Fjärde Internationalen 2-3 1975
”Den förra nationella kongressen för RMF hölls i januari 1973. Då ställde sig RMF uppgiften att omvandla förbundet från en lösligt organiserad propagandagrupp till en kaderorganisation med en första inplantering på arbetsplatserna.
Helgen 13-15 juni höll RMF sin femte kongress. Vi kunde konstatera att vi uppnått förra kongressens huvudmålsättning. Som ett tecken på det kan vi bl a peka på en kaderinventering som visar att en fjärdedel av förbundets medlemmar idag är LO-anslutna arbetare.
Vår huvuduppgift under nästa kongressperiod blir att med ökade krafter fortsätta denna omvandling med målsättningen att göra RMF till en verkligt erkänd del av den organiserade arbetarrörelsen och till en röst på den nationella politiska scenen.”
Så kommenterade Internationalen i somras resultatet av juni-kongressen. Och nog fanns det anledning till en behärskad stolthet.
Mycket har hänt med RMF sedan januari 1973. (Den fjärde kongressen, ett år senare, ägnades helt åt förberedelserna för Fjärde Internationalens tionde världskongress.)
Vi har utvecklats till en organisation med ett ingripande arbete i en rad sociala miljöer och en begynnande förankring i arbetarklassen. Vi har tagit de första stegen framåt när det gäller att utveckla ett program för den svenska klasskampen. Vi har redan fått ganska rika erfarenheter av politisk praktik —fackligt arbete, bl a under två avtalsrörelser och några omfattande strejker; solidaritetsarbete med de kämpande indokinesiska och chilenska massorna; anti-militaristiskt arbete på flera regementen; arbete inom kvinnorörelsen; valarbete vid valet 1973. Vi har lyckats strama upp organisationen och bygga ut de propagandistiska tentaklerna, fr a med hjälp av veckotidningen Internationalen. Vi blir en alltmer integrerad del av en International som lever och kämpar.
Det är viktiga framsteg, men de är ännu små i förhållande till våra målsättningar. De är nödvändiga för att vi ska kunna rota oss ännu djupare inom arbetarrörelsen. Men de måste följas upp med jättelika insatser för att vi ska kunna utmana de byråkratiserade arbetarpartierna.
Liksom alla andra grupper till vänster om SAP och VPK hade RMF sitt ursprung bland radikaliserade studenter och mellanskikt. Det var inget val vi gjorde. Det var en samhällelig nödvändighet, som berodde på att det var grupper av intellektuella som först förmådde bryta igenom socialdemokratins och stalinismens järnridå på ett kollektivt sätt. För det krävdes ett jättelikt teoretiskt upprensningsarbete, studier och tid.
Vi vann slaget om historien och vi överlevde. Vi växte på bekostnad av grupper som KFML (SKP) och KFML(r) och — i viss mån — VPK. Men att överleva är ingen särskilt långtgående målsättning. Naturligtvis såg vi längre. Vi hade en revolutionsteori, insåg arbetarklassens unika roll i den revolutionära processen, förstod att förbundet måste omvandlas socialt och politiskt. Men hur? Där famlade vi.
Vi ville överskrida vår sociala isolering. Vi ville formulera oss i aktuella kampfrågor. Vi ville ta kamp med de byråkratiserade arbetarpartierna. Men utbrytningsförsöken var till en början tafatta. Vi sögs gång på gång tillbaka in i vänsterdebattens malström, där Trotskijs roll i bolsjevikernas förhandlingar med tyskarna i Brest-Litovsk 1921 var viktigare än t ex en aktuell LO-kongress. Vi försökte formulera en teori om hur vi skulle komma från periferin till centrum, men darrade på stämman, därför att vi själva befann oss i periferin. Vi märktes av vårt ursprung, vår oerfarenhet och vårt utanförstående.
Omvandlingen skedde gradvis och till en början okoncentrerat. Vi rekryterade Indokina-aktivister och kunde utveckla vårt solidaritetsarbete i den frågan. Vi tog oss an kampen mot kvinnoförtrycket och kunde spela en viss roll på det området. Vi reagerade på strejkerna och den växande kampviljan i arbetarklassen, men ännu på ett alltför allmänt sätt. Vi började rekrytera politiskt intresserade arbetare, men vi gjorde det mer på vår konsekvent revolutionära hållning gentemot andra strömningar i olika principiella frågor och vår allmänna analys, än på en övertygande facklig praktik.
Vi arbetade hårt och alltmer seriöst, men inte alltid så effektivt. Resolutionerna från den tredje kongressen uttrycker våra svagheter, som de såg ut då. Samtidigt riktade de in den fortsatta omvandlingen.
Den politiska resolution vi antog var alltför allmän för att kunna leda till några verkliga prioriteringar. Den fackliga resolutionen undvek visserligen olika anti-fackliga fällor. Den pekade ut ett perspektiv på ett långsiktigt arbete inom fackföreningarna och angav vissa politiska teman för agitationen och propagandan. Därmed var den ett visst framsteg. Men samtidigt slirade den i sin analys av fackföreningarnas roll, där facket i alltför hög grad identifierades med den fackliga byråkratin. Den förmådde inte ge konkreta riktlinjer för det fackliga arbetet. Därmed fick den inte heller någon större effekt.
Den organisatoriska resolutionen var den mest förpliktigande. 1 kortfattade och lite hopskrumpna termer kritiserade den organisationens tidigare arbetsformer — bristen på klara riktlinjer och den ineffektiva organiseringen. Den krävde ett målmedvetet arbete mot den tunga industrin och transportsektorn och en organisatorisk uppryckning för att göra det möjligt. Denna resolution fick också påtagliga effekter. De beskrivs på annat håll i det här kongressnumret, i den politiska resolutionen. Där har vi emellertid främst tagit upp negativa drag inom ramen för en positiv utveckling i stort. Det är trots allt tidigare svagheter och bestående brister, som är det viktigaste att dra fram, förklara och ta kål på.
Kongressen i somras antog tre resolutioner, ett förslag till revidering av stadgarna och en del motioner. Resolutionerna och de nya stadgarna återfinns i det här kongressnumret av H. De behandlar:
— den politiska utvecklingen, uppgifterna i klasskampen och vissa övergripande målsättningar för RMF:s arbete under den kommande kongressperioden;
— den fackliga kampens uppgifter och perspektiv;
— den anti-militaristiska verksamheten.
Det är en permanent uppgift att organisera soldater för ett revolutionärt arbete, inom och utom det borgerliga klassförsvaret. Det är inte något som bestäms av tillfälliga politiska förändringar och ”öppningar”.
RMF har tidigare inte antagit någon kongressresolution, som anger den politiska grundvalen för detta arbete. (Däremot antog Centralkommittén sommaren 1974 en resolution om de aktuella uppgifterna, som vilade på en konsekvent revolutionär inställning till militärapparaten. Den publicerades i Internationalen 21/74.)
Detta nar varit en svår brist, som upplevts särskilt starkt av de kamrater som bedriver ett arbete inom armén.
Sedan det socialdemokratiska ungdomsförbundets verksamhet under 10-talet och det kommunistiska partiets halvtannat decennium därefter har det inte funnits någon effektiv anti-militaristisk tradition i Sverige. Arbetarrörelsen — både dess socialdemokratiska och dess stalinistiska delar — har kapslat in den svenska arbetarklassen i en förödande borgerlig chauvinism, en nationell samhörighetskänsla. Maoistiska organisationer har kapitulerat inför dessa fördomar. De nöjer sig inte med att låta försvarsvännerna hållas, utan ivrar på sitt sätt för en svensk upprustning.
I detta läge fyller den anti-militaristiska resolutionen en viktig funktion. Den pekar ut vägskälet och väljer väg. Men den är inte effektiv, om den bara finns på papper. Den måste följas upp med aktuella riktlinjer för arbetet. Här har förbundets ledning en viktig uppgift i att utveckla resolutionen från i fjol, i samspel med de konferenser som regelbundet hålls för värnpliktiga kamrater.
Också på andra områden kommer den interna diskussionen att fortsätta under den nuvarande kongressperioden. Det gäller t ex den debatt som startade strax innan kongressen om arbetarstaternas upprustning och kärnvapenpolitik.
Den resolution som antogs i den fackliga frågan har en lång historia.
I RMF:s allra tidigaste ungdom — under 1971 — fördes det en ganska omfattande intern diskussion om fackligt oppositionsarbete. Det var i och för sig en viktig diskussion som fördes. Men med tanke på var vi befann oss i förbundsuppbygget låg den ganska högt över våra huvuden. Vi hade inget klart perspektiv på vad denna oppositionella verksamhet skulle syfta till. Vi hade nätt och jämnt börjat diskutera hur vi skulle kunna börja få ett politiskt tåfäste på de få arbetsplatser där vi hade medlemmar eller kontakter. Att i det läget föra en polemik om formerna för ett nationellt, organiserat oppositionsarbete var att ta munnen alltför full.
Den interna diskussionen ändrade därför så småningom karaktär. Kongressen i september -71 antog vissa stelbenta direktiv om uppbygge av celler på arbetsplatserna och utgivande av fabrikstidningar. Ett visst experimenterande påbörjades också. Sommaren och hösten -72 fördes en strategisk diskussion om fackets framtida roll och arbetarkontrollens plats i den revolutionära strategin.
Diskussionen var stimulerande, men den hade två avgörande brister. Den strategiska analysen drog för snabba växlar på byråkratiseringen av fackföreningarna, som den ser ut nu. Den tog inte hänsyn till att fackföreningsrörelsen och dess ledning på sikt måste påverkas mycket starkt av klasskampens utveckling.
Diskussionen hade inte heller någon kontinuitet bakåt. Det var en ny debatt, som ersatte den tidigare lite trånga polemiken om oppositionsarbetets utformning. Det var inte en breddning av den föregående debatten. Den förlorade därför också i konkretion.
Den samhälleliga situationen bidrog till detta.
Strejkvågen 1970-71 skapade en övertro på strejkkommittéernas och stormötenas styrka i det dåvarande läget. Samtidigt undervärderades fackbyråkratins manöverutrymme, den långsiktiga tendensen till en aktivering av de fackliga strukturerna och betydelsen av ett seriöst arbete i fackföreningarna.
Inför den tredje kongressen, i januari 1973, försökte vi korrigera tidigare ensidigheter och få fram en mer utvecklad syntes. Vi kom halvvägs, vilket visade sig i den fackliga resolutionen. Att vi inte kom längre berodde dels på vårt ursprung, vår brist på facklig kader och våra otillräckliga erfarenheter av fackligt arbete, dels på den låga nivån på klasskampen i samhället. Vi fick inte tillräckligt starka impulser till att rensa upp bland våra ganska luddiga teoretiska ståndpunkter.
Vi hade inte själva en anti-facklig inställning. Vi tog faktiskt nappatag med de grupper som medvetet vände ryggen åt fackföreningarna och som på sin höjd, såg facket som ett forum för våldsamma besvärjelser. Men vi hade en dimmig uppfattning om hur byråkraterna skulle kunna ”ställas mot väggen” och överflyglas. (De gick ju inte till skamvrån bara för att vi sa att det var deras rätta plats.)
Dessa allmänna oklarheter från vår sida skapade också ett utrymme inom RMF och i vår tidning för olika sekteristiska uppfattningar. Och de ledde till att kampen mot de anti-fackliga riktningarna blev ineffektiv och inkonsekvent. På så sätt fick dessa alltför många åhörare och efterföljare. Vi bidrog därmed indirekt och oavsiktligt till att de kunde stärka sina positioner.
Det var först sommaren 1973 som vi kunde börja utveckla en mer sammanhängande syn på arbetet i fackföreningarna. Det finns anledning att dröja något vid den här utvecklingen. Den tas inte upp i den fackliga resolutionen, men det är viktigt att göra det någonstans i anslutning till kongressmaterialet för att också utåt visa vad som var fel i det tidigare. Samtidigt ger en sådan självkritik en ganska bra bild av förbundets snabba utveckling sedan 1973.
I den fackliga resolutionen från tredje kongressen skrev vi:
”/Vår syn på fackföreningarna/ motiverar ett arbete inom fackföreningsrörelsen för att där upprätta en klasskampstendens, dvs en organiserad aktivitet för att driva en politik som kan leda till en konfrontation mellan de fackligt organiserade massorna och den reformistiska fackföreningsbyråkratin.” (Kurs. i originalet)
Nu är detta en ganska snäv syn på arbetet i facket. ”Konfrontationen” är nämligen ett led i kampen för att facket ska driva klasskrav och i kampen för ett annat ledarskap över fackföreningarna. Med andra ord: det är vår uppgift att stärka facket genom att försvaga den fackliga byråkratin.
Men dessa slutsatser drogs inte i resolutionen. De antyddes däremot, ett halvår senare, av den Politiska Byrån i en summering av några offentliga debattmöten, där PB bl a framhöll:
”/Det gäller att utveckla massagitationen. Den /... måste ständigt drivas på golvet för att förankra kraven. Och den måste drivas i facket! Vi måste lägga fram plattformen för facket — argumentera för kraven, visa att endast de kan svara mot arbetarklassens behov och kräva att facket tar kamp för dessa krav!” (Mullvaden, nuvarande Internationalen, 6/73)
Denna korrigerade inställning preciserades sedan ytterligare och satte ett avtryck i förbundets plattform för agitationen och propagandan i avtalsrörelsen -73/74.
Det var en förändring som drevs på av förbundsledningen. Det var en nödvändig och riktig förändring. Men den tog sig fram med små steg och utan en ordentlig kritik av tidigare ståndpunkter, t ex resolutionen från tredje kongressen och enskilda inlägg som i sin tur avspeglade eller förstorade dennas svagheter.
När så plattformen för avtalsrörelsen 1974/75 togs upp till intern diskussion för ett år sedan startade en livlig debatt, som följdes upp av två konferenser för den fackliga kadern.
Det visade sig snabbt att förbundsledningen övervärderat graden av samstämmighet i den fackliga frågan. Den fanns kanske på ett allmänt plan, men det konkreta förhållningssättet till facket i agitationen och propagandan blev föremål för en livlig polemik.
Förbundsledningen fick kritik för att den inte tidigare förmått organisera upp diskussionen på ett effektivt sätt. Den erkände också utan omsvep det berättigade i kritiken, bl a oförmågan att tidigare lägga fram förslag till en fackliga resolution och få en sådan antagen av en kongress.
Den fackliga resolution vi publicerar här är alltså resultatet av en ganska långvarig och tidvis intensiv diskussion i förbundet. Den kan naturligtvis inte svara på alla frågor som ställs i det fackliga arbetet, men den ger i alla fall en god grund att stå på. Liksom den antimilitaristiska resolutionen antogs den med stor majoritet, vilket visar att det nu finns en påtaglig homogenitet inom RMF i den fackliga frågan.
Utifrån den fackliga resolutionen förs nu diskussionen vidare inom förbundet. Det är framför allt två områden som tas upp:
— taktiska problem (inställningen vid fackliga val i olika situationer, enhetsarbetet m fl frågor);
— organisatoriska problem (t ex den kommunistiska organiseringen på arbetsplatserna och den fackliga kommissionens funktion).
Av de uppgifter som nämns i resolutionen har den fackliga kommissionen ombildats och bl a påbörjat ett ganska omfattande arbete för att noggrannare kartlägga betydelsen av olika arbetsplatser och prioriteringen mellan dem.
För att visa syftet med den politiska resolutionen vill vi ställa två citat bredvid varandra. Det första är hämtat från Fjärde Internationalen nr 4/1974 (”Förbundets läge och höstens uppgifter”). Den Centralkommitté-resolution som återges där handlade om att förbundet måste fortsätta och skynda på vridningen mot viktiga sociala miljöer och särskilt då arbetsplatserna. Den beskrev också hur det skulle gå till. Vidare tog den upp möjliga konsekvenser av en mycket snabb utveckling av massarbetet:
”Naturligtvis finns det vissa faror i denna vridning av förbundets arbete. Ett långvarigt arbete inom en social miljö kan skapa högeropportunistiska tendenser. En svag kärna av militanter riskerar att anpassa sig och kapitulera för en låg kampnivå och en utbredd låg medvetenhet, i synnerhet när de utsätts för de socialdemokratiska apparaternas tryck.
Kamrater som arbetar utifrån en viss miljös förutsättningar kan lätt förlora perspektivet på helheten, relationen mellan det egna arbetet och förbundets övriga uppgifter och nationella satsningar. Antiintellektuella tendenser kan uppstå då kamrater som befinner sig mitt uppe i konkreta uppgifter i en viss miljö och en viss kamp, blir främmande för olika försök att analysera och värdera erfarenheterna, då de inte har en dir ek t syftning på arbetsuppgifterna ifråga och är av mer teoretisk natur.
Men det bästa alternativet till alla dessa faror är inte att dröja kvar i en dominerande allmän-propagandistisk verksamhet — som i det nuvarande läget blir sekteristiskt — utan en förbättrad skolning av kadern, intensiva interna diskussioner, en förstärkning av de ledande organen och återkommande kongresser för att värdera och ompröva inriktningen av arbetet.”(Kurs. här)
Så sa vi då. Ett halvår senare sa vi så här i en värdering av den gångna hösten:
”Genom denna förskjutning av förbundets arbete kunde vi flytta fram våra politiska positioner på flera fronter och mångfaldiga våra erfarenheter. Det ledde i sin tur till en alltmer omfattande intern diskussion, där olika aspekter av vårt arbete kritiserades och värderades. (Under det senaste halvåret har 15 internbulletiner utkommit.)...
Förbundets medlemmar har under hösten, på ett helt annat sätt än tidigare, dragits in i ett politiskt arbete med samhällsfrågor som ställs i speciella sociala miljöer. De måste mer och mer ta ett direkt ansvar för en politik som prövas i praktisk handling, vilket nödvändigtvis skapar en rad problem och spänningar. Så har också skett och vi har kunnat märka följande tendenser:
* den ökade och nödvändiga arbetsfördelningen inom förbundet hotar att leda till en insnävning av verksamheten och skolningen, där medlemmarna koncentrerar sig så på vissa uppgifter att de tappar överblicken och helhetssynen.
* Förbundets expansion betyder också att skillnaden ökar mellan stora avdelningar med en rikt varierad verksamhet och mindre RMF-grupper.
* Den alltmer målinriktade agitationen och propagandan ställer hårdare krav på konkreta analyser, välavvägda krav och paroller och pedagogisk framställning. Dessa behov — som RMF försökt svara mot — har ibland lett till att helheten och perspektiven gått förlorade. Tidningen riskerar att bli torftig, skolningen att snävas in och propagandan att förlora 'sitt lyft'. Det bäddar i sin tur för enögdhet och opportunism i det praktiska arbetet.
* Förskjutningen i förbundets verksamhet ställer stora krav på de överordnade organen. De måste snabbt fatta viktiga beslut i allt fler frågor, som inte alltid hunnit diskuteras ordentligt bland medlemmarna. Det leder då till oklarheter om varför och hur besluten ska genomföras. Men det motsatta problemet finns också: att ledningen på olika nivåer i förbundet inte hinner svara på de krav som ställs och att kamrater då lämnas utan närmare riktlinjer och stöd.” Det våras för RMF, Internationalen 5/75. kurs. här.)
Efter dessa, lite omständiga, citat om problemen i uppbygget bör det vara ganska klart vilken funktion den politiska resolutionen och diskussionerna om den skulle ha.
Det gällde att stimulera den politiska debatten om samhällsutvecklingen som helhet, utveckla den politiska spänsten på olika nivåer i förbundet, skapa gemensamma värderingar och gemensamma perspektiv, och (med ordförande Maos ord) ”göra sig kvitt barlasten och sätta igång maskineriet”.
Vi tror att den politiska resolutionen har fyllt denna funktion ganska väl. Men vi är också medvetna om en rad brister.
• Den ekonomiska analysen måste följas upp och utvecklas.
Detta avsnitt i resolutionen inleder en diskussion. Den slår an tonen. Men mycket mer än så är det inte. En av de uppgifter som vi, såväl som andra marxister, har framför oss är att mejsla fram en bra strukturell studie av den svenska senkapitalismen och förfina de konjunkturella analyserna, bl a av olika branschers utveckling.
• Den svenska statens funktion och de politiska partiernas, fr a socialdemokraternas, hållning till den måste bestämmas bättre.
Det är inte minst viktigt inför den diskussion som nu börjar om ”löntagarfonder och löntagarmakt” och inför valet -76. Ska vi kunna övertyga bredare grupper om att den socialdemokratiska vägen är en återvändsgränd krävs det en mycket mer förfinad argumentering än den som presenterats hittills.
• Resolutionen följer upp tidigare analyser av den svenska klasskampens utveckling.
En av de frågor som behandlas är utvecklingen av de politiska medvetenheten inom arbetarklassen. Det är en viktig fråga. Utan en klar bild av den borgerliga ideologins inflytande och förutsättningarna att ersätta den med en avancerad klassmedvetenhet, försvagas vår agitation och propaganda. Också här gäller det att följa upp ansatserna i dokumentet.
Vi har nämnt tre av flera områden. Det räcker för att klargöra vår inställning till de analytiska delarna av den politiska resolutionen. Det är delresultatet av ett fortlöpande arbete. Vi kan inte vänta på de ”slutgiltiga” analyserna (i så fall kommer de aldrig). Vi lever mitt uppe i en politisk verklighet, som vi ständigt försöker greppa och förändra. Vi måste i ett visst ögonblick kunna stanna upp, summera vad vi kommit fram till och dra slutsatser av det.
En av de viktigaste uppgifterna för den kommande kongressperioden är att utveckla programmet för arbetarklassens kamp.
Denna uppgift tas upp i resolutionen. Sedan dess har Centralkommittén också tillsatt en programkommission för att leda detta arbete. Avsikten är att RMF, på sin nästa kongress, ska kunna anta ett mer utförligt program.
Under programdiskussionerna kommer vi att försöka utveckla de olika delanalyserna och dra slutsatser av dem. På så sätt hoppas vi också kunna bredda RMF:s verksamhet efter hand, så att det svarar på alla sidor av det kapitalistiska samhällets förtryck.
Vi är inte sekterister när det gäller den politiska analysen. Det spelar mindre roll vem som gör en viss analys. Huvudsaken är att den är användbar för en revolutionär praktik. Vi kommer därför självklart att dra nytta av det teoretiska arbete som utförts av andra och försöka dra in så många som möjligt utanför RMF i diskussionerna och utarbetandet. Avsikten är att en stor del av programarbetet ska föras offentligt, bl a Fjärde Internationalen.
I förslaget till politisk resolution fanns det också ett programavsnitt. Kongressen beslöt dock att detta avsnitt skulle strykas.
En majoritet av delegaterna röstade för den programdel som återfinns i den fackliga resolutionen.
Många tyckte att den vidareutveckling av dessa punkter, som fanns i utkastet till politisk resolution, var alltför osystematisk för att den skulle kunna ge något ytterligare. Andra ansåg att den var alltför lite diskuterad.
Kongressen hade också tagit ställning till ett dokument från två kamrater inom den avgående Centralkommittén — ”Bygg förbundet för att bygga partiet”.
Motivet till denna text var att den politiska resolutionen inte tillräckligt framställer en teori om förbundsuppbygget: ”den innehåller alltför lite av konkreta politiska och organisatoriska riktlinjer för förbundets fortsatta utveckling till ett starkt kommunistiskt arbetarförbund”.
Majoriteten på kongressen antog en kort motion i den här frågan. Där konstaterades att den politiska resolutionen visserligen har brister på dessa punkter. Samtidigt kritiserades det föreslagna dokumentet för en felaktig metod. Det försöker härleda de aktuella uppgifterna direkt ur ett principiellt resonemang om en leninistisk organisations uppgifter, utan en förmedlande analys av den aktuella samhällsutvecklingen och förbundets läge. Majoriteten var naturligtvis ense om att det behövs handfasta direktiv för förbundets fortsatta utveckling. Men den ansåg att alla de viktiga avgränsningarna finns med i den politiska resolutionen och att det föreslagna dokumentet inte löste de övriga problemen.
Dokumentet hänsköts till Centralkommittén för att ingå som en viktig del i de fortsatta diskussionerna om förbundsuppbygget.
De flesta förändringarna jämfört med de gamla stadgarna speglar helt enkelt förbundets expansion. De preciserar de olika organens uppgifter och rutiner. De justerar deras storlek och inbördes förhållanden. De reglerar medlemmarnas rättigheter och skyldigheter lite tydligare.
Den största omskrivningen rör demokratin i förbundet.
Det var nödvändigt att beskriva kontrollkommissionens uppgifter mer i detalj och garantera att den kan arbeta självständigt. De tidigare formuleringarna var inte tillräckligt klara på den punkten. Detta gällde också rätten till tendensbildning inom förbundet.
Vi ser det som naturligt att medlemmarna i förbundet har olika uppfattningar i taktiska frågor. Det är självklart att de då också motiverar sina ståndpunkter utifrån olika analyser av samhällsutvecklingen och våra uppgifter.
Till skillnad från alla andra organisationer som kallar sig kommunistiska stöder vi kamrater som har en uppfattning som inte delas av majoriteten, då det gäller att kunna få ut den till organisationens medlemmar. De ges möjlighet att inför kongresser resa runt och bygga upp ett stöd för sina åsikter — på organisationens bekostnad. De har rätt att organisera sig och sina åsiktsfränder så att de så effektivt som möjligt kan föra fram sina förslag. Dessa minimum-garantier finns inbyggda i stadgarna. Där finns också en del begränsningar så att dessa rättigheter inte missbrukas. Den enskilde medlemmen är i sin utåtriktade verksamhet bunden av kongressbeslut och de ledande organens beslut. Han/hon har inte heller rätt att utnyttja sina rättigheter så att andra kamraters rättigheter kvävs.
Visst finns det stora problem när det gäller förbundets interna funktionssätt. Det är ungt och har begränsade erfarenheter. Det finns stora brister i skolningen och ojämnheterna kamraterna emellan. De som sitter i ledande organ har alltid större möjligheter att få information. Många av dem har mer tid till politiskt arbete än övriga medlemmar och ofta större möjligheter och större förmåga att göra sina åsikter gällande.
Stadgarna är bara ett golv. De ger den formella grunden, men är inte i sig tillräckliga för att den demokratiska centralismen verkligen ska fungera. Därför är det så viktigt att följa upp dem med konkreta riktlinjer för skolningen, det praktiska arbetet och de ledande organens funktion. Det gäller att skapa ett klimat där meningsskiljaktigheter ses som naturliga och där den enskilde kamraten har verkliga — inte bara formella — möjligheter att göra sig gällande.
För att ännu mer understryka den interna demokratins betydelse vill vi ge två exempel från förkongressdiskussionerna.
Exempel 1: Kamraterna A, B och C fick i uppgift av Centralkommittén att arbeta fram ett förslag till politisk resolution.
En knapp majoritet inom CK ställde sig bakom förslaget, några med uttalade deklarationer att vissa avsnitt måste förbättras ordentligt innan kongressen.
Kamraterna D m fl gick emot majoriteten. D började arbeta fram ett förslag till motresolution. När det blivit färdigt och tryckts upp i en internbulletin kallade D till möte med de kamrater som stödde D:s förslag som utgångspunkt för det fortsatta arbetet.
Till en andra CK-diskussion hade kamraterna A, B och C arbetat om sitt ursprungliga förslag och tagit hänsyn till kritiken av flera avsnitt i det.
D m fl ansåg att A/B/C:s första förslag nu omarbetats så kraftigt att det trots allt skulle kunna vara möjligt att arbeta fram ett gemensamt förslag utan politiska eftergifter. CK-majoriteten gav D i uppdrag att på basis av sitt första förslag, kritiken av det och bra avsnitt i A/B/C:s omarbetade förslag arbeta fram ett nytt resolutionsförslag.
Så skedde också. Detta resolutionsförslag antogs (med åtskilliga ändringar) av kongressen.
Exempel 2: Ett antal kamrater från några avdelningar inom förbundet ansåg att resolutionsförslagen från CK-majoriteten led av allvarliga felaktigheter. De beslöt därför att bilda en tendens, med en tendensdeklaration som grund och satte igång att arbeta fram alternativa dokument.
Sådana framlades också i den fackliga frågan och vad gäller de politiska uppgifterna i stort. Ytterligare några dokument förelades medlemmarna och kongressen.
Tendensens medlemmar gavs materiella möjligheter att lägga fram sina alternativa förslag för förbundets medlemmar. De gavs ordentligt utrymme på kaderskolor och i den skriftliga debatten.
Vad betyder då de olika resolutionerna sammantagna? Vad betyder de för RMF:s fortsatta utveckling?
De innebär att förbundets omvandling kan — och ska — fortsätta med all kraft:
— från en studentdominerad organisation till ett arbetarförbund
— från en av många smågrupper på vänsterkanten till en organisation som alltmer erkänns som en seriös kraft inom arbetarrörelsen, ”det minsta arbetarpartiet”
— från en organisation som tvingas tassa omkring i klasskampens utmarker till ett förbund med förankring i kämpande grupper i samhället, rotat i den tunga industrin och transportsektorn och förmöget att vinna grupper av radikaliserade mellanskikt till arbetarklassens sida
— från en socialt isolerad grupp till en organisation som känner, reagerar, kämpar och lär — mitt i samhället och i klasskampens huvudfåror
— från en svagt organiserad sammanslutning till en väl sammansluten organisation, där spontanitet förenas med målmedvetenhet, självständighet med disciplin, vilja med kunnighet.
Denna omvandling har krävts från första stund, från den dag RMF bildades. Till en början var den dåligt uttalad. Och osamlad. När vi tog två steg framåt tog vi samtidigt ett tillbaka och ett åt sidan. Så småningom kunde vi hålla kursen bättre. Men det var inte precis med sjumilasteg som vi trampade på. Sedan några år tillbaka går vi åt samma håll, i rätt riktning, utan allvarligare skutt ut i geografin. Men det gäller fortfarande att ta siktmärke och öka takten. Vi har övat upp muskulaturen. Nu gäller det att använda den och kasta oss framåt.
På vilket sätt?
Den politiska resolutionen ger hållpunkterna:
”Huvuduppgifterna för de revolutionära marxisterna under den kommande perioden kan sammanfattas som att bidra till framväxandet, breddningen och politiseringen av de avantgardistiska strömningarna — i synnerhet inom arbetarklassen. Det gäller att rikta dem mot ett konsekvent massarbete utanför de borgerliga institutionernas och den reformistiska byråkratins kontroll och att stärka den revolutionärt marxistiska organisationens inflytande i alla dessa processer.
Det kan bara ske om vi lägger huvudvikten vid att rota vår organisation inom industrin och transportsektorn och motsvarande fackföreningar och ser ingripandet i klasskampen där som organisationens huvudsakliga uppgift.
Det kräver att vi förmår utveckla en propaganda och agitation som visar sig överlägsen den som andra organisationer för fram.
Men det kräver också att vi förmår genomföra noggrant planerade nationella kampanjer som ger oss möjlighet att vinna trovärdighet i de mest framskjutna strömningarnas ögon.”
Därefter följer ett antal konkreta direktiv för det fackliga arbetet.
Arbetet inom andra sociala miljöer än industrin och inom olika samhälleliga rörelser (Chilerörelsen, kvinnorörelsen, m fl) står naturligtvis inte i motsättning till verksamheten inom den tunga industrin. Tvärtom kan ett sådant arbete fungera som en politisk domkraft för att bidra till de centrala arbetargruppernas politiska utveckling. Vi vet också att arbetarklassen behöver allierade — studerande och grupper av mellanskikt —som från sina poster bidrar till den revolutionära kampen. Av dessa skäl ger den politiska resolutionen också konkreta anvisningar för arbetet inom dessa sektorer.
Kampanjer som stöttar upp och förstärker det permanenta arbetet på olika områden är viktiga delar av vår verksamhet. Resolutionen tar fr a upp två: tidningen Internationalen och valarbetet 1976. Den diskuterar tidningens plats i det fortsatta uppbygget och hur kampanjerna kan stimulera det fortlöpande arbetet i stället för att trasa sönder det.
För en smågrupp som tvingades lägga tyngdpunkten vid att överleva och erövra historien var ”Revolutionära Marxisters Förbund” ett betecknande namn. Men i takt med förbundets utveckling har namnet inte bara blivit språkligt otympligt. Det svarar inte mot förbundets verkliga funktion. Ett kämpande förbund, som lägger huvudvikten vid den politiska praktiken, bör knappast ha ett ideologiskt namn. Därför har RMF —vid en intern medlemsomröstning i höst — beslutat att ändra namn till Kommunistiska Arbetarförbundet, (svensk sektion av Fjärde Internationalen). Det är en enkel och klar redovisning av var vi står, vad vi kämpar för och vem vi vill vinna. Det symboliserar förbundets fortsätta omvandling.
Under decennier har vår rörelse — den Fjärde Internationalen — hållit kommunismens fana högt. Den har stått emot borgares, socialdemokraters och stalinisters spott och spe, deras attacker och överfall. Den har överlevt och hedrat sina kämpar genom att växa sig starkare.
Vårt förbund är ungt, men det har lärt. Det har lärt att lära. Det har lärt att kämpa. Det har lärt att politik är att kunna. Det har förtjänat sitt nya namn. Kommunistiska Arbetarförbundet — så lyder det. Det anger vår plats i historien — och i framtiden.
Ett par månader innan kongressen bildade ett antal kamrater i förbundet en tendens för att bättre kunna bekämpa den linje som Centralkommitténs majoritet stod för — i förslagen till politiska och fackliga resolutioner. De ansåg att dessa resolutioner uttryckte en anpassning till småborgerliga strömningar utanför förbundet:
”... ett fasthållande vid förbundets medfödda ultravänsteristiska inriktning, sökandet efter genvägar till arbetarklassen och revolutionen. Denna inriktning som omedelbart ger sig till känna i amatörmässighet och perspektivlöshet i förbundsuppbygget, kommer vid konfrontationer med klasskampens verklighet och trycket från främmande klassinflytande och fientliga politiska strömningar att leda till en revision av Fjärde Internationalens program.”
Särskilt vände sig kamraterna mot majoritetsresolutionernas analys av skiktningen inom arbetarklassen och av förbundets uppgifter i förhållande till framväxande avantgardistiska grupper. De ifrågasatte prioriteringen av arbetet inom den tunga industrin och transportsektorn och föreslog istället en ytterligare satsning på arbetet inom kvinnorörelsen och det antiimperialistiska solidaritetsarbetet.
Majoriteten var förstås inte ense med kritiken och slutsatserna av den. Men den var överens med ”Bygg-Partiet-tendensen” att dess kritik och dess alternativa resolutionsförslag uppfyllda alla krav på en seriös tendens. ”BPT” måste därför ges alla möjligheter att föra fram sina uppfattningar till varje förbundsmedlem — muntligt och skriftligt.
Rösterna här nedan gäller bara valda delegater. Rådgivande röster från kamrater som inte var delegater redovisas inte här. Röstningarna gäller helhetsförslag sedan olika ändringar antagits.
CK-majoritetens förslag till politisk resolution ställdes mot BPT:s förslag och sedan mot avslag. Den antogs med 68 röster för, 13 mot (4 nedlagda, icke röstande och frånvarande vid röstningen).
CK-majoritetens förslag till facklig resolution ställdes mot BPT:s förslag och antogs med 72 röster för och 8 mot. (2 nedlagda, icke-röstande och frånvarande.)
CK-majoritetens förslag till anti-militaristisk resolution ställdes mot avslag och antogs med 60 röster mot 14 (8).
CK-majoritetens förslag till stadgar ställdes mot avslag och antogs. 76 var för, 13 mot (3).
Kongressen valde en ny och större Centralkommitté, med representanter för alla viktiga områden av förbundets arbete. ”Bygg-Partiet-tendensen” garanterades representation i Centralkommittén genom ett särskilt röstningsförfarande.
Kongressen godkände en rapport från den avgående Kontrollkommissionen och valde en ny, med utökade befogenheter i enlighet med rapportens förslag.
Kongressen fick ekonomiska rapporter av de ansvariga kamraterna. En rapport från revisorerna godkändes. Den avgående Centralkommittén beviljades ansvarsfrihet. Nya revisorer tillsattes med klarare direktiv.
Av antagna motioner kan nämnas:
— en om utbildningspolitiken, som krävde en organiserad intern diskussion om inriktningen av detta arbete;
— en om natur och samhälle, med vissa direktiv till Centralkommittén om ett fortsatt utarbetande kring kapitalismen, socialismen och de ekologiska frågorna;
— en om framställningen av material riktat till invandrade arbetargrupper.
En rapport om förbundets uppgifter i kampen mot den svenska imperialismen godkändes. Rapporten antogs som diskussionsunderlag för en fortsatt intern diskussion under kongressperioden.
Den statistik som arbetades fram under kongressdagarna gäller enbart delegaterna, och vi vill därför inte påstå att den är representativ för hela förbundet. Men den ger ändå en viss bild av RMF:s sociala sammansättning, medlemmarnas politiska bakgrund etc.
En av de mest anmärkningsvärda siffrorna var den stora andelen av LO-ansluten kader — 42 procent av kongressdelegaterna var organiserade i LO. Av dem var de flesta, 25 procent av samtliga delegater, med i Metall. Den näst största gruppen, 7,5 procent, kom från Kommunal.
I övrigt var 20 procent studerande och 12 procent TCO-anslutna.
Ytterligare en anmärkningsvärd siffra, den här gången i negativ bemärkelse, var den låga andelen kvinnliga kamrater bland kongressdelegaterna: bara 18 procent! Förbundets kvinnliga kader var alltså klart underrepresenterad på kongressen, också i förbundet som helhet finns en viss underrepresentation. Men den är ändå betydligt mindre än den på kongressen.
Det visar att en revolutionär organisation ingalunda automatiskt undgår att återskapa missförhållandena i det samhälle som omger den. Den politiska resolutionen ålägger centralkommittén att ta upp en diskussion om dessa problem, och den är tydligen välbehövlig.
Statistiken avspeglade också RMF:s snabba medlemsexpansion under de senaste åren. 60 procent av delegaterna hade gått med i RMF efter den tredje kongressen.
Mer än hälften av delegaterna hade tidigare varit med i andra partibyggande organisationer. Av dem hade SAP/SSU och KFMLr-blocket fått släppa till 13 procent vardera av delegaterna på kongressen, SKP-Clarte-blocket 14 och Vpk/VUF nio procent.
20 procent av kongressdelegaterna är aktiva i Chilekommittén.
Vid kongressen deltog en rad kamrater från olika delar av vår rörelse:
— kamrater från samtliga nordiska länder (Finland, Norge, Danmark, Island);
— representanter för Fjärde Internationalens Förenade Sekretariat;
— representanter för GIM (Gruppe Internationale Marxisten), den västtyska sektionen av Fjärde Internationalen, och LCR (Ligue Communiste Revolutionnaire), den franska sektionen;
— också SWP (Socialist Workers Party), i USA, som är förhindrat att tillhöra Fjärde Internationalen p g a reaktionär lagstiftning, hade skickat en representant.
Alla dessa kamrater talade till kongressdelegaterna.
Skriftliga hälsningar i brev och telegram kom bl a från Japan, Australien, Kanada, Storbritannien, Schweiz, Nederländerna, Grekland, Österrike och Portugal.