Ur Fjärde Internationalen 5-1975
I Tyskland bildades 1931 ”Tyska riksförbundet för proletär sexualpolitik”, en organisation som idag mest är känd under namnet Sexpol-rörelsen.
Organisationen bildades för att utveckla och organisera en revolutionär masskamp mot det sexuella förtrycket under kapitalismen och leda denna kamp vidare mot den socialistiska revolutionen.
Det fanns redan sexualpolitiska organisationer i Tyskland, men dessa var liberala och vände sig först och främst till parlamentet. Wilhelm Reich var med i den största av dessa, ”Världsförbundet för sexuella reformer” som var socialdemokratiskt inriktat, men lämnade förbundet när det vägrade bryta med sin reformistiska praktik. Reich och några andra kommunistiska läkare tog då kontakt med KPD (Tyska kommunistiska partiet), för att undersöka möjligheterna av att utveckla en kommunistisk sexualpolitisk rörelse. KPD ställde sig positivt till att ta en sådan organisation under sitt ”beskydd”. På hösten 1931 ägde den första kongressen, tillika grundningskongressen, rum. Som grundplattform antogs följande text, författad av Reich:
Det ”Tyska riksförbundet för proletär sexualpolitik” har konstituerats med målet att organisera den tyska sexualreformrörelsen, som hitintills har varit splittrad och opolitisk, under enhetligt ledarskap, för att fylla den med ett klassmässigt och revolutionärt innehåll och att ställa den på en målmedveten sexualpolitisk plattform. Den splittrade sexualreformrörelsen kunde inte aktivt gå emot den outtröttliga kulturella och speciellt sexuella reaktionen. För detta syfte är en organiserad revolutionär kraft nödvändig, och det är bara de förenade massorna, som lider under det sexuella förtrycket, som, oavsett partitillhörighet, utgör denna kraft. Om vår sexualpolitiska rörelse skall kunna tillgodose de reella krav som förhållandena reser, om den skall kunna nå det uppsatta målet, det arbetande folkets sexuella frihet, så måste den:
— utgå från sammanhanget mellan den sexuella massmisärens grundelement och det härskande kapitalistiska samhällssystemet.
— ställa sina krav på detta sammanhangs grund och
— ena massorna i kamp mot den sexuella reaktionen, genom att skapa en organisatorisk och propagandistisk bas för ett praktiskt arbete, och på ett revolutionärt sätt helt politisera den sexuella frågan.
Massornas sexuella elände är ett resultat av klassherraväldet och privategendomen; det tynger speciellt de utsugna och fattiga skikten av befolkningen. När det även berör de besuttna kretsarna, kan dessa lätt få medicinsk eller annan behandling, under det att ingen hjälp finns åt de breda skikten under kapitalismen.
Det avgörande för hela uppfattningen och praktiken av den sexuella förändringen är om man betraktar massornas sexuella nöd som ett tillfälligt eller som ett nödvändigt resultat av det kapitalistiska samhällssystemet. Om man betraktar det som ett tillfälligt resultat, alltså bara som ett resultat av en tillfällig brist i det nuvarande samhällssystemet, följer också att denna brist kan bli tillrättalagd inom det kapitalistiska samhällssystemet.
Om man istället kommer till den slutsatsen att det handlar om något nödvändigt, dvs ett resultat som är oskiljbart från detta samhällssystem, så följer därav att endast krossandet av hela systemet kan bringa ett slut på den sexuella massnöden. I virrvarret av sexuella reformrörelser kan vi urskilja två huvudgrupper: å ena sidan den liberalreformistiska, en mer eller mindre vänsterinriktad grupp, som inväntar en förändring av förhållandena, ja överhuvud av de samhälleliga förhållandena, genom en parlamentarisk lagstiftning; och å andra sidan den revolutionära sexual-politiken som förfäktar ståndpunkten, att endast en förändring av samhällsförhållandena, alltså störtandet av det kapitalistiska systemet, kan möjliggöra en sexuell förändring som tillfredsställer den arbetande befolkningen. På denna grundval har sexualpolitiken före den s,3Jialisfiska revolutionen huvudsakligen karaktären av en revolutionär kritik av den bestående sexualordningen och som propagandistisk aktivitet försöker den störta hela systemet. Sitt positiva, uppbyggande syfte kan den endast uppnå när den ekonomiska basen för detta har skapats.
Kapitalismen befinner sig i en svår kris. Långt ifrån förmögen att lösa de kulturella frågor som angår befolkningen kan den inte ens tillfredställa de primitivaste behoven, som stillandet av hungern och behovet av bostad. Krisen kännetecknas av fem miljoner arbetslösa, dvs omkring femton miljoner hungrande människor, och miljoner arbetare som har korttids-arbete. Rationaliseringen av produktionen, förbättringen av maskinerna, vilket kunde spara mycken möda och besvär, leder under kapitalismen till motsatsen; en utarmning av massorna genom en ständigt växande arbetslöshet. I stället för arbetstidsförkortning: förlängning av arbetstiden. 1 stället för löneökning: fortskridande lönesänkning. Kapitalet försöker hålla sig ovanför vattnet på bekostnad av de arbetande massorna, genom en reducering av sociala förmåner och genom en massiv skatteökning och nödförordningar. Överproduktion av varor å ena sidan, å andra sidan hunger och brist på pengar för att kunna köpa dessa varor hos majoriteten av befolkningen. För att skydda sig mot de genom hunger radikaliserade arbetarna och lönearbetarna, utvecklar bourgeoisin terrorism. (Kapitalisterna utrustar speciella garden, fascister). Bourgeoisin höjer ständigt anslagen till polisen och militären, undertrycker den revolutionära pressen, understödjer de fascistiska borgargardena.
Men förutom det nakna fysiska våldet, förtrycker kapitalismen de arbetande genom att tillförsäkra sig deras lojalitet genom psykologisk (andlig) påverkan: skola, kyrka och sexualmoral. Således går den politiska reaktionen hand i hand med den religiösa och sexuella reaktionen.
Varför förtrycker kapitalismen sexualiteten? Vad uppnår den därmed?
Det sexuella förtrycket är en mycket viktig reaktionär faktor, därför att:
1. det som en mäktig ideologisk kraft stöder kyrkan, som med hjälp av den sexuella ångesten rotar sig djupt i den exploaterade (mass-) individens själsliv.
2. det understödjer familje- och äktenskapsordningen, som för sitt fortbestånd är beroende av en tynande sexualitet.
3. genom att ingjuta rädsla för auktoriteter hos de förtryckta, skapar det barn och ungdomar som är lydiga mot sina föräldrar och senare som vuxna som är lydiga mot den statliga auktoriteten och kapitalet.
4. det förlamar de förtrycktas kritik, därför att de sexuella problemen upptar mycket av den energi som annars skulle användas till kritisk verksamhet.
5. det förlamar de revolutionära krafterna i individen genom att göra människorna ängsliga och obeslutsamma.
Fördumning och andligt förslavande är alltså mål och syfte för det sexuella förtrycket av massorna under kapitalismen. Det understödjer den sexuella reaktionen, som i sin tur understödjer den samhälleliga och politiska reaktionen. Därför är oförtruten kamp på det sexualpolitiska området, för sexuell frihet och mot kapitalism och fascism nödvändig.
Konflikten mellan människornas sexuella behov och den borgerliga sexualordningen ökar och fortskrider med upplösningen av kapitalismen och dess moral under den nuvarande imperialistiska fasen, till den sexuella krisens höjdpunkt — sexuellt masselände. Den liberala sexual-reformrörelsen, som inte vill störa den kapitalistiska ekonomin, har sedan årtionden bemödat sig om att lindra den sexuella massmisären. Ingen av de försökta åtgärderna har dock förmått ändra något. Förslagen ligger alltid efter eländet, och reformerna resulterar alltid
i totalt fiasko var de än uppträder. Ja, än mer, kapitalet kunde med hjälp av den socialdemokratiska parlamentsfraktionen gå emot folkstormen mot §218[1]), då dessa röstade för förslaget.
1. Abortfrågan
En miljon illegala aborter, ca 20 000 dödsfall, 6080 000 infektionsfall, 6 000 arbetarkvinnor som blir fängslade — detta är resultatet av abortlagstiftningen varje år. Tiotals år av debatt, tusentals föreningar, resolutioner och kongresser har inte haft någon effekt. Varför? Därför att kapitalismen och imperialismen inte kan vara utan proletariatets överbefolkning, källan till den industriella reservarmén och den militära armen och det moraliska tryck som abortparagrafen utövar på massorna genom den sexuella inskränkningen i syfte att upprätthålla den borgerliga ”sedligheten”.
Men mycket av situationen har förändrats genom den strukturella arbetslösheten. Abortparagrafens upphävande skulle betyda en prestigeförlust och en ideologisk skada på äktenskaps- och familjemoralen. Att abortparagrafen inte kunnat uppfylla den av kapitalismen förväntade funktionen — att öka födelseantalet — och att bourgeoisins äktenskaps- och familjemoral sedan länge är bankrutt förändrar inget.
Vidare har avskaffandet av paragrafen endast någon mening om sociala åtgärder träder i dess ställe; kostnadsfria aborter skall genomföras på statliga kliniker, propaganda för preventivmedel, kostnadsfria preventivmedel, generöst moderskaps- och barnunderstöd (Moderskapspenning. ö.a.) Kapitalismen, som för närvarande håller sig flytande på bekostnad av arbetslöner och skatter, är oförmögen att sörja för social hjälp.
I motsats till detta ser vi alla dessa åtgärder genomförda i det revolutionära Sovjet-Ryssland: abortlagen är struken, aborter genomförs på statliga kliniker, propaganda för preventivmedel, generösa — och år från år stigande — moders- och barnunderstöd och, trots detta, eller snarare pga detta, en stegring av födelseantalet.
2. Bostadsfrågan
Ett minimum för ett hälsosamt (hygieniskt) sexualliv är att partnerna kan vara tillsammans ensamma. Massornas bostadsförhållanden gör att deras sexualliv brutaliseras, deras hälsa skadas genom de ohygieniska förhållanden varunder samlaget genomförs och skadar barnens sexuella utveckling. Bostadsreformerna under kapitalismen når inte de breda massorna, lämnar sexualfrågan obeaktad, och de möter hela tiden på inskränkningar under sina försök, genom den tilltagande reaktionen och den ekonomiska krisen. Massornas bostadsmisär hänger samman med fastighetsägandets privata karaktär och den ännu kapitalistiska karaktären på det kommunala bostadsbyggandet; den hänger alltså oskiljbart samman med det privata ägandet av jord och fastigheter.
Gentemot detta ser vi att det i det proletära Sovjet-Ryssland, där det privata ägandet till jord har blivit avskaffat, visserligen finns en viss bostadsnöd, men samtidigt finns ett flödande bostadsprogram som omfattar de breda massorna: basen för en framtida lösning av bostadsproblemet.
3. Prostitutionen
Dess grunder finns i arbetarkvinnornas massarbetslöshet, i dubbelmoralen hos ungdomen tillhörande småbourgeoisin[2] och i de otillfredsställande äktenskapen hos breda skikt av småbourgeosin, vilket tvingar unga och gamla män att söka och köpa varan (kvinnokroppar) i alla former på prostitutionens marknad. Prostitutionen är dubbelt och oskiljaktligt bunden vid kapitalismen: i den materiella basen (genom arbetslösheten) och genom den ideologiska överbyggnaden (borgerligt sexualliv och dubbelmoral). Kapitalismen för en kamp mot den produkt den själv skapat, den prostituerade, genom att hetsa polisen mot henne, genom att spärra in henne i fängelser som kallas ”sjukhus för veneriska sjukdomar” och genom att moraliskt fördöma henne. Vi ser trots tiotals års debatt i parlamentet och vetenskapliga institutioner inte någon kamp mot orsakerna till prostitutionen, utan istället en ansvällning av prostitutionen i takt med den ökande arbetslösheten.
Å andra sidan ser vi hur i Sovjet-Ryssland den ena orsaken till prostitutionen, arbetslösheten, är avskaffad och hur kvinnan allt mer dras in i produktionsprocessen som mannens jämlika kamrat; och vi kan se hur den andra orsaken, dubbelmoralen, nästan helt försvunnit och ersatts av ett naturligt, oförvrängt synsätt på sexuallivet. Sovjet bekämpar resterna av prostitutionen genom att bygga rehabiliteringscentra för de prostituerade, där de kan lära sig att åter komma in i produktionsprocessen. Vi ser inte en kamp mot den prostituerade, utan en kamp mot prostitutionen som ett arv från kapitalismen.
4. Neuroserna och de sexuella störningarna
Dessa plågar den arbetande massan, enligt ej avslutade beräkningar i en omfattning som uppskattats till 60% bland män och 90% bland kvinnor; de ökar den materiella nöden och det subjektiva lidandet som själslig sjukdom ger upphov till. De är ett direkt resultat av barnets borgerliga uppfostran, vilket fortsätter i det skadliga inflytandet på ungdomen och senare till misären i äktenskapet. Barnen växer upp på basis av den undertryckta sexualiteten, omvandlandet av de normala, biologiska sexuella behoven genom penningintressen, uppfostran och moral, till perversa behov och sjukliga önskningar. Kapitalismen tjänar enorma profiter på de perversioner som den skapar genom undertryckandet av den normala sexualiteten. (Lyx-industrin, film-industrin, pornografisk industri). Så har sexualförtrycket också en direkt ekonomisk mening för kapitalisterna. Bland den arbetande befolkningen uppstår neuroserna och de sexuella störningarna som ett resultat av konflikten mellan ett naturligt sexualliv och den på dem påtvingade borgerliga sexualmoralen. Även här blir neuroserna ett uttryck för störd sexualekonomi.
Inte heller utvecklingen av neuroser är något tillfälligt, utan en nödvändig del av den rådande sexualordningen, som i första hand är stödd av profitintressen och ett resultat, i den slutgiltiga analysen, av det borgerliga äktenskaps- och familjelivet, vilket även icke borgerliga massor är påtvingade.
Terapeutiska institutioner (kliniker o dyl) kan bara ta hand om en försvinnande liten del av dessa människor. På Sexual- och äktenskapsrådgivningsbyråer står man vanmäktiga inför mängden av neuroser och sexuella störningar. Dessutom är den överväldigande majoriteten av läkare inte sexualvetenskapligt utbildade: på de reaktionära högskolorna lärs inget av detta ut. Och de fåtaliga utbildade läkarna är materiellt beroende av de rika, som kan betala ordentligt för att få sina sexuella störningar botade. Det har inte ens teoretiskt forskats i möjligheten av en massprofylax (förebyggande åtgärder) mot psykiska sjukdomar. Hela den borgerliga vetenskapen är inriktad på individualterapi. En massprofylax mot neuroser förutsätter emellertid en total förändring av den sexuella uppfostran, alltså avskaffandet av de institutioner som skapar neuroser en gros. Dessa är äktenskapslivet, familjeuppfostran, i vilka kapitalismen har en stor andel, eftersom familjen är dess politiska ideologi-fabrik.
Problemet med äktenskapet blir olösligt i det borgerliga samhället pga den intensifierade konflikten mellan kvinnans ökade sociala och ekonomiska beroende (av mannen, ö.a.) å ena sidan, vilket inte ens den bästa lagstiftning under kapitalismen kan avhjälpa, och den fysiologiska avtrubbning som ett otillfredsställande sexualliv innebär i det långa loppet, vilket framtvingar en skilsmässa, å andra sidan.
I Sovjet-Ryssland ser vi hur en samhällelig förändring mot socialismen innebär att det borgerliga äktenskapet och familjen försvinner, och istället bereder plats för en kollektivisering av livet, speciellt då uppfostran av barnen. Vi vill också se en exemplarisk reformering av äktenskapet, något som vunnit många borgares gillande, utrotande av varje skiljande på ”äktenskapligt” och ”utomäktenskapligt”, både i materiell och ideologisk mening, samt avskaffande av familjen som den centrala punkten för sexuallivet och uppfostran.
Vi kan se hur ungdomar, befriade från familjens och föräldrarnas restriktioner och allt mer indragna i en kollektiv existens, kämpar för nya sexuella livsformer, som, hur oklara och förvirrade de än är, inte desto mindre innebär ett klart brott med de förutsättningar som den kapitalistiska ”andan” skapar.
I Sovjetunionen kan vi se de klara konturerna av de ekonomiska och sociala förhållanden som gör en neurosprofylax möjlig (höjning av massornas kulturella nivå, löneökning, arbetstidsförkortning, omställandet av all medicinsk praktik till förebyggande av sjukdomar etc).
Ställer man kapitalismens inre oförmåga att lösa den sexuella frågan mot de enorma framstegen och reformerna i Sovjetunionen, kan sexualreformatorn var han än står politiskt, inget annat göra än att ställa sig på de sovjetiska sexualreformernas sida. Han kan bara underlåta sig det genom att inte se fakta eller opportunistiskt underkasta sig kapitalets tvång.
Våra krav, som strävar mot en omfattande samhällelig omsorg om massornas sexualliv, är alltså:
1.a. Kostnadsfria preventivmedel till dem som ej har råd till dem, genom kliniker och rådgivningsbyråer.
1.b. Bred propaganda för födelsekontroll med syfte att bekämpa aborter.
2. Totalt avskaffande av anti-abortlagstiftningen; kostnadsfria aborter på offentliga kliniker; garanterad rätt till två månaders betald semester före och efter nedkomsten; garanterad rätt till barnmorska, medicinsk hjälp, medikamenter och sjukhusvård vid nedkomsten eller vid havandeskapsbesvär; sjukpenning vid eventuell oförmåga att arbeta under havandeskapet, som motsvarar den normala lönen; utbetalande av 100 RM (Riksmark) i moderskapspenning; upprättande av BB och hem för mödrar och barn, samt spädbarnshem och barnkrubbor; upprättandet av barnavårdscentraler; förbud att avskeda havande eller nyblivna mödrar före 12 månader efter nedkomsten; en begränsning av havande kvinnors och nyblivna mödrars arbetsdag till sex timmar; utökning av havandeskapsskyddet för lant- och hushållsarbeterskor.
3. Upphävandet av alla tvångsbestämmelser om äktenskap och skilsmässa; frivillig, offentlig registrering; säkrande av barnens underhåll genom föräldrarna, så länge samhällelig omvårdnad av barnet inte är möjlig; upphävandet av varje juridisk eller annan distinktion mellan legitima och illegitima äktenskap; upphävande av all lagstiftning som syftar på äktenskapsbrott, konkubinat etc.
Upphävandet av prostitutionen genom kamp mot dess orsaker: arbetslösheten, den sexuella dubbelmoralen och kyskhetsideologin; integration av de prostituerade i samhällslivet genom upprättandet av rehabiliteringscentra enligt sovjetiskt mönster; sträng bestraffning för varje form av ekonomisk exploatering av sexuallivet.
4. Utrotning av veneriska sjukdomar genom massupplysning, massprofylax och huvudsakligen genom en sexualekonomisk reglering av de sexuella relationerna; sexuell upplysning och uppfostran av ungdomen.
5. Förebyggande av neuroser och sexuella störningar genom en motsvarande sexualbejakande uppfostran; tillsättandet av speciella undersökningskommissioner för utvecklandet av sexualpedagogiska riktlinjer; upprättandet av tillfredsställande kliniker för sexuella störningar.
6. Utbildning av läkare, pedagoger och sköterskor i alla sexuella frågor, läkarna speciellt i preventiv- och abortteknik; obligatorisk utbildning av alla medicinstuderande i sexuella frågor, från preventivmedel till sexualpsykologi.
7. Upphävandet av all lagstiftning med avseende på incest; upphävande av alla bestämmelser och straff för sexualbrott; i dess ställe upprättandet av tillfredsställande vårdanstalter för sexuellt sjuka, förebyggande av sexuella brott genom en lämplig sexualuppfostran och genom avskaffandet av dess samhälleliga orsaker; skydd av barn och unga mot förförelse och våldtäkt av vuxna.
Det måste råda full klarhet över att denna plattform inte går att förverkliga under den kapitalistiska staten. Vi måste trots det hålla oss till den för att inte bedra massorna. Utgår man från denna plattform utan att göra klart, att den inte går att förverkliga under kapitalismen, skapar man illusioner och hamnar
så, om man vill eller inte, i de hopplösa liberala sexualreformistemas kölvatten. Å andra sidan k de sexuella frågorna så viktiga för massorna, att man inte kan trösta dem med att dessa frågor kommer att tas upp efter revolutionen. Folket vill ha konkreta svar och inga undanflykter. Och det skulle vidare vara en icke-revolutionär ståndpunkt att under kapitalismen intaga en sexualreformistisk linje och förlita sig på parlamentarikerna. En tredje väg är den riktiga: inrättandet av sexualrådgivningsbyråer, att anordna fråge- och institutionsaftnar, för att ge hjälp inom ramar som medger nödvändig individuell hjälp, samtidigt som en motsvarande politisk upplysning ges.
Huvudfrågan under kapitalismen blir dock den fullständiga politiseringen av sexualfrågan. Det måste framställas allt klarare för massorna: oavlåtlig kritik av alla dessa sexualreformistiska organisationer som genom avpolitisering av sexualfrågan avlänkar massan från det huvudsakliga medlet för att lösa frågan, klasskampen. Sexualfrågan är en kampfråga av första ordningen, en maktfråga för den arbetande befolkningen gentemot kapital och kulturreaktionen; den får inte negligeras därför att det är en brännande fråga och om den behandlas fel skulle den bli en bromsande faktor för den revolutionära rörelsen. Den måste därför inordnas i den proletära rörelsen som en kamp mot den sexuella kulturreaktionen och den liberala sexualreformismen, vars ekonomiska rötter måste uppenbaras och vars stöd åt kapitalet måste avslöjas.
Det måste vara en grundprincip att övertyga massorna om att ingen hjälp kan förväntas från parlamentet, att de på det här området måste ta sitt öde i egna händer, att de måste omsätta sitt lidande till revolutionär kampvilja för att genom politisk — och om så är nödvändigt utomparlamentarisk — kamp framtvinga förändringar från det kapitalistiska parlamentet.
De sovjetiska sexualreformerna bevisar att det mål vi sätter upp inte är en utopi, utan kan bli verklighet om vi slår in på samma väg som Sovjetunionen: revolutionens väg. Därför tillhör det den sexualpolitiska kampen att sprida bredast möjliga information om de sovjetiska sexualreformerna. Var och en som kallar sig själv sexualreformator och ställer bra krav utan att referera till de uppnådda resultaten på det sexual-politiska området i Sovjetunionen, måste, vem det än månde vara, avslöjas och bekämpas så som en opportunist som är skadlig för rörelsen. Invändningen att denna typ av propaganda kan stöta bort massorna därför att den ”låter kommunistisk”, måste tillbakavisas, därför att diplomatisk manövrering av massorna än mer stöter bort massorna och vad värre är, den leder dem fel. Massorna kommer snart att förstå att vi inte bara diskuterar som alla andra, utan att vi är bestämda att avskaffa de sexuella lidandena och skapa sexuell frihet, i det att vi använder alla medel i kampen för följande krav:
1. Kamp på bred front mot bostadsnöden genom planerat bostadsbyggande på bekostnad av de förmögna och höginkomsttagarna, genom riks- och statsmedel för byggande av arbetarbostäder, genom att upphäva alla arbetarfientliga utgifter, genom införandet av skatt på lyxvaror, genom expropriation av den jord som är nödvändig till att bygga på, genom ett totalt avskaffande av fastighetsräntan och en motsvarande sänkning av räntan, genom att reducera räntorna till fredstidsnivå med 100%
2. Strykandet av lagarna mot abort, preventivmedel och homosexualitet; reformering av äktenskapslagstiftningen.
3. Kostnadsfri distribuering av preventivmedel på sjukhus.
4. Utvidgningen av socialpolitiken, moders- och barnaskyddet; användandet av radion, pressen och bion för sexuell massupplysning.
5. Upprättandet av rådfrågningsbyråer och barnkrubbor på varje fabrik.
6. Upphävandet av alla lagar som bestraffar sexualupplysning.
7. Garanterad frigivning av alla fångar.
Dessa krav kan endast genomföras inom ramen för den totala proletära kampen:
— mot den kapitalistiska samhällsordningen
— mot kulturfascismen
— mot den religiösa och sexuella fördumningen
— mot hunger, exploatering, låglön och kapitalistisk rationalisering!
Redan vid starten fick Sexpol 20 000 medlemmar, och inom ett år hade siffran växt till 40 000. Rörelsen kom att utvecklas till en ”massrörelse” och som sådan kom den att utvecklas utanför KPDs kontroll. Det gjorde att man snabbt drog åt sig öronen inom partiet, så som stalinistiska partier eller förbund alltid gör när de inte har kontroll över en rörelse (jmfr med de stalinistiska och maoistiska partiernas förhållningssätt till solidaritetsrörelserna idag! ). Ytterligare motsättningar kom upp mellan KPD och Sexpol: stalinisternas fientliga inställning till den sexuella frigörelsen och frågan om taktiken mot fascisterna.
Stalinisterna intog en fientlig attityd gentemot den sexuella frigörelsen. Det kom till klarast uttryck i Sovjet under 1930-talet.
Efter revolutionen 1917 upphävde bolsjevikerna de reaktionära lagparagraferna som bl a förbjöd abort, homos3xualitet, incest. (Se Mullvaden 3/73 för utförligare beskrivning av händelseförloppet.) Dessa paragrafer kom att återinföras under 30-talet pga den stalinistiska reaktionen — homosexuella förföljdes och fängslades, aborter förbjöds och den borgerliga kärnfamiljen stärktes. Sovjet förvandlades under den sovjetiska termidoren till ett auktoritärt samhälle. Stalin - den stålhårde ledaren — blev alla och envars fader.
Den borgerliga familjen, som efter revolutionen hade börjat att uppluckras kraftigt, förstärktes. Kvinnan återfick rollen som Moder, och dekorerades med medaljer och andra utmärkelser om hon födde många barn, precis som en utställningskossa som mjölkar bra!
Denna reaktion var inte bara något som återfanns i Sovjet och SUKPb, utan i alla kommunistiska partier, alltså även inom KPD. Många ledande inom KPD menade att kampen för sexuell frigörelse var småborgerlig och oförenlig med kommunismen.
Den andra frågan där en skiljelinje kom att utvecklas, var frågan om hur fascismen skulle bekämpas. Visserligen tog inte Sexpol-rörelsen som sådan ställning till frågan (vad jag vet), men inom rörelsen fanns många kritiska röster, bl a Reich'. Dessa kritiker menade att Kominterns linje, som gick ut på att socialdemokratin och fascismen var tvillingpartier, var helt felaktig. Istället menade man att KPD skulle samarbeta med SPD (socialdemokraterna) för att bekämpa fascismen.
Motsättningarna mellan Sexpol-rörelsen och KPD blev så pass stora att KPD 1933 lade ner Sexpol och uteslöt Reich ur partiet.
Sexpols aktivitet bestod till största delen av verksamhet på de sexualrådgivningsbyråer man öppnade, anordnande av upplysnings- och frågeaftnar där arbetare kunde få sexuell upplysning och viss hjälp, men där också de sexuella problemens politiska sida drogs fram i ljuset.
Även i Sverige fanns en sexualpolitisk rörelse — RFSU. Den bildades 1933. Förgrundsfigurerna i denna rörelse var bl a Elise Ottesen-Jensen, Gustav Jonsson, Gunnar Inghe.
Organisationen såg som sitt främsta syfte att sprida sexualupplysning. Det innebar att man upprättade sexualrådgivningsbyråer och kliniker, man sålde preventivmedel osv. Men man var också medvetna om att den syn som man framförde på sexualiteten stod i strid med den rådande samhällsstrukturen.
Redan 1932 hade dock en tidskrift som hette ”Populär Tidskrift för sexuell upplysning” börjat ges ut av Clarté. Tidskriften som blev en enorm försäljningssuccé åtalades dock snabbt för pornografisk verksamhet.
Kampanjen mot tidskriften leddes bl a av en viss teol. kand. Bo Giertz. Åtalet ledde dock till ett frikännande av tidskriften.
Men genom att RFSU relativt snart kom att domineras av SAP, förändrades den samhällskritiska inriktningen som fanns på upplysningsarbetet. Man menade att förändringar skulle tillkomma genom samhälleliga reformåtgärder”. Från detta var steget inte långt till dagens kommersiella RFSU, som helt ställt upp på det borgerliga samhällets myter om att det skulle finnas en ”fri sexualitet” i Sverige.
Många, framför allt då borgerliga skribenter, menar att en sexuell revolution ägt rum, och vi kan inte längre tala om ett förtryck av sexualiteten. Vi har fått gröna knottriga kondomer, vi kan tala mer fritt om sex, den sexuella debutåldern har sjunkit osv. (Våra vänner stalinisterna och maoisterna svarar på den förändring som har ägt rum, genom att beteckna det som ”borgerlig dekadens”. Man ser inte de inneboende motsättningar som finns. Å ena sidan är den ”sexuella revolution” som vissa borgarideologer talar om en kapitalets frigörelse. Men å andra sidan har sexualitetens förändrade ställning också fört vissa positiva moment med sig, just genom att tidigare fördomar och tabun till stor del slagits sönder. Och det är just denna 'positiva sida' som vi revolutionära marxister måste bygga på! ) Men som revolutionärer hävdar vi motsatsen — det sexuella förtrycket finns kvar, fastän det tagit sig andra uttryck. Under tidigare perioder av kapitalismen tog sig förtrycket uttryck genom ett aktivt undertryckande av sexualiteten. Idag tar sig det bio, i reklam, i tidningar osv. (Se parentesen ovan! ) Men den frigörelse av sexualiteten som ägt rum är ingen frigörelse av massornas undertryckta sexualitet i det kapitalistiska samhället. Det är kapitalets sexuella frigörelse -- för att kunna omvandla sexualiteten till en vara. Bakom den frigjorda och glättiga ytan finns samma undertryckta sexualitet, samma ångest och rädsla.
I det senkapitalistiska samhället har sexualiteten kvantifierats (hur många tjejer/killar har du legat med, hur många orgasmer etc). Kvaliteten spelar ingen roll. Orsaken till detta är att sexualiteten har blivit en vara. Sex är något som saluförs på en marknad och som konsekvent också kan köpas. Orsaken till denna sexualitetens förvandling är kapitalismens inneboende tvång att förvandla allt som kommer i dess väg till varor.
För 125 år sedan skrev Marx följande rader:
”Varje människa spekulerar för att skapa ett nytt behov hos andra människor, för att påtvinga dem nya uppoffringar, för att tvinga in dem i nya beroenden och för att förleda dem till ett nytt sätt att njuta och därmed ruinera sig ekonomiskt... Med föremålens mängd växer därför riket av främmande väsen, som människan är underkastad, och varje ny produkt blir en ny kraft av ömsesidigt bedrägeri och utplundring. Människan blir så mycket fattigare som människa, behöver så mycket mer pengar för att bemäktiga sig alla fientliga väsen, och hennes pengars makt minskar i samma mån som produktionsmängden (dvs hennes behov) ökar och penningens makt ökar... Subjektivt ter det sig så att produkternas och behovens utvidgning blir till en uppfinningsrik och ständigt beräknande slav åt omänskliga, raffinerade, onaturliga och inbillade önskningar”. (Marx/Engels Werke, Erg Bd 1, s 546-7)
[1] §218 är en anti-abortlag. Paragrafen finns kvar i Väst-Tyskland än idag. 1 det förslag till utformning som skall träda i kraft i januari 1976 kan den som tar abort straffas med upp till 5 års fängelse och den som utför eller är behjälplig vid abort med upp till 10 års fängelse!
[2] I orginalet står ”småborgerlig ungdom”. På svenska har detta uttryck fått en annan innebörd än den som åsyftas i den tyska orginaltexten. ö.a.