Fjärde Internationalen 1-1977
Följande inlägg är skrivet av en Stockholmsmedlem i KAF:s centralkommitté som röstade på den majoritetsresolution om den politiska situationen efter valet som publicerades i Fjärde Internationalen nr 6/76.
”Man kan inte svara på konkreta problem med allmänna resonemang”
I Fjärde Internationalen 6/76 publicerades två resolutioner om valutgången och arbetarrörelsens uppgifter — en som antogs av KAF:s centralkommitté i november och en som inte accepterades.
I en inledning till materialet skriver redaktionen att olika åsiktsriktningar bör få komma till tals i en fortsatt debatt, utifrån dessa båda texter. Den kommer väl i så fall att knytas ihop med förkongressdiskussionerna inför KAF:s nästa kongress — om nu delar av denna kommer att föras offentligt.
Här vill jag bara ta upp ett speciellt problem — innan debatten förs vidare. Jag vill försöka visa varför det var nödvändigt att gå emot det andra resolutions-förslaget, det som i FI kallas ”Enhet mot borgarnas offensiv”. Först bara en sido-kommentar...
Var det inte slarvigt av redaktionen att i själva underrubriken till det andra förslaget markera att det (bara) hade stöd av tre kamrater? Att röstsiffrorna fanns med i huvudingressen till de båda resolutionerna är en sak för sig — det kan vara en viktig engångsinformation om var medlemmarna i KAF:s CK stod i den här debatten. Men att upprepa den på en så framträdande plats ger intryck av att det skulle vara relevant för den politiska debatten att si eller så många kamrater stöder en viss uppfattning, vilket det aldrig kan vara. Det var förstås inte FI-redaktionens avsikt. Men en sån här redigeringsmiss har ändå en viss negativ effekt.
Så till själva resolutionerna.
Om vi ser till vilka slutsatser som finns i de två publicerade texterna så finns det en mycket stor överensstämmelse mellan dem på ett allmänt plan.
* Båda pekar på att valutgången var en motgång för arbetarrörelsen — i den meningen att ett antal väljare gick över från arbetarpartier till borgarklassens partier, samtidigt som en oroväckande stor andel av de unga förstagångsväljarna valde borgarpartier.
* De förlägger båda huvudansvaret för denna utveckling på ledningarna för de etablerade arbetarpartierna — SAP och Vpk. Och de konstaterar i likalydande ordalag att arbetarrörelsens styrka försnillas under dess nuvarande ledning.
* De pekar båda på att det finns en objektiv grund för att motsättningarna mellan SAP- och Vpk-ledningarnas politik och arbetarklassens behov mer och mer kommer i dagen. Och de visar att vi idag också ser en större aktivering än tidigare kring ekonomiska, sociala och demokratiska krav.
* De antyder båda de stora möjligheterna under den kommande perioden men understryker då också att dessa möjligheter inte kan förverkligas utan ett revolutionärt ledarskap.
* De visar att en organisation som KAF här har en historisk uppgift: att föra en intensiv ideologisk kamp mot det reformistiska inflytandet och att samtidigt bidra till att utveckla den spontana kampen — nödvändigtvis i motsättning till de byråkratiska apparaterna.
Allt det här gör att det finns en bred gemensam plattform för den konkreta debatten. De motsättningar som existerar är inte bara begränsade, de är också naturliga och sunda i en organisation som KAF.
Men att skillnaderna är underordnade betyder inte att de är oväsentliga. Om det andra resolutionsförslaget (i fortsättningen ”Enhet...”) hade antagits, tror vi att KAF hade stått sämre rustat idag än vad som nu är fallet.
”Enhet...” innehåller några politiskt felaktiga eller tvivelaktiga skrivningar. Det ska vi strax återkomma till. Men först och främst något om dess karaktär.
”Enhet...” har en anmärkningsvärt sluten form.
Den behandlar t ex Vpk och SAP och grupper till vänster därom som enhetliga organisationer, utan att ens antyda de motsättningar och spänningar som finns — eller kan komma att utvecklas. Och då menar jag inte bara motsättningarna mellan ledningarna för de olika organisationerna och de ledda (eller vilseledda, som det brukar heta med en traditionell jargong). Utan också den differentiering (olikmässighet) som finns inom de olika partiapparaterna och som står i ett bestämt förhållande till konkreta skiljaktligheter inom medlemskadern.
Ett exempel...
Vi vet att det idag finns många kamrater — inom Vpk och dess ungdomsförbund, inom grupper till vänster därom, men också till en del inom SAP och SSU som är ense med oss på viktiga punkter. De är beredda till ett mer eller mindre utvecklat, mer eller mindre permanent, samarbete med oss. I handling — och i form av gemensamma debatter.
Ja, en del av dessa kamrater kanske till och med anser att KAF och Fjärde Internationalen har en riktigare helhetspolitik än den som deras egna organisationer representerar idag. Däremot är de inte övertygade om att KAF:s sätt att bygga ett revolutionärt parti är det bästa. De föredrar att arbeta vidare inom den egna organisationen för att bidra till att utveckla den — eller delar av den...
Vi vet också att dessa fenomen inte bara är tillfälliga. Det troliga är tvärtom att KAF som organisation kommer att få allt bredare kontaktytor med kamraterna i andra organisationer framöver. Naturligtvis anser vi som arbetar inom KAF att vi därmed stärker den samhälleliga kampen på det effektivaste sättet. Naturligtvis vill vi också vinna andra kamrater för den uppfattningen och rekrytera dem till vårt förbund...
Men det säger i sig ingenting om hur vi då bör gå till väga!
Vad säger vi till kamrater som fortsätter att arbeta inom andra organisationer, som inte är övertygade om att vår organisatoriska linje är den riktiga — även om de håller med om mycket av det vi säger politiskt?
Val säger vi till sådana kamrater som är beredda att föra en verklig dialog med oss eller samarbeta intimt på ett eller annat arbetsområde?
Det räcker inte att uppmana dem att bryta med sina organisationer och gå över till oss. Vi måste också ha något att säga om hur de skall arbeta inom sina respektive organisationer (så länge).
”Enhet...” är farligt sluten och förenklad på den här punkten —antingen det nu är medvetet eller omedvetet... Den ger inga öppningar till medlemmar i andra organisationer. Den ger inget utrymme för en förfinad taktik, som tar hänsyn till att ”ledare” inte bara är ledare och ”ledda” inte bara ledda.
Jfr t ex den antagna resolutionens skrivningar om Vpk med det som står att läsa i det andra förslaget! Eller avsnitten om SAP! Eller ”Enhets...”-resolutionens enkla avfärdande av enhetsinviten till Förbundet Kommunist!
Det här är ingen tillfällighet. Det hänger samman med en genomgående metodskillnad mellan de två resolutionerna.
”Enhets”-resolutionen nöjer sig med att slå fast uppgifterna på ett allmänt sätt. Det betyder i det här fallet att KAF:s förhållande till andra strömningar inom arbetarrörelsen blir precis desamma idag som innan valet.
Det andra resolutionsförslaget nöjer sig inte med att fastställa de övergripande uppgifterna. Det försöker också granska vad som är nytt i den nya situationen och vilka konkreta taktiska följder det får.
Det är fullt möjligt att den resolution som antogs kommer att visa sig ha brister i analysen, argumenteringen och slutsatserna. Det är fullt möjligt, men så vad då? Hellre en resolution som diskuterar konkreta problem på ett konkret sätt och går att korrigera och utveckla efter hand — än en allmän resolution, som alltid är ”riktig” just därför att den är så allmän!
Det går inte att lösa mycket påtagliga problem med principiella resonemang. Jfr t ex följande passus i ”Enhet...”:
— Angreppen mot de arbetandes levnadsstandard och rättigheter ökar viljan och beredskapen bland massorna att aktivt försvara sina intressen. Den ekonomiska kampen, kampen mot social nedrustning och för demokratiska rättigheter kommer inte att minska i betydelse utan tvärtom att få en alltmer central roll.
Allt detta är i och för sig sant. Vi är uppenbarligen ense om att utvecklingen av denna masskamp är helt avgörande för hur styrkeförhållandet mellan klasserna kommer att kunna förändras på sikt. Och vi är definitivt överens om att det krävs breda aktionsenheter för att driva denna kamp vidare, aktionsenheter som inte ställer någon strömning inom arbetarrörelsen utanför.
Men det finns ett viktigt konkret problem här som ”Enhets...”-resolutionen inte tar upp. Det vore felaktigt att låtsas som om det rörde sig om en gradvis, kontinuerligt tilltagande spontan kamp, när denna kamp i själva verket utvecklas ojämnt. Det finns bl a ett bestämt politiskt element som måste finnas med i analysen. Det är den klyfta som existerar mellan en växande beredskap att kämpa för näraliggande krav och bristen på ett medvetet perspektiv på hur denna kamp skall kunna föras vidare. Motsättningen mellan den ökade kampvilja som obestridligen finns på lokal nivå och å andra sidan de illusioner som existerar om vad det reformistiska ledarskapet kan uträtta nationellt — och då i synnerhet via parlamentet och andra statliga organ.
Det är i ljuset av det här som vi måste diskutera hur vi själva kan bidra till att föra in ett politiskt medvetet, strategiskt, element i denna kamp. Och det är då som det blir viktigt att undersöka hur de ”slumrande” konflikterna med den borgerliga staten och dess styresmän i den borgerliga regeringen kan göras mer och mer uttalade och medvetna.
Här är ”Enhets...”-resolutionens principiella resonemang helt oanvändbara för den praktiska politiken:
—Det är orealistiskt, skriver man, att vänta sig att regeringen faller innan kampen mot den borgerliga offensiven nått en sådan styrka att den ställer frågan om vem som ska regera.
Javisst, men varför stanna vid detta enkla och utanförstående konstaterande? Varför inte också ställa frågan om vi på något sätt kan bidra till att utveckla kampen mot den borgerliga staten och den borgerliga regeringen — och i den meningen hjälpa till att politisera klasstriderna i samhället. Eller, under alla förhållanden, visa vad som kunde ha gjorts — om styrkeförhållandena varit mer till vår fördel...
Genom att på så sätt visa vad som skulle kunna uträttas av en arbetarrörelse som mobiliserades för en riktig politik blir det också lättare att ställa socialdemokratin till svars för att den vägrar mobilisera arbetarrörelsens krafter mot borgaroffensiven, borgarregeringen och borgarstaten. Och för att den i stället nöjer sig med att fösa på borgarna. Som det uttrycktes med tidningen Statsanställdas ord, som jag fick syn på, precis i skrivande ögonblick:
—Vi måste driva de borgerliga till att föra en annan politik (rubrik).
—Nu måste arbetarrörelsen gå till offensiven /!/ och driva de borgerliga till en annan politik — som åtminstone håller det hela flytande till nästa val.
En annan typ av exempel på ”Enhets...”-resolutionens alltför allmänna karaktär hittar vi t ex i avsnittet om Vpk. Där står det (bl a) så här:
—Vpk utgör ett stalinistiskt parti i kris, ett parti som sönderslits av motsättningar. (...)
Vad skall vi dra för slutsatser av det? Om det nu är ett parti i kris som sönderslits av motsättningar måste det betyda något för oss. Vilka är de olika sidorna? Hur kommer krisen att kunna utvecklas? Har den påverkats på något sätt av valutgången? Hur skall vi agera gentemot olika strömningar inom Vpk?
Resolutionen har inga konkreta svar att ge.
Sådana här exempel finns det tyvärr många.
Så över till några andra punkter, som mer gäller innehållet i vissa teser än formen och metoden i texten som helhet.
Också här finns det en del som är väl värt att diskutera.
Så här står det i tes 1:
— De ungdomar ur arbetarklassen som i år lade sin röst för Bohman eller något annat av kapitalets representanter uttryckte inte bara sitt missnöje med regeringen Palme. De manifesterade att de inte hyser några förhoppningar om att de, genom arbetarrörelsen kan tillkämpa sig en bättre framtid. (...)
Det verkar inte finnas några motsättningar mellan de två resolutionerna här. Men frågan är om det ändå inte finns en nyansskillnad mellan dem i värderingen av hur omfattande motgången eller ”nederlaget” (som ”Enhets...”-resolutionen kallar den) var i valet -76. Det må vara hur som helst med det. Det är i alla fall en viktig fråga att diskutera...
Att ett stort antal ungdomar röstade på Bohmans parti — och de andra borgerliga partierna — är sant. Och beklämmande. Att socialdemokratin bär det största direkta ansvaret för det är också uppenbart. Men antalet väljare som övergav SAP till förmån för något borgerligt parti var ändå förhållandevis begränsat, i synnerhet bland partiets traditionella stamväljare inom arbetarklassen. Det har en betydelse för vilka slutsatser man drar av valnederlaget för vad som händer i samhället som helhet.
Det är här också viktigt att bestämma vad det var i borgarpartiernas — och då främst Fp:s och C:s — politik som kunde attrahera tidigare socialdemokratiska väljare och nya ungdoms-välj are.
* Det var centerns löften om kärnkraften och energihushållningen.
* Det var dess demagogi kring den byråkratiska centraliseringen och centerns eget decentraliserings-alternativ.
* Det var liberalernas tal om valfrihet och ”växling vid makten”.
* Det var tron att de borgerliga partierna skulle kunna föra en effektivare ekonomisk politik — med ett större utrymme för reformer, åtminstone på sikt.
Det fanns också andra inslag, men vi tror att de här var de dominerande. Även om den långsiktiga trenden är allvarlig (jfr båda resolutionerna!), så betyder inte valutgången -76 att det inträffat någon påtaglig förändring i villkoren för den samhälleliga kampen.
Valutgången uttrycker inte en allmän demoralisering inom arbetarklassen. Men den svarar mot utbredda illusioner om vad borgarna kan uträtta på områden, där socialdemokratin sedan länge misslyckats i sin politik. Den speglar socialdemokratins oförmåga att utforma ett klart alternativ, som avgränsar arbetarrörelsens intressen från alla borgerliga ”lösningar”. Och visar att socialdemokratin inte förmått avslöja den verkliga innebörden i borgarpartiernas propaganda.
Därmed säger den också en hel del om arbetarrörelsens kondition idag, under det socialdemokratiska ledarskapet!
Vid sidan av metodfrågorna är det nog i värderingen av KAF:s valkampanj som de största skillnaderna mellan de båda resolutionerna gömmer sig.
Nu gällde den öppna debatt som CK och FI-redaktionen initierade det politiska läget och de politiska uppgifterna och inte värderingen av förbundets eget arbete. Det är säkert rimligt att det också förs en öppen debatt om förbundets verksamhet, inför nästa kongress (i juni -77). Men det bör då vara en debatt som gäller KAF:s arbete som helhet. Det finns knappast anledning att rycka ut KAF:s valkampanj och föra en särskilt öppen debatt om den.
Jag skall därför bara ta upp kritiken i all korthet.
* Kamraterna kritiserar att KAF ”underlät att konfrontera SAP-ledningen med kraven från de massor vilka SAP utgav sig för att representera. Vi underlät att kräva av Palme-regeringen att den handlade som den regeringen den utgav sig för att vara: 'löntagarnas regering'.” (Se tes 9.)
Den här kritiken är väldigt kryptisk. I den absoluta form som den står nu kan man inte instämma i den. Det hela beror antagligen på vad man lägger in i begreppet ”konfrontera”. Det kan ju gälla allting från återkommande öppna ”utmaningsbrev” över pedagogiska inlägg på valmöten — där man tar fasta på vad de socialdemokratiska politikerna säger sig representera — till taktiska initiativ inom ramen för ett fortlöpande enhetsarbete.
* Kamraterna skriver vidare att vi ”avhände oss möjligheten till en propaganda och agitation kring frågan om arbetarregeringen”.
Också här är kritiken så allmän och absolut att man inte kan hålla med om den utan vidare. Att vår propaganda kring arbetarregeringen var otillräcklig — därom råder det enighet. (Den värderingen utvecklades också i en intern resolution som antogs av CK-majoriteten i november). Men vad betyder det att vi skulle ha bedrivit en agitation i regeringsfrågan? Betyder det något mer än det vi tog upp i den förra punkten? Innebär det att kamraterna ansåg att vi kunde ha agiterat för ett omedelbart och trovärdigt alternativ till den socialdemokratiska regeringen? I så fall finns här en skillnad.
* Den programskrift som KAF gav ut inför valet — ”Arbetarklassens befrielse...” — kritiseras på ett väldigt svepande sätt (i tes 10). Den programskriften var ett mellanting mellan ett aktionsprogram för omedelbar handling och ett mer allomfattande program — det är sant. Men från att säga det till att hävda att ”den inte stödde och bidrog till utvecklingen av den existerande kampen i samhället” är steget väldigt långt. Likaså är det underligt att kamraterna kan hävda att den inte ”konfronterade denna kamps krav med arbetarrörelsens ledarskap” — när det var just det en stor del av skriften handlade om. Vi kan diskutera det effektiva i denna ”konfrontation”, men inte om den fanns eller inte. Där är det bara att gå till källan.
Det stämmer däremot att ”Arbetarklassens befrielse...” inte argumenterade direkt för skapandet av ett nytt arbetarparti. Det var ett medvetet val som gjordes och som också redovisades i själva skriften. Här råder det uppenbarligen olika meningar om vad den borde — eller kunde — innehålla.
* Författarna till ”Enhets...”-resolutionen skriver:
— Ännu en felaktighet i förbundets valkampanj utgjordes av enhetsinviten till Förbundet Kommunist. Vår uppgift i valet var att presentera ett konsekvent svar på de viktigaste klasskampsfrågorna. Detta motiverade vår kandidatur. Ett valsamarbete med en organisation med ett annat program än vårt skulle inte ha tjänat dessa syften.
Det är så man måste gnugga sig i ögonen. För om man läser det brev som KAF:s ledning skickade till Förbundet Kommunist (se Internationalen 18/76) så undrar man vad det innehöll om inte ”ett konsekvent svar på de viktigaste klasskampsfrågorna”.
Här är det svårt att kritisera det initiativ som KAF tog. Däremot kan man kritisera att det förbereddes dåligt och följdes upp halvhjärtat.
Men frågan är om det verkligen är valplattformen och inte inviten i sig — till ”en organisation med ett annat program” — som kamraterna är mest kritiska emot. Och i så fall finns det en verklig skillnad.
Vårt initiativ kom till stånd därför att vi inte bara ville låta oss nöja med att ”Förbundet Kommunist kapitulerade för de reformistiska ledningarna” (som det heter på ett annat ställe i ”Enhets...”-resolutionen).
För oss hade det en verklig betydelse om FK verkligen gav Vpk ett (kritiskt) stöd i valet eller inte. Vi ville utmana — och försöka ge ett alternativ till — den linje som sedan kom att bli majoritetens.
Det var inte tal om ett ”jippo”-initiativ från vår sida. Vi var övertygade om att det skulle ha gått att bedriva en bra samordnad valkampanj — naturligtvis med all rätt för respektive organisation att utveckla sin egen politik. En sådan samordning skulle dessutom ha ökat våra möjligheter betydligt att påverka Förbundet Kommunists medlemmar i en öppen diskussion.
Vi kan inte acceptera en formel som säger att man inte kan bedriva en samordnad valkampanj med en organisation ”med ett annat program” — om kamraterna nu menar det. Det avgörande måste alltid vara hur plattformen för det gemensamma agerandet ser ut och vilken roll det gemensamma arbetet har i vår kampanj i dess helhet.
”Enhets..”-resolutionens formel rättfärdigar, bokstavligt tolkad, en organisatorisk ”självgodhet”, som bara kan bidra till att vi självmant isolerar oss.
Men därmed är vi väl tillbaka till en av de inledande punkterna, som jag tog upp i det här inlägget: ”Enhets...”-resolutionens slutenhet gentemot andra strömningar inom arbetarrörelsen. Det får då också bli den avslutande — och sammanfattande — kritiken.
Februari -77