Ur Fjärde Internationalen1/75

Magnus Mörk

SKP, den ryska profiten och Karl XII:s pekfinger

Syftet med den strida ström av artiklar broschyrer och böcker om Sovjet som spottats fram av SKP:s tryckpressar sedan i somras har inte varit att prestera någon förutsättningslös konkret analys av kon kreta förhållanden. Det har varit att fullfölja de självpåtagna förpliktelserna gentemot den kinesiska byråkratin, att tillverka ett nödtorftigt fikonlöv åt de ihåliga flosklerna i Peking Review. SKP:s ansträngningar visar på ett utmärkt sätt hur omöjligt det är att rättfärdiga den kinesiska utrikespolitiken i marxistiska termer. Det avgörande beviset man ger för att sovjetekonomin är kapitalistisk är den s.k profitreformen. Exakt samma reform har genomförts i Rumänien. Men i Peking Review kan man ändå läsa att Rumänien är socialistiskt. Politiken bestämmer allt, som Clarté skriver. Eller mer exakt: en stats inställning till Kina bestämmer vilken etikett Pekingbyråkraterna klistrar på den.

SKP:s teori är enkel och lättfattlig. Det är alltid en fördel Vår analys kräver mer, men tål i gengäld att synas i sömmarna.

Det gör inte SKPs! När man har plockat sin första poäng på att byråkratin är en borgarklass därför att den bestämmer i samhället, så har man också sagt allt.

Ty vad tjänar det till att ge ut böcker och broschyrer och tråkiga Clarté-artiklar om att sovjetekonomin är kapitalistisk p.g.a profitreformen, när alltsammans redan är vederlagt av Kinas Rumänienpolitik? Det är tragiskt och löjligt! Men man måste beundra den enorma energi och förslagenhet, med vilken man lyckas snoka reda på citat som skenbart stöder ”analysen”. SKP-teoretikema kan läsa hela böcker som går stick i stäv med deras teorier och sedan plocka ut ett enda tvetydigt citat, som i ett fall, där bokförfattaren senare sju sidor längre bort tar klar ställning mot SKPs tolkning av citatet. Och inte nog med det, tre sidor efter Clartés handplockade citat hittar vi ett trivialt konstaterande, som välter hela SKP:s analys av sovjetekonomin över ända (det gäller profiten i Rumänien. Man kan alltså inte skylla på att man inte känner till saken). Vi skall straxt plocka sönder detta exempel i detalj. Det gäller Clarté-ordföranden Anders Berges artikel om profiten i Sovjet i Clarté nr 5-6/74. Tomrummet i SKP:s huvuden gäller inte brist på intelligens eller energi, det gäller det politiska samvetet. Det är svårt att analysera Sovjet. Det är lätt att gå vilse. Men inga sådana ursäkter finns för SKP:s ideologer. Det behövs bara en hastig blick på deras litteraturhänvisningar för att se att de borde ha läst tillräckligt för att veta förbaskat väl hur Sovjetekonomin fungerar i verkligheten. De för alltså avsiktligt sina anhängare och sig själva bakom ljuset.

Den här artikeln polemiserar mot SKP:s analys på tre punkter: den sovjetiska profitens innebörd, frågan om värdelagen styr investeringarna och den s.k socialimperialismen. Vi skall också försöka visa att byråkratin som helhet inte har några intressen av att återupprätta kapitalismen. Hotet om införande av kapitalismen kan bara komma från en av dess fraktioner – företagsledarna. Men inte ens dessas inställning är otvetydig.

Del 1 – Ekonomi

Det industriella genombrottet i dagens imperialistiska länder ägde rum för ungefär hundra år sedan (ifråga om England något tidigare, Japan något senare). Uppkomsten av en världsmarknad dominerad av ett fåtal industriländer blockerade effektivt industrialiseringen av övriga delar av världen. Efter denna första våg har inte ett enda land lyckats industrialisera –inom kapitalismens ramar! Det är mot denna bakgrund det är möjligt att se den enorma betydelsen av den sovjetiska planhushållningen. Utan den hade vi haft ett Ryssland som inte på något avgörande sätt skilt sig från dagens s.k U-länder. Esso hade pumpat olja i Kaukasus, Gränges hade brutit malm i Ural. Industrierna hade begränsat sig till en och annan exportinriktad enklav. Folket skulle levt på svältgränsen.

Den sovjetiska planekonomin är ett av de största framgångarna i mänsklighetens historia. Därför måste den försvaras. Den består fortfarande, trots maoisternas påstående om motsatsen.

Planhushållningen infördes av den stalinistiska byråkratin. Det finns inget skäl att tacka den för det. Den gjorde det för att behålla makten. Av samma skäl mördades miljontals politiska motståndare. Men införandet av planen visar att Stalin inte var en despot vilken som helst. Det visar att byråkratin, trots att den trängt bort arbetarklassen från den politiska makten, ändå på ett mycket speciellt sätt var en del av denna,. Den mest expansiva sociala kraften i Sovjet i slutet av 20-talet var kulakerna – de rika bönderna. 1929 försatte de hela systemet i kris och utlöste svält i städerna genom att vägra sälja spannmål (det var inte av illvilja, det fanns inga industrivaror att köpa för pengarna). Arbetarklassen var samtidigt totalt passiviserad. Genom att i detta läge inte kapitulera för kulakerna (inget hade varit enklare) utan kollektivisera jordbruket och upprätta planekonomi visade byråkratin att den trots allt hade sina rötter i arbetarklassen.

Hur skiljer sig då en socialistisk planhushållning från det system byråkratin införde? I svaret ligger lösningen på det stora mysteriet med profiten och f.ö de flesta problem sovjetekonomin brottades med.

En planhushållning med byråkratiska deformationer

I en demokratiskt kontrollerad planekonomi kommer alla att vara intresserade av att ekonomin fungerar så bra som möjligt av det enkla skälet att de är med och bestämmer. När arbetardemokratin saknas, upplöses samhället i individer, som var och en är intresserad av att tjäna så mycket som möjligt. Hur kan en planering då fås att fungera? Bara på ett villkor: att individernas konsumtionsintressen kan sammanbindas med planen. Därför infördes lön efter prestation på alla nivåer. Beträffande arbetarklassen var inte detta något problem. Stalin lät helt enkelt införa det mest djävulska ackordsystem som sett dagens ljus. I verkstadsindustrin i slutet av 40-talet såg det exempelvis ut så här:

(Tony Cliff: Russia, sid 24)

Detta var, förutom att det fick arbetarna att jobba, exakt vad byråkratin behövde för att slå ut klassen politiskt. Konkurrensen splittrade arbetarna och söndrade klassmedvetandet.

Det var högre upp i samhällspyramiden som problemen dök upp. Hur skulle de lokala industriledarna betalas för att på bästa sätt uppfylla planen? Det har funk nits två svar på frågan. Belöning efter tillverkad kvantitet och efter produktivitet, dvs ”vinst”. Att det första systemet förkastades en tid efter Stalins död och efterhand ersattes av det andra berodde inte på någon kontrarevolution, utan på sovjetekonomins utveckling. Industrialiseringen har nämligen även den genomlöpt två stadier. I det första låg tonvikten på kvantitativ, s.k extensiv tillväxt. Det gällde att lägga grunden till en tung industri. Den kvalitativa sidan, produktiviteten måste till stor del lämnas därhän. Ledningen var oerfaren och arbetskraften oskolad. Det självklara svaret på frågan hur företagsledarna skulle avlönas följer logiskt ur detta. De fick mer betalt ju mer de tillverkade. Ett exempel från 1948:

(Tony Cliff, sid 57)

Men metoden fick automatiskt en massa negativa effekter. Belönades direktören efter producerad kvantitet, fanns det inget skäl att vara sparsam med råvaror och arbetskraft. För honom spelade det ingen roll om en maskin stod stilla 99% av tiden, om den bara kunde hjälpa honom att klara planmålen om del plötsligt kärvade till sig någonstans. Planerarnas brevlådor blev därför igenkorkade med beställningar på nya maskiner. Stalin var medveten om problemet. I en artikel i ”Leninismens problem” om räntabilitets-beräkningarna beskyller han direktörerna för att förskingra hundratals miljoner rubler årligen genom att strunta i produktionskostnaderna. Men vad hjälpte det att spy galla i artiklar och skjuta de värsta syndarna när hela belöningssystemets logik obönhörligen drog åt motsatt håll?

Systemet hade ytterligare några defekter som var minst lika allvarliga. Eftersom direktörerna belönades i proportion till överskridandet av planmålet låg det i deras intresse att redovisa så liten produktionskapacitet som möjligt när planerarna skulle fastställa målet. (Enligt officiella källor var 30% av verkstadsindustrins kapacitet i början på 50-talet oredovisad) Dessutom måste planmålen uttryckas i en kvantitativ måttenhet, vikt eller antal eller värde i pengar. Därför var det ”lönsamt” att slösa med material och till verka tunga prylar om det gällde vikt, eller om det gällde antal (t.ex. skor) så många barnskor som möjligt. Gällde det värde i pengar, som för restaurangerna, koncentrerade man sig på dyra maträtter.

Produktivitetskrisen

Allteftersom industrialiseringen fortskred blev belöningssystemet mer och mer orationellt. Till en början hade man haft en obegränsad reserv av arbetskraft genom rationalisering av jordbruket. Denna sinade nu efterhand. Till en början betalades industriinvesteringarna genom att man helt enkelt ruinerade bönderna. Någon gång vid tiden för Stalins död var gränsen för detta nådd. Kolchosjorden hade upphört att ge bönderna något överskott. Man levde helt enkelt av de små privata lotterna. Resten var obetalt arbete, eller åtminstone nästan: 60 dagars arbete på kolchosjorden gav ett kilo smör (Alec Nove: An Economic History of the USSR, s. 300).

Det började bli nödvändigt att skjuta tonvikten i det industriella uppbygget från den kvantitativa sidan till den kvalitativa. Det gick inte att fortsätta att öka produktionen genom att bara bygga nya fabriker. Man blev så illa tvungen att försöka effektivisera det man redan hade. Sänka kostnaderna och höja produktiviteten (den var enligt den uppsminkade officiella statistiken en tredjedel av USAs 1950). Ett belöningssystem som motsvarade de nya behoven började införas först efter 1965. Detta var den s.k profitreformen. Den kom som ett brev på posten för maoisterna, lagom till att i efterhand rättfärdiga den slutgiltiga brytningen med Sovjet. Men eftersom den bara var en logisk följd av ekonomins utveckling, törs vi påstå att liknande reformer också kom mer att införas i Kina, när landet når motsvarande nivå. Om inte byråkratin har störtats av proletariatet innan dess förstås, för då kommer den att vara överflödig!!!

Vad den sovjetiska profiten egentligen är.

Det planerarna behövde var ett mått på produktiviteten. Detta av två skäl. För det första behövdes en måttenhet att basera det nya belöningssystemet på. För det andra behövde man kunna mäta det överskott som kunde pressas ur industrin, annars går det ju inte att planera investeringarna.

På Stalin-tiden hade bönderna stått för större delen av överskottet. Detta i form av omsättningsskatt (den utgjorde 90% av spannmålspriset på 30-talet men det skall inte tolkas som att bröd var dyrt, utan att bönderna var ohyggligt underbetalda) (Det ekonomiska systemet i Sovjetunionen, Nove sid. 146).

Överskottet i industrin kallades vinst (profit). Vad annars? 1932 exempelvis, utgjorde profiten blott två miljarder av de totala 24 miljarder rubler som staten investerade i industrin. Resten var omsättningsskatt. Den successiva förändringen av Sovjet från industrialism finansierad av bönderna till industrialism finansierad av industrin själv kan avläsas direkt i statskassans inkomsttabeller:

(Pereslegin: Finance and Credit in the USSR, sid 97).

Det är här som maoisterna börjar se spöken.

I somras pågick en ganska komisk debatt i Svenska Dagbladet. En SKP:are försökte övertyga en borgare att profiten i Sovjet har samma funktion som under kapitalismen. För att bevisa detta anförde han ett citat från en ekonom, som sa att profiten är den viktigaste planindikatorn i Sovjet. Alldeles riktigt! Under kapitalismen då? Ja, som alla vet är profiten den viktigaste indikatorn på effektiviteten även där. Att därav dra slutsatsen att Sovjet är kapitalistiskt är på sitt sätt naturligtvis ”logiskt”. Lika logiskt som att sätta likhetstecken mellan Lenin och Hitler därför att bägge hade mustasch! Det är inte logiken det är fel på. För att uttrycka det snällt beror den felaktiga slutsatsen på att väsentliga fakta har utelämnats. Det råkar nämligen vara så att profiten under kapitalismen inte rätt och slätt bara är en måttenhet.

Kapitalisten tillverkar inte en vara därför att den är nyttig. Han tillverkar den för att göra profit. För att kunna ackumulera kapital. Ur detta följer den s.k värdelagen som ger den kapitalistiska utvecklingen dess karakteristiska utseende. Förväntningarna om profit styr investeringarna oberoende av vad som bäst tillfredsställer samhällets behov. Om ett företag som i och för sig tillverkar nyttiga produkter går med låg vinst kommer kapitalisten att istället satsa sina pengar på vad som helst som lönar sig bättre, tomtemasker eller julgranar av plast om så skulle vara. Det finns ingen centraliserad avvägning av investeringar och löner, dvs köpkraft. Eftersom systemet domineras av kapitalisterna och dessa p g a konkurrensen alltid måste försöka karva åt sig större profiter på konkurrenternas bekostnad blir resultatet periodiska kriser, arbetslöshet, miljöförstöring osv. För att göra en lång historia kort: profiten är under kapitalismen inte bara en måttenhet, den är hela målsättningen och bestämmer därför inriktningen av produktionen!

Clartés citat om profiten som indikator i Sovjet är inget bevis. När hörde Clarté t.ex. talas om en överproduktionskris i Sovjet senast? När sa Kosygin att ”vi måste sälja våra olönsamma stålverk” (till vem?) och satsa kapitalet på att tillverka de konsumtionsvaror befolkningen ropar på, cigarettändare och nylonstrumpor? Ingen lär kunna ifrågasätta att detta i teorin vore en profitabel affär, men Kosygin skulle aldrig komma på tanken. Jakten på profit är nämligen inte systemets drivkraft!!

Låt oss nu se konkret hur denna deformerade och förkrympta profit fungerar.  

Det är inte som Clarté tror, att profiten bestämmer hur planen skall se ut. I själva verket är det planen som bestämmer vad som blir lönsamt. Inte ens den tunnaste handbok i sovjetisk ekonomi lär ha undgått att nämna detta för SKP så fullständigt förödande faktum. Först bestämmer man planen, sedan bestämmer man alltså profiten. Konstigare är det inte. Planen bestämmer priset på råvarorna, arbetskraften och de övriga produktionskostnaderna. Den bestämmer också antingen direkt eller också inom vissa ramar priset på den färdiga produkten. Skillnaden mellan priset och tillverkningskostnaderna är vinsten. Till denna kopplas direktörernas löner. Ju högre vinst, ju högre lön.

Nu är det möjligt att se syftet med att länka företagsledarnas löner till profiten. Direktörerna kommer att få intresse av att minska tillverkningskostnaderna. Detta är hans enda möjlighet att öka sin inkomst, eftersom han inte kan höja priset. Det finns många exempel på direktörer som har försökt det senare. Men eftersom det skapar kaos i planeringen, bekämpas det energiskt uppifrån.[1]

Vi skrev ovan att direktören tidigare hade intresse av att beställa så många maskiner som möjligt (inte bara för att det inte kostade honom något, utan för att det i en situation av knapphet var bäst att hugga till beställningarna enormt i överkant för att få något överhuvudtaget). Vad detta betydde för planens effektivitet säger sig självt. Detta ändrades till det bättre genom reformerna 1965. Vinstens summa var som sagt skillnaden mellan pris och tillverkningskostnaderna. Men för att bestämma storleken på direktörernas löner räknades summan om i procent på fabriksanläggningarnas totala värde. Därmed bortföll direktörernas likgiltighet för hur många maskiner som tillfördes fabriken. Ju fler överflödiga maskiner, ju mindre blir deras bonus eftersom fabrikens totala värde ökar.

Kamrat Mandel har eventuellt en annan syn på profitreformen. I Critique nr 3 (s. 17) skriver han att profitreformen bara ersätter ett slöseri med ett annat. I denna kategoriska form är påståendet tvivelaktigt. Vilken skulle den nya formen av slöseri vara? Ett slöseri som inte existerade tidigare.

I ett annat sammanhang (FI 1-73, s 26) påstår kamrat Mandel att beräknandet av företagens individuella lönsamhet verkar upplösande på planen. Detta påstående är också det tvivelaktigt. Det är riktigt enbart om investeringarna styrs till de företag som går bäst, oavsett om det sammanfaller med de långsiktiga prioriteringarna i planen. Men så är det inte idag i Sovjet. I praktiken verkar lönsamhetsberäkningarna stärkande på planen. Som vi redan sett utgör de grundvalen för ett nytt bonussystem som tvingar direktörerna att följa planen i högre grad än tidigare. Dessutom betyder lönsamhetsberäkningarna att planerarna får bättre grepp om storleken av det överskott produktionen ger som kan användas till investeringar etc. Slutligen ger lönsamheten i de individuella företagen en vink om vilka företag som behöver investeringar. Men då menar vi inte efter kapitalistiskt mönster: mest pengar till de lönsammaste, utan precis tvärtom! Eftersom staten äger alla fabriker finns det inget intresse av att vissa företag skall gå bra och andra sämre. Statens intresse måste självklart ligga i att utvecklingen är så jämn som möjligt. Alltså: investera i dem som går sämre eftersom dålig lönsamhet är uttryck för föråldrad utrustning, försåvitt det nu inte beror på att ledningen är inkompetent eller något liknande. Detta är nu inte den enda lagen som reglerar investeringarna. Vi kommer strax till fler.

Den enda rimliga tolkningen av 1965 års reform är alltså att den förbättrade effektiviteten hos den byråkratiserade planhushållningen. Den skapade ett materiellt intresse hos direktörerna att hålla produktionskostnaderna nere, ett intresse som inte fanns tidigare.

Kan då effektiviseringen ske hur som helst? Nej! Förutom att företagsledarna inte kan höja priset finns det ytterligare en viktig inskränkning. Han kan inte avskeda arbetare. Att så ändå i vissa fall sker har SKP-pressen gett exempel på. Men det är inte systemets huvudsida, som maoisterna brukar säga.

Som sovjetexperten Ticktin säger i ett nummer av Fjärde i våras, finns det i Sovjet en enorm latent arbetslöshet p g a dålig planering. Dessa människor sysselsätts så gott som det nu går på de fabriker där de är anställda. De kan inte sparkas ut på gatan. Det finns t o m en lag i Sovjet som förbjuder arbetsföra människor att gå utan arbete. I samband med profitreformen krävde många företagsledare att lagen mot avskedande skulle tas bort. De tystades snabbt. Kommer kravet att gå igenom i framtiden? Det har det ju faktiskt gjort för länge sedan i t.ex. Jugoslavien. Men det landet är tillräckligt litet för att arbetslösheten skall kunna exporteras. Hundratusentals jugoslaviska arbetare tvingades utvandra. Detta är inte möjligt i Sovjet, av det enkla skälet att det inte skulle bli tal om sexsiffriga tal utan om sjusiffriga. En viss uppfattning om storleken kan man få genom att dra den procentuella sysselsättningen i Sovjet (55% av totalbefolkningen) från vad som under marknadsförhållanden brukar betecknas som ”full sysselsättning”, 45%. Med denna, det skall erkännas primitiva metod, skulle vi få antalet sparkade vid en övergång till fri arbetsmarknad till över 20 miljoner människor. I praktiken skulle det röra sig om oerhört mycket mer. Om alla företag skulle drivas på marknadsbasis skulle stora delar av åtminstone den tunga industrin gå i konkurs.

Byråkratin har inga illusioner om att den västeuropeiska arbetsmarknaden skulle kunna svälja dessa miljoner. Därför kan resultatet av en legalisering av avskedanden bara bli en konfrontation med arbetarklassen. Det skulle mycket väl kunna utlösa den värsta sociala krisen i Sovjet sedan kollektiviseringarna.

Man skall inte låta sig luras av arbetarklassens nuvarande passivitet. Det finns naturligtvis ingen organisering. Arbetarna reagerar spontant mot samhällsförhållandena bl.a genom att pressa ner arbetstempot till en absurt låg nivå, som retar byråkratin till vanvett. Många saboterar också produktionen direkt. Det finns i Sovjet trettio gånger så många fabriksvakter som i England.

Att byråkratins majoritet vägrar ge efter för direktörernas krav var just ett uttryck för rädslan att provocera arbetarklassen. I denna begränsning i profitreformen låg inget annat än ett mått på begränsningen i byråkratins herravälde.

Men låt oss nu återgå till Clartés teorier. Vi kan ju slå fast att profitreformen inte har ett smack med kapitalism att göra. Den var endast ett effektivare sätt, dvs under bibehållandet av byråkratins makt, att styra direktörerna efter planeringsbehoven.

Som vi redan sagt hade profiten ytterligare en funktion. Sovjet hade lämnat det stadium då investeringarna huvudsakligen betalades med det överskott som pressades ur bönderna. Vinsten blev därmed den viktigaste källan till investeringar. Ur detta följer en viss inskränkning av vad vi sa om att planen inte styrs av profiten. Planeringen kan inte ske hur som helst. Ekonomin som helhet måste gå med ”vinst”. Man kan inte spendera mer än man har. Skillnaden jämfört med kapitalismens är att inte varenda företag måste gå med vinst. I så fall råder ju värdelagen med alla dess konsekvenser. Vi skall strax se hur Clarté-ordförande i sin artikel utnyttjar detta faktum för att proklamera att värdelagen råder i Sovjet. Läsaren kan förbereda sig på en pinsam striptease. Men först några inledande kommentarer.

Styr värdelagen investeringarna?

Egentligen kan man avfärda maoisterna direkt på denna punkt, genom att hänvisa till hur begreppet värde definierades av Marx. Värde förutsätter byte, vilket i sin tur förutsätter en marknad. Men eftersom 5/6 av industriproduktionen inte säljs på marknaden utan fördelas genom planen, är det omöjligt att påstå att värdelagen råder. Detta lär oss visserligen något mycket viktigt, nämligen att maoisterna är revisionister. Å andra sidan betyder detta förstås också automatiskt att maoisterna inte fattar argumentet ovan. Därför skall vi för tillfället av pedagogiska skäl acceptera deras egen version av värdelagen, dvs rätt och slätt att investeringarna styrs av förväntade profiter och se om den håller konkret. Man kan med siffror för utvecklingen av tung och lätt industri visa att den förstasektorn ökat sin andel i ekonomin trots att den bevisligen har lägre lönsamhet än den senare.

Detta är i och för sig ett tillräckligt skäl för att avfärda maoisternas argument. Hur svarar då maoisterna på detta? I en debatt med skriftliga inlägg som pågick under hösten mellan RMF och SKUml i Västerås gavs följande svar: ”Det är självklart att tungsektorn prioriteras eftersom Sovjet är socialimperialistiskt och kämpar efter världsherravälde”. Så arbetar de förvirrade hjärnornas folk när dom ställs mot väggen. Med det svaret sågar man av den gren man sitter på. Detta är just ingenting annat än ett erkännande av att profiten inte styr investeringarna och i så fall kan landet inte vara socialimperialistiskt. Då kan man inte heller säga att Sovjet strävar efter världsherravälde i denna mening, eftersom de ekonomiska drivkrafterna bakom saknas. Enda utvägen blir nu att påstå att Brezjnev och co drivs av en abstrakt makthunger till territoriell expansion oberoende av det rådande ekonomiska systemet. Så lätt skall de inte slippa undan den här gången.

Vi skall försöka visa hur sovjetekonomins uppbyggnad i själva verket utesluter någon allmän ekonomisk lag för hur investeringarna styrs. Ingen lär kunna förklara den tunga sektorns elefantiasis med någon liten behändig nationalekonomisk lag. Orsaken ligger nämligen på det sociologiska planet. Det beror på byråkratins uppbyggnad, historia och nuvarande intressen. Frågan kommer att belysas ur olika vinklar resten av artikeln. Vi ber läsarna om en smula tålamod.

Utöver detta då? Det existerar visserligen i viss mening en förkrympt ”värdelag”. Dessutom skall vi strax se hur investeringsströmmen delvis faktiskt går tvärt emot värdelagen. Vi bortser i fortsättningen från den första ”lagen”, därför att vi redan har berört den: att investeringarna måste dirigeras så att vinsten i ekonomin som helhet kommer att räcka till nyinvesteringar. När Clarté konstaterar att vinsten i absoluta tal stiger, säger man att kapitalismen blir värre och värre. Vi påstår däremot att detta är bra. Så mycket mer kan då satsas på improduktiv konsumtion, sociala utgifter och försvaret. Ju större vinsten är, desto bättre!

Människor kommer att kunna frigöras från tråkiga industrijobb och arbetstiden för dem som blir kvar kan förkortas. Här utbrister Clarté förstås att vi måste förakta arbetarklassen. Deras ideal är uppenbarligen att vinsten skall hållas så låg som möjligt. Kina är speciellt socialistiskt eftersom vinsten t.o.m är ”negativ”. 80% av arbetsstyrkan går åt till att tillverka mat och betala överskottet som finansierar industriinvesteringarna. Vi vår efterblivenhet tror fortfarande att Marx och Lenin hade rätt när de sa att den socialistiska revolutionen syftar till att arbetarklassen snabbast möjligt skall avskaffa sig själv.

Den omvända värdelagen

Det mesta av företagens profiter samlas ihop i en pott av staten och distribueras sedan ut till de prioriterade sektorerna i form av subsidier eller lån. Under kapitalismen finns inte denna mekanism (annat än i mycket begränsad omfattning, t.ex. lokaliseringsstödet i Sverige), utan de företag som gör de största profiterna kommer att växa snabbare oberoende av om detta leder till att samhällets behov tillfredsställs. Och vad värre är, tendensen kommer att ytterligare förstärkas av att kapitalisterna drar bort sitt kapital ur låg-vinstföretag, oavsett om de är nyttiga och överför det till branscher där det är möjligt att göra överprofiter. Detta har ingen som helst motsvarighet i Sovjet. Inte nog med att värdelagen inte styr investeringarna, de kommer i själva verket att delvis gå åt motsatt håll.

Hur är det möjligt att påstå något sådant? Jo därför att sovjetekonomin inte regeras av en massa enskilda profitmaximerande kapitalister, utan av staten. Staten äger alla fabriker och ansvarar för ekonomin i dess helhet. Detta är mycket viktigt. Det är nyckeln till varje förståelse av Sovjet. Vad blir slutsatsen om en kapitalist ser att hans för samhället i och för sig nödvändiga traktorfabrik går med låg vinst eller förlust? Antingen lägger han ner och satsar sitt kapital på något lönsammare, eller också höjer han priset, men det väntar vi med en stund. Hur reagerar då planerarna om en traktorfabrik börjar släpa efter med vinsten? Jo eftersom de ansvarar för ekonomins helhet och därmed också för konsumenterna av traktorer, jordbruket, kommer slutsatsen att bli raka motsatsen till värdelagen. Man kan inte lägga ner fabriken eftersom det skulle innebära en kris i jordbruket. Istället kommer man antingen att investera i fabriken så att den går bättre och inkomsterna kommer att täcka utgifterna, eller så kommer man helt enkelt att fortsätta driva fabriken som förut och betala ut understöd. Att många fabriker faktiskt planeras att gå med förlust är något som de maoistiska kritiken av de ryska profithajarna helt har lyckats förbise.

Så till kapitalisternas alternativ till nedläggning. Här ser vi återigen hur totalt annorlunda sovjetekonomin fungerar. Visserligen kan man också i Sovjet komma att höja priset. Men eftersom planen ansvarar för hela ekonomin kan man inte låta priset på traktorer stiga så att de blir allt för svåröverkomliga för kolchoserna. Planen är lika ansvarig för jordbruket som för traktorfabriken, man har alltså inte ett dugg att vinna på att skyffla över krisen i produktionsledet på konsumenterna. Detta är rena rama vardagsmaten i det kapitalistiska systemet. Det är logiskt att bränna kött i USA för att kunna höja priset när folk svälter i Indien. De inflatoriska prishöjningarna som utmärker vårt eget land visar ju just hur krisen i produktionsledet förs över på konsumenterna.

Något klokare vad gäller värdelagens vara eller icke vara i Sovjet skall vi nu se hur Clartéordföranden i sin artikel försöker blanda bort korten för sina läsare.

Clartés bevis – en tarvlig citatbluff

Det roliga med artiklarna i SKP-pressen är att de citat man åberopar i de avgörande frågorna inte stöder analysen. (I övrigt håller man sig nog för skratt). Så var fallet med det fatala citatet om profiten som indikator, ovan. När Clartés stackars ordförande skall bevisa att värdelagen styr investeringarna i Sovjet gå han obevekligen i fällan (Clarté 5-6/74, sid 28).

Så här ser beviset ut:

”Räntabilitetsnivåns trender i olika branscher inom ekonomin ger vägledning till de centrala planerarna i deras strävan att optimera resursallokeringen på makronivå. Profiten kan sålunda utgöra den unika förbindelselänken mellan mikro och makroekonomiska intressen – traditionellt den felande länken i de socialistiska ekonomierna”. (Wilczynski: The economics of Socialism sid 50).

Men detta citat belägger ju inte alls att värdelagen styr investeringarna. I själva verket rör det sig om en citatförfalskning av den högre skolan. Vi kan formulera ett typexempel så här: I en artikel om gurkans förträfflighet plockar man in citatet ”Kalle äter en gurka”. Läser man slarvigt drar man förstås slutsatsen att Kalla insett gurkans förträfflighet. Men det är inte säkert. När man i tidskriften Clarté som sida upp och sida ner försäkrar oss om att Sovjet är kapitalistiskt, plockar in citatet ovan drar man vid en hastig genomläsning slutsatsen att den citerade ekonomen menar att investeringarna styrs mellan olika sektorer efter värdelagen. Men så står det inte! Vad som sägs står inte på minsta vis i motsättning till vår analys, att planerarna måste följa vinstutvecklingen för att veta hur mycket som skall investeras. Men inte nog med att Clarté utnyttjar ett tvetydigt citat, bläddrar man fram några sidor i boken står det klart att man ljuger medvetet också. På sid 56 och 57 finns nämligen en exemplarisk lista på argument varför profiten i Sovjet inte får förväxlas med den kapitalistiska!!

Apropå värdelagen står det så här:

”Skillnader i profitkvot avgör inte nödvändigtvis fördelningen av investeringarna. Grundläggande investeringar beslutas fortfarande centralt med hänsyn till en mängd faktorer, av vilka lönsamheten i enskilda företag och även i hela branscher i ekonomin bara är en av dem som tas i beräkning”. (Wilczynski, sid 57).

Detta kan inte missförstås. Att författaren stoppar in den lilla reservationen ”inte nödvändigtvis”, betyder bara vad vi redan upprepat till leda: planeringen kan inte ske hur som helst, investeringarna måste fördelas så att ekonomin som helhet har ett överskott. Och detta bevisar att vår egen tolkning av det citat Clarté åberopar sig på var riktig. Sedan kan man fråga sig hur en maoist kan skriva en artikel om att profiten i Sovjet bevisar kapitalism, när han läste den citerade boken. Bara två sidor efter Clartés’ citat, står att profiten i det enligt Kina socialistiska Rumänien, har samma funktion som i Sovjet! Så ynkligt! Stackars Clarté! [2]

Hur byråkratin försinkar framstegen

Produktionen i Sovjet styrs alltså inte av värdelagen. Men knappast heller av någon lag om största möjliga nytta för arbetarklassen (se bristen på konsumtionsvaror). Man skulle kunna döpa det till något i stil med lagen om minsta möjliga friktion i utvecklingen av det nuvarande systemet. Byråkratins grundläggande egenskap är konservatism. Allt roterar kring byråkratins tre defensiva behov:

1. att behålla privilegierna,
2. att försvara sig mot imperialismen
3. att successivt i jämn takt höja arbetarklassens levnadsstandard, det bästa sättet att hålla den i schack, och att eliminera källan till ekonomisk kamp.

Den nuvarande bristen på konsumtionsvaror har flera orsaker. Låt oss bara nämna ett par exempel: dels själva trögheten i byråkratin. Den har svårt att förmå sig att ändra den väl invanda prioriteringen av tung industri (som förstärks av den upplevda nödvändigheten att stärka försvaret och den repressiva apparaten). Dels för att ett språngartat höjande av levnadsstandarden vore ett mycket riskabelt företag för byråkratin självt. Om arbetarklassens ekonomiska behov ställs i centrum för planen skulle det vara svårt att undvika att även dess politiska behov började formuleras ute i stugorna. Ty vem avgör bäst klassens behov? Detta är en livsfarlig fråga för byråkratin. Därför förlägger byråkratin ekonomins centrum så långt bort från arbetarnas behov som möjligt: I den tunga industrin. En arbetarklass som i decennier vant sig vid småsvält och nöd, håller sig lugn om den får en och annan eftertraktad konsumtionsvara (hoppas byråkratin). Och klet blir fler för varje år. Med världens tyngsta industri (som aldrig kommer att skakas av kapitalismens periodiska kriser) som bas är det möjligt att långsamt höja produktionen av åtråvärda konsumtionsvaror så att arbetarklassen står och köar utanför affärerna istället för att gå på möten och diskutera för byråkratin ”farliga” frågor.

Trots allt prat om kriser är detta för byråkratin den bästa av alla världar. Kriser inom konsumtionsvaruindustrin är (bortsett från det ständiga problembarnet – jordbruket) åtminstone delvis konstgjord. Krisen inom den tunga industrin är verklig, men knappast särskilt farlig för byråkratin. Den beror delvis på att tungsektorn blivit så komplicerad, att nya mekanismer behövs för att styra den. Detta är delvis tekniska problem som kan lösas. Det är inte en kris i kapitalistisk mening – den leder till stagnation, men de befintliga fabrikerna fortsätter att tillverka sina produkter som tidigare. Skillnaden är att de nya komplicerade sektorerna inte expanderar med någon större hastighet. Frågan är väl om inte också detta ligger i byråkratins intresse. Om dess behov ligger i endast långsam ökning av den privata konsumtionen finns det ingen anledning att låta tungsektorn växa med raketfart. Det skulle bara leda till att farliga frågor skulle börja ställas. Så att även om den krypande tillväxten står i motsättning till vad byråkratin säger om en snabb utveckling, så står den ändå i fullständig överensstämmelse med dess intressen som ett konservativt, privilegierat skikt.

I det här sammanhanget är det viktigt att understryka det faktum att krisen i sovjetekonomin är av helt annan karaktär än i de kapitalistiska länderna. Den sovjetiska krisen i ekonomin beror på underproduktion och inte överproduktion som är fallet i de kapitalistiska länderna. (Detta är ytterligare ett faktum som visar på sovjetekonomins icke-kapitalistiska karaktär).

Brezjnev är ”bättre” för arbetarklassen än Stalin

Efter denna lilla översikt över ekonomins utveckling, kan vi besvara några centrala frågor. Införandet av profitindikatorn har inte förändrat planens klassinnehåll. Planekonomin tjänar – fast givetvis på ett deformerat sätt – proletariatets intressen, då som nu. Och faktiskt, om det är någon som tycker att det är intressant med sådana jämförelser, så tjänar planen idag klassens intressen ”bättre” än tidigare. Därmed inte sagt att den sovjetiska planekonomin idag tjänar arbetarklassens intressen bra. Det är inte möjligt förrän byråkratin störtats och arbetarklassen upprättat sitt direkta välde. Men faktum kvarstår. Planekonomin fungerade, ur arbetarklassens ståndpunkt, sämre under Stalin än den gör idag. Det hänger samman med att industrialiseringen under Stalin var extremt slösaktig. Den stora paradoxen är att den totala tillväxten hade blivit högre om målen satts lägre för den sektor som prioriterades – tungindustrin. En ekonomi utgör nämligen alltid en helhet. Stalin struntade totalt i det och överbetonade den tunga industrin på ett fullständigt huvudlöst sätt. De övriga sektorerna förtvinade. Jordbruket ruinerades totalt, som vi redan konstaterat. Den lätta konsumtionsvaruproducerande industrin fick under Stalin blott en sjättedel så mycket pengar som den tunga sektorn. Medan arbetarklassens majoritet i våldsam takt byggde upp den tunga industrin, ökade tillgången på konsumtionsvaror mycket långsamt. Per arbetare sjönk den t.om tidvis under tsartidens nivå. Och när levnadsstandarden sjunker, sjunker också motivationen att arbeta. Samma sak för bönderna. Varför odla mer när det inte fanns några industrivaror att köpa för pengarna?

Ryssland var vid sekelskiftet världens största spannmålsexportör (Dobb: Soviet Ekonomic Development, sid 39). Under Stalin sjönk jordbruket ned i en permanent kris som än idag inte lösts och som tvingar byråkratin att importera jordbruksprodukter.

Därför är det möjligt att påstå att tillväxttakten skulle ha blivit högre om målen satts lägre för den sektor som verkligen expanderade och investeringarna fördelats på ett mer harmoniskt sätt. Mao insåg detta. Industrialiseringen i Kina har påbörjats utan att föra krig mot bönderna (om vi bortser från det Stora Språnget).

Här skall vi passa på att ge en känga åt Ticktins artikel där det sägs att slöseriet i Sovjet ökar jämfört med tidigare. Detta är absurt. Där kan man bara hamna om den ekonomiska analysen reduceras till ett torftigt statistiskt rabblande. Ty efter några genomläsningar av hans artikel har vi inte hittat något vettigt argument för att slöseriet verkligen skulle öka. Därav sluter vi oss till att han måste utgå från det banala faktum att industrin växer långsammare än under Stalineran. Men det bevisar inget om ökat slöseri.

Det är klart som korvspad att tungsektorn kunde expandera enormt snabbt när tillväxten bekostades av ruinerade bönder och arbetare som fick sänka sin levnadsstandard. Att den procentuella tillväxten idag är lägre i Sovjet beror bl.a på att man försöker få alla sektorer att expandera samtidigt, utan att det sker på bekostnad av någon av dem. Byråkratin försöker tillämpa optimal planering, som det brukar kallas.

Slöseriet minskar alltså. Men därmed inte sagt att det skulle vara tillräckligt lågt. Det kommer alltid att slösas enormt så länge inte arbetarklassen har den direkta makten.

Den bild Ticktin tycks ha av reformerna är lite konstig. På ett ställe säger han att det finns ett enormt slöseri med metall i den sovjetiska industrin. Detta vilar på den tvivelaktiga premissen att direktörerna skulle vilja tjäna så lite som möjligt. Men själva beviset är ännu underligare. Han ger statistik på att industrin i USA använder en mindre del metall än den sovjetiska. Men varför jämföra med USA? Det är ju ABC till och med bland liberala kritiker av USA-kapitalismen att det används alldeles för lite metall, dels för att det är billigare, dels för att varornas livslängd inte skall bli för lång (se t.ex. Vance Pachards ”Skrotmakarna”). Här tycks alltså Ticktin förneka att reformen överhuvudtaget ägt rum. Men i sin artikel om de sovjetintellektuella som finns i samma nummer av FI ges reformerna en helt annan innebörd. De var ett försök att införa marknadsekonomin, dvs inget mindre än en kontrarevolution! Den misslyckades, säger han. Det var väl tur det.

Som sovjetekonomin fungerar idag finns det alltså ett band mellan arbetarklassen och dess arbete i industrin som saknades på Stalintiden. Levnadsstandarden har ökat stadigt. Därför påstår vi att planen idag bättre svarar mot arbetarklassens behov än tidigare. Men bevisar detta något om planens klassinnehåll? Även under kapitalismen kan ju levnadsstandarden stiga. Detta är en skenfråga. Det finns inga ekonomier i allmänhet. De fungerar alla i ett historiskt sammanhang. Utan planekonomi skulle det varken finnas industri eller proletariat i Sovjet. Förmodligen skulle det inte ens finnas något Ryssland på kartan. Imperialisterna skulle ha delat upp det i en massa lagom lätthanterliga nykoloniala småstater.

Det industriella uppbygget på 30-talet hade varit omöjligt i ett Ryssland som hade varit inlemmat i den kapitalistiska världsmarknaden. Förhållandena är desamma idag. Industrin skulle rasa ihop som ett korthus och företagsledarna plötsligt fick möjlighet att välja mellan att köpa maskiner från väst eller från ryska företag. De skulle då alltid välja dem från väst, av det enkla skälet att de både är bättre och billigare. Innebär detta att planekonomin är sämre? Återigen kan frågan bara besvaras genom att den ses i sitt historiska sammanhang. I de imperialistiska staterna har industrialismen pågått i över 100 år, i Sovjet i tre decennier. Minst tio år måste räknas bort för andra världskriget och återuppbyggnadsperioden. Även om planekonomin i princip är ett mer avancerat system än kapitalismen kan man inte kräva att produkterna efter så kort tid skall ligga i nivå med väst. Men det är förstås inte bara fråga om en kortare period av industrialism, en stor del av planens fördelar har också gått förlorade genom byråkratins herravälde. Som vi redan sett gjorde det ursprungliga belöningssystemet att företagsledarna inte var intresserade av kvalitet. Detta ändrades delvis i samband med profitreformen. Man mäter inte längre bara antalet tillverkade produkter. Man mäter antalet som kan tas i bruk av konsumenterna. Och detta tror SKP är kapitalism! Att effekterna av detta inte slagit igenom beror på att reformen som beslutades 1965 genomfördes ytterst långsamt. Enligt Alec Nove hade inte mycket hänt så sent som 1969. Det är oklart om reformen ännu idag trätt ikraft i alla sektorer.

Ett tredje skäl förutom den korta tid systemet fungerat och den byråkratiska degenereringen är terrorn. Den drabbade inte bara arbetarklassen utan också byråkratin självt. I sin iver att förhindra uppkomsten av sammansvetsade intressegrupper av vilket slag det än vara må, raderade Stalin först ut det gamla bolsjevikpartiet. Själv skapade han sig sedan en ställning som en sorts vågmästare ovanpå de olika grenarna av byråkratin. Utrensningarna riktades mot alla delar av denna, inklusive den ekonomiska ledningen. De tre portalfigurerna för det industriella uppbygget eliminerades en efter en: Ordjonikidze (minister för den tunga industrin), Pjatakov (den förres ställföreträdare) och plankommissionens ordförande i elva år Vossnesenskij.

De ekonomiska ministeriernas chefer sköts på löpande band: Rukhimovitj (försvarsindustrin), Ljubimov (lätta industrin), Lobov (livsmedelsindustrin), Veitser (inrikeshandeln), Khalepskij (kommunikationerna), Khalmanovitj och därefter Demchenko (statsjordbruket), Ukhanov (småindustrin), Pakhomov (vattentransporter), Bruskin (verktygsmaskiner), Lukashin (byggnation), Marjasin ( bankväsendet), Popov (jordbruket). Av planeringsexperterna sköts gräddan: Mezhlauk och hans efterträdare Smirnov (ordförande i plankommissionen) samt vice ordförande Kviring (Roy Medvedev: Let History Judge, sid 197.)

Observera att detta bara gäller ministeriernas toppar och inte vad som hände längre ned. Vi nöjer oss med ett exempel: 1940 hade av 151 direktörer i större anläggningar för ståltillverkning 62 arbetat mindre än ett år, 55 mellan ett och två år. (Medvedev s. 230).

De som byggt upp planekonomin avslöjades alltså plötsligt i skenrättegångar som kapitalistagenter. De som samlat erfarenhet av den första tidens planering fick aldrig chansen att omsätta den och korrigera misstagen. De ruttnade i massgravarna istället. Här har vi en del av förklaringen till ekonomins nuvarande efterblivenhet. Utrensningarna av de bästa begåvningarna i ekonomin bidrog till att permanenta den första tidens enorma betoning på tung industri. Denna var nödvändig i början: för att kunna bygga upp någon industri överhuvudtaget måste man lägga en grund av stålverk, kraftverk etc. Men efter inledningsfasen blev som vi redan konstaterat denna avvägning en hämsko. Stalin med sin amatörmässighet permanentade en politik som var riktig bara i en mycket speciell situation. Ännu idag fortsätter byråkratin att in absurdum upprepa denna formel för utveckling som lanserades på 20-talet. Och av vilka, om inte vänsteroppositionen? Stalin lärde sig delar av dess teorier, men inte förrän det nästan var för sent – under kulakernas spannmålsblockad i slutet av 20-talet . Men även då var Stalin en dålig elev.

För det första förstod han och hans gelikar aldrig vänsteroppositionens program i dess helhet. Det enda man förstod var behovet av en snabb industrialisering. Och de metoder man då använde sig av var i många avseenden raka motsatsen till de som vänsteroppositionen förespråkat.

För det andra fortsatte man den i början nödvändiga satsningen på tung industri in absurdum. Det Stalin lärt blev till slut en tragisk parodi av vänsteroppositionens ekonomiska program. Tung industri, mera tung industri, ännu mera tung industri! Detta stalinistiska tänkande har de byråkrater som idag styr den sovjetiska planeringen fortfarande inmonterat i ryggmärgen. Försöken att vrida utvecklingen rätt igen bromsas av hela apparatens struktur. Resultatet har blivit en ekonomi som satt världsrekord i stålproduktion (över 100 milj ton per år), men som tillverkar så lite konsumtionsvaror att arbetarna förödmjukar sig för första bästa turist och betalar nästa vad som helst för en cigarettändare.

Slöseriets ekonomi?

Hur skall man då värdera den väldiga tunga industrin i Sovjet? Ticktin karaktäriserar den som slöseri rätt och slätt. Det är fel. En reaktionär svensk ekonom, Silverstolpe, träffar bättre då har säger att den är en form av tvångssparande. Den tunga industrin kan nämligen i framtiden tjäna som bas för upprättandet av en enorm konsumtionsvaruindustri. Om man tänker sig denna i proportion till dagens tungindustri skulle Sovjet har världens högsta levnadsstandard. De arbetargenerationer som slitit i den tunga industrin sedan 30-talet har inte fått ut vad de förtjänat i konsumtion. Det mesta har istället gått till att betala nya maskiner. Det är i denna mening som den stalinistiska industrialiseringsmetoden varit ett jättelikt tvångssparande: konsumtionsökningarna skall komma i framtiden. Blir det under byråkratins ledning kommer det att ske långsamt. Detta p g a samhällets bräckliga struktur. Blir det under arbetarklassens ledning kommer det att kunna ske språngartat.

Kommande ekonomiska reformer

Det blir naturligtvis flera ekonomiska reformer i Sovjet. Man kan dela in dem i tre grupper:

a)   förbättringar av planeringen

b)   dåliga marknadsreformer, och

c)   goda marknadsreformer (som ”marknadsreformer betecknar vi för enkelhetens skull varje form av ”lån” av mekanismer ur den kapitalistiska ekonomin. Profitreformen skulle alltså räknas hit även fast den inte har något med marknaden att göra, det är fråga om ett borgerligt fördelningssystem).

En fjärde typ av reformer skulle vara rent ideologiska reformer som inget förändrade i sak. Låt oss utveckla detta mera i detalj:

1. Förbättringar av planeringen

Ansträngningarna att förbättra själva planeringsmetoderna kommer förr eller senare att ge utdelning. Bättre datamaskiner som gör planeringsprocessen rationellare kommer. Säkert lika viktigt är de matematiska ekonomernas arbete på nya sätt att beräkna och reglera sambandet mellan olika produktionsenheter. Om den här typen av förändringar av ekonomin är inte mycket mer att säga än att de är positiva och även kommer att kunna användas av arbetarklassen efter det byråkratin störtats.

2. Dåliga marknadsreformer

Detta är en föga kontroversiell förutsägelse, eftersom den maoistinfluerade vänstern tror att alla marknadsreformer är dåliga. En dålig reform är en reform som försvagar planeringen och ger direktörerna mer makt. Smärre eftergifter av detta slag är troliga. Men några mer grundläggande maktförskjutningar inom byråkratin till direktörernas fördel är inte att vänta. Detta är förstås bara ett påstående. Argumentet – en sociologisk analys av byråkratin– kommer i den tredje delen av denna artikel

3. Goda marknadsreformer

En het potatis! Hur kan några marknadsreformer vara goda? Detta kräver en mer ingående behandling.

I Mandels artikel i FI 3/73 finns en skenbar motsägelsefull syn på marknaden i Sovjet. Å ena sidan säger han att planering och marknad är varandras motsatser, att de representerar skilda klassintressen. Det är riktigt. Å andra sidan säger han att det är bra att använda sig av marknad för fördelning av konsumtionsvaror så länge det inte finns ett överflöd. Det är också riktigt. Den enskilde sovjetmedborgaren vet naturligtvis bäst själv om det är ett par vantar eller en ny kastrull han behöver. Försökte man centralplanera den individuella konsumtionen med ransoneringskort skulle det, precis som kamrat Mandel säger, uppstå en marknad ändå. Den som fick en kastrull men behövde vantar skulle leta rätt på någon som han kunde byta med.

Mandels argument för varför det är bra med en marknad för konsumtionsvaror verkar alltså vattentätt. I så fall måste det vara något galet med påståendet att det råder en kategorisk motsättning mellan plan och marknad. Det är det också, som vi såg i analysen av ”profitreformen”. Motsättningen är alltså högst relativ. Detta är viktigt att inse för att man ska kunna göra en riktig värdering av kommande reformer. Utgår man från att plan och marknad står i ett absolut motsatsförhållande blir varje utvidgande av marknaden en försvagning av planen, och därmed också av proletariatets diktatur. Den starkaste planhushållningen i ett övergångssamhälle där det råder knapphet på konsumtionsvaror är alltså den där marknaden används i viss utsträckning. Närmare bestämt till distributionen av konsumtionsvaror, säger Mandel. Vad är det då som säger att det är just den avvägningen mellan plan och marknad som är bäst? Det kanske är riktigt för ett övergångssamhälle som styrs demokratiskt av arbetarklassen. I Sovjet då?[3]

Alla nödvändiga ekonomiska beslut kan inte fattas av planeringsmyndigheterna, de kan bara reglera ekonomin i stora drag. Hur mycket som kan styras direkt beror på hur snabbt man får in information och kan omvandla den till instruktioner. Utöver en viss punkt, som alltså beror på hur snabbt planeringen kan ske, kommer i själva verket alla ansträngningar att göra planen exaktare och bättre att ha rakt motsatt effekt. Medan man planerar förändras verkligheten, och ju längre tid det tar desto sämre kommer planen att stämma. Den perfekta planen är en utopi.

Hur skall man då fylla igen de oundvikliga hålen i planeringen? Det finns två olika svar. Precis som i fråga om löneformerna, ett svar för den demokratiskt styrda arbetarstaten och ett för den byråkratiskt degenererade.

I det första fallet kommer man, med aktivt deltagande av arbetarmassorna, att försöka fatta de beslut som faller utanför planen så att de så bra som möjligt stämmer överens med det som står i själva planen. Detta för att det leder till minsta möjliga slöseri.

I Sovjet då? Direktörerna kommer, som vi redan sett, att fylla ut hålen på sitt eget sätt. På Stalintiden fanns ett enormt slöseri beroende på att det var så få beslut som fördes ut genom planen och därigenom så många som direktörerna fattade till sin egen fördel. Nu kanske någon drar slutsatsen att lösningen är att mångdubbla antalet planindikatorer, dvs måttenheter som mäter planuppfyllanden. Men det hjälper inte. Faktum är att antalet indikatorer var oerhört mycket större på Stalintiden. I början av 50-talet innehöll planen närmare 10.000 indikatorer. 1965 fanns i genomsnitt 500 för varje företag. Idag finns i allmänhet bara 8 st. Ändå fungerar systemet bättre idag. Haken är att det kvittar hur många instruktioner man skickar ut om man inte ser till att direktörerna tjänar ekonomiskt på att följa dem. Stalin hade egentligen kunnat skrota alla 9.999 indikatorerna, utom den enda som bonussystemet baserades på, tillverkad kvantitet av en viss produkt.

Här ser vi hur galet man kan komma med en mekanisk tillämpning av motsatsförhållandet plan–marknad. Ju intensivare det borgerliga prestationslönesystemet tillämpas på direktörerna, dess bättre fungerar den byråkratiserade planhushållningen, och inte tvärtom. ”Profitreformen” var ett exempel.

Ett annat exempel på mekanismer lånade från marknadsekonomin är införandet av lån med ränta till investeringarna, istället som tidigare gratis utdelning av maskiner. ”Profitreformen” skapade ett intresse hos direktörerna att använda fabrikerna så effektivt som möjligt. Nu dras planens skruvar åt igen, fast från andra hållet. Kommer inte en maskin till produktiv användning, kommer räntan på lånet från statsbanken att dras av från fabrikens vinst. Därmed minskar också direktörernas bonus. Felet på reformen är att räntan satts för lågt, bara några procent, Den hör höjas så långt det är möjligt utan att man avskräcker från investeringar. För SKP är detta naturligtvis bara ett nytt bevis på hur kapitalistiskt Sovjet är.

En annan reform i ”kapitalistisk” riktning brukar av byråkratin sammanfattas som ”ökad självständighet” åt företagen. Därav drar SKP naturligtvis slutsatsen att målet är att företagen ska bli helt självständiga.

Vad byråkraterna avser är att reducera antalet planindikatorer. Tidigare vräkte man ut massor av detaljerade instruktioner över hur en viss produkt skulle se ut. Efter 1965 skars antalet drastiskt ner. Planen preciserar endast hur en produkt ska se ut i stora drag. Detta kompletteras med ett krav: är den fabrik som skall använda en viss maskin missnöjd kommer inte planen för tillverkaren att räknas som uppfylld. I så fall kan direktören säga adjöss till sin bonus. Resultatet blir att tillverkaren tvingas hålla intim kontakt med den som ska använda produkten. De får lösa de konkreta tekniska problemen tillsammans. Av detta drar SKP slutsatsen att marknadsrelationerna håller på att upprättas. Fel igen! Faktum är att som vid första påseendet kan verka som en reform som leder till minskat inflytande för planen, i praktiken har motsatt effekt: Centraliseringen ökar. Förutsättningen för en effektivt fungerande centralism är ju att centrum avlastas från rutinuppgifter som kan lösas bättre lokalt. Skräckskildringar om slöseriet under Stalins tid brukar ofta peka på att alltför avancerad utrustning användes för enkla arbeten. Det berodde bl.a. just på att planerarna inte hade tid att kontrollera exakt vilken modell av en viss maskin som behövdes. Detta bortfaller genom denna reform i kombination med ”profitreformen” som har samma effekt. Används en dyrare maskin höjer det fabriksanläggningens värde och minskar därmed vinsten omräknad i procent.

Denna decentralisering av beslut kommer att fortsätta ganska länge utan att planeringen skadas. Ett av de största felen med den stalinistiska planeringen var just övercentraliseringen. Eftersom Stalin, med all rätt, misstrodde direktörerna drog han slutsatsen att centrum borde försöka fatta så många beslut som möjligt. Detta är vad en del sovjetekonomer brukar kalla ”armémodellen”. Centrum kunde inte lösa alla problem på en gång. Därför koncentrerade man sig på att driva olika ”kampanjer” mot de flaskhalsar som uppstod. Vissa sektorer blev tidvis utsatta för en enorm uppmärksamhet och hjälptes upp på de övrigas bekostnad. Enda orsaken till att detta kunde fungera var att Sovjet var så stort. Det fanns många stötdämpare. I sista hand fanns 100.000.000 bönder som fick betala förlusterna.

Det finns fortfarande massor av beslut som med fördel skulle kunna decentraliseras. De investeringar som alltid måste göras för att hålla den planerade produktionen igång regleras bäst på det lokala planet. Det räcker om centrum styr de stora och långsiktiga investeringarna.

De tre exempel vi tagit upp på reformer som bedömda utifrån den klassiska motsättningen plan-marknad leder till slutsatsen att planeringen försämras, utgör inte någon fullständig lista. Det finns fler. Det som mest strider mot den ortodoxa synen på hur en planekonomi ska fungera är utvidgandet av marknaden till delar av produktionsmedelsindustrin. Den omfattar visserligen inte mer än någon procent av den totala tillverkningen. Men det är en mycket strategiskt belägen procent.

En plan kan aldrig, hur exakt den än är, förutse när en maskin går sönder. Dyrbar tid går förlorad om man skall behöva ta kontakt med Moskva för att få den ersatt. Moskva får sedan i sin tur skicka en order till tillverkaren, som naturligtvis kommer att ge den låg prioritet, beroende på att själva planen måste uppfyllas i första hand. För att lösa problemet upprättades det efter 1965 ett antal försäljningsställen för produktionsmedel. Dit kan fabriken vända sig direkt för att få en enskild maskin som behövs för att uppfylla planen. Bra eller dåligt? Bra så länge handeln är av begränsad omfattning. Då verkar den stärkande på planhushållningen, eftersom centrum avlastas rutinbeslut och kan ägna sig åt sina egentliga uppgifter.

Exemplen ovan på ”marknadsreformer” visar hur dialektiskt förhållandet är mellan decentralisering och centralisering. Vissa typer av decentralisering leder till ökad centralisering och bättre planering. Vissa, men inte alla. För oss gäller det att avgöra av vilken typ de kommande reformerna är. Vi kan inte mekaniskt dra slutsatser utifrån förhållandet plan-marknad. Slutligen kan man bara varna för den fjärde typen av reformer. Det gäller inte bara att se vad en reform gäller på papperet. Det gäller att se vad som ändras i praktiken. Man kan t.ex. genomföra reformer som inte ändrar i sak och vars ända syfte är ideologiskt. Under Stalintiden sattes t.ex. industripriserna långt under de verkliga kostnaderna för att den ohyggligt dyrbara industrialiseringen skulle framstå som billigare än den var. Förlusterna betalades som vi nämnt tidigare av bönderna och arbetarna. Dessa pengar är vad som i marxistisk ekonomi kallas överskottsprodukt. Stalin slöt cirkeln som började med den undervärderade industrin genom att proklamera att någon överskottsprodukt inte existerade i Sovjet. Därigenom kunde industrialismen i de lärda ekonomernas verk framställas som en harmonisk produkt av sovjetekonomin, när dem i själva verket var resultatet av de mest ohyggliga uppoffringar, en nedpressning av arbetarnas levnadsstandard tidvis under tsartidens nivå och en total ruinering av bönderna. Vilka typer av rent ideologiskt motiverade reformer som kommer (om det nu blir några) är inte så lätt att säga. Det är väl bara att försöka hålla korpgluggarna öppna och vänta.

Det finns naturligtvis en oändlig mängd synpunkter på sovjetekonomin som borde dras fram. Men det får räcka så här. Vi skall ta och skölja ner detta kruttorra ämne med lite utrikespolitik. Frågan som ställdes i inledningen var alltså om Sovjets utrikespolitik genomgått någon grundläggande förändring sedan Stalin.

Del 2 – Utrikespolitik

Våra kollegor inom SKP är inte bara sysselsatta med att gnugga de marxistiska analysverktygens eggar med sandpapper. De tillverkar bumeranger också. Ty det är just vad supermaktsteorin är, förutom att den självklart är en rutten vägvisare i nuet. Projicerar man den på det förflutna hamnar man raskt upp till slipsknuten i självmotsägelser. Idag finns två ”supermakter”. Måttet på dessa busars djävlighet är uppenbarligen storleken. Ändå får man leta förgäves i Lenins skrifter efter nån sådan supermaktsteori under perioden före första världskriget, då England kontrollerade en fjärdedel av jordens yta. Mycket mer alltså än Sovjet kontrollerar idag. Dessutom hade England nästan total hegemoni på världshaven, något som varken USA eller Sovjet har idag. Om Kina stöder EG mot Sovjet, borde då inte Lenin ha stött Tyskland mot England i första Världskriget?

Ännu märkligare blir det hela om man går tillbaka till mongolväldets dagar. Här har vi det första exemplet på en stormakt som gjorde anspråk på herravälde i den

större delen av den asiatiska landmassan och trängde långt in i Europa. Betraktat med supermaktsteorins brillor borde Kina fördöma mongolerna och hylla slavernas heroiska självständighetskamp. Nu råkar det vara precis tvärtom. Kina hyllar Djingis Khan och ”supermakten” Sovjet hyllar slaverna. (Harrison Salisbury: The Coming War between Russia and China).

Men låt oss återvända till vårt egentliga ämne, Sovjet. Det går nämligen alldeles utmärkt att bevisa att Stalins Sovjet var en ”supermakt” med de definitioner som SKP ger. De Stalinister som med all rätt fördömer ockupationen av Tjeckoslovakien 1968 kan bara göra det genom att totalt förtränga Sovjets utrikespolitik under Stalintiden. Vad som hände i Tjeckoslovakien var ju trots allt inte en offensiv operation, det var ett försök att hålla ihop ett sönderfallande välde. Att Brezjnev i motsats till Stalin inte lyckats lägga en kvadrattum till Sovjets territorium beror inte på att han är snällare än sin farfar på tronen, utan på att dagens styrkeförhållande inte tillåter det. Det gjorde däremot Stalintidens. Och Stalin sumpade inte tillfällena. Med ”anfallskrig” lade han under sig främmande territorier i fem fall (delar av Kina 1929, delar av Finland 1940, Öst-Polen och Bessarabien 1939 och de baltiska staterna 1940) och i ett fall genom diplomatiskt köpslående med de imperialistiska stormakterna (delar av Kina genom Jaltaavtalet 1945).

Innan vi går in på dessa exempel i detalj måste en sak sägas för att förebygga missförstånd. Vi är inte i princip emot att en arbetarstat med sin armé tränger in i ett annat land. Det avgörande kriteriet är vad arbetarklassen i det anfallna landet tycker. Är den positiv till militär hjälp utifrån, t.ex. om den lever under eller hotas av fascistisk repression är det fritt fram. Men finns det inget brett stöd hos arbetarklassen kommer ett anfall bara att bli vatten på borgarnas kvarn. Mer idealiska tillfällen att sprida nationalism och antikommunism inom arbetarklassen än de fem uppräknade fallen ovan lär vara svårt att hitta. Ytterligare en precisering av vår ståndpunkt i frågan är nödvändig. Det gäller revolutionen från ovan i Östeuropa efter kriget. Att dessa måste ockuperas för att de fascistiska angriparna skulle kunna krossas är självklart. Arbetarklassens inställning i dessa länder var av mindre betydelse. Det hade ju varit absurt att hjälpa till att återupprätta den borgerliga diktaturen när den väl en gång hade krossats av Röda Armén. Däremot finns det all anledning att kritisera de konkreta genomförandet av de byråkratiska revolutionerna i Östeuropa. Inga försök gjordes för att initiera och uppmuntra arbetarråd. Tvärtom, rådsmakten fördömdes öppet. I en proklamation från KPD i juni 1945 lät det så här:

”Vi är av den uppfattningen att det är fel att påtvinga Tyskland sovjetsystemet eftersom detta inte motsvarar de nuvarande utvecklingsbetingelserna (hur visste de det när de inte ens hade försökt/vår anm)....Vi är mera av uppfattningen att de skilda intressena hos det tyska folket (ha!) i dagens tyskland föreskriver en annan väg och i stället upprättandet av en anti-fascistisk demokratisk regim, en parlamentarisk demokratisk republik med alla demokratiska fri- och rättigheter för folket.” (Revolutionäre Deutscher Partei Programme, Berlin DDR 1967, sid 196).

Denna klassamarbetssmörja kröntes med kommunistpartiets sammanslagning med ett borgerligt arbetarparti, socialdemokraterna. KPD plus SPD = SED (Tyska Socialistiska enhetspartiet); det var formen för stalinisternas ruttna Tysklandspolitik. Att sen kapitalismen krossades och en planekonomi upprättades berodde inte så mycket på omsorg om arbetarklassen utan på att det var det enda sättet att integrera Östeuropa med Sovjet.

Timningen av de byråkratiska revolutionerna är intressant, de kom först efter det stalinisterna kastats ut ur folkfrontsregeringarna i Frankrike och Italien (Horowitz: Kontrarevolution sid 21). När man nu ändå var tvungen att störta kapitalismen rent byråkratiskt, kunde man väl ha gjort det med en gång utan att först ha en period med folkfronteri och klassamarbete där Röda Armén och de två stora arbetarpartierna tog ansvar för kapitalismen! Stalinisterna valde som vanligt den för arbetarklassen mest demoraliserande vägen.

Varför höll man kapitalismen vid liv så länge? Det var inte enbart av rent tekniska skäl, som i Sovjet självt under NEP-perioden. Ända fram till sin död arbetade Stalin på att återförena Tyskland under en, som det hette, neutral regering (dvs kapitalistisk) utan armé och med ett minimum av industri. Detta var inte bara en good-will-gest gentemot imperialistvännerna USA och England. Europas största industriella centra låg ju i Tysklands västra del. Om dessa områden förblev under imperialisternas kontroll (som de gjorde genom den militära ockupationen direkt efter kriget) rådde inget tvivel om att industrierna skulle byggas upp igen och åter bli en vapensmedja för nya krig.

Det Sovjet skulle betala för att få imperialisterna att avstå var åtskilligt lägre. Östtyskland hade en betydligt blygsammare, om ens hälften så stor, industri.

Rent militärstrategiskt var priset för Stalin inte heller speciellt högt. Han skulle ju fortfarande ha Polen som en buffertzon mot väster. Stalins upprepade inviter fortsatte på våren 1953 av kronprinsarna Malenkov och Molotov. Imperialisterna visade inget större intresse för förslaget. De förstod att värdera Ruhr-distriktets betydelse för återuppbyggnaden av Västeuropa. Efter det stora arbetarupproret i DDR den 16 juni 1953 utmanövrerade Chrusjtjov och militärerna Malenkov. (Se förra numret av FI). Redan den 17 juni avsattes Berija med hänvisning till att han velat återlämna Östtyskland till kapitalismen, vilket stämde bra med sanningen. Samma anklagelse kunde lika gärna riktats mot Malenkov eller Stalin för den delen. Därmed var den märkliga teorin om en ”neutral regering” som bas för återförenandet av Tyskland öppet misskrediterad. Ett typiskt uttryck för Chrusjtjovs revisionism, eller vad tycker SKP? (Eckhoff: ”Die Nationale Frage in Deutschland”, die Internationale nummer 5, sid 49). I de följande avsnitten skall vi närmare titta på Stalins utrikespolitik under och efter andra världskriget. Vi lämnar alltså kriget mellan Sovjet och Kina 1929 åt sitt öde – den som är specialintresserad av ämnet kan ju själv studera frågan. Orsaken till att vi koncentrerar oss på perioden f o m 1939 är att det var under denna period som de nuvarande gränserna och relationerna mellan ”östblocket” och den övriga världen växte fram.

Stalin och Hitler delar upp Europa och Asien 1939

Den 23 augusti 1939 undertecknades en nonaggressionspakt mellan Sovjet och Nazityskland. Denna åtgärd från Stalins och Co:s sida kan inte i och för sig betraktas som klandervärd, eftersom en icke-angreppspakt innebar att Sovjetunionen fick en förlängd tidsfrist för att förbereda sitt försvar. Trotskij och 4:e Internationalen försvarade därför också denna överenskommelse i princip (I praktiken förlorade dock Sovjet på fördraget, eftersom Hitler fram till angreppet 1941 lade under sig hela Västeuropa med vidhängande industriella resurser, samtidigt som den vänstra fronten kunde likvideras och de tyska trupper som legat bundna där kunde förflyttas österut.)

Vad den trotskistiska världsrörelsen dock inte kunde försvara var en lång rad omständigheter kring och följder av detta avtal. Detta gäller exempelvis den 29 september signerade ”tysk-sovjetiska gräns- och vänskapspakten”, liksom alla de hemliga fördrag som samtidigt undertecknades om uppdelningen av Östeuropa och Asien mellan de bägge staterna (Allard: Stalin och Hitler, en studie i sovjet-rysk utrikespolitik, sid 188-190).

Finland, Baltikum och halva Polen tillföll Sovjet. På Balkanhalvön lämnades ingen närmare precisering, utom att Bessarabien, en del av dåvarande Rumänien, gick till Sovjet. Även om inga överenskommelser tycks ha gjorts för Balkan i övrigt så är de broderliga relationerna mellan Stalin och Hitler tydliga. Stalin fördömde nämligen inte Hitlers anfall mot Jugoslavien. Han nöjde sig med att publicera en notis om det på sista sidan i Pravda. (Medvedev: Let History Judge, sid 499). Längre fram slöts nya fördrag där Tyskland tillerkände Sovjet Bosporen och Dardanellerna, utfarten till Medelhavet. Sovjetiska krigsfartyg skulle nu tillåtas fritt utpassera. Tydligen förberedde Stalin att bygga upp en medelhavsflotta, av den typ som SKP så energiskt fördömer Brezjnev för.

Hitler accepterade Sovjetunionens ”rätt att expandera söderut” mot Indiska Oceanen, dvs erövra Indien och Persien (Allard sid 264). Detta framstod inte då som lika fantastiskt som det kan göra idag. Helt ovetande om det hemliga avtalet skrev Trotskij ungefär samtidigt en artikel där han säger att en sovjetisk invasion av Indien kunde vara att vänta i framtiden.

De diplomatiska fördragen kompletterades med handelsavtal där Sovjet erbjöd sig för Hitlers räkning att köpa upp militära förnödenheter på världsmarknaden som de övriga imperialistländerna vägrade sälja till Tyskland. Till detta lades så det vidrigaste av allt, en avveckling av all fientlig propaganda på båda håll

I ett offentligt tal i slutet av augusti (av Molotov, publicerat i Pravda 1 september) signalerades denna vändning i följande ordalag: ”man måste erkänna att det även i vårt land funnits en del kortsynta människor som dragits med den överförenklade antifascistiska propagandan...”

Följden av detta blev att den anti-fascistiska propagandan avblåstes, både i Sovjet och via Kornintern. Det fick t o m sådana resultat att Berija skickade en order till koncentrationslägren, som förbjöd vakterna att använda ordet fascist som skällsord mot fångarna. Den ordern annulerades 1941. (Medvedev, s. 443). I samband med fördragen utlämnades också tusentals tyska kommunister, som flytt från Tyskland vid Hitlers makttillträde. Men det gällde förstås inte för sådana som Walter Ulbricht.

Men inte nog med det. I ett tal som hölls 2 månader senare (31 oktober) sade Molotov bl.a följande:

”I samband med dessa viktiga förändringar i den internationella situationen är det uppenbart att vissa gamla formler, vilka vi ännu för inte så länge sedan använde – och som så många vant sig vid – föråldrats och idag inte kan tillämpas... Det är t.ex. bekant att sådana begrepp som ‘aggression’ och ‘aggressör’ under de sista månaderna erhållit ett nytt konkret innehåll, fått en ny mening. Det är inte svårt att gissa att vi idag inte kan använda dessa begrepp i samma mening, som låt oss säga, för tre- fyra månader sedan. Om man håller sig till Europas stormakter, så befinner sig Tyskland idag i läget av en stat, som strävar till snarast möjliga slut på kriget och till fred. Medan England och Frankrike som ännu igår larmade mot aggressionen, är för krigets fortsättande och mot fredsslut. Som man ser förändras rollerna”. (Molotov: Om Sovjetunionens utrikespolitik, sid 4-5).

Genom att på detta sätt demagogiskt utnyttja det faktum att Hitler efter ockupationen av Polen givetvis inte hade något emot att få ett litet andrum för att ta ny sats, försökte således Molotov få det till att Hitler var en fredsälskare. I samband med detta beordrades också Kominternpartierna att angripa England och Frankrike istället för Nazityskland.

Låt oss ta ytterligare ett exempel på Molotovs argumentation mot de blivande ”allierade” och ”fredsälskande” imperialisterna:

”Hitlerismens ideologi kan, liksom varje annat ideologiskt system, erkännas eller förkastas –det är en sak som gäller politiska åsikter. Men varje människa begriper att en ideologi inte kan förintas med våld, att man inte kan göra slut på den genom krig. Därför är det inte bara absurt utan rent av brottsligt att föra ett sådan krig som ett krig för ‘hitlerismens förintande’, maskerat med den falska flaggan av kamp för demokratin” (Samma arbete, s 6)

Är det så underligt att det blev en förvirring hos kommunistpartierna och arbetarklassen världen över? [4]

Låt oss övergå till de territoriella överenskommelserna mellan Stalin och Hitler. Fanns det några folkrättsliga grunder för uppdelningen som gav Stalin rätt till de nämnda områdena? Svaret är nej. De flesta hade visserligen tillhört Ryssland under tsartiden, men det är ju inget argument. I så fall borde man ju stödja Englands rätt att återfå Indien etc. Den halva av Polen som erövrades 1939 hade tillhört Ryssland fram till 1920 års krig. Den befolkades av ukrainare, men denna är ju bara en av många förtryckta nationella minoriteter i Sovjet. Stalin hade ingen rätt att köpslå med dem. (I samma veva skrev Trotskij en artikelserie som försvarade ett fritt och självständigt arbetarnas och böndernas Sovjetukraina).

När de ryska trupperna trängde in i Öst-Polen möttes de av samma motstånd från den ukrainska befolkningen som tidigare visats mot de polska ockupanterna. Väpnade nationalistiska motståndsgrupper opererade i området ända fram till 1961! (Ivan Dzyubas: Internationalism or Russification?, sid IX).

För att inte göra polackerna alltför sura gav Stalin dem 1945 en något mindre bit av Östtyskland. Polens territorium försköts alltså västerut och krympte med ca 50.000 km²  – Gissa i vems ficka de hamnade!) En intressant uppföljning av Stalins gesällarbete från början av seklet, Marxismen och nationella frågan.

I fråga om Bessarabien är förhållandena lika klara. Området erövrades av Tsarryssland 1812. Samma sak gäller de baltiska staterna, Stalin hade inte större rätt till dem än Sverige hade.

Om Stalins affärer med Tyskland inte var ”supermaktspolitik” så kan man undra hur Tjeckoslovakienockupationen kan vara det. Finland är ett exempel som det kan vara intressant att dröja lite vid.

1939 krävde den sovjetiska regeringen gränsområdet intill Leningrad, Karelska näset. Syftet var uppenbarligen att skydda Leningrad från blixtangrepp, något som givetvis stod i överensstämmelse med den sovjetiska arbetarstatens legitima intressen och därför ett krav som alla revolutionärer måste stödja. (Däremot är det hyckleri att som t.ex. Gustav Johansson skriver i sin bok Det svenska folkets undangömda öden att försvara de sovjetiska kraven med att Sovjet erbjöd ett dubbelt så stort område längre norrut som utbyte. GJ talar inte om att Karelska näset var tättbefolkat med finnar, medan det område Sovjet erbjöd var nästan rena rama ödemarken).

Nu vägrade den reaktionära finska regeringen att gå med på de sovjetiska kraven, och därmed sattes den stora cirkusen igång. Stalin beordrade krig och satte samtidigt upp en finsk ”folkregering”, med det uttalade syftet att störta den sittande regeringen och upprätta ett ”Sovjet-Finland”.

P g a de rådande klasskampsförhållandena, kunde detta i Finland inte annat än upplevas av den finska befolkningens majoritet och utnyttjas av den finska borgarklassen, som om Sovjetunionen startat ett rent erövringskrig av hela Finland. Den första ”folkregeringen”, som Stalin tillsatte under ledning av A. Tuominen försvann också hastigt och lustigt då förgrundsfiguren lämnade kommunistpartiet och uppmanade sina ”landsmän” att göra kraftigt motstånd mot den ”sovjetiska imperialismen”. Därför fick Stalin omorganisera denna skuggregering och tillsätta O.W Kuusinen istället, en lydigare och lättare kontrollerbar figur (han befann sig i Moskva).

Genom denna ”klumpighet” hjälpte Stalin bara till med att ena den finska nationen och uppmuntra nationalism och chauvinism och därmed också stärka de krigsgalna kretsarna i Finland.

Och inte blev det bättre av att då kriget avslutades 1940 (utan den promenadseger som Stalin och den sovjetiska generalstaben väntat sig) Stalin också passade på att karva åt sig några extra bitar, bl a Petsamo uppe vid Norra Ishavet (här håller inte argumenten om Leningrad).

På detta sätt lade man grunden till att de finska ”revanschisterna” lyckades dra med Finland på Nazitysklands sida vid blixtangreppet på Sovjet året därpå.

Detta har inget att göra med en revolutionär utrikespolitik. En sådan skulle – om vi förutsätter att Karelska näset verkligen var livsnödvändigt för Sovjetunionens säkerhet och att krig om detta var oundvikligt – har sett helt annorlunda ut. Vid krigets början borde man exempelvis klart deklarerat krigsoperationernas begränsade målsättning, uppmanat den finska arbetarklassen att hjälpa Sovjet att uppnå denna begränsade målsättning och vid krigsslutet begränsat sig till att ta de områden man från början krävt. Genom en sådan politik – konsekvent genomförd – skulle den finska reaktionens möjligheter att manövrera kraftigt beskurits och kunnat framställas som de krigshetsare de verkligen var (Se Medvedev s 445-446).

Stalin och de ”allierade” i slutet av världskriget

Med ovanstående borde Stalins ”stormaktschauvinism” i andra världskrigets inledningsskede vara väl belagt. Men det blev inte bättre senare heller. Vid Jalta och Potsdam delades Europa och Asien upp i ”intressesfärer” mellan de tre ”stormakterna” Sovjet, USA och Storbritannien. Här är inte platsen för att i detalj gå igenom hela komplexet av överenskommelser och de konsekvenser de fick – t.ex. offrandet av revolutionen i Grekland, försöken att få Tito att godkänna att den gamla jugoslaviska kungen skulle återfå makten, försöken att få Mao att avbryta kampen mot Chiang Kai-shek för att istället bilda en koalitionsregering osv (i David Horowitz antologi Kontrarevolution finns exempel på detta behandlade mer i detalj). Här skall vi inskränka oss till att behandla Stalins överenskommelse med Roosevelt och Churchill i Jalta 1945, om Kina vad gäller de territoriella frågorna.

Som vi redan sätt hade Stalin inte bara en slokande mustasch utan också en näsa med ett utpräglat sinne för affärer. Han gjorde aldrig något gratis. När imperialisterna ville ha ett handtag med att klå japanerna 1945 fick Kina betala – eller sett strikt ur den nationella frågans synvinkel, Kina blev av med delar av sitt gamla imperium, områden som införlivats genom diverse angreppskrig under seklernas lopp. Men detta är en liten distinktion som Mao brukar förbise, vid gränstvisterna med Indien och Sovjet har han uppenbarligen inte utgått från någon karta över de nationella minoriteternas bosättning, utan ifrån gamla hederliga kejserliga kartor.

Genom Jaltaavtalet hämnades Stalin tsarens nederlag i rysk-japanska kriget. Ryssland tog tillbaka de baser och järnvägar i Kina som de förlorat till japanerna genom Portsmouth-freden 1905.[5]

De strategiska baser som kriget till stor del utspelade sig kring, Dairen och Port Arthur samt vidhängande järnvägsförbindelser med Sovjet, bl.a den tidigare utförligt behandlade ostkinesiska järnvägen tillföll Sovjetunionen. Dessa baser hade tillhört det kinesiska imperiet intill 1898. Förutom detta fick Sovjet södra delen av Sakhalin som då var en del av Japan. Genom två fördrag, 1689 och 1728, hade kejsaren av Kina och tsaren delat broderligt på detta område. Men Stalin hade till synes inte någon lust att dela med sig något till Mao. Vidare tillföll ögruppen Kurilerna Sovjet. Dessa hade tidigare varit ryska och befolkades också av ryssar (och därmed var det ju ett legitimt krav från Sovjet).

Yttre Mongoliets status skulle bevaras, som det lite kryptiskt heter i Jaltaavtalet (det betyder att det förblev inom den sovjetiska ”inflytelsesfären”). Före 1921 hade det varit kinesiskt. Sedan blev det självständigt. Därefter fixade Stalin det. Som läsaren säkert redan förstått undertecknades Jalta-överenskommelsen utan att kineserna tillfrågades, varken Chiang eller Mao. (Tushman: Stilwell and the American Experience in China 1911-45, sid 657).

Mao var diplomatiskt som alltid, han yttrade åtminstone aldrig offentligt någon protest mot Jaltaavtalet (Quarion: Russen und Chinesen, sid 100).

För en tid sedan fick denna sorgliga historia ytterligare en knorr. I supermakternas namn började KKP stödja Japans krav på att återfå de förlorade territorierna. Ett hiskeligt klavertramp, ty Kurilerna och södra Sakhalin hade redan på 30-talet en befolkningsmajoritet av storryssar (Oxford Regional Economic Atlas, The USSR and Eastern Europe, sid 99). Den stalinistiska utrikespolitikens gräsligaste och mest konsekventa uttryck – ”supermaktsteorin” – riktar så en spark i baken på Stalin själv, ironiskt nog, när han för en gångs skull agerade korrekt i den nationella frågan och återbördade ett område som befolkades av ryssar.

Alldeles efter uppräkningen av de områden Kina skulle avträda kommer i avtalstexten några sällsamma rader.

”Det är underförstått att de överenskommelser angående Yttre Mongoliet och hamnarna och järnvägarna refererade ovan kräver samtycke från generalissimus Chiang Kai-Shek. (Stalinistiska läsare uppmanas att inte skratta åt titeln. Stalin tog sig den också, liksom för övrigt också Franco). Presidenten (dvs Roosevelt) kommer att vidta åtgärder för att erhålla detta samtycke på råd av marskalk Stalin”. (Schwartz’ Tsars, Mandarins and Commissars, sid 142, där också texten om de kinesiska landavträdelserna finns med).

”På råd av marskalk Stalin”! Han kunde inte bara konsten att göra lönande affärer, han lyckades få Roosevelt att agera försäljare år firman också.

Nu kan det kanske invändas att det var Chiang, inte Mao som blev snuvad på kinesiska landområden. Om Stalin hade lämnat tillbaka dem till Mao efter revolutionen hade saken hamnat i annat läge. Men det gjorde han inte, så när som på en järnvägsstump som Kina fick tillbaka 1952. 1950 reste Mao till Moskva för att klara ut gränsfrågan och de för kineserna så förödmjukande blandade bolagen som Stalin upprättade i Kina. (Som maoisterna idag kritiserar Brezjnev för att upprätta lite här och var bl.a i Indien). Men Stalin vägrade lämna ifrån sig något. (Se Maos tal vid Chengtu-konferensen 1958 i Stuart Schrams antologi: Mao-tse-Tung Unrehearsed, sid 101). 1954 återfick Kina Dairen och Port Arthur. Men då var det inte Mao som behövde resa till Moskva, utan Chrusjtjov som kom till Peking. Det var för övrigt då som de blandade bolagen upplöstes på kinesernas begäran.

Innan vi lägger den territoriella frågan till handlingarna vill författaren passa på att förmedla en liten undran. Vad skulle Ivan den förskräcklige och Peter den Store tycka om att Peking Review kallar Brezjnev och Kosygin för ”de nya tsarerna”? Förmodligen upplever de det som en personlig förolämpning. Leonid och Alexej har inte lyckats lägga en enda millimeter till moder Ryssland. Däremot skulle de gamla tsarerna tillerkänna Stalin den hederstiteln. Det fanns vitryska officerare som gjorde det. ”Fattar du inte att det är en ny dynasti som grundats!” sa en gammal tsarofficer till en nyarresterad ungkommunist i ett av koncentrationslägren på 30-talet. (Medvedev, sid 358). I ett mycket märkligt brev till Mussolini den 8 mars 1940 kallade faktiskt Hitler också Stalin för en ny tsar – i motsats till de ”judiska bolsjevikerna” som rensats ut, vilket Hitler naturligtvis applåderade. Efter Stalins seger över sina konkurrenter hade kommunismen genomgått en positiv förändring i riktning mot en ”rysk-nationell statsideologi” som Tyskland intet hade att frukta utav. Genom utrensningen av judarna hade bolsjevismen avklätts sin ”judisk-internationella karaktär”. Bakom den perversa rasistiska rasideologin ligger en mycket skarpsinnig iakttagelse. Trotskij var av judisk börd, liksom för övrigt Kamenev och Zinovjev.

Samma sak uttrycker Joseph E. Davis, USAs ambassadör i Moskva, i en artikel i Lifes hyllningsnummer till Stalin (29/3 1943 sid 49): ”Stalins femårsplaner (dvs ‘socialism i ett land’) satte otvetydigt den trotskistiska idén om världsrevolutionen åt sidan”. Så talar borgare som är medvetna om klasskampens realiteter.

Efter detta syndaregister över territoriell aggression och stormaktschauvinism ska vi ägna några rader åt den ekonomiska sidan av saken, dvs försöka se om inte SKP:s slappa stämpling av Brezjnevs handelspolitik som imperialism inte lika gärna kan användas på Stalin.

Stalin som imperialist – i SKP:s mening

Den mest omfattande redogörelsen för Sovjets imperialism som SKP producerat finns i Kurt Lundgrens snurriga broschyr ”Sovjet idag”. Teorier har ibland underliga öden. Det bevis SKP:s teoretiker använder för att bevisa Sovjets imperialistiska karaktär är det samma som titoisterna utvecklade vid tiden för brytningen med Stalin, nämligen det s.k ojämna utbytet, Sovjet dikterade handelsvillkoren, säljer dyrt och köper billigt. SKPs argumentation är pinsam. För att bevisa saken ger man statistik på exportpriset på järnmalm till Östeuropa och några imperialistiska stater. Imperialisterna betalar mindre. Men det bevisar ju ingenting! Det enda sättet att få klarhet i om det förekommer någon prisdiskriminering är att jämföra prisindex för flera års tid som upptar de viktigaste varorna, både exporten och importen! Så skulle vi kunna ta priset på ryskt järn, som SKP gör, fast med den skillnaden att vi tar flera års tid istället för att illustrera hur vanskligt det är att plocka ut ett enda år. Vi tar tre östeuropeiska stater plus ett kapitalistiskt land över en tid på fyra år. För det första året (1955) betalade England minst, året därpå mest. 1957 och 58 var rangordningen densamma. England på tredje plats, Bulgarien minst, Genom att välja ”de rätta” exemplen kan man bevisa vad som helst. Hade vi valt t.ex. Danmark, Grekland och England för 1958 hade vi kunnat konstatera att Ungern och Bulgarien betalade mindre, dvs att det var de kapitalistiska länderna som blev diskriminerade i handelsutbytet med Sovjet. Allt hänger på urvalet. (Statistisken är hämtad ur Mendershausen: Soviet – Satellite Trade Review of Ekonomics and Statistics, maj 1960.)

Debatten mellan Mendershausen och en rysk ekonom för en del år sedan fäste uppmärksamheten på ytterligare komplikationer. Mendershausen hade gjort precis som SKP-broschyren, nämligen konstaterat skillnaden i priset på järn som exporteras till väst och till östsatelliterna. Ryssen smulade utan vidare sönder resonemanget genom att peka på att skillnaderna i pris berodde på skillnader i kvalitet, att en del järn såldes orent, annat inte. En annan orsak till prisskillnaderna kan vara att Sovjet inte har just så mycket mer än råvaror att sälja till väst för att få in den valuta som man så desperat behöver för att kunna köpa västerländsk teknologi. För att tränga in på den kapitalistiska marknaden och få något sålt överhuvudtaget kan man mycket väl tvingas att gå lågt med buden.

En ironisk poäng i sammanhanget är att SKP som alltid annars applåderar de skummaste U-landsregimers krav på höjda råvarupriser, kallar det imperialism när Sovjet gör sammalunda. Sovjets export har ju i princip samma sammansättning som de flesta U-länders. Dvs mest råvaror.

Någon uttömmande statistik över prisutvecklingen på senare år har vi inte lyckats hitta. Den kanske främste borgerlige experten på Sovjets ekonomi, Alec Nove, menar att bevisen för prisdiskrimineringen är otillräckliga (Det ekonomiska systemet i Sovjetunionen, sid 212).

Den enda studie i ämnet som kan göra anspråk på någon vetenskaplighet är av rätt gammalt datum: Pryors The Communist Foreign Trade System som täcker prisutvecklingen från Stalintiden och större delen av 50-talet. Kurt Lundgren borde ha läst denna innan han skrev sin broschyr. Pryor visar klart att Stalin exploaterade Östeuropa med en omfattande prisdiskriminering. Detta pågick fram till 1965 (just det SKP!) varefter bilden blir mer oklar. En del stater började få bättre priser om de handlade med Sovjet än om de handlade med andra östeuropeiska stater. (Pryor, sid 150-152).

Men saken är krångligare än så. Kunde man visa att DDR och Tjeckoslovakien idag över lag betalar mer än världsmarknadspriser för sin import från Sovjet och omvänt får mindre för exportens så är därmed inget bevisat om prisdiskriminering. Ty DDR och CSR exporterar i huvudsak (ca 80%) industriprodukter, och importen består till motsvarande andel av råvaror. Och hur förhåller det sig med världsmarknadspriserna på dessa produkter? Jo, industriprodukterna är övervärderade i förhållande till råvarorna (även om trenden nu börjar vända på en del punkter). Om alltså DDR och CSR handlade med Sovjet till världsmarknadspriser skulle Sovjet sugas ut. Ett rättvist handelsutbyte där lika mängder arbete byts mot lika förutsätter alltså att Sovjet exporterar dyrare och köper billigare än världsmarknadspriset , vilket ju enligt SKP är själva definitionen på socialimperialismen! Detta intrikata problem ser man inte skuggan av i SKP:s teoretiserande.

Med prisdiskrimineringen idag må det vara hur som helst. Det skulle naturligtvis inte förvåna oss om det förekommer fortfarande. För vår del räcker det med att konstatera att det är klart bevisat genom Pryors studie att exploateringen av Östeuropa på Stalintiden var ett faktum. Stalinisterna i SKP gör alltså bäst att hålla tassarna borta från det här problemet, det slår bara tillbaka på dem själva.

Stalin som simpel stråtrövare

Man kan fråga sig vad SKP skulle säga om Brezjnev plötsligt satte igång och monterade ner östeuropeiska industrier mutter för mutter och sedan flyttade dem till Sovjet. Det var nämligen precis var Stalin gjorde straxt efter krigsslutet. Med imperialisterna kom Stalin överens om att Tyskland och dess tidigare allierade Ungern, Bulgarien och Rumänien skulle få betala ett jättelikt krigsskadestånd. ”En rättvis fred är en fred utan annektioner och skadestånd”, skrev Lenin 1917. Stalin var av en annan uppfattning. Den proletära internationalismen var inget för honom. I Potsdamavtalet hittar vi de makabra rättfärdigandena av skadeståndsanspråken. I detta dokument som undertecknades av Stalin 1945 fastslogs det tyska folkets kollektivskuld till fascismen! (Potsdamer Abkommen Berlin DDR 1971, sid 58).

Den tyska arbetarklassen hade alltså sin skuld i Hitlers angreppskrig och enligt den preliminära överenskommelsen skulle Sovjet få hälften av totalt 20 miljarder dollar som skulle drivas in under en 40-årsperiod. Hur stora värden Stalin bortrövade från den Östtyska arbetarstaten är oklart, det finns naturligtvis ingen offentliggjord statistik. Förmodligen var det avsevärt mer än de siffror som Roosevelt kommit överens om. Enligt uppgift var det 25 miljarder dollar, om man också räknar med kostnaderna för de sovjetiska ockupationstrupperna som DDR också tvingades betala (Goldman: Soviet Foreign Aid, sid 5)

Fram till 1948 monterades 1372 fabriker helt eller delvis ned och flyttades till Sovjet (Plogstedt: ”Oppositionelle Strömungen in der DDR”, Die International nr 5). Men man tog inte bara fabriker. När Stalin nu ändå hade chansen och hade DDR på knäna passade han på att sno en del av den östtyska järnvägen också, 32 % av rälsen närmare bestämt. (David Child, East Germany, sid 138).

I ett andra stadium fortsatte Stalin att utkräva 25% årligen av den Östtyska arbetarstatens bruttonationalprodukt, detta enligt vad den gamle skurken Walter Ulbricht själv sagt. Genom de s.k samägda bolagen (SAG) fick Sovjet direkt kontroll över praktiskt taget hela den tunga industrin i DDR (Cliff: Russia: Marxist Analysis, sid 183). Dessa bolag upplöstes inte förrän efter Stalins död.

Rumänien och Ungern slapp billigare undan. Ungern betalade bara en mindre del av de 200 miljoner dollar som utkrävts. Det fanns nämligen inte mer att ta. Rumänien gick i konkurs redan i början av röverikampanjen och Stalin såg sig snart tvungen att låna pengar till sina lusfattiga lakejer.

Stalin lät inte ens bli det hårt prövade Polen, som procentuellt förlorat mest folk i kriget och innehade världsrekord i ödeläggelse. Eftersom Polen inte hade slagits på Tysklands sida måste utplundringen ordnas på ett snyggare sätt än genom öppna konfiskationer. Stalin lät Polen behålla de tyska fabrikerna som under kriget byggdes på dess territorium. Som tack krävde han jätteleveranser av kol till ett pris som var mindre än en tiondel av världsmarknadspriset. Detta avbröts inte förrän 1958. En samtida polsk vits går så här: Både solen och polska kolet är värmekällor. Vad är då skillnaden? Solen försvinner i väster, kolet i öster. (Goldman sid 5).

Förutom att utplundringen av DDR rent ekonomiskt var ett fruktansvärt slag mot arbetarklassen (70% av verkstadsindustrin var redan utslagen av kriget) så var den kanske politiskt ännu mer förödande. Det är inte så konstigt att en stor del (om inte den största) av de 3-4 miljoner människor som flytt till DDR var arbetare. Kan man tänka sig något mer demoraliserande för en vänstersinnad arbetare än att behöva slava under en ockupationsmakt som kallar sig kommunistisk? De som inte röstade mot Stalin med fötterna och flydde röstade med nävarna. 1953 gjorde stora delar av den östtyska arbetarklassen uppror mot ockupanterna och deras lakejer. Då blev det fart på Stalins arvtagare. 99 företag återlämnades omedelbart och det tillkännagavs att alla röverier skulle upphöra från och med den 1/1 1954 (Goldman sid 5). Så går det när arbetarklassen tar till orda. Synd bara att det inte skedde tidigare. Det skulle försatt SKP i en penibel situation. Vad skulle man säga om ett arbetaruppror mot Stalin självt?

”Fred utan annektioner och skadestånd” sa Lenin. Stalin teg och handlade, annekterade och plundrade!

Stråtröveriet begränsade sig för övrigt inte till Östeuropa. Även Kina blev utsatt för en liknande plundring. I Mandsjuriet, som ockuperades av sovjetarmén i världskrigets slutskede, använde Stalin liknande metoder. Mandsjuriets industrianläggningar monterades systematiskt ner och forslades till Sovjet via den transsibiriska järnvägen. Och här är det viktigt att komma ihåg att inte Chiang Kai-shek, utan de kinesiska kommunisterna hade en mycket stark ställning här. Men, den sovjetiska armén, under ledning av marskalk Malinovsky (blivande regeringsmedlem i Polen) tillät kommunisterna enbart att ta kontrollen över landsbygden.

Denna politik, att behålla kontrollen över städerna och att nedmontera industrianläggningarna, motiverades med att fabrikerna byggts upp av de japanska inkräktarna och därför var ett legitimt krigsbyte för Sovjet. Allt detta sedan i sin tur innebar en dolkstöt i ryggen på de kinesiska kommunisterna, som var i trängande behov av att få tillgång till industriresurser, något som skulle ha stärkt den revolutionära sidan oerhört inför den slutgiltiga kraftmätningen med Koumintang. Det gav Stalin och hans anhang blanka f’an i. Och som kronan på verket överlät ryssarna städerna till Chiang Kai-shek då de nedmonterat fabrikerna.

Brezjnev ”suger ut tredje världen”

SKP:s sovjetbroschyr försöker visa att Brezjnev är en sämre handelspartner än de imperialistiska staterna, inte bara för Öst-Europa utan också för tredje världen. Det är faktiskt så att ryska industriprodukter överlag är dyrare än de som säljs i Västeuropa och USA. Med stor irritation kunde kubanerna konstatera saken i början av 60-talet. Ryssarna svarade med att visa att det högre priset berodde på att deras produktionskostnader var högre. (Karol: Castros Kuba, sid 168). SKP skulle naturligtvis säga att detta bara var en lögn för att dölja superprofiterna. Men vi måste ge ryssarna rätt. Produktionskostnaderna är högre i Sovjet än i de imperialistiska staterna, b la beroende på den lägre teknologiska nivån. Hur är det SKP, skulle en enda kapitalist investera i moderna maskiner om det inte var för att de sparar arbete och sänker produktionskostnaderna och därmed ger högre profit? Att kritisera Sovjet för att industripriserna är högre än imperialiststaternas, är att kritisera Oktoberrevolutionen för att den inte ägde rum 70 år tidigare så att industrialismen kunnat pågå i hundra år som i väst, istället för 30.

Högre priser på Sovjets export till U-länderna bevisar alltså inget om utsugning. Om man bara ser till denna del av handelsrelationerna mellan Sovjet och tredje världen blir det obegripligt varför något utbyte överhuvudtaget äger rum. Varför köper inte dessa U-länder sina varor från imperialistländerna istället? Det beror på att relationerna med Sovjet tagna som helhet är fördelaktigare (export, lånevillkor, hjälp av olika slag). Om det inte var så kunde naturligtvis inga argument i världen förklara varför en enda ulandsbourgeoisi gör affärer med Sovjet. Men ingen teori är tillräckligt dålig för att SKP skall rata den. Den statistik som används i ”Sovjet idag” går just ut på att visa att de ryska handelsvillkoren som helhet är sämre än imperialisternas. Siffrornas ursprung är skumt. Carters “The Net Cost of Soviet Foreign Aid” är finansierad av Ford-stiftelsen. Hur var det nu igen SKP? Var det inte Sovjet och USA som med alla medel kämpar efter herravälde? Inkluderar inte det också de s.k objektiva sam hällevetenskaperna i respektive länder? För övrigt går inte boken ut på att Sovjet tjänar något ekonomiskt på sina relationer med tredje världen, utan att det kostar så lite! I annat fall skulle den väl hetat ”The Net Profit of Soviet Foreign Aid”. Inte sant SKP?

För att ge läsaren en uppfattning om hur dålig SKP:s argumentering är ska vi ta en titt på en fallstudie av ”socialimperialismen” i Indien, nämligen Bo Gustavssons ”Stålverket i Bokaro” (Clarté nr 45- 74). Artikeln är en enda stor såpbubbla. Det enda i den som håller är att de sovjetiska rådgivarna krävt samma privilegierade behandling som de från väst. Men det är ju inget att förvåna sig över. Sovjetbyråkraterna är naturligtvis inte progressivare när de reser utomlands än de är på hemmaplan.

Gustavsson når inte ens upp till de enklaste kraven på objektivitet. Han utgår bara från en enda bok. Dessvärre en mycket dålig bok. Gustavsson ser Bokarostålverket som ett uttryck för sovjetimperialismen därför att det är dyrt, omodernt och allmänt dåligt. Beviset är en jämförelse i fråga om produktionskostnaderna med ett annat stålverk, Rourkela. Men dessa stålverk är inte jämförbara, som Gustavsson påstår. Rourkela byggdes av Krupp i början av 60-talet med en teknologi som var så avancerad att det dröjde nästan ett decennium efter kontraktets undertecknande innan den introducerades ens i USA. Kritiken av ryssarna för att de byggde ett stålverk som var dyrt och omodernt smälter alltså ihop till en kritik av dem för att de inte använde en teknologi som de själva inte besatt! 1953 fick Krupp ett oroande brev från Nehru. Sovjetunionen erbjöd sig att göra samma jobb (bygga Rourkelaverket) skitbilligt (dirt cheap i orginalet). Nehru blev upplyst om att han kunde träffa en överenskommelse med ryssarna om han önskade, han skulle inte behöva betala mycket men å andra sidan skulle han inte heller få så mycket. Kruppstålet skulle bli hög-kvalitativt stål, producerat med den nya metoden. Kvalitet var dyrt (Manchester: The Arms of Krupp, sid 814).

En forskare som är direkt knuten till USA-imperialismen har gjort en jämförelse mellan Rourkela och Bhilai, ett stålverk av lamm typ som Bokaro, som Sovjet byggde samtidigt.

”Men under tiden ledde ryssarnas metoder till lägre byggnadskostnader och färre omedelbara problem med produktionen genom att de ägnade sina resurser åt ett enklare projekt. Dessutom begick tyskarna ett osedvanligt antal misstag, vilket ytterligare tjänade till att positivt framhålla det lysande (‘superb’ i originalet) sovjetiska arbetet.” (Goldman, Soviet Foreign Aid, sid 86).

Orsaken till att det tyskbyggda stålverket nu producerar billigare är alltså en mer avancerad teknologi. Denna krävde naturligtvis större investeringar. Det ryskbyggda Bhilai-verket som ung. motsvarar Bokaro var på papperet 1/5 billigare än Rourkela. I praktiken var skillnaden ännu större. En fjärdedel av kostnaderna för Bhilai utgjordes av investeringar i gruvor, tyskarna behövde p g a fördelaktigare geografiska förhållanden blott betala hälften så mycket.

I slutet av Gustavssons artikel noteras att Bokaro fullt utbyggt kommer att producera billigare än det tyskbyggda stålverket. Detta är i och för sig inget märkligt, det beror på storlekens fördelar. Det som är förödande för Gustavssons argumentation är att det är Bokaro som utvidgas, inte Rourkela.

Varför utvidgas det ryska stålverket och inte det tyska? Är det kanske beroende på att den ryska metoden kräver mindre investeringar och är tillförlitligare i drift? Svaret borde vara självklart – om man nu inte är så förblindad av anti-sovjetism som Gustavsson förstås.

Gustavssons artikel innehåller en del uppgifter om att Sovjet exploaterar Indien genom handeln också. Det är lite svårt att kontrollera påståendena, eftersom han inte talar om var han har fått dem ifrån. Hos Goldman, den USA-imperialistiske forskaren vi nyss hänvisade till står inget att finna i den här vägen (utom ett visst valutafiffel i fråga om den Indiska exporten av Cashew-nötter).

Sovjet har lånat Indien stora pengar till industriinvesteringar . Återbetalningen av lån är ett stort problem för U-länderna p g a de dåliga ekonomiska resultaten av de investeringar lånen används till Resultatet är välkänt – av den totala s.k U-hjälpen från imperialistländerna 1951-61 gick 2/3 direkt tillbaka som ränta och amorteringar på tidigare lån. Det är inte U-ländernas fel att det blir så här. Det beror på att imperialisterna upprätthåller parasitära och slösaktiga borgarregimer i U-länderna. Någon industri som kan bära upp återbetalningarna av gamla lån uppstår inte p g a världsmarknadens tryck.

Vad skall man då säga om de ryska lånen till Indien när återbetalningarna leder till svårigheter. Utsugning i nivå med USA-imperialismens? Knappast – räntan är 2,5%. Om Indien inte klarar återbetalningarna beror det på den ruttna borgerliga regimen. Och den har britterna skapat. Sovjet har naturligtvis gjort en del för att stödja regimen. Men om SKP tycker att det ligger någon poäng i att konstatera det, så borde väl de också fördöma Kinas hjälp åt exempelvis Pakistan eller Etiopien. Vi kan inte se någon skillnad.

Gustavssons artikel mynnar ut i ett fånigt citat om att Indien måste söka sig en självständig väg, landet skall inte utnyttjas av vare sig imperialistisk eller rysk teknologi. Det är ju ganska sensationellt, eftersom Gustavsson inget säger om nödvändigheten av en socialistisk revolution. Det är minst sagt förvånande att en person som kallar sig kommunist menar att ett undertryckt land kan göra sig fritt och oberoende och industrialisera utan att bryta med kapitalismen. Det är ju att fullständigt nonchalera världsmarknadens realiteter. Inte ett enda land utanför Europa och Nordamerika har lyckats industrialisera inom kapitalismens ram, utom Japan som kunde det endast tack vare att det aldrig tidigare varit indragit i den imperialistiska världsmarknaden och under själva uppbygget isolerade sig med militärmakt. Denna nya utvecklingsstrategi styrks inte med ett enda ord, Gustavsson bara konstaterar. Det är inte första gången som revisionismen ingått förbund med tankeslappheten.

Slutligen kan man fråga sig varför Gustavsson valde Indien för att exemplifiera Sovjets relationer med ett U-land. Hade det inte varit intressantare, Gustavsson, att se efter hur det gått för det land som haft de intensivaste relationerna, Kuba? (Nåja, lät oss inte spela dumma: frågan var retorisk).

Till sin broschyr om Sovjet har Kurt Lundgren letat upp ett citat där Castro, säkert med rätta, kritiserar Sovjet. Det finns många negativa drag i de rysk-kubanska relationerna. Ingen lär väl påstå att Sovjet t.ex. har uppmuntrat den proletära demokratin på ön. Å andra sidan är det självklart att den kubanska arbetarstaten inte skulle ha överlevt om den inte fått hjälp från Sovjet. Skulle inte Kina kunnat göra något istället? Något, men inte tillräckligt. Den kinesiska - handelsflottan är för liten. Än mindre blir den naturligtvis om man räknar in att rutten Leningrad–Havanna tar 14 dagar, medan resan från Kina runt Kap Horn (Panamakanalen skulle naturligtvis inte ha släppt igenom några hjälptransporter till Kuba) tar minst tre gånger så lång tid.

Vi skall inte brodera mer på den kubanska frågan, ämnet är alltför tacksamt. Ett Castrocitat om relationerna med Kina kan väl dock tilläggas för att ge lite perspektiv på citaten i SKP-broschyren:

”Som ni vet önskar jag ingen polemik med Kina och jag försöker till och med glömma bort den konflikt som uppstod mellan oss om riset 1966. Då tog jag mycket illa vid mig över deras handlande mot oss. Jag hade höga tankar om deras revolutionära moral och väntade mig inte att de skulle försöka öva påtryckningar på oss med sådana medel (Karol: Castros Kuba, sid 279).

Kina vägrade nämligen öka exporten av ris i takt med de kubanska behoven, riset gick till Japan istället. Kineserna fick väl bättre betalt av dem!! (Samma bok, sid 218).

”Ryssarna vill erövra hela världen”

Att Brezjnev har världsherravälde i kikaren är supermaktsteorins huvudtes. Beviset är att sovjets flotta nu seglar på alla hav.

Ända sedan Oktoberrevolutionen har imperialisterna försökt ringa in och isolera Sovjet. Under mellankrigstiden uppmuntrade imperialisterna de Östeuropeiska fascistdiktaturerna och man gjorde vad man kunde för att få Hitler att anfalla. Varför angrep Hitler? Därför att de tyska strategerna bedömde att segerchanserna var goda. Det var de också. Sovjet var mycket svagare än Tyskland militärt i början av kriget. Om Sovjet istället hade varit överlägset, om ryska flottan hade varit stark nog att beskjuta de tyska kuststäderna och ta upp kampen i Medelhavet så hade Hitler aldrig vågat angripa. Därför tycker vi också att det är bra att Sovjet idag har en stark flotta. Detta minskar risken för angrepp från USA. Om man bara hade landbaserade kärnvapen finns alltid risken att imperialisterna kan slå ut dem med ett enda blixtangrepp. Detta hot har uppenbarligen försvunnit nu när Sovjet också har kärnvapenbärande u-båtar osv osv.

Tydligen ansåg också Stalin att det var nödvändigt att bryta den imperialistiska inringningen med en offensiv flotta. Eller tror Clarté att han lät bygga oceangående fartyg fyra slagskepp och 32 kryssare, bara för kustförsvaret i Östersjön och Svarta Havet? (Lichtheim: Europe in the 20th century, sid 459).

Varför förhandlade han med Hitler om att byta spannmål och olja, som denne var i desperat behov av, mot världens då största slagskepp – Bismarck? (Perrault: The Red Orchestra, sid 20).

Naturligtvis kommer vi också att stöda Kina när man skaffar sig moderna vapen. Detta är ett mycket bättre sätt att garantera freden än att fjäska för imperialisterna med fördelaktiga handelsavtal och supermaktsteorier. Lenin försökte en gång köpa fred genom att bl.a erbjuda fördelaktiga handelsavtal, men han nedlät sig aldrig att sprida någon sorts supermaktsteori för det. Där har vi skillnaden mellan Lenin och Mao i ett nötskal.

Krig mellan Sovjet och Kina?

Att Brezjnev inte är ute efter världsherravälde utesluter förstås inte att han gärna skulle sluka mindre bitar, om det gick (i det avseendet skiljer han sig inte från Stalin, naturligtvis!). Kina, kanske? Ja kanske – om det vore möjligt militärt. Men det är det inte idag. Är då den sovjetiska uppladdningen vid kinesiska gränsen bara tomt vapenskrammel? Nej, ifall ett inbördeskrig skulle utbryta i Kina där ena parten orienterar sig mot Sovjet och har rimliga utsikter att vinna är en rysk intervention inte otrolig. Att Kina intervenerar i Sovjet på motsvarande sätt är förstås inte uteslutet, men mindre sannolikt med tanke på att den ryska byråkratin är jämförelsevis stabil – det var länge sedan den skakades av våldsamma inre motsättningar av den typ som två gånger på kort tid sönderslitit den kinesiska.

I väntan på att någon dylik motsättning uppenbarar sig i endera lägret fyller den militära uppladdningen en annan mycket viktig funktion på bägge sidor av gränsen. Den enorma krigshetsen ger byråkratierna en välkommen möjlighet att stärka sitt grepp om folket med nationalism. Detta är förstås speciellt viktigt för den sovjetiska byråkratin, som har stora svårigheter med att hitta något att mobilisera massorna med till stöd för sitt välde. Mao har som alla vet lyckats bättre med den saken.

Vad legaliteten i de krav på gränsrevision som Kina ställer på Sovjet beträffar, räcker det med att konstatera att man använder det gamla kinesiska imperiets gränser som riktmärke. Dessa omfattade även Indokina, Malackahalvön, Korea, delar av Indien och Yttre Mongoliet. Inget av dessa områden har någon kinesisk ursprungsbefolkning. Detta gäller också gränsområdena man vill ha av Sovjet. Ryssarna å sin sida, åberopar sig på gamla tsaristiska kartor. Lika goda kålsupare med andra ord!

Del 3 – Sovjet mot kapitalism eller socialism?

Det kapitalistiska produktionssättets utveckling fram till dess monopolistiska stadium är förvisso en komplicerad historia. Men det finns i alla fall en relativt enkel motor till grund för processen. En ”central dynamik”, som det brukar heta. Det är konkurrensen mellan individuella kapital. Konkurrensen slår ut de svaga och driver fram en ständigt ökad koncentration och centralisation. Detta är ett opersonligt förhållande, det vill säga för att beskriva utvecklingen i stora drag är det skäligen likgiltigt att försöka klara ut vad de enskilda kapitalisterna tyckte och tänkte i den och den situationen. Vare sig kapitalisten är gammal och trött eller ung och rovgirig så måste han ändå följa systemets spelregler. Gör han ingen profit, går han i konkurs och upphör därmed att vara kapitalist.

Kan man då hitta någon motsvarande ”central dynamik” i sovjetekonomins utveckling sedan 1917? Nej! NEP var ingen vidareutveckling av krigskommunismen, 30-talets kollektiviserade jordbruk var ingen vidareutveckling av 20-talets agrarkapitalism, 30-talets planekonomi utvecklade sig inte ur 20-talets decentraliserade industriförvaltning. För att förklara dessa väldiga språng räcker det inte med att använda enbart ekonomiska begrepp. Det krävs en sociologisk analys. Genom att visa hur marknadskrafterna speciellt på landsbygden under 20-talet skapade ett allt starkare skikt av bondekapitalister (kulakerna) och hur detta hotade den stalinistiska byråkratins maktmonopol får vi en förklaring till varför kollektiviseringen ägde rum.

En kombination av ekonomiska och sociologiska faktorer är allts det enda som kan avslöja logiken i den ekonomiska utvecklingen. Slår vi in öppna dörrar? Om det vore så väl ändå! Vad som framstår som tämligen självklart i fråga om en händelse som kollektiviseringarna är nämligen helt glömt när maoisternas teoretiker ska redogöra för vad som hänt de sista åren i Sovjet och vad som man kan vänta i framtiden. Att en seger för kapitalismen är fullt möjlig är t.o.m en spridd uppfattning bland trotskister. (Även om de givetvis inte förfallit till samma kvacksalverimetoder som maoisterna).

Det är en praktisk ståndpunkt eftersom man då står helgarderad. Någon tredje möjlighet förutom socialism och kapitalism finns ju inte. Det är en opportun ståndpunkt också. Den utgör en eftergift för den samlade ”sovjetexpertisen”, från borgarna (som anser att kapitalismen är oundviklig) till maoisterna (som anser att den redan är ett faktum). Svagheten i denna bekväma hypotes ligger i att den inte underkastats någon allvarlig prövning sedan den formulerades på 20-talet av Trotskij och vänsteroppositionen (vad undertecknad vet åtminstone). Men en hel del har ju faktiskt hänt sedan dess.

Mandel anser uppenbarligen att återupprättandet är fullt möjligt. Utvidgas marknaden mer och mer, skriver han i polemiken mot Bettelheim (FI 1-73, sid 35) så når man förr eller senare den punkt då den blivande borgarklassen kan utdela det sista dräpande slaget mot Oktoberrevolutionens rester. Företagen blir självständiga enheter, privatkapitalismen återuppstår. Observera att detta framställs som en möjlighet, men att han säger ingenting om hur realistiskt han anser att det är.

Formellt har Mandel förstås rätt. Utvidgas marknaden mer och mer på planens bekostnad kommer kapitalismen att återuppstå för eller senare. Men det är ihåligt på samma sätt som när vänstersossar spekulerar i socialismens genomförande: först plockar vi den rättigheten från kapitalisten, sen tar vi den, och så den osv tills kapitalisterna inte har någon makt kvar.

Vad är då ihåligt med Mandels resonemang? Som vi redan konstaterat måste en analys av förändringarna i ett övergångssamhälle stå på två ben. Kombineras inte den ekonomiska analysen med en sociologisk blir summan av kardemumman blahablaha. Kamrat Mandel har egentligen bara presenterat ett ben. Låt oss se vart det andra tagit vägen.

Vilken social kraft är motorn i den process Mandel skisserar upp? Det är fabriksdirektörerna som bekämpar planerna och tar den ena rättigheten efter den andra, tills planen löses upp och bara marknaden blir kvar. Det är en motsättning som verkligen existerar. Vad är det då som säger att det blir direktörerna som segrar? ”Låt oss för ett ögonblick anta att direktörerna har framgång med sina krav”, skriver Mandel. Därmed står det ju klart att själva förutsättningen för återupprättandet av kapitalismen är något som ligger utanför hans resonemang. Ty direktörernas seger hänger på styrkeförhållandet inom byråkratin. För att komma någon vart är vi alltså tvungna att försöka bena ut hur de olika fraktionerna inom byråkratin ställer sig till kapitalismen, och naturligtvis deras förhållande till samhällets två huvudklasser – arbetarna och bönderna.

Har man kommit så här långt kan man berömma sig för att ha nått ljusår längre än maoisterna. För dem existerar inte frågeställningen. Det som är byråkratin ena dagen förvandlas hokus pokus genom en kupp till borgarklass. H.H Ticktins artikel i FI håller sig tyvärr i princip på samma nivå.:

”Inte heller behöver vi som vissa författare antaga att toppmännen är bundna till det existerande systemet och skulle bli utan jobb i ett marknadssystem. Tvärtom har dessa män färdigheter som behövs under alla system och antagligen inte mindre i ett marknadssystem där man inte heller är helt ovetande om organisatörens roll”. (FI 1-2/74, sid 23).

Bottenlöst! Den kapitalist som är intelligent nog att han räknar med en socialistisk revolution skulle om han studerade utvecklingen i Sovjet och Kina snabbt se att han mycket väl kan få en hygglig anställning som ”borgerlig expert”, antagligen tom tryggare än den plats han nu har. Men skam över den marxist som tar detta till utgångspunkt när han spekulerar i kapitalisternas beteende under en revolutionär kris.

Medvetandet hos ett socialt skikt bestäms inte bara av de rent yrkesmässiga funktioner dess medlemmar har. I så fall hade det varit de svenska revolutionärernas plikt att försöka vinna de begåvade ekonomiska organisatörerna som t.ex. Wallenberg över till socialismen. Detta är absurt därför att kapitalisternas medvetande bestäms av det produktionssätt som de verkar i. Precis som byråkratin i Sovjet tror kapitalisten på det system som gjort honom fet. (Ifråga om sovjetbyråkratin skall detta inte fattas på ett mekaniskt sätt – den unga byråkratin hade mycket väl kunnat bli verktyg för ett återupprättande av kapitalismen i allians med t.ex. Kulakerna. Men sedan dess har förhållandena stabiliserats). Det mest vägande argumentet mot Ticktins syn ligger inte på den subjektiva nivån, utan på den objektiva. Att de s.k toppmännen (närmare precisering ges inte) kan få jobb även i marknadssystemet är en banalitet som inte lär oss ett smack om hur byråkratin kommer att bete sig ifall direktörerna börjar bli högljudda av sig. Vilka jobb måste man fråga sig?

Så låt oss då äntligen ta itu med den utlovade analysen av byråkratin och sedan fylla i slutsatserna i början av Mandels resonemang så får vi se vad som händer. Först då får vi en användbar prognos för vad som är möjligt och inte möjligt i Sovjet. Inte blott det som Mandel ger oss, ett tankeexperiment giltigt under styrkeförhållanden vilkas sannolikhet inte prövats. Den som tycker att det här låter väl pretentiöst kan vi lugna med att vi ska gå tillväga på ett mycket snusförnuftigt sätt. Vi utgår helt enkelt ifrån att var och en av byråkratins olika delar är intresserad av så stora privilegier och makt som möjligt. Kommer den då att öka eller minska om kapitalismen införs? Beträffande de byråkrater som kommer att förlora på en sådan utveckling, kan väl sedan tryggt slutsatsen dras att de kommer att bekämpa varje steg i riktning mot kapitalismen. Slutligen får man försöka avgöra vilken del av byråkratin som är starkast, den som har intresse av kapitalismen och den som vill behålla det nuvarande systemet. Det låter väl som en sund metod?

Likväl ska vi strax få se att resultatet blir något som många av vänsterns teoretiker kommer att uppfatta som fullständigt sinnessjukt.

Talet om byråkratin rätt och slätt kan skapa illusioner om en väl sammanhållen grupp. Men i själva verket är det en heterogen koalition människor med vitt skilda villkor och intressen. För att kunna ge ett vettigt svar på frågan måste vi se till åtminstone fem skilda kategorier av byråkrater och fastställa deras speciella intressen.

1. Partibyråkratin

Denna grupp har aldrig haft och kommer aldrig att få minsta intresse av kapitalismen. Dagens centralplanering ger nämligen största möjliga ekonomiska, sociala och politiska makt åt partiet. Det sker helt enkelt genom att man ger order åt planerarna.

2. Fackföreningsbyråkratin

 Dess intressen kan ju rimligen inte ligga i kapitalismen. Vad skulle den vinna? Däremot är det lätt att räkna ut vad den skulle förlora. Fackföreningarna är partiets organiserade uttryck på arbetsplatserna. Det faktum att de kom att uppträda som försvarare av högt tempo och sänkta löner på Stalintiden, betyder inte att man alltid kan se dem som några agenter för företagsledningarna. Det är fackpåvarna bara så länge partiets intressen sammanfaller med den ekonomiska apparaten. Detta är viktigt att poängtera eftersom reformer som stärker företagens självständighet (och därmed försvagar partiet) kommer att bekämpas av fackföreningarna. Enda gången som fackföreningarna spelat någon roll sedan 20-talet var just när Chrusjtjov försökte begränsa den ekonomiska apparatens makt. Fackföreningarna hade också en viss betydelse när partiet tystade direktörernas krav på rätt att fritt avskeda arbetare. Även om fackföreningarna inte är det minsta demokratiska så ger de naturligtvis i sådana här lägen ett uttryck för arbetarnas intressen. Fackets styrka ligger inte i antalet byråkratiska parasiter som det sysselsätter, utan att det kan användas för att mobilisera arbetarna av den del av byråkratin som motsätter sig kapitalistiska reformer.

3. Militären

Denna har inte ett dugg att vinna på kapitalismen. Dess intressen ligger i en jämn ström av krigsmaterial. Kapitalismens periodiska krig skulle hota detta. En armé är den mest utpräglade kommandohierarkin som finns. Varför skulle den då föredra kapitalismens anarki med självständiga företag och en ryckig och total oberäknelig utveckling, framför dagens system som så starkt påminner om dess egen organisatoriska uppbyggnad? Militären vill ha social stabilitet. Denna kommer att hotas av ett införande av kapitalismen, eftersom den skulle utlösa kamp från arbetarklassen, arbetslöshet och prishöjningar. Som alla militärer är de sovjetiska konservativa av sig. Vi visade redan i förra numret av FI hur Malenkovs program 1953 för ändring av ekonomins traditionella prioriteringar bekämpades av armén. Försvarsminister marskalk Bulganin tog till och med ställning innan den starke mannen inom partiet, Chrusjtjov, gjorde det. Det kanske kan ses som ett mått på militärens konservatism.

4. Planeringsbyråkatin

Svaret är givet. Vem vill avskaffa sig själv?

Företagsledarna har vuxit upp i ett system där order går uppifrån och ner och befordran inte beror på initiativförmåga, utan lojalitet. Den sorgerliga slutprodukt som efterhand sållats fram i toppen är levande mumier och Kosygins sort. De som idag leder ekonomin och skolar den unga generationen företagsledare gjorde karriär under Stalin och det kommer naturligtvis att sätta sin prägel på systemet för en lång tid framåt. Med sina nuvarande kunskaper skulle den ryske direktören säkert inte göra större succé som kapitalist än som frisör eller meteorolog. Utan planen vore han som fisk på torra land.

5. Företagsledarna

Här har vi det svarta fåret. Precis som alla andra delar av byråkratin vill den utvidga sin makt. Därav borde det ju följa att den vill äga de fabriker de leder. Men så enkelt är det inte.

Det samhälle som Stalin skapade var inte bara i sig själv en enda stor hierarki. Alla samhällsfunktioner organiserades på samma sätt. Partiet, ekonomin och kulturen var var för sig bara kopior av den stora pyramiden. Företagsledarna har vuxit upp i ett system där order går uppifrån och ner och befordran inte beror på initiativförmågan, utan lojalitet. Den sorgerliga slutprodukt som efterhand sållats fram i toppen är levande mumier och Kosygins sort. De som idag leder ekonomin och skolar den unga generationen företagsledare gjorde karriär under Stalin och det kommer naturligtvis att sätta sin prägel på systemet för lång tid framöver. Med sina nuvarande kunskaper skulle den ryske direktören säkert inte göra större succe som kapitalist än som frisör eller meteorolog. Utan planen vore han som en fisk på torra land. Den som har ”initiativförmåga” i Sovjet blir inte direktör, utan fixare på svarta börsen. Det enda fabriksledningen kan visa upp i den vägen är en viss förmåga att fiffla med statistik så att det ser ut som om planen går ihop (det gör den aldrig). Vilka intressen har då denne triste figur? Högre lön, en lätt plan och mindre av direkt inblandning under planens löptid. Den form av centraldirigering i Sovjet som slagit igenom i det allmänna medvetandet är femårsplanen. Verkligheten är trassligare. Även om planen fungerar i stora drag så håller detaljerna aldrig. Somliga företag arbetar inte ens under ettårsdirektiv, de får nya order vecka för vecka. Förutom detta skulle direktören bra gärna vilja ha rätt att anställa och sparka folk efter behag, men det får han inte av skäl som redan har behandlats utförligt.

För att summera den ryske direktörens inställning till kapitalismen: hans ställning i produktionen inbjuder till tendenser åt det hållet, men den byråkratiska traditionen drar ännu så länge åt motsatt håll med ännu större kraft. Det är det bästa svar som kan ges tör dagen. Utvecklingen får utvisa om vi har fel. Och denna avgörs inte av direktören ensam, han är bara en kugge i den maskin som består av byråkratin i dess helhet, proletariatet och klasskampen i världsmåttstock.

Om då byråkratins olika fraktioner med ett undantag inte har intresse av kapitalism kan man fråga sig om det ändå inte finns något i detta skikts intresse som helhet, som gynnar kapitalism. Svaret måste bli nej. Trots att byråkratin kontrollerar alla maktorgan tassar den ändå runt i filttofflor för att inte väcka arbetarklassen. Industriledarnas krav på rätt att avskeda folk tystnades snabbt. Detta samhälle är fruktansvärt labilt. Som vi sett tillgodoser planekonomin byråkratins behov. Varför skulle den då ta en konfrontation med arbetarklassen för att införa ett system som skulle riskera att den bräckliga jämvikten rubbades? Arbetslöshet, konkurser och periodiska kriser skulle bli följden. Varför skulle då byråkratin vilja bryta dagens ”idealtillstånd” där levnadsstandarden sakta men säkert höjs så att arbetarna får illusioner att det lönar sig bättre att vänta och se än att ta kamp?

Som systemet är uppbyggt idag, utgör den ekonomiska politiken resultatet av ett komplicerat samspel mellan olika byråkratiska fraktioner. Varför skulle majoriteten avstå från denna makt och nöja sig med att försöka påverka fabriksledningarna indirekt (de enda möjliga kapitalisterna) via staten? Ty vad skulle annars bli följden av kapitalism?

Om direktörerna ändå på något sätt lyckades bryta med resten av byråkratin, finns det då någon möjlig massbas att grunda en kapitalistisk restauration på? På 20- och 30-talen hade stora delar av bondeklassen kunnat bli ett verktyg för kontrarevolutionen. Ännu idag har de en klart småborgerlig prägel. De lägger ofta ner mer arbete på de privata jordlotterna än på den kollektiva jorden (det lönar sig nämligen bättre) – det bör dock framhållas att den privata handeln med jordbruksprodukter har minskat kraftigt sedan Stalintiden. Då var den nästan lika stor sons den statliga. 1962 hade den sjunkit till mindre än en tiondel. (Nove: Det ekonomiska systemet i Sovjetunionen, sid 45).

Men även om varenda bonde drömmer om privatjordbruk på nätterna så är det svårt att se att de i praktiken skulle vilja avstå från de fördelar de har genom planekonomin. De har garanterade minimilöner, pension och staten betalar ut förskott så att inkomsterna jämnas ut över hela året. Staten håller dem mer eller mindre skadelösa vid skördekatastrofer. Lenin brukade varna för böndernas småborgerliga, demoraliserande inflytande på proletariatet. Men då utgjorde bönderna den överväldigande delen av befolkningen och arbetarna själva var i många fall nyinflyttade från landsbygden. Att bönderna var ett reellt hot mot den proletära diktaturen visar t.ex. kulakernas spannmålsblockad mot städerna som satte hela Stalinregimen i gungning. Men de kvantitativa styrkeförhållandena är helt annorlunda idag. Dessutom saknas jästen i degen, ett skikt av bondekapitalister av kulakernas typ, som kan dra med de övriga bönderna i en kontrarevolution.

Svartabörshandlarna har en oerhörd omfattning i Sovjet. Dessa parasiter är uppenbarligen de som intensivast och mest medvetet eftersträvar kapitalismen. De har också de bästa förutsättningarna att bli kapitalister. I viss mån är de det naturligtvis redan. Den äldsta form av kapital i historien var ju inte knuten till produktionen utan dök upp i köpmännens fickor. I ekvationen för den sociala kontrarevolutionen i Sovjet förblir svartabörshajarna en okänd storhet. Ifall Sovjet av någon anledning skulle falla sönder totalt kan man väl dock räkna med att de kommer att vara de första att utnyttja situationen och övergå från handel till att direkt driva egna fabriker.

De intellektuella är en annan svårbedömd grupp. Bland dessa finns många som ohöljt propagerar för kapitalismen, t.ex. Sacharov. De har av naturliga skäl gett ett betydande utrymme i västpressen. Just därför att urvalet av information om de sovjetintellektuella är så snett bör man akta sig för förhastade slutsatser. Hur många konformister går det på varje Sacharov eller Solzjenitsyn?

Vi kan alltså slå fast att inget i Sovjetsamhällets nuvarande sammansättning tyder på ett återupprättande av kapitalismen. Brezjnev talar visserligen vitt och brett om ökad självständighet åt företagen. Detta tror SKP är beviset för att målsättningen är fullständig självständighet (kapitalism). Men det är det inte, lika lite som sossarnas ”ökad jämlikhet” syftar till fullständig jämlikhet.

Brezjnev talar om självständighet för företagen med direktörerna. Han talar om demokrati med arbetarna, han talar om det fruktansvärda hotet från Kina med militären. Alltsammans är prat för att tillfredsställa de olika skikten i samhället. Slutligen skall vi se vad den främste borgerlige experten på Sovjets ekonomi, Alec Nove, anser om möjligheten till grundläggande förändringar inom ramen för de nuvarande maktförhållandena (att han tror att kapitalismen kommer att införas i det långa loppet är inget att fästa sig vid – i annat fall vore han ju ingen borgare).

”Motståndet mot förändringar är mycket starkt i Sovjets politiska organ och kan övervinnas enligt min mening av en kombination av två omständigheter. För det första en klar insikt om att det nuvarande ekonomiska systemet är ansvarigt för den fortsatta relativa efterblivenheten i förhållande till väst; för närvarande tycks ledarna tro att de uppenbara svagheterna kan korrigeras med mindre tekniska och organisatoriska förändringar. För det andra måste det finnas en stark ledare eller grupp av ledare som inte bara vill ha reformer utan också har makten att påtvinga sina åsikter partiet och statsapparaten. Inga sådana ledare finns idag, Brezjnev har i varje fall varken makten eller viljan att göra jobbet. Förändring mot större användning av marknadsmekanismer kommer. Det gamla systemet har överlevt sig själv men i den omedelbara framtiden finns det inga tecken på några större förändringar i vare sig teori eller praktik. Många av oss har underskattat etablissemangets konservatism och tröghetens styrka. Några tror att inga större reformer kan genomföras utan förändringar i den politiska strukturen, framför allt vad det gäller kommunistpartiets makt.” (Nove: Socialist Economics, sid 361).

Kruppverkens generaldirektör uttryckte samma sak på sitt eget sätt i Der Spiegel nyligen (nummer 44/74). Han avfärdade möjligheten av att västtyskt kapital släpps in i de sovjetiska företagen som en utopi.

Ändrade betingelser för den politiska revolutionen.

På tjugotalet kunde stora delar av den gamla vänsteroppositionen försvara sin kapitulation med att Stalins industrialiseringsprogram måste stödjas för att de kapitalistiska krafterna inte skulle ta överhand. Idag existerar inget sådant argument för uppslutning bakom byråkratin. De vitgardister och kulaker som en gång lurade i kulisserna, är för länge sedan döda. Imperialisternas två försök att utifrån införa kapitalismen, de fjorton ”demokratiernas” korståg 1918 och Hitlers operation Barbarossa 1941 misslyckades. Något tredje tillfälle lär aldrig komma. Sovjet är idag militärt oslagbart. Den enda möjliga arvtagaren till byråkratin är arbetarklassen. Därmed reduceras socialismens seger på sätt och vis till en tidsfråga.

Betingelserna för den politiska revolutionen har på ett avgörande sätt förbättras sedan Stalintiden. När det stalinistiska statsskicket tog form med sin totala avsaknad av demokrati stod det i en tragisk överensstämmelse med det splittrade proletariatet och de analfabetiska bondemassorna. Byråkratins seger berodde inte bara på terror, den yttersta förutsättningen för systemets stabilitet var massornas degradering till en nivå där all uppmärksamhet sögs upp av kampen för att få mat för dagen. På den här punkten har mycket hänt. Där det tidigare fanns en överensstämmelse finns idag en ökande motsättning beroende på att de politiska institutionerna står oförändrade (naturligtvis mindre terror, men frånvaron av demokrati kvarstår) medan arbetarnas och böndernas materiella och kulturella förhållanden har förbättrats radikalt. Den ryska arbetaren bär samhället på sina axlar – och vet det. Men han vet också att hans politiska inflytande är noll. Han lever inte som sin kollega i väst, insnärjd i parlamentariska illusioner. I valen finns bara en kandidat och ett parti. De politiska förhållandena är lätta att genomskåda på ett sätt som bara kan jämföras med fascismen. På den här punkten är naturligtvis förutsättningen för att arbetarna skall uppnå det medvetande som behövs för att ta över osedvanligt god. Men man får inte dra för stora växlar på det. På andra punkter är förutsättningarna för ett maktövertagande åtskilligt sämre än i kapitaliststaterna. Uppsplittringen av individerna, avsaknaden av vana vid organisering av det mest primitiva slag, är oerhört mycket större än vad vi är vana vid. En annan sak är misskrediteringen av marxismen. Förtryckarna kryddar sina predikningar med marxistiska glosor och citat. Lenins porträtt hänger överallt. När någon av byråkratledarna gjort något extra svinigt får han en guldbit med Lenin på. Klassikernas verk vräks ut i billiga massupplagor. Detta måste förstås göra det svårare för arbetarklassen att ta marxismen på allvar som ett medel för befrielse.

De här raderna lär väl inte ha gjort läsaren så mycket klokare vad den politiska revolutionen beträffar. Förhoppningsvis har det åtminstone framgått att villkoren för arbetarnas direkta maktövertagande förbättras i takt med att klyftan vidgas mellan den materiella nivån och de efterblivna politiska styrelseformerna som förblir djupfrysta.

NER MED BYRÅKRATIN I ARBETARSTATERNA!
FÖRSVARA ARBETARSTATERNA MOT IMPERIALISMEN!

M.M.

Noter:

[1] I sitt direktiv för femårsplanen 1971-75 sa Kosygin så här:

  ”Alla försök att skapa vinster genom att kringgå de statliga priserna eller höja dem genom att bryta mot fastställd sortering och standardkrav är att handla mot staten. Ministeriernas, ämbetsverkens, produktionssammanslutningarnas, företagsledningarnas och prissättningsorganisationens ansvar för den statliga prisdisciplinen strikt följ och planen för tillverkningsprogram uppfylls måste ökas”.

[2] Vi har bara behandlat en aspekt av värdelagens roll i sovjetekonomin, dvs när det gäller styrningen av investeringarna. Vi har avstått från att behandla värdelagens roll i andra avseenden. Här inskränker vi oss till att konstatera, att värdelagen inte heller reglerar priser (om vi bortser från den svarta marknaden och vissa jordbruksprodukter) och löner – båda bestäms av planen.

[3] För att undvika missförstånd är det kanske nödvändigt att understryka det faktum att det är övergångssamhällen vi diskuterar. I dessa samhällen är en marknad för konsumtionsvaror nödvändig, så länge det råder en brist på sådana. Däremot existerar inte längre någon marknad i det fullt utvecklade socialistiska samhället och under kommunismen. Då är varuproduktionen avskaffad och den individuella konsumtionen bestäms av behoven. Detta förutsätter att den rådande relativa eller absoluta bristen på alla nödvändighetsartiklar avskaffas. Innan dess är varje försök att på administrativ väg avskaffa marknaden (och t.ex. införa ransoneringskort) dömt att misslyckas, eftersom marknaden då bara kommer att uppstå i annan form. Detta betyder å andra sidan inte att det i övergångssamhället bör vara fritt fram för en ohejdad marknad på konsumtionsvaror. I ett sunt övergångssamhälle måste arbetarstaten vidta åtgärder för att alltmer begränsa varuproduktionen, genom att styra produktionen så att allt fler produkter i allt större utsträckning kan fördelas enligt socialistiska principer. Men detta problem faller utanför målsättningen med denna artikel, varför vi inte närmare diskuterar det här.

[4] Några år senare, då Nazityskland anfallit Sovjet, var hitlerismen inte längre en fråga om ”åsikter”, som det var brottsligt att föra krig mot. Låt oss bara belägga detta med ett exempel, Stalin vid Kominterns upplösning 1943:

  ”Kommunistiska Internationalens upplösning är en riktig och i rätt tid företagen åtgärd, emedan den underlättar organiserandet av alla frihetsälskande nationers gemensamma anfall mot den gemensamma fienden – hitlerismen” (Stalin: Sovjetunionens stora fosterländska krig, sid 105).

[5] I detta sammanhang kan det vara lärorikt att höra på Stalin vid tidpunkten för Japans kapitulation 1945. I sin chauvinistiska yra yttrade Stalin bl.a:

”Japan inledde sin aggression mot vårt (! vår anm.) land så långt tillbaka som år 1904 under det rysk-japanska kriget. Som bekant drog Japan i februari 1904 medan underhandlingarna mellan Japan och Ryssland ännu pågick, fördel av tsarens svaghet (2) och anföll oväntat och svekfullt den ryska eskadern i Port Arthurområdet.

  Som bekant led Ryssland då nederlag i kriget mot Japan.... Men de ryska truppernas nederlag 1904 i det rysk-japanska kriget kvarlämnade bittra minnen hos vårt folk. Det var en mörk fläck på vårt land. Vårt folk väntade med tillförsikt på den dag, då Japan skulle lida nederlag och fläcken avstås. I fyrtio år har vi, den äldre generationen, väntat på denna dag. Och nu har den kommit. Idag har Japan erkänt sitt nederlag och undertecknat en akt om kapitulation utan villkor.” (Stalin: Sovjetunionens stora fosterländska krig, sid 197-198).”

   Behöver det påpekas att Lenin hade precis motsatt uppfattning om tsarismens nederlag (inte det ryska folkets)? Stalins ”äldre generation” kan inte vara något annat än en generation av storryska chauvinister:

 ”Proletariatet har skäl att glädja sig. Den katastrof, som har drabbat vår dödlige fiende, betyder endast att friheten i Ryssland kommit närmare....Det avancerade, progressiva Asien har utdelar ett ohjälpligt slag mot de efterblivna och reaktionära Europa”. (Lenin: Collected Works vol 8, sid 48).

 ”Det var den ryska autokratin och inte det ryska folket, som startade detta koloniala krig, som har blivit ett krig mellan de gamla och nya borgerliga världarna. Det är den autokratiska regimen och inte det ryska folket, som har lidit ett vanhedrande nederlag. Port Arthurs kapitulation är prologen till tsarismens kapitulation”. (Samma verk, sid 53)

Tidskriften Fjärde Internationalen
Svensk avdelning | MIA