Ur Fjärde internationalen 5/1976
Huvuddelen av den här sammandragna resolutionen antogs redan i juni av den Politiska Byrån i KAF. I den här versionen har det inledande avsnittet fräschats upp (fast de politiska huvudteserna står kvar som de stod i juni); vissa formuleringar om tjänstemannarörelsen har sprängts in; det självkritiska avsnittet om den förra avtalsrörelsen har utvidgats något; medan en del skrivningar om uppgifterna under den första fasen av avtalsrörelsen, valrörelsen och KAF:s valkampanj har tagits bort eftersom de är överspelade nu. Men vissa kompletteringar från augusti har arbetats in i texten, om uppgifterna under månaderna innan de centrala förhandlingarnas början.
Resolutionen som helhet ska ses inom ramen för mer övergripande texter som förbundet publicerat; PB-resolutionen om Valt – och sedan? i förra numret av Fjärde Internationalen samt programskriften ”Arbetarklassens befrielse---” (Bokförlaget Röda Rummet).
För närvarande arbetar vi också med en politisk analys av läget efter valet och uppbygget av KAF. Där tas också en hel del taktiska frågor upp, som inte behandlas här, men som är viktiga för avtalsrörelsen, t ex taktiken i förhållande till olika strömningar inom socialdemokratin och den fackliga byråkratin.
Resolutionen vänder sig i första hand – men naturligtvis inte bara – till kamrater som arbetar eller vill arbeta tillsammans med förbundet i den fackliga frågan. 14/10
1. Den lågkonjunktur som kännetecknade den svenska ekonomin från slutet av 1974 till början av 1976, dämpade inte kampviljan och kampförmågan bland de lönearbetande[2]. Tvärtom ökade aktiviteten på arbetsplatserna påtagligt under 1975 — och det inte bara för grupper inom LO-området.
Det föreligger än så länge bara en ofullständig strejkstatistik för 1976. Men man kan anta att den form av aktivitet som kan mätas i strejker har minskat något — och det av två skäl. Det förs inga avtalsförhandlingar och det innebär att det saknas en sammanknytande och organiserande faktor av den typ som det funnits under de två tidigare åren. Vidare har säkert valet haft sin betydelse. Ett parlamentariskt val förskjuter ju alltid det politiska intresset och den samhälleliga aktiviteten till vad som rör sig på nationell nivå. Som regel betyder det också att den lokala fackliga aktiviteten mattas eller åtminstone tar sig andra former än ”i normala fall”.
Även om strejkaktiviteten skulle ha dämpats, så är det inget tillförlitligt mått på den totala fackliga och politiska verksamheten på arbetsplatserna. Med strejkstatistik kan man ju inte mäta i hur hög grad olika arbetargrupper dragits in i t ex politiska diskussioner, som kan vara nog så viktiga för framtiden.
Det är inte möjligt att peka ut de samhälleliga faktorer som skulle ha lett till en minskad kampvilja och kampförmåga från de grupper av arbetare som tidigare visat sig beredda att kämpa.
2. Under 1975 har de lönearbetandes reallöner överlag inte bara bevarats utan till och med ökats. Det har endast kunnat ske tack vare en kombination av centralt avtalade påslag, skattereformer och ytterligare påspädningar genom den lokala lönekampen.
Inte heller här finns det någon ordentlig statistik för 1976. Men det är mycket troligt att reallöneutvecklingen kommer att bli sämre under 1976 än under 1975 — men hur mycket sämre är det omöjligt att säga ännu.
Avtalet för i år är sämre än för det första avtalsåret. De fackliga ledningarna har dessutom vägrat att utnyttja avtalens skrivningar om ”rätt till nya förhandlingar i vissa fall” — med några få undantag. Alla erfarenheter visar slutligen att det är svårare att föra lönekamp om det inte sker i anslutning till en gemensam avtalsrörelse. Sådana faktorer måste slå igenom i lönestatistiken för 1976.
3. Även om den öppna kampen som regel ställt lönekraven
i centrum får man inte övertolka det som att de kampvilliga arbetargruppernas intressen skulle vara helt inriktade på lönefrågor. Den offensiva lönekampen har säkert kommit att tjäna som uttryck för ett bredare missnöje. Frågan om köpkraften har fått en särskilt framskjuten plats därför att den verkligen upplevs som speciellt överhängande, men också därför att den framstått som den kampfråga, som det varit lättast att gripa tag i.
4. Utgångsläget för den kommande avtalsrörelsen är förmånligt — dels då det gäller vissa objektiva förhållanden som den nuvarande sysselsättningen och hotet om kommande arbetslöshet; dels i fråga om en del subjektiva faktorer, bl a självförtroendet inom klassen.
5. Men ett gott utgångsläge är inte detsamma som ett bra slutresultat. Lönearbetarnas politiska beredskap att på sikt stå emot ett hårt motstånd från arbetsköparna och den borgerliga regeringen och en uppdriven splittringspolitik från den fackliga byråkratin, ligger långt efter deras förmåga att i nuläget kämpa för vissa omedelbara intressen.
Lönarbetarnas möjligheter att under de närmaste åren försvara sin köpkraft och sina behov av förbättrade arbetsförhållanden och sociala reformer beror på deras förmåga att överskrida de ramar som den fackliga byråkratin ställer upp, dvs i vad mån de lyckas undgå att integreras i reformisternas klass-samarbetsprojekt. En av de faktorer som spelar en stor roll här är utgången av valet den 19 september. Med den borgerliga valsegern kommer den centrala fackliga byråkratins ”återhållsaminflytandeavtal att få mycket svårare att slå igenom. Trots att den borgerliga valsegern säkert upplevts som en klar motgång för de arbetande massorna, så kommer den förmodligen snarare att leda till en stegring än till en dämpning av kampviljan.
6. Med en borgerlig regering så kommer också ”striden för ett bra avtal” att kunna få en mer uttalad och mer offensiv politisk dimension.
För vår del måste vi se avtalsrörelsen som ett direkt medel i kampen mot den nya M-Fp-C-regeringen, som ett vapen för att bidra till att fälla den (innan dess mandatperiod går ut).
Det innebär inte så mycket för formuleringen av de enskilda krav som bör föras fram i avtalsförhandlingarna. De materiella, sociala och politiska villkoren förändras bara på ett begränsat sätt av att det nu sitter en borgerlig regering vid rodret.
Däremot innebär det en hel del för den taktiska uppläggningen...
— Hela diskussionen om den provisoriska skatteomläggningen för 1977 kommer t ex att rivas upp igen och med det en ny diskussion om statens förhållande till avtalsrörelsen. Men denna gång är det en borgerlig regering som ska lotsa igenom en ny skattereform, och nu är det en skattereform som LO och TCO redan från början avvisat respektive ställt sig skeptisk till.
LO har dessutom låtit meddela att man kommer att belöna varje ytterligare skattesänkning för grupper som har över 50 000 i årsinkomst utöver den som den socialdemokratiska regeringen föreslog, med kompletterande krav för de lägst avlönades räkning.
LO har också annonserat att man kommer att behandla alla andra förslag ”som innebär en relativ försämring för de lågavlönade”, som det heter, på samma sätt.
— Den nya borgerliga regeringen har annonserat en rundabords-konferens om ekonomin. LO har för sin del avvisat den öppna inbjudan att delta i konferensen ”om den är ett uttryck för en statlig inkomstpolitik”.
— Den fackliga byråkrati, som under alla år stått för en ”inkomstpolitik i samförstånd” med den socialdemokratiska regeringen kommer att ha mycket svårare att nå samförstånd med den borgerliga regeringen, om inte annat så för att förväntningarna och önskemålen på basnivå har förskjutits i och med regeringsbytet.
Det här är bara några exempel på att vi befinner oss i en ny situation efter den 19 september, en situation som kräver en mer förfinad taktik gentemot den fackliga byråkratin och reformistiskt påverkade arbetargrupper överhuvudtaget.
Det gäller här att ta hänsyn till de mer eller mindre uttalade motsättningar som existerar mellan fackliga ledare och de borgerliga krafterna, för att på så sätt skapa ett ökat utrymme för en dialog med socialdemokratiska arbetare om kampens mål och medel.
7. LO-ledningen är den av de fackliga ledningarna som klarast har formulerat sina utgångspunkter inför avtalsrörelsen; så här kan de sammanfattas:
— ”Det samhällsekonomiska läget och de ekonomiska framtidsutsikterna tillåter bara begränsade ökningar av utgifterna för arbetskraften” — det måste LO ta hänsyn till.[3]
— LO ”tar hänsyn till” att arbetsgivaravgifterna höjs när den statliga inkomstskatten sänks och till andra kostnadsökningar för ”arbetsgivarsidan” — att ”en stor del av utrymmet för förbättringar redan är intecknat”, som det heter.
LO accepterar återhållsamhet i lönekraven[4] och går med på att 5 veckors-semestern skjuts till 1978.
LO är överens med den förra socialdemokratiska och den nuvarande borgerliga regeringen om att 6-timmarsdagen avskrivs tills vidare.[5]
— För att lånare kunna ro den kommande avtalsrörelsen i hamn kommer LO att verka för en ”ram-samordning” med TCO-S (statstjänstemannasektionen), SACO-SR, PTK (privat tjänstemannakartellen) och KTK (den nybildade kommunaltjänstemannakartellen).
— Förhandlingarna mellan LO (m fl löntagarorganisationer) och SAF om "inflytandeavtal” inom ramen för den nya Medbestämmandelagen kommer att föras som en del av avtalsförhandlingarna för 1977.
Det som sagts hittills från LO-håll pekar på att man vill sluta ett ramavtal i dessa frågor samtidigt med det centrala avtalet om löneförhållandena och de övriga anställningsvillkor som regleras i det centrala avtalet. Därefter kommer de olika specialavtalen att börja manglas fram.[6]
— Vad gäller avtalsrörelsens formella uppläggning tycks det inte bli några större förändringar utöver den som följer av den förra punkten. De motioner till LO-kongressen som krävde ett större mått av intern demokrati inom fackföreningsrörelsen avslogs t ex samtliga. (Det gällde bl a krav på att vetorätten skulle avskaffas, yrkanden på att avtalen skulle ut på beslutande omröstningar och förslag om lokal strejkrätt.)
8. I fråga om lönepolitiken kan man sluta sig till att LO kommer att gå ut med följande linje:
— Ettårsavtal.
I en intervju med Gunnar Nilsson i Arbetet i maj menade denne t ex att det skulle vara ogörligt att få fram ett flerårs-avtal eftersom en allmän skatteomläggning kommer att bli aktuell ganska snart, ev. avtalsåret 1978. I väntan på den mås. te LO sluta ett ettårsavtal. Liknande uttalanden har gjorts från andra fackliga ledare.
Ett annat argument för ettårsavtal antyds i LO-rapporten Löner-Priser-Skatter: LO-medlemmarna ”tror” att inflationen under de närmaste 2-3 åren kommer att vara lika hög som under de senaste; de kommer att ha svårt att acceptera nominella lönehöjningar som är anpassade till en inflationsnivå långt under 10 procent; de måste ”vänjas till” en lägre inflationsnivå; det blir lättast om man tar ett år i taget.
— Begränsade generella höjningar — i kronor (eller kanske fr a i ören). Kronpåslag är numera LO:s huvudlinje.
— Fortsatt ”solidarisk lönepolitik” — dvs fortsatt relativt större satsning på lägre avlönade. Detta sker bl a genom låglönepåslag och särskilda löneglidningsgarantier (dvs garanterade lönehöjningar utöver de generella påslagen).
Landssekretariatets uttalanden inför och på LO-kongressen antydde att man kommer att lägga ännu större vikt vid löneglidningsgarantin än tidigare, jämfört med de generella påslagen.
Samma sak gick igen vid Gunnar Nilssons tal på Livsmedels-arbetarförbundets kongress i slutet av maj:
— Det måste skapas garantier för att alla LO-medlemmar får en bra förtjänstutveckling, sade han där.
— Vi kommer att satsa hårdast på de grupper som har liten eller ingen löneglidning och kommer därvid att kräva en betydligt bättre förtjänstutvecklingsgaranti än tidigare.
Vad gäller själva konstruktionen av dessa särskilda påslag avser LO att hålla fast vid den som genomdrevs föregående avtalsrörelse.[7]
— Samordnade förhandlingar mellan LO-förbunden.
LO-ledningens linje är otvetydig på denna punkt. Men det är möjligt att vissa förbundsledningar kommer att ”konstra”. Det finns ett visst missnöje inom förbundsbyråkratin i vissa ”höglöneförbund”, t ex Gruv, men också i vissa ”låglöneförbund” som Lantarbetarna. I det ena fallet bedöms den ”solidariska lönepolitiken” som alltför ”solidarisk”, i det andra som alltför otillräcklig. Transport är ett tredje exempel. Här är det fr a relationerna till Hamnarbetarförbundet som spökar.
Inget talar för att de särskilda intressen hos dessa olika kategorier skulle tillåtas ramponera LO-samordningen. Däremot finns det ett visst utrymme för så kallade utspel av mer demonstrativ typ. Utgången beror mycket på LO:s centrala avtalsuppläggning och i vad mån den tillfredsställer de olika förbundsledningarna; men också på hur den bemöts på ”gräsrotsnivå”.
— Åtminstone vissa förbund kommer att aktualisera krav på månadslön i en eller annan form; om pressen underifrån förstärks ytterligare kommer också LO-ledningen att tvingas ta upp månadslönefrågan på ett eller annat sätt.
Detta innebär också att meritvärderingen (MV) och arbetsvärderingen (AV) kan komma att aktualiseras i samband med avtalsrörelsen också från centralt håll. Inom Metall blir det i så fall lättare att kräva att MV- och AV-avtalen med Verkstadsföreningen rivs upp.
— LO-ledningen är för ”kontrollstationer” av den typ som återfinns i det gällande avtalet, men säger kategoriskt nej till varje indexreglering av lönerna.
— LO går emot krav på minimilön för hela arbetarkollektivet, men är inte emot avtal om lägsta lön på t ex företagsnivå.
Metalls ordförande Bert Lundin uttryckte säkert hela LO-ledningens inställning i följande uttalande vid Metalls avtalsråd i maj:
— Inom några LO-förbund med sämre avtalslöner än Metall har man sagt att den riktigaste satsningen för de lågavlönade i centralt samordnade förhandlingar borde vara att sikta in sig på en gemensam minimilön för hela den svenska arbetsmarknaden. Man skulle alltså överge den hittills använda tekniken med en särskild låglönepott.
— Metall har hittills värjt sig för alla sådana här idéer. Vi har gjort det mot bakgrund av de dystra erfarenheter man har i länder med lagstadgade eller avtalsöverenskomna lägsta löner.
I dessa länder är förtjänstläget låst just vid minimilönenivån för mindre kvalificerade arbetsuppgifter.
— LO ska ”uppmärksamma” unga arbetares situation och i sin avtalsuppläggning verka för ”jämlikhet mellan könen”; vad det kommer att betyda konkret är svårt att sia om idag.
Eventuellt kan det betyda att förbundens särskilda potter
— förra avtalsrörelsen en 25-öring — delvis kommer att användas för speciella insatser i denna riktning.
— LO håller fortfarande fast vid den provisoriska skatteuppgörelsen med regeringen (och TCO); LO är emot mittenpartiernas förslag i valrörelsen, medan TCO är skeptiskt; båda hade under alla omständigheter ansett att uppgörelsen för 1977 skulle ha blivit den sista provisoriska skattereformen inför en definitiv omläggning 1978.[8]
9. Tjänstemannaorganisationernas ledningar har inte redogjort för sina överväganden inför avtalsrörelsen lika klart som LO-ledningen — deras förhandlingsmaskinerier är dessutom inte på långt när lika enhetliga och centraliserade som LOs.
Här är i alla fall några punkter:
— Vad gäller de fyra huvudpunkterna — viljan att ta hänsyn till ”de samhällsekonomiska ramarna”, ”ram-samordningen”, uppläggningen av förhandlingarna om medbestämmandeavtal och avtalsrörelsens uppläggning i stort — så är huvudorganisationerna LO och TCO överens i stort.
— I fråga om lönepolitiken finns det viktiga skillnader, eftersom tjänstemannaorganisationerna överlag arbetar med en kombination av kron- och procentpåslag. (Detta är för övrigt den största stridsfrågan inom t ex SIF, Industritjänstemannaförbundet, SKTF, Kommunaltjänstemannaförbundet och TCO-S (stats tjänarkartellen inom TCO.)
— För ledningen inom TCO-S är också arbetstidsfrågan viktig — nu när det statliga Avtalsverket gått ut och krävt längre arbetstid för stora lärargrupper.
— Diskussionen om ”ram-samordning” med LO kommer att få en djupare innebörd inom t ex SIF-ledningen, där PTK:s konflikt nyligen ställde en massa problem på dagordningen, t ex industritjänstemännens arbetsplikt vid strejker inom Metallområdet.
— Också diskrimineringen av kvinnliga tjänstemän kommer antagligen att behandlas allvarligare inom PTK-styrelsen än inom LO-ledningen, med tanke på den ännu starkare lönediskrimineringen av kvinnor inom detta område än inom LO-området.
10. Innan vi går in på uppgifterna i de kommande avtalsförhandlingarna kan det vara lämpligt att i all korthet dra fram några kritiska punkter kring KAF:s (eller rättare, dåvarande RMF:s) agerande i den förra avtalsrörelsen.
— Den helhetsvärdering vi måste göra blir att vår propaganda under den förra avtalsrörelsen var ett stort steg framåt för förbundet.[9]
Vi utgick från en klar inställning till fackföreningarnas roll —grundad i ett riktigt principiellt resonemang och en hållbar konkret analys av klasskampens utveckling.
— Vi gick ut med klarare programmatiska ståndpunkter och en bättre argumentering för dem än tidigare.
— Vi försökte förankra ett helhetsalternativ till den fackliga byråkratins linje för avtalsrörelsens uppläggning och innehåll.
— Vi backade under detta alternativ med ett lödigt internt och externt material och en polemikrunda med andra vänsterorganisationer som står sig bra än idag.[10]
Men det fanns också många svaga punkter och ofullgångna ställningstaganden...
11. Det fanns en bristande avvägning mellan agitationen och propagandan (se definitionen i not 9).
Agitationen och propagandan kom inte att utgöra en lättillgänglig helhet. De varvades på ett sätt som inte var särskilt effektivt, och det uppstod politiska luckor.
Både agitationen och propagandan blev ”för jämna”. De anpassades inte, så som skulle ha behövts, till förändringar i det politiska läget.
Dessa brister visade sig tydligast vid övergången från centrala till lokala förhandlingar. Vi förmådde då inte ”växla över” och utforma en koncentrerad och lättfattlig agitation, som tog fasta på det läge som uppstått efter det att det centrala avtalet slutits, utan den såg ut ungefär som före avtalet. Följden blev en ganska abstrakt lokal och central agitation och en oförmåga till initiativ.
De här bristerna maskerades en del av skogsarbetarstrejken och de möjligheter den gav oss att pedagogiskt förklara en del av de nödvändiga avtalskraven. Men det var då just fråga om en maskering och inte om en ökad medvetenhet om agitationens och propagandans utformning.
12. Det fanns en brist på systematik och allsidig argumentering för de arbetardemokratiska kraven, anpassad till olika faser av avtalsrörelsen.
— Agitationen för de absoluta lönekraven blev alltför ofta stel och onyanserad (4 kronor mer i timmen åt alla; minst 18 kronor i timmen i lön). Detsamma gäller kravet på 6 timmars arbetsdag med 8 timmars lön.
Det var naturligtvis helt rätt att översätta de lönepolitiska principerna och parollerna om arbetstidsförkortning till konkreta förslag — men de borde då mer ha framställts som riktpunkter som det sedan gällde att arbeta med inom olika branscher, olika företag och i förhållande till särskilda arbetargrupper.
— Såsom vi lade upp argumenteringen för de generella påslagen blev den ofta skev. Vi begärde som regel dubbelkompensation: påslag för att täcka inflationen under den kommande perioden och ovanpå det index för att bevara denna höjning av köpkraften. Det verkade inte särskilt trovärdigt.
— Vår agitation för minimilönens storlek blev alltför abstrakt
— vi tog en ”genomsnittlig> metallarbetares ”genomsnittliga” behov som utgångspunkt för våra beräkningar. Det skulle ha kunnat fungera hjälpligt i propagandan om denne abstrakte metallarbetare använts som illustration till ett tänkbart beräkningssätt. Men i agitationen fungerade det definitivt inte. Här hade det varit bättre att ta fasta på LO:s visserligen godtyckliga, men högst konkreta ”låglönesnitt”.
13. Vi skrev att agitationen och propagandan inte anpassades till förändringar i det politiska läget. Men det fanns också en annan övergripande svaghet: bristen på en medveten taktik och pedagogik gentemot fackliga företrädare och reformistiskt påverkade arbetare och tjänstemän. Vi kunde t ex inte utnyttja spänningar inom den fackliga byråkratin och använda motsättningar mellan lokala och centrala funktionärer som en språngbräda för att resa mer grundläggande frågor och driva kampen framåt.
Det här berodde inte bara på en bristande medvetenhet, utan också på förbundets svaga sociala inplantering. Det gjorde att våra kamrater på många håll hade svårt att ta sig förbi en ren propagandism.
På båda dessa punkter är läget ljusare inför den nuvarande avtalsrörelsen. Och det inte bara på LO-området! Vi har idag en större kader av tjänstemän. Det gör att vi har alla möjligheter att bredda det fackliga arbetet till att mer och mer också omfatta tjänstemannasektorn.
När kapitalismens livstörst får råda...
14. Vi utgår i det följande från tre olika faser av avtalsrörelsen:
— Den förberedande fasen, som sträcker sig fram till det att de fackliga ledningarna formulerat sitt utgångsbud och det blivit offentligt i en eller annan form — dvs fram till den tidpunkt då de centrala avtalsförhandlingarna tar sin början (i slutet av november?).
— Den andra fasen som täcker de centrala förhandlingarna.
— Den tredje fasen som inleds i och med övergången till lokala förhandlingar.[11]
Den andra fasen är den som är mest distinkt och välavgränsad. (Förbundsförhandlingarna utgör knappast en särskild fas — de förs parallellt med de centrala förhandlingarna och inledningen på de lokala.)
15. Under den första fasen ligger våra uppgifter huvudsakligen på det propagandistiska planet även om det kan bli tal om en punktvis central och lokal agitation.
Vår propaganda bör koncentreras till följande tre områden:
— För en demokratisk avtalsrörelse
— För ett bra avtal
— För fullständiga fackliga och politiska rättigheter
Det är kring de två förstnämnda områdena — som direkt berör avtalsrörelsens uppläggning och innehåll som det gällt att på ett tidigt stadium ta initiativ i fackföreningarna genom .att föra fram våra krav i motioner.[12]
Det tredje området handlar mer om vad som krävs för att vi skall få rätt till att utnyttja fackföreningarnas kollektiva styrka. Kraven riktar sig här i första hand mot regeringen/staten och dess antifackliga lagstiftning.
16. De olika krav och paroller som är mest aktuella under dessa tre områden är följande:
För en demokratisk avtalsrörelse
—Fackföreningarna måste initiera studiecirklar och undersökningar om det gångna avtalet, om köpkraftens utveckling och vilka krav som måste ställas i den nya avtalsrörelsen.
—Alla förhandlare måste väljas av dom de förhandlar för. — Nej till x, y, z-bud — öppna förhandlingar.
— Inom LO-området: förbundsvisa förhandlingar med stöd av LO.
— Omröstningar om avtalen.
— Ettårsavtal.
— Ta strid för ett bra avtal — utnyttja arbetarnas kollektiva styrka.[13]
Striden för ett bra avtal
— Generella påslag — i kronor och ören.
— Indexreglerad lön.
— För en minimilön — ingen skall tjäna mindre än LO:s låglönegräns.
Vår propaganda under den första fasen handlar alltså inte i första hand om konkreta krontal utan om vilken typ av krav som är nödvändiga att ställa för att avtalsrörelsen verkligen ska handla om reallönelyft och inte bara större eller mindre kompensation i efterhand för inflationen.
Kravet på minimilön innebär att facket måste fastställa den lägsta lön som de lönearbetande kan acceptera att någon arbetargrupp överhuvudtaget får ut. Det utesluter inte senare förslag om att lägsta lönen på det enskilda företaget också den ska kunna bestämmas i förhandlingar. Men det blir i så fall i de lokala förhandlingarna[14] (den lägsta lönen får då förstås inte understiga minimilönen).
— En avtalsrörelse är inte bara ett tillfälle att förhandla för krav som gäller köpkraftens utveckling, även om de får en naturligt framträdande plats.
Traditionellt aktualiseras också andra förbättringar i arbetsförhållanden och levnadsvillkor.
Vad gäller de konkreta kraven här måste propagandan differentieras en hel del för olika branscher.
Genomgående är dock att vi nu i höst kräver:
— vårt val i avtalsrörelsen
— En organiserad diskussion i facklig regi inom hela fackföreningsrörelsen om hur kampen för en förkortad arbetstid — med sikte på 6-timmarsdagen — ska kunna genomdrivas.[15]
— Särskilda insatser för diskriminerade arbetargrupper — kvinnliga arbetare, ungdom och invandrade arbetare.
— Fast månadslön utan meritvärdering för alla arbetargrupper.
— Uppsägning av alla meritvärderingsavtal.
— Möjlighet till pensionering i frivillig utsträckning från 60 år — utan sänkt lön.
— För fullständiga fackliga och politiska rättigheter på arbetsplatserna och i avtalsförhandlingarna.
— Nej till varje form av statlig inblandning i avtalsförhandlingarna — nej till rundabordskonferenser och Haga-överläggningar.
— Fackmöten på betald arbetstid.
— Ned med arbetsköparnas diktatur — oinskränkt rätt till politisk aktivitet på arbetsplatserna.
— Bort med strejkböterna — fri strejkrätt.
— Bort med affärshemligheten — fullständig insyn och informationsrätt.
— Upplös arbetsdomstolen.
— Facklig vetorätt — vid avsked, permitteringar och omflyttningar, nedläggningar och investeringar.
— Facklig beslutanderätt — över löneformerna och företagshälsovårdens utformning.
De senare punkterna anspelar i hög grad på den nya medbestämmandelagen.
Jämfört med agitationen och propagandan under senvåren gäller det nu att mycket mer aktivt ta upp ett bredare spektrum av frågor. Det gäller att förskjuta verksamheten från att renodlat behandla de uttalat arbetarfientliga delarna till att mer ta upp de som gäller rätt till förhandlingar, information och tolkning av avtal.
Dessa punkter får preciseras i anslutning till debatten och förhandlingarna om medbestämmandeavtal.[16]
17. Dessa tre områden skall slås fram under den första fasen och vi är tvungna att då koncentrera vår propaganda på olika sätt vid olika tillfällen.
Fram till och över valet låg huvuduppgiften vid propagandan för en demokratisk avtalsrörelse och för fullständiga fackliga och politiska rättigheter på arbetsplatserna.
Efter valet förskjuts den till att mer gälla avtalets innehåll. Detta innebär nu inte att de övriga områdena får försvinna ur propagandan den tid tyngdpunkten inte ligger på dem.
18. Dessa krav och paroller gäller överlag likaväl för LO-sidan som för tjänstemannasektorn. Men vissa av dem modifieras för de olika tjänstemannaorganisationerna.
— Kampen för en demokratisk avtalsrörelse får en annan prägel, eftersom tjänstemannaorganisationerna som regel inte har förberedande avtalsmöten (se not 11).
— Kravet på krontalspåslag är en viktig fråga på tjänstemannasidan.
— Inom de flesta tjänstemannaförbund finns redan någon form av minimilön. Det är dock viktigt att tjänstemännen gör LO:s sak till sin och stöder kampen för en minimilön inom LO-sektorn.
— Arbetstidsfrågan kommer att resas på ett akut sätt inom TCO-S (se ovan punkt 91.
— För tjänstemannen ställs frågan om löneformer på ett annat sätt än för LO-sidan. Det största problemet är ju den individuella lönesättningen. Kravet på grupplöner kan då vara ett första steg vidare.
— Pensionsfrågan ställs något annorlunda, eftersom tjänstemännen har avtal som går längre än LOs.
— För LO, men i synnerhet för tjänstemannaorganisationerna — med deras klassmässiga, fackliga och politiska splittring — ställs frågan om den fackliga enheten i kampen mellan t ex industriarbetare och lägre tjänstemän mer och mer i förgrunden.
Inom t ex SIF kommer de avtal som i praktiken reglerar strejkbryteri gentemot metallarna att bli föremål för en starkare diskussion framöver. Det är viktigt att driva sådana frågor — bl a i anslutning till medbestämmandeavtalen — och göra det i perspektivet av en gemensam facklig organisering för de nuvarande LO-grupperna och lägre tjänstemän.
19. Andra fasen av avtalsrörelsen inträder sedan de fackliga ledningarnas utgångsbud (i en eller annan form) offentliggjorts (åtminstone i dess huvuddrag).
Kritiken av LO:s avtalskonstruktion och propagandan för våra egna lönepolitiska och andra principer måste nu mer och mer kompletteras med — och ge plats för! — en alltmer förfinad och koncentrerad agitation. Denna agitation måste då ta hänsyn till de existerande styrkeförhållandena och den måste koncentreras till att gälla frågor som är och upplevs som de viktigaste, de mest brännande. Den måste också utformas så att den ger ett konkret helhetsalternativ till byråkratins centrala förslag. Vilka frågor det exakt gäller är för tidigt att lägga fast.
Antagligen kommer agitationen att innefatta:
— krav, som innebär en garanterad och höjd reallön — med ett absolut tal som riktpunkt;
— krav på minimilön — också här översatt till ett riktmärke; — krav som utmanar reformisternas linje i medbestämmandefrågorna;
— vissa fackligt demokratiska krav (t ex krav på öppna förhandlingar och beslutande avtalsomröstningar).
20. Ett särskilt problem här gäller i hur hög grad vi ska resa agitatoriska krav på arbetstidsförkortning.
Det krav vi ställer redan under avtalsrörelsens första fas — för en organiserad diskussion i fackföreningarna om 6-timmarsdagen — ställs i den här formen eftersom vi är medvetna om att ett genomförande av en betydande, generell arbetstidsförkortning kräver helt andra styrkeförhållanden än de som finns idag och som är möjliga att uppnå på kort sikt.[17]
Allt talar för att vi inte kan göra ett 6-timmarskrav till föremål för en nationell ”agitation” i det här läget, men däremot kan vi föra fram konkreta krav på arbetstidsförkortning där de anknyter till särskilda problem på olika arbetsplatser och inom olika branscher. (De kommer att få en särskild betydelse i de senare, lokala förhandlingarna.) Ett exempel skulle då vara varvsindustrin, ett annat stålindustrin. Åter andra kan gälla företag, som just fått vidkännas eller hotas av permitteringar. (Men sådana krav bör då också kopplas till en diskussion om olika former av förstatligande — något som vi inte kan ta upp här.)
Det finns också andra sätt att aktualisera frågan om arbei. tidsförkortning. Det är inte alltid nödvändigt att kräva arbetstidsförkortning med just de orden. Andra infallsvinklar på samma problem är också möjliga: resorna skall räknas in i arbetstiden, stopp för övertid m fl.
Ett annat problem — där vi måste föra samma typ av diskussion som om den generella arbetstidsförkortningen — gäller indexlönen.
21. Också vår argumentering för indexlönen tar fasta på att vi måste uppnå helt andra styrkeförhållanden i samhället och inom fackföreningsrörelsen — detta är en förutsättning för att en indexlön ska kunna komma till stånd och befästas.
Bl a kräver vi att fackföreningsrörelsen centralt ska upprätta ett eget index i propagandan.
Att i agitationen, sedan de centrala förhandlingarna inletts, fortsätta att kräva indexlön ”som om ingenting hänt” kommer antagligen att vara utan effekt. Vi kommer däremot att framstå som utanförstående.
Också här finns det dock andra medel för att lyfta fram tanken på en lön som bevarar sin köpkraft trots inflationens härjningar — vårt generella krav måste utformas därefter (men vi kan inte, som i vissa lägen i den förra avtalsrörelsen, både kräva ”fullständig dyrtidskompensation” och indexreglering av den så uppnådda lönehöjningen).
Också förslagen om fackligt organiserade priskontrollkommittder, ett eget statistiskt institut för fackföreningsrörelsen och återkommande förhandlingar kan bidra till att väcka vissa av de tankar som ryms i kravet på indexlön.[18]
22. Vad gäller den tredje fasen i förhandlingarna så måste den kännetecknas av en massagitation kring de konkreta krav vi slagit fram mer och mer under den föregående fasen. Men det finns ingen anledning att redan nu börja diskutera de exakta avvägningar som vi måste göra.
Att vi bedriver en bred massagitation betyder inte att vi lägger ner propagandan, lika lite som vi har gjort det under den föregående fasen. Vi måste hela tiden kunna förklara de konkreta problem som uppstått och uppstår genom en fortlöpande propaganda kring uppläggningen av avtalsrörelsen -- såsom LO genomdrev den och som vi velat ha den.
Däremot blir avvägningen mellan agitationen och propagandan hela tiden föränderlig och vi väljer att vid olika tidpunkter lägga tonvikten vid olika saker både i agitationen och i propagandan.
23. Det är under denna, tredje fas som alla de taktiska problemen under avtalsförhandlingarna kommer att ställas på sin spets:
— Hur formulera de exakta kraven under de lokala förhandlingarna, så att man både undviker att göra avkall på de lönearbetandes materiella och fackliga behov och hänge sig åt en utanförstående propagandism?
— Hur utnyttja spänningarna mellan de fackliga ledningarna och arbetsköparna, mellan dem och den borgerliga regeringen, mellan dem och de lönearbetande massorna och dem som finns mellan fackliga ledare på olika nivåer — maximalt?
— Hur bör man agera i alla dessa olika avseenden så att man maximalt stärker de fackligt oppositionella strömningarna, på kort och lång sikt?
Det blir nödvändigt att komma tillbaka till dessa frågor i särskilda artiklar och resolutioner.
[1] Detta avsnitt är mycket kortfattat här. Se också Internationalen nr 16: Arbetarkampen 1975 — fortsatt hög strejknivå; Trots LO-ledningens avtal — höjda reallöner 1975; Vad bär framtiden i sitt sköte?; vidare Internationalen nr 17: Valet i avtalsrörelsen — Avtalsrörelsen i valet; samt reallöneberäkningarna i Internationalen nr 22.
Angående den ekonomiska utvecklingen — se programskriften ”Arbetarklassens befrielse....” och kongressmaterialet från den femte kongressen i Fjärde Internationalen 2-3/75.
Se också, om den aktuella politiska utvecklingen, Politiska Byråns resolution i Fjärde Internationalen nr 3-4/76.
[2] Vi använder i det följande begreppet ”lönearbetare”. Med det syftar vi inte bara på industri- och transportarbetare, utan överhuvudtaget på arbetare och tjänstemän som nödvändigtvis måste sälja sin arbetskraft för lön.
[3] Hela detta resonemang utvecklas närmare i en av rapporterna till LO-kongressen — den om Löner-Priser-Skatter. Denna rapport ligger till grund för hela LO:s lönepolitik. Det som sägs där om ”inkomstpolitik i samförstånd” är viktigt att dra fram. Det kommer att belysa en hel del av LO:s agerande gentemot den borgerliga regeringen under hösten. Det finns därför anledning att bifoga ordentliga citat från rapporten här.
Om ”hänsynen till det samhällsekonomiska utrymmet”:
— Vi måste i vårt eget intresse som löntagare vara uppmärksamma på det svenska näringslivets kostnadsläge och konkurrenskraft.
— Alternativet med en snabb utbyggnadstakt för /exportsektorn/ ligger mest i linje med fackföreningsrörelsens målsättningar. Därav följer en svagare tillväxt i den privata konsumtionen.
— Utrymmet för en ökning av löntagarnas konsumtion är därför inte så stort.
— I detta läge finns det i princip två vägar att följa för lönepolitiken. Antingen kan man driva den utan större hänsyn till kostnads- och konkurrensläget Man kan kanske kalla detta den engelska metoden.
— Eller också kan man pressa in förhandlingarna i den samhällsekonomiska helheten så att resultatet passar till det tillgängliga utrymmet.
— Fackföreningsrörelsen måste skapa möjligheter för ett fritt löneförhandlingssystem inom ramen för det begränsade utrymme som en anpassning till den förändrade verkligheten ger. Men hänsynen till de samhällsekonomiska konsekvenserna får inte gå ut över den solidariska lönepolitiken. Tvärtom är denna en förutsättning för att skapa den nödvändiga uppslutningen kring lönepolitiska helhetslösningar.
Om inställningen till statlig inkomstpolitik:
— En lagfäst inkomstpolitik har inte i några länder blivit en framgång. Genom att den inneburit en påtvingad inkomstbegränsning och en inskränkning av avtalsfrihet och förhandlingsrätt har det skapat en konflikt mellan statsmakterna (mestadels konservativa regeringar) och fackföreningsrörelsen. Denna konflikt har successivt trappats upp och slutligen sprängt systemet. Slutsatsen måste bli att en inkomstpolitik påtvingad fackföreningsrörelsen genom lagstiftning inte är möjlig. Den måste bygga på en förhandlingslösning.
— Såsom redan den lönepolitiska kommittén starkt underströk i sin rapport /till LO-kongressen 1971/ måste fackföreningsrörelsen definitivt säga nej till en genom statliga ingripanden politiskt beslutad och styrd inkomstpolitik.
— Fackföreningsrörelsen bör /dock/ på bestämda villkor kunna godta inkomstpolitiska förhandlingslösningar, vad som kan kallas inkomstpolitik i samförstånd.
— Fackföreningsrörelsen måste ställa upp tre krav för att medverka i sådana inkomstpolitiska förhandlingslösningar:
1. Både arbetslöshet och inflation måste bekämpas effektivt.
2. Ett mer varaktigt skattesystem måste skapas.
3. Fackföreningsrörelsens strävan till inkomstutjämning måste erkännas.
Om samarbetet med en ”arbetarregering” — och med en borgerlig regering:
— Fackföreningsrörelsen kan naturligtvis samarbeta förtroendefullt med en arbetarregering och behöver därför en mindre formaliserad uppgörelse medan arbetsgivarna alltid kan förlita sig på att de behärskar näringslivet. Med borgerliga och blandade regeringar har fackföreningsrörelsen i de flesta fall krävt mer bindande avtal.
[4] Flera artiklar och ledare i Internationalen under februari och mars drog fram olika uttalanden i denna riktning av Lars Westerberg och Gunnar Nilsson, t ex Westerbergs uttalande om att ”det inte blir lika höga kontantlönepåslag nästa avtalsrörelse som den förra”, därför att ”utrymmet 1977-78 kommer att bli mer begränsat än tidigare” — och det mer än ett halvår innan förhandlingarna börjar och innan någon LO-medlem haft möjlighet att diskutera avtalskraven!
[5] Se t ex KAF:s pamflett ”Mot arbetslöshet och hemslaveri - stridsskrift för 6 timmars arbetsdag”, framställd till valrörelsen -75
[6] LO:s idéer på detta område utvecklas i rapporten Solidariskt medbestämmande till LO-kongressen -76. Vissa aspekter av den kommenterades i Internationalen 19/76.
LO skriver bl a i rapporten:
— De områden som i första hand bör bli aktuella för avtal är personalpolitiken, arbetsorganisationen, informationen och datafrågorna.
— Personalpolitiken lägger LO stor vikt vid. De fackliga organisationerna måste få medbestämmande över alla principer och riktlinjer som ligger bakom besluten i personalfrågor. De måste också få vara med och bestämma om de ekonomiska och andra resurser som avsätts för arbetet med personalfrågor.
— Det centrala avtalet ska bli grunden för fackligt medbestämmande i alla företag men ge utrymme för praktisk anpassning till olika branscher och lokala förhållanden.
— Det bör innehålla riktlinjer för medbestämmande vid personalplanering, rekrytering, introduktion, intern utbildning och intern information. Den fackliga organisationen ska avgöra om särskilda personalhandläggare behövs och vem som i så fall ska utse dem.
— Formerna för medbestämmandet ska de lokala fackliga organisationerna utarbeta. I det centrala avtalet kan man dock grovt skissera olika lokala organ och kommittéer, som t ex personalkommittéer, där de anställda bör ha majoritet.
— I det centrala medbestämmandeavtalet bör också finnas med riktlinjer för hur arbetsorganisationen ska demokratiseras.
— De datafrågor som berör personalpolitiken bör också finnas med i ett centralt avtal om medbestämmande. När det gäller vissa typer av datasystem bör vetorätt för facket övervägas.
[7] De särskilda låglönepåslagen konstruerades på följande sätt i det förra avtalet:
— Alla som tjänade under 20 kronor fick lönen höjd med 15 procent av skillnaden mellan deras lön och 20 kronor — men högst 90 öre för båda avtalsåren 1975 och 1976.
[8] I rapporten om Löner-Priser-Skatter presenterade LO-ledningen sin syn på den nödvändiga skatteomläggningen. Bl för att förankra den beslöt LO-kongressen om ett brett upplagt skatte-rådslag. Tidpunkten och formen för det är dock oklara.
[9] Begreppen ”agitation” och ”propaganda” används i det följande i deras traditionella mening — förenklat uttryckt: i agitationen försöker man förankra några få idéer hos de breda massorna; i propagandan framställer man många idéer i deras sammanhang.
[10] När det gäller argumenteringen för de olika krav och paroller vi förde fram under den förra avtalsrörelsen — och som till stor del kommer att utnyttjas igen under de kommande avtalsförhandlingarna — så upprepar vi dem inte här. Se ”Ta strid för ett bra avtal”, Facklig Agitation nr 3/74. Se också Fjärde Internationalen nr /74.
Vad gäller ”polemikrundan”, se ”Vänstern och avtalsrörelsen” av Göte Kildén/Tom Gustafsson. Den publicerades i Internationalen under december och januari 1974/75 och behandlade Vpk, KFMLr, SKP, Förbundet Kommunist och MLK (Marxist-leninistiska Kampförbundet). Det sista avsnittet utgjordes av en sammanfattande analys av klasskampens utveckling i stort. Om utvecklingen av förbundets fackliga linje och den fackliga linjen som sådan — se inledningen till resolutionerna från KAF:s femte kongress (FI 2-3/75) respektive den Fackliga Resolutionen där.
[11] På tjänstemannasidan har den första fasen en annan karaktär än för LO-kollektivet. De centrala avtalsförhandlingarna förbereds inte genom avtalskonferenser och liknande som på LO-sidan. Förbunden och förhandlingskartellerna är mer suveräna då det gäller att fastställa krav och paroller.
Det minskar också möjligheterna att påverka dessa krav och paroller genom motioner till fackmöten etc, och att binda förhandlare vid vad som sagts innan förhandlingarna kommit igång. Men denna skillnad gör ju inte de krav som det argumenteras för i det följande — t ex kravet på en ”demokratisk avtalsrörelse” — mindre betydelsefulla.
[12] I Internationalen nummer 100 fanns en artikel som preciserade krav som är aktuella att ta upp och argumentera för i motioner till fackmöten under den första fasen. Denna artikel och de resonemang som fördes där är till stor del överspelade när det här publiceras. Men kanske bör man ändå understryka att meningen aldrig varit att försöka få med så många som möjligt av dessa krav i en lång önskelista. Uppgiften har varit att använda detta material i propagandan och att till motioner välja ut frågor och krav som är särskilt viktiga och aktuella med hänsyn till arbetsplatsernas och fackets karaktär och vårt arbete.
[13] För argumenteringen kring alla dessa arbetardemokratiska krav hänvisar vi till en av pamfletterna under valrörelsen: intervjun med Volvo-arbetaren Dick Åhman under rubriken ”För kämpande och demokratiska fackföreningar” (Röda Rummet).
[14] Se pamfletten ”Mot dyrtid och inflation” (Röda Rummet).
[15] Här är pamfletten ”Mot arbetslöshet och hemslaveri — för 6 timmars arbetsdag med 8 timmars lön” (Röda Rummet) till stor användning.
[16] I en Facklig Agitation (nr 5) ”Nej till klasslagarna” utvecklas en del av dessa resonemang. Tyvärr är denna pamflett slut på förlaget (RMF-Press/Röda Rummet).
[17] Se pamfletten om 6-timmarsdagen (jmf not 15).
[18] Verksamheten under den andra och tredje fasen (se teserna 22 och 23) kommer att diskuteras och fastställas närmare (med eller utan förändringar av det som sagts här) vid nästa centralkommittémöte för KAF.