Den kapitalistiska utsugningen tvingar ständigt arbetaren att föra en spontan försvarskamp för sina omedelbara intressen. Spontant försöker arbetaren höja sin låga lön, spontant försöker han hindra förslitningen av arbetskraften genom att kämpa för bättre arbetsförhållanden och kortare arbetstid.
Denna kamp, vars primära mål är att garantera levnadsstandarden och upprätthålla priset på varan arbetskraft, är ett uttryck för arbetarklassens ekonomiska eller fackliga kamp.
Den fackliga kampen återspeglar på ett omedelbart sätt det kapitalistiska produktionssättets grundläggande motsättningar — motsättningen mellan arbete och kapital. I de fackliga striderna vinner arbetaren avgörande lärdomar på klasskampens område — den fackliga medvetenheten, behovet att sammansluta sig, att organisera sig.
Det kapitalistiska produktionssättet ställde arbetarna isolerade på ”marknaden” mot en arbetsköpare som bakom sig hade styrkan av äganderätten till produktionsmedlen.
Kampen mellan arbete och kapital blev därför till en början en ojämn kamp. Ifall arbetarna försökte uttrycka sitt missnöje fanns det ingenting som hindrade arbetsköparen att göra sig av med hela arbetsstyrkan och anställa nya arbetare, ty på marknaden fanns det tusen och åter tusen arbetare som inget högre önskade än att få sälja sin arbetskraft.
Och om det skulle lyckas för en arbetargrupp att genom aktioner tvinga en arbetsköpare på reträtt blev segern ändå bara tillfällig. Ett avtal är bara ett stilleståndsavtal — då mobiliseringen av arbetarna gick tillbaka blev det fritt fram för arbetsköparna att återerövra det som förlorats i den öppna kampen. Ingen kunde med kraft förhindra att arbetsköparna införde nya utsugningsmetoder eller att de militanta arbetarna fick sparken en efter en.
Behovet att upphäva konkurrensen mellan arbetarna, liksom behovet av att konsolidera och försvara uppnådda framsteg och planera fortsatta aktioner visade på nödvändigheten av att arbetarna enade sig, sammanslöt sig i permanenta organisationer.
I motsats till borgarklassen, som redan före den borgerliga revolutionen erhöll maktpositioner i samhället genom äganderätten till produktionsmedlen, kan arbetarklassen inte ta makten över produktionsapparaten före den socialistiska revolutionen. Men genom de organisationer som klassen skapar kan arbetarna ena sig för att förbättra sina arbetsvillkor och också förbereda maktövertagandet.
Fackföreningen är en av dessa organisationer.
Redan före uppkomsten av fackföreningar hade arbetare sammanslutit sig i permanenta organisationer. Men det kännetecknande för dessa arbetarklassens tidigaste organisationsformer var att de skapades och understöddes av representanter för ”de bildade klasserna”. De var korporativa eller skråmässiga organisationer vars uppgift inte var att organisera eller understödja kämpande arbetare utan verka för ”andlig bildning”, ”sparsamhet” och ”självhjälp”.
Den kvalitativa skillnaden mellan dessa organisationsformer och fackföreningarna var att fackföreningarna växte fram i kampen mot arbetsköparna. Själva kampen fick arbetarklassen att inse nödvändigheten av att bilda permanenta organisationer.
De strejk och kampkommittéer som skapades i den öppna kampen var inte tillräckliga. Arbetarna behövde också ett instrument som kunde slå vakt om de erövringar som uppnåddes i den öppna kampen och planera och förbereda den fortsatta kampen.
Fackföreningarna bildades alltså för att permanent tillvarata en klass — arbetarklassens —intressen gentemot en annan klass — borgarklassen. Till skillnad från de tidigare organisationsformerna bildades fackföreningarna på en klar klassmässig grund. Deras historiska uppgift ligger i att de organiserar arbetarna oberoende av borgarklassen.
Varje kamp mellan två samhällsklasser är oundvikligen en politisk kamp. De fackliga organisationernas tillväxt ställde därför automatiskt frågan om den långsiktiga målsättningen för den fackliga kampen på dagordningen: Skulle fackföreningarna begränsa sig till en ekonomisk kamp eller skulle de gå vidare och ställa kampen för klassens maktövertagande som ett mål.
Denna fråga har alltid varit en stridsfråga inom arbetarrörelsen. Historiskt har två i grunden olika linjer kommit till uttryck:
En linje innebär att de fackliga organisationernas uppgifter inskränks till ett försvar av arbetarklassens omedelbara intressen inom ramen för det kapitalistiska systemet. Denna linje har fått olika utformning i praktiken. I vissa fall är den politiska verksamheten bannlyst från fackföreningarna som har att inta en ”neutral” hållning till den politiska verksamheten eller, på sin höjd, stödja ett eller annat parti vid val. I andra fall — där SAP i Sverige är ett exempel — blir det fackföreningsrörelsens uppgift att mer intimt och mer permanent samverka med ett socialdemokratiskt parti. Men dessa båda varianter uttrycker en borgerlig inställning till arbetarnas massorganisationer. De är olika sidor av samma grundläggande inställning — de fackliga organisationernas uppgift begränsas.
Mot denna linje står den revolutionärt marxistiska uppfattningen som hävdar det nödvändiga i att den politiska kampen för proletariatets revolutionära maktövertagande också sätts som ett huvudmål för de fackliga organisationernas verksamhet — såväl i deras program som i praktisk handling.
Enligt den revolutionärt marxistiska inställningen kan aldrig målsättningen med fackföreningarnas verksamhet vara annorlunda än det kommunistiska partiets målsättning. Parti och fackförening skiljer sig istället genom att:
Partiet är proletariatets förtrupp. Till partiet ansluter sig det politiska avantgarde som är på det klara över vägen och medlen för proletariatets befrielse och som därför medvetet accepterar det kommunistiska programmet.
Fackföreningarna däremot är proletariatets massorganisationer som strävar efter att omfatta alla arbetare i olika produktionsgrenar, dvs inte bara omsluta revolutionära arbetare utan också proletariatets breda massor. Fackföreningarna blir därför med nödvändighet en mer vidsträckt och allmän organisation än partiet.
Partiet representerar proletariatet som det borde vara och fackföreningarna representerar proletariatet som det är. Partiets uppgift är att i kamp förena partiet och fackföreningarna eller med andra ord att få massan av arbetare att i praktiken omfatta partiets politik. Kampen om fackföreningarna är en och samma kamp som kampen om ledarskapet för arbetarklassen.
De fackliga organisationerna är alltså klassorganisationer, som syftar till att organisera så många arbetare som möjligt i motsättning till en annan klass — borgarklassen.
Men fackföreningarna är inte arbetarklassens enda klassorganisationer. De fackliga organisationerna föddes ofta på en annan typ av klassorgan — på strejkkommittéer eller kampkommittéer — som bildades i den öppna kampen mot arbetsköparna. Den viktigaste skillnaden mellan dessa organ och de fackliga organisationerna är de fackliga organisationernas kontinuerliga verksamhet och därmed deras förhållande till de breda arbetarmassorna.
Fackföreningarna bildades för att se till att de erövringar som gjordes i den öppna kampen inte rann ut i sanden då mobiliseringen gick tillbaka och arbetarnas aktivitet avtog.
Men därmed innehåller alltid de fackliga organisationerna frön till deformering. För detta arbete kan bara upprätthållas av ett litet skikt av arbetare, som insett behovet av att söka bibehålla styrkan i den öppna kampens mobilisering. Det är således ett begränsat skikt av arbetare och inte de breda arbetarmassorna eller ens en majoritet av arbetarklassen som upprätthåller den kontinuerliga fackliga verksamheten när det råder stiltje i klasskampen.
De fackliga organisationerna är därför alltid minoritetsorganisationer under kapitalismens ”normala” perioder — även om en majoritet formellt kan vara medlemmar. Det är endast i ett läge då klasskampen skärps som bredare massor av arbetare söker sig till de fackliga organisationerna.
Historien har visat att i ett ytterligt skärpt klasskampsläge — i en revolutionär eller förrevolutionär situation — söker massorna nya organisationsformer för sin politiska aktivitet. Initiativ tas på fabriker och i bostadsområden för att skapa politiska instrument som i kraft av den mest omfattande proletära demokrati kan svara mot massornas mobilisering. Försörjningskommittéer, pris och kontrollkommittéer, fabrikskommittéer, självförsvarskommittéer, arbetarmilis, arbetarråd, är alla praktiska exempel på organ genom vilka klassen söker sin väg ur krisen.
Klassorgan av rådstyp svarar mot en bestämd historisk situation i vilken arbetarklassen tar som sin omedelbara uppgift att under sin ledning samla allt bredare massor i kampen mot ett ruttnande samhällssystem. De skapas inte i motsättning till fackföreningarna som återerövrats av arbetarmassorna — tvärtom kommer sådana fackföreningar att aktivt kunna driva på utvecklingen av dessa organ. Däremot kommer framväxten av nya former för klassens självorganisering att stå i motsättning till och hämmas av byråkratiskt kontrollerade fackföreningar.
Utbredningen och centraliseringen av dessa organ, t ex genom arbetarråd på regional nivå, som under arbetarklassens ledning organiserar enheten mellan arbetare, soldater, studenter och andra sociala skikt och grupper, är ingen lagbunden process. Den är i sista hand avhängig förmågan hos klassens politiska ledarskap att i varje konkret situation ta de politiskorganisatoriska initiativ som kan understödja och stärka massornas självorganisering och dra in dem i en målinriktad aktivitet.
I varje revolutionär situation har behovet av dessa organ — arbetarråd och kommittéer — bevisats. Sovjeterna under 1905 års ryska revolution, arbetar och soldatråden under 1918 års tyska revolution och milisen under den spanska revolutionen är exempel på detta.
Alla dessa råd eller kommittéer har alltid varit specifika för en given situation — de har bildats för att lösa en praktisk uppgift som revolutionen har ställts inför. Därför kan dessa organ heller aldrig bli institutioner med permanenta stadgar och förordningar tillämpbara på alla historiska förhållanden. Denna organisationsform motsvarar endast målsättningen att i en revolutionär situation förverkliga enhetsfronten, arbetarmassornas enhet i handling, för ett precist mål: att upprätta arbetarnas politiska makt över så många samhällsområden som möjligt, och det kan bara ske genom att arbetarna massivt dras in i olika förvaltnings och beslutsuppgifter. Endast denna organisationsform kan svara mot nödvändigheten av en revolutionär aktion som omfattar och aktiverar alla arbetare.
Det är först efter en framgångsrik proletär revolution som dessa organ kan bli permanenta, och då som bärare av den nya statsmakten, proletariatets diktatur. För det är först efter denna revolution som arbetarna kommer att kunna mobiliseras till att börja utöva en daglig kontroll över produktionen och samhällslivet.
En insikt om dessa organs verkliga karaktär visar också det felaktiga att i alla lägen ställa uppgiften att bygga sovjeter eller arbetar/fabriksråd.
En sådan inriktning svarar inte alls mot de verkliga problemen: att finna den organisationsform som i ett visst läge i klasskampen, i ett bestämt land, bäst motsvarar arbetarklassens aktuella strävanden — dvs den största möjliga massmobiliseringen av arbetarna inför ett klart definierat mål. Istället blir resultatet av inriktningen att i alla lägen och på alla platser försöka bygga permanenta klassorganisationer av rådstyp, att massornas mobilisering hämmas istället för att utvecklas.
Sådana försök, som inte svarar mot en bestämd utveckling hos arbetarmassornas medvetande och upplevda behov, betyder alltid att avantgardet avskärs från massan av arbetare och att dessa organ därför misstänkliggörs i massornas ögon.
LKABstrejken återuppväckte, ur den svenska arbetarklassens förgångna, frågan om klassens självorganisering. Den svenska arbetarklassen är förvisso rik på sådana erfarenheter från 1909 och 1917, men ingen organisation inom arbetarrörelsen har formulerat och burit vidare dessa erfarenheter, som den reformistiska byråkratin naturligtvis skytt som pesten.
Strejkkommittén och stormötet är klassorgan vilka liksom arbetarråden motsvarar bestämda behov i klasskampen. Strejkkommittén och stormötet är de organ som på det bästa sättet svarar mot de krav som ställs i den öppna kampen under den period av klasskampen då tiden ännu inte är mogen för skapandet av arbetarråd.
Genom en total arbetardemokrati grundad på arbetarnas direkta handling erbjuder stormötet och strejkkommittén en effektiv organisering och ledning av den offensiva kampen.
Strejkkommittén och stormötet förenar alla arbetare i kamp, oavsett politisk tillhörighet eller facklig organisering. Stormötet väljer (och avsätter vid behov) sin egen ledning — strejkkommittén —en ledning som är direkt ansvarig inför stormötet, som arbetar på dess mandat och som regelbundet redovisar och rapporterar sin verksamhet inför det kämpande arbetarkollektivet. Det är dessa former som kan ge kampen en politisk och organisatorisk styrka. De kan förhindra passiviteten och sysslolöshetens tryck på kampviljan genom att aktivera och organisera de strejkande — i t ex försörjningskommittéer och självförsvarskommittéer — och dra in allt fler kämpande arbetare i den dagliga kampens skötsel och ledning.
Det är proletärt demokratiska klassorgan av denna typ som pekar fram mot och ger en praktisk skolning för klassens framtida maktorgan. Och det är organ av denna typ som i sitt uppbygge och sin utveckling lägger den organisatoriska grunden för arbetarmassornas demokrati under den proletära diktaturen.
Stormötet och strejkkommittén — självorganiseringen — är överlägsna de fackliga organisationerna som vapen i den öppna kampen.
Men dessa klassorgan är tillfälliga, eftersom den öppna kampen förr eller senare måste avslutas och mobiliseringen bland arbetarna gå tillbaka. Då urholkas förutsättningarna för att behålla detta slag av massiv organisering — massan av arbetarna återgår då till mer eller mindre invanda mönster.
Då framträder återigen behovet av en klassorganisation på permanent basis. Kort sagt då framträder behovet av en facklig organisation.
Organ av typ strejkkommittéer och stormöten står inte i motsättning till den fackliga organisationen som sådan. Tvärtom utgör de ett nödvändigt komplement till de permanenta klassorganisationer som fackföreningarna utgör.
Fackföreningarna tog i huvudsak form under kapitalismens framväxt — under konkurrenskapitalismen. Det var under denna period som arbetarna, i kamp för sitt livsuppehälle, skapade den fackliga rörelsen. Fackföreningarna organiserade kampen mot den kapitalistiska exploateringen.
En kamp som ofta var hård och militant.
Annorlunda är förhållandena under den fas av kapitalistisk utveckling som vi nu befinner oss i.
Under imperialismen finns det objektiva tendenser som verkar för att integrera arbetarnas massorganisationer i det kapitalistiska systemet, att klavbinda eller länka den fackliga verksamheten i sådana banor att den aldrig hotar systemets stabilitet, utan tvärtom — bidrar till att upprätthålla och stärka detsamma.
Den allt snabbare teknologiska utvecklingen minskar ständigt tiden för det fasta kapitalets reproduktion. Det gör det nödvändigt för de monopolistiska trusterna att ”planera” amorteringar och vidare ackumulation av kapital, dvs utforma en kostnadsplanering och sträva mot en nationell, men även internationell, ekonomisk ”programmering”.
För att garantera jättetrusternas profiter måste även lönekostnaderna hålls inom önskvärda ramar — ”det samhällsekonomiska utrymmet”. Kapitalisterna kan inte ”planera” kostnaden för en av de viktigaste produktionsfaktorerna — arbetskraften — om de inte kan förutse en bestämd löneutveckling och strängt försöker hålla sig till den.
Men alla försök att på frivillig basis upprätthålla en exakt lönekostnadsplanering, liksom att få garantier för att det investerade kapitalet verkligen ska sättas i arbete och inte förlamas av arbetarnas aktioner, kommer ofrånkomligen att misslyckas på grund av kapitalismens inneboende lagar och krafter. Vid varje situation av snabb kapitalexpansion utnyttjar arbetarklassen sin styrka och genomdriver löneförhöjningar som slår hål på kapitalisternas kostnadsplanering.
För att hindra detta måste staten träda in. Statlig inkomstpolitik, antifackliga lagar, samordnade förhandlingar, långtidsavtal med fredsplikt är några av de instrument med vilka profiterna och den ekonomiska stabiliteten ska upprätthållas.
För att inte ”planeringen” ska omöjliggöras måste fackföreningarna integreras i det kapitalistiska systemet. Det kan ske antingen genom tvång eller via den klassamarbetande byråkratin.
Det är en objektiv lag under kapitalismens nuvarande stadium, en lag som uttrycker den imperialistiska ekonomins behov.
De fackliga massorganisationernas integrering i det kapitalistiska systemet äger rum på flera plan. I Sverige tar sig denna integration bl a följande uttryck:
I företagen genom att representanter för fackföreningarna deltar i samarbetsorgan av typ företagsnämnder, personalkommittéer etc. Detta deltagande får till följd att fackföreningarna också tar ansvar för samarbetsorganens beslut och agerande.
Genom det partsförhållande som uppkommer som ett resultat av samarbetsavtalen mellan den fackliga byråkratin och arbetsköparnas representanter — Saltsjöbadsavtalet, företagsnämndsavtalet osv. Viktigast är skyldigheten att upprätthålla arbetsfreden som följer med accepterandet av kollektivavtalen, men också det faktum att de fackliga organisationerna accepterar långa avtalsperioder och kopplar lönekraven till industrins produktivitetsutveckling.
I statsapparaten, som är den viktigaste formen av integration. Integreringen i statsapparaten sker genom att representanter för de fackliga organisationerna deltar i statliga organ och myndigheter. Framför allt gäller det de officiella eller inofficiella organ som ska se till att arbetsfreden bibehålls (t ex arbetsdomstolen) och som ska bestämma ramarna för löneutvecklingen (ekonomiska planeringsrådet, Hagaöverenskommelser m fl).
Alltsedan den period då imperialismen började dominera har det viktigaste draget i integrationen varit närmandet mellan den fackliga toppbyråkratin och statsapparaten. Denna integration på toppnivå existerade praktiskt taget inte före 1914, dvs före första världskriget.
Impulsen kom i samband med kriget och hängde samman med övergången till krigsekonomi. Då drogs den fackliga byråkratin in i ett aktivt ansvarstagande för den ekonomiska utvecklingen. Det var i samband med första världskriget som arbetsdepartement eller motsvarande organ skapades i de flesta imperialistiska länder.
I Sverige har integrationen av de fackliga organisationerna gått mycket långt. Här liksom i andra länder har integrationen skett genom en växelverkan mellan statligt tvång och den fackliga byråkratins klassamarbetspolitik.
Vad som särskiljer Sverige är att den fackliga byråkratins klassamarbetspolitik har spelat en relativt större roll för integrationsprocessen än statligt tvång. Borgarklassens krav på de fackliga organisationerna har i de flesta fall direkt förmedlats och genomförts av den socialdemokratiska byråkratin i fackföreningarna:
❑ De första avgörande stegen på den utveckling som har fört den svenska fackföreningsrörelsen till den punkt där den är idag togs redan 1906. Då erkände LOledningen, i ”decemberkompromissen”, §32 och förband sig att inte gå utöver den rena lönekampen i det fackliga arbetet. Arbetsköparnas makt ifrågasattes inte längre av fackföreningsrörelsen.
❑ Efter nederlaget i storstrejken 1909 accepterade LObyråkraterna principen om riksavtal, inte som ett sätt att centralisera arbetarnas kamp utan som ett försök att förhindra lokal kamp.
❑ Under tjugotalet infördes kollektivavtalslagarna, något som den fackliga byr1WaTin tidigare förordat. Arbetsdomstolens upprättande fungerade styrande på centraliseringen av de fackliga organisationerna och institutionaliserade avtalsformer och fackliga spelregler.
❑ Under trettiotalet började den fackliga demokratin kvävas på allvar. LO:s normalstadgar infördes och förbundsstyrelserna fick vetorätt över medlemmarna
❑ Men bourgeoisin krävde mer långtgående ingrepp i fackföreningarna för att kunna känna sig trygg. Under tal om att skydda ”tredje mans rätt” restes frågan om avgörande ingrepp mot fackföreningsrörelsen. 1935 lade Per Albin Hanssons regering fram ett förslag om nya antifackliga lagar, men reaktionen inom fackföreningsrörelsen tvingade fram en reträtt. En socialdemokratiskt ledd utredning, den s k ”mammututredningen om folkförsörjning och arbetsfred” lade fram förslag om rätt att förlänga avtal genom lag samt rätt att ingripa lagligt i fackföreningarna för att stödja byråkratin.
Förslaget blev aldrig lag, de önskvärda förändringarna genomfördes av LO självt. I de nya stadgarna som togs på kongressen —41, där fackföreningsrörelsens mål blev att ”främja produktionen och strukturrationaliseringen”, antogs extremt centralistiska stadgar som lade all makt i den fackliga rörelsen i händerna på LOledningen.
❑ På detta garanterar huvudavtalet från 1938 en byråkratisk förhandlingsordning som gör det lättare för byråkratin att kontrollera alla förhandlingar med arbetsköparna och därmed tvinga på arbetarna dåliga avtal.
❑ Under sextiotalet har denna utveckling fortsatt — alltmer samordnade förhandlingar har införts som ett sätt att förhindra att förbunden driver upp lönerna genom inbördes konkurrens. Under de senaste avtalsrörelserna har fortsättningen på denna väg antytts. Staten fastställer (t ex genom skattemanipulationer) ramarna för avtalsrörelsen och förhandlingarna samordnas för alla större fackliga organisationer så att hela avtalsfältet blir reglerat. Den fullständiga inkomstpolitiken rycker närmare.
Kaptalisternas strävan att integrera fackföreningarna har som grund: dels den moderna kapitalismens krav på att förutse och ”planera” kostnadsutvecklingen, dels behovet av att omöjliggöra för arbetarorganisationerna att ifrågasätta den härskande klassens ställning. Den fackliga byråkratins strävanden till integration utgår från dess ställning som parasitärt skikt inom arbetarrörelsen och dess behov att stabilisera och befrämja sin socialt privilegierade ställning.
Eftersom integrationen alltid går hand i hand med krossandet av den fackliga demokratin och den fackliga vänstern ligger det nära till hands att dra slutsatsen att hela den svenska arbetarklassen är organiserad i fackföreningar som till händer och fötter är knutna till kapitalet och att arbetarna därför inte längre har någon användning av fackföreningarna.
Detta är en felaktig slutsats — felaktig därför att den är ytlig och ofullständig.
Fördömandet av den fackliga byråkratin och de fackliga organisationernas integration är inte detsamma som ett fördömande av fackföreningarna som sådana. Den falska identifieringen av den fackliga byråkratin med fackföreningarna, vars politiska konsekvenser uttrycks i paroller som ”Ställ facket åt sidan”, leder obönhörligen till isolering från de arbetande massorna. Denna inställning är i grunden kontrarevolutionär, då den innebär kapitulation inför byråkratin och överlämnar arbetarklassen i reformisternas händer.
Det är inte för att arbetarna är efterblivna och därför inte inser att fackföreningarna är deras fiender som de organiserar sig i fackföreningarna.
Tvärtom inser arbetarna nödvändigheten av att organiserat försvara sig mot det dagliga förtryck de utsätts för, av att inte stå oorganiserade och splittrade och vara hänvisade till att försöka lösa frågor om t ex löner, arbetsförhållanden och arbetsmiljö på ett individuellt sätt. Dvs på samma sätt som i arbetarrörelsens barndom, innan de fackliga organisationerna bildades.
I förhållande till den elementära klassinstinkt som arbetarna uttrycker när de organiserar sig i fackföreningarna, är ultravänsterns antifackliga inställning oändligt efterbliven.
Att fackföreningsledningen i dag utgörs av en reformistisk byråkrati som ständigt förråder arbetarklassens intressen, rubbar inte på något sätt detta förhållande. Det understryker bara än mer vikten av att kommunisterna driver ett konsekvent fackligt arbete i motsättning till byråkratin.
De arbetande massorna kommer att vinna erfarenheter om byråkratins ständiga svek i kampen, erfarenheter som ställer dem inför uppgiften att lyfta fram ett nytt ledarskap för sina klassorganisationer, att forma fackföreningarna till vapen i kampen för klassens intressen. I denna uppgift hjälps de inte ett steg framåt av de ultravänsterister som lämnar fackföreningarna, om de än gör det under aldrig så höga rop om byråkratins förräderier.
❑ Inställningen att de fackliga organisationerna idag är arbetarklassens fiender förutsätter att den process som lett fram till denna situation är oundviklig och fortgår utan påverkan av klasskampen.
Även detta är fel. Integrationen av fackföreningarna motsvarar helt riktigt ett objektivt behov i kapitalismens utveckling, men den är inte oundviklig. Integrationen av fackföreningarna vilar på förutsättningen att arbetarrörelsen kontrolleras av en parasitär, klassamarbetande byråkrati. Denna kontroll vilar i sin tur på frånvaron av ett trovärdigt politiskt alternativ till reformismen inom arbetarrörelsen, och på att kapitalismen förfogar över tillräckliga ekonomiska marginaler för att ge arbetarna de smulor som möjliggör en reformistisk politik.
❑ Stabiliteten i Sverige grundar sig på den ekonomiska expansionsperioden efter andra världskriget. En stabil kombination har vuxit fram bestående av en väl organiserad och byråkratiserad fackföreningsrörelse som genom ett skikt av reformistiska byråkrater integrerats i statsapparaten och tar ansvar för kapitalismen och dess behov. Inom ”politiken” motsvaras detta av ett borgerligt arbetarparti som vilar på arbetarklassens passiva stöd och genomför en långtidsplanering för den svenska imperialismen.
En aktivering av arbetarna i fackföreningarna hotar omedelbart byråkratins ställning inom arbetarrörelsen och socialdemokratins ställning i samhället. Om den fackliga byråkratins plats i fackföreningarna rubbas så innebär det att deras förmåga att kontrollera arbetarmassorna försämras vilket i sin tur minskar borgarklassens förtroende för reformisterna — en situation vars förlängning skapar nya möjligheter för en arbetarradikalisering som går utanför klassamarbetspolitiken.
Och denna massaktivering inom fackföreningarna är ingen trotskistisk önskedröm utan en objektivt nödvändighet.
❑ Den svenska arbetarklassens fackliga organisationsgrad är mycket hög. All organisering av arbetarna som klass är farlig för kapitalisterna och för att garantera stabiliteten har den svenska kapitalismen, via den reformistiska byråkratin, tvingat de fackliga organisationerna till långtgående inskränkningar i aktionsmöjligheter och intern demokrati.
Den höga fackliga organisationsgraden kan användas av kapitalisterna till att skapa ”arbetsfred” och ansvarstagande för ekonomin så länge byråkratin behärskar fackföreningarna och kan kontrollera arbetarna. Men i ett läge där den klasssamarbetande byråkratin inte längre kontrollerar de fackliga organisationerna och dess medlemmar kan denna situation vändas till sin raka motsats —till ett dödligt hot för den svenska borgarklassen.
❑ De svenska fackföreningarna är vare sig döda eller för alltid avlägsnade från arbetarna. De svenska fackföreningarna är arbetarorganisationer, klassorganisationer, i bemärkelsen att de organiserar den svenska arbetarklassen.
Arbetarna organiseras inte i fackföreningarna genom tvång av fascistisk typ, utan på grundval av en elementär, om än ofta föga entusiastisk klasskänsla, ett passivt förtroende för fackföreningarna som arbetarnas naturliga intresseorganisationer. Dessutom tillkommer att fackföreningarna handhar arbetslöshetsunderstöd, strejkkassor, diverse försäkringar och andra förmåner.
Utifrån denna grund är det oundvikligt att det kommer att inträffa en aktivering, radikalisering och differentiering inom fackföreningarna till följd av ett uppsving i den svenska klasskampen.
Under de goda åren för den svenska kapitalismen ifrågasatte inte majoriteten av de svenska arbetarna att deras organisationer var byråkratiskt deformerade och klavbundna av reaktionära lagar. Men när arbetarna måste försvara sig mot kapitalets offensiv kommer de inte längre att underkasta sig byråkrati och lagstiftning. De kommer att ta upp kampen mot de lagar, stadgar och byråkratiska manipulationer som försvårar användningen av fackföreningarna i klasskampens tjänst.
Det är denna slutsats som kan härledas ur de ”vilda strejkerna” — inte att arbetarna förkastar de fackliga organisationerna som odugliga.
Inga stadgar och paragrafer kommer att förhindra att fackföreningarnas karaktär av klassorganisationer kommer i dagen. Inom de ramar som ges av stadgar och paragrafer kommer arbetarna att utnyttja fackföreningarna maximalt för att dessa skall bli ett instrument för och ett stöd i kampen. Detta kan i praktiken betyda att arbetarna i den ”öppna” kampen tvingas organisera sig utanför fackföreningen, men denna organisering sker inte i motsättning utan som ett komplement till den fackliga organiseringen.
I ett mer skärpt klasskampsläge, då breda arbetarmassor är i rörelse, kommer arbetarna helt enkelt att vägra acceptera klasslagstiftning och andra hinder för fackföreningarna.
Denna utveckling som är objektiv och på förhand går att fastställa ställer som central uppgift för de revolutionära marxisterna att föra en kompromisslös, organiserad kamp om makten i fackföreningarna och vinna dessa för ett klasskampsprogram. I annat fall kommer den framtida arbetarradikaliseringen att passiviseras och demoraliseras eller föras in i ofarliga banor av byråkratin.
De revolutionära marxisternas inriktning att kämpa om makten i fackföreningarna är inte en dagsbestämning av arbetarnas aktivitet, ”nu riktar arbetarna sin uppmärksamhet mot fackföreningarna” eller ett uttryck för en fetischartad syn på fackföreningarna som ett mål i sig. Nej, det är en inriktning som utifrån klassens omedelbara behov ställer lösningarna så att de överensstämmer med klassens historiska intressen — det är en inriktning för att vinna och revolutionera arbetarmassorna:
”I vår taktik måste vi utgå ifrån, att den gamla fackföreningsrörelsen omfattar arbetarmassor som räknar flera miljoner. Uppgiften för den fackliga rörelsens revolutionära element består därför icke i, att draga ut de bästa och medvetna arbetarna ur fackföreningarna och bilda små organisationer, utan däri, att bliva kvar i de gamla fackföreningarna och på grundval av den dagliga kampen för arbetarklassens revolutionära fordringar revolutionera desamma och göra dem till verktyg för den sociala revolutionen.
Hela organisationsarbetet i de gamla fackföreningarna måste ske under kamp mot fackföreningsbyråkratins passivitet och förräderi i kampen för arbetarklassens intressen. Erövrandet av fackföreningarna är erövrandet av massan. Men massan kan erövras blott genom ett systematiskt och hårdnackat arbete och genom att vi alltjämt mot vår fasta revolutionslinje ställer fackföreningsbyråkratins kompromiss och förräderipolitik. Parollen 'ut ur fackföreningarna' hindrar erövrandet av massan och fjärmar oss från den sociala revolutionen.
Det skulle vara lika falskt att betrakta de fackliga organisationerna som självändamål. Fackföreningarna äro icke målet, utan endast medlet för att nå målet. Därför måste vi, liksom vi fördömer parollen 'ut ut fackföreningarna', också på det bestämdaste uttala oss mot organisationsavguderiet och mot de som predika 'enighet i varje fall' och under 'alla förhållanden'.
Erövrandet av fackföreningarna betyder inte erövrandet av fackföreningskassorna och deras egendom, utan erövrandet av fackföreningsmedlemmarna. Denna skillnad glömmer ofta många som förväxlar fackförbunden med deras kassor, hus och ledare.” (Dokument antaget av den Röda Fackföreningsinternationalens grundningskongress)
De fackliga organisationerna kommer inte bara att vara de organ som massorna vänder sig till i ett skärpt klasskampsläge för att söka lösningar på sina omedelbara problem. Fackföreningarnas funktion som permanenta klassorganisationer kommer också att göra dem till den viktigaste arenan för framväxten av ett nytt arbetaravantgarde. Det är i de fackliga organisationerna som massorna i första hand kommer att söka ett ledarskap.
De revolutionära marxisterna måste därför inrikta kampen på att tränga ut byråkratin och vinna ledarskapet över de fackliga massorganisationerna. Annars riskerar det framväxande arbetaravantgardet att för det första gå förlorat för det revolutionära partiet och för det andra avskiljas från klassen, vilket i ett klasskampsuppsving kommer att tvinga massorna i armarna på klassamarbetsmännen.
Grundläggande för leninismen är förståelsen av arbetaravantgardets betydelse. Det är arbetaravantgardet som kan ge arbetarmassornas kampvilja en inriktning som organiserar kampen om makten. Det är genom arbetaravantgardet som det revolutionära partiet byggs och får sin roll som hela klassens politiska parti.
Framväxten av ett arbetaravantgarde har nått olika långt i olika länder.
I ett land som England kan ett skikt lägre fackliga funktionärer kanalisera arbetarnas kamplust i massiva aktioner i strid mot den högre byråkratins klassamarbetspraktik.
I Frankrike utvecklar delar av landsorganisationen CFDT en annan praktik än det kommunistpartidominerade CGT, vilket exempelvis framgick under aktionerna vid klockfabriken LIP. I anslutning till den förra börjar också en politisk vänsterströmning att utvecklas.
I Italien har fackföreningarna organiserat generalstrejker kring sociala och politiska krav för klassen, och den centrala byråkratins utrymme för fiffel med arbetsköparna är starkt begränsat genom framväxten av ett arbetaravantgarde i fackföreningarna.
I dessa länder har differentieringen av den fackliga rörelsen, till följd av en skärpt klasskamp, gått så långt att fraktioner inom byråkratin börjat fylla ett politiskt tomrum till vänster om de traditionella arbetarpartierna ( fackföreningsvänstern England och CFDT i Frankrike).
I Danmark har krisens inverkan på politiken gett den lägre fackliga byråkratin en ledarroll som kommunistpartiet använder för att kanalisera masskampen i för kapitalet ofarliga banor.
Detta är lärdomar som alla pekar på nödvändigheten för de revolutionära marxisterna att ta upp kampen om makten i fackföreningarna i syfte att beröva byråkratin dess bas.
❑ De revolutionära marxisternas inriktning att kämpa om makten i fackföreningarna och föra fram ett nytt ledarskap för att vinna arbetarna för ett klasskampsprogram kommer att möta många och svåra hinder.
Två av dessa, vilka med nödvändighet måste övervinnas för att en omgruppering av arbetarrörelsen verkligen skall komma till stånd, är det nuvarande ledarskapets manövrer och dess effekter, samt de antifackliga strömningarna.
En fördjupad social kris med hårdare klassmotsättningar som följd kommer inte bara att skärpa motsättningen mellan arbetarmassorna och den fackliga byråkratin. Den skärpta klasskampen kommer också att ge upphov till motsättningar inom den fackliga byråkratin, inom den fackliga apparaten.
Rent allmänt kan man säga att byråkratins strävan att tillmötesgå två helt motsatta intressen kommer att ta formen av en skenbar radikalisering parad med en selektiv repression mot arbetaravantgardet. Byråkraterna kommer inte att dra sig för att tillsammans med arbetsköparna rikta slag mot strejkledare och andra militanta arbetare samtidigt som de själva deltar i kampen eller rent av genomför ”mobiliseringar” av medlemsmassorna —i syfte att avleda massornas aktivering och se till att kampen inte utvecklas utanför byråkratins kontroll.
Men i ett gage av massiv aktivering och radikalisering av breda arbetarmassor kommer denna byråkratins ”taktik” att ge upphov till sprickor inom den fackliga apparaten.
De delar av den fackliga byråkratin som står nära eller i direkt kontakt med arbetarmassorna (på klubb och avdelningsnivå) kommer att vara mer benägna att lyssna på massornas krav än den högre byråkratin (på förbunds och LOnivå). Den senaste utvecklingen i den svenska arbetarkampen, med en ökad facklig aktivering och en större beredvillighet hos den lägre fackliga byråkratin att ta fasta på och driva en del av arbetarkraven, har redan antytt denna utveckling.
Följden av denna olikartade reaktion inom byråkratin på arbetarradikaliseringen blir att splittringstendenser kommer att uppstå inom den fackliga byråkratin, en differentiering som efterhand kan ta formen av en permanent vänstertendens inom den fackliga byråkratin.
Den motsägelsefulla karaktären hos den fackliga byråkratin är och kommer att förbli en ständig källa till felaktiga linjer i den fackliga kampen — ett faktum som åskådliggörs på ett bra sätt av de småborgerliga strömningarna inom den svenska arbetarklassen:
❑ Ultravänsterister som tar avstånd från inriktningen att kämpa om makten i fackföreningarna med argumentet att dessa är förstatligade eller klavbundna av antifackliga lagar och klassamarbetande byråkrater. Ultravänsteristerna förmår inte skilja på den fackliga byråkratin och fackföreningarna som klassorganisationer och ser byråkratin som ett enhetligt block av statstjänstemän vilka i alla lägen kommer att agera likadant.
Ultarvänsteristernas syn på förhållandet mellan den fackliga rörelsen och statsapparaten visar att de inte besitter de mest elementära insikterna om villkoren för ett kommunistiskt arbete under senkapitalismen. Själva existensen av antifackliga tvångslagar kan aldrig i sig vara ett argument för att kommunister inte skall arbeta för att omvandla de fackliga organisationerna till organ i arbetarklassens tjänst.
Om så vore fallet skulle arbetet på att bygga arbetarklassens främsta kamporganisation — det kommunistiska partiet — läggas på hyllan, eftersom den borgerliga staten förr eller senare kommer att utnyttja tvångslagar och förbud mot en organisation eller rörelse som bedöms hota borgarklassens intressen. Ingen kämpande arbetarorganisation överhuvud taget kommer att gå fri från borgarklassens lagar.
Den ultravänsteristiska riktningen, vars främsta förespråkare utgörs av KFMLr, dömer genom sin inställning de arbetare som följer den till att inta den passiva åskådarens roll utanför den arena där kampen om arbetarmassorna kommer att stå — fackföreningarna. Det är en i grunden kontrarevolutionär inställning som, om den får något större inflytande inom arbetaravantgardet, skulle innebära att arbetarmassorna överlämnades åt den fackliga byråkratin.
❑ Vänsterreformister som helt accepterar den borgerliga demokratins spelregler återfinns främst i VPK, men även i SAP.
De ser arbetet i fackföreningarna som ett komplement till det parlamentariska arbetet. I den mån facket i sina krav ska gå utöver löner och anställningsvillkor är det som påtryckning på riksdagen. Något annat perspektiv på det fackliga arbetet finns inte. Skillnaden mellan ord och handling är kanske större än hos övriga riktningar —paroller och uttalanden kan vara ganska militanta, men i praktiken reduceras oftast vänsterreformisterna till lite mindre klassamarbetande än LOtoppen. De sugs också ofta in i byråkratin där de finns som vänsterskikt.
❑ Opportunisterna vilka faller på knä eller successivt anpassar sig till den fackliga byråkratin.
Denna inställning, vars främsta företrädare är SKP och MLK, har visserligen insett vikten av ett arbete i fackföreningarna men utan att klargöra utifrån vilket program och i vilket perspektiv det fackliga arbetet skall bedrivas.
Följderna är katastrofala, eftersom dessa organisationer inte förstår och inte konsekvent motarbetar den ständiga risken för byråkratisk urartning och anpassning till de existerande fackliga funktionssätten.
För MLK:s del har det resulterat i att MLKkadern urartat till att bli en del av den lägre fackliga byråkratin.
I SKP:s fall rör det sig närmast om en vänsterreformistisk strömning, med en påtryckarroll i förhållande till ett vänsterpåverkat skikt av den fackliga byråkratin.
❑ Centristerna — de ständigt vacklande — vilka inte förmår eller vågar göra sin ”kamp” mot den fackliga byråkratin till en kamp för en kämpande fackföreningsrörelse.
De framställer de gamla fackföreningarna som så oanvändbara för arbetarklassen att det är nödvändigt att bygga en ”ny” arbetarrörelse, vilket ultravänsterister i alla tider försökt. Men då borde de också säga klart ut att de vill krossa de existerande fackföreningarna! Någon mellanställning finns inte.
Centristernas försök att sitta på två stolar samtidigt — ”avslöja byråkratin”, ”ställa den mot väggen” — men inte föra fram något alternativ, inte visa vad fackföreningarna kan vara och kan göra med ett annat ledarskap innebär alltid i sista hand att man ställer sig vid sidan av massorna och överlämnar dessa till klassamarbetsmännen.
Mot dessa småborgerliga linjer i det fackliga arbetet måste de revolutionära marxisterna föra en ständig och oförsonlig kamp. Om sådana kontrarevolutionära idéer skulle bli dominerande inom arbetaravantgardet i ett uppsving i arbetarkampen, riskerar avantgardets styrka att ebba ut. Arbetaravantgardets möjlighet att få ett fotfäste i ett bredare skikt av arbetarklassen minskar och arbetarkampens uppsving riskerar att duka under för borgarnas motoffensiv i stället för att stegras mot ett revolutionärt maktövertagande.
Kommunisterna får aldrig ta existensen av en facklig byråkrati till intäkt för att isolera sig från de fackliga organisationerna. Inte heller får kommunisterna falla på knä för vissa delar av den fackliga byråkratin i fåfänga försök att ”driva på” eller öka splittringen inom den fackliga apparaten. Den kommunistiska inställningen utgår från att fackföreningsrörelsen är en rörelse, en rörelse stark nog att upprätthålla klassorganiseringen, men en rörelse vars styrka avsevärt försvagats genom att dess ledning exproprierats av en byråkrati.
För att de fackliga massorganisationerna skall återfå sin styrka måste arbetarmassorna återta kontrollen av fackföreningarna, byråkratin trängas undan och klasskampsanhängarna erövra dess ledarskap. Det är den kommunistiska inställningen till arbetet i de byråkratiserade fackföreningarna.
De ultravänsteristiska och centristiska förhållningsätten till fackföreningarna är till stor del en återspegling av inställningen hos vissa militanta arbetare.
Många arbetare reagerar hårt och berättigat mot privilegier och översitteri från den fackliga byråkratins sida. Denna reaktion kan i huvudsak ta sig två former:
❑ Den ena är en klart borgerlig reaktion, en antibyråkratism av typ Expressens pampjakt, som återspeglar ett småborgerligt individualistiskt medvetande. Denna tendens måste bekämpas såsom klassfientlig. Den utgör ett hot mot klassolidariteten och kampenheten och tar sig uttryck i en allmän antifacklig kverulans eller rent av krav på att lämna fackföreningarna.
❑ Den andra riktningen är en militant syndikalistisk riktning som i vrede och besvikelse över byråkratins svinerier vill vända fackföreningarna ryggen. Denna gruppering är viktig och kommer med all säkerhet att öka då fackföreningarna blir genomblåsta av vinden från ett hårdnande klasskrig.
Det är en gruppering som revolutionära marxister måste vinna politiskt för ett konsekvent fackligt oppositionsarbete. Många inom arbetarklassens ledarkader kommer att återfinnas i detta skikt. Men dessa arbetare kan inte vinnas genom att kommunisterna faller på knä för deras svagheter, utan enbart genom propaganda och diskussion och framför allt exemplarisk praktik för en klasskampslinje i fackföreningarna — det enda som kan rädda dem från syndikalismens ökenvandring i avskildhet från klassen.
För att kunna behålla kontrollen över de fackliga massorganisationerna kommer byråkratin inte att dra sig för att tillgripa de mest lumpna och klassfientliga åtgärder. Historien har lärt kämpande arbetare att det inte finns några gränser för den fackliga byråkratins förräderier då det gäller att hindra arbetarmassorna att ta kontrollen över sina egna organisationer. Det kan gälla allt från byråkratiska manipulationer och ett totalt upphävande av demokratin inom fackföreningarna till en direkt allians med arbetsköparna för att svartlista och avskeda arbetare i kamp.
Som en sista desperat åtgärd kommer byråkratin att tillgripa uteslutningar, inte bara av enskilda medlemmar utan av hela avdelningar och förbund, för att särskilja arbetaravantgardet från massan av arbetare. Dvs splittra klassen och försvaga klassorganiseringen. Det är den lärdom som varje utmaning mot byråkratins herravälde inom fackföreningsrörelsen givit.
Vidden av detta förräderi kan bara inses i ljuset av arbetarrörelsens historia.
Dagens klassorganisationer har skapats genom ett mödosamt arbete av arbetarrörelsens pionjärer, ett arbete som kostat oerhörda offer. Genom dessa insatser kunde arbetarna ta steget från objektiv kategori av löneslavar till en organiserad klass. Detta historiska framsteg är byråkratin beredd att offra för att behålla sin plats vid köttgrytorna.
Detta lägger ett tungt ansvar på de revolutionära marxisterna. Alla försök från den reformistiska byråkratin att splittra den fackliga rörelsen måste avslöjas och bekämpas. Mot varje hot om uteslutning av enskilda eller grupper av arbetare måste de mest energiska kampanjer drivas och de bredaste aktionsenheter formeras. Varje fackföreningsmedlem måste fås att inse att det är den fackliga byråkratin och inte klasskampsanhängarna som vill splittra den fackliga rörelsen.
Om den fackliga byråkratin lyckas med att utesluta enskilda arbetare eller grupper av arbetare får inte dessa stå isolerade. De uteslutna måste organiseras antingen i ”konkurrerande” fackliga organisationer (t ex SAC) eller om det rör sig om större grupper, i särskilda fackföreningar eller fackförbund för uteslutna (t ex Hamnarbetarförbundet). Det främsta syftet med denna organisering av de uteslutna måste, jämte kampen mot kapitalet, vara: att öka möjligheterna för ett kollektivt återinträde och att kämpa för en enad fackföreningsrörelse på klasskampens grund.
I de fall det existerar två ”konkurrerande” fackföreningar som i hamnarna eller skogen, är det de revolutionära marxisternas uppgift att verka för ett enhetligt uppträdande i kampen med sikte på en gemensam kämpande fackförening och en gemensam fackföreningsrörelse i hela landet.
De revolutionära marxisterna har tidigare visat på särdragen i de arbetarstrider som ägt rum i landet sedan 196970. Med dessa särdrag har vi kunnat visa hur styrkeförhållandet mellan arbetare och arbetsköpare har utvecklats och förändrats. Och utifrån dessa förändringar i styrkeförhållandena har vi talat om två faser i de fackliga stridernas utveckling:
❑ Det s k uppsvinget med sin definitiva början i strejken vid LKAB vintern 196970. På LKABarbetarnas exempel följde en våg av strejker över hela landet. Särdragen och styrkan i detta uppsving låg fr a i det sätt på vilket kampen organiserades. Initiativen underifrån — stormöten, strejkkommittéerna och strävan till direkt demokrati i arbetarnas kamporganisationer — var en helt oväntad framstöt som försatte hela den etablerade ordningen på arbetsmarknaden ur spel.
Arbetsköparna och LObyråkratin paralyserades. De saknade erfarenheter och metoder att möta en sådan framstöt och flertalet strider under detta uppsving ledde också till entydiga segrar för arbetarna.
❑ Men under loppet av 1971 års avtalsrörelse sker en för arbetarna negativ förändring i de styrkeförhållanden som skapades i uppsvinget. Antalet strejker är, åtminstone till en början, fortfarande stort. Militansen och de proletärt demokratiska kampformerna är ännu ganska allmänt förekommande.
Men förändringen i styrkeförhållandena ligger inte här, utan i att arbetsköparna och LObyråkratin har hämtat sig. De har bearbetat erfarenheterna och dragit lärdomar av uppsvinget. De har utvecklat metoder att möta arbetarkollektivets initiativ och demokratiska självorganisering! Kommande strejker möts med hårda tag från arbetsköparna och förfinad taktik från LObyråkratins sida för att ta över, avleda och köra ner strejkerna.
Så småningom kan vi också se en markant nedgång i strejkaktiviteten. Byråkratin har återtagit sina positioner och ordningen härskar åter. Men bara tillfälligt...
Den rörelse som utvecklades huvudsakligen efter den centrala LO/SAF uppgörelsen våren 1974 och de viktigaste striderna som ägt rum sedan dess, antyder vissa nya tendenser i arbetarnas fackliga kamp. Det är ännu inte fråga om några klara och entydiga utvecklingslinjer. Men där finns vissa viktiga särdrag som om de utvecklas, kan bli av stor betydelse för nya förskjutningar i styrkeförhållandet mellan arbetare och arbetsköpare. Och då till arbetarnas fördel.
Dessa särdrag kan sammanfattas i följande:
❑ En tendens att driva på, föra fram och försöka utnyttja de lokala fackliga organisationerna och deras legalitet, såväl direkt i kampen som för solidariteten (SAAB/Scania i Oskarshamn, LME i Söderhamn, Malmfälten, skogsarbetarstrejken). Nära sammanhängande med detta är att...
❑ De efterblivna antifackliga stämningarna som utvecklats fr a under uppsvingets senare skede, har på ett markant sätt gått tillbaka.
❑ En större variation och bredd i kampformerna, fr a en större tyngdpunkt vid förberedelserna för att säkerställa en bred uppslutning i kampen och undvika förödande minoritetsaktioner.
❑ Ett aktivt deltagande av företrädare för de lägre fackliga apparaterna, såväl i kampen som i förberedelserna för den.
Om dessa tendenser befästs och utvecklas till en allmän inriktning i kampen kommer de att bli ett mångfalt större hot mot arbetsköparna och (inte minst) den fackliga byråkratin än vad uppsvinget 196970 var. Ty i dess förlängning ställs ofrånkomligen frågan om makten och kontrollen över arbetarklassens permanenta massorganisationer — fackföreningarna!
Detta perspektiv ger frågorna om demokratin inom fackföreningarna och fackföreningarnas oberoende från arbetsköparna och staten en särskild betydelse. De blir centrala i kampen för arbetarklassens formering som självständig social kraft, som ”klass för sig”.
Det vi kan se idag är alltså att arbetarstriderna börjar tränga in på byråkratins hemmaplan där kampen tas upp om själva de instrument med vilka den klassamarbetande byråkratin inom arbetarrörelsen behärskar en absolut majoritet av den svenska arbetarklassen — fackföreningarna.
Det är i perspektivet av en sådan utveckling som vi måste se ”vänsterorganisationerna” och deras roll — dvs de politiska organisationer till vänster om socialdemokratin som åberopar sig på en idé om socialismen och en revolutionär omdaning av samhället genom klasskamp.
I den första fasens uppsving, men i stort också under den andra, stod den unga ”vänstern” praktiskt taget helt utanför den organiserade arbetarrörelsen. Den saknade egna erfarenheter av klasskampen och agerade huvudsakligen ”utifrån”. VPK: s roll i den fackliga kampen var inte att stå för ett klasskampsalternativ till byråkratins planer och praktik. Rent allmänt agerade det påfösare och Vpk:arna var på sina ställen, som individer, uppknutna till den lägre fackliga apparaten.
Själva kampuppsvinget var trots strejkernas mängd, militansen och de exemplariska organisationsformerna inte en samordnad, väl underbyggd och förberedd rörelse. Det var snarare en serie av spontana, mer eller mindre kortvariga och begränsade aktioner.
Just i motsatsen till allt detta låg byråkratins styrka och möjlighet att komma igen — den var den enda kraft som upprätthöll en permanent politisk aktivitet inom den organiserade arbetarrörelsen och massorganisationerna.
Idag är situationen en annan. Inte så att den fackliga byråkratins positioner skulle vara allmänt hotade eller ifrågasatta. Nej, men ”vänsterorganisationerna” har sammantaget genomgått en kraftig numerär tillväxt och fr a står de inte längre helt utanför den organiserade arbetarrörelsen. Även delar av VPK:s baskader har aktiverats kring aktionslinjer som står i motsättning till byråkratins praktik. När vi talar i termer av styrkeförhållanden betyder detta att det idag finns andra krafter än byråkratin som upprätthåller en mer eller mindre permanent politisk aktivitet inom arbetarrörelsen. Det finns idag på de flesta större och viktigare arbetsplatserna i landet en början till en regelbunden antikapitalistisk propaganda och tidvis och punktvis även en antikapitalistisk agitation.
Även om den politiska kvalitén på denna propaganda är minst sagt skiftande, beroende på att de strömningar som för fram den representerar allt från den värsta högeropportunism till den mest extrema västersekterism, innebär den ändå att byråkratins monopol härvidlag är brutet. I växande utsträckning tvingas byråkratin gå i svaromål — på fackmöten och konferenser, i förbundspressen och klubbtidningar, i flygblad och annan information. Och på vissa platser har den också öppet tvingats gå emot krav och förslag som haft stöd hos breda grupper av arbetare.
Denna, om än blygsamma, förändring av styrkeförhållandena bärs upp av de tendenser vi har sett i det senaste årets arbetarstrider. Den lokala fackliga organisationen har blivit skådeplatsen för en begynnande omgruppering inom den organiserade arbetarrörelsen.
Men ekonomismen och syndikalismen hos de småborgerliga strömningarna inom arbetarrörelsen kan efter en första fas i omgrupperingen leda in denna i en återvändsgränd. Ty byråkratin kan i längden endast utmanas av en alternativ politik för hela samhället. Det tillfaller de revolutionära marxisterna att med sitt program, sin propaganda och agitation och sitt deltagande i arbetarklassens dagliga strider erbjuda det alternativ som kan utveckla och ge vägledning för denna vidare omgruppering.
Taktiken för vårt arbete på att utveckla och rikta denna omgruppering måste ta hänsyn till uppskiktningen av klassen alltefter erfarenhet och medvetande, ideologi och praktik — kort sagt: efter klassmedvetandets ojämna utveckling. Själva ojämnheten i klassmedvetandets utveckling, förändringar och förskjutningar i skiktningen inom klassen, måste ständigt följas och noggrant analyseras.
Vad vi här kan lägga fram är inte en konkret analys av dessa förhållanden, men väl en grund att utgå ifrån — dels för den nödvändiga konkreta analysen av klassmedvetandets utveckling som för att bli meningsfull kräver erfarenheter av en mycket mer omfattande praktik; dels för att formulera vissa riktlinjer för vår praktik idag, bl a just i syfte att skapa dessa erfarenheter.
Till att börja med måste vi konstatera att det i Sverige — p g a klasskampens låga nivå — inte existerar ett brett arbetaravantgarde av det slag som finns i t ex Italien, Frankrike, Spanien och i viss mån även i England. Däremot kan vi idag tala om:
a) Grupper av arbetare och enskilda som i olika situationer förmått agera avantgardistiskt i förhållande till massan av arbetare — dvs stimulera, initiera och även leda arbetarstrider av masskaraktär för krav som svarar på arbetarnas intressen i motsättning till byråkratins kompromiss och samförståndslösningar. Med få undantag har dessa grupper och individer sitt ursprung i klassens tidigare strider eller så har de utvecklats under själva kampen.
P g a klasskampens låga nivå i Sverige är detta skikt fortfarande ytterst litet och därför är det ännu svårt att generalisera om dess medvetande.
Dessa föregångare till ett brett arbetaravantgarde benämner vi avantgardistiska arbetare. Det utmärkande för detta skikt av arbetare är dess konkreta förhållningssätt till klassens kamp, dess förmåga att före massan inse kampens behov samt en förmåga att formulera dessa i paroller och krav.
Vi måste vara klara över att dessa avantgardistiska arbetare varken utgör ett faktiskt arbetaravantgarde i den meningen att de på ett permanent sätt accepteras som ledarskap och följs av bredare arbetarskikt, eller ett politiskt avantgarde i den meningen att de i sin helhet agerar utifrån en konsekvent förståelse för den sociala revolutionens program och strategi.
De avantgardistiska arbetarna har utvecklats utifrån arbetarklassens konkreta erfarenheter i produktionen. Deras aktivitet har tagit vara på klassens spontana reaktioner mot dyrtiden och andra missförhållanden utan att den nödvändigtvis motsvaras av en politisk förståelse av eller brytning med reformismen. De kan i och för sig vara organiserade i SAP eller oftare VPK — och fr a rösta på dessa partier i parlamentariska val. Men de agerar avantgardistiskt, inte tack vare, utan trots denna eventuella organisationstillhörighet.
b) Politiserade arbetare, som ser kampen i produktionen som en del av den totala klasskampen och som söker ett helhetsalternativ till det kapitalistiska samhället.
Denna kategori arbetare omfattar i dag huvudsakligen proletariserade mellanskikt från vänstergrupper, men också en mindre grupp företrädesvis unga arbetare samt en liten grupp partipolitiskt oberoende arbetare med syndikalistisk inriktning.
Dessa politiserade arbetare är dock bara politiserade i så motto som de söker erbjuda ett konkret alternativ till den socialdemokratiska politiken och anvisa en väg för arbetarklassens spontana försvarskamp.
c) Ett växande skikt arbetare med en beredskap att lyssna till och reagera på agitation och krav, initiativ och paroller som inte är byråkratins. Dessa arbetare kan dock inte räknas till de avantgardistiska arbetarna,ty de upprätthåller inte en permanent aktivitet och fungerar i sin helhet inte som initiativtagare och organisatörer av olika aktioner.
Dessa arbetare är en viktig faktor för möjligheten na att förändra styrkeförhållandena mellan byråkratin och ett framväxande nytt arbetaravantgarde. Genom sin beredskap att svara på de avantgardistiska arbetarnas initiativ kan de så att säga ”legalisera” dem och göra dem trovärdiga hos massan av arbetare. Utifrån just denna beredskap benämner vi dessa arbetare kampberedda arbetare.
Det är fr a ur denna kategori som vi (1) genom initiativen med de avantgardistiska arbetarna måste sträva till att formera ett nytt arbetaravantgarde av bred karaktär och (2) i detta arbete bygga upp det politiska avantgardet, dvs stärka den revolutionärt marxistiska organisationens direkta inflytande genom att vinna de bästa elementen för hela vårt program.
Det är ytterst viktigt att inse att det nya arbetaravantgardet formeras i en process och att de flesta som kommer att tillhöra avantgardet idag ännu inte kan kallas avantgardistiska arbetare. Avantgardets utveckling blir en funktion av själva kampen och de revolutionära marxisternas ingripande i denna.
I detta perspektiv förenas partibyggets och massagitationens uppgifter i uppbygget av en klasskampsopposition i fackföreningarna. Bredden och omfattningen av denna kategori arbetare går inte att fastställa i allmänhet. De varierar inte bara mellan olika arbetsplatser och fackföreningar utan också från en situation till en annan inom samma arbetsplats och fackförening.
I den omgruppering inom arbetarrörelsen som vi talar om har alltså de kampberedda aretarna en särskilt viktig funktion i förhållande
d) Massan av socialdemokratiskt dominerande arbetare, som utgör byråkratins breda bas. Detta stöd för byråkratin består dels i en allmän sympati med dess ideologi och praktik p g a parlamentariska illusioner, men dels och framför allt i en allmän politisk och facklig passivitet.
Detta är viktigt ty det reser slutligen uppgiften att på alla sätt verka för att bryta denna passivitet. Det må ske kring aldrig så små frågor och krav så länge de kan stimulera till någon som helst rörelse för att ge erfarenheter av en egen aktivitet utanför den passiva väntan och förlamande tilliten till byråkratins allsmäktighet.
Inom denna majoritet av arbetarklassen finns också ganska stora grupper som redan har en egen erfarenhet av kamp, av att i praktiken ha brutit med byråkratins legalism och samförståndslösningar. Men dessa erfarenheter har inte förts vidare till ett mera aktivt ifrågasättande av byråkratins projekt och planer, fr a beroende på frånvaron av ett verkligt avantgarde inom arbetarklassen.
Till sist måste vi här ta upp arbetarklassens nuvarande faktiska ledarskap:
e) Den klassamarbetande byråkratin, som återfinns allt ifrån LOledningen och ner till de lokala fackliga organisationerna. Från sin position inom fackföreningarna har denna byråkrati haft ett monopol på propaganda, agitation och initiativ inom arbetarnas massorganisationer. Den har, som tidigare sagts, ensam stått för en permanent aktivitet och har mer eller mindre ostört kunnat saluföra sitt samhällsvårdande klassamarbetsbudskap.
Som vi har visat, har detta monopol idag brutits upp. Den reformistiska byråkratin får allt oftare anta utmaningar från andra krafter som utvecklar en permanent aktivitet inom den organiserade arbetarrörelsen. Detta är dock ännu inte en utmaning på det totala politiska fältet, utan äger fr a rum på fackföreningarnas lägre nivåer.
Lika väl som kampen för arbetarklassens frigörelse måste omfatta en kamp för arbetarnas erövring av sina permanenta massorganisationer, fackföreningarna, så måste kampen för ett verkligt kommunistiskt parti också omfatta en kamp för ledningen över fackföreningarna. Det är framför allt här som kampen för arbetarklassens enhet på klasskampens grund och mot dess splittrare och förrädare, socialdemokratin, kommer att stå.
Fackföreningarna är byråkratins främsta instrument för att utöva sitt förmyndarskap över arbetarmassorna och omintetgöra en effektiv kamp mot kapitalet. Samtidigt är fackföreningarna oundgängliga för klassen som helhet i den dagliga kampen mot den kapitalistiska exploateringen.
I sin utveckling måste denna omgruppering av den organiserade arbetarrörelsen alltså innebära arbetarmajoritetens flykt från den parasitära, klassamarbetande byråkratins förmyndarskap, över till massaktioner för krav och mål som kompromisslöst — oberoende av arbetsköpare och stat — svarar mot klassens intressen. Förekomsten av ett antal avantgardistiska arbetare och ett växande skikt kampberedda arbetare samt tendenserna till uppskiktning inom den lägre fackliga apparaten utgör de första stegen i denna utveckling.
Men denna omgruppering kommer inte att utvecklas spontant. Den kräver såväl ändrade samhälleliga betingelser som ett medvetet och planmässigt arbete. Villkoren för denna omgruppering kan sammanfattas i följande, av varandra beroende faktorer:
❑ En allmän stegring av klasskampen, fr a på det sättet att både upp och nedgångarna rör sig på en genomgående högre nivå än idag. En sådan stegring av klasskampen utgör den objektiva grunden för...
❑ Framväxten av ett stort antal arbetare som i den dagliga kampen förmår upprätthålla en klasskampsagitation utanför byråkratins klassamarbetspraktik, dvs ett arbetaravantgarde av bred karaktär. För att inte utveckla en anpassning och opportunism gentemot byråkratin eller en spontanism och sekterism i förhållande till massan av arbetare måste det framväxande arbetaravantgardet vinnas för ett klasskampsprogram. Och det kräver...
❑ Kommunisternas stärkande inom arbetarrörelsen, såväl till antalet som när det gäller politiskt inflytande.
Det breda arbetaravantgardet kommer att kunna fylla sin roll som kugge mellan det politiska, kommunistiska avantgardet och massan av arbetare endast om det ställer som sin uppgift att erövra arbetarmajoriteten och fackföreningarna för ett klasskampsprogram och ersätta den klassamarbetande byråkratin i deras ledning.
Detta gäller oavsett om det måste ske via kommande massiva uteslutningar eller utbrytningar och bildandet av nya fackliga organisationer eller ej. Det viktiga är att vinna arbetarmajoriteten för hela klassens enhet på klasskampens grund. Ty med arbetarmajoriteten bakom sig är det inte avantgardet utan den reformistiska byråkratin som framstår som, och är, splittrarna.
Det är denna uppgift som måste bli den samlande utgångspunkten för den dagliga agitationen och aktiviteten på arbetsplatserna, oberoende av olika tillfälliga eller lokala kampfrågor. Och det är endast kring den målsättningen som det breda arbetaravantgardet kan börja samordnas och formeras i nationell skala, vilket kan möjliggöra en permanent och bred organisering utöver fackföreningarna och partiets olika organisationer.
Den form i vilken det breda arbetaravantgardet kan samordnas och organiseras på permanent bas, är som klasskampsströmning eller opposition i fackföreningarna. Dvs, en bred strömning av kämpande arbetare, partiorganiserade eller ej, på en gemensam plattform som omfattar uppgiften att erövra arbetarmajoriteten och fackföreningarna för ett klasskampsprogram, för den proletära demokratin i arbetarnas massorganisationer och för löneslaveriets avskaffande.
Men klasskampsoppositionen låter sig inte utropas genom proklamationer. Organiseringen kommer som en nödvändig organisatorisk åtgärd för att samordna och förenhetliga en redan existerande eller framväxande rörelse.
Utifrån vad som sagts om villkoren för det breda arbetaravantgardets framväxt följer också att klasskampsoppositionen som organiserad strömning är möjlig först i ett annat utvecklingsskede av klasskampen.
För att driva på och vägleda denna omgruppering — för det breda arbetaravantgardets formering i klasskampsopposition, för arbetarnas erövring av sina permanenta massorganisationer, för skapandet av ett nytt ledarskap inom arbetarrörelsen — måste kommunisterna formulera ett program.
De idéer som i form av konkreta krav och kampmål måste utvecklas och populariseras i detta program, kan sammanfattas i följande teman:
❑ Arbetarnas självständighet och oberoende som klass — mot klassamarbete, integration, klassallianser och kompromisser.
❑ Proletär demokrati i arbetarnas massorganisationer, demokratisk självorganisering i kampen —mot fraktionsmonopol, byråkratins förmyndarskap och byråkratisk centralism.
❑ Enande och gemensamma krav för hela klassens enhet i handling — mot borgarnas och byråkratins splittringsmanövrer, framtoning av särintressen och metoder att ställa olika arbetargrupper mot varandra.
❑ Aktiv solidaritet med arbetare i alla länder, proletär internationalism — mot borgarnas nationalism, byråkratins socialchauvinism och all diskriminering av utlandsfödda arbetare.
❑ Direkt massaktion och mobilisering — mot borgarnas förhandlingsordning och byråkratins kompromissande över arbetarnas huvuden.
❑ Arbetarkontroll — mot samråd, medbestämmande, ekonomiskt och politiskt ansvarstagande i kapitalisternas affärer.
❑ Arbetarregering baserad på och kontrollerad av arbetarklassens massorganisationer och mobilisering — mot det borgerliga parlamentarismens kohandel och skenlösningar av krisen.
❑ Arbetarnas självförsvar, från aktiv solidaritet med och försvar av alla arbetares kamp till arbetarmilisen under massorganisationernas kontroll — mot strejkbryteri och borgarnas försök att sabotera kampen, mot reaktionens stöttrupper och det polisiära och militära våldet.
❑ Planekonomi under arbetarstyre — mot borgarnas ekonomiska anarki och profitsystemets slöseri med natur, människor och samhälleliga resurser.
Ett program uppställt kring dessa teman är ett program för direkt aktion som med utgångspunkt i arbetarmassornas omedelbart upplevda behov formulerar krav och paroller för klassens mobilisering, förenhetligande och framträdande som självständig social kraft — som ”klass för sig” — och entydigt mynnar ut i löneslaveriets avskaffande genom arbetarklassens gripande av den politiska makten.
För oss är det därför ett övergångsprogram, i den mening som 3:e och 4:e Internationalen har formulerat: en strategisk plan för den sociala revolutionen, utformad som ett system av konkreta krav och kampmål.
För massan av arbetare kommer det inte att vara en strategisk plan, utan snarare en uppsättning krav som de utifrån sina egna upplevda behov och intressen kan omfatta och ta kamp för. Men varje del i programmet som vinner gehör och förs fram i kampen, innebär att en del av planen för den sociala revolutionen börjar förverkligas. Det är denna metod Komintern avsåg när den skrev:
”....kampen för proletariates konkreta behov, för ett system av krav som i sin helhet krossar bourgeoisins makt, organiserar proletariatet och framställer etapperna i kampen för proletariatets diktatur och där varje krav uttrycker ett behov från de breda massornas sida även om dessa massor ännu inte medvetet ställt sig på den proletära diktaturens grund.”
Så är t ex kravet på lika löneökning åt alla med ett visst antal kronor och ören — inte procent — inte bara ett svar på arbetarnas tillfälliga materiella behov. Genom att formulera detta behov i ett enda gemensamt krav som varje arbetare har ett lika stort, eget intresse av, blir det ett instrument i praktiken för klassens enande.
Kraven på demokrati i fackföreningarna är inte bara, även om det skulle upplevas så att massan arbetare, ett ”demokratiskt rättvisekrav” eller ett sätt att effektivisera kampen — det är ett instrument för arbetarmassornas skolning i att bära upp sitt eget samhälle, den proletärt demokratiska arbetarstaten.
Det är för uppgiften att vinna arbetarmassorna för ett sådant program som det breda arbetaravantgardet måste formeras.
För att förbundet i allt större omfattning ska kunna fullgöra de uppgifter som ställs på oss i detta perspektiv får Centralkommittén i uppgift att organisera och leda utarbetandet av ett sådant program samt att framställa en plan för förbundets inplantering i landets industrier och andra viktiga delar av produktionen — transportnäringen, hamnarna, kommunikationer.
Men i detta perspektiv står vi redan nu inför uppgiften att på arbetsplatser och i fackföreningar försöka mobilisera en arbetaropposition på basis av klasskampsalternativ till byråkratins samförståndsprojekt samt att i detta syfte utforma en enhetstaktik.
Det centrala i denna taktik är arbetet för att påbörja uppbygget av en klasskampsopposition inom den fackliga rörelsen, varigenom det framväxande arbetaravantgardet kan formeras och politiseras samt ges en klar inriktning för erövrandet av fackföreningarna.
Taktiken i uppbygget av en klasskampsopposition utgår från klasskampens utveckling och är som sagt ingenting som de revolutionära marxisterna kan utlysa eller proklamera. Men redan idag måste detta ställas som ett perspektiv för vårt arbete. De revolutionära marxisterna måste sträva efter att utveckla alla vänsterströmningar inom den fackliga rörelsen. Inriktningen måste vara att redan idag söka sammansluta alla avantgardistiska arbetare till ett permanent oppositionsarbete.
Trots att detta i sin praktiska och organisatoriska form inte kan ske enligt ett visst på förhand uppgjort schema, måste det understrykas att grunden för detta arbete endast kan vara de fackliga organisationerna och dess strukturer.
Det betyder att maximalt utnyttja de fackliga organisationernas samtliga strukturer och nivåer — studiecirklar, veckoslutskurser, arbetsmiljögrupper, skyddsgrupper etc — dvs inte bara begränsa sig till det forum som fackföreningsmötet erbjuder.
Detta arbete har flera sidor. Förutom de möjligheter de fackliga strukturerna ger oss att komma i kontakt med avantgardistiska arbetare och kunna ge dem en meningsfull och konkret arbetsuppgift, måste också denna verksamhet ske med perspektivet att bygga upp och stärka de fackliga organisationerna. Dvs förbättra förutsättningarna för vårt eget framtida fackliga/politiska arbete.
En annan aspekt av enhetsarbetet är kampenhet med andra politiska strömningar. Denna verksamhet är inget självändamål, utan har som enda funktion att stärka kampfronten. Denna enhet med småborgerliga strömningar inom arbetarrörelsen kommer i praktiken blott att ta sig formen av tillfälliga aktionsenheter. Grunden för sådana tillfälliga aktionsenheter kan inte vara någon slags speciell politik som antas motsvara mer eller mindre ”politiserade” arbetares intressen, utan endast krav och paroller som svarar mot de breda arbetarskiktens behov och uttrycker deras intressen. Dvs krav och paroller som är förenliga med övergångsprogrammets teman i den meningen att de tjänar till att levandegöra, popularisera och utveckla dessa idéer för massan av arbetare.
Aktionsenheter av sådant slag får aldrig bli en ersättning för uppbygget av en klasskampsopposition, utan bör snarare ses som ett led att i ett visst läge och på särskilda arbetsplatser mobilisera breda arbetarlager och på så sätt skapa förutsättningar för en tillväxt och en organisering av det framväxande arbetaravantgardet.
Inte heller får aktionsenheten eller olika aktionskommittéer förväxlas med massorganisationer, dvs organisationer som representerar och baserar sig på massan av arbetare. De former av massorganisationer förutom fackföreningarna som vi idag aktivt verkar för, initierar och deltar i, är olika former för arbetarnas demokratiska självorganisering — fr a stormötet och strejkkommittén. Eftersom dessa former av massorganisationer i kampen förutsätter en aktiv mobilisering av samtliga berörda arbetare får vi inte skapa falska förlängningar av dem när kampen går tillbaka eller låna deras namn till diverse självutnämnda grupper.
Vid varje nedgång i kampen under den nivå där dessa organisationer skapas, kan de omöjligt leva vidare — som proletärt demokratiska massorganisationer. Däremot måste självorganiseringens praktiska exempel på proletär demokrati och effektiv kamp föras vidare — dels i propagandan kring temat ”klassens demokratiska självorganisering — råden — arbetarkongressen/arbetarregeringen/dubbelmakten — arbetarstatens organisation” —dels i agitationen för den proletära demokratin också i klassens permanenta massorganisationer, fackföreningarna.
Helheten och sammanhanget av de idéer som övergångsprogrammet omfattar måste alltid, ovanpå massagitationen, utvecklas i propagandans form till de avantgardistiska arbetarna och allt mer även till de kampberedda arbetarna. Detta är, och kommer fr a att bli, en viktig del i formeringen och politiseringen av det breda arbetaravantgardet. Enhetsinitiativen och arbetet med dem är givna tillfällen för denna propaganda.
Förbundets centralorgan, Internationalen, är vårt viktigaste instrumentet för propagandan kring övergångsprogrammet, dvs för att utveckla helheten och sammanhanget av de idéer det omfattar.
Vi vet att det på arbetsplatserna fr a är de avantgardistiska arbetarna och i viss mån de kampberedda arbetarna vi når med Internationalen. Detta är inte någon princip, det är ett faktum vi har att utgå ifrån. Och det har också sin speciella funktion i vårt perspektiv på partibygget och den fackliga kampen: att stärka vårt direkta politiska inflytande bland de avantgardistiska arbetarna och dra de bästa elementen till den revolutionärt marxistiska organisationen.
Det betyder inte att Internationalen skall låta bli att ta upp frågor i agitationens form. Tvärtom — det måste den göra, fr a i samband med aktuella händelser, rörelser och kamp där vi deltar eller på annat sätt kan utöva påverkan och stimulera till politisk handling.
Internationalen måste både ge direkt vägledning för var och en som deltar i kampen och ge ett djupare politiskt tänkande för de som ställer sig vidare frågor.
Driftcellernas fabriksblad måste däremot till absolut övervägande del föra ut våra idéer i agitationens form, dvs popularisera dem i kända exempel och aktuella frågor och krav.
För att dagligen kunna bistå förbundets driftceller, fackliga fraktioner och enskilda fackligt aktiva kamrater samt för att centralisera och föra vidare information i förbundet, måste Centralkommittén inom sig organisera en facklig kommission under Politiska Byråns ledning.
ARBETARE, MÄN OCH KVINNOR — SLUT UPP UNDER FJÄRDE INTERNATIONALENS FANA, DEN KOMMANDE SEGERNS FANA!