Från Fjärde internationalen 1/1976.
Utvecklingen i Portugal har under det senaste året satt djupa spår i debatt och politik här i Sverige. Inte minst alla artiklar och analyser i tidskrifter och tidningar vittnar om detta. Händelserna den 25 november, som innebar en framgång för högern, sätter också en ganska klar tidsgräns för en utvärdering av den föregående perioden. I skenet av dessa händelser blir den portugisiska revolutionens problem tydliga.
De tre artiklarna som finns med i detta nummer av Fjärde Internationalen är sinsemellan mycket olika. Ingen av dem utgör heller egentligen något försök till en summering och helhetsbedömning av den portugisiska klasskampen fram till idag, till efter den 25 november. Istället har varje artikel sin ganska speciella infallsvinkel på diskussionen om den portugisiska utvecklingen, om vilka viktiga tendenser den uppvisat, vilka lärdomar vi kan dra av den och hur erfarenheterna skall kunna tillämpas på den svenska situationen. Den som är intresserad av KAF:s utvärdering av novemberhändelserna hänvisar vi i stället till Internationalen nr 3/76, där en oavkortad resolution från Centralkommitténs januarimöte återfinns. Dessutom har Fjärde Internationalens Förenade Sekretariat nyligen antagit en längre resolution om Portugal, vilken kommer att publiceras på ett flertal språk, bl a svenska.
Julieta Gomez' artikel i detta nummer av Fjärde Internationalen behandlar självorganiseringens olika former i Portugal: arbetarkommissioner, kvarterskommittéer, m m. Artikeln, som är översatt från den tyska tidskriften ”Die Intemationale”, är viktig, eftersom den på ett mer inträngande sätt försöker gå igenom hur denna självorganisering uppkommit och hur den fungerat. Den är dock skriven innan de portugisiska soldaterna skapade en egen bred och självständig organisering — t ex i form av SUV - och behandlar därför heller inte denna viktiga del av den revolutionära rörelsen i Portugal, den del som framför allt var måltavlan för högerns aktioner i november. Ett rikligt material om SUV finns t ex i Internationalen nr 31/75 och 37/75.
I en annan artikel riktar vi intresset mot socialdemokratin och den svenska revolutionen, och då utifrån en diskussion om utvecklingen i Portugal. Här görs bl a ett försök att genom jämförelser med den portugisiska klasskampen diskutera hur vi skall förhindra att den svenska socialdemokratin spelar sin kontrarevolutionära roll med lika stor framgång som den portugisiska. Några kommer säkert att finna resonemangen spekulativa, men vi menar att de då inte inser nödvändigheten av det här slaget av diskussion. Vi kan ju inte bara nöja oss med att analysera och diskutera utvecklingen i olika länder, för att på sin höjd jämföra med dagsaktuella svenska förhållanden. Vi måste också försöka överföra problemen i dagens Portugal på en framtida revolutionär kris i Sverige.
I en sista artikel ger vi ett kort svar på de artiklar om Portugal som publicerats i senaste numret av Förbundet Kommunists tidskrift Kommunist. En av artiklarna är en kritik av KAF:s syn på utvecklingen i Portugal. Och inte nog med det. Redaktionen för Kommunist ger sig dessutom in på farlig mark och kritiserar KAF för att svika den portugisiska revolutionen genom att inte aktivt delta i solidaritetsarbetet.
Med denna kritik kan nämligen redaktionen enbart mena att vi inte deltagit i just den Portugalgrupp som FK tog initiativet till (och vars sekteristiska politiska inriktning KAF omöjligen kunde acceptera). Ty annars blir resonemanget helt orimligt, eftersom solidariteten med den portugisiska revolutionen varit en fråga som haft en stor plats i KAF:s arbete det senaste året — många möten, en intensiv upptäckning av händelserna i Portugal i förbundets press, konkreta och lyckade enhetsinitiativ (som t ex med representanten från SUV). Kommunist-redaktionens kritik blir därför enbart löjeväckande, ett uttryck för politisk omognad. Och inte tänker vi påstå att t ex FK ”sviker” den spanska arbetarklassen genom att förbundet gör absolut ingenting (inga möten, på sin höjd pliktskyldiga kommentarer i FK:s press, inget solidaritetsarbete, osv). Vi konstaterar bara att FK med sina begränsade styrkor beslutat att satsa ”allt” på Portugal och därigenom visat att de inte förstått den europeiska klasskampens utveckling och t ex den spanska utvecklingens betydelse för revolutionen i Portugal.
Med Caetanoregimens fall den 25 april 1974 störtades den äldsta av Europas diktaturer. Den störtades utan revolution, utan någon massrörelse — genom sitt eget sönderfall. I bourgeoisins ögon hade den förlorat sitt existensberättigande — det gällde ju inte längre att krossa några revolutionära massor. Dessutom hade regimen kommit i konflikt med borgarklassens ekonomiska och politiska behov. Det var därför som det gamla samhällets förruttnelse snarare än ett nytt samhälles revolutionära krafter kom att avgöra regimens fall.
De revolutionära krafterna stod emellertid beredda att göra sin insats. Den portugisiska kapitalismen utmanades månaderna efter aprilkuppen av en våg av arbetarstrider. För första gången på årtionden hade åter en revolutionär process gripit tag i industriproletariatet i ett imperialistiskt land. Den revolutionära processens klassiska mönster — de arbetande massornas självorganisering — var åter synligt.