Ur Fjärde Internationalen 2/77
För att beskriva lite av problemen kring ”arbetsglädje” och arbetsorganisation ska vi börja med att referera lite av innehållet i en forskningsrapport som lades fram till LO-kongressen 1976 (Bertil Gardell: Arbetsinnehåll och Livskvalitet).
I ett försök att ge en teoretisk ram till sina empiriska undersökningar ger Gardell det industriella produktionssystemet som sådant skulden till bristande arbetstillfredsställelse och ohälsa i jobbet, och menar att förhållandena är desamma i både Västvärlden och i Öststaterna. Den konflikt som uppkommer mellan individens behov och produktionssystemets effektivitetskrav blir därmed en icke-önskad effekt av det styrda och detaljuppdelade maskinarbetet och av ett auktoritärt ledarskap.
Undersökningens syfte blir att ta reda på hur olika produktionsformer och olika teknologier påverkar arbetarens möjligheter till självbestämmande och till att utveckla ett ”yrkesmässigt” ansvar.
Tre produktionsformer definieras som led i den (oundvikliga?) tekniska utvecklingen mot ökad mekanisering och automation.
1) Hantverksarbetet: Kvalificerat självständigt yrkesarbete, produktion i små serier. Hit räknas verktygsarbetare och reparatörer på dagens fabriker.
2) Tempoarbetet: Serietillverkning i masskala med maskiner med kort arbetscykel. Styrt och detaljreglerat, ofta ackordsarbete. I undersökningen representeras denna kategori av maskin- och monteringsarbete inom verkstadsindustrin.
3) Processövervakning: Övervakning och kontroll av kontinuerliga produktionsprocesser eller helautomatiska maskiner. I undersökningen representerat av arbete inom Massa- och Pappersindustrin.
Dessa olika produktionsformer ställs sedan i förhållande till följande två variabler (vi citerar ur rapporten):
” — den grad av frihet (= självbestämmande) som individen ges att själv bestämma över arbetets uppläggning, arbetsmetoder, arbetstakt, kontakttagande (med arbetskamrater) och att utföra ett flertal olika prestationer, förbättra sina prestationer och utveckla ytterligare eventuella anlagsresurser.
— vilka kvalifikationskrav som arbetsuppgiften ställer på individens skapande förmåga, på hans kunnande, initiativ, ansvarstagande, självständighet och kontaktförmåga, för att arbetsuppgiften ska bli tillfredsställande genomförd”
Resultatet av undersökningen blir en ytterligare bekräftelse på det välkända temat att ju sämre man har det i jobbet ju sämre har man det i övrigt (givetvis bara genomsnittligt och med många individuella variationer). De bästa jobben är de kvalificerade och samtidigt fria.
Rapporten är indelad i tre avsnitt:
Som uttryck för låg arbetsglädje används upplevelser av monotoni och lite inflytande, upplevelser av social isolering och psykisk påfrestning, liksom i vilken mån arbetarna har en så kallad instrumentell attityd till arbetet (d v s bara ser arbetet som ett medel att tjäna pengar till brödfödan och inte har några uttalade krav på att få några andra behov tillgodosedda i arbetet).
Här kan det vara intressant att notera att de arbetare som upplever sina jobb som monotona och ointressanta är betydligt mer kritiska mot både företagsledning och fackförening jämfört med de som tycker att jobben är intressanta, enligt min mening (HB) troligen p g a den underordnade ställning som dessa arbetare har både i företaget och i facket. Man känner sig maktlös. Det är ju ofta sådana grupper som har ”strejkat vilt”.
(Med psykosomatiskt menas sjukdomar som varken är renodlat psykiska eller somatiska (fysiska), utan en kombination av bägge.)
Psykosomatisk ohälsa kan ses som en följd av att arbetarna tvingas anpassa sig till en arbetssituation som står i strid med mänskliga behov. Denna anpassning leder till att människokroppen reagerar psykiskt (nervösa besvär, ångest, oro, depressioner, sömnproblem) och psykosomatiskt (magsår, hjärtfel, huvudvärk m m). Mycket talar för att det i många fall är själva stressfenomenet som förmedlar detta samband mellan arbetsvillkor och ohälsa. Ty stressreaktionen kommer då kroppen ansträngs på ett ogynnsamt sätt, när ”stimulansen” blir för stor eller för liten.
I undersökningen ges exempel på ett arbete som är maximalt stressigt, att arbeta vid såghus och justerverk på ett sågverk: Arbetaren är helt bunden till en situation där maskinen bestämmer arbetstakten. Arbetscykeln är på 10 sekunder och fordrar största uppmärksamhet. Stora värden står på spel samtidigt som arbetaren på grund av det högt uppdrivna tempot tvingas göra ett sämre jobb än han skulle kunna göra med en mer måttlig takt.
En jämförelse med andra arbetare på sågverket visar hur snabbt nedbrytande ett sådant här jobb är: Trötthet, jäkt och nervositet. Facklig och politisk passivitet. Sjukdomar och frånvaro. Allt detta är mycket vanligare även då förhållandena i övrigt är lika. Arbete av denna typ kan sägas kännetecknas av kvalitativt underutnyttjande och kvantitativt överbelastning.
Gardells tankegång är här att hårt styrda och ensidiga arbetsuppgifter med lite utrymme för sociala kontakter och med litet inflytande över arbetets uppläggning har en slags inlärningseffekt som fostrar till passivitet och initiativlöshet. Arbetarna rar ingen egen erfarenhet av att analysera problem, kommunicera, lägga fram åsikter och ta ansvar. En sådan anpassning till en situation där det alltid är andra som bestämmer blir ett hinder för ”företagsdemokratin” och gynnas ytterligare av den rent fysiska tröttheten och av att många arbetare behöver sin fritid till att bara få stressen att gå ur kroppen.
Den påtvingade passiviteten sprider sig gärna till fritiden, föreningslivet och de ”demokratiska processerna” i stort.
Undersökningen visar på en intressant skillnad mellan arbetare inom verkstadsindustrin och processindustrin. För de arbetare inom bägge miljöerna som har jobb som kan karakteriseras som kvalificerade och självständiga, finns det ett starkt intresse för ökat inflytande över företagets skötsel bara för de inom processindustrin. Här är det uppenbart att det är produktions- och arbetsprocessernas olika karaktärer som ligger bakom.
I den kontinuerliga processen är beroendet mellan olika produktionsavsnitt som regel mera direkt och mycket tydligare än inom verkstadsindustrin.
Den mer avancerade teknologin gör också att de vertikala kontakterna mellan tekniker och arbetare blir tätare. Produktionens karaktär gör att den enskilde arbetare kan överblicka större sammanhang.
Det är i detta avsnitt i rapporten som svagheterna i Gardells metoder och begrepp kommer fram. Där redovisas ett samband för både verkstads- och massaindustrin som säger att det är de arbetare som har den lägsta arbetstillfredsställelsen som tycker att det kollektiva arbetstagarinflytandet är för litet - de är följaktligen mer kritiska mot företaget och fackföreningen.
Detta strider mot det allmänna antagandet att det är de kvalificerade arbetarna, och de som redan har ett visst inflytande, som är mest intresserade av ”demokrati”. Enligt min mening (HB) kan detta tänkas bero på att de kvalificerade arbetarna dels har större möjligheter att individuellt hävda sina intressen, och dels att de genom sina mer förmånliga arbetsvillkor inte befinner sig i samma motsättning till företaget och de former för medinflytande som traditionellt erbjuds. Detta skulle i så fall antyda en skiktning inom arbetarkollektivet i en mer kvalificerad grupp som till stor del befolkar olika organ för ”medinflytande” och i en grupp som är mer underordnad och som vill öka inflytandet med andra metoder (klasskamp).
Rapporten utmynnar i följande rekommendationer om hur arbetet bör utformas:
- arbetstakten ska inte styras av maskiner eller löpande band utan av arbetstagaren själv,
- ensidigt repetitivarbete ska undvikas (repetera=upprepa),
- arbetstagaren ska ges möjligheter till självbestämmande och yrkesmässigt ansvar,
- ackordsarbete bör undvikas.
Avslutningsvis kan vi konstatera att rapporten på ett hyggligt sätt beskriver och bekräftar en del viktiga samband mellan människan och hennes arbetsvillkor och vilka mekanismer som., är i arbete. Däremot saknas en tillfredsställande förklaring och analys av problemen och därmed också förslag om några verkliga lösningar.
(patologi: ung läran om ”organismens” byggnad och funktion under sjukligt tillstånd)
Den forskningsmetod som Gardell och så många andra använder - att söka efter punktvisa statistiska samband när olika faktorer får variera - ger ingen riktig helhetsbild. I bästa fall
får man ett spektrum av delbilder, även om man konstruerar mer sammansatta variabler av typen ”frihet” och ”självbestämmande”. Ty även om en eller annan faktor i arbetsmiljön åtgärdas så kommer folk ändå att bli sjuka i sitt arbete så länge som de grundläggande ekonomiska, sociala och psykiska strukturer, som de olika ”faktorerna” är en del av, inte angrips. Sjukligheten kommer bara att ta sig andra uttryck.
Så även om den vetenskapliga skola som Gardell tillhör måste betraktas som progressiv i den meningen att de försöker finna förklaringar och inte är ute för att manipulera, så kommer de inte åt den primära sjukdomshärden i det ”industriella” samhället, nämligen de ”kapitalistiska produktions- och arbetsförhållandena”. (Se Michael Schneider: Samhället som sjukdom, särskilt kapitel III, sid 177-193, som denna framställning tagit intryck av.)
Vi måste alla utgå ifrån den helhet som det kapitalistiska produktionssättet utgör och studera hur olika aspekter av denna helhet ligger till grund för, och i vissa fall direkt orsakar, alienation, sjuklighet och psykisk misär. En analys av bl a de aspekter som vi blott skisserar i detta avsnitt gör det också möjligt att förklara såväl likheterna som skillnaderna mellan alienationen i Väst och Öst.
Varans sjukliga karaktär består i att bytesvärdet ”förtränger” bruksvärdet. Arbetet blir ett arbete ”rätt och slätt”, ett abstrakt arbete. Alla de egenskaper och färdigheter som är förknippade med varan som konkret nyttighet, som bruksvärde, trängs tillbaka. Schneider: ”Ty abstraktionen av bruksvärdets säregenhet, nyttighet och sinnlighet och det för bruksvärdet grundläggande särskilda, nyttiga och konkreta arbetet, får som resultat en abstraktion eller tendentiell 'bortträngning' av alla de särskilda, nyttiga, sinnliga behov och tillfredsställelser, som är bundna till bruksvärdet som bruksvärde”.
”Den abstrakta människan, som är det abstrakta allmänt mänskliga arbetets personifikation (produktion av bytesvärden), har ett lika abstrakt förhållande till sin egen sinnlighet som till bruksvärdets sinnlighet”.
”Behovsstrukturen berövas sin kvalitet”.
Marknadsekonomins drivkrafter - konkurrensen och profitjakten – tvingar fram ständiga rationaliseringar av produktionen och ekonomin som utgör hot för lönearbetarna och som skapar oro (risk att förlora jobb, godtyckliga omplaceringar, att tvingas flytta, risker i arbetsmiljön osv.)
Konjunkturernas variationer och hotet om arbetslöshet skapar osäkerhet och konkurrens arbetare emellan. Arbetslösheten försvagar i sin tur kollektivet och ställer individen utanför arbetsgemenskapen. Variationerna fyller därmed för kapitalet funktionen av att ”dressera” arbetarna och få dem att acceptera systemet inför hotet att ställas utan arbete.
Marknadsekonomin och varurelationerna har vidare en tendens att sprida sig till alla delar av samhället. Det mesta omvandlas till varor under kapitalismens utveckling, allt fler behov måste tillgodoses genom konsumtion. Sådana behov för vilka inga varor finns upplevs inte längre. Kommersialismen sprider sig till de mänskliga relationernas område.
Redan i själva existensen av lönearbete ligger en grund för en instrumentell attityd till arbetet. Lönearbetaren ställer sin arbetskraft till kapitalistens förfogande mot en viss ersättning i lönen och på vissa, i Sverige avtalsreglerade, villkor. Köparen av arbetskraften förfogar sedan över användningen av varan arbetskraft. De parallella processerna av ökad kapitalkoncentration och proletarisering av allt större grupper i samhället gör allt fler beroende av viljan hos allt färre. Defekt arbetskraft och arbetskraft som inte ”lyder” riskerar att slås ut och kastas ner på samhällets botten, till ”trasproletariatet”.
Den privata äganderätten till produktionsmedlen ger de enskilda kapitalen den juridiska rätten att ensamma bestämma över produktionsmedlens användning, rätten att av- och tillsätta chefer osv.
Det är ur privategendomen som sådan som Marx första gången härleder arbetarens (objektiva) alienation under kapitalismen. Schematiskt kan denna härledning beskrivas så här: Arbetaren producerar saker som tillhör andra och på order av dessa – arbetet blir ett tvångsarbete. Arbetaren blir därmed främmande för själva produktionsakten (det produktiva livet som det specifikt mänskliga) - och därmed för sig själv och för sina medmänniskor. (Det återstår att se om den s k Medbestämmandelagen förmår att rubba denna ensidiga bestämmanderätt.)
Kapitalets makt får sitt allra tydligaste uttryck på ”verkstadsgolvet”, på arbetsplatserna : I det hierarkiska systemet för ledning och i de auktoritära ordningsreglerna. I styrningen av arbetsprocessen och i arbetets uppsplittring. I arbetarens underordnade ställning och i den statiska arbetssituationen.
Vi ska stanna upp ett tag vid den sistnämnda aspekten, den kapitalistiska arbetsorganisationen.
Ett av de viktigaste sätten att rationalisera produktionen under kapitalismen är att öka specialiseringen. När denna specialisering permanentas i yrken och arbetsuppgifter får vi en vertikal och horisontell arbetsdelning.
Arbetsdelningen uppkommer när de manuella och intellektuell funktionerna skiljs åt och differentieras inbördes:
Vertikalt: Direkt produktion, arbetsledning, planering, produktionsteknik, kontroll, forskning, försäljning osv — de olika delfunktionerna skiljs åt, utvecklar sin egen expertis, och tenderar att bli allt självständigare.
Den horisontella arbetsuppdelningen uppkommer när själva arbetsprocessen delas upp enligt mottot: ”Hvarje handgrepp af tillexempel hvarje mekanisk arbetare borde föregås af flera förberedande handgrepp, som lämpligen utföres af andra arbetare” (citat ur en tidig svensk översättning av F W Taylors Scientific Management). Arbetsuppgifterna förenklas för att möjliggöra en effektiv specialisering. Med hjälp av olika system för arbets- och tidsstudier kan arbetaren och arbetet styras och förutsägas in i minsta detalj. Varje arbetare blir lätt att byta ut.
Denna den kapitalistiska formen av arbetsdelning får som resultat att den arbetande individen bara utvecklar en bråkdel av sina resurser och anlag. Individen blir lika delad som arbetsprocessen, hennes medvetande blir lika fragmentarisk. Arbetsdelningen får därför en viktig funktion som instrument för klassförtryck.
Denna utveckling, som får så förödande konsekvenser för den enskilde arbetaren och hennes produktivkraft, har samtidigt inneburit en enorm ökning av den samhälleliga produktiv-kraften. Därmed ökar också konflikten mellan produktionens ökade komplexitet och objektiva församhälleligande och den alltmer förenklade och okvalificerade arbetsprocessen.
Denna utveckling når sin kulmen (?) i det halvmekaniserade tempoarbetet. Det halvt drömmande, halvt vakna tillstånd hos arbetaren som detta ger upphov till har beskrivits så här av Sartre:
”Undersökningar från de halvautomatiska maskinernas första tid har visat att de specialiserade kvinnliga arbetarna under arbetet hängav sig åt sexuella fantasier; de tänkte på rummet, sängen, natten, allt vad som rörde dem personligen i parets ensamhet. Men det var maskinen i dem som drömde om smekningarna. Det sätt på vilket arbetet krävde deras uppmärksamhet tillät dem nämligen varken avkoppling (att tänka på något annat) eller full koncentration (då tänkandet här fördröjer rörelsen); maskineriet fordrar och skapar hos människan en omvänd halvautomatism som kompletterar den ( ). Intellektet tas i anspråk, men bara till en del, det inskränker sig till sidoordnad kontroll, kroppen fungerar ”mekaniskt” och står ändå hela tiden under uppsikt ( ) Varje uppmärksamhet på en detalj, varje tankesystem måste trängas bort för att inte hindra den sidoordnade kontrollfunktionen, för att inte fördröja rörelsen. Man kan alltså bara hänge sig åt passiviteten” (Schneider sid 186).
Den psykiska verksamheten stagnerar.
Det är detta dagligen och stundligen närvarande tillstånd, detta fysiska och psykiska våld mot människan och hennes kropp, som enligt Schneider är den egentliga orsaken bakom de ”löneberoendes” förändrade sjukdomsmönster under senkapitalismen. Med detta synsätt blir det alltså förändringarna av produktionsformer och arbetsorganisation, de nya formerna för utvinning av mervärde, som ligger bakom de skrämmande och för den traditionella vetenskapen så svårförklarliga, ökningen av psykosomatiska sjukdomar inom framför allt den proletära befolkningen (liknande mönster kan dock konstateras för okvalificerade tjänstemän).
”Så länge inte arbetarklassen revolterar mot de skärpta och nya formerna för dess utsugning, revolterar den enskilde 'sjuk, arbetarens hjärta, mage, etc mot honom själv; och även om ha 'står ut med det', så gör inte hans organ det. Om han också säger: 'Jag har ju det riktigt bra', så bevisar magsåret motsatsen för honom. Så länge delarbetaren i industri och byråkrati tillåter att han 'förverkligas endast som ett fragment av den egna kroppen' (Marx) går kroppsfragmentet (Hjärta, mage, njurar osv) i strejk istället för hela människan, dvs hon 'insjuknar'”(sid 192-193).
Klassmotsättningarna förträngs och antar somatisk form. Så länge klassmotsättningarna inte kan lösas så leder klassförtrycket till att den individuelle arbetaren blir sjuk. De politiska styrkeförhållandena i samhället, dvs klasskampens nivå blir i sista hand avgörande.
(Schneider försöker belägga detta samband mellan konjunkturerna i ekonomi och klasskamp med exempel från arbetarrörelsens nederlag under nazismen på 30-talet, då en ökad sjuklighet klart kunnat konstateras.)
En italiensk Fiatarbetare berättar:
”Och så fanns det den här kampformen som inte var så där riktigt organiserad, som kanske är verkligt spontan, vad vet jag, men som i alla fall finns i medvetandet hos arbetarna: Att stanna hemma, att sjukskriva sig i massor och inte gå till arbetet. Det var väl saftigt för Fiat, för där hade man aldrig upplevt att så många var sjukskrivna, i varje fall inte om det inte var någon epidemi på gång som tvingade arbetarna att stanna i sängen. Också Agnelli (Fiat-direktör) tvingades i sina uttalanden medge att 18 000 arbetare var sjukskrivna samtidigt (...) Efter dessa uttalanden och alla larmrapporter inträffade det rentav att läkarförbundet slog larm, skickade ut ett cirkulär till läkarne osv. Som det enda riktiga svaret blev det av de 18 000 snart 27 000 arbetare som stannade hemma från arbetet” (Schneider sid 195).
(Ur Sickla-rapporten.)
Det produktionstekniska arbetet utformar styrmedel för produktionen. Styrmedel är t ex produktionsflöde, arbetsmetoder, arbetsorganisation, produktionsmål med produktionsuppföljning, lönesystem, arbetskortsrutiner, kvalitetskontroll och arbetsledning. Gemensamt för dessa styrmedel är att de föreskriver hur produktionen skall ske. I det produktionstekniska arbetet utgör utformningen av styrmedlen en förutsättning för förutsägbarhet och stabilitet i produktionen.
Den produktionstekniska tankegången bakom styrmedlen är: Om arbetet förutsägs äga rum på ett fastställt sätt, kan produktionsresultatet från en produktionsenhet med relativt hög sannolikhet också förutsägas. Människans beteende bör kunna styras och förutsägas genom detaljplanläggning. Dessa förutsägelser kräver att produktionsenheten arbetar under en höggradig stabilitet. Där variationer uppträder (ojämn beläggning, detaljbrist, materialfel, frånvaro) skall de tas om hand på ett i förväg inplanerat sätt. Avvikelser utanför detta mönster skulle upplevas som otillåtna störningar.
Styrmedlens utformning visar sig vara bestämmande för den produktionsmiljö i vilken människan kommer att arbeta. Arbetarnas initiativförmåga, engagemang och inflytande i arbetet, frihetsupplevelse, känsla av arbetets meningsfullhet etc avgörs i stor utsträckning av hur styrmedlen utformats. Styrmedlens utformning kommer att påverka det sociala systemet.
I det produktionstekniska arbetet förväntas att arbetarna genom styrmedlen kommer att utföra sina arbetsuppgifter så att uppsatta produktionsmål uppnås. Styrmedlen blir i förväg fastställda arbetsbetingelser för arbetarna.
Människan reagerar emellertid inte helt förutsägbart, vilket är ett antagande vid utformningen av styrmedlen. Människan agerar olika på styrmedlen i arbetssituationen. Styrmedlen får då många gånger för det produktionstekniska arbetet inte avsedda konsekvenser.
Svenska Arbetsgivarföreningen har gett ut en skrift som heter Nya Arbetsformer. Skriften har underrubriken ”erfarenheter från 500 försök”, och är ett försök att generalisera erfarenheter från många företag i Sverige som provat nya arbetsformer och nya samarbetsrutiner. Man hävdar också att inget annat land i Västvärlden gjort så mycket för att förbättra arbetsmiljön.
Vi ska vara lite mer blygsamma till att börja med och redogöra för erfarenheter från tre olika försök:
— från en avdelning som monterar bergborrmaskiner på Sickla-verken, Atlas Copco
— från försöksverksamheten vid Tobaksfabriken i Arvika, Statsföretag
— från Volvos nya monteringsfabrik i Kalmar
Detta försök finns beskrivet i en rapport utgiven av PA-rådet: Försök med ändrad arbetsutformning och arbetsorganisation på en avdelning vid Atlas Copco MCT AB.
På denna avdelning, som sysselsätter ungefär 15 man och några kvinnor, sätter man ihop bergborrmaskiner av olika typ och storlek. Före omorganisationen var produktionen så upplagd att varje arbetare hade en enda, eller en typ av, uppgifter. Man stod hela tiden på samma plats på verkstan: en man tvättade de detaljer som skulle monteras, några andra gjorde förmonteringar och förarbeten av olika slag. Några andra stod hela dagarna vid ett smärre löpande band och satte ihop färdiga maskiner i ett rasande tempo. Ytterligare någon provborrade de färdiga maskinerna i ett särskilt provrum, varefter maskinerna gick vidare för målning och paketering som sköttes av ytterligare någon eller några arbetare. Arbetsprocessen var med andra ord mycket rationellt uppdelad, helt i Taylorismens anda, de olika momenten var MTM-studerade och noggranna arbetsinstruktioner var utformade av produktionsteknikerna. Trots att varje man jobbade för sig själv och för sitt eget ackord så var beroendet dem emellan mycket stort. Om det blev stopp någonstans kunde produktionen så småningom komma i otakt och helt stanna av. Det uppkom lätt flaskhalsar.
Den nya arbetsorganisationen som infördes kring 1971/72 är ett exempel på det som brukar kallas förlängning av arbetscykeln. Arbetsstyrkan har nu delat in sig i arbetslag på 2-3 man i varje. Varje lag tar ut ett helt parti maskiner och gör sedan alla momenten fram till färdig maskin, provning, målning och paketering. Lönesystemet förändrades till blandackord med 30 % rörlig del, vilket gör att takten fortfarande i princip är bestämd, men eftersom den är utslagen på en längre arbetscykel så ger den ändå lite större frihet för lagen att själva bestämma när man vill ta det lite lugnare, när man vill göra ett ryck osv. Lagen organiserar arbetsfördelningen inbördes.
Efter några års arbete på avdelningen behärskar varje arbetare så gott som samtliga arbetsmoment på de olika maskintyperna.
Det är inte svårt att inse fördelarna (för bägge parter! ) med en sådan här arbetsuppläggning. Det blir mycket flexiblare, produktionen löper utan avbrott och konflikterna blir färre. Själva jobbet blir mindre monotont och framför allt så mycket mera rörligt. Arbetarna rör sig mellan olika arbetsbänkar och maskiner runt hela verkstaden och det blir fler tillfällen till kontakt. Den större rörligheten och variationen i arbetsuppgifter gör att arbetet inte sliter lika hårt på kroppen längre. Och resultatet av förändringarna är entydig.
Alla är överens om att det blivit trivsammare och lättare att jobba, vilket bland annat visas av den låga omsättningen på personal på avdelningen och av den låga frånvaron.
Arbetslagen har det positiva med sig att ingen längre behöver ta stötarna och hela ansvaret ensam. Arbetarna lär varandra och behovet av instruktion har nästan försvunnit. Självförtroendet har ökat i takt med kunskaperna vilket bland annat visas av en säkrare attityd i förhållande till produktionstekniker och arbetsledning. Man känner sitt ökade värde.
Den oro som enskilda arbetare förut kunde känna för att ett jobb inte skulle gå ihop, en oro som man ofta bar med sig hem på helgerna, har försvunnit.
Och produktiviteten har inte sjunkit, utan snarare ökat.
Ökad arbetstillfredsställelse — ökad produktivitet, allt frid och fröjd?
Inte riktigt. Sedan de forskare från PA-rådet som lett försöksverksamheten lämnade stället har ingen vidareutveckling skett.
I stället kan man se tendenser från ledningens sida att vilja införa en ny specialisering, vilket dock motverkas från arbetarnas sida. Den ”dynamik”, den läroprocess, det engagemang och intresse för vidare frågor som utlöstes i samband med den nya arbetsorganisationens genomförande har till stor del kommit av sig. Det finns ingen kraft som upplever sig ha intresse, eller som har förmågan, att föra det hela vidare. Det lokala facket var aldrig inkopplat och företagsledningen har hela tiden varit ganska kallsinnig.
När arbetarna i en fas under försöket blev erbjudna att ta över förmannens uppgifter, och i princip bli en självstyrande avdelning så tackade de nej. Man ansåg sig inte kunna klara av det, och såg väl inte heller vitsen med det. Och så länge denna försöksverksamhet sker isolerat på företaget och utan stöd av facket så vore det väl inte heller någon större mening. Vad denna avdelning skulle behöva är ett fackligt instrument som kan driva på och förhandla kring de för avdelningen specifika frågorna. Idag är avståndet till klubben alltför stort.
Detta avsnitt bygger i sina faktauppgifter till stor de på skriften ”Arbetsorganisation — ett diskussionsinlägg från en arbetsgrupp inom LO”.
På tobaksfabriken i Arvika tillverkas piptobak. Det finns 200 anställda, av vilka 2/3 är kvinnor. Man ingår i Statsföretag, och det var på initiativ av den av dåvarande industriministern tillsatta företagsdemokratidelegationen, som försöket kom till stånd. En partssammansatt grupp bildades för att leda försöket som inleddes på den avdelning som bereder piptobaken. Den nya arbetsorganisationen syftade till en mer total demokratisering. Efter lite olika turer har ett system stabiliserats som kan beskrivas så här:
— En kontaktman utses av arbetarna för en period av 6 veckor, vilket innebär att efter en viss tid så har alla arbetare innehaft den sysslan. Kontaktmannens uppgift är att på daglig basis samordna produktionen och fördela personalen på olika arbetsuppgifter. Kontaktmannen fungerar också som sekreterare för avdelningskommittén och för de månadsvisa stormötena med all personal på avdelningen.
— En avdelningskommitté har övertagit förmannens tidigare uppgifter, och sammanträder minst en gång i veckan på arbetstid. Den består av den tidigare förmannen, av två arbetare valda på 6 månader, två arbetare valda på 6 veckor samt kontaktmannen. De ägnar sig åt produktionsplanering, anställningsfrågor, underhåll och anskaffning av ny utrustning.
— Avdelningskommittén är i sin tur ansvarig inför de möten med alla arbetare på avdelningen som hålls varje månad och med nära nog 100 procentig uppslutning. Här diskuteras frågor som arbetsmiljö, underhåll, tekniska förändringar, kvalitet med mera.
— Den tidigare förmannen har numera en rådgivande funktion, ingår i avdelningskommittén och står för kontakterna utåt och uppåt i företaget.
— Systematisk arbetsrotation har införts för grupper om 3-5 personer. Man har som målsättning att alla ska kunna åtminstone två jobb, ett lättare och ett svårare.
— Fast lön infördes som en förutsättning för hl a arbetsrotationen, och blev infört på hela företaget 1972.
Vi låter en av arbetarna sammanfatta det hela:
”Sammanfattningsvis kan vi säga att allt fungerar bättre idag än i början. Alla gillar den nya organisationen även om den första tidens entusiasm har svalnat. Vi har vant oss vid det nya. Det har däremot inte arbetsgivaren gjort. Våra nya rättigheter och befogenheter har hela tiden hotats. Arbetsgivaren har flera gånger — ”undantagsvis” — struntat i den överenskomna ordningen. Vi har också märkt hur hårt styrd varje avdelning är, hur litet utrymme vi egentligen har för egna initiativ och beslut. Vi har fått ramar att arbeta inom, men har inte fått rätt att påverka ramarna i någon större utsträckning. Detta har dock förbättrats en aning sedan vi fick den så kallade ledningsgruppen på fabriken och styrelserepresentation. Vi vill ha kvar och vidareutveckla de demokratiska formerna. Vår kritik gäller deras otillräcklighet gentemot arbetsgivaren.”
Till följd av det sistnämnda föreslog facket 1972 att en fabrikskommitté skulle bildas för att ersätta företagsnämndens arbetsutskott samt den grupp för företagsdemokrati som dittills lett försöken. Arbetarna skulle vara i majoritet och fabrikskommitténs kompetensområde skulle motsvara fabrikschefens. Dock: om oenighet uppkom skulle frågorna föras vidare för att beslutas av huvudkontoret för Tobaksbolaget.
Såväl fabriksledningen som tjänstemän gick emot detta förslag från facket, som då beslutade att bojkotta samrådsgruppen. Det krisade sedan i ett och ett halvt års tid. Till sist tillsattes en ledningsgrupp med 4 från facket, 2 från SIF/SALF samt chefen för företaget. Gruppens befogenheter är ungefär att ”medverka i fabriksledningens beslut”. Ingen reell beslutanderätt sålunda, men väl större insyn.
Om vi försöker summera, så kan vi till de mest positiva erfarenheterna räkna:
— Det medvetna sätt på vilket man gått in för att olika förtroendeuppdrag ska rotera mellan alla arbetare. Ingen hinner då få några som helst särintressen i förhållande till arbetskamraterna, inga dubbla lojaliteter o s v. Det måste också betyda mycket för självkänslan hos arbetarna att alla kan klara av att ”leda” arbetet på avdelningen.
— De väl fungerande arbetslagen, där ingen utslagning tycks förekomma trots att de ofta varit sammansatta av arbetare med olika egenskaper och styrka.
— Den väl genomförda arbetsrotationen, som är viktig eftersom arbetet är hårt maskinbundet och därför inte går att förändra så mycket vad gäller själva arbetsuppgifterna.
— Slutligen att också facket har stärkts och aktiverats under denna utveckling mot en mera demokratisk arbetsorganisation.
Till de mera negativa, men inte mindre lärorika, erfarenheterna kan vi räkna:
— Konflikterna med tjänstemännen, särskilt då arbetsledarna som känt sina positioner och sitt arbete hotade. Relationerna tycks dock ha blivit bättre och man har inlett ett regelbundet samarbete mellan de olika fackliga organisationerna.
— Det ojämna sätt som den nya arbetsorganisationen infördes på. Det började bara på en avdelning vilket ledde till konflikter, med andra avdelningar innan försöken hann sprida sig till den övriga fabriken. Detta berodde nog till stor del på fack-klubben svaghet i början och på att man inte var särskilt klar över vad det var man eftersträvade.
— En annan svaghet har varit att den nya organisationen inte reglerades i avtal, vilket gjorde det svårare att försvara landvinningarna när de hotades.
Slutligen och viktigast:
— Svårigheterna att vidga ”arbetarmakten” till företagsnivån b roende på motståndet från företagsledningen.
Detta försök i ”vidgad företagsdemokrati” leddes som nämnts av delegationen för företagsdemokrati inom Statsföretag. 1972 började delegationen att möta motstånd, de släpptes inte längre in i företagen.
Lars-Erik Karlsson, en gång sekreterare i delegationen, säger i en intervju i Dagens Nyheter den 19/11 -75 att sen Per Sköld blivit VD för Stadsföretag och Rune Johansson ny industriminister blev det svårare. eftersom dessa kommit överens om att ta lätt på företagsdemokrati-försöken. Lars-Erik Karlsson:
”Året därpå var motståndet mot våra försök klart utmejslat. Vi kom inte in i några fler företag. Vi fick höra repliker från ansvariga tjänstemän på industridepartementet av typen ’Man vill ju inte driva frågor som man inte vill se förverkligade i sin närmaste omgivning’, ’Folk vill inte ha demokrati’, o s v. Det var för övrigt i den vevan som den senast avslöjade IB-agenten Ingvar Pauses placerades inom vår systemorganisation DEFF – delegationen för förvaltningsdemokrati — för att kartlägga vad forskarna och de fackligt aktiva hade för sig.
På hösten 1973 lades företagsdemokrati-delegationen i praktiken ner, även om den formellt fanns kvar till för ett halvt år sedan.”
Vi fortsätter att citera ur DN-intervjun:
”LO och TCO gick också med på att delegationens arbete lades ner trots starka protester från de lokala facken.
— Det är för mej obegripligt. Man måste ju ha insett att här hände verkligen något nytt, som enormt berörde de anställda i företagen. Den enda förklaringen jag kan tänka mig är att sådana här försök ju också ingriper i den fackliga demokratin.
Försöken stärkte de de lokala facken. De reste sedan allt större krav på de centrala förbunden: på utbildning, experter, förhandlingshjälp och ökat inflytande över löneförhandlingarna.”
Kommentarer överflödiga.
Ett av de, också internationellt sett, mest uppmärksammade försöken med förändrad arbetsutformning är Volvos monteringsfabrik i Kalmar. Projektet finns beskrivet i en skrift av LO—SAF:s Rationaliseringsråd.
Här har man övergivit det löpande bandet till förmån för monteringsvagnar som transporterar bilarna mellan olika delar av fabriken. På varje avsnitt, som svarar för en viss funktion på bilen t ex el-systemet, stannar vagnarna i 20-40 minuter, jämfört med ett par minuter vid ett löpande band. Arbetslag på 15-20 personer sköter jobbet på varje avsnitt, som är en verkstad i miniatyr med egen ingång, egna personalutrymmen, egen arbetsledning o s v, således effektivt åtskilda från andra arbetare.
Produktionsprocessen styrs av en central dator. Med hjälp av bildskärmar kan kvaliteten fortlöpande kontrolleras.
Genom ett buffertsystem kan man i viss utsträckning jobba in tid och själva lägga in raster när det passar. Systemet tycks emellertid inte fungera som man tänkt sig. Alltid kan något haka upp sig — arbetarna måste därför kasta sig över nästa bil när den kommer.
Inom arbetslaget kan man växla uppgifterna: mellan förmontering vid sidan om, och mellan olika uppgifter på bilarna. Sådan arbetsväxling förekommer också allmänt.
Jämfört med löpande bandet är detta naturligtvis lite mindre monotont, men i det långa loppet blir nog inte skillnaderna så stora. Arbetet är hårt styrt genom MTM-studier av de olika arbetsmomenten, genom arbetsinstruktioner och genom de datorer som övervakar och reglerar hastigheten. Det antal teman som kan varieras är trots allt ganska begränsat.
I den nämnda rapporten redovisas en undersökning över hur de anställda upplever den nya fabriken. Någon större entusiasm är svår att spåra: bland montörerna menar 75 procent av de tillfrågade att deras möjligheter att påverka sin arbetssituation direkt på arbetsplatsen är antingen små eller obefintliga.
Det bästa med den nya fabriken är antagligen den rent fysiska arbetsmiljön. Lokalerna är ljusa, ytorna rena och bullret inte alltför öronbedövande.
Inte lika styrt som vid det löpande bandet, men väldigt styrt. Inte lika uppdelat i detaljer, men ganska uppdelat.
Så skulle man kunna sammanfatta det nya produktionssystemet på Volvo i Kalmar. Och en jämförelse av statistik över frånvaro och personalomsättning visar inte heller några anmärkningsvärt lägre siffror för Kalmar än för Torslanda i Göteborg.
Det finns ett flertal anledningar till att frågor som arbetsmiljö, arbetets mening, arbetets organisering mm börjat uppmärksammas alltmer:
Den höga personalomsättningen och den stigande sjukfrånvaron inom industrin, dvs svårigheter att rekrytera arbetskraft och få den att stanna kvar på många av de mindre kvalificerade jobben. Den förenkling av jobben som företagarna utvecklat, bl a för att arbetskraften ska bli lätt utbytbar, slår nu tillbaka. Jobben har blivit så monotona och nedbrytande att många inte stannar någon längre tid.
Den produktionstekniska utvecklingen, framför allt den långt gångna arbetsuppdelningen, har lett till växande problem att planera och administrera produktionsprocessen. Det rationella i det lilla har blivit irrationellt i stort.
Arbetarrörelsens politik för bättre arbetsmiljö, medinflytande och ideologin om den ekonomiska demokratin, vilket yttrar sig i allt större fackliga ambitioner på området.
Sjukdomarnas utveckling mot en stigande frekvens av svårförklarliga och svårbotade psykosomatiska och psykiska sjukdomar, vilket lett till att det har börjat talas om förebyggande sjukvård och till att man åtminstone på vissa håll börjat rikta blickarna mot arbetsplatsernas miljöer.
Dessa utvecklingstendenser har tvingat fram olika svar och åtgärder från de olika intressegrupperna. Den försöksverksamhet vi sett prov på i ett tidigare avsnitt är just exempel på sådana svar. Och själva existensen av dessa försök med nya arbetsformer visar att arbetar- och företagsintressena här sammanfaller på vissa nivåer och åtminstone fram till en viss punkt. Resultaten från försöken är många gånger överraskande bra:
På vissa håll en sensationellt stor nedgång i omsättning och frånvaro (vilket också gynnar arbetarkollektivet), ökad arbetstillfredsställelse och ökad självkänsla hos arbetarna, samt en bevarad eller ökad produktivitet till företagets fromma. (det finns också exempel på misslyckande).
Detta ”gemensamma” intresse uttrycks också i den ideologi som omgett försöken och de former de tagit: Partssammansatta projektgrupper och målsättningar som satt ökad arbetstillfredsställelse och ökad produktivitet på samma nivå, utan att se någon konflikt dem emellan. Det är också uppenbart att facket i de flesta fall saknat en egen linje i frågorna som de kunnat lägga fram för förhandlingar.
Men det tycks också finnas en klar gräns för hur långt de sammanfallande intressena sträcker sig. Så länge ”experimenten” rör sig på avdelnings- eller gruppnivå så utgör de inget direkt hot mot kapitalets makt och integritet. Tvärtom finns det många fördelar för kapitalet att delegera en del beslutsfunktioner till arbetarna så länge deras rätt att leda verksamheten i stort och fatta de strategiska, avgörande besluten inte ifrågasätts i praktiken. Några av fördelarna för kapitalet med nya arbetsformer (som t ex kan gå ut på att man grupperar arbetarna i lag längs en produktionsprocess på ”längden” och inte på ”tvären” och låter dessa lag dels organisera arbetsfördelning, dels ta över en del funktioner som tidigare innehades av specialister) är följande:
- Minskade personalomkostnader till följd av lägre frånvaro och lägre omsättning.
- En betydligt större flexibilitet i produktionen, med mindre avbrott, bl a tack vare mer välutbildade och allsidiga arbetare som i stor utsträckning lär varandra.
- Mindre behov av detaljplanering och övervakning.
- En snabbare genomströmning av produkterna vilket minskar mängden rörligt kapital som är bundet i produktionsprocessen samtidigt som det fasta kapitalet inte ökar i någon motsvarande grad.
- Slutligen hoppas givetvis arbetsgivarna att arbetarna ska bli mer nöjda och att konflikterna ska bli färre.
Att detta är arbetsgivarföreningens perspektiv framgår av rapporten ”nya arbetsformer”. Det är ett perspektiv som inte rymmer något verkligt självstyre för arbetarna. I SAF-skriften raljerar man över alla okunniga ”tyckare” som vill göra politik istället för teknik, företagsekonomi och nya ”ledarroller” av dessa frågor.
Om vi sen går över till att se vilka ”arbetarnas” perspektiv på nya arbetsformer kan vara så ska vi först börja med en enskild författares funderingar.
Efter ett års gästspel på LM-fabriken i Stockholm gjorde författaren Göran Palm ett bokslut där det finns gott om friska idéer. (Se Bokslut från LM, sid 147 och framåt.)
I ett kapitel som tar upp flykten från arbetet skriver han så här:
”När arbetaren går hemifrån äger han ännu hoppet om att själv få producera, hoppet om att vinna uppskattning i någon annan form än kronor och ören, hoppet om att få utföra ett helt arbete, hoppet om att få vara med och dela och bestämma. Men inne på fabriken grusas alla dessa förhoppningar, en efter en. Det förefaller alltså mycket sannolikt att det är just arbetsförhållandena på fabriken som har tvingat de flesta att sänka sin anspråksnivå” (sid 197).
Men att det inte är fråga om någon total anpassning från arbetarnas sida visas av de många olika slagen av ”protester” mot denna situation:
”De mänskliga protesterna mot denna behandling har företagsledarna heller inte lyckats stävja. Då skulle motspråken och dialekterna inte vara så levande på verkstaden; då skulle närvaron vara högre och rekryteringsproblemen mindre; då skulle det inte vara så många som grälade, slutade eller begärde förtidspension; då skulle den dagliga arbetsflykten inte ta sig så demonstrativa former som den gör idag; då skulle betydligt fler arbetskamrater umgås på fritiden och inte sky varandra som om själva ordet ”arbetskamrat” hade fått en negativ klang. Frågan är om det inte är på dessa sätt som arbetarna ändå försöker tala om att de vill ha mening, frihet, gemenskap, talan, att det inte räcker med pengar, att något i grunden är alldeles fel! Man anar bakom deras ofta desperata protestyttringar en väldig, nedtryckt kraft till frigörelse — men frågar man bara efter strejker blir man aldrig varse att en mäktigare kraft är i verksamhet här.
Dessa protester är motsatsen till gnällvisor.
Detta är de undertrycktas sätt att meddela att också de är människor. Man frågar sig bara varför de så sällan gör gemensam sak och meddelar detta tillsammans - för det är det som är farligt, att protesterna förblir individuella. Då lurar ju massan och mobben bakom hörnet.
Finns det alltså ännu ett hinder att övervinna?” (sid 197-198).
Det hinder som Palm här talar om är arbetarrörelsens nära nog totala inriktning på fritidskrav, dvs krav som gäller löner och kortare arbetstid. Krav som syftar till att öka arbetarnas utbyte av arbetet i pengar och fritid, för att stärka arbetarna som konsumenter.
Krav som gäller arbetarnas utbyte i själva arbetet, som syftar till att stärka arbetarna som producenter, har åtminstone inte hittills varit föremål för hårda nattmanglingar på Blasieholmen. Palm ger exempel på sådana ”bortglömda” arbetsvärden: frihet i arbetet, bestämmanderätt i arbetet, självständighet-, kvalitet-, läromöjlighet-, framtid-, omväxling-, ansvar-, ostördhet-, personligt engagemang-, mening-, sammanhang-, hälsa-, gemenskap-, vinstande-, respekt-, och människovärde i arbetet.
Palm vänder sig till revolutionärerna (som av tradition hävdar att dessa värden är omöjliga innan kapitalismen har störtats) och vill vända på steken: ”Utan arbetsvården, utan självständiga arbetare - ingen revolution”.
Palms ”motrecept” är Arbetslag som sköter sina egna angelägenheter: planerar produktionen, står för service, underhåll och kontroll, introducerar nyanställda osv. Sådana arbetslag skulle kunna bli en språngbräda mot självstyrande avdelningar, och leda till att de anställda till sist kan ta över helt och hållet.
En del av Palms tankegångar dyker upp i några av LO:s senaste publikationer. I skriften ”Arbetsorganisation” (ett diskussionsinlägg från en arbetsgrupp inom LO), vars innehåll till stor del ligger till grund för avsnittet om arbetsorganisation i det av LO-kongressen antagna ”perspektivdokumentet” Solidariskt medbestämmande, gör man en utvärdering av några försök med vidgad företagsdemokrati. Man presenterar sedan en modell för arbetsorganisationen som går ut på att löntagarna ska få självbestämmande över det dagliga arbetet, genom sina grupporganisationer.
Med grupporganisation menas en grupp arbetare och det avsnitt av produktionsprocessen där de jobbar. Gruppen kontrollerar själv sin arbetsledning och styrningen utifrån är inriktad på enhetens prestationer och inte individens. Grupporganisationen kännetecknas av:
att gruppen är kollektivt ansvarig för sina åtaganden,
att gruppen kan arbeta utan intern statusskillnad och utan något formellt ledarskap (ledningsfunktionerna kan rotera),
att gruppen själv kan ombesörja en viss vidareutveckling av sina arbetsmetoder och upplärning av sina medlemmar,
att gruppen kan skapa sin egen historia, arbetsmönstren kan leva vidare även om medlemmarna byts ut eller arbetsuppgifterna förändras.
Grupporganisationen är samtidigt ett fackligt organ och dess relationer till företagsledningen regleras via förhandlingar. Självstyrets ramar skall således vara klart reglerat.
Samordningen av den direkta produktionen antas kunna ske genom grupporganisationerna och facket, helt ”internt”.
Den ideologi som i skriften omger denna modell är mycket radikal: Utgångspunkten är solidaritetstanken och den socialistiska människosynen. Samhällsförhållandena måste ändras så att människorna kan inrätta sina liv efter sina värderingar. Man slår fast att arbetslivet präglar all mänsklig aktivitet, att arbetet har ett värde i sig, att människan kan förverkliga sig själv i arbetet.
Man måste därför kräva att arbetet skall ge social stimulans, möjligheter att hela tiden lära nytt och utvecklas, ge personlig frihet och chans att delta i alla de beslut som inskränker denna frihet.
Specialiseringen måste brytas, arbetsmomenten föras samman och nya arbetsroller kombineras. Varje anställd ska kunna använda flera olika färdigheter och kunskaper, både manuella och intellektuella, och ha rätt till förändrade uppgifter i takt med växande kunskaper och erfarenheter. Ett absolut krav är att alla ska kunna se nyttan och värdet av den egna arbetsinsatsen och sambandet med omvärlden.
Det handlar med andra ord om att skapa en demokratisk arbetsorganisation med ordnade möjligheter för debatt och opinionsbildning. Så lång LO-skriften.
Om detta verkligen är LO:s perspektiv på frågan om arbetets organisering så bör vi ge det hela vårt stöd, ty det finns inte mycket att invända mot denna modell eller denna ideologi i sig. Men vårt stöd bör ges på ett villkor: att perspektivet på arbetarnas självbestämmande över det dagliga arbetet ska ses som ett steg på vägen till verklig arbetarmakt, och de arbetandes självstyre i samhället som helhet.
Den stora bristen i skriften är att man inte alls diskuterar vad denna ideologi förutsätter rent samhälleligt för att kunna förverkligas. Vilka är de ekonomiska, sociala, politiska och kulturella förutsättningarna? Och med vilka metoder ska det uppnås?
Fordrar inte allt detta en socialisering av produktionen och en planekonomi? Fordrar det inte att självstyret utvidgas till alla samhällsfunktioner och att det utövas genom en enhetlig maktstruktur?
Hur ska inflytandet kunnas vidgas från verkstäderna till hela företaget?
Hur ska kapitalets motstånd och sabotage kunna bemötas? Måste inte de främsta maktinstrumenten i den borgerliga staten brytas ned?
Inga av dessa frågor berörs av förklarliga skäl i LO-skriften.
Om vi sammanfattar finns det två alternativa utvecklingsvägar för försöken med de nya arbetsformerna:
Antingen blir dessa försök bara en nödvändig anpassning av produktionsförhållandena till produktivkrafternas utveckling och ett sätt att lösa de problem och svårigheter som uppträder i produktionen. På kapitalets villkor och med deras strategiska makt helt intakt.
Eller så ingår de i en medveten strategi från arbetarrörelsens sida som utnyttjar kapitalets behov av en modifierad arbetsorganisation, som försöker utveckla den dynamik som ligger i dessa successiva förändringar av produktionsförhållandena, till en impuls för en fullständig samhällsomvandling.
Arbetarkontroll, självbestämmande, självstyre och socialism eller reformerad kapitalism.
Arbetarna mot borgarna.
Utgången av denna kraftmätning kommer naturligtvis inte att bara avgöras av maktförhållandena på de enskilda fabrikerna, men författaren till denna artikel tror att en förändrad arbetsorganisation, som kan leda till att arbetarna stärks som producenter och produktivkraft, kan ha stor betydelse för att skapa för arbetarna gynnsamma styrkeförhållanden. Ty om vi kan få en arbetsorganisation.
- som innebär mer stimulerande arbetsuppgifter, större möjligheter att utvecklas, lära nytt och trivas på jobbet.
- Som ökar arbetarnas kunskaper om produktionsprocessen genomtitt vissa planerings- och servicefunktioner integreras till en arbetsprocess med utvidgade arbetscyklar (alltså en viss nedbrytning och neutralisering av arbetsdelningen som makt- och splittringsfaktor).
- som genom lagarbete kan minska utsattheten för förtryck, och bidra till en ökad kollektiv samhörighet och gemenskap
- där ”grupporganisationen” blir ett fackligt organ som på lägsta nivå ger arbetarna ett instrument som kan ställa och driva krav, och därmed förhoppningsvis bidra till fackföreningarnas reorganisering
- som till sin uppläggning, teknologi och sina arbetsuppgifter kombinerar det bästa ur automationen med det bästa ur hantverksarbetet
- där ackordsarbete är bannlyst
- som kan börja vända flykten från arbetet till självbestämmande över produktionen eller delar därav
... så är jag övertygad om att arbetarklassen kommer att tillföras mängder med kunskaper, självförtroende och energi inför den kommande och nödvändiga kraftmätningen med kapitalismen och kapitalistklassen.
En sådan konfrontation är oundviklig om människorna någonsin själva ska kunna styra sitt samhälle och därmed bana väg för den fullständiga frigörelsen av den mänskliga sinnligheten:
”... synen, hörseln, lukten, smaken, känseln, tänkandet, viljan, verksamheten, kärleken...” (Marx)
Hans Binsell