Ur Fjärde Internationalen 3-4/1976
Detta nummer kommer ut under 1976 års valkampanj. Det är då mer naturligt än annars att markera tidskriftens politiska hemvist och ge det en plats i KAF:s valkampanj genom att låta en rad artiklar uttrycka förbundets ståndpunkter och analyser. Det mesta av materialet har denna anknytning: den socialdemokratiska valkampanjen granskas, Vpk analyseras, synen på den borgerliga statens utveckling och en revolutionär politik i förhållande till parlamentet tas upp, KAF:s politbyrå ger sin syn på den politiska och ekonomiska konjunkturen inför valet... och sedan. Dessutom inleds en viktig diskussion om socialdemokratin och Meidners löntagarfonder.
I nästa nummer kommer vi främst att ge plats för en uppföljning av Meidner-debatten och en teoretisk avstamp för avtalsrörelsen. Där publicerar vi också ett svar på Bosse Gustavssons (SKP) försök att teoretiskt kritisera vår syn på Sovjet såsom den kom till uttryck i Fjärde Internationalen nr 1/75.
”Valet — och sedan?” — så löd samlingsrubriken en artikelserie i Internationalen i våras. Den behandlade det politiska läget inför valet och olika organisationers svar på de samhälleliga problemen.
Det var en artikelserie som formulerade många teser och hypoteser. Den ryckte i många tåtar och gav en rad infallsvinklar. Men den gav knappast en tillräckligt enhetlig bild av den politiska scenen i Sverige inför och efter den 19 september.
Orsaken till detta ligger just i att det rörde sig om en artikelserie, dvs en rad artiklar som publicerades varje vecka under en och en halv månads tid och som måste vara läsbara var för sig. Att då hela tiden uttryckligen framhäva de sammanfogande elementen — den röda tråden — låter sig svårligen göras. Svårigheten blev inte mindre av att artikelförfattandet roterade.
Syftet med den här resolutionen är att rycka tag i alla dessa teser och infallsvinklar och försöka utveckla dem till en mer enhetlig bild och tillföra en del nya — eller åtminstone, inte tidigare uttalade — aspekter. För att på så sätt framställa den politiska bakgrunden till KAF:s politiska inriktning i valrörelsen och till många av de taktiska slutsatser som förbundet dragit.
I vårt analytiska material, i vårt förslag till inriktning för en kämpande arbetarrörelse och i vår propaganda inför valet utgår vi från den kris som det imperialistiska systemet idag befinner sig i. Denna kris är strukturellt betingad. Den långa expansiva våg som kapitalismen ridit på sedan mitten av 40-talet är idag definitivt till ända. Sedan slutet av 60-talet befinner sig den imperialistiska världen istället i en situation där produktionen av mervärde och jakten på överprofiter måste ske på ett allt mer problemfyllt sätt. Den tredje teknologiska revolutionen — som inleddes under Andra världskriget och som årtionden därefter gav den kapitalistiska ekonomin en ny och expansiv marknad och ett nytt och profitabelt investeringsområde —förlorar idag i ökad utsträckning sin funktion som källa till de nödvändiga överprofiterna.
Det är inte svårt att konstatera den förändrade situationen som de kapitalistiska ekonomierna idag befinner sig i:
- Istället för långa högkonjunkturer ser vi idag korta och snabbt överhettade uppgångar i konjunkturen.
- Istället för små, snabba konjunkturtoppar upplever vi idag djupa och utdragna recessioner.
- Istället för ett relativt fast penningvärde ligger inflationen i flertalet imperialistiska länder över 10%.
- Istället för en relativt låg arbetslöshet bevittnar vi idag en massarbetslöshet som inte haft någon motsvarighet sedan 30-talskrisen.
Alla dess fenomen var fullt märkbara redan i den internationella konjunkturnedgången 1969-71. De har uppträtt ännu tydligare under den senaste recessionen 1974-75, vilken kan betecknas som den första samordnade och allvarliga recessionen sedan 30-talet. Recessionens djup framgår klart av att industriproduktionen och/eller bruttonationalproduktionen under år 1975 sjönk i så gott som alla imperialistiska stater. Undantagen återfanns i vissa mindre länder. Denna produktionsnedgång gick hand i hand med två andra typiska recessionstecken — ökad arbetslöshet och sänkt kapacitetsutnyttjande.
Antalet arbetslösa — som under konjunkturnedgången 1969-71 låg på 10 miljoner — uppgick 1975 till 17 miljoner i de imperialistiska länderna. Samtidigt låg kapacitetsutnyttjandet på cirka 70% — dvs nästan var tredje maskin var outnyttjad.
Så fungerar kapitalismens logik! Samtidigt som människor går arbetslösa står maskinerna stilla och ropar efter arbetare. Men kapitalägarna vill inte använda dem därför att det inte är tillräcklig lönsamt. Profiterna är för små och marknaderna expanderar inte längre. Häri ligger det avgörande problemet — det som kapitalisterna måste lösa för att profithjulen ska snurra som på 50-talet. I samtliga viktiga kapitalistiska länder är profitkvoten idag betydligt lägre än på 50- och 60-talen. I Tyskland, för att ta ett exempel, så fick en kapitalägare 1972 en verklig vinst på 15 DM på varje investerad 100-DM. 1960 var motsvarande vinst 25 DM!
Alla dessa tecken, alla dessa siffror är inte dagsländor. Även om konjunkturen idag vänt uppåt igen så är det siffror som kommer att återkomma med en förnyad och ökad kraft om något eller några år. Ty de grundläggande orsakerna till recessionen är inte lösta i och med den nuvarande konjunkturuppgången. För att den imperialistiska bkonomin åter ska bli fullt räntabel finns det ingen annan lösning än den som går över en ökad utsvettning av arbetarklassen. Det existerar ingen annan lösning än att arbetar. na får betala en stegrad profitkvot med sänkta reallöner. Men det är en lösning som borgarklassen inte kan genomdriva utan en hård kamp mot arbetarklassen och dess organisationer. Runtom i Europa gör den också tappra försök att genomdriva sin lösning men det är försök som stöter på och kommer att stöta på hårt motstånd. I södra Europa bevittnar vi idag vilken social och politisk potential som ryms i detta motstånd och som i morgon kommer att kunna sätta sin prägel även på kontinentens nordliga breddgrader!
— Sverige är det land som bäst av alla i Europa klarat konjunkturnedgången.
— Sverige utgör ett undantag i den mörka och dystra bild som avtecknar sig på kontinenten.
Så heter det ofta i socialdemokraternas propaganda inför valet.
Visst är det sant att Sverige av en rad orsaker inte genomgått en lika djup konjunkturnedgång som de flesta andra europeiska länder, men den var likväl fullt märkbar även här. Arbetslösheten var relativt låg i Sverige — men också här steg den!
Att recessionen endast i mild form drabbade den svenska ekonomin berodde fr a på den svenska exportens sammansättning och på den svenska exportmarknadens utseende. Dessa faktorer bidrog till att den svenska konjunkturen även under den gångna internationella nedgången var fasförskjuten i förhållande till de stora industriländerna.
De två pelare som den svenska exportindustrin vilar på — å ena sidan råvaror och halvfabrikat, å andra sidan högt specialiserade verkstadsprodukter — hade en relativt gynnsam utveckling. Den låg sent i förhållande till motsvarande nedgångar internationellt.
Men också den goda konjunkturen i Sveriges främsta avnämarland — Norge — gynnade den svenska kapitalismen. Detsamma gäller för myndigheternas konjunkturdämpande politik, som bl a kom den inhemska marknaden till del. Regeringens stöd till lageruppbyggnaden och dess subventioner till företagen bidrog till den stegrade efterfrågan på den inhemska marknaden och dess dämpade konjunktursvängar. De avspeglar sig också i 1975 års vinstsiffror. De företag, som har sin huvudsakliga avsättning på den inhemska marknaden, uppvisar där den största lönsamheten.
Men Sverige utgjorde inte ett undantag i den meningen att den svenska ekonomin inte skakades av den kris som drog igenom den imperialistiska världen.
År 1975 visade att den svenska ekonomin verkligen är en integrerad del av världsekonomin, att det är samma krafter som är i rörelse.
Under 1975 gick exportvolymen ned med drygt 12% och industriproduktionen minskade med ca 1%. Liksom i övriga Europa var kapacitetsutnyttjandet inte mer än ungefär 70% och liksom i andra länder ökade den öppna och maskerade arbetslösheten.
Det är siffror som visar att den svenska borgarklassen sitter i samma båt som sina bröder — och systrar — i övriga Europa. Den kommer i ökad utsträckning att dras in i den kris som det imperialistiska systemet befinner sig i. Också för den svenska borgarklassen är en attack mot arbetarklassens reallöner och levnadsstandard det enda sätt på vilket den kan få ”rätsida” på ekonomin.
Den internationella konjunkturnedgången är till största delen överstånden nu. Sedan andra kvartalet 1976 befinner sig också den svenska konjunkturen på uppåtgående. Detta motsäger på intet sätt vår analys av det imperialistiska systemets strukturella kris och denna uppgång utgör definitivt ingen lösning på kapitalisternas problem. Tvärtom är det en konjunkturuppgång med ytterst stora begränsningar:
- Investeringarna ligger fortfarande kvar på en mycket låg nivå, beroende bl a på det extremt låga kapacitetsutnyttjandet. Det understiger fortfarande den lägsta punkten under konjunkturnedgången 1971. Det finns därför utrymme för en produktionsökning inom ramen för en konjunkturuppgång, utan att detta leder över i en större investeringstakt.
- Men konjunkturuppgången har ännu inte ens lett till en stadigvarande uppgång i den samlade industriproduktionen. Siffrorna för maj visade istället på en minskning med 2,2%. Orsaken till det är de mycket stora färdigvarulagren som gör att företagen kan möta en ökad efterfrågan utan att öka produktionen. Även om exportindustrin idag har en starkare ordertillströmning än tidigare leder det därför inte omedelbart till en ökning i industriproduktionen. Tillsammans med det låga kapacitetsutnyttjandet bidrar detta till att hålla kvar sysselsättningen inom industrin på en i stort sett oförändrad nivå.
Samtliga dessa faktorer — de begränsade investeringarna, det låga kapacitetsutnyttjandet och de stora varulagren — bidrar naturligtvis till att fördröja en mer expansiv konjunkturuppgång.
Utvecklingen inom verkstadsindustrin har en speciell roll här. Genom att den låg sent i konjunkturnedgången bidrog den till att hålla den svenska konjunkturen uppe under 1974 och lindra konjunkturnedgången 1975. Denna försening består, men har idag omvända effekter. Den motverkar en allmän uppgång i konjunkturen samtidigt som de ovannämnda faktorerna bidrar till att ytterligare tänja ut verkstadsindustrins lågkonjunktur.
Den svenska industrikonjunkturen som helhet kommer därför inte att ta några snabba och stora kliv uppåt, även om det förstås finns skillnader i utvecklingen mellan olika branscher.
Ytterligare två faktorer kan bidra till att sätta käppar i hjulen:
- Inflationstakten.
Aldrig förr har en konjunkturuppgång inletts med ett så högt utgångsläge vad gäller inflationen. De första sex månaderna i år steg konsumentprisindex med 5,9%, vilket är 1% mer än under motsvarande period förra året. Inflationen kan ha en viss stimulerande verkan på produktionen, men utgör på sikt ett hot mot högkonjunkturen som sådan. Den nödvändiggör nämligen en åtstramning av kredit- och finanspolitiken — såvitt inte inflationen tillåts nå upp till en för den kapitalistiska ekonomin helt oacceptabel nivå.
För den svenska exportindustrin är den nuvarande inflationsnivån särskilt negativ. Konkurrensläget gentemot utlandet försämras. Den svenska inflationen är idag — tvärtemot vad som var fallet 1973-74 — hög i förhållande till den i många andra europeiska länder.
- Den inhemska privata och offentliga efterfrågan.
Den bidrog till att hålla konjunkturen uppe under 1974 och dämpade nedgången 1975. Till en viss del kunde en ökning av den inhemska efterfrågan kompensera exportbortfallet.
Men att gå vidare på den vägen svär såväl mot borgarklassens försök att pressa tillbaka arbetarklassens reallöner som mot allehanda försök att hålla tillbaka utgifterna inom den offentliga sektorn.
Även om den svenska ekonomin på ett relativt lindrigt sätt lyckades ta sig igenom den djupaste recession som den imperialistiska världen genomlevt sedan 30-talet, är alltså utsikterna inför den påbörjade konjunkturuppgången inte odelat ljusa.
Det finns knappast utrymme för en snabb och stark högkonjunktur och den kommer inte att lösa några grundläggande ekonomiska problem för den svenska borgarklassen. Tvärtom är det sannolikt att de senaste årens utveckling lett till en ökad samstämmighet mellan den svenska och den internationella ekonomin, och att det kommer att visa sig under nästa konjunkturcykel. Nästa internationella konjunkturnedgång hotar att i än högre grad än den senaste sätta sin prägel också på den svenska ekonomin.
Den svenska arbetarklassens kampberedskap är idag högre än på mycket länge. Det faktum att det totala antalet strejker under lågkonjunkturåret 1975 överträffade det rekordhöga antalet under högkonjunkturåret 1974 är bara ett av tecknen på detta. 1975 uppvisade fler strejker än något annat år sedan slutet av 20-talet!
Ett annat tecken är att nya arbetargrupper liksom delar av tjänstemannagrupperna dragits in i en mer omfattande lönekamp. Den svenska ekonomins hjärta — verkstadsindustrin med de stora företagen — har ännu inte i någon större omfattning berörts
av den stegrade strejkkampen. Men den fullt märkbara tendensen till en stegring av antalet strejker inom metallsektorn — främst inom de mindre och medelstora företagen — visar ändå att det bultar i hjärtas förmak. Om och när Gyllenhammars nya ”grepp” med lönestopp gör sig gällande i de svenska storföretagen kommer den kampen att snabbt förflytta sig in i hjärtats kammare.
Men det viktigaste är kanske ändå de erfarenheter som de två senaste årens kamp gett upphov till. Delar av arbetarklassen har varit ute i öppen kamp med arbetsköparna. Det har oftast varit en framgångsrik kamp. Det framgår av den positiva effekt den haft på köpkraftens utveckling. Det har stärkt tilltron till den egna förmågan att möta arbetsköparna. Det har också gett en rad värdefulla erfarenheter fr a bland de organisatoriskt och politiskt mest drivande arbetargrupperna för kommande strider.
Alla dessa positiva saker får naturligtvis inte undanskymma de problem som finns i fråga om kampens uppsplittrade karaktär och bristen på ett verkligt ledarskap. Men de pekar ändå på den mycket viktiga slutsatsen att den svenska arbetarklassen inte utan vidare kommer att låta sig infogas i borgarnas krisplaner.
Utgångsläget för de avtalsförhandlingar som tar sin början nu i höst är alltså förmånligt. Det gäller inte bara frågan om vissa subjektiva faktorer som den stärkta självkänslan. Det gäller också för en del objektiva förhållanden. Den öppna arbetslösheten är t ex låg i Sverige i förhållande till andra länder i den imperialistiska världen. Det existerar också en jämförelsevis stark buffert för att ta hand om de som slås ut på arbetsmarknaden. Detta gör att hotet om att mista jobbet inte upplevs som lika näraliggande och verkligt som i länder där hundratusentals och åter hundratusentals arbetare går utan arbete.
Men ett gott utgångsläge är inte detsamma som ett bra slutresultat. En utbredd vilja att försvara sina intressen här och nu är inte liktydigt med förmåga att stå emot mycket hårdare attacker från flera olika håll i morgon. Den politiska beredskapen inom arbetarklassen att i det långa loppet slå tillbaka arbetsköparna och stå pall för en uppdriven splittringspolitik från den fackliga byråkratin, ligger långt efter dess nuvarande förmåga att hävda sina omedelbara intressen i kampen om mervärdet.
Socialdemokratin har ett mycket omfattande förtroendekapital inom den svenska arbetarklassen. Dess dominans inom arbetarrörelsen och dess ledarskap över de fackliga organisationerna hotas inte på kort sikt. Det är fortfarande mycket begränsade grupper som insett socialdemokratins funktion och reformismens karaktär, och som aktivt söker efter revolutionära helhetsalternativ. Det ökar socialdemokratins manövermarginaler.
Man kan inte utgå från någon enkel och rätlinjig uppfattning valet och sedan om klasskampens utveckling, socialdemokratins krympande inflytande och de revolutionära strömningarnas gradvisa tillväxt. Det finns t ex inget som garanterar att inte en socialdemokratisk regering om några år lyckas genomdriva en betydligt kärvare ekonomisk och social politik än idag utan att för den skull se sina ställningar raserade.
Allt beror på vad som händer mellan ”nu och sedan”, vilken medvetenhet och vilka styrkeförhållanden som kan byggas upp — och befästas!
Men den svenska borgarklassen har inte bara problem med den svenska arbetarklassens styrka. Den är också handikappad av sin egen svaghet. Den saknar (idag) den politisk kraften att genomdriva sin ”önskepolitik”.
Det parlamentariska systemet och de allmänna valen ger för borgarklassen alltid upphov till ett förmedlingsproblem. Om systemet ska fungera och om de. samhälleliga ”spelreglerna” skall efterlevas måste politiken förmedlas genom parlamentet och genom de allmänna valen. Borgarklassens önskningar och dess innersta drömmar är oftast ett alltför smutsigt byk för att till fullo tåla den förmedlingen. Inget politiskt parti skulle idag i Sverige kunna gå ut till väljarna med hela den politik som arbetsköparna förespråkar.
Det räcker att nämna de upprepade kraven på lönestopp, som alltid ges stor täckning och bred uppbackning från SAF:s sida. Eller de återkommande huggen från samma håll mot det nuvarande sjukförsäkringssystemet och andra sociala förmåner som uppmuntrar folk att dra benen efter sig). För att inte tala om Industriförbundets tiopunktsprogram från i våras, där man ganska osminkat deklarerade att det krävs åtstramning i den sociala reformpolitiken och en gradvis nedtrappning av de avgiftsfria statliga tjänsterna!
Vilka partier vill eller vågar göra dessa krav till sina i valrörelsen?
Det parlamentariska systemets funktion är just att förmedla borgarklassens politiska behov och rättfärdiga dem hos majoriteten av befolkningen. Men i denna funktion — att nära illusionen hos massorna om ett rejält inflytande — ligger också parlamentarismens begränsningar för borgarklassen. När situationen kräver lösningar som är omöjliga att förankra, att legitimera via det parlamentariska systemet, söker sig borgarklassen andra vägar.
Därmed inte sagt att den svenska borgarklassen idag vill kasta parlamentarismen över ända...
Det svenska storkapitalet är oförmöget att göra sig direkt gällande i det parlamentariska systemet. Det är hänvisat till att låta de olika partierna försöka fylla förmedlingens funktion. Själv förlitar det sig istället på inflytandet bakom kulisserna. Att verka men inte synas är mycket riktigt Marcus Wallenbergs devis.
Under socialdemokratins 40-åriga maktinnehav har den devisen också varit möjlig att ge ett för storkapitalet reellt innehåll. De ekonomiska, politiskt och ideologiskt tongivande delarna av borgarklassen har under denna tid som regel upprätthållit goda relationer med den socialdemokratiska ledningen. Socialdemokratin har också förmögen att spela rollen av den förmedlande länken mellan parlamentarismens massbas och storkapitalets behov. Men en av förutsättningarna har då varit det utrymme som den ekonomiska expansionen givit åt den socialdemokratiska politiken. Själva förmedlingen, legitimeringen inför massorna, har inte varit något större problem. Socialdemokratin kommer dock att få det allt svårare att fylla den funktionen — både i förhållande till sin egen parlamentariska bas och i förhållande till de krav sor storkapitalet idag ställer. Det är därför som de tongivande delarna av den svenska borgarklassen också på detta område börjar se över de tidigare förbindelserna till socialdemokratins ledning. De börjar överväga nya lösningar på problemen. Men det är också på det planet det rör sig. Det gäller att undersöka den politiska terrängen, se sig om efter nya vägar, börja diskutera en annorlunda framfart i framtiden — inte att skära av banden till socialdemokratin.
Det är inte fråga om att bryta samarbetet med dem som så länge, så framgångsrikt och i så stor utsträckning, förmedlat borgarklassens intressen ända in i arbetarrörelsens hjärterötter. Men det gäller att finna de nödvändiga komplementen genom en organisatorisk och politisk aktivering av kapitalets direkta klassorganisationer och propagandainstitut.
Storkapitalet har idag en mer samarbetsvillig hållning till den socialdemokratiska ledningen inom SAP och LO än t ex ledningarna för småföretagarnas klassorganisationer — för att inte tala om de småborgerliga aktionsgrupperna. Men man kan utgå rån att också Wallenberg och Co kommer att skärpa sin hållning framöver.
Vi kommer troligen att se hur den svenska storbourgeoisin mer och mer överger den Wallenbergska devisen och hur den i ökad utsträckning kommer att använda de organ den kontrollerar till att öppet blanda sig i det partipolitiska spelet.
Men att hitta nya förmedlingsvägar att satsa sina främsta kort på är för storkapitalisterna ingen lätt sak. Det som ligger närmast till hands är självfallet att sätta sin tillit till de borgerliga partierna. Men även dessa är fångna i parlamentarismens begränsningar och därför oförmögna att spela den roll och fylla den uppgift som storkapitalet egentligen skulle önska. Det finns helt enkelt ingen marknad för Lars-Erik Thunholms, Pehr Gyllenhammars, Rudolf Jalakas och andra direktörers och direktörsassistenters idéer om lönestopp och social nedrustning. Den som närmast försökt föra sådana till torgs är Gösta Bohman. Men ju längre den här valrörelsen lidit ju mer uppenbart har det blivit att även moderaterna måste ta hänsyn till den medvetenhet om betydelsen av en social service som finns bland väljarna. Deras ”anpassning” till mittenpartiernas program på den punkten är ett klart bevis för det. Nej, storkapitalets politiska drömmar har ingen bred bas och ingen möjlighet att vinna gehör i dagens Sverige inom ramen för det parlamentariska spelet.
De borgerliga partiernas möjligheter att göra sig gällande ligger inte så mycket i att de gör sig till direkta språkrör för storkapitalets särskilda intressen — snarare att de försöker fånga det missnöjd som breda grupper av löntagare i arbetarklassens periferi och bland mellanskikten känner med den socialdemokratiska politiken. Det är ett missnöje som i allmänhet inte mynnar ut i krav på reformstopp, social nedrustning och reallönestagnation. Det gäller fr a de höga marginalskatterna, de grövsta utslagen av byråkratism i det socialdemokratiska styret och många strukturella samhällsproblem. Det är detta missnöje som borgarpartierna siktar in sig på inför årets val. De försöker utnyttja det genom att i upprepade ideologiska attacker bevisa att de alstras av socialdemokraternas ineffektivitet och dess strävanden i riktning mot en socialistisk planhushållning. Mot detta perspektiv ställer Per Ahlmark så sitt reformvänliga samhälle utan socialism. Men väl att märka: det är ”reformvänligt” — han talar inte som Industriförbundet om att skära ner den offentliga sektorn eller om att införa avgifter på den sociala servicen. Han har inte tagit ordet lönestopp i sin mun i den här valrörelsen — och han lär inte göra det heller.
För Fälldin och centerpartiet tillkommer så en annan käpphäst under valkampanjen — kärnkraftsfrågan. Det är en fråga som liksom de andra har till uppgift att suga upp rädslan och missnöjet bland breda skikt.
Det är via denna valtaktik som borgarpartierna hoppas kunna skaffa sig det nödvändiga röststödet för att ta chansen att äntra regeringstaburetterna.
Men väl i regeringsställning kommer de borgerliga partierna att ställas inför minst lika svårbemästrade problem som tidigare.
Även om de borgerliga partierna förmår erövra en större andel av det parlamentariska systemets bas än SAP, så kommer de aldrig att kunna erövra den del av denna bas som är viktigast för den förmedlande och stabiliserande funktionen: den svenska arbetarklassen.
De besitter å andra sidan inte heller den politiska kraften att de kan köra över arbetarklassens vilja och styrka.
Därför kommer ett eventuellt regimskifte inte att vara en lösning på de problem borgarklassen står inför idag, de problem som vi skisserade inledningsvis. Det är något som inte bara borgarklassens egna företrädare som exempelvis Curt-Steffan Gisecke i SAF gjort klart, utan också representanter för de borgerliga partierna. Den gamle högerledaren Gunnar Heckscher diskuterade t ex i en artikel i Svenska Dagbladet den 5 juni hur en borgerlig regering skulle kunna tänkas se ut och vad ett regimskifte skulle föra med sig.
Efter att ha konstaterat att den troligaste formen är en borgerlig trepartiregering, skisserade han fullt klart det dubbla hot som denna regering kommer att ställas inför: å ena sidan hotet från arbetarklassen om att köra över regeringens politik, å andra sidan de för högt uppskruvade förväntningarna från borgarklassen.
— Det finns en rad särskilda svårigheter som en icke-socialistisk regering måste räkna med, skriver Hechscher.
— Kommer LO inför en s k borgerlig regering att hålla sig inom ramen för det fackliga arbetet eller, liksom för några år sedan den brittiska fackföreningsrörelsen, söka använda fackliga vapen för att omöjliggöra regeringens arbete?
— Iakttar motparten, arbetsgivarnas och industrins organisationer, nödig återhållsamhet eller vädrar de morgonluft och ställer krav som de nya regeringspartierna inte kan uppfylla utan att begå politiskt självmord?
Förutom dessa huvudproblem för en borgerlig regering pekade Heckscher också på andra svårigheter: förhållandet till massmedia ”som vant sig vid stor handlingsfrihet i sina 'vinklingar'” (DN) och alltså inte alls är säkra kopieringsapparater för den borgerliga regeringens dekret. Han nämnde också förhållandet till den statliga förvaltningspersonalen som ”om den är så partipolitiskt infiltrerad som den nuvarande oppositionen ibland gör gällande” kan ställa till med problem vid genomdrivandet av en borgerlig regeringspolitik. Sist och slutligen pekade den gamle högerledaren på vilken kaliber det skulle bli på det nya oppositionspartiet — SAP — med hela dess samlade regeringserfarenhet.
En borgerlig seger vid höstens val skulle således inte kunna lösa borgarklassens aktuella problem bättre än den nuvarande regeringen. Därför har inte heller storbourgeoisin som helhet satsat alla sina kort på ett regimskifte. Dess företrädare är liksom Gunnar Heckscher väl medvetna om farorna. Det finns visserligen de som anser att det så småningom blir nödvändigt med en avgörande konfrontation med arbetarrörelsen och som idag medvetet förbereder sig för det perspektivet. Men inte heller för dem erbjuder en regering byggd på borgarpartierna någon lösning på kort sikt. Vissa kretsar knutna till storkapitalet har ett annat projekt i sikte: en koalitionsregering mellan socialdemokratin och folkpartiet eller båda mittenpartierna.
Till dem som umgås med sådana planer hör uppenbarligen ledarskribenterna på Dagens Nyheter. När de anser det behövligt drar de sig inte för att ge Per Ahlmark en fingervisning om att det är med det målet han skall ge sig i kast, och att hans uppgift som partiledare åt ett modernt och reformvänligt liberalt parti är att söka ”breda samförståndslösning”) med socialdemokraterna.
När Ahlmark vid en presskonferens i mitten av juni presenterade folkpartiets valmanifest och därvid gick till hård attack mot ”regeringens socialistiska strävanden” hade DN följande kommentar under rubriken ”Ahlmark och socialismen”:
— De första månaderna efter sitt tillträde som partiordförande fördelade Ahlmark kritiken ganska jämt mellan konservatism och socialism och mellan moderater och socialdemokrater. Men den senaste tiden har han alltmer skjutit in sig på socialdemokratin.
— Att döma av folkpartiets stagnation i de senaste Sifo-mätningarna är detta en kursändring som väljarna inte belönat. Det kanske beror på att många medborgare i politikens mittfält har svårt att känna igen socialdemokratin i Per Ahlmarks beskrivning.
— 'Olof Palme är ordförande i ett parti som står för socialism och planhushållning.' Så sade Per Ahlmark i sin introduktion på torsdagen, men så är det inte. Olof Palme är ordförande i ett parti där socialister och blandekonomer samsas och där de exakta proportionerna dem emellan är okända.
— Frågan är om inte den senaste mandatperioden, med få undantag, bäst kan beskrivas som ett skede av sociala reformer utan socialism. Det är för övrigt ett ganska naturligt resultat av en politik som i långa stycken formats gemensamt av folkpartiet och socialdemokraterna.
Även om tanken på en ”blågul” regeringskoalition inte är särskilt gångbar så här i valtider så saknas det inte förespråkare för en sådan — varken i mittenlägret eller i det socialdemokratiska partiet. Den kätterska idé som Arbetets chefsredaktör Frans Nilsson lanserade för ett antal år sedan om ett intimare samarbete med Fp är inte helt och hållet utplånad. Olof Palme har för övrigt själv uttalat att det inte är uteslutet med en sådan koalition (i en intervju i Svenska Dagbladet). Men även om tanken inte bara existerar på Dagens Nyheters ledarsida utan också i huvudet på en och annan socialdemokrat i parlamentet eller inom den statliga byråkratin, så är tanke och handling inte en och samma sak. Ty ett sådant steg skulle stöta på ett intensivt motstånd från stora delar av den socialdemokratiska ”rörelsen” — fr a inom ungdomsförbundet och bland de grupper som är förankrade inom fackföreningarna. Det hindrar förstås inte att socialdemokratins ledning i ett annat samhällsläge kan gå ut med och driva igenom förslag om en ”bred regering”. Men i det nuvarande läget skulle en sådan ”lösning” skapa nya — och större! — problem för socialdemokratin.
Låt oss så, för en stund, lämna borgarklassen och dess politiska partier — deras möjligheter och dilemman — för att kasta blicken på det parti som idag innehar regeringsmakten. Vi ser då att dess värld minst av allt är problemfri, att också den hyser många dilemman som satt sina tydliga spår under valrörelsens första hälft.
För att försäkra sig om det tillräckliga antalet parlamentsplatser är SAP tvunget både att appellera till partiets egentliga bas — arbetarklassen — och mellanskikten, däribland många grupper som i dagens väljarbarometrar klart visat sitt missnöje med regeringens politik.
De effekter detta får för partiets framträdanden kan man t ex se om man jämför de två debatter som Olof Palme haft med Gösta Bohman i år. Den första vid valupptakten i april i Folkets Hus i Stockholm och den andra i en av TV 2:s valdueller.
Till Folkets Hus kom Olof Palme brunbränd, vital och kampglad. Dit beledsagades han av trogna supporters, av det unga gardet från Brunnsvik, Hasseludden och Biskops Arnö som efter tillställningen fick sig till livs ett entusiasmerande samtal om de demokratiska socialismen.
Där hälsades han välkommen av handklappningar och idolartade ovationsrop på Palme, Palme... Och där kunde han ställa sig upp — med Amelins mäktiga arbetarmålning bakom ryggen — och tala om kapitalismens destruktiva krafter och ”planhushållningens effektivitet”. Där talade han i arbetarklassens och den demokratiska socialismens namn.
Jämför det med bilden av Olof Palme i TV-debatten med Gösta Bohman. Dit kom han lite missmodig och vresig och försökte klara sig undan alla anklagelser för socialism från Gösta Bohman. Nu var det inte tal om någon planhushållning eller någon demokratisk socialism. Nu var han t o m beredd att sätta si över SAP-kongressens beslut såsom det finns nedtecknat i protokollet. Nu var det inte tal om någon arbetarklass. Nu gällde det bara pensionärerna och de små, små barnen — de som idag är lika små som Olof Palme själv, enligt otvetydiga bevis från kampanjhögkvarteren, var en gång i tiden!
Missmodigheten och vresigheten i TV-debatten speglade måhända det opinionsras under 40%-strecket som socialdemokratin fått uppleva strax dessförinnan. Men den annorlunda profil som Palme stod för i dessa två framträdanden speglade också klart partiets dilemma att samtidigt appellera till arbetarklassen och till mellanskikten. Det är naturligtvis ingen orimlig uppgift för ett arbetarparti. Men det är en svårlöst uppgift för ett arbetarparti som skall försöka göra det inom det bestående samhällets ramar och med dess spelregler. Och det är ett näst intill oöverstigligt problem för ett parti som försöker göra det genom att luta sig in mot mitten. Ty det är på så sätt som SAP:s valtaktiker tänker vinna valet. Men det är en valtaktik som inte kunnat entusiasmera det egna partiets medlemmar. Palmes egenhändigt igångdragna andjakt på mer eller mindre verkliga högerspöken samt partiets januskaraktär — med en lite radikalare framtoning vid vissa högtidliga tillfällen och ett mer modest uppträdande gentemot grupper inom arbetarklassens periferi och mellanskikten — bidrog dessutom till att man inte vann det tänkta förtroendet hos viktiga ”marginalväljare”. Opinionssiffrorna dalade istället nedåt för att så småningom passera 40%.
SAP:s valupptakt gick definitivt inte hem. Den hamnade i kölvattnet på den missnöjesvåg som svepte igenom stora grupper och som brusade rakt in i SIFO:s opinionsundersökningar, med Ingmar Bergman och Astrid Lindgren på själva vågkammen.
Då blev valtaktikerna tvungna att tänka till ordentligt. Marschvägen korrigerades. Palme fick rätta in sig i leden och, om inte helt slopa spökkampanjen så dock ransonera sina attacker och dämpa tonen — och framför allt inte klumpa ihop Per Ahlmark med Gösta Bohman. Viktigare än en hård polarisering redan från början blev det att slå fram socialdemokratins paradteman som solidariteten och tryggheten, sysselsättningen och stabiliteten. Det var nu som Palme började tala om de små och vardagsnära tingen, den ”grå vardagens charm”. Det var nu den offentliga sektorn blev ”gemensam” och det förr så ”starka samhället” blev mjukt, mjukt. Det var nu relationerna mellan människorna och samhället skulle bli mänskliga och varma. Kort sagt: med solidariteten som ledstjärna skulle man försöka vinna de behövliga marginalväljarna — som för övrigt, med tanke på socialdemokratins utgångsläge, inte är så marginella för partiet. Inga överdrivet hårda ord — den fränaste kritiken sparas för valrörelsens slutskede, när det ”visat sig” att högern och centern inte vill ha samförstånd och samarbete kring en solidarisk och trygg politik, utan konfrontationer, och när det ”framgått” att folkpartiet sätter avgränsningen mot socialdemokratin framför ”samhällsansvaret”.
Det är i förhållande till denna uppläggning av SAP:s valkampanj man ska se Palmes försök att erövra ”mittfältet i svensk politik”. Det är som ett led i den som man ska uppfatta Palmes försäkringar till Dagens Nyheters läsare att SAP står ganska självständigt från LO och dess socialiseringskrav och till skillnad från LO grundar sina ställningstaganden i vad som ligger i hela nationens intressen. En deklaration som saknar motstycke i den svenska socialdemokratins ”nutidshistoria”! Ett uttryck för hur hårt pressad SAP-ledningen är inför valet, en vittnesbörd om att man inte i första hand är rädd för att förlora stora väljargrupper åt vänster, men samtidigt ett klargörande av den socialdemokratiska byråkratins heterogena karaktär! Det finns verkliga spänningar i dagens socialdemokratiska rörelse mellan grupper med olika social bas och olika referenspunkter — grupper som framför allt rotar sig i den fackliga rörelsen på olika nivåer, höga tjänstemän som har sin främsta förankring i den statliga byråkratin och i kanslierna, men också ombudsmän och ”apparatjiki” som har en speciell relation till partiet och dess folkliga grenar.
Det är troligt att de socialdemokratiska valmakarnas nya ”look” kommer att vända en del av den väljarström som flytt partiet. Men det löser inte de grundläggande problemen. Det utplånar inte de spänningar som finns inom ”rörelsen”. Och det gör inte slut på det passiva förhållandet inom partiet, oförmågan att entusiasmera partikadern och problem då det gäller att mobilisera arbetarbasen till en massiv och oemotståndlig valrörelse. SAP-ledningens ännu mer markerade sväng åt höger, mot ”mittfältet i svensk politik”, tillfredsställer verkligen inte arbetarnas och tjänstemännens behov (även om det kan verka så för en del av dem på kort sikt). Den arbetsfördelning som upprättats mellan SAP, SSU och LO för att inte klyva varje socialdemokrat på mitten kanske kan upprätthållas fram till och med valet. Men det löser inte socialdemokratins dilemman. Det skjuter dem på framtiden. Det ställer bara frågan hur mycket regeringen skulle kunna njuta av en eventuell ”segerns sötma” efter den 19 september.
Ty när ”makten” är säkrad kommer det kärvare tider. Då inleds Gunnar Strängs ”fem magra år”, de som han talade om i anslutning till att Långtidsutredningen kom med sitt betänkande i vintras. Då är det dags för den ”grå vardag” som Palme talar om. Och för arbetarklassen och tjänstemännen, dem som LO-ledningen nu lovar en ljusnande framtid, kommer den att förbli just grå... om de förlitar sig på SAP- och LO-ledningen.
I höst är det dags för nya avtalsförhandlingar, där det så kallade utrymmet som vanligt är fulltecknat enligt arbetsköparna och ovanligt litet om man får tro de fackliga ledningarna. Men det får man inte. Det skulle betyda att man tvingas förvandla sig till lönepolitiska flatlöss för att kunna klämma sig in i de smala löneskrymslen som byråkratin anbefallt.
Allt talar för att Lars Westerberg, Gunnar Nilsson och de andra LO-”borgarna” kommer att få svårt att driva igenom den ”återhållsamma” linje som de redan anbefallt i sina medlemmars namn. Avtalsrörelsen sammanfaller ju inte med en minskad utan en ökad kampvilja, en hög inflation och en stigande konjunktur.
SAP- och LO-ledningarna kommer förstås att utnyttja sitt politiska förtroendekapital och bristen på trovärdiga alternativ till en ”långsiktig lönepolitik i hela samhällets intresse”. De kommer att kunna rida på sin ”realism” och vifta bort alla ”utopiska svärmare” och ”strejkromantiker”. Och komplettera allt detta med hänvisningar till ”århundradets demokratiseringsreformer” i medbestämmandelagens kölvatten – reformer som skall kompensera arbetarklassen på lång sikt för vad den inte kan uppnå omedelbart. Men det är inte alls givet att den uppblåsta propagandan för ”det tredje steget i den demokratiska trestegsraketen” kommer att kunna lägga balsam på löntagarnas lönesår. Det är inte självklart att hänvisningen till arbetarregeringens långsiktiga mål och de ideologiska perspektiven kan dämpa kampen om mervärdet här och nu. Det kan faktiskt förhålla sig tvärtom, i synnerhet om det fackligt oppositionella arbetet utvecklas och samordnas bättre.
Allt detta under förutsättning att den socialdemokratiska regeringen verkligen sitter kvar efter den 19 september, något som långtifrån är klart.
Med en borgerlig regering i höst kommer avtalsrörelsen att få ett ännu mer problematiskt förlopp, både för regeringen själv och för de ”parter” som ska ro den i hamn. Ingen mindre än SAF:s Curt-Steffan Giesecke har pekat på det i en intervju i tidningen Arbetet:
— Valutgången i höst kan komma att påverka den stora avtalsrörelse som kommer i början på nästa år.
— LO betraktar ju socialdemokraterna som sitt parti och vill inte så gärna försvåra den ekonomiska politiken för en socialdemokratisk regering genom sitt agerande i avtalsrörelsen.
Men med en borgerlig regering?
Det är uppenbart att de fackliga ledningarna och de socialdemokratiska toppolitikerna inte byter karaktär över en natt. De är knappast beredda att omedelbart riva igång en militant kampanj mot en borgerlig regering den 20 september. De har sitt sikte inställt på en valseger om tre år. Men det är en sak vad de avser och inte avser att göra. Det är en helt annan sak vad de förmår att genomdriva. När de inte längre kan hänvisa till att det sitter ett arbetarparti i regeringsställning, med alla dess möjligheter till lagstiftning och påtryckningar, kommer de att tappa mark. De kommer att få mindre ut av sina hänvisningar till framtiden och de långsiktiga perspektiven. De kommer att få det svårare att integrera radikala stämningar och krav.
Trots alla svårigheter för ett fortsatt socialdemokratiskt styre så skulle alltså en (s)-regering ändå lättare kunna fylla den förmedlande funktionen inom parlamentarismens ram än vad en borgerlig regering skulle ha. Anledningen har vi pekat på, bl a genom de två citaten från Heckscher och Giesecke: en borgerlig regerings svårigheter att rättfärdiga sill politik inför arbetarklassen och LO-ledningens problem med att förankra en återhållsam linje hos sina medlemmar.
Vilken skulle då reaktionen inom arbetarklassen bli på ett regimskifte?
Det finns vissa ”revolutionärer); som försäkrar att det inte skulle bli någon större skillnad i politik och att det därför inte skulle skapa några påvisbara reaktioner, åtminstone inte på kort sikt. Men det är en tvivelaktig tes.
Majoriteten av den svenska arbetarklassen uppfattar den socialdemokratiska regeringen som ”sin” regering. I drygt fyrtio år har man vant sig vid att det ”egna” partiet innehar regeringsmakten. I val efter val har klassen mobiliserats för att säkra ”vunna positioner” och för att möjliggöra ”kommande framsteg”. Det vore naivt att tro att inte en majoritet av den svenska arbetarklassen — och det med rätta! — ser tydliga skillnader mellan SAP och borgarpartierna. En seger för de borgerliga partierna i valet och ett regimskifte skulle av breda grupper inom arbetarklassen sannolikt uppfattas som en klar motgång — och det skulle få motgångens sedvanliga omedelbara verkan: avvaktan och en tillfällig passivisering.
Men denna omedelbara effekt skulle — med de ramar och de utgångspunkter för arbetarklassens kamp vi tidigare angivit — bara bli kortvarig, och istället följas av en ökad intensitet i klasskampen. Tempot i denna utveckling och graden av intensitet kommer att bestämmas av en rad faktorer som den nya regeringens första åtgärder, SAP- och LO-ledningens hållning samt turerna och utspelen i den kommande avtalsrörelsen.
Ett regimskifte skulle få en rad återverkningar på den samhälleliga scenen och på den socialdemokratiska rörelsen. De spänningar som redan idag gör sig gällande inom socialdemokratin skulle antagligen öka efter ett valnederlag i en situation av uppgång i kampen i samhället. Det skulle eventuellt också kunna leda till ett större utrymme för vänsterströmningar inom det socialdemokratiska partiet och — fr a — inom fackföreningsrörelsen. Något så nytt och ovanligt som en borgerlig regering — som ju i realiteten bara pensionärerna i det här landet har upplevt — skulle höja den politiska temperaturen i landet åtskilliga grader. Vi skulle få uppleva ett annat intresse och måhända ett annat förhållningssätt till det som sker i riksdagens kamrar och utskott...
Det är uppenbart att vi inte kan vara likgiltiga för om det blir ett regimskifte.
En borgerlig valseger kommer inte bara att uppfattas som ett bakslag för arbetarkissen. För det är det också. För vad betyder en borgerlig valseger?
Den skulle innebära att flera arbetare stannat hemma, avstått från att rösta — eller röstat borgerligt. Att arbetare passiviseras eller vänder sig från arbetarrörelsen är negativt — ur alla synvinklar.
Vi vet också att en borgerlig regering skulle vara mer benägen än en socialdemokratisk till direkta och öppna angrepp mot arbetarklassen. Det vill vi givetvis inte heller se.
Men vilket bakslag för klassmedvetenheten och vilket möjligt hot mot arbetarklassen en borgerlig regering än innebär så bekämpar vi inte bäst dessa risker genom att avstå från att föra fram vår politik i en egen valkandidatur och istället lägga vår röst på SAP.
För om den socialdemokratiska regeringen faller beror det in- t te på oss eller på Vpk eller på något annat mindre arbetarparti som dristat sig till att ställa upp i valet. Det beror på socialdemokratin själv — socialdemokratin som så länge fört en borgerlig politik, en politik som inte motsvarar arbetarklassens behov och förväntningar. Den socialdemokrati som stiftat nya klasslagar, slutit lönesänkningsavtal, smädat och förtalat strejkande arbetare, saboterat och splittrat Chile- och Spaniensolidariteten... !
En sådan politik kan inte väcka någon entusiasm. En sådan politik skapar trötthet och missmod i leden — även om en del tror något annat för en tid. När Palme far land och rike runt och talar om mittfältet så suckar t o m de socialdemokratiska valarbetarna. På en sådan politik mobiliserar man inte väljarna. Om socialdemokratin faller så är det under sådana förhållanden på eget grepp och inte på grund av vår valkandidatur, som inte ens märks i opinionsmätningarna.
Och om en borgerlig regering kan utgöra ett verkligt hot mot arbetarklassen, då beror också det i första hand på socialdemokratiska försummelser! För regeringens partifärg avgör i sig ingenting. Om en borgerlig regering med framgång kan gå till angrepp mot arbetarklassen avgörs av styrkeförhållandena i klasskampen! Om arbetarklassen inte kan försvara sig mot angrepp så beror det på att socialdemokratin under ett 40-årigt regeringsinnehav försvagat — inte stärkt! — arbetarklassens massorganisationer — snärjt in dem i klasslagar och Saltsjöbadsavtal, kvävt dem i samförståndsanda och klassamarbetspolitik.
Vi vill inte ha en borgerlig regering. Men så länge socialdemokratin får fortsätta att avrusta arbetarrörelsen kommer hotet om en borgerlig regering alltid att finnas närvarande. Hotet om en passivisering som leder till röstnederlag! Hotet om en politik som ställer arbetarklassen försvarslös inför en borgerlig regering! Hotet om avgörande nederlag på sikt!
Det enda effektiva sättet att bekämpa hotet om en borgerlig regering nu och i framtiden är att verka för att bryta passiviteten och demoraliseringen inom arbetarrörelsen, att verka för att klassorganisationerna rustas upp, att verka för en demokratisk och kämpande arbetarrörelse!
Det är samma typ av svar som vi också måste ge Vpk, Vpk-are och dem som uppmanar till stöd för Vpk i valet.
Om Vpk faller ur riksdagen så är också det uttryck för negativa förskjutningar i styrkeförhållandena i samhället.
Men hur kan man beskylla oss för dem?
Om Vpk åker ur riksdagen då beror det delvis på de förhållanden som alla arbetarpartier får arbeta under i ett borgerligt samhälle — med dess pressmonopol, utbildningspolitik, dess psykiska, fysiska och politiska förtryck etc. Men huvudansvaret ligger ändå på Vpk självt, på det sätt partiet motsvarat det förtroende det mött, hur det förmått att sätta sig upp mot de objektiva svårigheterna.
Om Vpk åker ur riksdagen så får det därmed betala för sin talande tystnad om förtrycket i Östeuropa; för sina manövrer i frontarbetet där det satt sina egna särskilda intressen över solidaritetsrörelsens; för sin oklara blockpolitik gentemot socialdemokraterna, vilken pendlar mellan ren svanspolitik och frenetiska avgränsningar; för sitt inskränkta sätt att bedriva det parlamentariska arbetet; för sina interna byråkratiska förhållanden.
Man kan aldrig motverka allt detta genom att själv ligga lågt här och nu. Och ingen har kunnat visa att en uppmaning till röstning på Vpk bäst skulle befrämja den nödvändiga politiska kritiken och utvecklingen.
Det enda sättet att hindra kraftiga motgångar och avgörande nederlag för arbetarklassen på lång och kort sikt är att ta strid mot borgarnas offensiv, utmana socialdemokratins sätt att leda fackföreningsrörelsen och andra massorganisationer och genom att ta kamp mot Vpk:s vänsterreformism och stalinistiska barlast. Och det kring ett program för en kämpande och demokratisk arbetarrörelse!
För oss är det detsamma som att föra ut och förankra KAF:s politik hos så många som möjligt och få dem att ta kamp för den — också om de är medlemmar av andra partier.
Därför ställer vi upp i valet. Vi står för den politik som krävs för ett framgångsrikt försvar mot borgarklassen. Om vi avstod från att föra fram den via egen kandidatur skulle vi ha oändligt mycket mindre möjligheter att göra oss gällande överhuvudtaget.
Vi kommer inte att få många röster — ett par tusen kanske. För socialdemokratin är de betydelselösa — om de så vore tiotusen! Några tusen röster hit eller dit — det är inte det viktigaste för dem.
Men som ett par tusen röster som också höjs i fackföreningar, i solidaritetsorganisationer, i bostadsområden för att tala om den kämpande och demokratiska arbetarrörelse vi måste skapa och den socialism vi ska ta kamp för — som sådana kommer de att vara betydelsefulla. Som sådana kommer de att vara ett par tusen röster som bidrar till att stärka arbetarrörelsen!
Hur valet än går så utgör det ingen lösning på den nuvarande samhällskrisen varken för borgarklassen eller för arbetarklassen. Båda samhällets huvudklasser kommer i framtiden att i ökad utsträckning tvingas söka sig utanför parlamentarismens spelregler för att få igenom ”sin” lösning.
Den enda framtid värd namnet är den socialistiska framtiden. Slaget om den står inte i riksdagshuset vid Sergels Torg utan på arbetsplatserna, i bostadsområdena, på gator och torg, i fackföreningarna och andra massorganisationer. Det är där politiken för ett socialistiskt samhälle måste förankras och det är där som striden om framtiden kommer att stå. Det är med det budskapet som Kommunistiska Arbetarförbundet ställer upp i årets val.
1/8 1976