Ur Fjärde internationalen 1/1976
För de flesta branscherna i den svenska ekonomin var 1974 fortfarande ett högkonjunkturår. Industriproduktionen ökade med 7,4% under året och alla de stora exportinriktade företagen rapporterade om stora försäljnings- och vinstökningar. Denna situation stod i skarp kontrast till situationen i de stora imperialistländerna.
Flera faktorer förklarar den svenska ekonomins ”undantagskaraktär”. En del är strukturella, andra rent konjunkturella:
1. Den svenska ekonomin är kraftigt exportberoende, vilket visas av det faktum att 40-45% av industriproduktionen säljs på utländska marknader. De exportinriktade .industrierna svarar huvudsakligen för två typer av produktion: råvaror och halvfabrikat å ena sidan, samt högt specialiserade metall- och verkstadsprodukter å den andra. Inom båda dessa sektorer utvecklades den internationella lågkonjunkturen på ett gynnsamt sätt för de svenska kapitalisterna. Järn-, stål- och pappersmassaproduktionen fick uppleva en speciell konjunktureftersläpning som försenade nedgången i Sverige. Samma gäller för metall- och verkstadsindustrins högt specialiserade produkter: produkterna passade för marknaderna i de länder som hade den minst dåliga konjunktursituationen. Dessa faktorer har dämpat konjunktursvängningarna i den svenska ekonomin ända sedan andra världskriget.
2. Inflationsnivån under 1973 och 1974 var bland de lägsta i de imperialistiska länderna (tillsammans med Västtyskland och Schweiz), och varierade mellan 7 och 9%. Under 1974 fördelades exporten på följande sätt:
| EFTA | 22,3% |
| varav Norge | 10,4% |
| Finland | 7,4% |
| EG | 48,0% |
| varav Västtyskland | 9,8% |
| Storbritannien | 13,2% |
| USA/Kanada | 6,7% |
| Övriga | 23,0% |
Utvecklingen på de två största svenska exportmarknaderna hjälpte till att försena nedgången i Sverige. Högkonjunkturen i Norge spelade en viktig roll, vilket visas av det faktum att Norge 1975 ersatte Storbritannien som Sveriges största enskilda exportmarknad. Den gynnsamma utvecklingen av växelkursen i förhållande till D-marken hjälpte de svenska kapitalisterna att öka sin andel av den krympande brittiska marknaden på bekostnad av de huvudsakliga konkurrenterna (t ex Västtyskland). Tillsammans med den relativa ”arbetsfreden”, som gjorde det möjligt för de svenska kapitalisterna att hålla kontrakterade leveranstider, gav detta dem ytterligare en fördel över de viktigaste konkurrenterna under början av lågkonjunkturen, och var en annan faktor som försenade nedgången.
3. Situationen på den inhemska marknaden har också varit betydelsefull. Efter den ganska djupa lågkonjunkturen på hemmamarknaden 1971-72 (som var ”fasförskjuten” i förhållande till den internationella situationen) ökade den privata konsumtionen under 1973 och 1974. Detta återspeglades i en ökning av bruttonationalprodukten på 4,5% under 1974 (jämfört med en ökning på 1,7% under 1973). Under 1974 var det bara en bransch som påverkades på ett avgörande sätt av den internationella lågkonjunkturen: träindustrin. Ca 70% av produktionen inom denna bransch exporteras och med början under andra halvåret 1974 kastades denna bransch in i sin djupaste kris sedan 1945 pga den kraftiga nedgången i den internationella byggnadsverksamheten.
Alla representanter för industrin såväl som de borgerliga ekonomerna, medlemmar av den socialdemokratiska regeringen och representanter för fackföreningsrörelsen ställde sig i mitten av 1974 en stor fråga: Skulle den internationella lågkonjunkturen vända tillräckligt snabbt för att den svenska exportindustrin skulle klara sig till nästa uppgång? Nästan alla dessa personer felbedömde den internationella situationen. Under hösten 1974 förutsåg de en uppgång i början av 1975. Men dessa förutsägelser (som de delade med en del internationella siare) visade sig vara rent önsketänkande. I själva verket har den pågående internationella lågkonjunkturen, med en nedgång i absoluta siffror för världs handeln, nu drabbat alla viktiga sektorer inom den svenska industrin, precis som träindustrin drabbades redan 1974. Lågkonjunkturen har kommit — och den har blivit mycket kraftigare än vad som förutsågs. Detta återspeglas på många områden:
1. Exporten minskade i accelererad takt under de första tre kvartalen 1975. Under första kvartalet sjönk den med 7% jämfört med första kvartalet 1974. Nedgången under andra kvartalet var 12% och under tredje 20%. För hela 1975 representerar det en nedgång med 8-10% i exportvolym. Att nedgången är så djup bevisas av det faktum att det är första gången sedan 1952 som man kan avläsa en minskning av exportvolymen jämfört med föregående år. Detta kommer att orsaka en 3%-ig nedgång i industriproduktionen. BNP-tillväxten kommer att vara 0 (för första gången sedan 1951). Det är bara den inhemska konsumtionen vilken förblir på en tämligen hög nivå, som kommer att förhindra att den drastiska nedgången i exporten leder till en minskning av BNP.
2. Tecken på denna nedgång kunde redan skönjas i slutet av 1974 och i början av 1975, när exportindustrins orderingång började minska. Andra kvartalet 1975 visade en minskad orderingång inom alla branscher, en minskning som fortsatt. I mitten av november rapporterades en sjundedel av alla metall- och verkstadsföretag att de planerade införa en kortare arbetsvecka eller omskolningsprogram för sina anställda. Förhoppningarna om att kunna haka på en internationell uppgång i början av 1975, som återspeglades i de mycket små nedskärningarna i produktionen och därmed en väldig lageruppbyggnad, bleknade bort under våren och sommaren 1975. Detta resulterade i en snabb produktionsnedskärning under hösten, något som i sin tur kommer att orsaka ökad arbetslöshet under de kommande tre månaderna.
3. Skillnaden i inflationsnivå mellan Sverige och landets handelspartners försvann under sommaren 1975, och den svenska inflationen ökade till en årlig nivå på 13,9% under tredje kvartalet. Detta kombinerat med den drastiska försäljningsminskningen på utlandsmarknaderna, tvingade fram en förändring av vinstprognoserna för de viktigaste exportindustrierna. Var och en av dessa hade gjort mycket optimistiska förutsägelser i början av 1975. Detta gäller både internationellt välkända företag som SKF, Volvo, Alfa-Laval och LM Ericsson och huvudsakligen nationellt baserade företag som LKAB, ASEA, och SCA.
Detta var bilden i slutet av hösten 1975, och det var en bild som ingen målat upp åtta månader tidigare. Den långvariga internationella lågkonjunkturen tog slutligen ut sin rätt och drog med sig ett av undantagen.
Nedgången inträffade under en tolvmånadersperiod, arbetade sig fram bransch för bransch, med en kumulativ effekt på den inhemska marknaden för investeringsvaror som följd.
1. Träindustrin, var den första bransch som drabbades, som ett resultat av den internationella minskningen av bostads- och industribyggandet under 1974 och en likartad minskning på hemmaplan. Under 1972 och 1973 var priserna på träprodukter underbart höga för kapitalisterna — de tredubblades. Under vintern 1974-75 kunde produktionen hållas uppe på en rimlig nivå pga en spekulativ lageruppbyggnad utomlands, främst i Storbritannien. Närdenna stoppades, avstannade exporten till Storbritannien helt och hållet i maj 1975. Priserna sjönk kraftigt, från 600 kr per kubikmeter i september 1974 till 360 kr per kubikmeter i september 1975, som anges vara 80 kr under produktionskostnaderna. Den totala produktionen kommer att falla 30% under 1975, och en stor del av den nuvarande produktionen går åt till lageruppbyggnad.
2. Exporten av råvaror (t ex järnmalm) och halvfabrikat (massa, papper, järn och stål), den traditionella ryggraden i den svenska industrin, har också drabbats. För råvarorna började minskningen i orderingången under första kvartalet 1975, för halvfabrikaten under andra kvartalet 1975. Orderingången för pappersindustrin i maj 1975 låg 60% under den i maj 1974
3. I september 1975 drabbades metall- och verkstadsindustrin av en kraftigt minskad orderingång från utlandsmarknaderna. De drabbades dessutom av senareläggning och nedläggning av investeringsplaner inom de tidigare nämnda sektorerna. Under första halvåret 1975 kunde denna bransch fortfarande registrera en 3%-ig produktionsökning jämfört med motsvarande period året innan. Andra halvåret 1975 kommer detta att förvandlas till en minskning. Eftersom denna bransch svarar för 43% av den totala exporten, har nedgångens bottenläge ännu inte nåtts, och detta kommer i sin tur att öka arbetslösheten inom denna bransch.
Den totala industriproduktionen började sjunka först under andra halvåret 1975, vilket förmodligen kommer att resultera i en total årlig nedgång på 3%. Vid en internationell jämförelse är detta en låg siffra. Också från andra utgångspunkter kan det förefalla som det inte är någon verklig lågkonjunktur inom den svenska industrin. Arbetslösheten är exempelvis låg med internationella mått mätt. I november fanns det ca 70 000 arbetslösa, omkring 1,7% av arbetsstyrkan var registrerad som arbetslös. Siffran är inte mycket högre än den 1974. Och för hela 1975 kommer industriinvesteringarna att öka volymmässigt med 5-7%.
Det finns flera orsaker till dessa, som det verkar, paradoxala fakta:
1. Situationen på den inhemska marknaden har delvis kompenserat effekterna på de utländska marknaderna. Den privata konsumtionen ökade 3% under första hälften av 1975, med exempelvis en 10%-ig ökning av bilförsäljningen under de sju första månaderna jämfört med motsvarande period 1974 (i jan 1976 dock en minskning i jämförelse med jan 1975).
2. Den relativt begränsade nedgången i industriproduktionen förklaras främst av den extraordinära lageruppbyggnaden inom alla exportindustribranscher. Under de första sex månaderna 1975 ökade lagren av industriprodukter med 2 500 miljoner kronor (i 1986 års priser), och de flesta stora exportföretag håller nu sina lager på en 20% högre nivå än som är brukligt. Denna politik byggde på förhoppningen att en internationell uppgång skulle komma när som helst och att det därför skulle vara billigare att producera för lager och undvika att avskeda arbetare som snart skulle komma att behövas igen. Denna praktik har också kraftigt stimulerats av en annan faktor: Den socialdemokratiska regeringens ekonomiska politik.
3. För socialdemokraterna har det av tradition varit mycket viktigt att hålla nere arbetslösheten. I arbetarnas ögon är detta en av socialdemokratins historiska förtjänster. De har försökt klara av detta genom att i första hand stödja kapitalisterna, speciellt inom exportsektorn. Det har kombinerats med stora ansträngningar att dra arbetare från stagnerande branscher, t ex textilindustrin, och att låta dessa industrier gå sitt öde till mötes. Under det senaste året har de traditionella stödåtgärderna spätts på med en extra uppsättning stödåtgärder.
När alla de stora företagen rapporterade om extraordinära profiter under 1974, tog finansminister Sträng vinden ur seglen för kritikerna och på de bryska kraven från fackföreningarna genom att föreslå en metod att skära ner ”övervinsterna”. Alla företag som hade mer än en miljon kronor i vinst skulle tvingas att avsätta 15% av sina vinster till en speciell investeringsfond. Detta förslag hyllades naturligtvis av kapitalisterna, som kunde undvika att betala skatter på denna del av sina profiter och samtidigt öka sin likviditet. En stor del av detta kapital användes under första halvan av 1975, något som hjälper till att förklara varför industriinvesteringarna fortfarande var ganska höga 1975.
I oktober, när definitiva tecken på en nedgång inom de viktigaste branscherna blev synliga, presenterade regeringen ett speciellt ”stödpaket” för att hålla uppe sysselsättningen. Detta utgör extra stödåtgärder för 2.000 miljoner kronor, uppdelade på följande sätt:
a) 200 miljoner kronor i ett lageruppbyggnadsstöd, plus ytterligare banklånegarantier;
b) speciellt lagerstöd inom träindustrin (betalning för upp till 20% av lagret);
c) 250 miljoner i lägre skatter på energikonsumtionen;
d) 140 miljoner för energibesparande investeringar;
e) 300 miljoner för ytterligare statliga arbeten;
f) 300 miljoner för att tidigarelägga redan beslutade offentliga investeringar;
När det gäller hösten 1975 har dessa tre faktorer hållit tillbaka produktionsminskningen och arbetslösheten. Men denna selektiva stimulanspolitik grundades på antagandet att den internationella lågkonjunkturen skulle vända mycket fortare än vad som i själva verket blir fallet. När denna förhoppning alltså försvann, kom en våg av rapporter (under november och början av december) att företagen, speciellt metall- och verkstadsindustrins företag, avskrev planerade investeringar som skulle ha ökat produktionskapaciteten och att de förberedde avskedanden. Om man tar i beaktande den extremt höga överkapaciteten både nationellt och internationellt, verkar den prognos som Konjunkturinstitutet gjort för 1976 — en 11%-ig exportökning — knappast kunna förverkligas. Vidare — och detta vet man med säkerhet —kommer den nuvarande stora överkapaciteten inom den svenska industrin (speciellt inom metall- och verkstadsindustrin) och den extremt stora lagerhållningen att leda till en nästan total brist på ökning av de produktiva investeringarna 1976.
Det tydliga resultatet av den fortfarande höga inhemska konsumtionen och den snabba exportminskningen är ett stort underskott i betalningsbalansen. Underskottet var 4,5 miljarder 1974 och för 1975 kommer det att bli i storleksordningen 9 miljarder kronor. Denna siffra bör jämföras med de mest pessimistiska prognoserna som gjordes i början av året: 7 miljarder. 1976 kommer detta underskott att ytterligare förvärras, och det leder till ett totalt underskott på 20 miljarder för 1974-76.Hittills har detta underskott täckts med stora lån på utländska kreditmarknader.
Under första veckan i december presenterade finansdepartementet sin ”femårsplan”, dvs prognosen för 1976-80. Det centrala målet är att öka de produktiva investeringarna inom exportindustrin (och på så sätt öka exporten) och samtidigt hålla tillbaka produktionsökningen genom att minska löneökningarna och inte satsa på nya sociala reformer. Underskottet i betalningsbalansen förväntas klaras av på detta sätt. Denna plan är i sig själv en ironi och utgör ett tydligt och avslöjande exempel på den socialdemokratiska retoriken om att man kan kontrollera den kapitalistiska ekonomiska utvecklingen. Det är en plan som är nästan identisk med den som presenterades 1970 för perioden 1971-75 och som satte som huvudmål att utplåna underskottet i betalningsbalansen genom att öka exportindustrins konkurrenskraft. Denna plan var så realistisk att den till slut skapade det största underskottet i betalningsbalansen sedan 1945. Bakom denna utveckling finns en del strukturella problem i den svenska ekonomin. Regeringens prognos baseras på två huvudförutsättningar:
1. Att kapitalisterna inom exportindustrin är beredda att öka de produktiva investeringarna för att motverka underskottet i handelsbalansen, dvs att det kommer att bli en tillräckligt snabb produktivitetsökning och en tillräckligt låg ökning av produktionskostnaderna för att skapa expanderande produktion i Sverige för vinstgivande export;
2. Att arbetarna, både inom exportindustrin och hemmaindustrin kommer att acceptera en lägre ökning av levnadsstandarden än vad de varit vana vid.
Båda dessa förutsättningar förefaller orealistiska, eftersom de inte tar hänsyn till icke-konjunkturella tendenser som underminerar dem.
För det första ökar de stora företagen inom exportsektorn sina investeringar snabbare utomlands än i Sverige. Politisk ovisshet om läget på utländska marknader kan dock minska denna investeringsökning. 1961 uppgick de direkta utländska investeringarna till 150 miljoner kr. De har överskridit en miljard varje år efter 1970. 1974 var de 2,6 miljarder kr. 1970 anställde svenska företag 180 000 människor utanför landets gränser. 1973 hade denna siffra ökat till 260 000 enbart bland de 25 största utlandsinvesterarna. Av de femton största utlandsinvesterarna har alla utom Volvo och ASEA mer än 50% av sina anställda utomlands. Denna utveckling har inte åtföljts av en ökad sysselsättning i Sverige. Tvärtom har antalet anställda arbetare inom industriproduktionen minskat. Under perioden 1970-73 minskade det totala antalet arbetstimmar inom tillverkningsindustrin med 5%. Denna tendens har uppvägts genom ökad produktivitet, men denna ökning har varit mycket lägre än den som registrerades under mitten och slutet av 60-talet.
För det andra har möjligheterna för ökad export på världsmarknaden överdrivits kraftigt. Den nuvarande internationella lågkonjunkturen ses som allvarlig men ”normal”, och affärerna förväntas snart gå som vanligt. I själva verket kommer den mycket långsammare expansionen av världshandeln idag jämfört med på 50- och 60-talet och den därav följande skärpningen av den mellanimperialistiska konkurrensen, att slå både mot de traditionella exportprodukterna och de specialiserade metall- och verkstadsprodukterna. Detta gör en snabb exportökning föga trolig.
För det tredje undermineras möjligheten att hålla import-ökningen på en lägre nivå än exporten, och på det sättet radera ut underskottet i betalningsbalansen, av det snabbt ökande antalet anställda inom icke-produktiva sektorer, i första hand den s k offentliga sektorn. Antalet anställda inom de statliga och kommunala apparaterna ökade 74% mellan 1960 och 1970 ( från 420 000 till 736 000), och den årliga ökningen under 70-talet har varit 43 000. Detta ska jämföras med det sjunkande antalet anställda inom tillverkningsindustrin (70 000 under perioden 1965-73) och inom byggnadsbranschen (35 000 under motsvarande period). Det är uppenbart att detta underminerar alla försök att minska importökningen av konsumtionsvaror. Detta kan bara uppnås genom en direkt attack på arbetarklassens levnadsstandard.
Den prognos vi måste göra är alltså återigen att ”planerna” för den svenska kapitalistiska ekonomin kommer att slå fel. I stället kommer vi att få se en fortlöpande underminering av den svenska kapitalismens styrka under de kommande åren. Varken idén om en snabbt ökande export och stärkandet av de svenska företagens konkurrensförmåga på världsmarknaden eller iden om att få arbetarklassen att acceptera en mycket långsammare ökning av levnadsstandarden kommer att kunna förverkligas.
De mycket långsamma framstegen för industriproduktionen och de produktiva investeringarna i alla imperialistiska länder idag, och perspektivet med en långsam uppgång under de kommande sex månaderna kommer att göra regeringens stimulans- och stödåtgärder till den svenska industrin otillräckliga. Arbetslösheten kommer att öka snabbt under de kommande sex månaderna, speciellt inom metall- och verkstadsindustrin. Den enda bransch där man karl vänta sig en relativt snabb exportökning är träindustrin, ty byggnadsverksamheten är på uppgång på de utländska marknaderna. Men detta kommer inte på något sätt att ändra den nuvarande tendensen för ekonomin som helhet. Den svenska lågkonjunkturens bottenläge ligger fortfarande framåt i tiden.