Ur Fjärde Internationalen 2/1976
Angående behovet att diskutera äldre ståndpunkter:
”Atomen är i sig en mäktig och dold energi och fysikernas uppgift består i att frigöra denna energi genom att få korken ur så att den innestängda energin kan välla fram som ur en källa. Då öppnar sig möjligheten att ersätta kol och olja med den atomenergi som blir till en grundläggande drivkraft Obegränsade tekniska möjligheter kommer att öppna sig för en befriad mänsklighet.”
Trotskij: Den permanenta revolutionens epok. (1936)
Djur, växter bildar tillsammans med jordytan, atmosfären och vattnet ett komplext system som man brukar sammanfatta i termen ekosystem.
I detta system påverkar varje faktor var och en av de andra faktorerna. Det kan vara frågan om en kemisk, fysikalisk, biologisk eller geologisk växelverkan. Hela systemet står i en dynamisk jämvikt, vilket innebär att om någon av faktorerna förändras, kommer även alla de andra faktorerna att påverkas. Ju fler växt- och djurarter systemet innehåller, dvs ju mer komplext systemet är, ju stabilare är det också. Beroende på komplexiteten och på hur stor er förändring av någon faktor är, kan systemet återfå samma jämvikt som det hoade innan denna förändring, inta en ny annorlunda jämvikt eller helt och hållet kollapsa.
Allt efter vilken nivå man väljer, kan man betrakta en grästuva eller hela jorden som ett ekosystem. Vi väljer att betrakta hela jorden, och har då att göra med ett mycket stabilt ekosystem. Men detta hindrar inte att man genom lång och ihärdig påverkan kan driva även detta system i obalans.
Människan är en av alla faktorer i ekosystemet. Men eftersom det är människan vi är intresserade av övergår vi till att kalla de andra faktorerna naturresurser och alla andra faktorer sammantagna för natur. Människans växelverkan med andra faktorer blir för oss utnyttjandet av naturresurser. Men, detta ändrar inte det faktum att människan är en del av ett känsligt ekosystem! För att ett mänskligt samhälle ska kunna fortbestå, måste utnyttjandet av naturresurser ske på ett sådant sätt att inte ekosystemet kommer i obalans.
I och med att människan alltid försökt förändra naturen på så sätt att den bättre ska passa hennes behov, har en motsättning mellan natur och samhälle uppstått. Mänskliga samhällen har alltid mer eller mindre gått utöver ramarna för upprätthållandet av ekosystemets balans på lång sikt. Det finns t o m exempel på samhällen som orsakat lokala ekologiska kollapser och därmed dragit undan grunden för sin egen existens.
Produktivkrafternas tillväxt kvantitativt och kvalitativt genom människans historia, har möjliggjort en befolkningstillväxt, utan att en ekologisk kollaps blivit följden. Men produktivkrafterna har ändå inte utvecklats på ett sådant sätt att motsättningen mellan natur och samhälle minskat. Dagens övermogna kapitalism bär endast med sig att de ekologiska ramarna överskrids med allt större marginaler. Det är frågan om en exponentiellt (not) tillväxande ekologisk kris, som hotar att sluta i global kollaps.
Det enda produktionssättet som har möjlighet att övervinna denna kris är en socialistisk planekonomi. Men för varje dag revolutionen försenas blir denna möjlighet mindre.
Man kan dela in naturresurserna i mer eller mindre förnyelsebara resurser såsom: luft, vatten, djurvärlden, växtvärlden, jordmånen, och icke förnyelsebara såsom: grus, sten, olja, kol, malmer. De förnyelsebara resurserna är bara förnyelsebara i den mån de utnyttjas på ett sådant sätt att de tillåts förnya sig. Kapitalismen föröder dessa resurser!
Några exempel: Överbetning av Afrikas savanner med för stora hjordar av boskap, som ekologiskt ej passar ini i detta landskap, för med sig en jorderosion som gör att bördiga jordar för alltid går förlorade – Sahara växer. Skogar skövlas utan att återväxten garanteras. De nya jordbruksmetoder, som i Sverige gett sådana fantastiska skördar, förstör jordmånens struktur och utarmar den på näringsämnen. Detta i kombination med den sura nederbörden, orsakad av svaveldioxid från förbränning av olja, gör att skördarna i Sverige sedan några år konstant minskar. Genom att ständigt större fiskfångster tas varje år
blir fiskstammarna i de flesta av jordens viktigaste fiskeområden allt mindre. En bidragande orsak till att fiskstammarna krymper är att haven används som mottagare av allt avfall. Miljögifter som PCB och DDT sänker havens produktion. Östersjön har blivit så hårt åtgången att den är nära att helt dö ... osv.
De icke förnyelsebara resurserna måste användas med försiktighet och i största mån cirkuleras. Kapitalismen begår rovdrift på dem! Om förbrukningen fortsätter att öka med dagens takt, kommer reserverna av olja och metallerna tenn, kvicksilver, koppar, silver, guld och platina att vara slut inom 25 år.
Denna skärpta livsmedels-, råvaru- och energikris kommer på ett avgörande sätt att påverka kapitalismens utveckling.
I och med att mer svåråtkomliga malmfyndigheter måste börja brytas, stiger kostnaderna för utvinning och priserna höjs. Detta kommer att driva kapitalismen in i en svårurkomlig ekonomisk kris. Kampen om kontrollen över bristråvaror kommer att öka motsättningarna mellan tredje världen och imperialismen och imperialisterna sinsemellan.
Den ekologiska krisen skiljer sig från andra kriser som kapitalismens inneboende motsättningar skapar (valutakriser, arbetslöshet, lågkonjunkturer) i så måtto att den inte är
konjunkturell utan strukturell. Detta innebär att krisen under Marx/Engels tid totalt överflyglades av ekonomiska och sociala motsättningar. Detta och 1800-talets teknologiska utvecklingsoptimism samt avsaknaden av grundläggande ekologisk kunskap, gör att den marxistiska vetenskapen lämnar luckor
i, och utrymme för felaktiga tolkningar av relationerna mellan natur och samhälle. Där dessa relationer behandlas av Marx). Engels, återkommer ofta termer som ”kontroll”, ”underkuvande”, ”tämjande” av naturen. Motsättningen mellan natur och samhälle skildras som en antagonistisk motsättning, men vad denna motsättnings syntes skulle innebära överlämnas åt läsarnas gissningsförmåga. Och läsarnas gissningar tycks i allmänhet ha blivit att den process som ska upphäva denna motsättning är produktivkrafternas tillväxt kvantitativt! Låt oss se hur Mao Tse Tung har tolkat Marx: ”... då löses t ex motsättningen mellan proletariatet och bourgeoisin genom den socialistiska revolutionen (...) motsättningarna mellan samhället och naturen löses genom utvecklingen av produktivkrafterna. (On contradictions.) Han har ett gott stöd av följande välkända passus ur Kommunistiska Manifestet: ”Proletariatet kommer att begagna sig av sin politiska makt för att så småningom frånta bourgeoisin allt kapital och för att centralisera alla produktionsinstrument i statens händer, dvs i händerna på det som härskande klass organiserade proletariatet, samt till att fortast möjligt utveckla produktivkrafterna i kvantitativt avseende.” Det är en paradox att påstå att den ekologiska kris som vi står i och som hela tiden förvärras genom den senkapitalistiska tillväxten av produktivkrafterna skulle lösas just genom produktivkrafternas tillväxt!
Anledningen till dessa luckor i marxismen är alltså att under Marx/Engels tid den centrala ekologiska tesen ”Jordens resurser är, om än på hög nivå, begränsade” saknades.
Revolutionens försening i de senkapitalistiska länderna är därför inte något som är utan betydelse för tolkningen av och tillämpningen av marxismen. Att vi inte har insett detta, innebär inte att marxismen blir ”felaktig”, ty trots att Marx ansåg den proletära revolutionen som nödvändig, var den inte för honom en automatisk och oundviklig följd av kapitalismen. Han hävdade tvärtom att det förelåg historiska alternativ, något som Trotskij ställde på formen ”Socialism eller barbari”. Med en ekologisk katastrof skymtande vid horisonten, får denna sats ännu större relevans!
Vi har konstaterat att det kapitalistiska samhället har ekologiska ramar som f n överskrids: att de icke förnyelsebara tillgångarna förbrukas i allt snabbare takt, att utplundringen av förnyelsebara tillgångar ofta överskrider återväxten, att spridandet av gifter och kemikalier gör det allt svårare för ekosystemets livsviktiga cykler och processer att fungera.
OK, detta gäller under kapitalismen, men hur står frågan efter revolutionen? Kan vi skjuta denna fråga på framtiden? Är miljöfrågorna och resursfrågorna bara intressanta för att de givit upphov till goda argument mot den barbariska kapitalismen och för att det har växt fram en rörelse med delvis radikala förtecken kring den? (Så tar t ex den politiska rapporten upp frågan). NEJ, självklart inte! Som materialister måste vi inse att
a) varje samhälle, även det socialistiska, har ekologiska ramar att röra sig inom,
b) dessa ramar inte kan utvidgas genom teknologisk utveckling, produktivkrafternas utveckling, socialismens upprättande och borgarklassens krossande el dyl,
c) enda möjligheten människan (vare sig hon /han är kapitalist eller arbetare) har att påverka de ekologiska ramarna är i negativ riktning,
d) detta faktum måste utgöra en av grundvalarna för det samhälle vi ska skapa efter revolutionen – ett resursbevarande samhälle som är anpassat till ekosystemet – med en planekonomi under arbetarstyre,
e) att ju längre tid borgarna får möjlighet att utplundra naturen på dess tillgångar och slita sönder de ekologiska samspelen, desto sämre möjlighet har vi att kunna bygga upp ett socialistiskt samhälle som ger möjlighet till ett drägligt mänskligt liv. Kapitalismen har inte bara gått in i den epok där den har spelat ut sin roll – den är t o m destruktiv och denna destruktivitet ökar dag för dag. Den kan komma att leda till en total ekologisk kollaps -- och efter en sådan finns ingen framtid för mänskligheten. Återigen: frågan står – socialism eller barbari!
Vi måste vara medvetna om att en marxism som uppmärksammar förhållandet natur – samhälle på ett riktigt sätt kommer att tvinga oss till en viss revision av vår syn på hur det socialistiska samhället ska se ut. Exakt hur, är vi inte beredda att ta ställning till idag, och vi hoppas att en diskussion om detta inom RMF kan bli ett av resultaten av denna motion. Så mycket är i alla fall klart att vi har skäl betrakta kapitalismen, som ju har kallats ”nödvändighetens rike”, som ”förintelsens rike”. Vi kan inte utesluta att socialismen, istället för att vara ”överflödets rike”, med nödvändighet kanske blir just ”nödvändighetens rike”. Detta gör det inte mindre nödvändigt att kämpa för socialismen. Nej, tvärtom! Socialismen, planekonomin är den enda möjligheten att göra förhållandet natur – samhället till ett samspel istället för ett krig ( där båda sidor är dömda att förlora). Men, lika lite som när det gäller t ex kvinnofrågan, ger revolutionen lösningen av sig själv. Förutsättningen är givetvis en klar politik och en medveten kamp mot destruktiva, mekaniska, produktionsfetischistiska ”stål och slagg”-strömningar inom arbetarklassen och dess förtrupper. Ansvaret för detta måste ligga på revolutionärerna.
Vi kan inte skjuta upp frågan om det resursbevarande samhället till efter revolutionen. Kampen för ett förhållande till naturen som möjliggör en dräglig mänsklig existens, som möjliggör socialismen – den kampen måste självklart vara en del av den revolutionära kampen. Den måste vara en del av vår strategi för revolutionen!
Den skärpta ekologiska krisen har sedan slutet av 60-talet gett upphov till en bred miljörörelse. Denna rörelse har tagit sig de mest skiftande ideologiska och organisatoriska uttryck, men slående är dock att arbetarklassen och dess reformistiska och revolutionära företrädare i stort sett har varit frånvarande.
En förklaring till detta kan ligga i den marxistiska vetenskapens brister på området, reformisternas ansvarstagande för kapitalismen som medför att de tvingas försvara även kapitalismens rovdrift på naturen, motsättningen mellan sysselsättning och miljö under kapitalismen, och på att de borgerliga ideologier som dominerar rörelsen ibland tenderar att bli öppet arbetarfientliga.
Motsättningen mellan sysselsättning och miljö i ett reformistiskt/inomkapitalistiskt perspektiv gör att kapitalisten alltid kan hota med konkurs eller massavskedanden, om han skulle tvingas investera i reningsanläggningar. Så kan även kärnkraftsförespråkarna helt riktigt hävda att stopp för vidare utbyggnad kommer att leda till arbetslöshet och sänkt levnadsstandard.
De arbetarfientliga tendenserna uppkommer ur det klasslösa sättet att se på samhället. Tesen att ”vi i Sverige måste sänka vän konsumtion” leder till att man direkt är motståndare till arbetarnas krav på högre levnadsstandard. Man hävdar vidare att främsta orsaken till resurskrisen är befolkningstillväxten, och kräver därmed befolkningskontroll i tredje världen. Ledande ideologer har börjat tala om att det krävs en ny ekonomisk världsordning, ett slags planerad kapitalism. Domedagsprofetior bildar underlag för ropet efter en ”stark man”.
I en hårdnande kris finns det risk för att dessa tendenser förstärks, och det är nödvändigt att de redan nu med styrka motarbetas. Det är även nödvändigt att söka överbrygga motsättningen sysselsättning – miljö och söka sammanlänka miljökampen med arbetarkampen. Endast revolutionärerna kan fylla denna uppgift.
Ett försök till uppstrukturering av dagens miljörörelse i Sverige skulle se ut så här:
1. Permanenta organisationer med en genomgående borgerlig ideologi, fr a Svenska Naturskyddsföreningen och World Wildlife Fund (knuten till FN). Inom speciellt WWF härskar inte bara kapitalets ideologi, utan även kapitalisterna själva finns företrädda, t ex Wallenberg. Dessa organisationers bas är främst äldre mellanskikt, som i många fall direkt går kapitalets ärenden.
2. Permanenta organisationer med stor heterogenitet. T ex MIGRI, Fältbiologerna, Aktion Stoppa Atomkraften, ASK-grupperna. Här ryms allt från trotskister till moderater. Organisationerna fungerar decentralistiskt, vilket medför att grupperna är mycket heterogena, även inom sig. Organisationerna har det gemensamt att de i huvudsak har ägnat sig åt kärnkraftsfrågan de senaste åren. Det har medfört att man tvingats söka efter en helhetssyn på samhället, och frågor om planekonomi o dyl har rests. Resultatet är en begynnande radikalisering och polarisering.
3. Tillfälliga lokala aktionsgrupper, av typen ”rädda”, ”stoppa”. De inskränker sig ofta till att motarbeta exploateringar inom egna kommungränsen. Även dessa organisationer är sinsemellan mycket olika, och kan innehålla de mest skilda politiska grupperingar.
4. Socialistiska miljögrupper. Det finns ett fåtal små grupper. De sysslar i första hand med teoretiska studier och ett visst teoretiskt utarbetande. Nyligen har ett nationellt kontaktnät bildats för dessa organisationer, där även enskilda socialister som arbetar inom andra delar av miljörörelsen ingår.
Av dessa grupperingar torde nr 2 vara den mest intressanta. Det enda riktiga för grupp 4 måste vara att bryta sin isolering och försöka bilda en socialistisk pol inom grupp 2.
Vår målsättning med denna motion är inte att försöka tvinga fram ställningstaganden på kongressen, som inte skulle kunna vara genomdiskuterade. Vi vill begränsa oss till att föreslå att kongressen antar några grundläggande ståndpunkter, som kan vara avstamp för en nödvändig diskussion i förbundet.
För oss är det självklart att RMF måste ge sig in i ett arbete kring miljö- och resursfrågor, och ingripa i miljö- och kärnkraftsrörelsen. Och som torde framgå av motionen är främsta skälet till detta inte att det existerar en rörelse, där vi har möjlighet att rekrytera folk och nå kortsiktiga vinster (även om så troligen är fallet). Nej, det är en strategisk nödvändighet att få igång ett revolutionärt marxistiskt arbete kring dessa frågor. Vi måste ta ställning till grundläggande frågor om hur ett socialistisk samhälle ska se ut. Vi måste också kämpa för att detta samhälle inte ska behöva byggas upp från en totalt raserad bas, som det kapitalistiska samhället kan lämna efter sig som en stor makaber, kontrarevolutionär gåva till den revolterande arbetarklassen. Vi föreslår därför att kongressen slår fast att RMF ställer arbetet kring miljö- och resursfrågor som en strategisk prioritering. Kongressen måste ge centralkommittén i uppdrag att ansvara för ett utarbetande i dessa frågor. Utarbetandet ska gälla 1/ en analys av miljö- och resurskrisen under kapitalismen, 2/ en skiss av hur de ekologiska ramarna kan komma att påverka uppbygget av ett resursbevarande, socialistiskt samhälle, 3/ en analys av miljö- och kärnkraftsrörelsen och dess utvecklingsmöjligheter, samt 4/ en politisk plattform och riktlinjer för ett revolutionärt marxistiskt arbete i miljörörelsen.
Vi yrkar att RMF:s 5:e kongress slår fast
att det socialistiska samhället måste byggas upp inom de givna ekologiska ramarna.
att kampen mot kapitalismens miljö- och resursutplundring är en del av kampen för revolutionen, dvs ett element i strategin för den socialistiska världsrevolutionen.
att CK har i uppdrag att under den kommande perioden ansvara för utarbetande i enlighet med motionen.
4 kamrater i Göteborg
Kongressen biföll dessa yrkanden.