krav. Kravet på ”Scottish Assembly” (Skotsk församling) har speciellt vunnit gehör bland massorna. Onekligen återspeglar detta krav illusioner hos de skotska massorna om den borgerliga demokratins möjligheter att ge ett svar på krisen. I den situation som råder med en fortsatt upplösning av den brittiska imperialismen och ett starkt motstånd från den brittiska bourgeoisins sida till sådana krav, intar kampen för demokratiska krav en viktig del av klasskampen.
Labourregeringen försöker lösa situationen i Skottland med traditionella reformistiska medel. Partiet kan inte bryta med den brittiska bourgeoisins behov samtidigt som den måste svara på kravet på självbestämmande. Därför försökte LP-regeringen få igenom en ”devolutions bill” som skulle ge en begränsad ”Scottish Assembly” vissa demokratiska rättigheter, men inte kontrollen över de viktigaste delarna av ekonomin. Detta förslag gick inte igenom i parlamentet och ledde till att SNP tog tillbaka sitt stöd till LP-regeringen.
Pakten innebär också en stark begränsning av LP-regeringens möjligheter att fungera som en klassisk, reformistisk regering. D( blir allt mer fången mellan bourgeoisins ökade krav och ett förnyat motstånd från arbetarklassens sida. Det har börjat skapa en situation där de olika politiska strömningarnas ställning belyses i allt starkare ljus — framför allt inom arbetarrörelsens vänsterflygel. Först och främst gäller detta inställningen till lönekont roll och kampen mot rasism. All kamp mot kontroll av lönerna har attackerats på ett brutalt sätt från byråkraternas sida.
Kommunistpartiet som fortfarande kontrollerar betydande delar av det lokala ledarskapet inom fackföreningarna befinner sig i en allt mer knivig situation. Den är pressad både av den fackliga byråkratins förtryck och arbetarnas ökade kampvilja. Detta har lett till en öppen konflikt med de mest militanta delarna av arbetarklassen (vid Leyland t ex förespråkade KP en återgång till arbetet). Det är endast den revolutionära vänstern som har utvecklat ett konsekvent stöd i samband med dessa strider. Detta avspeglar sig inte enbart i en ökad tillströmning till den revolutionära vänsterns organisationer, utan också i ett ökad stöd till fackföreningarna, både lokalt och nationellt (i samband med fackliga val inom TGWU — transportarbetarnas fackförbund fick kandidater till vänster om KP, 57 000 röster, eller 10 %). Också i kampen mot rasismen har vänstern spelat en framträdande roll.
Vi bevittnar också för närvarande en omgrupperingsprocess kring och inom den revolutionära vänstern. De två starkaste organisationerna, Socialistiska Arbetarpartiet (SWP — Socialist Workers Party, f d IS) och Internationella Marxisterna (Fjärde Internationalens sektion) har tillsammans i enhetsaktioner fått ökad potentiell mobiliseringskraft, som uttrycks i lokala val och fackföreningarna. IMG har på ett konsekvent sätt uppmanat SWP till enhetsaktioner, bl a i samband med lokala val. Hittills har denna organisation fortsatt med ett sekteristiskt förhållningssätt till der övriga vänstern samtidigt som den ser rekryteringen till ”partiet” som det viktigaste ledet i dess försök att bygga olika former av ”enhet underifrån”. SWP kännetecknas bland mycket annat av en ”rank and file”-fetischism och en glorifiering av det egna ”partiet utveckling.
De olika trotskistiska organisationerna utanför det centristiska SWP är tillsammans mycket starkare än tidigare. Både till antal och vad gäller deras inplantering. Idag är det möjligt för revolutionära marxister att utöka sin inplantering och sitt aktiva deltagande i kampen, och samtidigt utmana SWP:s dominans inom vänstern.
Det är i denna omgrupperingsprocess som IMG försöker intervenera med bl a utgivningen av en ny veckotidning, Socialist Challenge. Den är öppen för olika strömningar och deras bidrag i form av artiklar, samtidigt som den i sin helhet står under sektionens politiska kontroll.
Det skulle vara falskt att påstå att den brittiska arbetarklassen befinner sig vid randen till en ny massiv offensiv i samma skala som 1972 eller 1974. Det finns fortfarande många hinder i vägen, kampen mot arbetslösheten ligger på en låg nivå, kampen mot ned skärningen av den sociala servicen har haft vissa motgångar och kampen mot lönekontrollen är fortfarande begränsad till vissa sektorer. Men kampen visar en uppåtgående tendens efter cirka två år av tillbakagång, och möjligheterna att bygga den brittiska sektionen tycks vara bättre nu än på många år.
Dave Kendall Roger Corner 77.06.25
“Fourth International Theses: Revolutionary Perspectives in Britain”. International Vol 2, sommaren 1973
”Britain on the edge of the abyss”. Inprecor nr 40/41, 1975
”Britain, the Trade Unions and the Economic Crisis”. Inprecor nr 65 1977, Inprecor nr 66 1977.
”Liberal-Labour Pact against the Workers”. Inprecor nr 6 1977
The Socialist Challenge to Labour Cuts, Red Weekly Pamphlet 1976
T Ali The Coming British Revolution, Jonathan Cape London 1972
L Trotsky Where is Britain Going, Socialist Labour League London 1960 [ sv. översättning på marxistarkiv.se: Om Storbritannien ]
A Gamble & P Walton Capitalism in Crisis. MacMillan 1976.
[1] Se Perry Andersson ”Components of The National Culture”, NLR nr 50, 1968
[2] Se en intressant artikel av Alan Jones i International
[3] Se Andrew Glyn och Bob Sutcliffe British Capitalism, Workers and the Profit Squeeze, Penguin 1972
[4] Se Andrew Gamble och Paul Walton Capitalism in Crisis: Inflation and the state, Macmillan 1976
[5] Några tjänstemän och yrkesgrupper som täcks av TCO och SACO i Sverige, som lärare, fortsätter att vara organiserade utanför TUC. Andra gruppers anslutning till TUC, såsom banktjänstemännens, är kontroversiella och under diskussion.
[6] International Marxist Group, Fjärde Internationalens brittiska sektion