Fjärde Internationalen 1-1977

Inledning: Södra Europa i brännpunkten

Alla de artiklar om den politiska utvecklingen i olika sydeuropeiska länder, som vi publicerar i detta nummer finns här av ett skäl: den fördjupade ekonomiska och politiska kris i Europa, som ställer arbetarrörelsen inför avgörande uppgifter. Vi skriver t o m historiskt avgörande uppgifter. En rad europeiska länder genomgår nämligen idag en utdragen period av uppblossande och allt bredare sociala strider, där endast en avgörande förändring i de politiska styrkeförhållandena – mellan de borgerliga partierna och arbetarrörelsen, mellan de traditionella arbetarpartierna och de nya revolutionära organisationerna – kommer att kunna stabilisera kapitalismen. Återupprättandet av ett politiskt stabilt Europa, med en garanterad kapitalackumulation för åtminstone ett par decennier framåt, kan endast ske genom att arbetarrörelsen åsamkas ett nytt historiskt nederlag. All den radikalisering och aktivitet, som präglat den europeiska arbetarkampen sedan 1968, alla de förväntningar på omfattande sociala förändringar, som idag växer sig starka inom breda befolkningsgrupper, allt detta måste krossas inom en nära framtid om kapitalismen överhuvudtaget skall kunna överleva.

Om vi å andra sidan inte ser kapitalismens möjligheter i samma perspektiv som dess egna vägfarare, så föder den nuvarande utvecklingen obönhörligen ett hopp hos oss – i förlängningen av dagens strider tecknar sig konturerna av ett rött Europa. Men vägen dit är vare sig säker eller rak.

I centrum för ovanstående utvecklingstendenser står idag speciellt de sydeuropeiska länderna. Där hotar den ekonomisk-politiska krisen att föra länderna in i förrevolutionära situationer, med en allt hårdare kraftmätning mellan samhällets huvudklasser som följd. Där kan de avgörande striderna komma att äga rum efter en tid av kommunistpartier i regeringsställning. Varje sådan regeringsbildning, vilken inom en nära framtid kan bli aktuell i länder som Spanien, Italien och Frankrike, kommer med stor sannolikhet att orsaka ännu mer instabila förhållanden, i synnerhet om den bärs fram av en relativt aktiv och mobiliserad arbetarklass och inte tillkommer efter en periods avmattning i klasskampen (Italien inger oss här den största oron). Ty samtidigt som en sådan regering måste försöka stabilisera en kapitalism i kris kommer dess stabiliseringsförsök att äventyras från två håll. Dels från den internationella bourgeoisin, som till en början kommer att förhålla sig mycket avvaktande till den nya regeringen och troligen också kommer att få se hur olika borgerliga grupper och fraktioner utvecklar ett aktivt motstånd genom ekonomiska blockader (kreditvägran, nedläggningar, vägran att nyinvestera). Dels från arbetarklassen, hos vilken arbetarpartiernas regeringsställning fött väldiga förhoppningar, som, om de inte tillräckligt snabbt omsätts till verkliga reformer, kan leda till en bredare och mer beslutsam politisk aktivitet hos arbetarna, både för att försöka genomdriva de utlovade reformerna och för att försvara ekonomi, jobb och sociala friheter mot den internationella borgarklassens sabotageförsök. Det är därför vi riktar en oförsonlig kritik mot kommunistpartiernas oansvariga politik, som bidrar till att framkalla en förrevolutionär situation utan att arbetarna och de kämpande grupperna förbereds för den, och som därför, om och när kampen verkligen breddas och på allvar börjar hota de kapitalistiska maktförhållandena, istället kommer att fylla en återhållande och direkt kontrarevolutionär funktion.

I detta nummer av Fjärde Internationalen skall vi främst koncentrera oss på en rad taktiska och strategiska problem, som den nuvarande situationen ställer kommunistpartierna och den revolutionära vänstern inför i dessa länder. I flera av artiklarna finns också en omfattande beskrivning av den ekonomiska och politiska bakgrunden.

Sedan 1968 har den revolutionära vänstern i Europa mångdubblat sina styrkor och kraftigt ökat sin sociala förankring inom arbetarklassen. Även om vi vet och baserar vår strategi på det faktum att varje revolutionär organisation med några tusen medlemmar snabbt kan vinna ett massinflytande under perioder av ökat politiskt intresse och stegrad klasskamp, har vi inga illusioner om att dagens vänster automatiskt kommer att göra det under de kommande sociala striderna. De tre stora italienska organisationerna till vänster om kommunistpartiet utgör ett exempel på hur utomordentligt svårt det trots allt är att i en sådan situation vinna de reformistiskt påverkade arbetarna. Revolutionärerna är ofta överlägsna kommunistpartiet i basaktiviteten, i sina försök att organisera kamp i fabrikerna och bostadsområdena. Men de har nyligen genom dyrköpta erfarenheter fått lära att de ständigt kommer att misslyckas om de inte också har en politik som förmår utmana de traditionella arbetarpartierna där de är starka och där deras projekt bevarar och i ett politiskt uppsving t o m kan stärka sin trovärdighet i massornas ögon. Det italienska kommunistpartiets starka sida är att det, precis som syskonpartierna i Spanien och Frankrike, ger ett samlat politiskt svar på de frågor som majoriteten av arbetarna ser som brännande och som måste lösas på nationell nivå, på regeringsnivå. Partiets ”historiska kompromiss”, en koalition med det borgerliga kristdemokratiska partiet och krav på en rad ekonomiska och sociala reformer, utövar en enorm attraktion på breda skikt.

Den revolutionära vänstern har inte på sitt sätt kunnat ge sitt svar på samma nivå. Den har varit oförmögen att ge ett politiskt alternativ och ett svar på regeringsfrågan, vilket upplevts som trovärdigt för alla de politiskt avancerade arbetare och aktivister, som befunnit sig utanför vänsterns egen sympatisörskrets.

Artikeln om Italien i detta nummer ger oss bakgrunden till dessa brister, och förklarar kommunistpartiets framgång. Det är också i det sammanhanget, som vår publicering av ett revolutionärt program i de franska kommunalvalen får sin betydelse. Här har tre revolutionära organisationer gemensamt lagt fram ett politiskt alternativ till kommunist- och socialistpartiernas program. Utvärderingen av deras initiativ och hur betydelsefullt det är att ge denna typ av svar måste dock föras vidare. Vi ger här enbart ett bra utgångsmaterial.

Den revolutionära vänstern kommer aldrig att vinna några framgångar om den inte förmår att utveckla en korrekt enhetstaktik gentemot de reformistiska partierna. Majoriteten av den arbetande befolkningen kommer att handla revolutionärt utifrån sina egna konkreta erfarenheter, inte efter att ha tagit del av ett bombardemang av revolutionär propaganda, som ideligen pekat på den förrädiska roll som ledningarna för de traditionella arbetarpartierna spelar, och kommer att spela. Vi vet att de flesta mycket väl kan delta i en aktivitet med revolutionärerna och mot byråkratin i fackförenings- och partiapparaterna på arbetsplatser och i bostadsområden, samtidigt som de ändå ger sitt förtroende till dessa byråkrater i  t ex valsituationer. Revolutionärerna kommer aldrig att kunna vinna majoriteten av arbetarna för en revolutionär aktion, som ställer frågan om makten i samhället på dagordningen, utan ständiga enhetsinitiativ riktade mot både de reformistiska arbetarna och partiledningarna, och utan att tillsammans med arbetarna också kräva att alla de partier, som arbetarna uppfattar som sina och som själva åberopar sig på arbetarklassens intressen, tar gemensamma initiativ till en aktiv kamp för arbetarklassens intressen.

Det är här den portugisiska erfarenheten utgör ett så tragiskt exempel. Här uppvisade de två stora arbetarpartierna och den revolutionära vänstern en ohöljd sekterism gentemot varandra och en ödesdiger oförståelse för nödvändigheten av arbetarklassens enhet och hur den skulle kunna uppnås – en nödvändighet, som gäller arbetarklassens enhet i handling, trots att delar av den helt naturligt är uppknuten till flera olika partier. I en artikel i detta nummer summeras följderna av denna politik, samtidigt som den nuvarande situationen i Portugal analyseras, en situation, som på intet sätt uppvisar den stabilitet kapitalisterna söker. (Se här också tidigare artiklar i Fjärde Internationalen nr 1/76.)

Det är mot bakgrund av dessa problem vi också skall se det belysande och unika materialet om de nuvarande diskussionerna om arbetarkommissionernas framtid i Spanien.

En annan aspekt av den revolutionära strategin är arbetarklassens självständighet. Ty strategin siktar i grund och botten till att en militant, samordnad och enad majoritet av det arbetande folket ställs mot och utan direkt inflytande från borgarklassen, dess partier, institutioner och stat. Både ”enheten” och ”självständigheten” får sitt främsta och mest avancerade uttryck i arbetarklassens förenade och centraliserade maktorgan – ett system av råd, strejk-, försvars- och försörjningskommittéer.

För arbetarna handlar därför självständigheten om hur de utifrån sina behov och intressen kan handla och organisera sig självständigt, oberoende av och utanför borgarklassen och den borgerliga statens institutioner. I varje period av stegrad klasskamp är det därför nödvändigt att föra en politik, som utvecklar arbetarnas och kämpande gruppers självorganisering i strejkkommittéer, rådsorgan, osv; att verka för dessa organs demokratiska uppbyggnad, för deras självförsvar, för deras regionala och nationella samordning och centralisering, och för att de på varje nivå i samhället kan börja utmana och bli en motmakt till de borgerliga institutionerna. Endast genom att stödja en sådan inriktning, som inte utesluter ett utnyttjande av de borgerliga institutionerna när detta kan hjälpa fram självorganiseringen (se t ex den här aktuella artikeln om revolutionärerna i Frankrike), blir kampen om makten i samhället möjlig.

Denna inriktning innebär också att arbetarklassens permanenta organisationer – fackföreningar och partier – måste verka politiskt och organisatoriskt självständigt i förhållande till de borgerliga partierna och institutionerna, och inte underordna sin politik intressena hos delar av bourgeoisin (som fallet är med t ex de spanska och italienska kommunistpartierna) eller ta ansvar för de kapitalistiska profiterna. Denna aspekt av den politiska utvecklingen i Sydeuropa belyses också på olika sätt i alla de artiklar vi presenterar här. De ger en bra bakgrund till de fortsatta diskussionerna.

Sydeuropa utgör det område i Europa som just nu står i blickpunkten. Till det knyter arbetarrörelsen sina förhoppningar, till det binder den internationella borgarklassen sin nuvarande oro. Men det finns andra länder i Europa, vars utveckling är mer eller mindre sammanflätad med situationen i söder – ekonomiskt, politiskt, socialt och ideologiskt – men som uppvisar en annan ekonomisk och politisk bild. T ex ett England i djup strukturell kris, men utan en arbetarrörelse mobiliserad kring övergripande politiska krav, och Tyskland, det europeiska kapitalets starka fäste. I kommande nummer skall vi fortsätta att ge material kring både den politiska och ekonomiska utvecklingen i olika europeiska länder. Allt för att ge bakgrunder och ammunition till de diskussioner om ett rött Europa som vi måste ha också här i Sverige.

FI-redaktionen