Fjärde Internationalen 1-1977
Följande artikel skrevs 1976 innan parlamentsvalen den 20 juni. Artikeln bevarar dock sin giltighet, och de utvecklingstendenser inom de politiska blocken som den behandlar verkar idag med samma kraft. Artikeln publicerades för första gången i New Left Review nr 96 och är skriven av Paolo Flores d'Arcais och Franco Moretti.
Det är ännu för tidigt att säga om de regionala valen den 15 juni 1975 utgjorde början till en ny fas i Italiens historia. Vad som däremot är säkert är att alla de viktiga aktörerna i landets politiska liv hamnat i trångmål. Valet medförde stora förskjutningar. Till att börja med har de borgerliga partierna - Kristdemokraterna (DC), de Konservativa liberalerna (PLI), Socialdemokraterna (PSDI) och i mindre utsträckning Fascisterna (MSI) - samtliga råkat i kris. Den solida borgerliga majoritet som styrt Italien i trettio år - alltsedan Folkfrontens förkrossande nederlag 1948 - är inte längre så solid. Vänstern - Kommunisterna (PCI) plus Socialisterna (PSI) plus den revolutionära vänstern (PdUP, DP, etc) - fick 47 procent av rösterna. Samtidigt har emellertid också den långa sociala kris som började 1968-69 med studentuppsvinget och den mest utbredda arbetarkamp under efterkrigsperioden upphört, åtminstone tillfälligt. Efter sju år har krisen slutligen funnit en politisk utväg, och utövat sitt inflytande över den institutionella jämviktssituationen. Paradoxalt nog är det likväl inte de politiska grupper, idéer och institutioner som mest uttalat representerar 1968-69, som varit huvudpersonerna bakom detta politiska bakslag för borgarklassen. Tvärtom har också dessa kastats ut i en djup kris genom valresultatet.
Den verkliga segraren den 15 juni var PCI, som nästan blev Italiens största politiska parti. Det har nu erhållit tillräcklig politisk och väljarmässig vikt för att på ett eller annat sätt kunna tvinga fram direkt deltagande i regeringen inom ett halvår eller ett år. Om detta inträffar blir det första gången efter de korta, icke typiska erfarenheterna från Folkfronten i Italien och Frankrike omedelbart efter kriget, som ett kommunistparti ingår i regeringen i ett utvecklat kapitalistiskt samhälle. Kan detta ske utan att framkalla en ny fascistisk reaktion eller, å andra sidan, utan att snabbt leda till en proletär revolution? Eller är det möjligt att PCI, när man en gång kommit in i regeringen, kommer att försöka, eller snarare förmå agera på samma sätt som det engelska Labourpartiet eller socialdemokraterna i de skandinaviska länderna? Det är de frågor som reser sig efter vänsterns valseger den 15 juni. Det är strategiska och avgörande frågeställningar, inte bara för vänstern i Italien. Innan vi avger några, om än inte precisa svar så dock några preliminära förutsägelser, vill vi rekonstruera den övergripande sociala och politiska situation, som gjort sådana oväntade och kraftiga förändringar möjliga i ett land med Italiens väljarmässiga stabilitet.
| Regionala val 1970 | Nationella val 1972 | Regionala val 1975 | Nationella val 1976 | |
| PCI (Kommunister) | 27,9 | 28,3 | 33,4 | 34,4 |
| PSI (Socialister) | 10,4 | 9,8 | 12,0 | 9,6 |
| PdUP, DP etc. (Revolutionär vänster) | 3,2 | 3,0 | 1,9 | 1,5 |
| Vänstern totalt | 41,5 | 41,1 | 47,3 | 45,5 |
| DC (Kristdemokrater) | 37,8 | 38,4 | 35,3 | 38,7 |
| PSDI (Socialdemokrater) | 7,0 | 5,2 | 5,5 | 3,4 |
| PRI (Republikaner) | 2,9 | 2,9 | 3,2 | 3,1 |
| PLI (Liberaler) | 4,8 | 5,9 | 2,5 | 2,0 |
| MSI (Fascister) | 5,9 | 8,1 | 6,3 | 6,1 |
Redan på våren 1974 stod det klart att den politiska balansen i landet höll på att ändras. Folkomröstningen om skilsmässor i maj, som initierats av de mörkaste högerkrafterna i syfte att upphäva även de ytterst begränsade möjligheterna till skilsmässa som existerade, och som sedan stöddes av DC (som vid den tidpunkten slagit in på en ultra-integralistisk, korporativ och anti-kommunistisk linje under Amintore Fanfanis ledning), blev en kraftig bumerang. DC och MSI fick 41 procent av rösterna, medan de andra partierna, som samtliga förespråkade att skilsmässolagarna skulle behållas, fick 59 procent. Detta resultat var förvisso i sig slående, eftersom DC och MSI i parlamentsvalen 1972 fått mer än 46 procent. Men den avgörande frågan var en annan. För första gången hade DC lidit nederlag i en direkt konfrontation över en klar frågeställning. För första gången hade vädjan till religion och anti-kommunismen massivt tillbakavisats. Den italienska borgarklassens två viktigaste ideologiska vapen under den gångna trettioårsperioden fungerade inte längre effektivt; de var inte förmögna att samla en ”moderat” front i öppen politisk strid.
Kristdemokraterna förlorade således folkomröstningen. Men vem vann? Då förekom två utbredda teorier, som båda sedan visade sig felaktiga. Några hävdade att den verkliga segraren var en skinande ny borgerligt-reformistisk front, icke-kristen och modern till sin karaktär, som åtnjöt stöd från alla de stora borgerliga tidningarna och inkluderade samtliga partier från PLI över till PSI. Den fronten skulle utgöra basen för ett alternativt borgerligt parti. När allt kom omkring stödde ju Gianni Agnelli (FIAT:s verkställande direktör och ledare för arbetsgivarföreningen) socialisterna (och vice versa). Under det år som följde på folkomröstningen inträffade emellertid ingenting som bekräftade denna hypotes – inga idéer, inga programmatiska initiativ, inga överenskommelser. I själva verket blev valen den 15 juni 1975 en ”nådastöt” för denna teori.
En annan vanlig uppfattning var att segrarna utgjordes av de radikala delarna inom vänstern : PSI:s vänsterflygel, Radikalerna[1], grupperna inom den revolutionära vänstern och ett fåtal inom PCI, såsom Terracini[2], som motsätter sig den ”historiska kompromissen” med Kristdemokraterna. Enligt denna teori skulle valsegern övertyga PCI om fördelarna med en direkt sammanstötning med DC och följaktligen stötta upp dem som förespråkar strategin att ge ett ”vänster-alternativ” till kapitalismen och Kristdemokraterna. Med andra ord skulle PCI tvingas till vänster och den revolutionära vänstern i alla former ansågs ha blivit stärkt. I själva verket inträffade emellertid ingetdera. Nu, ett och ett halvt år senare, kan man faktiskt konstatera att det närmast motsatta har ägt rum i båda fall.
Kommunistpartiet, som inte alls velat ha någon folkomröstning, blev paradoxalt nog valets verklige segrare. Man hade gjort gällande att folkomröstningen tog uppmärksamheten från viktigare politiska och ekonomiska problem. Ända till sista stund försökte man nå en överenskommelse med DC för att tunna ut skilsmässolagen. Då antogs det allmänt att detta var tecken på kommunisternas ”svaghet”. I verkligheten höll PCI på att rusta upp sin nya offentliga framtoning. Det var på väg att bli det parti, som fastän det hade makten att splittra upp det italienska samhället (och även gjorde det när det var nödvändigt), inte desto mindre (i motsats till DC) strävade efter enighet. Det parti som ansåg att kampen för sociala och medborgerliga framsteg inte fick utnyttjas till att upplösa existerande politiska uppställningar utan snarare till att bredda dem. Det är det parti som har ”huvudrollen” i det politiska spelet, inte på grund av att dess egen aggressiva taktik syftar till hegemoni, utan på grund av att alla andra partier, genom sin egen efterblivenhet och vänster- eller högersekterism, ”tvingar” det att spela denna roll. Men låt oss återvända till detta längre fram.
Vad hände under tiden ute i samhället 1974 och 1975? Arbetarklassens läge var anmärkningsvärt såtillvida att det förenade styrka och passivitet. Efter 1969 hade den italienska arbetarklassen inhöstat historiska segrar vad gäller löner, kontroll över arbetsförhållandena och den fackliga organiseringen (man hade framtvingat ett slut på den politiska splittringen i tre fackliga organisationer: den kristdemokratiska CISL, den Republikansk/Socialdemokratisk/Socialistiska UIL och den Kommunist/Socialistiska CGIL, vilken var större än de båda andra tillsammans). Inte desto mindre avstannade denna dynamik omkring 1974. De framgångar man nått gick inte med nödvändighet förlorade, men rörelsen framåt upphörde.
Bakom detta fenomen ligger en fråga av grundläggande betydelse: Vilken roll ska arbetarklassen spela i den italienska klasskampens vågskål? Det är otänkbart att proletariatet skulle återgå till att vara den klass ”på vars skuldror samhällets hela vikt vilar”; den klass från vilken låglönepolitik och intensiv exploatering framskaffade det mervärde som behövdes för högkonjunkturen och för att bygga upp den monstruösa administrativt-byråkratiska apparat som utgjorde Kristdemokraternas fasta väljarbas sedan bondesamhället löstes upp. Nej, den italienska arbetarklassen hade sprängt det skruvstädet både 1969 och 1972. Under framgångsrika strider om de nationella löneavtalen lyckades arbetarna upprätthålla sina villkor och till och med förbättra dem i vissa avseenden. I ett samhälle som var offer för korporativism och skarpa historiska orättvisor framstod arbetarklassen som den enda representanten för enhet och jämlikhet. Kommunistiska och katolska arbetare bildade enade fackföreningar. Fabriksdelegatsråd uppstod och utvecklades. Den kamp som fördes av dem som hade arbete inbegrep alltid krav som var i stånd att skapa enhet med de arbetslösa (t ex krav på nya investeringar och att arbeten skulle skapas). Till och med på det politiska området, vare sig det gällde anti-fascistisk kamp eller medborgerliga rättigheter, avgjorde arbetarnas initiativ som ofta gick längre än fackföreningarnas och PCI:s anvisningar. Sålunda lyckades arbetarklassen uppnå en avsevärd självständighet. Ett tag såg det ut som om man skulle kunna ta ytterligare ett steg framåt och att arbetarklassen skulle framstå som en potentiellt härskande klass. Då upphörde processen. Inte så att man återgick till den situation som rådde före 1969 – fastän, särskilt på sista tiden, betydande delar av den italienska borgarklassen försökt uppnå just det resultatet under den ekonomiska krisens uppsplittrande och utpressande verkningar. De erövringar som redan gjorts rördes inte; men det gjordes heller inga fler framsteg. Man uppnådde viktiga garantier mot permitteringar, men det fördes ingen kamp för rätten till arbete, även om det tidvis fördes mycket diskussioner om det. Martutvecklade en bra automatisk mekanism för att skydda lönerna mot inflationen; men lönekampen hölls tillbaka. Fackföreningarnas högerflygel (den som stod nära DC) besegrades när den försökte bryta arbetarklassens enighet, men den fackliga enhetens avantgarde, industriarbetarna, hölls tillbaka. Regeringen rådgjorde med fackföreningarna före varje ekonomiskt beslut, men fackföreningarna hade inte någon verklig ekonomisk politik.
I detta läge av framtvingad paralysering, i brist på politisk kontinuitet i vad som hade kännetecknats som arbetarnas självständighet, genomgick fabriksråden en förvirrande tillbakagång. Först misslyckades försöken 1972-73 att binda dem samman med basstrukturer bland icke-proletära sociala skikt. Sedan byråkratiserades de och förlorade sina drag av direktdemokrati. Slutligen klarade de inte längre av den egna samordningen och förlorade all initiativkraft. Arbetarklassens misslyckande som ny social tyngdpunkt, som ny härskande klass, sammanfattas i utvecklingen av de institutioner där klassen byggt upp sin egen makt. Den hegemoniska framgången för PCI:s reformistiska politik sammanfattas också här, och den roll som PCI tilldelar arbetarklassen skymtar också här: en klass vilken som helst, vars rättigheter bör erkännas, annars kommer det att skapa oöverstigliga klyftor i samhället, och vars parti – PCI – bör ”delta i ledningen av det politiska livet”, snarare än att föreslå ett alternativ till det.
De andra massrörelserna som uppstod gick samma öde till mötes: vid ett visst läge började de gå tillbaka. Det tydligaste exemplet är studentrörelsen, som hade initierat uppsvinget 1968-69 och fostrat många av den revolutionära vänsterns ledare och militanter. Studentrörelsen hamnade i en kris redan inom ett par år och var internt splittrad och saknade precisa målsättningar. Den överlevde på grund av den härskande klassens oförmåga att reformera utbildningsväsendet och begåva det med en ny social funktion. Från 1970 och framåt behärskades studentrörelsen av tröghetslagen. På våren 1975, strax innan folkomröstningen den 15 juni, utmanades studentrörelsen för första gången av en politisk konfrontation inom själva utbildningssystemet. Det skulle bli val till medbestämmandeorgan på gymnasier och universitet. Nästan alla revolutionära grupper uppmanade till bojkott av dessa val och ställde stormöten och ”direkt-demokrati” emot medbestämmande. Men faktum är att stormötena, för att inte nämna direkt-demokratin, i åratal hade varit helt rituella.
På gymnasierna röstade en överväldigande majoritet av eleverna för de nya institutionerna (och många av de som avstod gjorde det av likgiltighet). Kommunistiska Ungdomsförbundets listor (antagligen direkta partilistor eller listor som var ”öppna” åt höger) fick absolut majoritet nästan överallt. Detta var studentrörelsens första påtagliga institutionella bakslag och det sammanföll med en seger för kommunisternas linje. Den kris som detta framkallade inom de revolutionära grupperna fick djupgående effekter och visade på hur oproportionerlig studentandelen inom dem var.
Även om detta var det tydligaste och mest slående fallet, avslöjade andra massrörelser vid sidan av partierna och fackföreningarna samma bräcklighet, från den demokratiska soldatrörelsen till kvinnorörelsen eller de rörelser som försökte tränga in i de repressiva institutionerna (rättsväsendet, fängelserna, polisen). I samtliga fall misslyckades dessa rörelser, efter ett våldsamt brott med den borgerliga hegemonin, att utöva något som helst positivt inflytande på situationen. De misslyckades med andra ord med att förvärra den oordning de skapat eller att bygga upp sin egen styrka. De uppnådde i själva verket inte en bråkdel av de mål de ställt upp; de presenterade aldrig några konkreta krav (ett betydelsefullt undantag nyligen är kvinnorörelsens kampanj för rätt till fri abort); de organiserade sig aldrig på något stabilt sätt. De tycktes förr eller senare dömda att börja blicka inåt mot sig själva och lämna scenen, för att i bästa fall undvika att förborgerligas helt.
Likväl hade de djupgående effekter på den italienska politiken. De påskyndade upplösningen av den Kristdemokratiska samstämmigheten. De stimulerade utåtriktade krafter inom stora delar av småbourgeoisin och demokratiska grupper inom statsbyråkratin och avslöjade Kristdemokraternas oförmåga att uppträda som reformparti. Detta var den ”destruktiva” sidan av deras politiska inflytande, som var tillräckligt djupgående för att PSI skulle överflyglas (PSI var för mycket komprometterat efter tio års samregerande med DC) och för att avspeglas i massivt stöd åt PCI, som därigenom tog över rörelsernas kraft, ofta utan att ha ställt sig bakom dem eller lett dem och som till och med i bland fördömt dem för deras radikalism. Men när formerna för direkta påtryckningar börjat tyna var det bara naturligt att behovet av indirekta påtryckningar eller påtryckningar genom ombud skulle komma i förgrunden.
De politiska partierna gick således till val (1975) i en situation, som kännetecknades av strömningar under ytan som just höll på att tränga fram. Den fascistiska högern visste att den inte skulle kunna upprepa framgångarna från 1970 och 1972[3]: Händelserna året innan hade åter förvisat dem till det politiska ghettot. De fascistiska bomber som dödade sju arbetare vid en facklig demonstration i maj 1974, massakern på tåget mellan Rom och Bologna den 1 augusti, det ”officiella” avslöjandet att yttersta högern och den högsta försvarsledningen samarbetade, det allmänna kravet på att MSI skulle förbjudas – närhelst yttersta högern försökte göra sig hörda lyckades man bara framkalla den ena vågen efter den andra av äkta och slutligen okuvligt motstånd.
Yttersta högerns svaghet tillät DC att ta upp deras fallna mantel. Fanfanis valstrategi kan sammanfattas som ett överlägset ”nej” till kommunisterna. De icke-kristna borgerliga partierna gick ut lugnt. De förväntade sig kunna dra växlar på folkomröstningens demokratiska slagkraft på Kristdemokraternas bekostnad. PSI hade samma inställning, ty man var övertygad (och detta var den allmänna uppfattningen vid denna tidpunkt) om att man skulle nå en klar framgång och vinna röster både till höger och till vänster, på grund av sin mer oförsonliga hållning till skilsmässorna och andra medborgerliga rättigheter. Var och en väntade sig, eller hoppades, att göra vinster på grund av andras svaghet. I sig avspeglade detta en politisk situation, där samtliga hade förlorat sitt självförtroende. Det skulle inte längre gå att vinna stöd genom positiva förslag, utan bara genom angrepp på andra. Och valen skulle bekräfta denna allmänna identitetskris.
Den revolutionära vänsterns inställning brast lika mycket i aggressivitet och var lika oförmögen att ta itu med de förändringar som skulle inträffa. Under det år som gått hade en viss organisatorisk konsolidering genomförts. Avanguardia Operaia utropade sig till ”parti” och började ge ut en dagstidning. Il Manifesto och PdUP gick samman (den nya organisationen, Partito di Unita Proletaria per il Communismo, använde också i fortsättningen initialerna PdUP). Lotta Continua strävade också efter att avskilja sig från den ursprungliga ”rörelsen” och förse sig med ett partis kännetecken. Men denna konsolidering var i första hand teknisk och inte strategisk, för den baserades på en mer eller mindre uttalad övertygelse om att sociala strider under en lång tid skulle fortsätta att vara självständiga och att eventuella politiska förändringar bara skulle få ett relativt inflytande över samhället. De revolutionära gruppernas valtaktik var betecknande: Lotta Continua uppmanade till röstning på PCI, medan PdUP och Avanguardia Operaia efter omständliga förhandlingar gick ut med gemensamma listor i vissa områden men inte i andra (till yttermera visso ställde de inte upp alls i omkring hälften av de sydliga distrikten).
PCI var det enda parti som gick till val med klara strategiska förslag. Dess fjortonde kongress, som ägde rum på våren 1975, fyllde definitivt ut det vacuum som uppstått efter Togliattis död. Enrico Berlinguer antog gestalten av en historisk ledare. På några månader utkom två böcker av honom. Han hävdade sig själv kraftfullt inom den internationella kommunistiska rörelsen och drog sig inte för att angripa det portugisiska kommunistpartiet under PCI:s kongress. Kongressen stärkte hans ställning. Sekretariatet framstod som mer enat än någonsin med Pajetta som enda kvarleva av ”det gamla gardet”.[4] Politbyrån, den förmedlande länken där alla tendenser inom partiet hade varit representerade, avskaffades. Berlinguer var inte längre medlare mellan Giorgio Amendolas högertendens och Pietro Ingraos ”vänstertendens”. Han är nu en självständig och ledande personlighet i sig och ligger bakom den officiella strategin om ”den historiska kompromissen”. Runt om sig har han samlat det som nu klart framstår som en ledande grupp, vilka – i likhet med Berlinguer själv – har fostrats i ett långt och mediokert liv inom apparaten.
Vad gäller PCI:s ansikte utåt framstod det som både klarare och mjukare efter kongressen. Klassamarbete i Italien – precis som internationellt samarbete mellan Förenta Staterna, Sovjetunionen och ett Europa som ”varken var anti-sovjetiskt eller anti-amerikanskt” – uteslöt nu bara obetydliga, obotligt efterblivna och reaktionära sociala grupper. En ny utvecklingsfas kunde bli frukten av detta samarbete – men inte utan PCI:s ”medverkan”.
1968 markerade början till en obeveklig, men demokratisk (dvs borgerligt demokratisk) frammarsch för arbetarklassen och andra folkliga och mellanliggande skikt. Styrkan hos dessa skikt måste försvaras, men kan också förklaras av den institutionella ram som skapas av en ”reformering av staten”, genom ett system för ”medbestämmande” och ramstyre, där den regionala administrationen (som just var föremål för valen den 15 juni) ska bli en nyckelkomponent. Den länk som kan förena samhällslivet och dessa reformerade institutioner var PCI, vars enighet (men också pluralism) skulle hyllas och vars intelligens och administrativa hederlighet skulle prisas i motsats till Kristdemokraternas parasitism och inkompetens. ”PCI3 medverkan i ledningen av Italiens politiska liv” blev huvudparollen för Kommunistpartiets valkampanj. För de italienska väljarna framställdes detta som valets avgörande fråga och även kriteriet för bedömning av Fanfani, som ledde Kristdemokraterna på grundval av att ”hålla Kommunisterna utanför”.
Den allmänna politiska tendens, som avspeglas i valresultatet är tydlig. Inte desto mindre kan man inom den allmänna tendensen återfinna vissa specifika inslag, som bidrar till att förklara både Kommunisternas frammarsch och nedgången i DC:s röstetal (i många fall en klar symmetri). Först och främst gick PCI speciellt mycket framåt i de stora arbetarklassområdena. Inom ”industritriangeln” (Turin/Milano/Genua med sina respektive regioner Piedmont/Lombardiet/Ligurien) ökade PCI sitt röstetal med mer än sju procent i genomsnitt. I många arbetarområden (t 'ex Turin) ökade man mer än tio procent. Efter dessa val blev PCI sålunda mer än någonsin ”arbetarklassens parti”. Det håller till och med för områden som Veneto, där stora delar av arbetarklassen i åratal röstat på DC (som förlorade fem procent i Veneto och således inte längre behåller den absoluta majoritet på vars grund man upprättat en faraonisk regim av köpa-och-sälja-intressen (clientismo). I staden Venedig blev PCI största parti.)
En annan ingrediens i PCI:s framgång utgjordes av ungdomsrösterna. Den delen av väljarkåren hade ökat genom att rösträttsåldern sänkts till 18 år. Fastän det är tekniskt mycket svårt att skilja ungdomsrösterna från totalsiffrorna kan man uppskattnings. vis säga att PCI i landet som helhet fick mer än 40 procent av rösterna hos den del av befolkningen, som är mellan 18 och 21 år, medan DC fick mindre än 30 procent. Detta bekräftas också av tillströmningen till Kommunistiska Ungdomsförbundet, som har varit särskilt stark i vissa områden i söder (i några fall har antalet medlemmar fördubblats på ett år), där ungdomsarbetslösheten är speciellt hög och där den revolutionära vänstern inte har någon större betydelse.
Kommunistpartiet tog också röster från de delar av medelklassen , som särskilt fått känna av Kristdemokraternas och Centerhögerns politiska och ideologiska kris under de senaste åren. Resultatet i Rom ger den klaraste fingervisningen om detta: i byråkratins huvudstad ökade PCI 9 procent medan DC, MSI, PSDI och PLI tillsammans minskade med 13 procent.
Valets administrativa följder har förändrat Italiens lokala politiska utseende. PCI är nu störst i nästan alla storstäder: Rom, Milano, Turin, Neapel, Genua, Florens, Bologna, Venedig, Ancona och Cagliari. Sex regioner av 20 (Piedmont, Lazio och Ligurien för första gången, Emilien/Romagna, Toscana och Umbrien) styrs nu av vänsteradministrationer, samtidigt som PCI ingår i den styrande majoriteten i Marcheregionen och officiellt ger stöd åt ”öppna” center-vänster-administrationer i Lombardiet. Dessutom är det nu ”röda” regeringar i knappt hälften av Italiens kommuner och provinser, inklusive nästan alla viktiga industricentra: Turin, Milano, La Spezia, Savona, Genua, Venedig, Ravenna, Florens, Terni, Neapel, Cosneza, Sassari. Betydelsen av detta skifte i den lokala makten får inte undervärderas. Hela center-vänstern, och framför allt DC, har byggt mycket av sitt politiska stöd just på de regionala och kommunala administrationer där de haft makten. Att plötsligt berövas detta fäste har underminerat dessa partiers inre sammanhållning och har t ex redan gett upphov till splittringar inom det Republikanska partiet och PSDI.
Innan vi ger oss in på någon mer omfattande utredning av valresultatets följdverkningar på den politiska scenen, måste vi emellertid dröja ännu lite vid den revolutionära vänstern. Dess valresultat tyder förvisso inte på någon tillväxt (även om man inte får jämföra dessa röster med dem som det gamla PSIUP[5] fick, eftersom majoriteten av dess medlemmar anslöt sig till PCI eller PSI efter partiets valnederlag 1972). 1975, liksom 1972, fick den revolutionära vänstern mindre än två procent av rösterna. Men det måste framhållas att detta nationella genomsnitt är sned vridet. I söder fick PdUP eller Democrazia Proletaria (PdUP:s och Avanguardia Operaias valblock), med få undantag, i allmänhet .. något mer än en procent. I flera regioner ställde den revolutionära vänstern inte alls upp av rädsla för ännu sämre resultat. Å andra sidan var de bästa resultaten (framför allt Milano och Cosenza, där den revolutionära vänstern uppnådde eller fick mer än tre procent) avhängiga av mycket speciella lokala omständigheter. Den revolutionära vänsterns väljarbas är således inte bara stillastående, utan också ojämnt fördelad. Den saknar den nationella omfattning som krävs för att man ska kunna spela en aktiv roll i den politiska krisen i Italien. Det är anslående: medan den traditionella vänstern gick framåt lyckades den revolutionära vänstern i bästa fall behålla sina tidigare positioner. För att förklara detta är det nödvändigt att göra ett omfattande bokslut över den revolutionära vänsterns historia sedan 1968.
Den revolutionära vänstern i Italien domineras av tre organisationer: Avanguardia Operaia, Lotta Continua och PdUP. Var och en ger ut en dagstidning. Den största och mest inflytelserika är Il Manifesto, som startade 1971, och nu är huvudorgan för PdUP och i början av 1976 hade en upplaga på 25 000 sålda tidningar (de båda andra har en upplaga på knappt 20 000). Storleken på dessa grupper växlar mellan 10 000 och 15 000 medlemmar per organisation. Till detta måste man lägga ett ungefär lika stort antal sympatisörer. Den sociala sammansättningen skiljer sig inte mycket mellan grupperna (inom var och en varierar den dock lokalt): drygt hälften av deras medlemmar är antingen studerande eller tidigare studerande, vilka efter 1968 börjat undervisa eller har någon annan intellektuell sysselsättning. Andelen arbetare håller sig kring 25 procent (även om den ligger högre i städer som Turin och Milano och betydligt lägre i Rom). De revolutionära vänstergruppernas närvaro i Syditalien är obetydlig. I allmänhet har varje grupp sitt fäste i den stad, där den uppstod: Avanguardia Operaia i Milano, Lotta Continua i Turin och PdUP i Rom (fast den senare har nu också fått ett fäste i Milano, i synnerhet sedan man fått med fackliga aktivister ur det forna PSIUP och ur en stor mao-stalinistisk grupp under ledning av Mario Capanna).
Av de tre kom Avanguardia Operaia först. Den bildades i slutet av 1968 av en missnöjd trotskistisk kärna. Grundarna (Gorla, Vinci, Corvisieri, Barbieri) kritiserade Fjärde Internationalens italienska sektion för dess oförmåga till radikal brytning med entrismen inom PCI (dvs att trotskisterna arbetade inom PCI). De ville bygga upp en självständig organisation på samma sätt som Krivine i Frankrike. De siktade på att bygga upp arbetarstrukturer på basnivå (CUB, enade arbetarkommittéer) på grundval av starka ideologiska kriterier. Gruppens ursprungliga trotskism övergavs hastigt till förmån för en alltmer öppen och okritisk sympati för maoistiska ståndpunkter på de internationella och teoretiska domänerna. Vidare kännetecknades Avanguardia Operaia allt mer av en enkel facklig maximalism sedan ett antal arbetarromantiska intellektuella från Quaderni Rossi[6] (Rieser i Turin, Mottura i Neapel) anslutit sig.
Lotta Continua började inte som någon avantgarde-organisering utan som en informell förening av de delar av studentrörelsen. som i slutet av 1968 bestämde sig för att vända sig mot arbetsplatserna. Lotta Continua bildades 1969 av en arbetarromantisk grupp i Pisa och under 1969 utvecklade man kamp i avtalsfrågor vid FIAT (Turin). I dess ledning ingick de främsta studentledarna från de stora universiteten med undantag för Rom och Milano. I inledningsskedet motsatte sig Lotta Continua framväxten av fabriksråd. Dessa sågs som verktyg genom vilka fackföreningarna skulle kväva arbetarklassens självständighet. Lotta Continuas paroller (Siamo tutti delegati, Vogliamo tutto, Prendianoci la cittá –vi är alla delegater, vi vill ha allt, låt oss erövra staden) avspeglade klart deras förkastande av alla delmål, som de tillbakavisade som reformistiska. Inom hela den revolutionära vänstern i Italien hade Lotta Continua utan tvekan de mest förvirrade politiska ståndpunkterna.
PdUP föddes sommaren 1974 genom en sammanslagning av Manifestogruppen (Magi, Rossanda, Natoli, Pintor), som hade gått ur PCI 1969, en del av PSIUP:s vänsterflygel (Foa, Ferraris, Miniati), som vägrade att gå in i PCI 1972, samt några katolska grupper på vänsterkanten (Migone, Puleo). Fastän den var den mest kända och teoretiskt mest sofistikerade av de tre och innehade ett avsevärt inflytande i fackföreningarna på alla nivåer (Giovannini var nationell sekreterare i CGIL, Lettieri nationell sekreterare i Metall, Sclavi nationell sekreterare för de kemiska arbetarna), var PdUP ändå den minst homogena. Den historiska splittringen mellan dess två ursprungliga huvudbeståndsdelar (Kommunistisk vänster och socialistisk vänster) blandades med interna meningsskiljaktigheter om PCI:s karaktär och roll, partiets organisering, förhållandet mellan parti och fackförening och kontrollen över dagstidningen. Hittills har ständiga inre spänningar omöjliggjort det huvudsakliga syftet med samgåendet: att återsamla och stärka alla de politiska kadrer, som skingrats eller slutat med politik efter att ha medverkat i kampen 1968-69.
Om det går att isolera en avgörande svaghet hos den revolutionära vänstern i Italien, är det dess underskattning av den politiska kampen. I detta speglas de främsta dragen från 1968-69: en snabb framväxt av massrörelser som hastigt blev oberoende både av borgerliga politiska förmedlare och institutioner och av den traditionella arbetarrörelsens. (Även om 1968-69 inte innebar att arbetarna lösgjorde sig en masse från PCI, vilket skedde bland studenterna, råder det inget tvivel om att Kommunistpartiet ett tag upphörde att vara den enda, obligatoriska referenspunkten för klassens initiativ). Den politiska deformering som 1968 medförde var inte så mycket en överdriven tilltro till den revolutionära ”spontanismen” som till massrörelsens oemotståndliga ”självständighet”. Problemet med att överföra dessa rörelsers erövringar i konkreta, stabila och allmänna termer (mao översätta dem till politiska, och sedan, institutionella alternativ) kom alltid i andra hand. Det räcker här med att konstatera, att man i flera år talade om ”motmakt” och ”direkt demokrati” på fabrikerna (arbetarråd) och skolorna (studerandeförsamlingar) utan att man någonsin definierade funktionen hos eller målsättningen med sådana organ. Följden blev att dessa organ tömdes på sitt innehåll, byråkratiserades och förlorade all självständighet.
Det är ingen tillfällighet att politisk analys har varit den revolutionära vänsterns svagaste sida, till och med på det teoretiska planet. I PdUP kommer detta till uttryck på två olika sätt, som svarar mot gruppens ursprungliga sammansättning. Å ena sidan är fackföreningsflygeln ovillig att föra frågan om en omfattande strategi för eller en analys av icke-proletära sociala skikt på tal. Å andra sidan kännetecknas Manifestogruppens historia av teorin om revolutionen som ett socialt fenomen, där maktövertagandet är den slutliga inte den inledande handlingen. Lotta Continua kännetecknas för sin del av en extrem populism, ”Folket” är egentligen revolutionärt och dess konkreta politiska agerande utgör bara en ytlig fernissa. Det var på grundval av denna uppfattning, som Lotta Continua stödde upproret i Reggio Calabria 1970, trots att det leddes av fascister, och som man idag lugnt påstår att PCI i regeringsställning kommer att överflyglas av ”omständigheternas makt” och att Berlinguer kommer att möta samma öde som Kerenskij. För Avanguardia Operaia, slutligen, är politik identiskt med öppet deklarerad ideologi. När man fortfarande allmänt diskuterade arbetarrådens roll, hävdade Avanguardia Operaia att det var viktigare att ägna sig åt att skapa små kommittéer med revolutionära arbetare. Efter det misslyckade kuppförsöket den 11 mars 1975 i Portugal hävdade Avanguardia Operaia belåtet att proletariatets diktatur redan existerade i Portugal, eftersom makten låg i de revolutionära soldaternas händer.
Det finns emellertid ingen undanflyktspolitik. Den revolutionära vänstern har därför kastats in i en kris i samband med den första viktiga nationella politiska förändring som den ställts inför. Dess yttre identitet är i kris. PdUP har intensifierat sitt ”kritiska” underordnande under PCI. Avanguardia Operaia, som emotser ett samgående med PdUP (nu på väg att genomföras, översättarens anm.), har slagit in på samma väg. Lotta Continua vacklar ångestfullt mellan en till och med ännu större underordning och tillfälliga och föga övertygande utbrott av facklig maximalism. Men den revolutionära vänsterns inre identitet befinner sig också i kris. En mycket våldsam om än förvirrad klyfta har uppstått inom PdUP:s ledning. Den ortodoxt leninistiska flygeln har uteslutits. Chefredaktören för dagstidningen (Pintor) avgick i slutet av 1975 på grund av politiska meningsskiljaktigheter med hela ledningen.[7] I de båda andra organisationerna, som hela tiden varit mer kompakta och byråkratiserade, har krisen ännu inte tagit sig så dramatiska former, men man kan inte komma undan krisen genom att täcka över den.
Även om detta politiska ”vacuum” uppenbarligen är av största betydelse kan den revolutionära vänsterns problem inte helt och hållet reduceras till det. En andra avgörande faktor är att den i verkligheten inte brutit strategiskt med stalinismen. En antydan om detta ges av det faktum att de tre största grupperna samtliga är allmänt pro-kinesiska på ett eller annat sätt. En del av PdUP (den tidigare Manifestogruppen) har nyligen framställt sig själv som Togliattis verkliga arvtagare. Avanguardia Operaia försöker vanligtvis att klä en alldaglig facklig praktik i ”ortodoxt” leninistisk språkdräkt. Lotta Continua har egentligen ingen egen teori – nästan alla vänsteropportunistiska strömningar i arbetarrörelsens historia sammanbor och umgås inom organisationen. Trots alla dessa olikheter ger alla tre i allmänhet sitt stöd till det maoistiska ledarskapets ståndpunkter, som de uppfattar som ett strategiskt bemötande av revisionismen. De skiljer sig åt endast med avseende på den grad av ortodoxi med vilken de försvarar och propagerar kinesernas ståndpunkter.
Även när man kritiserar Kina är det sålunda alltid kritik ”inifrån” och kritiken begränsas huvudsakligen till vissa sidor av utrikespolitiken. Lotta Continua är kanske den grupp som är minst bunden till kinesisk ortodoxi samtidigt som den är mest maoistisk i andra avseenden och siktar på att som normgivande för organisationens interna liv reproducera de politiska former som kännetecknade Kulturrevolutionen. Av de tre har Lotta Continua förvisso svarat för den skarpaste kritiken av Kinas hållning i Angola-frågan, fastän Avanguardia Operaia och PdUP också tagit klar ställning för MPLA. Avanguardia Operaia följer vanligen en ”rättfärdigandets” linje och försöker dra fram alla de ”objektiva” faktorer som ger en förklaring till de reaktionära inslagen i Kinas utrikespolitik. De senare framställs helt enkelt som motsägelsefulla och förklaras antingen som ett fortsatt inflytande för en ”revisionistisk grupp” (som måste avslöjas och besegras i flera kulturrevolutioner) inom Det Kinesiska Kommunistpartiet eller med att man måste göra en ”riktig” distinktion mellan Partiets och Statens roller, uppgifter och politik. PdUP intar en liknande men inte så klart definierad attityd, eftersom gruppens olika ledare öppet uttalar mot varandra stående synpunkter i frågan och även skiljer sig åt med avseende på den vikt de fäster vid den. Inom PdUP samsas sålunda Mario Capannas dogmatiska, uttalat stalinistiska pro-kinesiska ståndpunkter, Rossana Rossandas ”fransk-maoistiska” ståndpunkter och den ljummare och egentligen obestämda hållningen hos många ledare på ”fackföreningsflygeln”, som betraktar dessa frågor som överdrivet ideologiska och i varje fall som ingenting värt att strida om.[8]
Besläktad med hållningen till den kinesiska regimen och dess politik är de revolutionära vänstergruppernas syn på Sovjetunionens och Östeuropas sociala karaktär. Den uppfattning som fått mest spridning i denna fråga är Bettelheims argumentering att det ägt rum ett gradvist återinförande av kapitalismen i dessa länder. Det är emellertid bara Avanguardia Operaia som hänvisar till denna tes på ett organiserat sätt. Lotta Continua intar en mer eklektisk hållning: å ena sidan, på det historiska planet, är man mycket fientlig till den stalinistiska traditionen; å andra sidan, när det rör de politiska motsättningarna i Sovjetunionen idag och frågan om de oppositionella, koncentrerar man elden på de oppositionella som man klumpar ihop som reaktionärer. För militanterna i Lotta Continua var de repressiva åtgärderna mot Solsjenitzyn exempel på en överdriven ”revisionistisk” tolerans. I detta avseende har PdUP ett helt annat synsätt: Man har allmänt ägnat rätt stor uppmärksamhet åt oppositionen i Sovjetunionen och Östeuropa, fördömt förtrycket, censuren, interneringarna på de psykiatriska klinikerna och försöken att få oppositionella att lämna Sovjet osv. Syftet med detta är emellertid inte så mycket solidaritet med polisförföljelsernas offer som uttalanden för att kasta ljus på Sovjetstatens tilltagande degenerering och det faktum att Sovjetunionen nu gått så långt åt höger att man till och med ger upphov till ”högeroppositionella” Strömningar. Sovjetregimens sätt att lösa problemet med de intellektuella, deras roll och deras kritik, ställs ständigt – om än inte alltid uttalat – i motsättning till den ”riktiga” maoistiska metoden.[9]
Det finns flera orsaker till att dessa grupper inte åstadkommit något nyskapande inom den revolutionära teorin. Man får inte skylla det enbart på händelsernas tryck, eller de respektive ledningarnas opportunism eller oförmåga. I botten måste det ligga historiskt-sociala orsaker. Det som kommer ifråga är den historiska betydelsen av den vattendelare som utgörs av 1968-69. Om man ser till det italienska proletariatets politiska historia, måste det framhållas att 1968-69 inte innebar någon förändring i jämförelse med perioden efter Första världskriget (då PCI bildades) eller ens den efter Andra Världskriget (då PCI blev arbetarklassens största parti). Proletariatet var inte den viktigaste kraften bakom uppkomsten av den revolutionära vänstern. Ännu idag är bara omkring en fjärdedel av deras medlemmar arbetare. Av detta enda men avgörande exempel följer, att krisen 1968-69 skakade den traditionella arbetarrörelsen, men utan att skapa objektiva villkor för ett nytt och högre stadium. Sanningen i detta framgår ännu tydligare om man tittar på den internationella utvecklingen.[10]
Med detta i åtanke kan vi nu undersöka de politiska partiernas reaktioner på valresultatet. Återverkningarna inom Kristdemokraterna var omedelbara och sensationella. Inom några veckor hade Fanfani och hans konfrontationspolitik besegrats. Doroteaströmningen[11], till antalet den största, som stod för identifikationen mellan det Kristdemokratiska partiet och staten och var för att till varje pris hålla sig kvar vid den politiska makten, upplöstes. Det uppstod ett tomrum i ledningen, vilket möjliggjorde för Aldo Moro (som leder den minsta strömningen inom Kristdemokraterna) att låta sin underhuggare Zaccagnini få posten som partisekreterare, medan Moro själv blev premiärminister. Moro vill ha en ”kritisk konfrontation” med kommunisterna, en politik som också innebär dolda och allt oftare förekommande delöverenskommelser med de senare. Det gamla systemet där alla strömningar delade makten har kollapsat och man kan skönja en mer direkt polarisering mellan vänster och höger kring Moro och Fanfani. Förlusten av stora delar av den administrativa makten tvingar DC att återupptäcka politiken, att ”återkonstituera sig”. Men det är ännu lång väg till denna återkonstituering och vare sig den sker med vänsterns eller högerns förtecken kommer den oundvikligen att försvaga Kristdemokraterna i en tid av stora politiska förändringar. För tillfället har DC därför paralyserats politiskt och det är bara tack vare vänsterpartiernas ”försiktighet” som man undgått att lida ytterst stora avbräck genom valresultatet.
Högern försöker också ”återkonstituera” sig. Terrorstrategin har blivit en black om foten. Men den legalistiska strategi som användes 1970-72 verkar också opraktisk (och har i själva verket övergetts). Förtroendekrisen inom staten, rättssystemet och ordningsmakten är alltför djup och utbredd. De värden som Högern hävdar sin trohet mot i sina försök att skaffa sig masstöd h. visat sig alltför korrumperade och orättvisa. På sikt ligger reaktionens enda möjlighet förmodligen i en rent militär lösning. För tillfället har också det omöjliggjorts genom inre strider, dels Mo den militära hierarkin och dels mellan hierarkin som block och de olika formerna av demokratiska protester inom krigsmakten och polisen.
Å andra sidan existerar inte längre den icke-kristna borgerliga fronten. PLI har redan lidit förluster till höger och PRI och PSDI till vänster. En avgörande faktor för denna upplösning har varit upprättandet av ”öppna” vänsterkoalitioner som tagit över många regionala och lokala styren. Dessa är redo att med glädje och vederbörliga betydelser hälsa varje avhoppare (Milano är ett gott exempel på detta fenomen). Detta gör det naturligtvis inte lättare att använda sådana koalitioner till att bekämpa korruption och parasitism, men omfattningen av samförståndet breddas tillfälligt.
PSI, som varit underordnade DC i mer än tio år, har förlorat till Kommunisterna genom Kristdemokraternas kris. PSI vill uppenbarligen också ”återkonstituera” sig. Men vägen framåt vimlar av svårigheter. En sak är att PSI under de senaste tio åren genomgått en djup omvandling från ett parti med precis fysionomi till att helt enkelt förvalta makten (ofta på ungefär samma sätt som DC). Vidare är det just under denna period och på grundval av den politiken, som en ny apparat skapats inom PSI tillsammans med en stor del av dess nuvarande ledning. Det är ingen tillfällighet att det gamla gardet – Nenni, Lombardi och De Martino – träder fram idag igen när man står vid ett politiskt vägskäl. Dessutom har partiets förstulna stöd åt PCI:s medverkan i regeringen gjort det omöjligt för PSI att inta en ställning mellan PCI och DC. För att återfå en självständig roll måste PSI öppet sluta upp bakom PCI mot DC – vilket också, att döma av uttalanden till förmån för en vänsterregering nyligen, tycks ske. Men då kommer PSI allt mer att upptäcka att man, mot sin vilja, befinner sig till vänster om PCI – med oöverskådliga konsekvenser både bland väljarna och för partiets enhet. I vilket fall som helst äger Socialistpartiet ingen ledning som klarar av en så dan operation. Det är också orsaken till partiets obeslutsamhet och svanspolitik, än inför DC och än inför PCI. PSI vågar inte hålla en riktig politisk kongress och vägrar, sedan många år nu, att göra det på grundval av teser som ställs mot varandra i stället för ett ”enhetsdokument”, vars enda verkliga syfte är att upprätt hålla partiets enhet. Detta är också orsaken till att man tar den typ av initiativ, som när man framkallade regeringskrisen i januari 1976. Fastän tanken bakom detta drag var att kräva en ”självständig och specifik roll” åt PSI lämnade det stora oklarheter vad gäller det konkreta program och den regeringssammansättning som partiet önskade.
Kampen för medborgerliga rättigheter har varit det enda område, där PSI intagit en självständig och bestämd hållning (den mest kände Radikale ledaren, Pannella, anslöt sig också nyligen till PSI av detta skäl). Ändå har partiet gång på gång på ett slående sätt offrat också denna marginal av självständighet för några ”skivor” makt och underordnat sig DC. Under 1975 skedde detta vid åtminstone två viktiga tillfällen. Det ena var att socialisterna godkände lagen om allmän ordning, som ökade polisens befogenheter och underlättade insättande av trupper vid situationer av ”oordning”. Det andra var ”reformeringen” av RAI-TV (det nationella radio- och TV-bolaget, som har monopolställning som i själva verket mynnade ut i en fördelning av tjänster och TV-tid mellan DC och PSI. Även bortsett från allt detta återstår till sist en grundläggande fråga. Alla stadier i den italienska kapitalismens historia har kännetecknats av en strukturell sammanflätning mellan ekonomin och staten, vilket har skapat en kraftig integralism (både praktiskt och ideologiskt) hos bourgeoisin och en därmed sammanhängande frihetsinskränkning. En konsekvent kamp för medborgerliga rättigheter måste sålunda med nödvändighet komma i direkt konflikt med den härskande klassens institutionella roll. För att den kampen ska segra måste den slutligen sammanbindas med de anti-kapitalistiska sociala strider som utvecklas. (Kampen för medborgerliga rättigheter nyligen uppstod i själva verket genom stimulans från dessa strider; det första exemplet var kampen för arbetslagstiftning, som utvidgade arbetarnas organisationsfrihet på fabrikerna). Och det är just på grund av denna oskiljbara enhet mellan kampen för medborgerliga rättigheter och den anti-kapitalistiska kampen som PSI varit oförmögna att finna sin egen identitet också på detta fält.[12]
”Omkonstituering”. Att denna paroll fick spridning från yttersta högern till yttersta vänstern visar att den politiska jämvikten blir allt mer osäker. De partier som styrt Italien i 30 år måste genomgå en djup förändring om de vill fortsätta att regera. På den borgerliga sidan pågår en söndervittring av enigheten och en växande politisk impotens, som obevekligt tycks leda till ett verkligt maktvacuum. Å andra sidan har organen för en potentiell proletär motmakt praktiskt taget försvunnit och det finns ingen användbar formulering av den revolutionära strategin.
Bourgeoisin har inte lyckats genomföra någon reform; den revolutionära vänstern tycks inte på något sätt vara kapabel till någon revolution.
Mellan dessa två tomrum – och på grund av dem – avancerar PCI. Kommunistpartiet är det enda parti som aldrig talat om att ”omkonstituera” sig och man har till och med förstärkt den egna linjen gradvis, eftersom den vunnit terräng genom krisen eller bristen på trovärdighet hos alla rivaliserande förslag. Men om, som vi har försökt visa i denna analys, PCI:s styrka grundas på ett slags dubbelt maktvaacum. eller på att båda klassfronterna paralyserats i kampen, följer också att denna styrka är blott ”negativ”. Nya framgångar för PCI kommer att avspegla en förvärring av maktvakuumet och kommer i sin tur ytterligare att förvärra detta vakuum, men de kommer inte att kunna skapa förutsättningar för en ny och stabil politisk hegemoni över det italienska samhället, för ett nytt socialt block kring en ny härskande klass. På lång sikt kommer bourgeoisin oundvikligen att finna den enda möjliga lösningen i en reaktionär vändning och det kommer att bli svårt att motverka en sådan vändning. Om Berlinguer är Kerenskij får man inte glömma att Kornilovs – eller Pinochetar – framträder automatiskt, men det samma gäller inte en Lenin.
Denna paradoxala och dramatiska sammanflätning av en gradvis försvagning av antikapitalistiska framstötar i samhället och en gradvis förstärkning av PCI som politisk kraft (dvs, som parti och en del av den institutionella ramen; inte som avantgarde eller ens som organisatör av arbetarklassens kamp) har blivit allt tydligare efter den 15 juni 1975. PCI har stärkt sin kontroll, direkt och indirekt, över massrörelserna, utan att förlora mark vare sig till höger eller vänster (där, som vi har sett, varken PSI eller den revolutionära vänstern utgjort något alternativ). Ju mindre politisk styrka och ju mindre intern sammanhållning de antikapitalistiska krafterna uppvisar desto mer makt och ovillkorligt förtroende måste dessa ge PCI för att försvara deras egna intressen. I vilket fall som helst är det inget ovanligt med att man sluter leden kring det egna partiet under en period då den ekonomiska tillbakagången försvagar och splittrar proletariatet. Trots en facklig vapenvila utan motstycke på senare år (kampen för att förnya nationella löneavtal i olika industrier, som skulle ha börjat strax efter sommaren, hade fortfarande inte kommit igång i januari 1976) förblir PCI mer än någonsin arbetarklassens enda företrädare. Trots att medbestämmandeorganen på skolorna inte medfört några förändringar fortsätter Kommunistiska Ungdomsförbundet att växa (och har till och med råd med lyxen av en högervridning). Trots att PCI (tillsammans med DC och MSI) röstade för en abortlag, som berövar kvinnorna rätten att bestämma över sin kropp, genomgår nu Kommunisternas kvinnoorganisation ett oväntat uppsving. Trots att de nybildade Vänsterkoalitionerna i regioner och kommuner närmast lamslagits av de lokala administrationernas enorma ekonomiska underskott, sjunger till och med Il Corriere della Sera (Italiens största dagstidning och traditionellt språkrör för storkapitalet i Milano) hyllningssånger till kommunisternas administrativa kapacitet.
PCI:s styrka, det måste åter framhållas, är omvänt proportionell till styrkan och soliditeten hos de sociala krafter som borde stödja det. Av detta skäl, om situationen blir outhärdlig för den italienska bourgeoisin och en kraftmätning äger rum, kan man svårligen föreställa sig en proletär seger om inte den nuvarande trenden med ökat inflytande för kommunistpartiet och relativ passivitet inom arbetarklassen bryts.
Likväl finns det ytterligare ett sätt att betrakta situationen i Italien, ett sätt som tycks oss mindre realistiskt men som man måste ha en inställning till. Tänk om PCI har rätt? Tänk om huvuddragen i dess politik (reformering av statsapparaten, omfördelning av inkomsterna, effektiva och produktiva sociala reformer, en stabil allians mellan alla de stora politiska partierna) skulle kunna genomföras? I det fallet skulle vår tolkning av betydelsen av PCI:s ökade styrka bli fullständigt annorlunda. Denna ökade styrka skulle inte längre grundas på ett maktvacum, utan på nya maktformer; inte på bristen på trovärdighet hos de andras politik, utan på ett nytt, ehuru abnormt, historiskt block som uppstått genom sammanstrålning av kapitalets och arbetarklassens intressen på grundval av gemensamma intressen av social service – ett block med förmåga att garantera de förra en stabil uppgång i ackumulationen och de senare ett tillgodoseende av elementära behov (bostäder, hälsovård, kommunikationer, utbildning, livsmedel) och sålunda en indirekt löneökning.
För oss framstår det som om sådana hypoteser skulle stöta på oöverstigliga svårigheter. Till att börja med, vad gäller de ekonomiska frågorna, måste man komma ihåg att en vändning av detta slag skulle innebära ett nytt stadium i den italienska kapitalismens utveckling och ett drastiskt brott med hela dess historia – och detta mitt under en internationell ekonomisk tillbakagång. Till exempel skulle det bli nödvändigt att dela upp två saker som alltid varit starkt förenade i hela den italienska historien: ”avancerad” och ”ren” (så att säga) kapitalism å ena sidan och spekulativ, protektionistisk, teknologiskt efterbliven och politiskt reaktionär kapitalism å den andra. Det skulle bli nödvändigt att ändra både produktionens inriktning (tjänster i stället för privat konsumtion) och dess marknad (prioritera den inhemska marknaden på bekostnad av den utländska, som kapitalismen hittills baserat sig på, i synnerhet under 50-och 60-talets högkonjunktur). Det skulle vara nödvändigt med en radikal omorganisering av jordbruket för att lätta på den förskräckliga livsmedelsbristen. Det skulle bli nödvändigt med drastiska nedskärningar av Statsbyråkratins nuvarande utgifter, dess enorma slöseri och parasitära karaktär, som skapats av Kristdemokraterna. Det skulle med andra ord vara nödvändigt att slå mot stora delar av medelklassen. Det här innebär en drastisk politik och skulle sannolikt stimulera och svetsa samman breda sektorer av den härskande klassen, men skulle å andra sidan först och främst få effekter på lång sikt och skulle sålunda inte kunna uppnå och bevara något större och bestämdare stöd från massorna under det inledande – och avgörande – skedet. Massornas aktiva deltagande är vidare en gordisk knut i PCI:s strategi: Det är absolut nödvändigt för att kunna slå tillbaka borgarklassens förutsägbara och bestämda motstånd. Samtidigt är det inte önskat av PCI (som i själva verket motarbetat det nu när det kritiska ögonblicket närmat sig), eftersom det hotar att leda till konflikter och överflygla det reformistiska programmet. Här avslöjas PCI:s främsta säregenhet. Man har ett program av socialdemokratisk karaktär i ett land, där kapitalismen historiskt varit oförmögen att genomföra förändringar av den nordvästeuropeiska typen. Följaktligen tvingas man stimulera påtryckningar från arbetarna och folket för att genomföra sitt program, samtidigt som man, hela tiden måste begränsa påtryckningarna för att kunna genomföra just det programmet.
Nu kan vi gå vidare till de mer direkta politiska svårigheterna. Ett ekonomiskt program liknande PCI:s fordrar ytterst stabila politiska förhållanden, både internationellt, och ännu viktigare, nationellt. Men sådana förhållanden existerar inte i Sydeuropa och heller inte i Italien. Under instabila förhållanden leder varje betydande förändring omedelbart till en våldsam politisk konfrontation. Men just en sådan konfrontation riskerar att riva ner den reformistiska borgen. Ser man dessutom på den italienska staten och dess karaktär, dess byråkratiskt administrativa apparat, kommer man till liknande slutsatser. Eftersom den till sitt ursprung är beroende av och delad mellan de härskande partierna, kommer aldrig denna enorma, korporativa och ineffektiva apparat att kunna användas för radikala politisk-ekonomiska ingripanden. För att kunna göra det skulle PCI bokstavligt talat tvingas ”ockupera” statsapparaten med partifunktionärer, därför att hederliga eller neutrala funktionärer helt enkelt inte existerar. Det skulle emellertid än en gång leda till att PCI inte kan dela statsmakten med något annat parti (eller bara med ett Socialistparti som reducerats till ett bihang) utan att dess program skulle förlora all trovärdighet. Även från denna ståndpunkt skulle den reformistiska vägen alltså bli ett förspel till en långt mer drastisk frontkollision.
Problemen med regeringsformen och den politiska allians som Kommunistpartiets eventuella regeringsmedverkan måste basera sig på, avspeglar klassmotsättningarnas paradoxala och motsägelsefulla uttryck i Italien. Kommunistpartiet har lyckats vinna erkännande delvis tack vare sitt ”nationella” förslag om en historisk kompromiss, som skulle göra slut på Kristdemokraternas maktmonopol utan att ersätta det med ett annat. Det finns emellertid oöverstigliga hinder för denna historiska kompromiss, både av subjektiv och objektiv karaktär. Subjektiva därför att den utvalda partnern, Kristdemokraterna, förkastar den: både höger- och vänsterflyglarna i partiet tillbakavisade regeringssamverkan med PCI (trots skillnader i betoning) på sin kongress i februari 1976.[13] Objektiva på grund av ovan angivna skäl. Även om en nationell koalitionsregering skulle bildas skulle den inte ha den nödvändiga ekonomiska och politiska basen för att kunna företräda någon avgörande lösning: Den skulle bara kunna bli en övergångsfas, troligen med kort varaktighet, hela tiden sliten och paralyserad av inre konflikter, och dömd till att utmynna i att något av de båda stora partierna, DC eller PCI, eliminerades från regeringen, varefter man skulle gå mot mer radikala och öppna konfrontationer.
Dessutom börjar PCI själv ifrågasätta möjligheterna att genomföra den historiska kompromissen. Under parlamentsdebatten när den nya minoritetsregeringen Moro skulle godkännas förklarade Berlinguer, fastän han upprepade PCI:s strävan efter en allians mellan alla anti-fascistiska krafter (för att sålunda återupprätta samarbetet mellan kommunister och katoliker från motståndsrörelsen), att om vänstern får majoritet och Kristdemokraterna fortsätter att vägra samarbeta med Kommunistpartiet kommer de senare inte att ta ansvaret för en regering enbart bestående av vänsterpartier. Vetskapen om att kommunisternas inträde i regeringen kan medföra en kollision snarare än ett samarbete med DC har emellertid inte gett upphov till någon ny debatt om strategin inom PCI. Det har inte ens lett till den minsta skärpning av det antikapitalistiska innehållet i dess regeringsprogram. Det har inte fått partiet att intensifiera de sociala konfrontationerna eller organiseringen av massorna. Möjligheten av en ”Vänsterunions” -regering betraktas fortfarande av PCI som en ”historisk kompromiss utan DC”, ett beklagligt mellanspel som så snart som möjligt bör följas av en överenskommelse med Kristdemokraterna. Ja, i enlighet med vår argumentering kan en större kraftmätning mellan klasserna knappast undgås under den kommande perioden, oavsett om Kommunistpartiet vill det eller inte.
Som vi tidigare förklarat är det svårt att tro på att en direkt konfrontation kan sluta med seger för vänstern, om saker och ting fortsätter att utvecklas som de gjort de senaste åren – en seger som trots allt, på grund av det som står på spel, skulle vara en proletär revolution. Svårt, men inte omöjligt. En radikal förnyelse av den revolutionära vänstern är första förutsättningen för ett annorlunda resultat. Men för närvarande verkar dessvärre opportunism och konservatism vinna terräng på bekostnad av varje vilja till förändring. Med förvärrningen av krisen kan emellertid många byråkratiska arrangemang brytas sönder. Det är i den riktningen arbetet måste utföras.
[1] Radikalpartiet har inte ställt upp i val under några år, men kvarstår som en inflytelserik påtryckningsgrupp inom intellektuella och massmediakretsar. Framför allt är man aktiv i medborgarrättsfrågor.
[2] Umberto Terracini, född 1895, ett av målen (tillsammans med Bordiga) för Lenins polemik i ”Radikalismen”, arresterades 1926, dömdes vid samma rättegång som Gramsci och frigavs inte förrän efter Mussolinis fall 1943. Han ledde 1976 PCI:s grupp i senaten och var ensamvarg i sin kamp mot den ”historiska kompromissen” vid den senaste partikongressen.
[3] 1970-72 lyckades MSI i viss utsträckning framställa sig som ett ”normalt” parti och motståndare till våld. Partiledaren Almirante gick så långt som att i TV hävda att partiet stod för samma värderingar som Motståndsrörelsen från kriget. 1 de regionala valen 1970 och parlamentsvalen 1972 ökade MSI avsevärt, från 5,8 procent i parlamentsvalen 1968 till 10,6 1970 ( och 8,7 1972). Vidare uppnådde MSI under samma period vissa om än begränsade; framgångar bland massorna. Framför allt ledde man revolten i Reggio Calabria 1970 och stärkte därigenom betydande sin ställning i hela Syditalien.
[4] Av de nio medlemmarna i PCI:s nya sekretariat utgör åtminstone sju (Berlinguer, Bufalini, Chiaromonte, Napolitano, Cervetti, Trivelli, och Pieralli — de sista fem ingick inte i det gamla sekretariatet) en ovanligt väl sammanhållen ledande grupp. De två återstående medlemmarna är Pajetta och Pecchiloi.
[5] PSIUP bildades 1964 då PSI:s vänsterflygel bröt sig ur i protest mot partiledningsmajoritetens beslut att acceptera en underordnad roll i förhållande till DC i den första center-vänster-regeringen. PSIUP uppnådde aldrig mer än 5 procent i de nationella valen och 1972 beslutade sig huvuddelen av ledningen att ansluta sig till Kommunistpartiet. Andra delar av partiet gick med i PSI och en del av vänsterflygeln bildade PdUP.
[6] Quaderni Rossi var en inflytelserik oberoende marxistisk tidskrift som utkom sex gånger 1961-65. Den försökte tillämpa Kapitalets ekonomiska begrepp på det italienska samhället och betonade dess totala kapitalistiska karaktär och motsättningen mellan kapitalismens utveckling (inklusive dess teknologi) och arbetarklassen.
[7] De ortodoxa leninisterna ingick ursprungligen i den italienska sektionen av Fjärde Internationalen, som råkade i kris i slutet av 60-talet. I stort sett alla medlemmar på Sicilien, anförda av Mineo, lämnade sektionen och anslöt sig slutligen till PdUP. Hösten 1975 blev de uteslutna för fraktionsbildning vid en tidpunkt då de båda huvuddelarna i partiledningen fortfarande hoppades att man skulle kunna genomföra en enhetlig kongress. De har nu börjat ge ut en ny tidskrift, Praxis. Efter Pintors avgång blev det omöjligt att sopa undan splittringen inom ledningen. Vid kongressen i februari fick den gamla Manifestogruppen (Magri, Rossandal 47 procent och den gamla PSIUP-gruppen (Foa, Ferraris) 43 procent. Pintor fick ungefär 10 procent för sin ”avhållsamhetsposition”. Efter kongressen återinsattes Pintor som redaktör för tidningen med försäkringar om större redaktionell självständighet. Kongressen utgjorde ett bakslag för dem som hoppades på en snabb sammanslagning med Avanguardia Operaia.
[8] Det finns också en ”ortodox” maoistisk organisation med viss betydelse, Movimento del lavoratori per il socialismo, som utan reservationer följer det kinesiska kommunistpartiets samtliga ställningstaganden.
[9] Det bör emellertid nämnas att Il Manifesto nyligen publicerade en intervju med Michel Foucault där han anmärkte att Maos Kina också har sina Gulags.
[10] Detta är bara en hypotes, som inte kan bekräftas på grundval av ett enda land. Men det är en utgångshypotes, som måste tas på allvar, för om den är sann får den omfattande teoretiska och politiska konsekvenser. Det betyder att slutet av 60-talet inte inledde någon ny fas i kampen för socialismen, varken subjektivt eller objektivt. Just nu ser det ut som om den ”nya ordning” som Gramsci förutsåg och strävade efter redan för ett halvt sekel sedan fortfarande är underlägsen de rent centrifugala och upplösande tendenser som uppstått i imperialismens kris. Naturligtvis får man inte hemfalla åt defaitism, utan snarare gäller det att börja inse att socialism och barbari i det historiska perspektivet utkämpar en hård kamp.
[11] Uppkallad efter Santa-Dorotea-klostret i Rom, där man höll sitt första möte 1958, för att ersätta Fanfani — som då var partisekreterare, premiärminister och utrikesminister — med Moro. Syftet med det som blev bekant som ”de långa knivarnas natt” var att hindra Fanfani, som då befann sig till vänster om centern, från att inleda en politik med ”öppning åt vänster” — fastän detta senare blev den politik som huvuddelen av partiet, inklusive Dorotea-strömningen kom att följa.
[12] Att den revolutionära vänstern misslyckades med att gripa tag i detta samband och sålunda de facto gav Radikalerna monopol på kampen för medborgerliga rättigheter, är ett av de mest slående beläggen för att vänsterns aktiviteter saknade en politisk dimension.
[13] Av mindre betydelse är att Socialisterna också enhälligt förkastar den historiska kompromissen. Deras insisterade på att PCI ska ”medverka” i regeringen — som fällde den senaste center-vänster-regeringen och gör det mindre troligt att den nuvarande Kristdemokratiska minoritetsregeringen kan sitta någon längre tid — är således ”taktisk” snarare än ”historisk”. En sådan medverkan betraktar PSI som ett mellanstadium, som så småningom ska leda till en vänstermajoritet.