Ur Fjärde Internationalen 2/1976
”Den dynamik i slöseri- och förstörelsepotentialen, som är förknippad med produktivkrafternas vidareutveckling i senkapitalismens tidsålder, (är) så stark att alternativet till att en högre samhällsform avlöser kapitalismen år att systemet förstör sig själv och hela den mänskliga civilisationen” (Ernest Mandel, Senkapitalismen 1, sid 206). Produktivkrafterna har inom vissa områden och genom en ohämmad tillväxt antagit karaktären av destruktivkrafter, en tendens som redan Marx antydde och idag hotar mänsklighetens överlevnad överhuvudtaget. Den tredje teknologiska revolutionen – kärnenergi, datateknik, automation m m, har inom ramen för den kapitalistiska
marknadsekonomin också skapat så stora problem för kapitalisterna att de förnuftigaste företrädarna för dem nu fraumträder som förespråkare för miljövård, återanvändning och råvarukontroll. Se t ex Romklubbens rapporter. Effekten av kapitalets snabba centralisering och koncentration hotar nämligen att ödelägga villkoren för den kapitalistiska produktionen. Kostnaderna för att reproducera eller garantera dessa råvaror, lättillgänglig och frisk arbetskraft, ren natur - blir allt större och utgör ett allvarligt hot mot profiten. Därmed skapas också grunden för en profitgivande miljövårdsindustri.
Björn Eriksson behandlar denna problematik i de första avsnitten av sin artikel i detta nummer av FI. Mandel tar upp detta i anknytning till marknaden och varuproduktionen i sin bok ”Senkapitalismen” (se t ex del II, sid 270 och framåt). I tidskriften ”Natur och samhälle” har det hittills också funnits flera artiklar som tagit upp dessa frågeställningar, artiklar som också visat att det återstår ett omfattande teoretiskt arbete för att klargöra sambanden mellan ekosystemen och kapitalismens ekonomi, produktion och teknik.
”Medan denna (tyngdpunkten i kapitalinnehavarens egen verksamhet) i den fria konkurrenskapitalismens tidsålder huvudsakligen låg i den omedelbara produktionssfären och i den klassiska imperialismens tidsålder i ackumulationssfären (finanskapitalets herravälde), så ligger den i senkapitalismens tidsålder i reproduktionssfären.” (Senkapitalismen 1, sid 230)
Kapitalismen och de multinationella jättarna kommer att lösa denna reproduktion och de tillhörande ekologiska problemen på sitt eget satt: Miljövård och kontrollerad resursanvändning som siktar till en fortlöpande reproduktion av de egna företagens produktionsvillkor. Dvs åtgärder som i första hand, och nästan enbart, ska garantera en gynnsam profitutveckling, och inte har det minsta med en produktion utifrån arbetarklassens behov att göra. Och den borgerliga staten kommer inte att förhålla sig neutral till denna utveckling. Genom reglerade subventioner, begränsad lagstiftning, egna investeringar och inkomstpolitik kommer (len att försöka skaffa sig den styrka som behövs för att säkra en framgång för kapitalismens ”miljövårdspolitik”. I sin korta men ”knivskarpa” artikel i detta FI-nummer låter Michel Bosquet oss ana innebörden i denna politik (Michel Bousquet, alias André Gorz, har också samlat en rad av sina artiklar en ganska nyutkommen bok: ”Ecologie et Politique”, Editions Galillée, 1975).
Det är därför det också är så viktigt för oss att beskriva och analysera motståndet mot kapitalismens miljöförstörelse och resursplundring – olika naturvårdsorganisationer, miljörörelsen och vår egen roll i den. Vi måste skapa effektiva politiska och organisatoriska instrument för att bemöta den borgerliga politiken. En av de viktigaste uppgifterna är har att bekämpa det ”ekologistiska” perspektiv som upprätthålls av många miljögrupper och ”miljövänner”. Att som många av dessa göra vetenskapen om de ekologiska sambanden – en naturvetenskap – till samhällsteori och vägledande ideologi för politisk handling förvrider inte bara perspektiven. Det öppnar t om vägen för den borgerliga politik som siktar till att beröva miljökampen varje uns av klassinriktning. Både politiskt och organisatoriskt måste vi verka för att miljökampen knyts till arbetarkampen - det är också med denna utgångspunkt Björn Eriksson resonerar i sin artikel. Vi måste bidra till att skapa en medvetenhet om dessa frågor inom arbetarklassen, en medvetenhet som gör det möjligt för arbetarnas organisationer att ställa sig i främsta ledet i kampen mot kärnkraft och miljöförstöring. Det är därför vi nu i FI intensifierar diskussionen om den politik det är nödvändigt att ta kamp för i miljörörelsen och fackföreningarna.
Det är ett rikt och varierat material som vi lägger fram: eko-krisen, miljörörelsen, miljövårdspolitik, tolkningens uppgifter, teknikens roll, osv. Materialet utgör inte Kommunistiska Arbetarförbundets ”linje” i alla dessa frågor. Förbundets positioner har delvis och kommer i allt utökad utsträckning att preciseras av Politbyrån, Centralkommittén och kommande kongresser. Det är som ett led i en sådan process vi publicerar dessa artiklar. Och det föreligger säkerligen ingen risk för att de kommer att stå odiskuterade och obesvarade. Redan de perspektiv som tecknas i Mandels artikel om självstyret och resolutionsförslaget i numrets början står på viktiga punkter i konflikt med varandra en fruktbar sådan, hoppas vi.