Från Fjärde internationalen 1/1976
Det isländska samhället skakas av ekonomiska kriser — eller med vilken annan term beskriver man ett samhälle med en galloperande inflation på över 50%? Bördan läggs — som vanligt — på arbetarklassens axlar. En arbetarklass som tvingas tjäna omkring 60% av existensminimum på övertid.
Den isländska arbetarklassen konfronteras med en oerhört svår situation. Den är ganska ensam i Europa om att inte ha 8 timmars arbetsdag - inte ens 10 timmars arbetsdag är en realitet. På papperet, ja, men i realiteten, NEJ. Daglönen räcker inte. Och nu börjar övertiden minska i och med att regeringens antiinflationistiska åtgärder börjar verka.
Övertidsarbetet på Island är en djävulsk företeelse:
För det första står valet mellan att arbeta övertid eller svälta. Massmedia bygger på myten om den ständigt duktige arbetaren, som inte trivs utan sitt arbete — helst dygnet runt. Bakom myten finns människan som av svältpiskan tvingas att suga den sista musten ur sin kropp.
För det andra har övertidsarbetet oerhörda verkningar vad gäller arbetarens möjligheter att delta i sociala aktiviteter, fackföreningsarbete — kamp. Efter 10 — 12 — 14 timmars arbetsdag är det mycket som talar mot förberedelser för och aktivt deltagande i kvällens studiecirkel eller fackmöte.
För det tredje har arbetarnas arbetstid per vecka minskat med 5 å 6% vilket skulle motsvara 5 å6% arbetslöshet i övriga Europa. Den bördan rar arbetarklassen bära utan någon ersättning: ”Vi har lyckats klara oss från arbetslösheten”, deklarerar högern stolt från sin regeringsställning. Jovisst! Men till vilket pris och vem betalar priset?
I detta läge lägger den socialdemokratiska ledningen i LO fram sina krav inför lönerörelsen. Och vilka krav? Jo, man ska inte kräva lönehöjningar i år för det leder bara till inflation! (Att det har varit lönestopp i över ett år, samtidigt som inflationen har accelererat tyder tydligen bara på att lönernas köpkraft måste sjunka ytterligare, enligt socialdemokratin). Man talar i svävande ordalag om nödvändigheten av att alla samhälleliga krafter måste ta gemensamma tag för att bekämpa inflationen, vilket i klartext betyder att arbetarnas svångremmar ska dras åt ytterligare några hål i stället för att vina över kapitalisternas ryggar.
Arbetarklassen står splittrad och passiviserad, ledningen har svikit, och fortfarande ser man inget alternativ.
Hur är det med den extrema vänstern i en sådan situation? Vilka krafter finns det till vänster om socialdemokraterna och Folkalliansen, vilka dominerar arbetarrörelsen, speciellt den sistnämnda som är en specifik form av socialdemokrati med rötter i ett stalinistiskt förflutet. Något isländskt kommunistparti finns alltså inte — det försvann en gång in i Folkalliansen.
För fyra år sedan fanns det bara ett förbund till vänster om de klassiska riktningarna inom arbetarrörelsen. Det mar Fylkingen, ett före detta ungdomsförbund till stalinisterna, som hade slitit sig loss, dock utan att göra upp med det förflutna eller skapa ett politiskt alternativ. Förbundets heterogenitet var unik! Där hittade man i en salig röra: anarkister, rättrogna gammelstalinister, centrister av olika valörer och slutligen trotskistiska och maoistiska sympatier. Man lyckades hålla ihop förbundet genom att inte ta ställning till olika frågor. Den enande axeln var spontanistisk aktivism som i första hand riktades mot Nato och den amerikanska basen. Man var ensam om att vara ”ultra-left”!!
Men radikaliseringsvågen i Europa efter 1968 nådde så småningom Island genom isländska studenter utomlands, ungdom i isländska skolor med kontakter utomlands, etc. Det började växa fram små grupper som inte såg Folkalliansen som ett alternativ och som inte nöjde sig med Fylkingens spontanistiska aktivism. De böljade söka något nytt. De två alternativ de stod inför var att starta ett nytt förbund eller omvandla Fylkingen, som trots sin politiska deformering som helhet innehöll en del samlad erfarenhet och värdefulla kontakter med arbetarklassen, som ägde en del materiella resurser såsom en tidning med många prenumeranter, ett hus vid den största affärsgatan i Reykjavik och en del viktig apparatur. Hela den ledande kadern i de vänstergrupper som nu finns på Island har haft ett längre eller kortare medlemskap i Fylkingen.
När de internationella kontakterna utvidgades gick utvecklingen relativt snabbt. En del isländska studenter i Göteborg kom i kontakt med KFML(r), som då utvecklade sin mest rabiata sekterism. Dessa kamrater skickade några texter till Fylkingen och dess medlemmar erbjöds att ställa sig på ”marxismens — leninismens och maotsetungstänkandes” fasta grund. Fylkingens medlemmar tackade ganska enhälligt nej till detta erbjudande och ett nytt förbund bildades på Island — det nuvarande KSML.
Men inom Fylkingen hade samtidigt missnöjet med situationen börjat växa sig allt starkare. Höger-maoismen fick ett vitt inflytande inom organisationen. Några kamrater befann sig dock i opposition — en opposition vars största svaghet var den totala bristen på revolutionär tradition på Island — en opposition som vägrade finna sig i de maoistiska plattityderna, men hade svårt att formulera ett alternativ. Denna grupp började så småningom upptäcka den trotskistiska rörelsens teori och praktik
Denna process ägde rum parallellt med att en grupp elever på ett av Reykjaviks gymnasier och några studenter utomlands närmade sig trotskismens ståndpunkter.
Det var tidigt på våren 1974 som två trotskister gav ut en skrift som hette ”Strategi och taktik” föl att stimulera diskussionerna i Fylkingen inför en sommarkongress. Maoisterna i Fylkingen svarade med en motskrift —och resten av debatten koncentrerades på motsättningarna mellan dessa två grupperingar. Det blev en intensiv debatt som kulminerade på sommarkonferensen med att maoisterna lämnade Fylkingen och deklarerade att de skulle så segerns frö i arbetarklassen och ena marxismen-leninismen på Island i en slagkraftig organisation! Det var sex kamrater som hade undertecknat maoisternas dokument från början, det blev sex kamrater som lämnade organisationen. Gruppen hade inte lyckats övertyga en enda kamrat om maoismens förträfflighet — däremot efterlämnade man en Fylking som fått en effektiv vaccinering mot maoismen.
Konferensen beslutade i övrigt att den tendensfrihet som i realiteten hade existerat inom förbundet (maoisterna arbetade som en hemlig fraktion med bl a fraktionsförbud på sin önskelista!!) nu också skulle accepteras formellt. Trots att maoisterna hade lämnat organisationen fanns en massa motsättningar kvar — diskussionerna skulle utvecklas och fördjupas.
Man hade kommit i gång! Förbundet kokade av diskussioner och studier. Man hade börjat skönja en väg ut ur den tidigare riktningslösa aktivismen. Två tendenser bildades ganska snabbt, Fjärde Internationalen-tendensen och den Kritiska tendensen. FI-tendensen utvecklades med språngartad hastighet. Man började inom hela organisationen inse att förbundet hade mognat för en ny kongress redan under sommaren 1975, en kongress som skulle ta ställning till alla de frågor som Fylkingen inte hade tagit ställning till tidigare. Frågan om övergångssamhällena och arbetarstaterna, permanent revolution eller revolution etapper, den vietnamesiska revolutionen — socialistisk eller nydemokratisk -, det isländska samhällets karaktär, den isländska arbetarklassens ställning, de multinationella företagens roll på Island etc. etc. Tendensfrihetens möjligheter blommade. För första gången upplevde Fylkingen en politisk kongress med texter och mottexter, tendenser som kämpade politiskt utan en tanke på att lämna organisationen (med ett litet undantag på tre kamrater). Kongressen antog FI-tendensens linje med en förkrossande majoritet på nästan 90% röstande delegater. FI-tendensens linje var Fjärde Internationalens politik på ett enda undantag när: Med tanke på minoriteten skulle man inte söka medlemsskap i Fjärde Internationalen nu, men den kommande kongressperiodens huvuduppgift skulle vara att studera Fjärde Internationalens historia, ställningstaganden och organisation, för att alla kamrater vid en kommande kongress — Fylkingens trettonde — skulle ha möjlighet att ta ställning till Fjärde Internationalen utifrån konkreta kunskaper. Centralkommittéplatserna delades sedan mellan tendenserna i enlighet med det röstantal deras dokument fick på kongressen. Fylkingen hade blivit en trotskistisk organisation.
Vänstern på Island är nu, förutom Fylkingen uppdelad i ett flertal organisationer. Tre maoistiska organisationer: det tidigare nämnda KSML, EIKml (den grupp som lämnade Fylkingen) och KSML(b) (en liten grupp som sparkades ut ur KSML, när denna svängde till höger. Det lilla b:et motsvarar det svenska (r), vad annars?). Dessutom har vi SR, en liten grupp stalinister som en gång vägrade följa med in i Folkalliansen.
De två sistnämnda är helt utan betydelse. Det som skiljer KSML och EIKml (den sistnämnda har sina rötter i APKml i Norge) är svårt att reda ut, förutom att den förstnämnda menar att huvudmotsättningen på Island illustreras av parollen ”klass mot klass”, medan den sistnämnda menar att huvudmotsättningen går mellan ”monopolkapitalet och folket”. Båda organisationerna kämpar om Pekingbyråkratins gunst och hamnar genom sin opportunism i hopplösa och slitande motsättningar vad gäller frågor som EG och Nato. KSML, som är den större organisationen av dessa två, och med all sannolikhet den livskraftigaste, deklarerade nyligen att man skulle återupprätta det isländska kommunistiska partiet vid påsk! Deklarationen ägde rum inför 11 kamrater, varav fyra var trotskister. Acklamationer! Den isländska arbetarklassen kommer äntligen att få ett eget KP. Som genom ett trollslag ser framtiden genast mycket ljusare ut!
Under de två största begivenheterna på Island under hösten har maoisterna helt sonika ställt sig på klassamarbetets grund. Kvinnofridagen såg de som ett uttryck för kvinnornas radikaliseringsprocess, då man i stället konfronterades med ett jippo som var helt kontrollerat av högern, en ”demonstration” helt utan krav. T.o.m. krav på ”daghem åt alla barn” ansågs för radikala. ”Vi ska demonstrera enheten, inte stöta bort folk genom att ställa krav” var ledlinjen denna dag. Maoisterna ställde snällt upp i leden...
Den andra stora frågan är ”fiskekriget”, utvidgningen av den isländska fiskegränsen till 200 nautiska mil. Där har KSMLs linje varit av högsta maoistiska valör. De utgår från hypotesen att Island är en liten imperialistisk stat (vilket förvisso är riktigt även om just litenheten m.m. leder till att klassificeringen måste utvecklas betydligt), men hävdar i samma veva alla staters rätt att kontrollera sitt land och sina 200 mil. De pekar på att huvudfienden är den sovjetiska ”supermakten” och kräver att inte bara fiskegränsen ska utvidgas utan också den juridiska gränsen, för att kunna hindra den sovjetiska flottan att fullfölja sina skumma intentioner på maktövertagande i världsskala. De hävdar att borgarklassen har svikit i denna fråga genom att bara ställa frågan om fiskegräns.
Alltså: hur man än vrider och vänder på frågan har maoisterna (igen!) intagit en huvudlöst kontrarevolutionär ståndpunkt: Även om Sovjetunionen vore en imperialistisk stat (vilket den definitivt inte är, enligt Lenings definition), varför skulle det då vara revolutionärernas uppgift att ta ställning för den ena imperialismen (Island) mot den andra (Sovjet)?? Att göra anspråk på att vara revolutionär samtidigt som man svansar efter Pekingbyråkratin kan tydligen leda vart som helst — utom just i riktning mot revolutionen.
Fylkingen har varit den enda strömningen på Island som har gått emot klassamarbetslinjen. Fylkingen har i artikel efter artikel pekat på att den isländska bourgeoisiens exploatering av fiskebankerna inte är ett dugg bättre än andras. Faktiskt försvinner varannan fisk i en isländsk fiskebåt för att så småningom omvandlas till profit för kapitalets glädje. Flera fisksorter håller på att utrotas i haven runt Island (precis som på så många andra håll). Lösningen — den långsiktiga lösningen — är internationell arbetarkontroll över fiskebankerna. Tills vidare ställer vi parollen om veto mot kapitalets rätt att exploatera fiskebankarna. Parollen om ”socialism eller barbari” belyses här genom att kapitalismens kortsiktiga profitintressen håller på att utrota viktiga födokällor samtidigt som halva världen svälter.
Fylkingen är inte bara den största organisationen till vänster om Folkalliansen, den är också den som expanderar mest. Och inte bara kvantitativt. Fylkingen är det enda politiska alternativet på Island som har ställt sig de analytiska uppgifter som är ett skriande måste i ett samhälle som inte känner till revolutionära marxistiska traditioner och där stalinismens ”analyser” alltid begränsat sig till reflexer av Kreml-byråkratins svängningar, för att sedan underordnas behovet hos de ledande grupperingarna i Folkalliansen. Maoisterna har helt förbisett denna uppgift. De har inte ens brytt sig om att ställa krav i den nuvarande lönerörelsen förutom floskler om nödvändigheten att så marxismen-leninismen hos arbetarklassen etc. Deras inbrytningar i arbetarklassen har begränsat sig till individuella försök att ta industrijobb. Deras försök till inbrytningar på skolorna ledde till ett obarmhärtigt avslöjande av maoismens ”enhetsarbete”. Deras universitetsarbete är reducerat till plus minus noll, osv.
Men Fylkingen då? Krafterna är förvisso alldeles för ringa och fortfarande står man långt ifrån målet att framstå som ett alternativ till Folkalliansen. De enorma interna diskussionerna ledde också till att Fylkingens utåtriktade arbete skars ned — men samtidigt förbereddes kadern för att utföra de uppgifter som den nu i ständigt växande grad börjat ta på sig. Fylkingen utgör det enda alternativet till Folkalliansen i arbetet mot Nato. Den är den starkaste kraften på universitetet. Fylkingen är den enda expanderande kraften på Islands två största gymnasier (vilket bland annat återspeglas i skoltidningarnas— som sprids i över 1 500 ex och är på fyrtio till femtio sidor).
Men självfallet finns det brister. Och de bristerna är störst vad gäller ingripandet i arbetarklassens kamp. Fylkingen är ännu inget alternativ. Men bristerna bearbetas målmedvetet. Stort arbete har lagts ner på att förklara innebörden av olika krav som arbetarklassen måste ställa på Island i dag. Det gäller frågor som indexreglering, vad är existensminimum på Island i dag, inflationens orsaker och hur de måste bemötas. Fylkingen har via sina fackliga kader och kontakter försökt få arbetarna att ställa viktiga politiska krav och kräva av sin ledning att de ska genomdrivas. Den har försökt att via tidningen utöka kontakterna med avantgardistiska arbetare på arbetsplatserna. Detta arbete har börjat ge en viss men ännu liten utdelning.
Allting tyder på att Fylkingen vid nästa kongress kommer att söka medlemskap i Fjärde Internationalen. Det betyder att trotskismen har slagit rötter också på Island, vilket i sin tur innebär att trotskismens styrkor har nått alla länder i Europa. Vi är medvetna om att utvecklingen av FI:s sektioner i Europa är ojämn, men att FI är på frammarsch överallt är uppenbart för alla som inte väljer att stänga ögonen. Fylkingens uppslutning blir bara en bekräftelse på detta.