Ur Fjärde Internationalen 4 1975
Francoregimens dödskamp har börjat. Dess strukturer knäcks och bryter samman en efter en under trycket från en allt våldsammare massrörelse. De besuttna klasserna splittras upp och paralyseras alltmer när de försöker hitta ett svar på det växande missnöjet och vreden hos alla arbetande massor. Samtidigt går proletariatet framåt mot en generalisering, ett enande och en politisering av sin kamp och mot en allt mer direkt konfrontation med diktaturen och dess repressiva instrument.
Francodiktaturens dagar är räknade; timmen för den nya spanska revolutionen är snart slagen.
Ett nytt och mer avancerat stadium har nåtts i massrörelsens uppsving sedan november 1974. Detta uppsving har accelererat sedan utbrottet av de mäktiga demonstrationerna och strejkerna mot de dödsdomar som utfärdades mot militanter i ETA av krigsdomstolen i Burgos. I en serie imponerande generalstrejker i solidaritet med dessa militanter, har det spanska proletariatet blivit medvetet om sin styrka och visat prov på en högre klassmedvetenhet än någonsin sedan nederlaget i inbördeskriget.
Generalstrejker i Pamplona, Tolosa, Asturien och Galicien har utvecklats till stöd med delar inom arbetarklassen som slagits speciellt hårt av frankismens och arbetsköparnas repression i form av avskedanden, friställanden och arresteringar.
Men mest imponerande var utan tvivel den generalstrejk som genomfördes i Baskien, 11 december 1974. Strejken genomfördes på arbetarkommittéernas uppmaning och 25 000 arbetare mobiliserades på en plattform som vid sidan om omedelbara dagskrav, förde fram krav om frihet åt de politiska fångarna och upplösning av de repressiva styrkorna. Denna generalstrejk hade föregåtts av en strejk av 30 000 arbetare i den baskiska provinsen
Guipúzcoa 2-3 december i solidaritet med de hungerstrejkande politiska fångarna.
Dessa aktioner av politisk klassolidaritet utan motsvarighet i de senaste årens arbetarkamp i Europa uttrycker klart den grad av mognad som har uppnåtts i den för-revolutionära situationen i Spanien.
I alla dessa lokala eller regionala generalstrejker framträder vissa gemensamma drag. Olika former för arbetarnas självorganisering – arbetarkommissioner, stormöten, valda förhandlingskommittéer – har uppkommit. Och den högsta formen – valda strejkkommittéer – har utvecklats i en mängd betydelsefulla strider, t ex Pamplona, SEAT/Barcelona, Valladolid.
Självorganiseringen ger i sin tur en impuls till att ta initiativ för att försöka centralisera kampen. Under generalstrejken i Pamplona bildades en kampkommitté, som bestod av valda kommittéer från flera fabriker och arbetarkommissioner från andra. Representanter för studenterna och kvarterskommittéerna var också närvarande.
I Barcelona fungerar redan ett förenat samordningsorgan för arbetarkommissionerna. I Baskien håller samma sak på att hända. I Madrid, Galicien och Asturien gör man också verkliga försök till samordning. I Valladolid organiserades en central strejkkommitté under aprilstrejken 1975. Försök gjordes att samordna denna strejk med arbetarnas strejk på FASA/Renault-fabriken.
De nuvarande nationella samordningsorganen inom arbetarkommissionerna består endast av krafter som kontrolleras av kommunistpartiet. För att kunna ena alla arbetarkommissioner krävs att man går utöver dessa otillräckliga ramar. Möjligheterna för ett sådant enande blir allt större och upplevs allmänt som en brådskande nödvändighet av arbetarna själva.
Arbetarkampen går långt utöver en kamp enbart för dagskraven. I kampen ställs helt rättmätiga ekonomiska krav, som lika löneökningar åt alla, minimilön på 800 pesetas/dag (ungefär 65 kr), stopp för nedläggningar av företag och kampen mot de höga levnadsomkostnaderna. Men i kampen reses också övergångskrav, som indexreglerade löner, öppnandet av räkenskapsböcker och vissa krav på arbetarkontroll. Och det frans också demokratiska, som befrielse åt de politiska fångarna, strejkrätt, fackföreningsfrihet, rätt att sluta sig samman, demonstrera, pressfrihet och upplösning av diktaturens repressiva organ.
En del av dessa demokratiska krav, främst kravet på de repressiva organens upplösande. får en antikapitalistisk dynamik inom Francodiktaturens ramar. Och i sin helhet, tillsammans med andra krav och kampformer som har vuxit fram, kan de bara bidra till att accelerera utmaningen av den borgarklass som behöver diktaturen för att upprätthålla sin makt över arbetarna.
I kampen för samtliga dessa krav, lär sig de strejkande arbetarna att det är nödvändigt att slå mot frankismens förtryckarstyrkor och vidta självförsvarsåtgärder för att uppnå sina mål. Ett brett avantgarde har blivit medvetet om hur viktiga de följande uppgifterna är och man har också börjat ta kamp för dem:
att försvara demonstrationer och möten,
att försöka rädda kamrater som gripits under demonstrationer från sina bödlar,
att försvara kommittéerna från arresteringar,
att förbereda morgondagens generalattack mot fängelserna vid första tecknet på diktaturens kollaps.
Denna tumultartade utveckling av arbetarkampen stimulerar och påskyndar kampens framväxt inom en rad folkliga skikt, en kamp som tenderar att smälta samman med proletariatets. Särskilt viktig är hemmafruarnas bojkottrörelse mot de stigande priserna som just utvecklats i flera områden i Spanien, mobiliseringen av småbutiksägarna och småbönderna, läkarnas och sjukvårdsarbetarnas strejk, lärarnas generalstrejk den 20 januari 1975, kvinnokampsrörelsens uppsving samt det nya uppsvinget i studentrörelsen.
Även på dessa olika områden framträder ett starkt krav på samordning. Spontant gör massrörelsen försök att samordna och centralisera sina strider genom gemensamma och representativa organ -- i bostadskvarter, i stora fabrikscentra och till och med organ som omfattar hela regioner. Dessa samlar all den massenergi som frigjorts i det nuvarande uppsvinget för rörelsen. De revolutionära marxisternas uppgift består i att stödja och stärka alla dessa strävanden för att stimulera framväxten av bredast möjliga organ för massans självorganisering, så att alla dessa strider smälter samman och kan koncentrera sin energi på det centrala målet – att fälla diktaturen, att skaka om det kapitalistiska systemet och påbörja den spanska revolutionen.
De besuttna klasserna i Spanien går in i den sista fasen i frankismens dödskamp i ett tillstånd av djupaste splittring och förvirring, hand i hand med en växande paralysering. Den spanska bourgeoisin är nästan helt enig i sin övertygelse om att diktaturen, i sin nuvarande form, gör deras klassintressen en björntjänst, och att den inte längre är effektiv ur en ren förtryckarsynpunkt.
Men borgarklassen är djupt splittrad om målen och metoderna för att mjuka upp eller ersätta diktaturen.
Under inflytandet av efterkrigstidens långa uppsving i den imperialistiska ekonomin, har den spanska kapitalismen undergått djupgående förändringar som gjort Francodiktaturen till ett alltigenom oanvändbart system för att tjäna det spanska storkapitalets intressen eller tillförsäkra det klassherraväldet när det nu står ansikte mot ansikte med den växande massrörelsen. Den fascistiska extremhögern är den enda kraft som vill behålla diktaturens struktur när diktatorn lämnat scenen, men den saknar en tillförlitlig social bas inom någon klass eller något skikt i det spanska samhället. Man kan nästan säga, att det enda som förenar den spanska borgarklassen är övertygelsen om att Francodiktaturen i sin nuvarande form inte längre är användbar.
Det internationella kapitalet utövar i sin tur en press utifrån samma övertygelse. Den påbörjade portugisiska revolutionen understryker nödvändigheten för den amerikanska imperialismen att utvidga sin baser i Spanien eller ersätta de portugisiska NATO-baserna med spans-ska. Den internationella ekonomiska recessionen, som hotar att kväva den spanska ekonomins expansion, ökar hela den europeiska borgarklassens intresse av att integrera Spanien i EG (Europeiska Gemenskapen). Detta även om recessionen på kort sikt ökar de ekonomiska hindren för en sådan integration. (1974 visade den spanska betalningsbalansen ett underskott på mer än 12 miljarder kronor, växande svårigheter för jordbruksexporten, bristande konkurrenskraft vad gäller industriprodukter, etc...)
Men dessa politiska operationer är svåra att genomföra så länge som den spanska regeringen som skall delta i dem fortsätter att vara en diktatur, som är hatad av alla för sin blodiga repression och för sitt förnekande av till och med de mest elementära demokratiska rättigheter för de arbetande massorna.
Likaså lär erfarenheten av den portugisiska revolutionen den spanska borgarklassen, att bibehållandet av diktaturen utöver en viss gräns enbart kan medföra negativa resultat för kapitalet utan att erbjuda några märkbara fördelar. Francodiktaturen är inte längre kapabel att splittra upp arbetarklassen och arbetarrörelsen. Arbetarna organiserar sig själva i olika grupper och institutioner som i morgon kommer att dyka upp till ytan som mäktiga massrörelser och även som enande organ av rådstyp.
Men den senila diktaturen förhindrar borgarna att organisera sig på ett liknande sätt. Diktaturen fördröjer återupprättandet av borgarnas politiska partier och avskär dem från varje möjlighet att erhålla en massbas, om än aldrig så instabil, som är fallet i Portugal idag.
Men medan borgarklassen är i det närmaste enig om behovet att få slut på frankismen i dess nuvarande form, förblir den djupt splittrad på frågan om vilken typ av politisk regim som skall ersätta Francoregimen.
Borgarklassen är fullständigt medveten om den explosiva naturen hos de motsättningar som finns i det spanska kapitalistiska samhället. Bourgeoisin vet, att trots framgångarna vad gäller industrialiseringen, är de sociala motsättningarna och de regionala skillnaderna mer markerade än i något annat imperialistiskt land.
Enligt den officiella statistiken tillgodogör sig 1,22 procent av de spanska hushållen en större del av nationalinkomsten än 52,6 procent av de övriga hushållen. Per capita-inkomsten i de fem fattigaste provinserna (Orense, Almería, Granada, Caceres och Malaga) är knappt 10 procent av per capita-inkomsten i de rikaste provinserna.
Borgarklassen känner klassmedvetandet och kampviljan hos proletariatet i Spanien. Den vet att jordfrågan är explosiv i söder och väster. Den är medveten om den inte mindre explosiva karaktären hos den nationella frågan, speciellt i Euzkadi (Baskien). Den följer med oro de traditionella organisationernas – Kommunistpartiet, KP och Socialistpartiet, PSOE – relativt minskade kontroll över arbetarklassen, som skänker föga tilltro till projektet att återupprätta en borgerlig demokrati där de reformistiska och nyreformistiska ledarskapen skulle kunna leda in massornas kamp på vägar, som inte står i strid med bibehållandet och konsolideringen av det kapitalistiska styret med hjälp av klassamarbetspolitik och samarbete med regeringen.
Slutsatsen som kan dras från det portugisiska experimentet kan endast bekräfta denna fruktan. Försöket att förändra den portugisiska diktaturen ”lugnt” har misslyckats på ett uppenbart sätt: Och detta projekt hade ändå en betydligt större möjlighet att nå framgång än ett liknande skulle ha i Spanien. Detta för att frågan om kolonialkrigets avslutande intog främsta platsen i Portugal, något som tillsammans med diktaturens fall kunde tillfredställa massorna. Vad mer är, graden av kampberedskap, medvetenhet, erfarenhet och politisering av proletariatet var från början lägre i Portugal än i Spanien.
Efter knappt sex månaders tillväxt och långsam uppgång har den portugisiska massrörelsen tagit en så tumultartad vändning att man kan hävda att den portugisiska revolutionen har börjat.
Om ett regimskifte skulle komma till stånd i Spanien skulle det inte ens ta sex månader för att ett skådespel – än mindre upplyftande för den spanska bourgeoisin än det som nu utvecklar sig i Portugal – skulle ta sin början.
Detta är orsaken till att den spanska bourgeoisin, av skräck för proletariatet och dess revolutionära potential, inte är beredd att genomföra en ”revolution ovanifrån”, en väg som Spanska kommunistpartiet och dess allierade bönfaller den att ta. Alla de garantier som reformisterna och nyreformisterna är beredda att erbjuda är otillräckliga för att ändra denna misstro, som vuxit fram ur en klar klassinstinkt.
Liksom 1936 har ingen liberal flygel, om än aldrig så löslig, framsprungit ur den spanska bourgeoisin för att samarbeta med kommunisterna och socialisterna före diktaturens fall. Liksom folkfronten på den tiden blir kommunistpartiets ”Demokratiska junta” ingen verklig allians med borgerliga strömningar, utan man tvingas söka favörer från borgarklassens skugga.
Under dessa omständigheter blir de olika ”liberaliseringsprojekt” som utarbetas inom eller i utkanten av diktaturen bara farsartade. Medan de bevarar diktaturens väsentligaste karaktärsdrag lyckas de inte på något sätt förhindra dess upplösning. Genom att visa på borgarklassens oförmåga till att reformera sin diktatur, sporrar de tillväxten av den revolutionära massrörelsen.
På grund av den nuvarande situationens utomordentliga allvar har bourgeoisin satt sitt hopp till en politisk lösning som man hoppas ska skjuta upp det slutgiltiga angreppet från massrörelsen med hjälp av en reformering av diktaturen: Den ska ske genom att Juan Carlos tillträder posten som statsöverhuvud, kanske till och med före Francos död.
Denna politiska operation är från början dömd att misslyckas.
Faktum är, att de minimala eftergifter till massrörelsen som ingår i projektet inte kommer att dämpa kampen. Tvärtom kommer de att ge den ny stimulans som definitivt kommer att omintetgöra varje försök att förlänga regimen.
Därför är det särskilt betecknande att nu under denna operations förspel intensifieras repressionen både från polisen och från arbetsköparna. De senare vägrar systematiskt att förhandla med arbetarkommissionerna och organen för massornas självrepresentation. I stället försöker de påtvinga arbetarklassen den frankistiska ”vertikala fackföreningen”, som är den enda ”tillförlitliga förhandlingspartnern”.
På samma sätt är det betecknande att denna intensifierade repression är helt oförmögen att förhindra utbrotten av strejker, utan till och med påskyndar radikaliseringen och politiseringen.
Den spanska bourgeoisin befinner sig därför i ett tillstånd av växande politisk paralysering. Det bästa symboliska ettrycket för det är regeringen Arias, som är det svagaste kabinettet diktaturen haft sedan den etablerades. Helt utan auktoritet, djupt splittrad, föremål för successiva ”regeringskriser”, visar den alla tecken på en ”fin de régne” om inte en ”fin de regime (”Fin de régne” – slutet för regeringen; ”Fin de regime” – slutet för hela regimen).
Under den nuvarande perioden har de innersta cirklarna i departementen, kyrkan och de högutbildades yrkesorganisationer – basen för diktaturens traditionella stöd – börjat påverkas av agitationen och kraven mot regimen. Detta skärper olika sidor av diktaturens förfall.
Under dessa omständigheter är armen den sista verkliga grunden för diktaturen. Men samtidigt är den det enda solida instrumentet för det kapitalistiska systemets försvar och bevarande i Spanien. Ur detta faktum härstammar ytterligare en djupgående motsättning som skakar Francodiktaturen:
Den djupa politiska splittringen inom den spanska borgarklassen i dag och den klasspolarisering som karaktäriserar det spanska samhället måste få djupgående effekter i den spanska armen själv. En klar uppskiktning framträder, mellan en flygel sons är sammanlänkad med den yttersta högern och beredd att påta sig de politiska och repressiva ansvarigheter som är nödvändiga för att upprätthålla diktaturen, och en teknokratisk flygel som är sammankopplad med försöken att ”liberalisera” Francoregimen. Denna flygel vill inte smutsa sina händer med lågtstående polisaffärer, men den är inställd på att stödja såväl en regimförändring som varje annan inriktning som storkapitalet skulle vilja välja.
Denna splittring berör också massan av soldater och på så sätt blandar den sig med alla antidiktatoriska och antikapitalistiska stämningar som sprider sig bland folket i Spanien.
Pa grund av detta skulle armens enighet hotas om regimen i dag försökte använda den i en ”preventiv kupp”. Samtidigt är denna enhet borgarklassens sista trumfkort. En borgarklass som politiskt sett står med ryggen mot väggen. Det är därför mindre och mindre sannolikt att en sådan kupp för att hejda diktaturens upplösning kommer till stånd. Snarare är det troligt att denna upplösning fortsätter tills ett nytt utbrott av den politiska, sociala och ekonomiska krisen leder till diktaturens sammanbrott.
I 20 års tid har det spanska kommunistpartiet, KP, och dess olika allierade envist hållit fast vid strategin att sätta press på bourgeoisin – ”den fredliga generalstrejken” – och att erbjuda storkapitalet allt mer omfattande garantier om klassamarbete och respekt för den borgerliga ordningen för att diktaturen ska ersättas med en borgerligt demokratisk regim. Demokratiska juntan är bara den senaste varianten på en och samma strategi som aldrig ändrats – att övertyga den spanska bourgeoisin om att den kan förändra sitt politiska system utan att dess klassherravälde egentligen hotas.
Från första början har denna strategi varit orealistisk och utan trovärdighet eftersom den inte har förmått någon betydelsefull sektor av borgarklassen att gå till attack mot diktaturen. KP:s strategi bortser från den akuta och explosiva naturen i de sociala motsättningarna; den bortser från graden av kampvilja och klassmedvetande hos proletariatet; den bortser från det faktum att bourgeoisin är mycket akut medveten om denna situation.
I 20 år har KP och reformisterna gjort oupphörliga manövrer för att ”övertyga” bourgeoisin om att ersätta diktaturen med en borgerligt demokratisk parlamentarisk regim. De har vunnit mycket små framgångar, men ändå har KP:s stora tyngd inom massrörelsen utan tvekan gjort det möjligt för Demokratiska juntan att för ganska stora sektorer av arbetarklassen och småbourgeoisin framstå som en alternativ lösning på diktaturens kris.
Därför är bokslutet för denna politik att den håller tillbaka, förvillar och upplöser arbetarkampen och därigenom leder den in i en återvändsgränd.
Det är ett skändligt bokslut. Men det är ett korrekt bokslut. Detta bevisas t ex av KP:s vägran att skriva under yttersta vänsterns och ETA V:s upprop till generalstrejken den 11 december 1974 i Baskien. Det bevisas också av samma partis strävan att reducera arbetarkommissionernas funktion till att enbart stödja de fascistiska fackföreningarnas ”legala” administrationer – de delar av arbetarkommissionerna som opponerar sig försöker man isolera genom byråkratiska manövrer.
Den Demokratiska juntan har nyligen lagt fram en plattform som visar hur långt reformisterna och nyreformisterna är beredda att gå i politiska eftergifter till bourgeoisin för att få den att göra upp med diktaturen. Denna plattform innehåller inga krav på upplösning av Francoregimens repressiva organ, utrensning i armén, bestraffning av Francos medbrottslingar och tortyrexperter, rätt till självbestämmande för förtryckta minoriteter i Spanien – trots att dessa krav har förts fram spontant av massorna i dussintals strider de senaste månaderna.
KP:s ledarskap och dess allierade vill tala om för den spanska borgarklassen att regimen kan förändras pd ett sätt som inte bara lämnar dess ekonomiska makt och privata egendom intakt, utan även dess instrument för förtryck av arbetarklassen.
Detta är det verkliga innehållet i deras förrädiska politik.
Även om effekten av denna politik är svag i dag kommer den definitivt inte att vara det omedelbart efter diktaturens störtande. Då kan en allians med de socialdemokratiska reformisterna, neo-socialdemokraterna eller med stalinisterna för en betydande del av bourgeoisin framstå som en sista utväg för att stoppa ett revolutionärt uppsving – och det med en medicin som inte omedelbart hotar dess klassherravälde.
Men reformisternas och stalinisternas förmåga att genomdriva detta kontrarevolutionära arbete beror inte enbart på deras egna intentioner och politiska inriktning, utan framför allt på graden av social kris och massrörelsens utveckling, klassmedvetandets utveckling hos massorna, graden av självorganisering och centralisering, styrkeförhållandena mellan reformisterna och revolutionärerna inom arbetarrörelsen och de framsteg som gjorts i att bygga det revolutionära partiet.
I åratal har revolutionära marxister ställt en konsekvent klasstrategi mot den klassamarbetsstrategi som KP och dess reformistiska och neoreformistiska allierade fört fram. De betraktar varje föreställning om att diktaturen skulle kunna förändras på ”fredlig) väg ovanifrån, genom att en sektor inom de besuttna klasserna blir medveten om den borgerliga demokratins ”fördelar”, som orealistisk eftersom den avleder massorna från klasskampens väg och håller tillbaka och splittrar dem. Endast en revolutionär generalstrejk kan störta diktaturen. När detta har genomförts, kommer den process som tar sin början i Spanien att bli en proletär revolution och inte ett experiment i fredligt överförande av makten från en grupp borgerliga politiker till en annan.
Trotskisternas systematiska propaganda för en revolutionär generalstrejk motsvarar objektivt strävandena och de naturliga tendenserna hos den bredaste förtruppen bland arbetarna och ungdomen i Spanien. Den börjar förverkligas av delar av proletariatet, som inte är medlemmar i revolutionära organisationer – i så hög grad har den uttryckt det logiska resultatet av alla de klass-strider som nu utvecklas. Den våldsamma tillväxten av massrörelsen har satt generalstrejken på dagordningen i ett växande antal arbetarcentra och industriregioner. Utsikterna av att se den förverkligad på nationell nivå har därmed blivit en möjlighet som borgarklassen själv måste ta med i beräkningen.
Men just för att revolutionärernas strategi börjar förverkligas är det viktigt att konkretisera dess innehåll och särskilda kännetecken: Vad revolutionära marxister utdömer i Spanien är en ”fredlig” regimförändring, avskaffandet av diktaturen genom beslut av en ”liberal” gren av den spanska borgarklassen. Denna möjlighet är redan utesluten av det verkliga livet i så hög grad att varje nytt stadium i diktaturens upplösning endast kommer att understryka den häftiga tillväxten av massrörelsen än mer.
Men det är inte utan vidare klart att diktaturen bara kan falla under trycket från en upprorisk generalstrejk i nationell skala. De senaste månadernas händelseförlopp har visat att revolutionära generalstrejker på lokal och regional nivå, genom att de utvecklas och sprids, påskyndar diktaturens upplösning till en sådan grad att ett nytt utbrott av krisen kan leda till diktaturens fall innan attacken mot den nått ett sådant stadium att en revolutionär strejk genomförs samtidigt i alla industriområden.
Den viktigaste skillnaden mellan en revolutionär och en reformistisk strategi är inte att revolutionärerna har uppfattningen att en generaliserad och segerrik konfrontation i hela Spanien med de repressiva styrkorna är en absolut förutsättning för diktaturens fall. Skillnaden är i stället att det enligt revolutionärerna inte går att utveckla, bredda och generalisera massornas kamp för ekonomiska och demokratiska krav på något varaktigt sätt, om man inte förbereder ett totalt angrepp med målet att störta diktaturen genom en mobilisering med antikapitalistiska mål som sätter skapandet av dubbelmakts-organ på dagordningen.
Revolutionärernas mål är att förvandla det nuvarande uppsvinget i kampen till en revolutionär situation, som får diktaturens fall att sammanfalla med början till en attack på det kapitalistiska systemet och den borgerliga staten.
Strategin för den revolutionära generalstrejken har just denna funktion. Den avser inte att räkna upp en lista av förutsättningar utan vilka diktaturens fall skulle bli omöjligt att genomföra.
I överensstämmelse med denna strategi, kombinerar Fjärde Internationalens aktionsprogram för Spanien de ekonomiska och demokratiska kraven samt de övergångskrav, som redan rests i massrörelsens mest avancerade strider, med alla de krav som hitintills bara framförts av en del av det breda avantgardet. Dessa krav måste föras in i de arbetande massornas medvetande för att de ska kunna finna de revolutionära och korrekta svaren på de problem som kampen mot Francodiktaturen och kapitalismen ställer.
Aktionsprogrammets funktion är att slå rot och blomma i den kamp som i dag breder ut sig i hela Spanien. Genom att ta hänsyn till den ojämna utveckling och de skillnader i organisationsnivå och politiskt medvetande som fortfarande kännetecknar denna kamp, måste aktionsprogrammet se till att alla ansträngningar sammanstrålar på den väg som leder fram mot segern: massrörelsens enhet och självständighet gentemot borgarklassen och dess organiserade uttryck i utvecklandet, samordningen och centraliseringen av arbetarnas maktorgan.
Här följer de paroller med vilka trotskisterna närmar sig den antågande tredje spanska revolutionen:
1. Mot kapitalistisk exploatering. För arbetarnas krav.
Ett av de grundläggande framstegen från de senaste årens kamp har varit generaliseringen av krav som utjämnar skillnader inom klassen, ekonomiska paroller som uttrycker krav som alla arbetare ställer på arbetsköparna idag. I en situation av fullt utvecklad ekonomisk kris – samtidigt som ”sociala pakter” för Spaniens ”demokratiska” framtid börjar skisseras inför frankismens sammanbrott – förstår man att användbarheten för dessa krav är större än någonsin:
– Lika lön för lika arbete oavsett ålder, kön eller nationalitet.
– Lika lön för lantarbetare och industriarbetare.
– Minimilön på 800 pesetas/dag (ca 65 kronor).
– Omedelbara och lika löneökningar för alla med 7 000 pesetas per månad, ovanpå baslönerna.
– 40-timmarsvecka inom alla sektorer utan lönesänkningar och utan höjd arbetstakt.
– Inga avdrag eller skatter på löner.
-- Ersättning för sjukdom, olyckor och arbetslöshet och pension som motsvarar full lön.
Men det finns inga löneökningar som på ett varaktigt sätt kan ge kompensation för de svindlande prisökningarna. Under 1975 – för tredje året i rad – kommer det verkliga levnadskostnadsindex att stiga med mellan 2530 procent. Dessutom hotas tusentals arbetare av arbetslöshet. Det verkliga antalet arbetslösa närmar sig en halv miljon och situationen kommer att förvärras inom den närmaste tiden när ca 200 000 immigrantarbetare återvänder. Parollen om indexreglering reses redan i många kampavsnitt. Att sprida denna paroll är av omedelbar vikt:
– För en glidande löneskala: automatisk månatlig uppjustering av löner och sociala förmåner, som kompensation för prisökningar, i enlighet med index upprättade av arbetarnas organisationer.
– För en glidande arbetstidsskala: fördelning av arbetstimmarna bland tillgängliga arbetare vid fabriken, industribranschen och på regional nivå, utan lönesänkningar, under kontroll av delegater valda av arbetarna.
Kapitalisterna möter den ekonomiska krisen med sina ”klassiska” vapen – falska konkurser, fabriksnedläggelser, massiva avskedanden, kraftigt ökat arbetstempo. Arbetarrörelsen har också ett klassiskt vapen mot kapitalistisk plundring och bedrägeri – arbetarkontroll!
De första erfarenheterna av arbetarkontroll har redan vunnits i kampen mot SEAT, Bianchi, etc.:
– Arbetarkontroll över produktionen: upphävande av affärshemligheterna, öppna räkenskapsböckerna.
– Arbetarkontroll över löneformer och arbetstakt.
– Arbetarveto mot alla avskedanden och alla företagsnedläggningar.
Tillsammans med dessa krav – som en förutsättning för att kunna realisera dem och som ett vapen mot demagogin om de ”oövervinnliga” ekonomiska svårigheterna för arbetsköparna – bör arbetarna resa följande krav:
– Nationalisering utan kompensation av privata banker och finanskorporationer ( med undantag av småspararnas sparmedel).
– Nationalisering utan kompensation av alla nedlagda fabriker, återupptagande av produktionen under arbetarkontroll.
– Upphävande av den frankistiska arbetslagstiftningen
– ett vapen för överexploatering av arbetarna – och avskaffandet av de fascistiska fackföreningarna, CNS – ett grundläggande instrument för repressionen och kontrollen över arbetarklassen.
– En klassmässig fackförening, oberoende av kapitalisterna och deras stat, baserad på demokratiska val av delegater och ledare på alla nivåer och med garanterad tendensfrihet.
2. För alla utsugnas krav. För en radikal jordreform.
Arbetarklassen i Spanien står inte ensam i kampen. Studenter, lärare, instruktörer, hemmafruar och sina butiksägare kämpar också för sina krav och i solidaritet med arbetarna. De lokala generalstrejker som uppstått vittnar om detta. De förebådar den revolutionära alliansen mellan arbetarklassen och hela det arbetande folket på klassmässig grund mot varje pakt med bourgeoisin. För att kunna gå fram på denna linje måste arbetarklassen ta upp de grundläggande kraven som alla dessa sektorer för fram i sin kamp:
– Mot kapitalets profiterande på undervisningen. För en fri, ickereligiös, flerspråkig, allsidig och obligatorisk undervisning upp till 18 år.
– Omedelbar expropriering av alla privata undervisningsanstalter.
– Mot läkemedel fördelade efter klasstillhörighet. För social säkerhet finansierad av staten och företagen under arbetarkontroll; hela befolkningen måste garanteras kvalificerad sjukvård och helt kostnadsfri medicin. Nationalisering utan kompensation av alla läkemedelstruster. Omedelbar expropriering av alla pantlåneinrättningar, försäkringsbolag och privata kliniker.
– Inga hyror högre än 10 procent av grundlönerna. Omedelbar ockupation av obebodda hus av familjer utan husrum.
– Prisövervakningskommittéer bestående av delegater för arbetare, bönder, hemmafruar och småbutiksägare som är förmögna att bekämpa spekulation, hamstring, spel och bedrägeri med nödvändighetsvaror.
– Långa, räntefria krediter åt småbutiksägare.
Men den spanska arbetarklassens främsta allierade finns på landsbygden. 25 procent av den aktiva befolkningen är bönder. De lider alltmer av de svårartade egendoms-, produktions- och distributionsförhållanden som råder inom det spanska jordbruket. Inte bara det Agrara proletariatet, som redan har en storartad kamptradition – speciellt i sydvästra Andalusien – utan också bönderna har deltagit i kampen över hela Spanien. En radikal jordreform står därför på dagordningen:
– Expropriering utan kompensation av de stora jordegendomarna och de kapitalistiska storjordbruken. Avskaffande av all form av åtskillnad mellan ägande och brukande: Jorden till dem som brukar den!
– Nationalisering av försäljningsnätet för jordbruks. produkter och organisering av distributionen av valda delegater för jordbruksarbetarna, medlemmarna av jordbrukskooperativ, och småbönder.
3. För krossandet av Francodiktaturen. För demokratiska rättigheter. För alla förtryckta nationaliteters självbestämmanderätt. Mot all form av förtryck och repression.
Diktaturens störtande måste genomföras till dess yttersta konsekvenser. Inget får tillåtas att överleva av Francodiktaturen – inte ens en . sugga. En enda virus kan återigen infektera hela landet.
Massrörelsen förstår mycket väl detta fundamentala villkor för dess seger. De paroller som är nödvändiga för att krossa Francodiktaturen kommer att ristas in i massornas medvetande med blodsfärgade bokstäver:
– Upplös alla speciella repressionsstyrkor och alla Franco• diktaturens domstolar.
– Räkning miste göras upp med diktaturens alla brott. Övervaknings- och utrensningskommittéer måste upprättas på varje fabrik, i varje bostadsområde, i städer och på landet.
– Folktribunaler skall döma torterarna och mördarna och alla fascistiska gamar.
Den revolutionära antimilitarismens grundläggande paroller kommer att få en brännande aktualitet under den kommande spanska revolutionen. Det krävs utrensningar inom en armé som är infekterad av fascister, Pinochet‑
kandidater och officerare från inbördeskriget. Både inom och utanför militärbarackerna måste en organisering ske som lägger grunden till det nödvändiga svaret på varje kuppförsök.
– Ut ur armén med alla reaktionära chefer och officerare. Upplös alla legotrupper och koloniala trupper.
– Demokratiska rättigheter åt soldaterna. Upprättandet av soldatkommittéer på alla militärbaracker. En samordning mellan dessa kommittéer och en samordning mellan kommittéerna och arbetarorganisationerna ma. – Upprättandet av arbetarkommissionernas och liknande institutioners permanenta självförsvarsenheter, som är förmögna att organisera ett svar på alla former av repression emot massrörelsen och dess avantgarde. Dessa enheter kommer att utgöra grunden till de framtida arbetarmiliserna.
Efter 40 år av diktatur kommer en oerhörd längtan efter att fullständigt få utöva alla rättigheter och demokratiska friheter till uttryck i massornas alla strider. Det ta är sant på så sätt att det redan har framträtt planer på ”genvägs-demokrati” som exempelvis Demokratiska juntan. Planer som söker reducera massornas strävanden till den magra omfattning som den spanska borgarklassen påstås kunna tolerera. Reformisterna söker på så sätt än en gång lägga bödelns snara runt den spanska arbetarklassens nacke.
Trotskisterna kommer att kämpa energiskt och med beslutsamhet för alla demokratiska krav och mot varje form av repression och förtryck, försöka se till att alla försök att begränsa massornas demokratiska rättigheter överskrids av massornas egen kamp.
– Obegränsad strejkrätt utan några som helst inskränkningar.
– Frihet att hålla möten, församlingsfrihet, pressfrihet och demonstrationsfrihet.
– Frihet åt alla politiska fångar. Rätt för alla i exil att återvända.
– Val till konstituerande församlingar, med rösträtt för alla män och kvinnor som fyllt 16 år. Rätt för alla spanska emigranter och deras familjemedlemmar att rösta i dessa val.
– Avskaffa varje form av censur. Frihet för konstnärligt skapande.
– Obegränsad och fullständig sexuell frihet. Rätt till sexualupplysning. Fri distribution av preventivmedel på begäran. Fri abort på begäran.
– Upphäv all diskriminering av kvinnor, ekonomiskt, juridiskt och socialt.
–Fullständig åtskillnad mellan kyrka och stat.
– Omedelbart och villkorslöst återlämnande av de spanska koloniala områdena i Nordafrika till Marocko. – Omedelbart tillbakadragande av alla spanska trupper från Sahara. Villkorslöst oberoende åt Sahara, så att Saharas befolkning fritt kan besluta om sitt öde.
Men det finns en grundläggande demokratisk rättighet i Spanien som ofta glöms bort eller utesluts från oppositionsprogram mot frankismen – rätten till självbestämmande för alla nationaliteter som förtrycks av den spanska staten. Ett revolutionärt program för Spanien måste lägga en särskild vikt vid denna rättighet, som redan är förankrad i massornas medvetande bland dessa nationaliteter:
– Omedelbara val genom allmän rösträtt till en nationell församling i varje område med en förtryckt nationalitet så att denna församling fritt kan bestämma om och utöva självbestämmanderätten.
4. För upphävandet av alla pakter med imperialismen. För Europas socialistiska förenta stater.
Den spanska kapitalismen är fullständigt integrerad i det imperialistiska systemet. Den opposition som vissa europeiska regeringar uttrycker mot Spaniens medlemskap i NATO eller EG är bara en reflex av dessa regeringars djupa fruktan för hur arbetarna i deras egna länder skulle reagera på ett öppet samarbete med Francodiktaturen. Men detta innebär inga som helst hinder för andra former av militärt ”ömsesidigt bistånd, särskilt med Förenta Staterna och Portugal, eller hemliga polisöverenskommelser, särskilt med Frankrike.
För den spanska borgarklassen utgör respekten för och utvidgandet av dessa allianser under alla omständigheter den bästa garantin för dess herravälde. För kommunistpartiet, som agerar genom Demokratiska juntan, representerar villkorslös respekt för samtliga dessa överenskommelser en av nyckelpunkterna för det ”demokratiska alternativet” till frankismen. För revolutionärer är diktaturens störtande, intimt sammanlänkat med upplösandet av alla pakter med imperialismen:
– Upplös alla pakter och alla militärallianser med imperialismen. Upplös den Spansk-amerikanska pakten och den Iberiska pakten. Ut med de amerikanska militärbaserna ur Spanien.
– Upphäv alla hemliga avtal om repressivt och polisiärt samarbete med imperialistiska regeringar. Innehållet i dessa avtal skall omedelbart publiceras.
– Dra tillbaka alla brittiska trupper och militära baser från Gibraltar. Lämna omedelbart tillbaka Gibraltar till Spanien
Spaniens förhållande till EG måste behandlas utifrån en konsekvent internationalistisk ståndpunkt och ställas i motsättning till varje ”taktiskt stöd” till att införliva ett icke-frankistiskt Spanien i EG, en ”taktik” som rätt- färdigas med argumentet att ett sådant införlivande skulle ge landets ”demokratisering” en knuff. Detta kopplas sedan till ett påstående om att EG självt kommer att ”demokratiseras” i framtiden. Den spanska arbetarklassen har erhållit och kommer att erhålla ett verkligt stöd och solidaritet enbart från sina klassbröder.
Mot EG och varje form av internationell politisk allians med borgarklassen måste de spanska arbetarna ställa parollen om Europas socialistiska förenta stater.
Francos Spanien är en gyllene. tillflyktsort för fascister världen över och ett av den internationella fascistiska terrorismens centra. Störtandet av diktaturen måste även innebära, att allt detta slödder – vars intima finansiella militära och politiska länkar med diktaturen är väl kända – ställs inför det spanska folkets revolutionära rättvisa. Spanien måste förvandlas till ett asylland för revolutionära kämpar över hela världen, ett centrum för internationell solidaritet med arbetarklassens kamp över hela världen.
Solidaritet måste särskilt organiseras med de portugisiska arbetarna och utvecklas i riktning mot en Federation av Socialistiska Iberiska Republiken, mot varje försök att göra Spanien till en kontrarevolutionär bas mot det portugisiska folket.
5. För den proletära enhetsfronten. För en arbetarregering.
Den huvudsakliga styrkan hos den nuvarande massrörelsen i Spanien och den mest solida basen för dess framtida seger över diktaturen och kapitalismen är dess förmåga till självorganisering. Landet har redan bevittnat tusentals av tydliga erfarenheter på detta område bland massorna och det breda avantgardet. För ögonblicket utgör generaliseringen av råden och församlingarna i fabrikerna och utvidgandet av deras beslutandemakt, det tydligaste beviset på självorganisering inom massrörelsen. Att kämpa för konsolideringen och utvidgandet av denna process är en uppgift av stor betydelse för den spanska revolutionen:
– För generaliseringen av arbetarförsamlingarna i fabrikerna som centra för beslutsfattande. För dessa församlingars val av kommittéer, som kan avsättas av samma församlingar. För samordning och centralisering av strejkkommittéer.
– För stärkandet, bildandet och utvidgandet av arbetarkommissionerna och liknande organ. För deras samordning och centralisering på alla nivåer och inom alla sektorer i kampen.
Den politiska grundvalen för massrörelsens självorganisering ligger i dess klassmässiga oberoende av borgarklassen. En oförsonlig kamp måste föras mot att bourgeoisin eller någon av dess politiska förespråkare införlivas i massrörelsens eller avantgardets organ. Bourgeoisins representanter måste uteslutas varhelst de med hjälp av reformisterna och andra förespråkare av klassamarbete redan inkorporerats i sådana organ.
– För upplösningen av alla pakter mellan arbetarnas politiska organisationer och bourgeoisin.
– Arbetarorganisationerna måste lämna Demokratiska juntan och varje annan allians med bourgeoisin.
– För arbetarnas enhetsfront mot diktatur och kapitalism.
Ju skarpare frankismens ruin framträder och ju mer det ögonblick närmar sig då massrörelsen störtar diktaturen, desto mer agiterar reformisterna för parollen ”en bred koalitionsregering”, dvs för ett instrument, som skulle göra det möjligt för bourgeoisin att slita segern ur det spanska proletariatets händer och tillförsäkra bourgeoisin de bästa tänkbara omständigheterna för att återuppbygga sin stat. Det verkliga upphovet till Franco-regimens fall – arbetarklassen och de arbetande massorna i Spanien – kan inte vänta sig någonting av en sådan regering, utom att återigen se sina centrala krav undertryckas.
Ingen erövring i kampen kommer varaktigt att kunna garanteras om inte en arbetarregering framträder, grundad på de organ för massornas självorganisering, som växer fram i kampen för störtande och krossande av diktaturen och som är ansvarig blott inför dessa organ. Endast en sådan arbetarregering kommer att kunna röra sig i riktning mot det revolutionära programmets förverkligande, som motsvarar massornas intressen och krav och som därmed öppnar vägen till proletariatets diktatur: samordning, centralisering och all makts utövande genom arbetarråden.
Francodiktaturens fall och inledningen av 1900-talets tredje spanska revolution kan förändra den objektiva situationen i Västeuropa uppifrån och ned. Tillsammans med den revolutionära processen som utvecklas i Portugal, skulle det utgöra en mäktig stimulans för nya viktiga uppsving i den franska och italienska arbetarkampen och på många andra hall. Mot bakgrunden av en generaliserad ekonomisk recession och utdragna sociala och politiska kriser, skulle dessa i sin tur erhålla en mäktig antikapitalistisk dynamik kraftigare än 1968 eller 1969.
Men det skulle vara oansvarigt att så illusioner om en möjlighet att imperialismen och den internationella bourgeoisin förhåller sig passiv när de står inför en kris för sitt system; en kris, som hotar att bli en av de djupaste och bredaste sedan 1917-19.
Om hotet mot det portugisiska proletariatet utvecklas trots att bourgeoisin i detta land har ett så viktigt trumfkort som MFA och trots att graden av arbetarnas politisering är lägre än i Spanien (även om den nu utvecklas snabbt), så kan man lätt föreställa sig det våldsamma angrepp som skulle riktas mot den begynnande proletära revolutionen i Spanien, som har ett av de mest kampberedda och politiserade proletariaten i hela världen, och där det är högst möjligt att dubbelmaktsorgan kommer att täcka landet i samma ögonblick som diktaturen fallit. Det är därför ett absolut krav på revolutionärer att omedelbart börja förbereda sig och det bredaste avantgardet av arbetare och ungdomar för att ta på sig de många uppgifter av internationell solidaritet med revolutionen och det spanska proletariatet, uppgifter som kan ställas långt snabbare än man måhända föreställer sig.
Idag, mer än efter juli 1936, måste aktiv solidaritet med den framväxande spanska revolutionen bli arbetarklassens sak i Europa och i hela världen. Solidaritetsrörelsen måste dra lärdom av spanska inbördeskrigets erfarenheter och utnyttja de mest flexibla former av icke-sekteristiska enhetsfronter, och inte avvisa något potentiellt stöd. På så sätt måste den utvecklas på grundval av en bred klassmässig självständighet. Detta för att den varken skall kunna utnyttjas i utpressningssyfte eller kunna bromsa kampen och på så sätt leda den spanska revolutionen bort från de vägar som den spontant slår in på, något som i annat fall kan inträffa mot det internationella proletariatets intentioner.
Morgondagens omfattande solidaritetsuppgifter måste förberedas i dag. Det bästa sättet att rusta sig för detta är att utveckla en bred internationell solidaritetskampanj med de spanska politiska fångarnas kamp och kräva deras omedelbara och ovillkorliga frigivande. De politiska fångarna som ruttnar i Francos fängelser har organiserat en kamp vars sprängkraft, seghet och orubbliga tro på proletariatets seger och vars dagliga heroism saknar motstycke i den europeiska arbetarrörelsens historia, trots denna rörelses stora rikedom på okuvligt. kämpar.
Den respekt och beundran som denna kamp väcker hos var och en måste komma till uttryck i mobiliseringar i hela Europa, som skall förbereda än mer omfattande mobiliseringar, då signalen för diktaturens död ljuder.
Fjärde Internationalen manar sina sektioner, sympatisörer och vänner, det bredaste möjliga arbetar- och massavantgardet i Europa och i världen, att slunga sig ut i dessa mobiliseringar.
(översatt av FI-red från Inprecor nr 29/1975) Maj 31, 1975.