Från Fjärde internationalen 1/1976
Sten Andersson är forskare vid sociologiska institutionen vid Göteborgs universitet. Nyligen utgavs en uppmärksammad bok av honom — ”Freud och Reich” (Verdandidebatt). Den här publicerade uppsatsen skrev han innan denna bok.
Uppsatsen utgör en fortsättning på det material om familjen som vi publicerade i förra numret av Fjärde Internationalen — nr 5/75 — och den anknyter till de tankegångar som Ingrid Hedström där underströk i sin artikel om familjen under senkapitalismen. Enligt Sten Andersson har familjen nämligen blivit en slasktratt för varje medlems konflikter och problem. Familjen har fått funktionen av terapeutisk institution.
Poängen med uppsatsen är dock att den på ett spännande sätt tar upp de förändringar som skett när det gäller vad som är privat — hemligt — och offentligt i familjen, i gårdagens borgerliga familj och i dagens lönearbetar-familj, som ju bl a har sitt ursprung i den förra.
Sten Anderssons artikel är en sociologisk uppsats och innehåller därför flera av socialpsykologins vanliga begrepp. Vi ska nöja oss med att beröra ett, ”sociomateria”. Med sociomateria menas helt enkelt tingen, rummen och gatorna omkring oss, vilka inte spelar en neutral roll som stendöda ting, utan genom sin utformning och sitt sammanhang påverkar oss — politiskt, socialt och psykologiskt.
I den här artikeln har jag gjort ett försök att närma mig det som kallas familj eller familjeliv utifrån några av dess materiella eller socio-materiella bestämningar. En naturlig utgångspunkt har därför blivit Hemmet — familjens bostad.
Jag har begränsat mig till två familjetyper: den traditionellt borgerliga familjen och den ”moderna” familjen. Den förra var den dominerande och tongivande familjetypen (åtminstone) under senare hälften av 1800-talet; den senare familjetypen är den som idag intar en motsvarande plats, och det är också den jag i första hand är intresserad av att bestämma.
Det främsta skälet till att jag valt den traditionellt borgerliga familjen, är att den beskrivits förhållandevis ofta och utförligt, och passar därför väl som grundstomme. Det främsta skälet till att jag valt att behandla den familjetyp som idag är tongivande, är att den beskrivits förhållandevis sällan och ytterst fragmentariskt. För att tydligare få fram de båda typernas respektive konturer, har jag genomgående låtit dem konfronteras.
Jag har alltså valt Hemmet som utgångspunkt vid bestämningen av de båda familjetyperna. Därifrån har analysen gått i dubbel riktning: dels en beskrivning av den sida som är vänd ”inåt” (mot familjen); dels en beskrivning av den sida som. är vänd ”utåt” (mot samhället). Abstrakt formulerat kan man säga att Hemmet fungerar som en vattendelare mellan Familj och Samhälle.
Men den här kategoribestämningen är som sagt abstrakt. När den konkretiseras, visar det sig att hem, familj och samhälle flyter in i vartannat, och för varje familjetyp gäller det att bestämma på vilket satt de här tre kategorierna är förenade, och vilka processer som skapar denna förening (eller upplöser den).
För att komma åt förhållandet mellan kategorierna, och processerna som verkar genom och mellan dem, så krävs det en del andra begrepp. Jag har använt mig av begrepp som det privata, det offentliga, hemlighet, förtrolighet — och liknande. Det är begrepp som kan sägas ange kategoriernas ”öppenhet” och ”slutenhet”.
Ordet 'familj' härstammar etymologiskt från det latinska ordet 'familia', som rent allmänt betyder tjänare, slavar eller underlydande, och i en mer speciell betydelse: alla under husbonden stående personer. Men det latinska ordet täcker inte enbart personer utan även ting. Således refererar det även till huset och dess egendom, dess föremål, familjemedlemmarnas mat, kläder etc.
Vårt familjebegrepp bottnar alltså i en patriarkalisk och auktoritär bestämning. I familjen råder husbondens röst, och den rösten är lag. Det är också en röst som ekat genom hela vår västerländska historia, och vi hör den fortfarande i de flesta hem. Däremot har vi inte övertagit det latinska ordets materiella täckning. Med en familj menar vi idag endast dess personer. Detta ”materiella bortfall” är ingen tillfällighet.
Till skillnad från de för-kapitalistiska samhällena är familjen i det kapitalistiska samhället ingen produktionsenhet utan endast en konsumtionsenhet. I till exempel det feodala samhället är bonden och de övriga familjemedlemmarna oerhört starkt bundna vid sin gård (sitt hem) och allt som tillhör den i form av byggnader, redskap, jord etc. Familjeproduktionen omfattar också sådant som mat och kläder. Familjens hela liv, dess arbete, produktion och konsumtion ingår i en naturlig helhet. Personer och ting utgör en enhet, och därför är det också naturligt att ordet 'familj' här täcker just både personer och ting.
I vårt samhälle däremot sker all produktion utanför hemmet. Familjeliv och produktionsliv är totalt åtskilda. Hemmet — familjens bostad — är också helt anonymt. De bostäder som nu byggs är fullständigt utbytbara och saknar all personlig prägel, och ofta är det förbjudet att ens få sätta i en spik i en vägg. När man lämnar sin bostad till någon ny hyresgäst, ska det helst inte märkas att någon bott där tidigare. Alla personliga spår ska sopas igen. Man blir just till en gäst i sitt eget hem.
Samma sak gäller de föremål som ingår i och pryder ett hem. De är producerade utanför hemmet och för en anonym Någon, en konsument vilken-som-helst. Till och med den mat familjen äter, är ofta producerad och tillagad av Någon utanför hemmet. Det enda mer personliga prägel man kan ge sitt hem, är valet av anonyma föremål och dess arrangemang eller formering.
Ett hem ska fylla två — i viss mån motsatta — funktioner. För att familjens medlemmar ska hemmet helt enkelt ”tunggira”. Det ska fylla en instrumentell eller praktisk funktion. Här ska man till exempel kunna koppla av på ett fritt, obundet och bekvämt sätt efter en arbetsdag; barnen ska kunna leka utan att behöva tänka på att de förstör saker i sin omgivning; olika praktiska göromål ska kunna uträttas på ett lättvindigt och enkelt sätt etc. Kort sagt, hemmet ska för familjemedlemmarna vara anpassat efter deras konkreta behov. Eller existentiellt uttryckt: hemmet ska vara ett vara-för-familjen.
Men hemmet ska också fylla en helt annan funktion. Det ska vara en presentation av familjen för de som besöker hemmet. I existentiell mening ar hemmet här familjens vara-för-andra. Denna funktion kräver en annan ”uppbyggnad” av hemmet än den konkret-praktiska. Här ska hemmet först och främst fungera som prydnad eller dekoration.
Tidigare isolerades dessa funktioner från varandra helt enkelt genom att olika rum gavs olika funktioner. När man fick besök, så slussades de besökande in i det (de) rum, som var arrangerat som en presentation av familjen — oftast det så kallade finrummet — och familjemedlemmarnas ”egna” rum var något som de besökande aldrig hade tillgång till. Detta gav besöken en mindre privat och mer officiell prägel. På detta sätt kunde också familjen helt isolera sin ”utsida” och kontrollera sitt vara-för-andra.
Numera har denna isolering av olika funktioner med hjälp av olika rum nästan helt försvunnit. Detta beror bland annat på att de bostäder som nu byggs, saknar möjligheter för ett sådant arrangemang. Så har man till exempel slopat den förut så vanliga delningen i två ingångar — en köks- och en finingång. (Detta var vanligt även i proletära bostadskvarter och i så små lägenheter som ett rum och kök.)
Men det är framför allt en företeelse som revolutionerat familjelivet, och det är TV:n. Sedan TV:n blivit varje hems egendom, har också finrummet mist sin tidigare funktion.
Fastän forna dagars finrum hade en officiell prägel, så var de ändå personliga. Varje familj gav det just sin personliga stil eller utformning, anpassad efter hur familjen ville bli uppfattad av Andra. Och fastän tingen eller föremålen spelade en avgörande roll, så ”speglade” de ändå familjen. Tingen var ett uttryck för vem familjen var; de var ”fästade” vid personer. Men i och med att finrummet till största delen blivit ett TV-rum, så har det mist mycket av sin personliga prägel. Dels umgås man med varandra via TV:n, där det personliga umgänget är nertonat i förhållande till TV:n. (TV:n bestämmer ytterst umgänget; det personliga inslaget blir av kommenterande slag.)
Men det största av-personaliserande momentet ligger i TV:n som ett socio-materiellt föremål. Det är ett ting som inte ger uttryck för vem just denna familj är. TV:n speglar inte familjen. Den fungerar omvänt som ett medium varmed den konkreta, personliga familjen upphävs och blir helt anonym — en familj vilken-som-helst. Det är samma TV-program som visas i varje hem. Finrummet som familjens vara-för-andra har förvandlats till andras-vara-för-familjen.
Det tidigare finrummet var reserverat för besök och mer högtidliga tillfällen. Där vistades man inte till vardags. Men genom att TV:n även är ett vardagsumgänge och dess säte är i ”finrummet”, så är hemmets praktiska och presenterande funktion inte längre lika strikt åtskilda. Därmed har hemmet också blivit mindre privat i förhållande till de besökande.
Men det är inte bara utåt som familjen avprivatiserats. Detta gäller även familjemedlemmarna sinsemellan — själva familjelivet. Det var tidigare brukligt, att inte bara varje familjemedlem hade sitt eget rum, utan det enskilda[1] rummet var också något i hög grad privat, ett rum dit man kunde dra sig tillbaka ostörd från det gemensamma familjelivet. Hemmet hade här både sina slutna och öppna ”världar”, sina enskilda och allmänna rum.
Så betraktades det till exempel tidigare ofta som en skymf om mannen ogenerat gick in i hustruns rum när hon till exempel gjorde sin morgon- eller kvällstoalett. Och omvänt som en skymf om hustrun ogenerat störde mannen i hans arbetsrum. (Jag talar nu naturligtvis endast om det traditionellt borgerliga hemmet. Någon motsvarighet inom till exempel det proletära hemmet på ett rum och kök finns inte. Det är alltså viktigt att lägga märke till hur själva bostäderna i sin materialitet bestämmer och sätter gränser för familjelivet, dvs det att bygga bostäder är att forma socio-materiella fenomen och inte bara en fråga om teknik, som många av vår tids arkitekter tycks tro.)
En anledning till att dessa hem kunde ha sina privata världar, var att varje hem hade tjänstefolk. (Åtminstone en piga, som bodde intill köket i det så kallade jungfrukammaren.) Tjänstefolket är neutralt i förhållande till familjen. De ingår inte som en genuin del i den.
Det var endast tjänstefolket som hade direkt insyn i allas världar, bland annat genom uppgifter som städning och att vara ”budbärare” mellan de olika världarna. Ibland var de också de, som familjemedlemmarna anförtrodde sig åt. Det är ju till exempel välkänt, att om man ville ha mer privata uppgifter om en familj, skulle man vända sig till tjänstefolket. Och på grund av sin mellanställning visste de ofta mer om familjemedlemmarna än dessa sinsemellan kände till om varandra.
Dessa privata världar har i stort sett försvunnit, delvis beroende på att tjänstefolket försvunnit som en samhällelig företeelse. Att leva i familj kräver idag ett mycket mer totalt engagemang än tidigare. Familjen har avprivatiserats både gentemot sina egna medlemmar och gentemot andra familjer och samhället i övrigt.
Hemmet var alltså tidigare något mycket mer slutet gentemot samhället i övrigt än vad det är idag. Familjelivet var i hög grad något hemligt.[2] Vad som försiggick inom hemmets väggar var något som man sökte dölja och något som man inte gärna avslöjade för en utomstående.
Men familjelivet har alltmer församhälleligats, och hemmet är inte längre något hemlighetens hus. Inte på så sätt att en familj idag skulle släppa in vem som helst i sitt hem. Långt därifrån. Men därför att en familj idag inte har mycket att hålla hemligt.
Man kan säga att familjelivet gjorts synligt utanför hemmets väggar. Dels försiggår alltså ingen produktion i hemmet; familjelivet är något passivt. Dels har konsumtionen anonymiserats; en massproduktion för en masskonsumtion. Hur en familj lever sitt liv inom hemmets väggar, kan man bland annat se eller ”avläsa” genom de inköp den gör i de stora snabbköpen och andra varuhus, och de individuella variationerna är i sig anonyma.
(Snabbköpen har i hög grad bidragit till att familjelivet synliggjorts. Tidigare — i de små kvartersaffärerna — kunde man till exempel beställa sina varor per telefon och få dem hemskickade utan att någon utom de anställda i affären behövde få veta vad man köpt. I snabbköpen däremot finns ingen möjlighet att dölja ens inköp.)
Därtill kommer att de bostäder som nu massproduceras starkt begränsar familjens handlande och möjligheter till individuella variationer. I de nya bostäderna finns det helt enkelt inte så mycket mer att göra än att ägna sig åt anonymiserad konsumtion, och möjligheten för ett hemligt familjeliv har blivit en inneboende omöjlighet.
Denna familjens församhälleligande, dess offentliga karaktär, har också drabbat de delar av familjelivet, som av hävd ansetts vara av privat och hemlig familjekaraktär. Det gäller sexuallivet. I veckotidningar, böcker, TV, film etc utpumpas så kallade råd om hur makar ska kunna rädda och förnya ett trist sexualliv. Och dessa medier är av anonym och offentlig karaktär. Samhällets kontroll över familjelivet ökar ständigt. Familjens hemliga liv blir alltmer synliggjort.
Men familjelivet karaktäriserades tidigare inte bara av en större grad av hemlighet utåt sett. Familjemedlemmarna var även mer hemlighetsfulla inför varandra. Familjelivet (eller äktenskapet) byggde mindre på förtrolighet än det gör idag. Ofta kunde makar leva ett helt liv tillsammans utan att lära känna varandra i någon djupare (existentiell) mening.
Jag har tidigare nämnt något om vad som möjliggjorde detta förhållande, såsom bostädernas materiella struktur och det faktum att det fanns tjänstefolk. Men förklaringen är otillräcklig.
Hemmet har alltså invaderats av offentligheten samtidigt som det hemliga blir alltmer offentligt, så det tycks som om skillnaden mellan det privata och det offentliga bryter samman vad gäller dagens familj.
Jag har också hävdat att familjelivet idag karaktäriseras av en större grad av förtrolighet än tidigare. Nu kan detta i förstone verka motsägande. För om familjen offentliggjorts, så tycks ju själva grunden eller förutsättningen för förtroligheten vara bortsopad. Förtrolighet står i motsättning till offentlighet. Att stå i ett förtroendeförhållande är att vara utvald, att känna till något som ingen annan — eller åtminstone ett ytterst begränsat fåtal — känner till, och därför faller förtroligheten under den privata kategorin. Det gäller således att finna den typ av förtrolighet, som idag råder mellan familjemedlemmarna.
Jag har redan antytt något om den relativa privathet som fanns i de tidigare hemmen, och att två makar kunde leva ett helt liv tillsammans utan att egentligen lära känna varandra. Detta förhållande hänger samman med det ”maskspel” och den ritualism, som präglade den traditionellt borgerliga familjen. Och det gällde framför allt, att inte visa upp sina personliga problem och brister.
Men inte heller problem utanför hemmets väggar tilläts komma in. Så var det till exempel ytterst opassande att ta med sig hem problem eller besvärligheter som inträffat i ens arbete eller yrkesliv.
Det rådde således ingen större skillnad mellan det offentliga, samhälleliga livet och det privata familjelivet. I båda världarna kom ”masken”, ytan, före det personliga. Det tycks därför som om det tidigare fanns få förutsättningar för förtrolighet inom familjen — trots dess privata karaktär.
Men idag är förhållandet annorlunda. Jag tror man kan säga, att det nutida hemmet — i förhållande till samhället i övrigt — är de-maskeringens och de personliga bristernas boning. Familjen har genomgått en enorm av-ritualisering, som inte har sin motsvarighet i samhället i övrigt, där processen gått mycket långsammare.
Familjen karaktäriseras idag av att familjemedlemmarna är förtrogna med varandras personliga problem. Det gäller dels existentiella problem, så kallade livsproblem och mellanmänskliga problem. Men i och med att samhället invaderat hemmet, så bygger familjen även på en förtrogenhet med problem utanför hemmet, såsom till exempel problem inom det yrke man har.
Jag har alltså i huvudsak bestämt dagens familj negativt; hemmet som ett ställe där man dryftar problem. Anledningen till att familjen fått denna funktion, är att dagens samhälle är ytterst problematiskt att leva i; ett samhälle som karaktäriseras av kraftiga motsättningar på många plan. Men: Dessa motsättningar får på inga villkor synliggöras! Ute i samhället måste man så att säga ”hålla sig”, inte tappa masken och reagera på det sätt som vore mest naturligt och konsekvent i en problematisk, irriterande eller motsättningsfylld situation.
Här blir hemmet så samhällets avstjälpningsplats, och familjen blir till en terapeutisk institution (inte olikt andra samhälleliga rehabiliteringshem såsom till exempel psykiatriska anstalter, som också är platser för demaskering och dryftande av problem.) Det är också i denna betydelse som familjelivet idag kräver ett totalare engagemang från familjemedlemmarnas sida än det gjorde tidigare.
Rent allmänt är ett förtrolighetsförhållande något som stärker sammanhållningen mellan de inbegripna individerna. Att vara utvald, att känna till saker av personlig karaktär som ingen annan eller bara ett fåtal känner till, är något som starkt binder individerna till varandra, som sluter dem samman gentemot de utanförstående, som inte känner till saken i frågan.
Denna sammanhållande egenskap är gemensam för en förtrolighets- och en hemlighetsrelation. Det som skiljer dem åt, är att förtrolighet har med ytterst personliga saker att göra, medan ett hemlighetsfullt förhållande inte behöver bygga på en sådan personlig basis (men de kan naturligtvis sammanfalla). Omvänt är en förtrolighetsrelation alltid samtidigt en hemlighetsfull relation.
Politiska partier bygger till exempel på en hög grad av hemlighet inom gruppen, men involverar for den skull inte mer personliga eller förtroliga moment. Liksom det finns grupper eller relationer mellan individer, som endast tycks bygga på det att individerna är hemlighetsfulla.
Jag tänker här bland annat på de så kallade ”hemliga klubbar”, som de flesta barn — speciellt av manligt kön — har haft. När dessa hemliga klubbar avslöjas, så visar det sig att de i stort sett varit luftslott, att innehållet i det hemliga var en struntsak eller helt enkelt ”tomt”. Men detta fråntar på inget sätt den hemlighetsfulla relationen dess sammanhållande eller sammanbindande egenskap.
En motsvarighet inom den vuxna världen till dessa barnens hemliga klubbar — och kanske rent av en förlängning av dem —är väl de mystiska (ordens)sällskapen, vilka likaledes mestadels består av män.[3] Dessa sällskap är otroligt hemlighetsfulla utåt, men vi vet att detta hemlighetsmakeri inte på något sätt står i proportion till det som man har hemligt. Sällskapen bygger i stort sett enbart på ritualer och ceremonier av olika slag, såsom till exempel tilldelning av smeknamn, olika prövningar eller prov som medlemmarna ska genomgå, och man tycks inte göra så mycket mer än äta, supa och prata strunt. Men som sagt: detta fråntar inte den ”tomma” hemligheten dess sammanhållande kraft.
(Både barnens hemliga klubbar och de vuxnas hemliga sällskap är på stark tillbakagång. Att barnens hemliga klubbar försvinner, beror dels på de nuvarande boendeförhållandena: De kliniskt asfalterade gårdarna, de ”funktionella” betonghusen, köpcentrumet som lekplats — hela den socio-materiella struktur, som våra nuvarande bostadsområden utgör, omöjliggör det hemliga. Den andra viktiga anledningen är att de flesta barn idag vistas på barndaghem —som oftast är belägna inom bostadsområdet och således underkastade dess socio-materiella struktur — och på dessa barndaghem ska barnen sinsemellan inte ha några hemligheter. De ska hållas under uppsikt och kontroll.
Den övergripande anledningen till att de hemliga sällskapen alltmer försvinner, är den allmänna anonymiseringen och församhälleligandet av traditionellt mer privata områden — som naturligtvis även ligger bakom den förra punkten. De hemliga sällskapens slutenhet står i motsättning till det ”öppna” samhället.)
Det hemligas och det förtroligas inre motsats är avslöjandet. Varje hemlighet är till sitt väsen bestämd av den inneboende möjligheten av ett avslöjande. Därmed bär varje hemlighetsfullt förhållande fröet till sin egen undergång, sin egen upplösning. Men just denna möjlighet till avslöjande, stärker i sin tur sammanhållningen, genom att till exempel det hemliga görs alltmer hemligt, alltmer förtroligt.
När jag således bestämt dagens familj utifrån begreppet (negativ) förtrolighet, så har jag samtidigt sagt något om vad som idag binder en familj samman.
Jag har också hävdat att dagens familj är överbestämd eller överbelastad, nämligen i den meningen att samhället är oerhört motsättningsfyllt och konfliktladdat, men att dessa motsättningar där trycks ner, och att de uppdämda konflikterna först tillåts explodera inom hemmets väggar. Detta är en sida av samhällets inträngande i familjen. Och en konsekvens av detta förhållande är att familjelivet idag är oerhört konfliktfyllt på ett tydligt och manifest sätt.[4]
En vanlig uppfattning är väl att konfliktfyllda relationer verkar upplösande och att konfliktlösa, harmoniska relationer verkar sammanhållande. Men även om det kan vara så i en del fall, kan förhållandet även vara det omvända, dvs konflikter kan verka stärkande och sammanhållande — harmonin upplösande.[5]
(Om man — som jag — uppfattar det sociala livet som till sitt väsen motsättningsfullt, så blir harmoni något ytterst tillfälligt och i grunden ett tecken på att livet börjat stelna. Till detta kommer att ordet 'harmoni' oftast är en etikettering eller kliché på förhållanden, som latent bär starka motsättningar inom sig, och där det harmoniska inslaget endast är en yta, en fernissa, och där harmoni således är den falska framträdelseformen för konflikt. Därför kommer jag i huvudsak att behandla begreppet konflikt.)
Jag tror rent allmänt, att de tillfällen där konflikter leder till upplösning är färre än man vanligen föreställer sig, och att konflikter i hög grad är något som stärker ett förhållande. Jag vill naturligtvis inte förneka att det finns olösliga motsättningar. Så verkar till exempel motsättningen mellan de som köper (andras) arbetskraft och de som säljer (sin) arbetskraft vara olöslig och således upplösande (förr eller senare). Likaså ett så kallat triangeldrama i en kärleksaffär.
Men konflikter har också en sammanhållande förmåga. Det är välbekant, att inom det kanske mest konfliktfyllda området av vårt samhälle — militärlivet — det inte desto mindre finns en otroligt stark sammanhållning. Samma sak gäller inom så kallade kriminella gäng, där till exempel slagsmål mellan gängmedlemmar inte är ett tecken på att gruppen är i upplösningstillstånd, utan här fungerar slagsmålet/konflikten sammanhållande.
Det återstår således att bestämma, huruvida dagens konfliktfyllda familjeliv fungerar sammanhållande eller upplösande.
När jag beskriver dagens familj som överbelastad, så menar jag två saker. Dels att de samhälleliga motsättningarna är förtätade inom och över(be)lastade på familjen. Dels att familjen idag fått överta funktioner, som den tidigare inte haft, och som den har mycket svårt att klara av.
Den mest vanliga uppfattningen (om man läser till exempel etablerade familjesociologer) är att samhället alltmer övertagit familjens traditionella funktioner och att familjen idag skulle ha mycket få uppgifter att fylla. Dagens familj skulle således vara underbelastad — i den andra betydelsen jag gett detta ord — i förhållande till den tidigare, traditionellt borgerliga familjen. Men vilka var då denna familjs funktioner?
För det första måste man skilja mellan de egentliga familjemedlemmarna och tjänstefolket. Som lag tidigare nämnt är de senare ingen genuin del av familjen. De är anställda av och för familjen, och de kan avskedas (eller själva gå) när som helst.
(Visserligen har man hört talas om att tjänstefolk blivit ”som barn i huset”, men de har endast blivit som barn i huset, dvs trots allt befinner de sig utanför familjen; däremot innanför hemmets väggar.)
Om man gör denna distinktion, tror jag det klart framgår, att själva familjen tidigare hade få uppgifter på sin lott. När till exempel barn föddes, så placerades de omedelbart hos en amma (som sällan bodde i hemmet); när de togs från amman placerades de visserligen i hemmet, men där omhändertogs de av en barnpiga; när de kom i ”skolåldern” skötte en informator (oftast bosatt i hemmet) om barnens uppfostran.... och så ut ur hemmet.
Äkta paret umgicks med sina barn endast när de behagade. Därför kan det då aldrig ha varit fråga om någon djupare förening mellan barn och föräldrar ( och att någon djupare förening inte fanns mellan makarna har jag tidigare visat). Dessutom var möjligheterna till slitningar och konflikter minimerade, eftersom barn och föräldrar ju träffades så sällan och inga djupare föreningsband fanns eller kunde uppkomma.
Vad gäller moderns förhållande till sina barn, så existerade det då knappast någon så kallad ”modersroll” — i den betydelse vi idag lägger i detta ord. Samma sak vad gäller faderns förhållande till barnen dvs någon ”fadersroll” existerade inte.[6] De väsentligaste uppgifter, som idag vilar på en mor och en far, togs då omhand av tjänstefolket.
Vidare var hustrun då också befriad från hemmets mer praktiska göromål, såsom till exempel städning, matlagning, inköp av varor osv. Även dessa praktiska sysslor föll på tjänstefolket.
Mannen var också befriad från en mängd uppgifter, som han idag måste lasta. Det är numera till exempel vanligt, att mannen (men även hustrun) måste köra bil — eller följa med på de kollektiva transportmedlen — med barnen till barndaghemmet eller skolan, hämta dem, och om de ska någon annanstans, även köra (följa) dem dit; han följer med (kör) hustrun till och gör inköp i varuhusen eller de stora köpcentra, som oftast ligger belägna långt utanför bostadsområdet; och han får ofta också köra (och hämta) hustrun om hon ska till exempel till en väninna, på bio etc. Dessa uppgifter tillkom tidigare tjänstefolket.
Exemplen kunde mångfaldigas, men jag tror redan det kan framgå, att den traditionellt borgerliga familjens uppgifter var mycket få (jämfört med idag), och att vi idag — retrospektivt — felaktigt tillskriver den en starkare sammanhållning och fler funktioner, än som verkligen var fallet. Jag tror också att denna missbild till dels beror på en undervärdering — eller glömska — av tjänstefolkets enorma betydelse som avlastare av den egentliga familjens uppgifter.
Visserligen har samhället idag övertagit en mängd uppgifter, som tidigare föll på familjens tjänstefolk, men samtidigt har också familjens bördor ökat. Det ”öppna” samhället har inte kunnat ersätta det ”slutna” samhällets tjänstefolk, utan här har familjen fått träda in.
(Man skulle kunna uttrycka det så, att samhället tidigare existerade i hemmet genom tjänstefolket; samhället existerade till viss del inom hemmets väggar, men således på ett privat och inte på ett offentligt sätt. Därav den relativa slutenhet, som tillkom detta samhälle. Och en sida av familjens församhälleligande är att denna samhällets slutenhet och hemliga existens övergått till en relativ öppenhet; att samhället trängt ut ur hemmet i och med tjänstefolkets försvinnande. Ett mer korrekt uttryckssätt vore därför att tala om hemmets församhälleligande — och inte familjens — då ju tjänstefolket inte var en del av familjen, men däremot en del av hemmet. Detta uttryckssätt är också lämpligare, därför att det ger förhållandet familj/samhälle en socio-materiell förankring.
Samhället har alltså övertagit uppgifter som tidigare handhades av tjänstefolk. Det gäller till exempel barnpassning, barnens utbildning i skolor, kollektiva transportmedel, ökad produktion av konsumtionsvaror utanför hemmet (som till exempel färdiglagad mat) osv.[7] Men det gäller för nästan alla de traditionella familjefunktionerna, att de endast delvis övertagits av samhället; de har endast på ett bristfälligt sätt församhälleligats.
Så har till exempel barnpassningen[8], som tidigare helt omhändertogs av barnpigan, visserligen församhälleligats genom barndaghemmen. Men det faller på familjens lott att forsla barnen till och från barndaghemmet, och att dessutom ta hand om dem i hemmet, efter det att barndaghemmet stängt. (Därtill kommer att barndaghemmen är bristfälligt utbyggda. Dels så att många familjer måste sköta barnpassningen helt på egen hand; dels så att barndaghemmen är stängda under till exempel helger.)
Barnens utbildning har också församhälleligats genom de offentliga skolorna. Men även om det är så att merparten av utbildningen omhändertas av lärarna i dessa skolor, så får föräldrarna oftast hjälpa barnen hemma med deras läxor — och rent allmänt stötta barnen där den samhälleliga utbildningen brister. Denna uppgift axlades tidigare av informatorn. (De drag av faders- och modersgestalt, som de tidigare lärarna och lärarinnorna hade, har nu helt försvunnit.)
Jag har redan tidigare nämnt, att i den traditionellt borgerliga familjen diskuterade man inte aktiviteter som man bedrev utanför hemmet såsom till exempel ens yrke; arbetet diskuterade man med sina arbetskamrater (utanför hemmet). Jag har också hävdat, att denna familj inte byggde på förtrolighet (för äktaparet kände varandra helt enkelt inte, liksom barn och föräldrar inte kände varandra i någon djupare mening); förtrolig var man med sina vänner/ väninnor. (Förr var det mindre vanligt att mannen och hustrun hade gemensamma vänner. Idag däremot sammanfaller ofta de bådas bekantskapskrets, vilket bland annat hänger samman med att vänskapsförhållanden rent allmänt är något sällsynt i vårt samhälle.)
Överhuvud taget var familjemedlemmarna då engagerade i en mängd olika aktiviteter utanför hemmet, men som ändå inte blev så kallade familjeangelägenheter som dryftades i hemmet. Man var till exempel engagerad i politiska föreningar, hemliga (ordens) sällskap, herr- och damklubbar, religiösa föreningar, musikaliska föreningar — överhuvud taget kotterier av olika slag. Man kan säga att samhället då gav den borgerliga familjen möjligheter att leva ett differentierat liv utanför hemmets väggar, och detta bidrog till att i hög grad ”avlasta” familjelivet. (Det omvända förhållandet är också naturligtvis viktigt: just genom att familjen då hade få uppgifter på sin lott, kunde dess medlemmar leva ett differentierat liv utanför hemmet.)
Idag är förhållandet det omvända. Dels ger dagens samhälle få möjligheter för familjen att leva ett differentierat liv utanför hemmet; dels blir de aktiviteter som bedrivs utanför hemmet familjeangelägenheter som dryftas i hemmet. (Och möjligheten att leva ett differentierat liv utanför hemmet bromsas av familjens överbelastning.)
Man kan säga att den traditionella familjens/hemmets uppgifter idag är delade mellan familj och samhälle, men att delningen är skev, så att familjen fått ”de sämsta bitarna”. Detta hänger bland annat samman med — som jag tidigare nämnt — det ”maskspel” som fortfarande dominerar samhällslivet. Familjen har idag inte bara fått överta delar av uppgifter, som endast bristfälligt/delvis församhälleligats, utan den får också bära de församhälleligade (del-)uppgifternas brister (genom att samhällets motsättningar drivs in i hemmet).
Hemmet har blivit samhällets slasktratt.[9]
På grund av att familjen idag är engagerad i en mängd (del)uppgifter beroende på uppgifternas bristfälliga församhälleligande, så har familjen blivit till en total institution, som av familjemedlemmarna (och då främst äktaparet) kräver ett totalt engagemang. Det differentierade liv som familjemedlemmarna tidigare kunde leva ute i samhället — och som aldrig trängde in i det egentliga familjelivet, hemmet — det har nu förbytts i en differentiering (eller ett mångsysslande), som har hemmet/familjen som medelpunkt eller bas. Allt rör sig om familjen; dess liv har blivit koncentriskt.
Denna min syn på den nuvarande familjens förtätade liv, överensstämmer inte med den etablerade familjesociologins. Den hävdar tvärtom att familjen idag inte längre är en grundstomme i samhället; att familjens liv inte längre är koncentriskt; att samhället övertagit en mängd tidigare familjefunktioner, så att familjelivet idag kräver ett mindre engagemang än tidigare; att familjen idag blivit specialiserad, och att familjemedlemmarnas möjligheter att leva ett differentierat liv utanför familjen/ hemmet ökat; att familjen idag är ”underbelastad”, att familjen/hemmet privatiserats etc. Min ståndpunkt är den motsatta. Detta totala engagemang, detta spektrum av uppgifter som faller på dagens familj, sträcker sig från rent praktiska göromål till ytterst intima eller förtroliga områden. Att ingå i en familj är något som griper hela ens personlighet — såväl kvantitativt som kvalitativt. Därför är familjelivet idag något som starkt binder medlemmarna till varandra, och att bli skild (skilja sig) från sin familj får oftast genomgripande och djupa konsekvenser för hela ens personlighet.
Men det är inte bara detta mångdimensionella och totala engagemang som fungerar sammanhållande. På grund av det samhälleliga maskspelet och de kraftiga motsättningar och konflikter som ligger under denna fasad, blir hemmet en nästan nödvändig fristad; en tillflyktsort där man kan blottställa sig och visa fram sin ynkedom utan att behöva skämmas. Och själva denna de-maskering fungerar i sin tur stärkande på förhållandet, då det ju bland annat isen akt av förtrolighet eller intimitet.[10]
Jag har alltså betonat aspekter vid dagens familjeliv som fungerar sammanhållande. Jag har försökt förstå varför inte fler familjer upplöses än vad som faktiskt är fallet, när nu premisserna är så dåliga som de är. Men samtidigt vet vi att familjer idag upplöses i stigande grad. Förklaringarna till denna upplösningstendens är flera. Den beror dels på den överbelastning jag beskrivit, dvs att familjen helt enkelt har ”för mycket att göra”; den beror dels på den rent negativa överbelastningen, dvs familjens konflikter är så många och djupa att den får svårigheter att lösa upp dem (och många av dessa konflikter hör ju egentligen inte hemma här: dess kraft kommer från samhället i övrigt).
Denna upplösningstendens beror också på den bild av familjelivet, som pumpas ut av massmedia, en bild av det lyckliga, harmoniska familjelivet utan konflikter och ynkedom, och denna bild är således den rakt motsatta av det verkliga förhållandet. Den krasch som uppkommer i mötet mellan denna ideologi och verkligheten måste fungera destruktivt och upplösande. (Visserligen går det nu en strömning genom samhället — och som backas upp av massmedia — att vi ska ”tala” med varandra, dvs blottställa våra problem. Men den dominerande bilden är ändå den, att hemmet är det harmoniskas bostad.)
Mitt svar på huruvida de konflikter som idag existerar inom hemmets väggar fungerar upplösande eller sammanhållande blir tvetydigt: Hemmet har idag en funktion som en demaskeringens bostad, men på grund av den överbelastning som råder där, så får familjen nästan oöverstigliga svårigheter att brottas med.
[1] Ordet 'enskild' kommer av det fornsvenska ordet 'enskylder', som bland annat betyder ”ensamt tillkommande”.
[2] Ordet hemlig kommer av lågtyskans 'heimelik', som betyder just det som hör till huset eller hemmet.
[3] Dessa hemliga sällskap är egentligen en kvarleva och eftersläpning från det feodala samhället med dess riddarordnar etc.
[4] Dessa konflikter synliggörs genom massmedia, där veckotidningar spelar en framträdande roll; de tycks till stor del leva på den konfliktfyllda familjen. Och TV:s oändliga (främst engelska) filmserier om familjeliv, förstås.
[5] Inom till exempel den marxistiska traditionen skiljer man mellan antagonistiska och icke-antagonistiska motsättningar eller konflikter. De förra är upplösande, de senare stärkande.
[6] När vi idag använder orden 'modersroll' och 'fadersroll', menar vi att barnen står i ett starkt beroendeförhållande till sina föräldrar — såväl emotionellt som instrumentellt. Det ligger något av psykoanalysens Oidipus-komplex, med dess starka bindningar, i dessa ord.
[7] Kanske är det i detta sammanhang korrektare att tala om staten, i juridisk-ekonomisk (politisk) betydelse, i stället för samhället. Det som kännetecknar vårt samhälle är ju att stater( gripit in på en mängd områden, och vad gäller familjen, så är många av dess uppgifter juridiskt bestämda. Det gäller till exempel förpliktelser att sända barnen till skolor, att ge dem (moraliska och juridiska) kunskaper om vad man får och inte får göra, förbud mot barnmisshandel etc. På många områden kan staten idag gripa in i familjelivet — till exempel i form av barnavårdsnämnd. I det traditionellt borgerliga samhället skedde en stor del av dagens statliga kontroll på informell bas (genom moraliskt och socialt tryck).
[8] Liksom tjänstefolket har ammorna försvunnit, så den första tiden måste nu familjen själv ta hand om barnen.
[9] Min uppfattning om dagens hem är omvändningen av den vanliga åsikten, att hemmet är ett rekreationsställe — ett vilohem.
[10] Det mest tydliga exempel jag känner till inom litteraturen på hur själva ynkedomen, blottställandet, fungerar sammanhållande är August Strindbergs drama Dödsdansen. Kaptenen och hans hustru — dramats huvudpersoner — har när vi möter dem levt i ett 25-årigt äktenskap. Det är ett äktenskap som haft förnedringen som grundtema, och deras samtal är ett ömsesidigt grävande i varandras brister och fel. Men det som bland annat gör detta drama ”modernt” är att det just är detta blottställande av ynkedomen som trots allt förenar dem; förnedringen och hatet blir deras livsbas. Trots den liklukt detta drama utdunstar, så skiljer de sig inte.