Ur Fjärde internationalen 5/1976
Kampen mot det borgerliga klassförsvaret har alltid utgjort en huvudfråga för kommunister. Som en del i denna kamp ingår stödet till de värnpliktigas kamp för sina omedelbara krav och intressen, en kamp som idag tar sig uttryck i en begynnande soldatfacklig organisering på de svenska regementena. Det är i det sammanhanget följande resolution skall ses. Den antogs av KAF:s politiska byrå den 19 augusti i år.
Förbundet har länge haft en vacklande inställning till frågan om soldaternas fackliga organisering, en fråga som under många år drivits av fr a den maoistiska rörelsen. Denna rörelses opportunistiska, och sedermera allt mer öppet kontrarevolutionära linje har förlett oss till att på ett lättvindigt sätt ta avstånd från all soldatfacklig organisering.
Vårt ställningstagande har fört oss in i en sekteristisk och utanförstående position, som gjort oss oförmögna att på ett vettigt sätt svara på den fråga som länge, och speciellt sedan segern i kampen för 1 000:- till muck, varit den centrala i den svenska soldatrörelsen.
Under de två senaste åren har dock en glidning skett i våra ståndpunkter. En första antydning till vändning kom i den resolution som det dåvarande NL tog sommaren 1974. I den kunde vi läsa:
”Vi är för en sådan massorganisering kring de krav som tidigare nämnts. En sådan organisering på kompani- och regementsnivå är naturligtvis ingen socialistisk organisering. Det är en massorganisering som i sin förlängning kan bli ett alternativ till de skendemokratiska organen och utgöra embryon till soldaternas egna organ.”
För första gången erkändes i ett offentligt dokument behovet av soldaternas massorganisering.
På vår femte kongress fanns ytterligare preciseringar, även om många oklarheter återstod:
”De senaste årens soldatkamp har visat behovet av en mer permanent organisering av masskaraktär bland soldaterna för att åstadkomma en samordning och en kontinuitet. Det är en organisering som är att likna vid fackföreningarna...
Organiseringen måste bygga på arbetarsoldaternas behov.
Det är dessa rörelsen måste utgå ifrån. Det innebär också att denna typ av rörelse måste ha intima band med den fackliga rörelsen utanför förbanden, något som också pekar på nödvändigheten av att ta upp dessa frågor i fackföreningarna.
Det är idag möjligt att bygga denna typ av organisering lokalt, men det är inte möjligt att utifrån våra nuvarande erfarenheter i detalj fastslå hur en permanent massorganisering på förbanden bör eller kommer att se ut. Det är en fråga som de revolutionära marxisterna måste fortsätta att diskutera.”
Vad som slogs fast på kongressen var behovet av en Koppling till arbetarrörelsen, till Gen fackliga rörelsen. Men fortfarande var frågan mycket oklar.
Förbundet är nu moget för en ytterligare precisering av våra ståndpunkter i frågan om soldaternas fackliga organisering.
Vi måste slå fast att vi obetingat är för soldaternas rätt att organisera sig som kollektiv, för en kollektiv kamp. Detta är grundläggande.
Vi arbetar också idag aktivt för att bygga soldatfackföreningar, som strävar efter att organisera alla soldater och som kompromisslöst försvarar soldaternas intressen utan att ta ansvar för den borgerliga militärapparaten.
När vi tar upp frågan om soldaternas fackliga organisering måste vi ständigt relatera den till anti-militarismen. Ty varför arbetar vi inom krigsmakten? Vårt arbete ingår som en del i en strategi för den svenska revolutionen. Målet är att erövra arbetarmassorna för en an ti-militaristisk linje och därmed omöjliggöra att armén kan sättas in mot kämpande arbetare i Sverige och omintetgöra bourgeoisins möjligheter att använda den svenska armén i ett imperialistiskt krig. Det långsiktiga perspektivet på vårt arbete inom militärapparaten slås fast i parollen INTE EN MAN, INTE ETT ÖRE ÅT KLASSFÖRSVARET!
Ett led i detta arbete är en kamp för att bryta ner den militära isoleringen, att ”civilisera” lumparlivet. Det är viktigt dels för att koppla soldaternas kamp till arbetarklassens, dels är det ett led i vår långsiktiga kamp mot militärapparaten och för arbetarklassens beväpning.
En sådan konsekvent soldatkamp måste innebära en total självständighet i förhållande till den borgerliga staten, dess våldsapparat och dennas organisationer. Det är en självständighet som måste vara både programmatisk, organisatorisk och ekonomisk. Allting annat kommer att leda till att soldaternas intressen kompromissas bort.
Men en sådan total självständighet i förhållande till den borgerliga staten är inte detsamma som en absolut självständighet i allmänhet. Ingen organisation, ingen rörelse kan existera i ett vacuum i klasskampen.
Majoriteten av soldaterna är arbetarungdomar i vapenrock. Det är därför naturligt att soldaternas fackförening blir en integrerad del av arbetarrörelsen. Intima band måste knytas till arbetarnas fackföreningar. Perspektivet måste vara en nationell soldatfackförening ansluten till LO-kollektivet. Det är bara genom en sådan knytning till fackföreningsrörelsen som soldaternas kamp kan få en klassmässig förankring. Det är också bara genom en fast bas i den fackliga rörelsen som soldaternas organisationer, med deras snabba genomströmningshastighet, kan få en kontinuitet och stabilitet.
Detta innebär också att en kamp måste föras inom fackföreningarna för att dessa skall ta ansvar för sina medlemmar på förbanden. De soldater som är fackföreningsanslutna, en grupp som i och för sig utgör en minskande minoritet, måste ha rätt och möjlighet att fortsätta delta i den fackliga aktiviteten. Hela den fackliga rörelsen måste ta kamp för soldaternas krav och för deras rätt till facklig organisering.
Den fackliga organiseringens plattform måste grunda sig på en rad konkreta krav som är centrala i soldaternas kamp.
De värnpliktiga utsätts idag för ett hårt ekonomiskt förtryck. Självfallet slår detta hårdast mot arbetarsoldaterna. Många tvingas leva på socialhjälp och andra bidrag. Soldaterna måste garanteras en minimilön. Denna lön måste vara sådan att ingen skall behöva lida ekonomisk nöd för att han tvingas tillbringa sju månader till ett år i en militärförläggning. Vi måste därför kräva GARANTERAD INDEXREGLERAD MINIMILÖN, OBEROENDE AV GRAD!
Perspektivet måste vara att soldaternas fackföreningar blir förhandlingspart om denna lön.
Soldaterna tvingas idag ofta tjänstgöra upp emot 60 timmar i veckan. En sådan tjänstgöring omöjliggör självfallet all politisk och skapande aktivitet. Som alla andra arbetare måste även soldaterna få REGLERAD ARBETSTID — 40-TIMMARSVECKA! ALL TJÄNST SKALL RÄKNAS IN 1 TJÄNSTETIDEN!
ÖB har vid flera tillfällen hävdat att en 40-timmarsvecka skulle innebära förlängd utbildningstid. Vi är inte bara emot varje sådan förlängning. Vi måste dessutom kräva FÖRKORTAD VÄRNPLIKT!
En annan lösning som företräds av en fraktion inom militärapparaten är en gradvis övergång till en elitarmé. Förberedelser för en sådan övergång pågår redan. Vi måste säga ett kraftfullt NEJ TILL VARJE FORM AV ELITARMÉ!
Under täckmantel av ”krigets krav” tvingas soldaterna ofta utföra livsfarliga övningar. Varje år sker en rad olyckor, ofta med allvarliga skador som följd, på förbanden. Soldaterna måste därför tillkämpa sig ett VETO MOT FARLIGA ÖVNINGAR — RÄTT ATT VÄLJA SKYDDSOMBUD PÅ VARJE PLUTON!
Under lumpartiden rycks soldaterna plötsligt upp ur sin invanda miljö för att under ett knappt år ofta leva långt från familj och vänner. Detta avbrott infaller dessutom otta mycket olämpligt i studier och annat. Vi måste därför kräva RÄTT FÖR SOLDATERNA ATT SJÄLVA BESTÄMMA TID OCH PLATS FÖR SIN VÄRNPLIKT!
Idag är i dat närmaste all politisk aktivitet på förbanden förbjuden. För en politiskt tänkande soldat är en farlig soldat. Men förutsättningen för all facklig kamp på förbanden är självfallet också en kamp för FULLSTÄNDIGA POLITISKA FRI- OCH RÄTTIGHETER PÅ FÖRBANDEN!
Även om befälens rätt att bestraffa soldaterna under de senaste åren beskurits (arreststraffets avskaffande etc) finns det fortfarande stora möjligheter för dem att via ”tillrättavisningar” slå ner på oppositionella soldater. Där är kravet AVSKAFFA BEFÄLENS BESTRAFFNINGSRÄTT fortfarande lika aktuellt.
En viktig funktion för militärapparaten är som skydd för den svenska kapitalismen mot den s k ”inre fienden”, dvs arbetarklassen. Den soldatfackliga rörelsen har under hela sin livstid vänt sig mot denna möjlighet. Kravet står fortfarande fast: NEJ TILL MILITÄR TRUPP MOT FOLKET!
En grundförutsättning för att soldaternas framtida fackförening skall bli en aktiv och kämpande fackförening är att den bygger på den proletära demokratins principer. Basen måste vara aktiva basorgan på förbands- och ända ner till kompaninivå. där soldaterna ansluter sig individuellt. Fullständig tendensfrihet måste garanteras både lokalt och nationellt. Samordningen av de olika lokala organisationer som nu håller på att bildas måste ske frivilligt och utan diktat uppifrån.
Ett problem med varje permanent organisering för soldater är kontinuiteten. Det faktum att soldaterna gör sin värnplikt under en begränsad tid gör att arbetet splittras upp — att den ”nya kullen” av värnpliktiga får dras med samma problem som deras föregångare. En tänkbar lösning är här att de soldater som varit medlemmar i soldatfackföreningen, fortsätter att vara aktiva även efter muck i speciella ”veteranföreningar” och på så sätt bidrar med de erfarenheter de fått av fackföreningsbygge.
Den värnpliktiga arbetsgruppen (VPLAG), och det forum där den tillsätts, vpl-konferensen, uttrycker å ena sidan den gryende soldatrörelsens behov av centralisering och samordning mellan de olika kampavsnitten, och ä andra sidan socialdemokratins och militärmyndigheternas försök att svara på en
växande soldatkamp, att genom olika typer av skendemokratiska organ leda in soldatrörelsen i ”samförstånds”-banor. SSU:are, borgare, maoister och andra fosterlandsvänner har i organ som VPLAG och förbandsnämnder medverkat i militärens projekt. Vid kampen för 1 000:- till muck tvingade soldaternas mobiliseringar vid en rad förband VPLAG att delvis fungera som en nationell samordnare av kampen, men samtidigt försökte den förhindra att kampen gick utanför militärens kontroll. T ex gick den ut i hetskampanj mot massjukskrivningarna vid 120/ K4. Att VPLAG var splittrad i frågan speglar motsägelsen mellan de behov som skapandet av VPLAG uttrycker.
Men karaktären hos VPLAG och andra organ kan inte förhindra oss från att kandidera vid val till dem. att arbeta i dem etc.
Så länge som dessa organ har någon form av förtroende bland den stora massan av soldater måste vi vara beredda att tillsammans med soldaterna pröva deras effektivitet och verka för att i praktiken avslöja deras funktion och oförmåga att driva soldaternas krav. Samtidigt måste vi bygga och visa på det enda som kan genomföra dessa krav, massmobiliseringen. I val till VPLAG och andra skendemokratiska organ för vi fram vår syn på soldatfackföreningar och visar på hur uppbygget av sådana måste ske.
Vi måste också peka på skillnaden mellan en demokratisk organisering av soldaterna och den typ av organ, förhandsnämnder etc, som militärapparaten erbjuder.
VPLAG är sedan flera år av vpl-konferensen bunden till att stödja uppbygget av fackliga strukturer på förbanden. Vi måste kräva att VPLAG verkligen följer vpl-konferensens beslut och bygger fackliga organisationer och inte samrådsstrukturer. Som framgått av det ovanstående innebär detta att vi måste ta kamp mot den nuvarande VPLAG:s linje kring följande axlar:
* I värnpliktsprogrammet ingår fortfarande, trots uppmjukningar på den senaste vpl-konferensen, skrivningar som tar ställning för ett starkt svenskt värnpliktsförsvar. En sådan inriktning kommer att få konsekvenser för det konkreta agerandet. Det senaste exemplet är den senaste vpl-konferensens vägran att ta upp kravet på ett förbud mot cykeltolkning.
Vi måste arbeta för att vpl-konferensen och de fackliga organisationerna avvisar varje form av försvarsvänligt ställningstagande.
* Vår inriktning måste vara att skapa en medvetenhet bland soldaterna om nödvändigheten att ställa de soldatfackliga organisationerna på en anti-militaristisk grund, även om vi idag på vpl-konferensen i första hand verkar för att konferensen inte tar någon försvarspolitisk ställning.
* Både vpl-konferensen och VPLAG är fortfarande beroende både ekonomiskt och organisatoriskt av militärapparaten. Vpl-konferensen organiseras av försvarsstaben och VPLAG:s löner betalas därifrån. Vi måste kräva att detta beroende omedelbart bryts. Inga andra än soldaterna själva skall ha något att säga till om när det gäller soldaternas egna organisationer.
* VPLAG:s organisatoriska perspektiv när det gäller uppbygget av fackliga strukturer på förbanden är idag mycket dunkelt. Man talar om organisationer samtidigt som man talar om att bygga på de ”förtroendevalda” på förbanden. Vi måste kräva att VPLAG klart och entydigt stödjer uppbygget av demokratiska fackföreningar på basnivå på förbanden bestående av aktiva, individuellt anslutna medlemmar.
* VPLAG odlar idag kontakter med de olika befälsförbunden utifrån befälens och soldaternas föregivet gemensamma intresse av ett starkt svenskt försvar. Vi måste dels kräva att kontakterna med fackföreningsrörelsen prioriteras, dels att allt samarbete med andra organisationer sker på grundval av soldaternas kamp och intressen.
Vårt perspektiv måste vara skapandet av en nationell soldatfackförening med årliga nationella kongresser som väljer en styrelse. Vi kräver också att VPLAG verkar för en sådan inriktning. I praktiken kommer varje framsteg i bygget av nationell soldatfacklig organisering att innebära att strukturer som VPLAG i praktiken kommer att överflyglas.
Men idag befinner vi oss i ett skede av ett första stapplande uppbygge av fackliga strukturer på förbanden. På flera håll i landet såg vi förra året uppkomsten av sådana. Typiskt är också att deras tillkomsthistoria var olika, de hade olika plattform och olika struktur.
På S 1 i Uppsala gick man ut med en namnlista till stöd för skapandet av en fackförening. Kraven/plattformen som angavs var de viktigaste aktuella kraven för soldaterna. Appellen utmynnade i förslaget att under sommaren hälla ett konstituerande möte.
På Ing l i Södertälje bildade de förtroendevalda en organisation där de beslutade om plattform och allt för att sedan gå ut och sälja medlemskort till soldaterna.
På I l i Kungsängen sammankallade man ett möte efter en diskussion där kraven slogs fast. Det var krav som bl a innehöll ett försvar av värnpliktsarmén.
Grundläggande för oss måste naturligtvis vara att varje uppbygge av fackliga strukturer bör föregås av ordentliga diskussioner bland soldaterna. De bör sedan organiseras kompanivis, om så är möjligt. Plattformen bör som ovan nämnts innehålla konkret• krav som utgår från soldaternas intressen.
Men med tanke på de styrkeförhållanden som idag räder på förbanden kommer vi att se uppkomsten av mänga frän början deformerade fackliga projekt. Sä länge dessa har någon som helst representativitet bland soldaterna kan vi inte ställa oss utanför dem. Tvärtom bör vi gå in i dem för att försöka förändra dem. Vi bör tålamodigt förklara att uppbygget av en fackförening som på Ingl inte är det effektivaste för att bygga en stark facklig rörelse. Vi bör förklara varför krav som på Il kommer att ställa organisationen i motsättning till soldaternas kamp.
Endast genom att finnas där soldaterna finns kan vi emellertid få någon framgång i vår kamp för en kämpande och demokratisk soldatfacklig rörelse.