Liga Comunista de Chile

Henrik Janbell befann sig i Chile vid kuppen 1973. Sedan återkomsten till Sverige har han arbetat med Chilekommittén och latinamerikanska flyktingar.

Arbetarrörelsen världen över har under åtminstone de 6 senaste åren haft sina blickar riktade mot Chile och intensivt följt den kamp som de chilenska arbetarna fört mot sina inhemska och utländska förtryckare. Varför har blickarna under dessa år så ihärdigt riktats just mot de chilenska arbetarnas kamp? Varför har t ex inte de indiska arbetarnas och böndernas kamp följts lika intensivt? Det finns inget enkelt kategoriskt svar på dessa frågor. Men faktum kvarstår att de förtryckta världen över och speciellt den organiserade arbetarrörelsen hade stora förhoppningar på de chilenska arbetarna, utifrån den långa och ärofulla erfarenhet dessa har av organiserad kamp mot inhemskt och utländskt kapital.

Den chilenska borgarklassens kris och UP:s valseger frigjorde, under 3 intensiva år, oerhörda krafter bland de förtryckta massorna i landet. Hoppet om en snar frigörelse började tändas i industrierna, gruvorna, kåkstäderna, vid universiteten och bland de förtryckta lantarbetarna. Den mäktiga rörelse bland de förtryckta massorna som i och med UP:s valseger skakade landet, innebar bi a att alla teorier inom arbetarrörelsen om hur befrielsen från förtrycket skulle ske och hur kampen för socialism skulle föras och leda till seger sattes direkt på prov inför arbetarmassorna i en verklighet, där kampen och polariseringen mellan klasserna för varje dag accelererades.

Under denna omskakande och hektiska förrevolutionära period identifierade sig olika strömningar inom arbetarrörelsen världen över med olika partier, rörelser och strömningar inom den chilenska arbetarrörelsen. Socialdemokratin och kommunistpartierna använde UP:s valseger för att visa på att deras teorier om ”den fredliga vägen till socialismen” var möjlig i praktiken, olika centristiska strömningar skaffade sig ”broderpartier” i MIR och MAPU, progressiva kristna rörelser identifierade sig med Kristna Vänstern, etc.

Chile befann sig, ju längre tiden gick, i en alltmer fördjupad förrevolutionär kris: Arbetarna, speciellt vid de stora industrierna, och lantarbetarna på storgodsen var i full färd med att – i motsättning till UP-regeringen och den borgerliga statens intressen – bygga upp sina egna maktorgan i Cordones Industrigles (Industribälten), Comandos Comunales (Stadsdelskommandon) och Consejos Campesinos (lantarbetarråd). Men var fanns det revolutionära marxistiska partiet, som kunde samla och systematisera de erfarenheter som gjordes, organisera kampen för att omforma dessa embryon till arbetar- och lantarbetarråd till verkliga sovjeter och förbereda dessa organisationer för den avgörande sammandrabbningen med borgarklassen och imperialismen, för maktövertagandet. Dilemmat var just att detta revolutionära parti saknades.

De revolutionärt marxistiska idéerna fanns närvarande i olika partier och rörelser inom den chilenska arbetarrörelsen: i MIR, i MAPU, i viktiga delar av Socialistpartiet (PS) och i Partido Socialista Revolucionario (PSR), sektion av Fjärde Internationalen.

För att exemplifiera de trotskistiska idéernas närvaro i denna förrevolutionära process kan nämnas att t o m det statliga bokförlaget Quimantu tvingades ge ut flera upplagor av Trotskijs ”Ryska revolutionens historia”. Varje upplaga av dessa två band var redan några dagar efter att de kommit ut slutsålda. MAPU hade på väggen i sin partilokal i Santiago en stor bild av Trotskij. Inom PS fanns hela sektioner som kallade sig trotskistiska. Vilket förlag som helst i Chile som lyckades trycka upp eller importera ”trotskistiska” böcker kunde vara helt säkra på att få dessa sålda mycket snabbt. Törsten på revolutionär marxistisk litteratur gick inte att släcka. Ju djupare den förrevolutionära krisen blev desto bredare sektorer närmade sig de revolutionära marxistiska idéerna. Men PSR som i Chile arbetade under Fjärde Internationalens fanor, kunde i denna utvecklade klasskamp varken bli en betydande del av, eller än mindre ställa sig i ledningen för de allt bredare revolutionära strömningar som utvecklades i kampen och i uppbygget av arbetarnas egna maktorgan. PSR levde kvar med gamla scheman i huvudet om hur man genom att ge ett ”kritiskt stöd till de mest sunda tendenserna och besluten” inom PS ”och tillsammans med dom omforma sig till den ledning massorna behöver för sin slutliga seger”.[1]

LCC föds

Under denna omskakande period sista halvåret av UP-regeringen, under en period då maktfrågan i det chilenska samhället inom en snar framtid måste avgöras, under en tid då reformismen mer och mer, men till ingen nytta, ger efter inför borgarklassens påtryckningar, under en period där arbetarklassen och övriga förtryckta sektorer sökte en ledning för att gå segrande ur de kommande konfrontationerna med borgarklassen och imperialismen, under en period då MIR vacklar och ger efter inför reformismens påtryckningar, under en period då en nationell samordning och centralisering mellan Cordones börjar utvecklas, som MIR inte bara själva drar sig ur utan också motarbetar, med motiveringen att de är ”mot en parallellism till CUT” [2], under denna period bildas LCC, genom en sammanslagning av två organisationer, båda härstammande från utbrytningar ur MIR under olika tidpunkter. LCC bildas i juli 1973, dvs bara två månader innan kuppen.

LCC var alltså en ung och okänd organisation då kuppen korn, och de viktigaste anledningarna till att de inte drabbades så hårt av repressionen till en början var att de hade gjort en riktig värdering av situationen efter kuppen och dragit de rätta slutsatserna av denna vad gäller deras egna omedelbara uppgifter. En annan orsak var just att den var en ung och okänd organisation även för säkerhetspolisen.

För att ge en någorlunda rättvis bild av LCC och dess ståndpunkter efter kuppen har vi baserat denna text på deras egna texter och kongressresolutioner. Vi hoppas därmed att vi täckt upp de viktigaste delarna av den politiska grund de står på.

Men innan vi går in på denna beskrivning vill vi göra några allmänna reflektioner kring LCC och deras arbete i Chile idag. En total värdering av LCC:s arbete går naturligtvis inte att göra uteslutande efter vad de skriver, utan måste också utgå från deras praktik i motståndskampen i Chile idag. Vi har själva skaffat oss en bild av den senare aspekten genom samtal med kamrater från LCC i Chile och genom samtal med chilenska flyktingar i Sverige, från andra partier och rörelser, som kommit i kontakt med LCC i Chile. Viktigt att påpeka i detta sammanhang är att LCC idag i Chile är en välkänd organisation för aktiva militanter ur hela den chilenska vänstern, även om många av politiska skäl nekar till detta.

Vad gäller storleken på LCC så gör vi oss inga illusioner om någon stor och mäktig organisation. LCC är en ung organisation som tog sina första steg i slutfasen av en förrevolutionär situation, men som framför allt utvecklats i en situation av ett djupt och omfattande nederlag för hela den chilenska och latinamerikanska arbetarklassen. Under sådana förhållanden går det inte för någon revolutionär, och inte heller reformistisk, organisation att växa med någon större hastighet. Den allmänna tendensen går i rakt motsatt riktning. Vad som är oerhört viktigt att stryka under är betydelsen av att det, under de mycket svåra förhållanden som råder i Chile idag, finns en så politiskt mogen och aktiv organisation, som genom ett permanent propagandistiskt och ingripande arbete i motståndskampen håller Fjärde Internationalens fana högt. Det är också viktigt att vara införstådd med att inget arbetarparti, -rörelse eller -förbund i Chile idag är stort. Det rör sig, vad gäller alla dessa organisationer, idag om kärnor av militanter som upprätthåller ett permanent partiarbete. Undantaget i detta sammanhang är chilenska kommunistpartiet (KP), som har ett större antal medlemmar organiserade, visserligen med en aktivitet reducerad till ett minimum.

Även om LCC till storleken idag inte är mycket mindre än MIR och troligen större än både MAPU, IC och Radikalpartiet (PR) vad gäller organiserade arbetande militanter, så får vi inte bortse från möjligheten att LCC liksom övriga vänstern kan drabbas av ett svårt slag av repressionen och i det närmaste utplånas mycket snabbt. Erfarenheterna från vad som hände den brasilianska vänstern, efter kuppen där 1964, lär oss vilka möjligheter borgarklassens och imperialismens våldsapparat har under nederlagsperioder.

Vad gäller den kommande genomgången av LCC:s ståndpunkter i viktiga frågor, bör det påpekas att vi tar fram de delar av deras politik som vi anser vara de väsentligaste. Det finns aspekter både i dessa delar och i delar vi inte tar upp, som vi inte delar med kamraterna i Chile, eller som vi anser vara oklara. Vi anser det inte vara av så stort värde att gå in närmare på dessa skiljaktigheter här, då många av de vi vänder oss till i denna presentation överhuvudtaget känner till mycket lite av LCC:s ståndpunkter och politik.

LCC OCH DEN TIDIGARE TROTSKISTISKA RÖRELSEN

Bara själva uppkomsten och existensen av LCC är i sig en kritik av den trotskistiska rörelsen, så som den såg ut i Chile under UP-perioden.

En av de grupper sorti senare kom att utgöra en del av LCC hade under en kortare period försökt sig på ett arbete med PSR, sektion av Fjärde Internationalen i Chile, men givit upp. För att förstå varför dessa kamrater gav upp, vad gäller att försöka ändra på PSR inifrån, måste vi först gå tillbaka och titta närmare på trotskismens historia i Chile. Trotskismen är ingen ny företeelse i Chile: Det kan alla gamla vithårigt, kämpar från PS och PSR berätta om.

Efter Ibáñez blodiga diktatur, sons slutade 1931, hade åter en period av häftiga klass-strider inletts och kommunistpartiet lämnar sin illegala tillvaro mycket försvagat. Den stalinistiska byråkratiseringen i Sovjetunionen och uppkomsten av en internationell vänsteropposition ledd av Trotskij, sätter sina spår även i chilenska KP, där det bildas två ungefär lika stora fraktioner: en stalinistisk och en som anslutet sig till den internationella vänsteroppositionen, som då den bryter sig ur kallar sig Kommunistiska Vänstern.

Men Kommunistiska Vänstern klarar inte av den isolering det innebar att ställa sig utanför KP:s kommande klassamarbetsprojekt. De går efter en tid in i PS för att där agera vänsteropposition. En del av Kommunistiska Vänstern, sons inte ar överens om denna politik bildar det Revolutionära Arbetarpartiet (POR), sons under en tid försöker försvara arbetarklassens oberoende från borgarklassen: De klarar inte heller av denna isolering och dukar så småningom under: Från denna tid har svagheterna inom de trotskistiska strömningarna främst bestått i att de aldrig lyckats utveckla sig till ett självständigt alternativ som kunnat kanalisera olika klasskampsströmningar inom den chilenska arbetarrörelsen och bygga ett chilenskt revolutionärt marxistiskt parti: Inför risken att isoleras trän massorna har de valt att arbeta speciellt inom PS, där de istället slukats upp:

Den tidigare isoleringen och misslyckandet att bygga ett revolutionärt parti är i och för sig något som den trotskistiska rörelsen världen över brottats med och som har sina historiska både objektiva och subjektiva förklaringar. För PSR:s del väger de subjektiva förklaringarna tyngst:

PSR bildas i november 1972 genom en sammanslagning av TRO (Revolutionära Oktobertendensen) och FRT (Revolutionära Trotskistiska Fronten).

LCC gör en genomgång av de allmänna problem den trotskistiska rörelsen i allmänhet haft för att utvecklas under perioden från de stalinistiska utrensningarna fram till våra dagar och visar på hur situationen radikalt förändrats under de senaste tio åren vad gäller förutsättningarna för byggande, av organisationer inom Fjärde Internationalen. Det är utifrån denna värdering de ger sin skoningslösa kritik av PSR: ”Under den dramatiska avgörande UP-perioden fortsatte emellertid den trotskistiska rörelsen att lysa med sin frånvaro i den chilenska politiken, eller visa upp en total oförmåga att i sitt centrala politiska arbete komma ifrån det primitiva hantverksmässiga stadiet”:[3] LCC menar att den viktigaste orsaken till PSR:s misslyckande var deras icke-leninistiska uppfattning i organisationsfrågan: De äldre trotskisterna hade trots de förändrade förutsättningarna inte kommit over stadiet av en propagandistisk smågrupp: Men det var inte storleken på PSR, som var orsaken till deras misslyckande (de var inte så få till antalet), utan innehållet i deras politik, organisationsuppfattning och arbetsmetoder som felade: Den gamla trotskistiska taktiken med ”entrism” i det här fallet i det amöbaliknande PS, var enligt LCC en likvidatorisk politik under UP-perioden, då den centrala uppgiften borde ha varit byggandet av ett oberoende proletariatets revolutionära parti; som kunde leda de chilenska arbetarmassorna ur den förrevolutionära krisen mot en seger över borgarklassen och imperialismen, via en centralisering, beväpning och utveckling av de embryonala former av arbetar- och lantarbetarråd, som den chilenska arbetarklassen utvecklat i kampen.

Två kongresser i Chile efter kuppen

På ett tidigt stadium efter kuppen gjorde LCC-kamraterna den bedömningen, att förutsättningen för att organisationen skulle kunna kämpa vidare och utvecklas i rätt riktning under denna svåra period som väntade, var att hela organisationen stod på en stabil politisk grund. Trots de väldiga svårigheterna och riskerna det innebar bestämde sig ledningen för att förbundet så snart som möjligt skulle initiera en demokratisk diskussion bland medlemmarna och den närmaste periferin inför genomförandet av en första kongress. Denna kongress genomfördes i mars 1974, ganska precis ett halvt år efter kuppen. På denna kongress antogs två viktiga resolutioner, organisationens program samt stadgar. Titlarna på dessa resolutioner är:

Nödvändigheten av att – under de svåra förhållandena, med nederlagets demoraliserande inverkan, det underjordiska arbetets hårda påfrestningar på medlemmarna etc, – hålla en demokratisk diskussion levande i förbundet, samt nödvändigheten av att fördjupa analysen av UP-perioden och mer konkret slå fast uppgifterna i kampen under den kommande perioden, gjorde att LCC ett år senare i början på 1975 höll ytterligare en kongress. På denna LCC:s andra kongress antogs följande resolutioner:

Värderingen av UP-perioden

”Den som gör revolution till häften gräver enbart sin egen grav” lyder undertiteln, signerad Saint Just, i resolutionen ”Reformismens historiska misslyckande”. I detta dokument gör kamraterna en komprimerad tillbakablick på den chilenska arbetarrörelsens ärorika och blodbegjutna historia, från tiden då de första arbetar- och hantverksorganisationerna grundades och fram till Unidad Populars tillkomst.

Då de i dokumentet senare kommer över till Unidad Popular (UP), tar de först upp vilket sammanhang man måste se på UP, eller rättare sagt hur det starka stalinistiska chilenska kommunistpartiet (KP) såg på UP; som ett sätt att materialisera tesen om ”den fredliga vägen till socialism” eller appliceringen i Chile av de ”81 Kommunist- och Arbetarpartiernas” Moskvadeklaration.[9] LCC nagelfar här KP:s teorier om den ”chilenska vägen”, eller som KP själv säger den ”antiimperialistiska, antimonopolistiska och agrara revolutionen med sikte på socialism”,[10] vilken skulle genomföras genom att ”erövra en stabil majoritet i parlamentet”. LCC-kamraterna går här noggrant igenom KP:s tankar bakom denna revolution i ”etapper” och visar hur det var just denna teori som låg bakom UP:s tillkomst och det senare nederlaget för de chilenska massorna.

I samma dokument följer en noggrann analys av UP:s 3 år i regeringsställning, där man visar på hur UP:s parlamentariska illusioner mer och mer kommer i motsättning till arbetarklassens förväntningar på regeringen och till arbetarklassens mycket mer långtgående krav – omöjliga att tillfredsställa inom de borgerliga lagarnas ramar. UP:s eller åtminstone KP:s ambitioner att enbart föra kampen inom de borgerliga lagarnas råmärken framgår klart i ett citat av KP:s generalsekreterare Luis Corvalán[11] där han säger: ”Partierna i Unidad Popular har tagit på sig att förverkliga programmet, att genomföra de revolutionära omvandlingarna på de vägar som fastslås av Konstitutionen och de rådande lagarna eller de lagar som stiftats demokratiskt i landet.” Kamraterna ställer här följande fråga: ”Men var UP:s projekt en ‘möjlig’ strategi för socialismen, vilket deras ideologer och propagandister så ihärdigt framhåller? Var det möjligt för proletariatet att påbörja övergången till socialismen, utan att först ha gått segrande ur klasskampen, eller utan att ha erövrat ‘hela’ den politiska makten? Skulle arbetarklassen ha kunnat bygga ett socialistiskt samhälle genom en gradvis process av politiska och ekonomiska förändringar, genom en följd av reformer av den juridiska-institutionella strukturen, vilka så småningom skulle medföra en ny typ av relationer inom det borgerliga samhället? Eller för att säga det med Allendes egna ord, var det möjligt att utveckla en ‘...andra övergångsmodell till socialism... det första socialistiska samhället byggt efter en demokratisk, pluralistisk och frihetlig modell’ (dvs utan proletariatets diktatur)? På den teoretiska nivån har marxismen gett ett rungande negativt svar på denna fråga. På det praktiska planet gav ‘tiden och livet’ sitt tragiska och kategoriska svar den 11:e september 1973.”

En mer detaljerad genomgång av LCC:s värdering av UP-perioden gör vi inte här eftersom vi redan publicerat en hel del om detta.

LCC och folkmaktsorganen

Den chilenska arbetarklassens höga politiska medvetenhet och de avancerade former kampen antog under den förrevolutionära perioden, speciellt året innan kuppen, uttrycktes speciellt i utvecklingen av Cordones Industriales (Industribälten), Comandos Comunales (Stadsdelskommandon) och bland lantarbetarna i Consejos Campesinos (Lantarbetarråd). denna del av värderingen av UP-perioden är av allra största vikt för en förståelse av den chilenska klasskampens utveckling.

LCC:s analys visar att fram till oktober 1972 fördes massornas kamp främst genom fackföreningarna (förutom enstaka Självförsvarskommandon som MIR hade initierat i vissa slumområden). De fackliga strukturerna kunde fungera så länge kampen gällde ekonomiska krav och dagskrav som rymdes inom ramen för en respekt för den borgerliga rättsstatens lagar och institutioner. Men i och med den omfattande företagarlockouten i oktober förändrades situationen. De fackliga organisationerna var svarslösa. Utan större ledning, nästan spontant, började massorna att skapa nya organisationsformer som kunde svara mot reaktionens offensiv.

Inom industrin skapades Cordones Industriales som demokratiskt samlade alla fabriksarbetare inom samma industrisektor och samordnade aktionerna mellan olika fabriker. Som komplement organiserades andra folkliga skikt tillsammans med arbetarna i stadsdelskommandon – Commandos Communales. Dessa organisationsformer kunde utveckla arbetarnas initiativförmåga mot den reaktionära offensiven utan hänsyn till de borgerliga lagar och institutioner som sökte klavbinda arbetarna. Man bröt transport blockaden genom att beslagta lastbilar och andra fordon och organisera ett eget transport- och distributionssystem. När företagarna försökte lamslå fabrikerna ockuperade arbetarna fabrikerna och fortsatte produktionen i egen regi. När handeln ströps organiserade man en egen distribution och ett system av Folkbutiker. Mot de fascistiska banden skapade man egna självförsvarsbrigader.

När massorna på detta sätt hade slagit tillbaka den reaktionära offensiven fortsatte de ändå att organisera Cordones och Commandos. Regeringen och CUT (det chilenska LO) gjorde allt för att förmå arbetarna att lägga ned dessa kamporganisationer. Dessa regionala proletära enhetsfronter anklagades för att de splittrade arbetarrörelsen! För reformisterna och de fackliga byråkraterna utgjorde Cordones och Commandos ett hot mot den institutionella ordningen på vilken de byggde hela sin existens. Men för revolutionärerna var dessa organ en oerhörd framgång för massorna – frön till en arbetar- och folkmakt som alternativ till den borgerliga makten.

När reformisterna insåg att försöken att förstöra dessa frön till arbetar- och folkmakt antog man en ny taktik: att erkänna dem för att ge dem en annan innebörd. De skulle vara stödjepunkter för regeringen, helt och hållet underkastad dess ledning. De skulle bli bihang till den borgerliga statens verkställande makt. Men även denna manöver slogs tillbaka av massorna som krävde:

  -   att inte lämna tillbaka de fabriker som man exproprierat under lockouten.
  -  arbetarkontroll och arbetarstyre över industrin, sjukhusen, skatterna etc.
  -  definitivt avskaffande av de gamla kapitalistiska distributionsformerna genom att expropriera de större distributionsföretagen och ge JAP större befogenheter och inrätta folkbutiker och införa ransonering av en del nödvändighetsvaror (‘Canasta Popular’, ‘Folkkorg’).De nya målsättningar som arbetarnas strider utvecklades efter och för vilka massorna samlades i Industribältena och Stadsdelskommandona innebar, som vi sagt tidigare, i själva verket ett förnekande av den borgerliga legaliteten. Det spontana sätt som ”bältena” och ”kommandona” organiseras på går därför klart utanför de administrativa indelningar inom vilka byråkraterna skickligt hade ansträngt sig att hålla arbetarklassen inspärrad och ersätter dessa med nya indelningskriterier, vilka framför allt tog hänsyn till den kämpande solidaritet hos de massor som befann sig inom ett och samma industri- och befolkningskomplex. I motsats till CUT:s administrativa indelning (departement, kommuner, etc) som avgjordes av den borgerliga statens ‘skiljedoms’-mekanismer, så organiserade ”bältena” och ”kommandona” massorna inte för att föra dem till ‘förhandlingsbordet’, utan för att stärka stridsförmågan mot klassfienden och förbereda dem för maktövertagandet. Men samtidigt som situationen krävde att man energiskt stimulerade och förberedde dessa organismer för att i spetsen för de folkliga massorna möta de oerhörda uppgifter som de hade framför sig, så stannade de politiska organisationer som främst ledde Industribältena upp på halva vägen och visade sin fullständiga oförmåga att nä upp till den nivå som omständigheterna krävde. Därför lyckades inte ‘bältena’ och ‘kommandona’ övervinna sin karaktär av embryonal makt, dvs de kunde inte utvecklas på regional och nationell nivå och ännu mindre förbereda beväpning av proletariatet och de folkliga massorna. Frånvaron av ett sant revolutionärt parti visade sig här i sin fulla styrka vara den största och den ödesdigra svagheten hos den kraftfulla massrörelsen som stod vid segerns portar.”

Situationen efter kuppen

I inledningen till den resolution som antogs på LCC:s första kongress som direkt efter kuppen tar upp denna fråga [12] säger kamraterna: ”Mer än en gång har det sagts, att strutsens politik inte överensstämmer med revolutionärernas. I detta sammanhang har Lenin vid ett tillfälle påpekat att ‘....nederlaget inte är så farligt som rädslan för att ur nederlaget dra alla slutsatser...’ Om vi skulle stödja åsikten att det faktum att man erkänner motgångarna skulle framkalla nedslagenhet och försvaga kampviljan, vore vi revolutionärer utan värde.”

Till skillnad från nästan hela den övriga chilenska vänstern, stod det mycket snart efter kuppen klart för LCC att kuppen inneburit ett mycket djupt nederlag för de chilenska massorna i sin befrielsekamp och att uppgifterna i den fortsatta kampen nödvändigtvis måste utgå från detta faktum. Nederlagets omedelbara följd för arbetarklassen var att de i ett slag ”förlorat absolut alla ekonomiska, politiska och sociala landvinningar”.[13]

UP-partierna i sin helhet – med MAPU undantaget under en tid ville hellre tala om ”tillbakagång” i kampen än nederlag och gjorde allt för att förhindra att några strömningar inom arbetarrörelsen tog upp och klargjorde djupet i nederlaget och framför allt att ha tolkningar om orsakerna till nederlaget (de lyckades också hindra MIR från att gå till djupet i dessa frågor). De var mycket väl medvetna om att breda sektorer inom arbetarrörelsen redan satte upp ledningarna för de reformistiska partierna och deras strategi och taktik som orsaken till det blodiga nederlaget.

LCC menade att då kuppen slagit sönder eller mycket hårt skadat samtliga massorganisationer: partier, Fickföreningar, Cordones, etc, och demoraliseringen av arbetarklassen och övriga förtryckta bredde ut sig, så måste uppgifterna under perioden efter kuppen i första hand bestå i att reorganisera arbetarnas alla kamporganisationer och påbörja en mobilisering av arbetarna i försvarskamp för sina mest elementära och omedelbara krav:

”Den revolutionära masslinjen måste stödja sig på formulerandet av agitatoriska paroller av demokratisk och övergångskaraktär, vilka gör det möjligt att isolera diktaturen och i kampen dra med alla de skikt, som är missnöjda med dess ekonomiska och repressiva politik. Genom att utnyttja varje missnöje, hur begränsat det än är, är det möjligt och nödvändigt att ena majoriteten av landets befolkning kring arbetarklassen och formera en omfattande och stark ‘antifascistisk enhetsfront’..” samt att utveckla ”fasta och permanenta överenskommelser mellan alla revolutionära och klasskampsinriktade tendenser genom att utforma en enhetlig allianspolitik som inriktas på att stärka revolutionärernas ställningar och öka proletariatets stridbarhet.[14] Denna senare form av enhet kallar kamraterna för den ‘revolutionära enhetsfronten’. Under den första perioden efter kuppen kom LCC:s karakterisering av situationen och vilka uppgifter den ställde att helt skilja sig från det sätt MIR tog upp detta. LCC försöker också under denna period öppna en diskussion med MIR om detta, genom sin press i Chile. Som ett exempel på MIR:s sätt att under denna period ställa uppgifterna i kampen tar kamraterna upp en diskussion med MIR kring deras Manifest från maj 1974: ”....den reaktionära och repressiva militärjuntans ekonomiska och politiska kris har skapat en mäktig motståndsrörelse. Folkets Motståndskommittéer, vilka nu också innefattar de kristna revolutionärerna, kan räknas i tusentals; i fabriker och slumområden, på storgods, kontor, gymnasier, universitet, etc”.[15]

Allmänt menar LCC att MIR:s syn på dessa frågor ”... visade sig i konstant undervärdering av tillbakagången i massornas kampvilja och organisering tillsammans med en övervärdering av viljan och möjligheten för dessa att ta itu med de uppgifter motståndet mot diktaturen ställer.... Vi menar att kamraterna missat de mest grundläggande aspekterna i en period som fortfarande är djupt präglad av ett stort nederlag för arbetarklassen och en förstärkning av den borgerliga kontrarevolutionens styrkor”. [16] LCC fortsätter polemiken mot MIR:s syn på uppgifterna idag: ”Aldrig tidigare har en borgerlig regering åtnjutit ett så djupt hat från arbetarklassens hjärtan, som diktaturen i Chile idag. Detta är helt riktigt. Likväl visar sig inte detta massiva hat och missnöje i ett motsvarande brett organiserat motstånd mot juntan... För att göra en korrekt bestämning av uppgifterna är det nödvändigt att utgå från en bedömning av vad som verkligen existerar och inte vad vi skulle vilja existerade... MIR lägger fram en katastrofvision av diktaturens utveckling, samtidigt som man gör en önskebeskrivning av massrörelsen, som möjligtvis kan ha ett agitatoriskt värde, men som inte har något politiskt värde. MIR föreslår en offensiv taktik i en period av nedgång i arbetarkampen. Detta är en avantgardistisk attityd, som på många sätt påminner om den som låg bakom krossandet av de revolutionära organisationerna i Brasilien. Det är en attityd som bara kan leda till att kampen mot juntan övergår till att bli ett krig på liv och död mellan MIR och juntan”. [17] LCC:s kritik av MIR:s ”önskebeskrivning” av situationen i motståndskampen har senare till viss del t o m anammats av MIR själva, men naturligtvis utan att dra de rätta slutsatserna av det.

Då LCC talar om skapandet av mer ”fasta och permanenta överenskommelser mellan alla revolutionärer och klasskampsinriktade tendenser”, gör de detta utifrån konkreta mål för utvecklingen av kampen. De säger: ”Vi anser det vara nödvändigt att resa paroller som tar upp de mest elementära problem (generella löneökningar, mötesfrihet, etc) för att utifrån dessa paroller utveckla arbetarnas och folkets kamp. Men vi reser dom huvudsakligen inte för att via en direkt konfrontation med diktaturen och staten kämpa för dess förverkligande. Vi gör det för att vidareutveckla delstriderna, för att skapa förutsättningar för att varje dag dra in allt bredare sektorer i kampen mot och konfrontationen med diktaturen och kapitalet. Därför måste vi idag framför allt arbeta för att på så sätt skapa regelbundna och stabila strukturer för diskussion och utvärdering av de hittillsvarande striderna och för planeringen av nya kampformer. Dessa organisationer, som är nära lierade med det kampavsnitt där de utvecklas – både vad gäller de strider de leder och vad gäller de sektorer de organiserar och leder – är motståndskommittéerna”.[18]

På vilket sätt har då LCC arbetat och vilka fler typer av kampformer föreslår LCC för att motverka uppsplittringen av klassen och åter ena den i kamp mot diktaturen tillsammans med andra förtryckta skikt i samhället? Juntans eller sektorers av borgarklassen ”återuppbyggnad av Chile” innebär ett försök till kapitalackumulation med en hög grad av kapitalkoncentration och höjning av vinsterna med hjälp av en oerhört drastisk utsugning av arbetarklassen. En sådan omstrukturering av ekonomin för att passa USA-imperialismen och de stora monopolens intressen, vilket det är fråga om, innebär ett behov av att helt kunna kontrollera arbetarmassorna och kunna krossa allt eventuellt motstånd. Förutom denna järnhårda kontroll av arbetarklassen är idag arbetslösheten och svälten de problem som värst drabbar arbetarklassen, med de massiva avskedandena, de mer än drastiska lönesänkningarna och prishöjningarna på nödvändighetsprodukter. Arbetslösheten och svälten bekämpas idag på många olika sätt och LCC menar att det är av största vikt att ta upp denna kamp vid de stora fabrikerna och att de legala fackföreningarna är en organisation inom vilken det går att på ett massivt sätt ta upp kamp Idag, trots juntans försök att kontrollera dessa helt. Men här har också både för LCC och andra de gemensamma matsalarna för arbetslösa och arbetslösas barn spelat en roll för att samla offren för juntans ekonomiska politik i ett minimum av organiserat arbete. Därmed inte sagt att de gemensamma måltiderna i Chile idag alltid fyller den funktionen. Avgörande krav att idag ta upp i kampen för diktaturens störtande, menar LCC vara försvaret av de demokratiska och mänskliga rättigheterna och ett ständigt avslöjande av diktaturens dagliga och brutala brott mot dessa.

Här är kampen för frigivandet av de politiska fångarna och för förbättringar av deras situation i fängelserna av stor vikt.

Inom ramen för en kamp för de demokratiska rättigheterna inkluderar kamraterna kampen för pressfrihet, mötesfrihet, för offentliga rättegångar, för borttagandet av undantagstillståndet, etc.

Kring alla dessa frågor måste det idag organiseras upp ett arbete och en mobilisering. LCC-kamraterna menar att detta inte är tillräckligt. Idag liksom alla andra dagar måste en revolutionär organisation hela tiden i varje kampavsnitt hålla de strategiska målsättningarna i kampen levande, dvs att hela tiden visa framåt på och försvara den antikapitalistiska och socialistiska karaktären av kampen.

I en nederlagssituation som denna, då arbetarklassen är mycket försvagad och uppsplittrad, gäller det för alla revolutionärer att inte dras med i denna allmänna tillbakagång utan som Trotskij säger ”avancera mot strömmen” och på det ideologiska planet försvara de tidigare dyrköpta erfarenheterna för att de ska komma till användning i de framtida konfrontationerna.

Att man menar att kampen bör inriktas på det perspektivet och kring den centrala långsiktiga parollen: ”FÖR EN ARBETARNAS OCH FOLKETS REGERING”, bygger på en socioekonomisk analys av det chilenska samhället kombinerat med de erfarenheter de chilenska arbetarna gjort under de tidigare framgångsrika perioderna.

Karakterisering av juntan

Vi skall avslutningsvis helt kort nämna hur LCC karaktäriserar militärjuntan i Chile.

Man har betonat att en sådan karakterisering av juntan inte är någon intellektuell ordlek, utan en uppgift som syftar till att lära känna fiendens väsen, för att på bästa sätt kunna bekämpa denna. Bl a för att bestämma detta har LCC genomfört två kongresser och skrivit många artiklar i sin press. Vi kan därför inte här gå in på hela den analysen. Vad vi ändå vill göra är att titta lite närmare på vad LCC kommit fram till vad gäller vilken typ av regering landet har.

Kamraterna i LCC är klara över att juntan inte är fascistisk om man använder begreppet på samma sätt som på 30-talet i Europa. Framför allt är den chilenska bourgeoisin oförmögen att utveckla en politik som är självständig gentemot imperialisterna och som skall genomföras på deras bekostnad. Samtidigt uppvisar juntans politik många drag som liknar de fascistiska staternas på 30-talet med den skillnaden att man baserar sig helt på de militära styrkorna och saknar civila styrkor av någon omfattning. Denna militärdiktaturs speciella drag försöker man teckna med begreppet militärfascistisk diktatur”.

Att resten av Fjärde Internationalen inte använder detta begrepp beror på att det anses kunna skapa förvirring om juntans karaktär. LCC:s isolering i en svår underjordisk situation försvårar givetvis en internationell diskussion i denna och andra viktiga frågor som t ex enhetsarbete men vi vet att kamraterna håller på att precisera sina ståndpunkter.

Material om Chile

Den här genomgången beskriver naturligtvis endast en del av LCC:s ståndpunkter och politiska arbete. En hel del material om och av LCC finns nu dessutom tillgängligt på svenska. Vi vill nämna följande:

”LATINAMERIKA: vänd nederlaget till seger”, Rött Forum nr. 11, juni -75.
”MIR och det aktuella läget i den chilenska klassklasskampen”, ur LCC:s Utlandsbulletin nr. 3.
”OLAS, en förebild?”, ur LCC:s Utlandsbulletin nr. 3.
”UP i CHILE, gamla illusioner och nya”, Rött Forum nr. 14, januari -76.
”CHILE, CHILESOLIDARITET, om KAF, LCC och Fjärde Internationalen”, utgiven av chilekommittéaktivister från KAF i Stockholm.
Dokument från Chile 1, ”Den fascistiska kontrarevolutionen och proletariatets uppgiften>, resolution från LCC:s 1:a kongress.
Dokument från Chile 2, ”Reformismens historiska nederlag”, resolution från LCC:s 2:a kongress.
Dokument från Chile 3, ”Mot den revolutionära generalstrejken”, resolution från LCC:s 2:a kongress.

Noter:

[1] ”Reformismens historiska nederlag”, dokument från LCC, publicerat i serien Dokument från Chile.

[2] I en deklaration från juli -73 slår MIR fast att ”folkmakten” skulle vara ”självständig” i förhållande till regeringen, men inte nödvändigtvis i motsättning till den.

I ”Chile Hoy”, augusti 1973, säger Miguel Enríquez, MIR:s dåvarande generalsekreterare: “Vi utvecklar Cordones Industriales som geografiska basorganisationer till CUT och vi är emot parallellism till CUT”.

LCC – Liga Comunista de Chile

av Henrik Janbell