Fjärde Internationalen 1-1977
Debatten om den fackliga enheten i Spanien är central för den spanska revolutionen – den utgör en oerhört viktig aspekt av arbetarklassens enhet.
Under det senaste året har denna debatt till stor del bestämts av utvecklingen inom den mest betydelsefulla underjordiska massorganisationen – arbetarkommissionerna, CO.
Arbetarkommissionerna, som skapades i början av 60-talet, har under alla sina femton års kamp mot den frankistiska diktaturen aldrig presenterat sig som enbart en underjordisk facklig rörelse. De har snarare varit en ”socio-politisk” rörelse, som med fabrikerna som bas samlat naturliga arbetarledare och politiskt avancerade arbetare i vad man har kallat Spaniens ”nya arbetarrörelse”. Dvs den arbetarrörelse som i kampen mot diktaturen byggt upp sig i opposition gentemot de tidigare existerande, ”historiska”, fackliga samordningscentralerna – UGT (den socialistiskt/socialdemokratiskt dominerade fackföreningen) och CNT (anarkistisk) som hade dragit sig tillbaka i exil. (I bland annat Fjärde Internationalen nr 4/75 finns en genomgång av arbetarkommissionernas utveckling.)
Liksom USO, en fraktion som bröt sig ur CO när kommunistpartiet (PCE) vann hegemoni där, har CO ända tills helt nyligen systematiskt använt sig av basstrukturerna och basorganen i den korporatistiska fackföreningen CNS, för att försäkra sig om ett legalt paraply för mellanskiktens olika arbetsgruppers aktivitet.
Denna inriktning har ibland fött vissa helt klart opportunistiska analyser och ståndpunkter. Det senaste året drog nämligen kommunistpartiets militanter i vissa arbetarområden i Barcelona t o m farliga slutsatser av framgångarna i valen av arbetardelegater och började föra fram idén att erövra de korporatistiska och frankistiska fackföreningarna inifrån.
Denna debatt reglerades dock under första hälften av 1976 och då till fördel för ”ortodoxins” främsta anhängare inom CO, Nicolás Sartorius och Marcelino Camacho. I juli 1976, under CO:s nationalförsamling, som hölls i Barcelona uppstod en debatt mellan ”majoritetsströmningen”, dominerad av PCE, och ”minoritetsströmningen”, där aktivister som tillhör de maoistiska organisationerna PT och ORT återfinns. Denna sistnämnda strömning försvarar idén att tiden nu är mogen för att omedelbart börja upprätta enhetliga eller enhetsfackföreningar på basnivå. I motsats till det vanliga talet om en enad fackföreningsrörelse – ”syndicats uniques”, som här översätts med ”enhetsfackföreningar”. Begreppen antyder en skillnad, eftersom ”uniques” mer svarar mot begreppet enhetlig (i politisk och ideologisk bemärkelse).
I augusti månad började nu dessutom ”minoritetsströmningen” att verkligen genomföra en politik av karaktären ”fullbordat faktum”. På ett visst antal fabriker proklamerade de enhetsfackföreningar. På detta svarade majoritetsledningen genom att förstärka sina administrativa och byråkratiska metoder och uteslöt ur CO ett visst antal kända ledare och medlemmar av minoritetsströmningen i Sevilla och Barcelona.
I början av oktober, när CO:s sekretariat beslutat att omvandla arbetarkommissionerna till en facklig organisation, lämnade minoritetsströmningen CO. Den förklarade att man bara kunde vinna kampen för facklig enhet genom att bygga upp den från basen till toppen, genom att utgå från enhetsfackföreningarna på fabriksnivå. De bröt nu med CO för att fortsätta att genomdriva sitt projekt.
En månad tidigare hade de fackliga militanter som var medlemmar i LC (en av de två organisationer i Spanien som sympatiserar med Fjärde Internationalen, politiskt nära Fjärde Internationalens sektion i USA, Socialist Workers Party) offentligt deklarerat att de lämnade CO. De manade till att stärka de ”fria fackföreningarna” – UGT och CNT – och gick själva samlat in i UGT.
Den 26 oktober hölls fyra presskonferenser i olika delar av Spanien av en tredje strömning inom CO, ”enhetsströmningen”. Inom denna strömning återfinns aktivister som tillhör LCR (den andra organisationen som sympatiserar med Fjärde Internationalen), MCE (en maoistisk-centristisk organisation), det carlistiska partiet, ett socialistiskt parti (Partido Socialista Popular) och också icke partiorganiserade, nämligen vissa radikala kristna strömningar.
”Enhetsströmningen” samlas kring två omstridda områden inför CO:s kommande kongress, som var planerad att hållas kring nyåret 76/77, men ännu inte ägt rum. Dessa två frågor är den interna demokratin i CO och de omedelbara uppgifterna, i synnerhet försvaret av ett perspektiv på en konstituerande facklig kongress, en föreningskongress med alla fackliga strömningar, såväl som stödet till och uppbygget av arbetarklassens självständiga enhetsstrukturer. Det senaste viktiga exemplet på denna typ av organisering var när delegater från Biscaya-provinsen samordnade sin verksamhet på senhösten.
De olika ståndpunkter som försvaras av de olika strömningarna, diskussionerna mellan dessa strömningar och de praktiska resultaten har en avgörande betydelse för den spanska revolutionens framtid. De belyser dessutom det problem som vi själva redan idag måste lägga sådan stor vikt vid här i Sverige – enhetstaktiken och arbetarklassens enhet. Vi publicerar därför här nedan en rad intervjuer med företrädare för de olika strömningar vi nämnt.
Intervjuerna har, liksom delar av inledningen och den korta presentation av organisationerna, tidigare under december månad 1976 publicerats i dagstidningen Rouge (nr. 219-224). Rouge ges ut av LCR, Fjärde Internationalens franska sektion.
Organisationer som nämns i artikeln
1. CO/C.C.O.O. – Comisiones Obreras, arbetarkommissionerna. Ansluter åtskilliga tiotusentals arbetare och har ett mångfaldigt bredare stöd.
2. UGT – Unión General de Trabajo. Socialdemokratiskt dominerad fackförening (genom socialistpartiet PSOE). 8 000 medlemmar på hösten -76, bekräftar UGT självt.
3. USO – Unión Sindical Obrera. Utbrytning ur CO. 5-6 000 medlemmar. Syndikalistisk inriktad, nära franska fackföreningen CFDT.
4. CNT – Confederación Nacional de los Trabajadores. Anarkistisk, anarkosyndikalistisk fackförening med några hundratal militanter i Spanien.
5. COS – Coordinación Organisaciónes Sindicales. En samordning mellan de fackliga ledningarna för UGT, USO och CO som bildades i september 1976.
6. CNS – Confederación Nacional Sindical, den korporativistiska fackföreningen skapad av den frankistiska staten.
7. POD – Plataforma de Oposición Democrática, ”den demokratiska plattformen”, en samordning av den politiska oppositionen (med bl a socialdemokrater och maoister) som i praktiken upplösts genom sammanslagningen med ”Demokratiska juntan” och bildandet av Coordinación Democrática. Den senare arbetar för att bryta den frankistiska diktaturens välde genom upprättandet av en borgerligt demokratisk stat.
8. PC/PCE – Partido Comunista de España, det spanska kommunistpartiet med Santiago Carrillo som ledare. Uppger sig idag ha ett par hundra tusen medlemmar.
9. PT/PTE – Partido de Trabajo de España – och ORT – Organización Revolucionaria de los Trabajadores – är de två stora spanska maoistiska organisationerna med ungefär 12 000 respektive 8 000 medlemmar.
10. MCE – Movimiento Comunista de España. Från en splittring inom ETA i Baskien på 60-talet byggdes organisationen upp genom en rad fusioner med olika lokala och regionala maoistiska grupper. Har närmare 5 000 medlemmar. Ingår i Coordinadora Democrática – ”demokratiska samordningen”.
11. LCR/LCR-ETA VI – Liga Comunista Revolucionaria, sympatiserande organisation till Fjärde Internationalen. Har sedan 1971 arbetat i CO. Betydelsefullt inflytande i de senaste årens arbetarstrider, speciellt i Baskien. Dess egen strömning inom CO består enligt egen värdering av 5 000 arbetare. LCR:s politik i ”fackföreningsfrågan” delas i stort av Fjärde Internationalens ledning.
12. LC – Liga Comunista, sympatiserande organisation till Fjärde Internationalen. Inom CO, förklarade LC sig innan sitt utträde representera 580 militanter.
Julian Ariza, en av ledarna för ”majoritetsströmningen” (Kommunistpartiet)
I en tidigare intervju som beviljats Rouge presenterade Sartorius (PCE) arbetarkommissionerna genom att säga ”CO anser att det är nödvändigt att ställa problemen utifrån arbetarnas villkor, villkor som inte begränsas till arbetsvillkoren utan utsträcks till de totala levnadsvillkoren, till kampen i bostadsområdena, till ekonomiska krav, till krav på utbildningen, på transporter och hälsovård”. Anser du inte att det är en motsättning mellan denna definition av CO och appellen till generalstrejk den 12 nov., som nästan enbart grundade sig på ekonomiska krav?
– Vi ser här ingen motsättning. Vi har alltid sagt att den fackliga rörelsen skall hävda de grundläggande arbetslivsproblemen. Men vi anser att den ekonomiska kampens begränsningar för arbetarna överskrids när man definierar fackföreningsrörelsens målsättning som den sociala omvandlingen av samhället. Det är en facklig antikapitalistisk målsättning som CO försvarar och som vi försöker uttrycka med benämningen ”social och politisk rörelse”.
Eftersom det på skatteområdet, inom utbildningen och hälsovården förekommer en form av kapitalistisk exploatering, borde fackföreningarna ta ställning till den.
Det är denna uppfattning om fackföreningarna som vi utgår från när vi reser frågan om facklig enhet. Det är en klar målsättning som dominerar allt detta: man måste tänka sig en facklig verksamhet där arbetarnas alla intressen kan få uttryck i fackföreningarna vid sidan om fackföreningsmedlemmarnas ideologiska verksamheter och politiska organisationer. Men visst gör förhållandena i Spanien att kampen idag å ena sidan tar sig ett ekonomiskt uttryck och å andra sidan ett politiskt. Det skulle vara ett stort misstag att enbart tolka aktionen den 12 nov som en ekonomisk aktion. Dess huvudsakliga sida var politisk: genom att attackera regeringens planer blev det konfrontationer som kunde föda en medvetenhet om att det är nödvändigt att bryta med regeringens politik och det system den vilar på. Och det är denna medvetenhet som, det vidhåller jag, ger ett klart perspektiv, inte bara för CO, men också för COS, och för alla arbetare som deltog den här dagen, som var en typisk politisk kampdag.
– Men varför förekom det bara en uppmaning till deltagande från de fackliga organisationerna och inte också ett ansvarstagande för kampens utformning från de politiska organisationer som ingår i ”den demokratiska samordningen” – POD?
– Aktionen den 12 nov kom verkligen till stånd på initiativ av enbart de fackliga organisationerna. Vi krävde solidaritet från alla organisationer, inklusive de politiska. På många platser solidariserade sig oppositionens enade organisationer med aktionen. Men hur skulle CO och COS kunna kräva deltagande i en aktion med ett stort politiskt innehåll, som också tog upp ekonomiska krav och således utmanade intressena hos företagare som återfinns i organisationer som skrivit under POD? Det skulle vara orimligt. Vi kan inte kräva av partierna – jag menar naturligtvis inte arbetarpartierna, som är överens med oss, utan de borgerliga partier som har eller hoppas få en valmanskår bland borgerliga skikt – att stödja en aktion som går emot deras politiska intressen. Det var därför som vi begränsade det hela till ett initiativ från de fackliga organisationerna.
– Låt oss ta upp ett annat problem. Under CO:s nationalförsamling i juli nu senast sa majoritetsdokumentet följande: ”CO är en social och politisk rörelse som skall konstituera sig som en enad facklig organisation den dag som de demokratiska fri- och rättigheterna uppnåtts”. Idag har inte dessa rättigheter uppnåtts, men den strömning du tillhör talar om ”fackföreningen” och om en facklig kongress. CO har dessutom sedan 28 september drivit en kampanj för att arbetarna skall ansluta sig till CO (i perspektivet av att CO utgör arbetarklassens fackliga organisation, övers anm.). Vilka är orsakerna till den ändrade uppfattningen?
– Jag vill först säga att en massiv anslutning till CO var en hypotes och ett förslag som fanns med i debatten vid församlingen i Katalonien. Vi har alltid försvarat tesen om en konstituerande facklig kongress, som grunden för en bred enad facklig rörelse, en landsorganisation, en CUT. Frågan som restes i Barcelona var hur man skulle kunna nå fram till en sådan konstituerande kongress. Vi har också sedan länge försvarat, och fortsätter ätt försvara den åsikten att denna kongress skall hållas när facklig fri- och rättigheter vunnits. Annars skulle vi få motsatsen av vad vi vill uppnå – arbetarnas deltagande skulle bli mindre i stället för större. Vi har dessutom sagt att kongressen inte kan hållas förrän det finns en överenskommelse (om den) mellan de fackliga organisationerna eller de politiska organisationer som deltar i arbetarklassens kamp. I annat fall skulle det bli en kongress för en mer eller mindre betydande del av arbetarklassen, men inte en kongress som bildade en enad facklig rörelse, eftersom den skulle skapas mot och utan vissa fackföreningar.
I Barcelona fanns följande hypotes i den resolution som majoriteten antog: Om förhållanden skapas som tillåter arbetarna att ställa frågan om att bilda en egen fackförening, utan att en överenskommelse om den konstituerande kongressen kommit till stånd, då måste vi automatiskt övergå till att driva frågan om arbetarnas anslutning till CO.
Det var en hypotes i Barcelona. Den 17 oktober konkretiserade vi den under den allmänna samordning som beslöt om anslutningskampanjen och som satte igång förändringen av CO till en konfederation.
– Kan du ta upp de faktorer som förändrats sedan Barcelona?
– Sedan september har för det första ”Arbetaralliansen” skapats, som innefattar de mest fascistiska delarna av CNS. ”Den fackliga arbetarkonfederationen” organiserar i motsats till detta de ”reformistiska” delarna av samma CNS. Överallt dyker det upp fackföreningar i arbetsköparnas sold. Det är alltså frågan om ett totalt sönderfall av CNS. Å andra sidan förstärker och utvecklar de demokratiska och fackliga organisationer som åter har dykt upp sina kampanjer för att vinna anhängare. För att ytterligare komplicera förhållandena har ”minoritetsströmningen” från Barcelona-församlingen sedan augusti börjat skapa enhetsfackföreningar. De ökar på så sätt den fackliga splittringen.
Det är alltså klart att det inte kommer att bli någon konstituerande kongress inom en nära framtid, därför att de andra fackliga organisationerna inte är överens om det. Den fackliga splittringen och mångfalden är alltså ett faktum. Den tilltar t o m på högerkanten genom CNS:s upplösning och till vänster genom ”minoritetsströmningens” initiativ.
Det är därför som kampanjen för anslutning till CO påtvingats oss som en nödvändighet. Vi vill inte förändra CO. Vi vill inte skapa en ny fackförening i ett enda färdigt stycke. Vi vill ta ett nytt steg framåt i omvandlingen av denna rörelse som arbetarkommissionerna utgör utifrån det som de representerar som kraft i kampen mot fascismen, osv.
Som konfederation är arbetarkommissionerna CO med något ytterligare av ”organisatorisk fasthet”. Tidigare fungerade CO med en global samstämmighet. Det fanns ingen ansvarig för den eller den uppgiften. Idag har vi en generalsekreterare, vilket är en ny funktion som beslöts vid Barcelonaförsamlingen. Vi har en ansvarig för pressen och propagandan, en för finanserna, en för den eller den sektorn etc.
Men vi fortsätter att följa CO:s sätt att fungera, där arbetarnas stormöten (asambleas) spelar en stor roll. Detta desto mer eftersom CO:s uppbyggnad alltid liknat de fackliga strukturerna - fabrikskommissioner, branschkommissioner, samordningsorgan för olika zoner, övergripande samordningsorgan. Det har alltså inte skett någon större förändring.
– Hur förklarar ni och skiljer på ”den konstituerande enhetskongressen” och Konfederationen CO:s kongress. Kommer ni inte att sanktionera den fackliga splittringen?
– Jag har redan sagt det. För att nå den konstituerande enhetskongressen är det nödvändigt att alla arbetare kan delta, och att därför de demokratiska friheterna är återupprättade och att det finns en överenskommelse mellan de olika existerande fackliga organisationerna.
För oss är det klart att COs kongress inte kommer att stoppa oss i kampen för enhet. De andra vill idag enbart ha enhet i handling, och vi deltar därför i de demokratiska organisationernas samordning. Den är begränsad, men den finns alltid där. Men i CO, i dess program och dess dagliga praktik, kommer vi att resa frågan om den fackliga enheten, samgåendet. Vi kommer inte att ändra oss idag. Det är i den mån som CO kommer att representera en kraft inom arbetarklassen som utvecklingen kommer att kunna gå mot en enad facklig rörelse, mot CUT. Vi tror att det är nödvändigt att vinna arbetarklassen för detta projekt och inte, självklart, påtvinga den det.
– Vad anser ni om PT:s och ORT:s inställning? De formerade ju ”minoritetsströmningen” i Barcelona?
– Först tror jag att kamraterna blandar ihop vad kampen om enhet gäller – en kamp som vi också för – med den aktuella verkligheten som bestäms av den fackliga splittringen. Att vilja upprätta ”enhetsfackföreningar” ger, när det existerar andra fackföreningar, intryck av en fackförening där det enda unika och enhetliga är namnet. Dessutom är vi emot benämningen ”enhets-” (uniques), vi föredrar ”enad” (unitaires). Vi anser att enhet i den vidaste bemärkelse är en nödvändighet. Vi är för en bred konfederation och sammanslutning som accepterar hela mångfalden av ideologiska, religiösa och politiska fackliga strömningar och som också respekterar viljan hos majoriteten av de arbetare som inte tillhör någon politisk organisation. Att arbetare från olika politiska organisationer idag deltar i fackföreningarna är en realitet. Alla politiska partier skall ha sina militanter i denna enande sammanslutning, och att då tala om ”enhets-” eller ”enhetliga” fackföreningar när deltagandet är så pass heterogent och blandat är inte särskilt klargörande.
PT/ORT:s taktik är mycket enkel. De utnyttjar den nuvarande situationen, där resterna från francismens herravälde skapar rörelser inom arbetarklassen som är ”politiska” och vägrar att befatta sig med politik, och som i fackföreningarna enbart för fram ekonomiska krav. Genom en sådan process och ett sådant tillvägagångssätt kommer de att isolera sig.
På företagen är detta också ett verkligt fiasko. Visst har de kunnat samla sina arbetarmilitanter som de gjort i Madrid och nyligen i Barcelona. Och arbetarmilitanter, det har de gott om, det är inget tvivel om det. Men i arbetarförsamlingarna med valda delegater från fabrikerna är de mycket isolerade. Under tryckeriarbetarnas möte förra söndagen, var de endast tre bland mer än hundra arbetare. På många fabriker låter det ungefär så här: arbetarna förstår inte, trycket för att skapa enhet är så starkt att när de (PT/ORT) föreslår upprättandet av sin fackförening på fabriker där det redan existerar flera fackföreningar – eller t o m när enbart CO finns – ser arbetarna det bara som ytterligare ml organisation, som en ökad splittring.
Efter ytterligare några meningar om PT/ORT:s svårigheter måste Ariza avbryta intervjun, sedan Camacho flera gånger skyndat på honom för att delta i ett pågående möte.
Miguel Ibarrola, medlem i ORT och en av ledarna för ”minoritetsströmningen”
– Vad anser du om den inställning som majoriteten i CO försvarar?
– Den kampanj för anslutning till CO som majoriteten föreslagit svarar inte mot de nuvarande möjligheterna. Vi tror att CO med all den prestige och den lyssnarskara de erhållit i hela Spanien kan gå ut till fabrikerna och arbetarförsamlingarna och säga: ”Låt oss skapa vår fackfackförening”. Vi är övertygade om att militanterna i UGT och USO skulle vara tvungna att acceptera denna inställning. Vi är övertygade om att för dem skulle detta inte vara liktydigt med att förstöra fackföreningen, men att enade tillsammans med andra arbetare delta i en enhetsfackförening. Efter en tid när enhetsfackföreningen visat sin effektivitet och demokrati tror vi säkert att de skulle överge sin dubbla fackliga tillhörighet... och även om de inte övergav den skulle det inte längre finnas några problem.
Sedan juli månad har vi visat att detta är ett möjligt och trovärdigt alternativ. Det kan ena alla arbetare. Det finns enade fackföreningar som erkänns av alla: sjömännens fackförening, där det finns militanter från UGT, USO, CNT och CO; den enade fackföreningen för skådespelare som nyligen skapades, där det finns militanter från UGT och CO. Det är alltså frågan om enade fackföreningar som existerar. Detta visar att om man börjar nerifrån, från basen, för att skapa den fackliga enheten utan att vänta på överenskommelser från ovan är det möjligt att förverkliga den. Genom att utgå från fabrikerna är det möjligt att avancera mot en konstituerande kongress.
Och vidare, anslutningen till dessa enhetsfackföreningar kommer att vara massiv, och är det redan. Taxichaufförernas fackförening har t ex J 130 medlemmar utav 1 200 yrkesverksamma i Madrid. I Navarra har bara efter en månad 2 500 av 11 200 arbetare inom byggnadssektorn anslutit sig till uppbygget av enhetsfackföreningar.
– Du talar om en enad fackföreningsrörelse och om enhetsfackföreningar utan åtskillnad. Gör du ingen skillnad?
– Det finns en skillnad. Den målsättning som vi följer och som vi aldrig kommer att överge är enhetsfackföreningarna. Men i den mån utvecklingen på basnivån inte påverkar de fackliga ledningarna, kommer det inte att finnas några enhetsfackföreningar, med undantag för vissa sektorer. Vi går emot det sätt på vilket tryckeriarbetarnas fackförening skapades den 21 november med endast 100 personer utav 20 000 arbetare. Dessa 100 kommer nu ytterligare ansluta några stycken ända ner på företagsnivån. Det finns en skillnad mellan att säga åt arbetarna att låt oss skapa en fackförening och dess ledning och distribuera medlemskort för en redan bildad fackförening.
– Ariza säger att ni begränsar kraven till enbart ekonomiska krav och att ni inom dessa gränser vill underordna fackföreningarna era partier?
– Det är något motsägelsefullt... I början, när vi skulle bygga upp enade fackföreningar angrep man oss för att vi ville skapa ”ekonomiska” fackföreningar, därför att vi sas begränsade arbetarnas medvetenhet till företagsnivån... men det skulle inte ha varit vi som valt.
När fackföreningarna idag samordnar sig inom olika zoner och branscher och när kontakter tas för en nationell samordning anklagar man oss för att underordna fackföreningen vårt parti. Det är förtal. Underförstått skulle det betyda att arbetarna ansåg att det var något skumt med fackföreningarna. Praktiken visar det motsatta. När arbetarna väljer ledare och har möjlighet att återkalla dem är det ingen fara. Att ledarna är medlemmar i ORT beror på att vi på stormötena säger till dem att bygga upp enade fackföreningar. Men om vi ville bygga fackföreningar på våra villkor skulle vi, när vi t ex enade 1 000 arbetare i Coslada, ha kunnat bilda en ny fackförening genom att lansera en initial.
– Vad anser ni om ”enhetsströmningen”?
– Vi anser att det som den föreslår inte har anknytning till den nuvarande situationen. Att delta i CO betyder att ansluta sig till fackföreningarna och inte välja en annan möjlighet utan förlora siktet på att en annan möjlighet existerar: den att ena sig i företagen i en gemensam fackförening.
Att inte föreslå som enda fackliga uppgift att skapa enhetsorgan – det senare gör enhetsströmningen utöver att de ansluter sig till CO –, det är att utgå ifrån att den fackliga splittringen idag är helt förverkligad. Enhetsströmningen utgår ifrån att den fackliga splittringen kommer att tvingas fram ytterligare och ger därmed slaget om en enad fackföreningsrörelse förlorat. Idag tillhör bara 0,2 procent av arbetarna fackliga sammanslutningar. Att med dessa siffror som bakgrund – 35 000 arbetare – tro att arbetarklassen är splittrad eftersom vi obönhörligt går mot pluralism är inte att ta hänsyn till verkligheten. Enhetsströmningen skiljer sig inte med ett kommatecken från revisionistpartiet.
– Enhetsströmningen tar på vissa platser initiativ till upprättandet av enhetsorgan, t ex vid strejker. Detta för att därigenom också skapa stödjepunkter i kampen för en enad facklig rörelse. Detta tycks inte vara tillräckligt för er när det gäller kampen för enhet?
– Samordningen av delegater från denna typ av enhetsorgan är viktig av flera skäl. Om det är nödvändigt att förhandla – och COS försöker förhandla på vissa platser – bör enhetsorganens delegater representera arbetarna. Men även om de är viktiga är enhetsorganen inte ett fackligt alternativ. Vi är överens med enhetsströmningen om att initiera dem – utom där det finns fackföreningar som organiserar 90 procent av arbetarna eftersom det då inte har någon mening. Men de är inte tillräckliga.
– Vad kommer ni att göra i förhållande till COS?
– COS är en överenskommelse för att få enhet i handling. Den är otillräcklig. Om en förening av majoriteten av arbetarna förverkligas, något som vi håller på att bidra till, då kommer COS att vara ännu mer otillräcklig.
Idag diskuterar vi inte med COS, eftersom det inte finns nationella organ för den fackliga enhetsrörelsen. Men vi är inte förpliktigade att gå in i COS. Om den breda strömningen för att skapa en enad fackföreningsrörelse är mycket stark kommer vi inte ansluta oss till COS, eftersom vi då kommer att tala om en konstituerande kongress. I annat fall bör vi ansluta oss och kommer då att arbeta för att vidga den nyss nämnda strömningen.
23 nov. i Madrid.
José Maria Galante, representant för LCR
– J. Ibarrola, ledare för ”minoritetsströmningen”, som har brutit sig ut ur arbetarkommissionerna, säger att det för närvarande bara är 0,2 procent av arbetarklassen som är fackligt organiserad och att detta tillåter oss att redan idag börja bygga upp enhetsfackföreningar. Vad anser du om det?
– Det är uppenbart att de arbetare som idag är organiserade i arbetarkommissionerna bara är en mycket begränsad del av de som kommer att utgöra den fackliga rörelsen. Det är klart att de människor som är organiserade i arbetarkommissionerna, som regelbundet deltar i möten och röstar, är arbetarrörelsens avantgarde. Procentsiffran 0,2 procent går inte att verifiera. Det kan vara 0,2, 0,3, 0,4 eller 0,5 procent men i vart fall rör det sig bara om ett avantgarde. Den stora massan av arbetare, de 2,5 miljoner arbetare som strejkade den 12 november har förtroende för arbetarkommissionerna utan att vara anslutna. Det som Ibarrola konstaterar är den spanska arbetarrörelsens enhälliga önskan att bygga en enad fackförening. Vi, vi utgår från de fackliga centralorganisationer som finns och då framför allt arbetarkommissionerna, eftersom det är den organisation som har en överlägsen majoritet inom arbetarrörelsen och som under frankismens sista tid organiserade alla strider, som har utgjort själva instrumentet för diktaturens kris. Vi utgår från detta, men vi strävar mot en konstituerande föreningskongress, där varje centralorganisation kan presentera sin ståndpunkt. Det är omöjligt att tro att man kan genomdriva denna konstituerande kongress endast ”från basen”, underifrån.
– Majoriteten inom arbetarkommissionerna som stöder KP är inte klar över förhållandet mellan en kongress för arbetarkommissionerna och perspektivet på en konstituerande föreningskongress... Det tycks som om den förra sanktionerar den fackliga splittringen genom att till USO, UGT och CNT lägga ytterligare en fackförening, arbetarkommissionerna. Hur för ni kampen för den konstituerande föreningskongressen?
– Vår utgångspunkt är att den fackliga splittringen redan idag är ett faktum. Under diktaturens sista 15 år hade varken USO, UGT eller CNT samma betydelse som arbetarkommissionerna, varken kvantitativt eller i fråga om förmågan att organisera kampen. När vi sagt detta måste vi tillägga att dessa organisationer existerar och representerar historiska politiska strömningar inom arbetarrörelsen, vilka måste tas med i beräkningen.
– Därför förs vår kamp för facklig enhet på två fronter?
– För det första arbetar vi för omfattande överenskommelser kring en enhet i handling mellan dessa fackliga centralorganisationer, något som illustreras av exemplet 12 november 1976.
– För det andra, och det är viktigast för oss, kämpar vi för enhetsorgan på företagsnivå och på regionsnivå. Sådana existerar. Så t ex finns ”Samordningen för företag i kamp i Biscaya” eller ”Samordningen för bankerna” i Madrid vilken omfattar alla fackliga organisationer. Det har också på en del mycket stora företag upprättats en slags fackliga enhetsorgan, som samlar alla strömningar som existerar på företaget. Detta existerar på de stora företag där det har ägt rum någon kamp på sista tiden.
– Det svåraste problemet i denna kamp är att alla fackliga organisationer, och även i grund och botten ”majoriteten” inom arbetarkommissionerna, förnekar stormötenas överlägsenhet som ett medel för att leda kampen dag för dag. Majoriteten av arbetarna är klart medvetna om att existensen av ett enda organ som representerar arbetarna, antingen det nu utgörs av stormöten eller valda delegater under kampen eller en enad facklig organisation dessemellan, gynnar styrkeförhållandena. För oss är det i kampen för att initiera enhetsorgan som kampen för facklig enhet gör sina största framsteg.
– Hur ser ni på frågan om den fackliga tendensen?
– För oss definieras tendensen framför allt av den linje den driver. Dvs å ena sidan demokratin inom arbetarkommissionerna och rätten för alla strömningar att försvara sina stånd- punkter och att få de materiella villkor som garanterar denna rätt (så till exempel tillåter idag Gaceta de Derecho social – arbetarkommissionernas månadstidning – minoriteterna att t uttrycka sin ståndpunkt). På så sätt kan de olika strömningarna representeras i ledande organ proportionellt i förhållande till sitt inflytande.
– Denna kamp för vi idag i arbetarkommissionerna, såsom vi kommer att föra den under den process som förbereder den konstituerande kongressen, därför att demokratin kanske är den viktigaste förutsättningen för att uppnå en facklig enhet.
– Å andra sidan, och det är den andra axeln kring vilken enhetsströmningen är uppbyggd, kämpar vi för att bygga upp de enhetsorgan som jag redan nämnt.
– Jag återkommer till denna punkt, det viktigaste är att de strömningar som uppträder inom arbetarkommissionerna gör det på ett konkret program med konkreta uppgifter, och med ett exakt projekt med stadgar, förslag om arbetarkommissionernas funktionssätt, interna demokratin m m.
– I den mån som kamraterna från Carlistpartiet och kamrater med en lång erfarenhet som militanter inom arbetarkommissionerna och som härrör från radikaliserade kristna strömningar är överens med dessa två grundläggande axlar är det också naturligt att vi befinner oss inom samma strömning inom arbetarkommissionerna, ”enhetsströmningen”. Vi försvarar ett klasskampsprogram, ett antikapitalistiskt program. Vi översätter det till konkreta kampåtgärder. Vi försvarar ett demokratiskt funktionssätt av arbetarkommissionerna. Därefter ser vi vem som försvårar att det programmet genomförs och med vem vi kan komma överens.
– Vilka fel tycker du att ”minoritetsströmningen” som domineras av PT och ORT har begått?
– Deras grundläggande fel är att tro att deras två organisationer, vilka har påbörjat en sammanslagningsprocess, kan bli ett totalt alternativ för omgrupperingen inom arbetarrörelsen. Visst har de en reell tyngd inom arbetarkommissionerna: i själva verket 20 procent av mandaten vid Barcelonamötet, trots ledningens byråkratiska manövrer. Men de sammanblandar den nuvarande situationen inom arbetarkommissionerna, en rörelse som samlar avantgardet, med det som kommer att vara den fackliga rörelsen då den väl har tagit form, där reformisternas tyngd kommer att vara ännu större. Grunden för deras nuvarande ståndpunkt, vilken, som vi redan har sett, kan variera, är att ”huvudfienden” i den fackliga frågan varken är UGT, USO eller CNT utan KP, som för en kamp för att omvandla arbetarkommissionerna till fackföreningar. Därav deras principiella kamp mot att omvandla arbetarkommissionerna till fackföreningar.
– Deras tredje och kanske allvarligaste fel är att deras politik kommer att isolera dem, inte bara från arbetarkommissionerna och det som de representerar i form av ett avantgarde för arbetarrörelsen och en framtida facklig majoritetsorganisation, utan även från hela den fackliga rörelsen. Vi tror att de till slut kommer att tvingas att förhandla om återinträde i arbetarkommissionerna eller om att integreras i UGT eller USO. Deras idé om att bygga enhetsfackföreningar är positiv, men det är ett misstag att försöka initiera dem som de gör.
– LC säger att den ”fackförening av ny typ” som PCE-majoriteten inom arbetarkommissionerna talar om är en anti-fackförening. Vad tycker ni om det och om LCs ståndpunkter i allmänhet?
– I tanken om en ”fackförening av ny typ” finns det en aspekt som vi måste ta upp och sätta i förgrunden. Det är idén att den möjliga enade fackföreningen inte kan reduceras till det antal militanter som idag är organiserade i fackföreningarna eller arbetarkommissionerna. Den innebär också en sådan definition av fackföreningen, att dess uppgifter inte endast skall begränsas till ekonomiska krav, utan också ta upp problemen med sjukvård, undervisning och bostäder. Det innebär slutligen tanken på att fackföreningen inte bör substituera sig själv för de beslut som kan fattas av kämpande arbetare på en fabrik på stormöten. Till denna sista punkt återkommer majoriteten förresten mer och mer, åtminstone i sina deklarationer.
– Å andra sidan finns det ett helt och hållet negativt drag: det är när KP förklarar att man inte får begränsa rösträtten inom fackföreningen till att gälla bara de som tillhör den. Detta ger ”majoriteten” enorma möjligheter till manipulation genom att spela på de arbetare som inte är fackligt organiserade. Detta kan vi inte acceptera. Att använda sig av den majoritet av arbetarna som inte är fackligt organiserade under perioder av stiltje i kampen kommer nödvändigtvis att gå emot klasskampsströmningarna inom fackföreningen.
– LC:s ståndpunkt förvånar oss verkligen. För det första reducerar de kampen för en föreningskongress till att enbart gälla UGT och CNT. Att den kraft som stöds av majoriteten av arbetarklassen lämnas utanför kampen för arbetarklassens enhet utgör inte något litet problem.
– Att LC motiverar denna linje med de politiska ståndpunkter som innehas av majoriteten inom arbetarkommissionerna är minst sagt något nytt i förhållande till den leninistiska teorin. Men att de slutligen förespråkar kamp för enhet utan att innefatta arbetarkommissionerna, det innebär att förstärka tendensen till splittring inom arbetarklassen istället för att bekämpa den. Det är ett stöd till de minoritetsorganisationer vilka idag gör allt för att motarbeta en process av enande. Vi beklagar slutligen att kamraterna, när de lämnade arbetarkommissionerna för att gå in i UGT, talade om att det nu var ”den trotskistiska strömningen inom arbetarkommissionerna som gick till UGT”, medan i själva verket majoriteten av de trotskistiska arbetarna stannade kvar i arbetarkommissionerna. LCR:s medlemmar och sympatisörer arbetar i arbetarkommissionerna och har inte för avsikt att lämna dem. Men vi kan inte hänga upp oss på sådana småaktigheter. Trots våra skillnader föreslår vi kamraterna i LC att samordna den aktivitet för enande som bedrivs av enhetsströmningen inom arbetarkommissionerna med kampen för enhet inom UGT. I detta perspektiv föreslår vi dem att redan idag tillsammans bölja kampen för att bygga enhetsstrukturer på företagsnivå, på regionsnivå och på branschnivå.
Madrid 23 november.
José Almagra, medlem av LC:s ledning
– Hur analyserar ni den fackliga situationen efter Francos död?
– Francos död förändrade helt villkoren för hur frågan om fackföreningarna måste ställas. Den medförde att styrkeförhållandena mellan borgarklassen och proletariatet helt och hållet ändrades. Det är detta som tillåter uppbygget och utvecklandet av arbetarfackföreningar.
– De senaste månaderna har kännetecknats av att de gamla fackliga centralorganisationerna, UGT och CNT har levt upp på nytt och av att arbetarkommissionernas kris förvärrats. Denna kris utlöstes av Kommunistpartiets linje och av dess vägran att omvandla arbetarkommissionerna till fackföreningar. Denna vägran förklaras av KP:s samförståndspolitik inom Demokratiska samordningen och inom olika klassamarbetsorgan.
– PSOE, som kontrollerar UGT, deltar också i dessa klassamarbetsorgan. Men det är viktigt att förstå att återuppbygget av socialdemokratin i Spanien skulle vara omöjligt att genomföra utan UGT:s pånyttfödelse. Vad beträffar KP:s nya linje i arbetarkommissionerna, uppbygget av vad man kallar en ”fackförening av ny typ”, så innebär det inget annat än uppbygget av en anti-fackförening. Socialdemokratin har tvingats att ge nytt liv åt UGT trots den klassamarbetspolitik den för. Detta utgör en del i ett mer allmänt uppsving för de traditionella organisationerna.
– Arbetarkommissionernas kris uttrycktes öppet under Barcelonamötet (l’Assemblée de Barcelona), där KP fortsatte att driva sin linje om att utnyttja CNS. Denna linje innebar en vägran att bygga oberoende fackföreningar, eftersom det är omöjligt att bygga oberoende fackföreningar samtidigt som man försöker utnyttja CNS inifrån.
– Men de senaste månaderna har ju PCE och majoriteten av arbetarkommissionerna ändrat ståndpunkt vad beträffar arbetarkommissionernas omvandling till fackförening?
– Det initiativ som minoriteten, PT och ORT, har tagit för att bygga fackföreningar av en ny typ på företagsnivå är viktigt inom den allmänna ramen för arbetarkommissionernas kris. Det skiljer sig inte från KPs politiska projekt, men det innebär förverkligandet av KP:s projekt i en mer utvecklad etapp. Gentemot detta förslag har majoriteten inom arbetarkommissionerna intagit en demagogisk inställning, vilken i grunden varit ägnad att förhindra utvecklingen av de fria fackliga centralorganisationerna, UGT och CNT. Med denna utgångspunkt för analysen kan inte Barcelonamötet och svängningen under hösten ses som ett steg i uppbygget av fackföreningar. Fackföreningen av ny typ kommer att bevara arbetarkommissionernas karaktär av ”rörelse”, av deras deltagande i CNS. Den kommer att behålla vagheten i de organisatoriska strukturerna för att bättre värna om den byråkratiska styrningen.
– Varför ansluter ni er till UGT? Är ni inte rädda för att den fackliga enheten kan reduceras till att enbart gälla de ”gamla centralorganisationerna”?
– Vi utgår från två konstateranden. För det första är det nödvändigt i den nuvarande perioden att först och främst bygga upp en fackförening, för det andra att KP:s projekt är oåterkalleligt. Med tanke på KP:s kraftiga band till borgarklassen och dess viktiga funktion att kontrollera arbetarklassen i hela Spanien, så anser vi att partiets politiska projekt för närvarande är oåterkalleligt.
– Vi anser att arbetarkommissionerna inte kan omvandlas till äkta fackföreningar av traditionell typ. Inför denna omöjlighet beslöt vi att bygga andra fackföreningar. Vi valde inte att bygga våra egna fackföreningar, röda fackföreningar. Vi vill inte ha fackföreningar som står vid sidan av massorna, utan fackföreningar som deltar i en strömning för återuppbygge av de traditionella fackliga organisationerna. På nationell nivå är dessa fackföreningar UGT och CNT. USO är inte en fri facklig organisation, eftersom den också kvarstår inom CNS. Alltså måste vi välja mellan UGT och CNT för att koncentrera våra styrkor inom en av dessa organisationer. Då uppstod problemet att även UGT deltar i klassamarbetsorgan såsom Demokratiska samordningen medan CNT är mer radikalt. Det är en gammal tradition som går tillbaka till tiden före inbördeskriget, då UGT alltid stod till höger om CNT. Men vi tror att genom att gå in i UGT kommer vi att kunna vrida organisationen till vänster, vilket kommer att underlätta den fackliga enheten med CNT. Denna sista fråga är grundläggande för oss.
– För närvarande syftar vårt handlande till flera mål. Vi tycker att det är en grundläggande målsättning att få UGT att utträda ur COS, en samordning av fackliga organisationer. Ty COS är ett organ som förenar fria fackliga organisationer (UGT) med en organisation som inte är oberoende från CNS (USO) och med en enkel ”socio-politisk” rörelse som arbetarkommissionerna, vilka också är knutna till CNS. COS innebär alltså motsatsen till facklig frihet. UGT måste lämna COS för att uppfylla sin första uppgift, vilket är uppbygget av en fri facklig organisering.
– Till denna konkreta, aktuella kamp lägger vi (och underordnar) kampen för arbetarenheten, vilken konkretiseras i enheten med CNT, den enda fria fackföreningen utanför UGT, som existerar i nationell skala. Och vi kommer att kämpa i riktning mot en kongress för att slå samman de två fackföreningarna. Till detta fogar sig det mer avlägsna perspektivet att grunda Arbetarnas enade centralorganisation (CUT). Den kommer att bildas genom föreningen av UGT, CNT med alla de fackliga centralorganisationer som kommer att uppstå, eftersom USO och arbetarkommissionerna i en sådan situation kommer att tvingas att omvandla sig till fria fackliga organisationer.
– Hur exakt förbinder ni kampen idag, som ni begränsar till att gälla facklig enhet mellan UGT och CNT, med kampen för CUT? Kommer inte USO och arbetarkommissionerna att ha en förankring som är vida överlägsen UGT:s och CNT:s, då de, som ni uttrycker det, omvandlas till ”fria centralorganisationer”?
– Vi tror att vi måste ge proletariatet de svar som motsvarar varje politiskt skede. Därför är det idag nödvändigt att initiera bildandet av fria fackföreningar. I nästa etapp då dessa fackföreningar redan existerar och den fackliga splittringen är ett faktum kommer vi att bygga en ”mellanfacklig” tendens, men idag begränsas den till UGT och CNT. Det är en sak att prioritera UGT och en annan att veta att vi kommer att ha militanter i CNT även om vår huvudsakliga satsning är i UGT.
– Fruktar ni inte att gå emot enhetssträvandena hos de arbetare som i COS ser ett samarbete, som visserligen begränsas till enhet i handling, men som ändå är nödvändigt?
– Vi är för aktionsenhet mellan alla fackliga organisationer, men vi går emot ett organ som under förevändning av aktionsenhet i själva verket tjänar till att dölja en programmatisk grundläggande fråga, om vilken det inte kan ske någon kompromiss, nämligen frågan om de fackliga organisationernas oberoende. Utan oberoende och facklig frihet kan det inte ske något enande. Ja till aktionsenhet, nej till ett organ som förhindrar den grundläggande kampen för facklig frihet. I denna mening är UGT COS:s fånge.
– Vilka initiativ kommer ni att ta – och i vilken takt kommer ni att ta dem – för att bygga den fackliga tendensen i UGT?
– Tendensen måste ha någon mening inom UGT. Vi tänker inte organisera en konfrontation som idag endast skulle innebära en inom-byråkratisk konfrontation i UGT. Vi tänker arbeta för UGT:s organiska tillväxt och på basen av denna masströmning utveckla ett massarbete kring vårt aktionsprogram i varje skede. Om den socialdemokratiska byråkratin säger nej till de förslag vi reser – och det gör den redan – så kommer vi givetvis att utvecklas till en tendens. Men att idag proklamera tendensen skulle av basmilitanterna i UGT uppfattas som ett försök att ta styrelseposter och inte som ett medel att försvara deras egna intressen. Tendensen kommer att uppstå ur den konkreta kampen: kampen mot COS är en av dess första uppgifter.