Ur Fjärde Internationalen 2/1976
Den mest kritiska och känsliga perioden i Greklands moderna historia är nog tiden kring inbördeskriget 1944-49. De politiska händelser som ägde rum och än mer de politiska beslut som fattades, bestämde i hög grad det grekiska samhällets utveckling under den kommande 25-års perioden.
På 70-talet och särskilt efter den senaste politiska scenväxlingen — juntans avgång och Karamanlis maktövertagande, sommaren 1974 — har den anti-dogmatiska vänstern gjort flera försök, antingen på organisationers eller individers initiativ, att kritiskt värdera händelserna under inbördeskriget. Syftet med detta har varit att i första hand ge det grekiska folket en utförligare bild av dessa händelser som kommit att spela en så avgörande roll för utformningen av Greklands politiska, sociala och ekonomiska liv sedan 1950. Till dessa försök hör Kostis Papakongos Kapetan Aris (Författarförlaget 1975), Dominique Eudes The Kapetanios (NLB London 1972), liksom artiklar, historiska texter och berättelser som publicerats i den grekiska antidogmatiska pressen, dvs den del som tagit avstånd från den pro-sovjetiska fraktionen av det en gång enade KKE (Greklands Kommunistiska Parti, som splittrades 1968). Även KKE-inrikes, den s k anti-dogmatiska fraktionen, har i sin press publicerat några blygsamma texter och artiklar med försiktig kritik av partiets politik under denna period. Från den Moskva-trogna fraktionens sida däremot, hörs naturligtvis inte ett knyst, där råder fullständig ”enhällighet och harmoni”. För de som känner till vad partiet gjorde då, är denna tystnad helt förståelig.
Boken Kapetan Aris är en dokumentär berättelse om de avgörande åren 1940-45. Genom att skildra ELAS (Grekiska Folkets Befrielsearmé) ledares, Aris Velouchiotis, aktivitet, ger författaren en bild av den politiska utvecklingen under denna period. Han lägger fram en rad dokument (tal, intervjuer, avtal, artiklar, mm) och gör utifrån dessa en analys av de politiska beslut samt de motiv som styrde dessa beslut och som på ett så fatalt sätt bestämde framtiden för det grekiska folket, liksom även för de bulgariska, rumänska och jugoslaviska folken. Genom att berätta om Aris kamp och martyrium, skildrar författaren samtidigt alla grekers kamp för frihet, oberoende och social rättvisa som på ett så tragiskt sätt förråddes av KKE.
I kampen mot den utländska och inhemska fascismen, skapades folkarmén ELAS som fick djup förankring i arbetarklassen och bland befolkningen på landsbygden. Denna befrielsearmé, utan motstycke i hela det ockuperade Europa, möjligen undantaget Titos partisaner, lyckades befria landet frän Hitlers fascistiska horder, i en kamp som genomfördes av det grekiska folket ensamt utan något utländskt stöd.
När den sista tyska soldaten hade sparkats ut från grekisk mark 1944, stod folket inför den mest avgörande perioden i dess moderna historia. Hela den gamla borgerliga statsapparaten hade krossats. Borgarklassen befann sig i ett tillstånd av total förvirring och upplösning. Alla de borgerliga politikerna var i utlandet. Den enda organiserade politiska kraften inom landets gränser var KKE. ELAS hade en styrka på 150 000 man och utgjorde den enda reella militära maktfaktorn.
I alla grekers ögon och i deras hjärtan var landets befrielse uteslutande ett verk av ELAS, och andartes (gerillasoldaterna) dyrkades över hela Grekland. I landets alla hörn hade KKE och EAM lokala organisationer. EAM (Nationella Befrielsefronten) betraktades som ELAS politiska avdelning, medan det i själva verket var en form av folkfront som bestod av dels små borgerliga organisationer dels en rad s k demokratiska grupper som stod under KKE:s inflytande. Genom EAM kunde KKE således kontrollera praktiskt taget hela motståndskampen och bedriva sin stalinistiska folkfrontspolitik.
När tyskarna lämnat Grekland, fanns alltså de objektiva förutsättningarna för att en socialistisk revolution skulle kunna genomföras. KKE kunde och borde gå vidare. Det borde ge kampen en ny inriktning genom att ändra dess karaktär från en anti-fascistisk motståndskamp till en anti-kapitalistisk kamp med ett rent socialistiskt innehåll. Det borde göra upp med borgarklassen, rensa ut de sista borgerliga resterna ur Grekland och upprätta proletariatets diktatur. Men i stället föredrog partiet att förråda kampen och förbli trogen Jaltas anda. Ledarskapet inom KKE föredrog att skriva ”hederliga” avtal med den engelska imperialismen, avväpna och upplösa ELAS och utlämna det grekiska folket åt de inhemska och utländska fascisternas ”good will”. Konsekvenserna av denna politik har grekerna fått betala dyrt.
Aris Velouchiotis är kanske den mest tragiska gestalten i Greklands moderna historia. Han, som så många andra anonyma kämpar, trodde på Greklands befrielse och på upprättandet av ett nytt samhällssystem, där den institutionaliserande exploateringen av människor inte skulle få förekomma. Han kämpade för att förverkliga dessa idéer och slutligen föll han själv offer för partiets förrädiska politik.
Mycket har skrivits och än mer har sagts om Aris Velouchiotis, så mycket att det nu är svårt att skilja myten från verkligheten. I de flesta böcker som skrivits om honom har han framstått som något slags supermänniska, en ledare utan fel och brister, som vet allt och kan allt. På så sätt har man skapat en myt kring hans person. Papakongos har sökt skildra vad Aris i verkligheten uträttade under åren 1940-45, hans förhållande till partiets ledning liksom de orsaker som fick honom att begå självmord. Men även Papakongos har i syfte att återupprätta denna folkkämpe i viss mån idealiserat honom. En stor del av boken är skriven som en äventyrsroman och Aris uppträder ibland som en grekisk Robin Hood. Det förefaller som om ingen andartis kunnat göra någonting utan Aris samtycke. T o m skapandet av ELAS verkar vara nästan uteslutande hans verk.
En sådan behandling av historiska personer leder till en felaktig uppskattning av deras verkliga betydelse. Ingen, med undantag av dåvarande partiledningen, kan förneka Aris betydelse inom befrielserörelsen och hans insatser i kampen. Han var en av de främsta i kampen. Men just pga detta måste han också bära sin del av ansvaret för det sätt som kampen slutade på. När författaren i slutet av boken utpekar de ansvariga använder han, kanske för första gången, sanningens bittra ord. De ”berömda” avtalen i Gazerta, i Libanon och i Varkiza kallar han förräderier.
De olika stalinisterna, gamla som nya, som skriver om partiets politik under denna period talar om ”misstag” – de mest vågade om ”tragiska misstag”. Men Papakongos går längre och karakteriserar partiets politik som förrädisk och dess ledare som förrädare. Denna bedömning är något som måste räknas honom till godo - just sådan var verkligheten. Det stalinistiska KKE förrådde utan reservationer det grekiska folkets kamp, i den stalinistiska byråkratins intresse.
Aris var inte så slaviskt bunden till den stalinistiska byråkratin som KKE:s ledning och kom därför i konflikt med den. Han insåg instinktivt och på ett empiriskt sätt att partiets politik var fel och skulle sluta i nederlag, men han förstod inte orsakerna. På grund av hans begränsade teoretiska orientering, insåg han inte KKE:s djupa ideologiska och politiska degenerering och dess obotliga byråkratiska struktur. Han var påverkad av den tidens dominerande inslag, dvs personkulten, och kunde inte dra lärdom av Sovjet-regeringens politik, som offrade världsrevolutionen för sina egna intressen. Ända in i slutet dyrkade han och litade på Zachariadis (partiets ordförande då), den mest ”kunniga” och mest ”upplyste” av alla ledarna, och ställde alla sina förhoppningar på honom. Hur fel han haft visade sig så snart Zachariadis återkom till Grekland. Hans hängivenhet till och pliktkänsla mot partiet, tvingade honom att göra politiska kompromisser, t ex avtal med Zervas, och att tolerera engelska agenter inom befrielsearmén. Han förstod inte att felet inte låg hos den ena eller andra partiledaren, utan i hela partiets struktur. Till sist beslutade han sig för att begå självmord, i övertygelse att det var enda sättet att komma ur den återvändsgränd som partiet lett honom in i.
Kapetan Aris är i sin helhet ett anmärkningsvärt försök att återupprätta sanningen och belysa de händelser som ägde rum under åren 1940-45. Den är ett stycke av det grekiska folkets moderna historia som är mycket lite, om inte helt, okänt för den breda svenska publiken.
Theodoros Antoniadis
Carola Bohm
Den politiska radikaliseringen sedan 60-talets mitt har på ett tydligt sätt påverkat den svenska litteraturen. Redan etablerade författare har givit den nya medvetenheten ord. Nya författare från arbetarklassen uppmuntras. Gränserna mellan journalistik, reportage och roman har blivit mer oklara.
En viktig och entydigt positiv förändring är att olika typer av rapportböcker och vardagsskildringar blivit mer vanliga och av press och kritiker ofta ges lika stor uppmärksamhet som den traditionella romanen. På så sätt har åsidosatta och förtryckta grupper, arbetare, kvinnor, utslagna och invandrare, kunnat komma till tals på sina egna villkor, genom att skriva själva, uttrycka sig i öppen intervjuform, osv. Sara Lidmans ”Gruva”, Maja Ekelöfs ”Rapport från en skurhink” och Carin Mannheimers rapportbok om kvinnor är tidiga exempel på detta. Marit Paulsen, nu med fyra böcker bakom sig, är också förbunden med denna utveckling.
I sin första bok - DU MÄNNISKA? (1972) - skriver Paulsen om sig själv, om sitt helvete som mor, maka och fackligt aktiv skiftarbeterska på ASEA i Ludvika. Det är en personlig beskrivning, fylld av bitterhet och en stark övertygelse om människans egenvärde och skaparlust. Här finns en klar klasskänsla och en medvetenhet om hur arbetarklassens hela vardag bestäms av kapitalistiska profitrelationer, om hur kapitalismen krossar människovärdet. Här finns också en medvetenhet om kapitalismens ”prylraseri” och kvinnoförtryck. Här finns något så ovanligt som en antiauktoritär syn på barnuppfostran.
I sin nästa bok, skriven tillsammans med hennes nye man, konkretiserar Marit Paulsen sitt fackliga engagemang genom att behandla en förtryckt kvinnogrupp - städerskorna. Författarna låter städerskorna komma till tals genom intervjuer, samtidigt som de noggrant beskriver städarbetets villkor och ”kungen” inom städbranschen - ASAB.
De städerskor som gick ut i kamp för drygt ett år sedan måste ha glatt sig åt bokens existens; titeln - DU SKULLE GRÅTA OM DU VISSTE (1973) - svarar nämligen väl mot innehållet. Men dessa städerskor nöjde sig inte med de råd som Paulsen gav. Ty med sin bok förverkligade Paulsen det perspektiv för förändringar som hon redan anlagt i DU MÄNNISKA:
Alltså först medvetandehöjning, först utbildning och kunskap, sedan kamp för förändringar. Denna inriktning stämmer för hela Paulsens författarskap, också för hennes artiklar i Aftonbladet, där hon skrev flitigt under 70-talets första år.
I själva verket har Paulsen aldrig någonstans i sina böcker visat att också kampen skapar medvetenhet och självkänsla. Kollektiv kamp saknas hos henne som ett medel för förändring, precis som det saknas hos det parti hon stöder - SAP. Därför finns också hos henne en försonlig inställning till staten och den socialdemokratiska apparaten.
Marit Paulsen lämnade ASEA redan innan hon skrev DU MÄNNISKA. Hon träffade en ny man och flyttade till en lantgård, där hon nu lever, arbetar och skriver. Det fackliga intresset har hon bevarat, samtidigt som hon har gett miljöfrågorna större betydelse (hon återgav t ex städarbetet dess värde genom att understryka dess betydelse i ett ekologiskt sammanhang - städarbetet är vård, vård av lokaler och materiel).
Fick dessa förändringar i Paulsens livssituation någon betydelse för hennes fortsatta författarskap? Ja, säkerligen. Redan RÄTTEN AU VARA MÄNNISKA (1975), också skriven med Sture Andersson, visar en tydlig perspektivförskjutning. Boken ingick i och hade samma namn som den utställning regeringens jämställdhetsdelegation tillägnade kvinnoåret 1975. Därav bokens ganska officiella tonfall och författarnas identifikation med samhället Utan tvekan är boken något av det mest ”förrädiska” som på senare tid gett sig ut för att bekämpa könsfördomar. Totalt utan teoretisk grund och med utgångspunkt från ett art tal intervjuer med män förs här ett resonemang om hur synd det är om Mannen för att han inte sägs ha Kvinnans värme och känsloengagemang.
På ett mer samhälleligt plan har Paulsen nu övergivit klassperspektivet till förmån för en försoningsideologi som uppmanar mannen och kvinnan att dela lika på rollerna. Mot det ”lilla” perspektivet svarar ”det stora” - naturens och mänsklighetens överlevnad. Och här är det främst de kvinnliga ”egenskaperna” och värdena som har en möjlighet att frälsa jorden från undergång, menar Paulsen.
I Paulsens senaste bok - FÖRLOSSNINGEN (1975) - bekräftas ovanstående perspektiv, men då på ett mer personligt och inofficiellt sätt. Boken anknyter i sin form till DU MÄNNISKA. Men här är ”du” Paulsens nyfödda barn, som hon talar med om den värld det kommer att möta: svält, krig, miljöförstöring, teknokrati och byråkrati. Idealiseringen av kvinnligheten, kärleken, moderligheten och hemarbetet - sticka, baka, osv - understryks och sammanfaller nu också med det ekologiska perspektiv som Paulsen står för. Kvinnorna är genom sin traditionella roll bärare av en mer vårdande inställning till omvärlden. Därför: slå vakt om den traditionella familjen och de traditionella kvinnliga värdena. Kämpa mot storindustri och avancerad teknologi. Stöd hantverk och småskalig teknik. Paulsens egen livssituation - familjen på landet - blir härigenom det bästa exemplet på de ideal hon förespråkar.
Nu är emellertid Paulsens idéer inte så entydiga. Hon har fortfarande starka band till arbetarrörelsen och talar ofta, t ex i FÖRLOSSNINGEN, om socialism och planekonomi. Detta är så intressant att det kräver en vidare diskussion.
Paulsens grundläggande antiauktoritära inställning och försvar för individens egenvärde medför en kritik av det industriella arbetet och en idealisering av förkapitalistiska produktionssätt, där varje producent själv bestämmer över sin arbetssituation, sina verktyg och produkter. Men samma anti-auktoritära inställning parad med de starka banden till arbetarrörelsen gör också att hon ser socialismen som den enda lösningen på samhällets problem, i synnerhet på en global nivå.
Här finns alltså en klar motsägelse i Paulsens författarskap, där en närmast reaktionär idealisering av förkapitalistiska levnads- och arbetsformer inte rimmar med en utveckling av socialistiska d:o. Att hon kan hysa dessa till synes motsägelsefulla föreställningar beror dels på att den ekologiska medvetenheten sammanbinder och ligger i botten på nästan allt hon skriver, dels på att den antiauktoritära inställningen och kritiken utvecklas utan någon som helst teoretisk grund, för att ibland t o m uttryckas i öppen teorifientlighet. Marit Paulsen utesluter t ex klasskampen och den kollektiva kampen ur sitt författarskap. Därmed har hon heller ingen möjlighet att på ett teoretiskt hållbart sätt förbinda individens och mänsklighetens öden, att knyta samman individen och den globala överlevnaden.
Genom sin ekologiska medvetenhet har Paulsen bidragit till att ge ord åt en bred, grumlig och oenhetlig opposition som också finns inom SAP:s medlemskår, en opposition som protesterar mot kärnkraft och teknokrati och inte ligger långt från Centerpartiet. Ändå är hennes band med arbetarrörelsens traditionella målsättningar alltför starka för att hon ska ansluta sig till ”gröna vågen”. Att hon inte öppet tar ställning för den antikapitalistiska delen av miljörörelsen, som nu går till attack mot regeringens och kapitalets kärnkraftsutbyggnad, gör dock hennes roll som idégivare även i fortsättningen kommer att vara tvivelaktig och tvetydig: reaktionära, preciserade ståndpunkter kring en hel serie frågor samt allmänt tal om socialism och överlevnadsproblem.
Bo Bergman
Huvudpersonen Max i ”För att vi ska leva” av Hans Lagerberg är en av dessa nyradikaliserade ungdomar som vuxit upp i en borgerlig miljö, en av dem som borgarpressen gick så hårt åt i slutet av 60-talet. Det är förvånande att de borgerliga redaktörerna aldrig kom på att anledningen till att just deras söner och döttrar radikaliserades så snabbt kunde vara att de hade sett förtryckarna på nära håll; självgodheten vid middagsbordet, hyckleriet och skrytet, den barnsliga grymheten bakom den ”dynamiska” fasaden.
Men Max har andra släktingar också. Det är styvfars släkt som är borgerlig. Hans riktiga far och mor tillhör arbetarklassen och det är den vi får följa, genom historien om Max' släktingar sedan 1900-talets början och fram till idag.
Det hela försiggår till största delen i Sundsvall, med strejker, strejkbrytare, krig, kommunistskräck och förföljelse av alla radikaler.
Men framför allt handlar boken om hur svårt de revolutionära, de klassmedvetna, de konsekventa och de nackstyva har att konkurrera med sossarnas ”realism”, dvs feghet och inkonsekvens. En av de nackstyva har fått det passande smeknamnet ”Jag ger fan”.
Hans Lagerberg berättar, friskt och åskådligt. Hans personer lever inte bara ett politiskt liv. Förutom på möten och i kamp får vi följa dem i både kärlek, älskog, arbete och fritid. Och vi får höra hur dom tänker, inne i huvudet, innan censuren griper in. ”För att vi ska leva” ställer inga frågor och ger inga svar. Men läsaren börjar tänka!
Kampen ger tillfälligt revolutionärerna rätt. Men efter ett tag kan sossarna även där sprida förvirring och tveksamhet, genom att spela på den urgamla osäkerhet och förvirring och det dåliga samvete som familjen, skolan och kyrkan har förgiftat generation efter generation av proletärer med.
Historien om Max och hans släktingar visar oss med all tydlighet att arbetarklassen inte bara har borgarnas ekonomiska och militära övermakt att slåss mot, utan också den ideologiska: den lutherskt-kristna bondetraditionen som den dag som i dag är, har ett stort och förlamande inflytande över svensk arbetarrörelse. Detta p g a att socialdemokratin så smärtfritt kunnat assimilera denna tradition och föra den vidare:
”Bra karl reder sig själv”, ”Du ska inte tro att du är nå't”, ”Saliga äro de saktmodiga, de fattiga och t o m de enfaldiga”, ”Du (arbetare, inte kapitalist) ska äta ditt bröd i ditt anletes svett”, ”Man vet vad man har, men inte vad man får”, ”Du ska älska din fiende” Allt detta dravel som förts vidare från generation till generation, genom den heliga familjens, skolans och kyrkans försorg, var och är en utmärkt grund för sossarnas grumliga idéer. Samma sak med fördumningen, som är en av de effektivaste metoderna för att hålla oss nere: För det är klart, att kan dom slå i oss, att de tre gudarna, Fadern, Sonen och Den helige ande i själva verket är en gud, dvs att 3=1, då kan dom naturligtvis också slå i oss att ”det som är bra för kapitalisterna, det är bra för oss”, dvs, det som är bra för dem som föder sig på oss, det är också bra för oss som blir bestulna, alltså att 1 + 1= 1 - 1. Den kristna och den socialdemokratiska matematiken är tydligt besläktade...
Så länge vi inte bjuder hela den förtryckande ideologin spetsen så tillåts stridsodugligheten att fortsätta sprida sig från far till son, från mor till dotter inom arbetarklassen.
Men hur ska vi kunna bjuda motstånd? Vi är ju alla så sorligt påverkade!
Visst, men att missnöjet, kampviljan och hatet finns kvar på fabriker och skolor, trots bil, TV, semester och pension, som våra äldre klassbröder och systrar kämpade igenom, det visar att vi faktiskt inte låter oss mutas till att acceptera ett ovärdigt liv, där vi dagligen omyndigförklaras, skinnas och trampas på. Och det kanske är först nu, när dom flesta har nå't att stoppa i magen och tak över huvudet, som vi börjar förstå, att den värdighet som de gamla klasskämparna, de som gick mot strömmen (t ex ”Jag ger fan”), kämpade för, den värdigheten kan vi aldrig kompromissa oss till, den måste kämpas igenom, den har med makten att göra och den är värd att kämpa för, den är nödvändig att erövra.
Jag tror det känns så för Max.
Hans Lagerberg gör inga glansiga heroer av sina personer. Han sätter på pränt hur rätt det är att göra uppror, men också hur svårt det är. Det är befriande att han inte drar sig för att göra det.
Läs boken!
Gunilla Tengvall