Ur Fjärde Internationalen 2/77
Under det att vi läser Ulf Lundells roman Jack, utkristalliseras ett centralt tema: Vadan och varthän – det är frågorna, de eviga, som Lundell säger. Men det resulterar efter ca 400 sidor fortfarande inte i mer än Ulf Lundells tafatta beskrivning av en existentiell ångest. Någon analys gör inte Lundell, och den som väntade sig ett försök till slutledning blir lämnad med samma frågor, för Jack är inte en roman som visar vägen..... Är då Jack, deklarerad som generationsroman redan innan den kommit ur, en bok man söker sig fram till, eller kommer den bara vid rätt tidpunkt, då ett behov tydligen finns av den här sortens litteratur – ett behov av snabba bilder och av igenkännande? Ulf Lundell tillfredsställer det behovet – han ger sin generation upprättelse av tomheten och rastlösheten med sina hektiskt förbifladdrande bilder av det desperata sökandet efter meningsfullhet. Liksom så många andra i raden av den framväxande ”bekännelselitteraturen” (typ Kerstin Thorvall, Det mest förbjudna) omhuldar Jack individualismen och privatismen han har inte klarat att objektifiera det privata – vilket utmynnat i en fullständig subjektivism, där de verkliga inlevelsemöjligheterna begränsas till ett igenkännande av en allmän vilsenhet.
Här uppenbarar sig en paradox: Det verkar som om Lundell ger sig ut för att gä på djupet i problemen, men han stannar egentligen bara vid att skrapa på ytan – en psykologisering utan allvarligare ambitioner än ett erkännande av känslosfären.
I det perspektivet framstår Jack inte som något annat än en skoluppsats med titeln ”Vad jag gjorde i somras”, med in romantiska realism i vars tecken Ulf Lundell kunde ha ”Jag bara skrev som jag kände”. Hans roman blir därför bara en exponering – i stället för att utreda så tar han en serie bilder. McLuhan, en mediaforskare, talar om ”litteraturen sons försvann” och Jack är ett tydligt exempel på hur man går från språk till bild. Språket används här inte sons ett instrument för att utreda, ett analytiskt instrument, utan speglar med sitt jargongbetonade vardagsspråk i stället den medvetandestruktur som finns idag i massmedia, i deckare och serier, och anpassar språket till denna anti-litterära strömning. Jack blir på så sätt inte intressant i sig, som en enskild litterär händelse, utan snarare som en representant, en symbol, för denna strömning, där det inte finns utrymme vare sig för en språkkritisk granskning eller en diskussion om formerna för gestaltning.
Vi ser här hur den här sortens litteratur fötts och fått näring under 70-talet, under senkapitalismens utvecklade teknologisering, alienation och reifikation. I produktionen har lusten att delta i processer förkvävts av kapitalets krav på långt driven specialisering, anpassningsförmåga till monotoni, deportering av arbetskraft etc. På det ideologiska planet blir följden av detta att man idag upplever verkligheten som fragmentarisk. och med det ett behov av oavbruten erfarenhet och upplevelse, men utan krav på tid att delta i och erövra processer, utan tid att smälta och låta vila.
Detta föder också ett kunskapsförakt, en anti-intellektualism – man orkar inte längre bejaka sin nyfikenhet och att med den som ledstjärna tränga djupt in i teoretiska material eller en analys av sitt liv och sina upplevelser. Så har nian fråntagits sin förmåga att se ett historiskt förlopp, sig själv och sin tid som en del i ett större sammanhang, där erfarenheter finns att bygga vidare på, och framtiden som en nödvändighet att ta kamp för. Så har kampen blivit en personlig kamp, inte en politisk
Jack manifesterar detta med efterlängtad tydlighet – vi ser här skenradikalismen i sin prydno, det krampaktiga politiska engagemang som Ulf Lundell ger uttryck för.
Det är i denna utvecklingskedja av anti-intellektualism som Jack måste länkas in, och det är bara mot bakgrund av den, som en roman av den här sorten blir intressant att analysera. Och med det betraktelsesättet förstår vi varför Ulf Lundells succéroman blivit kallad decenniets litterära händelse
Lundells roman har nu också filmats. Filmen, som är gjord av Janne Halldoff, förmår inte på någon punkt bryta med boken. Snarare är det tvärtom så att för att till fullo förstå filmen så måste man ha läst boken. Ty Halldoff har endast valt ut vissa stycken ur boken och nödtorftigt gjort film av dessa. Filmen innehåller de element som kan anses säljande: Knark, sex och våld.
Precis som boken är filmen fragmentarisk: Halldoff har fångat de språkliga bilderna i filmbilder.
Lars-Christer, Cina, Fanny och Alain