Ur Fjärde Internationalen 5-1974
En del läsare har undrat varför vi ägnat så stort utrymme i de senaste numren av Fjärde Internationalen åt en polemik mot Förbundet Kommunist.
En snabb blick över den politiska vänsterscenen ger vid handen att den organisation som politiskt befinner sig ”närmast” oss är FK.
Det har också i det politiska arbetet visat sig att ett samarbete i konkreta frågor varit möjligt, liksom det åtminstone på vissa orter varit möjligt att föra en kamratlig diskussion med FK-are. För kamrater som närmat sig den revolutionära rörelsen har skillnaderna mellan våra båda organisationer ibland tett sig diffus eller outgrundlig.
Syftet med vår polemik i detta läge har varit att försöka reda ut dessa skillnader, att klargöra de dunkla punkterna. Men denna uppgift har rest stora problem för oss, eftersom vi haft mycket lite konkret att ta å så att säga. De politiska dokument som FK verkligen stått för har varit få, och dessutom av ganska kort varaktighet.
Man har försökt bygga upp en bild av en ”icke-dogmatisk” organisation som ger ganska högaktningsfullt fan i allt vad klassiker heter och istället söker sin inspiration hos de ”ledande” revolutionära vänsterorganisationerna i världen idag. På denna grund har man raljerat med vår påstådda ”klassiker-dyrkan” och närmare bestämt med vår strävan att återupprätta Leo Trotskij som en av den revolutionära arbetarrörelsens historiska förgrundsgestalter. Vår anslutning till Fjärde Internationalen ideologiskt och politiskt har även det varit ett tacksamt ämne för spefåglarna i FK. Vidare vårt arbete för att sprida kännedom om den revolutionära marxismens principiella hållning till en mängd frågor, t.ex enhetsfrontstaktiken som de utvecklades under Kominterns tidiga period, och vår egen strävan att tillämpa dessa principer.
Med tanke på detta kan det knappast förvåna någon att ett grundtema i vår kritik har varit Förbundet Kommunists principlösa vacklan eller centrism. Ena dagen är det arbetarkommittéer för hela slanten, nästa dag får dessa kommittéer sjunka in i glömskans behagliga töcken .
I KOMMUNIST nr 15 angreps RMF:s ståndpunkter i enhetsfrontstaktiken. Redan i numret därpå var FK tvingade att revidera sina ståndpunkter (bl.a. vad gäller val till borgerliga parlament) Men inte nog med det. En tid efter det att KOMMUNIST nr 16 publicerats (och vi publicerat en kritik av FK:s syn på enhetsfrontstaktiken i FI nr 3 3-74) var det dags för ännu en revidering av linjen. Efter beslut i FK:s ledning likviderades de taktiska riktlinjerna för enhetsarbetet i Sverige.
De ledande taktiska ”principerna” i nr 15 bestod i ett avvisande av ”varje enhet med arbetarbyråkratin i VPK” och deltagande i ”borgerligt-demokratiska humanitetsdemonstrationer typ DFFG:s” (För en kritik – se Fjärde Internationalen nr 3-74) På båda dessa punkter har FK nu brutit med den gamla linjen. I KOMMUNIST nr 17 summeras FK:s agerande på följande sätt:
”Den senaste tiden har visat att det faktiskt finns vissa möjligheter till enhet, nu senast i Chileveckan och Vietnamveckan. Detta hälsar vi med tillfredsställelse.”
Det som tidigare var i princip omöjligt hälsas ett par månader senare med tillfredsställelse . Även vi noterar med tillfredsställelse att FK i praktiken lämnat de värsta vänsterbarnsligheterna, men vi tycker nog att man också borde ha gjort en ordentlig och renhårig självkritik på sina tidigare ståndpunktstaganden och principer.
Det är typiskt för FK s utveckling att de hittills vägrat besvara den kritik vi riktat mot dem. För att slippa undan detta hänvisas till ”prioriteringar”. Så t.ex. har vi utlovats ett svar på vår artikel (i FI 2-74) om FK:s syn på övergången till socialismen. Men detta svar fick nu inte plats i KOMMUNIST p g a att man måste prioritera ”arbetet med andra artiklar”.
I stället för att ta tag i de frågeställningar som existerar konstruerar KOMMUNIST nr 17 sida upp och sida ner med osakliga angrepp mot RMF och vägrar totalt ta hänsyn till vad vi verkligen skrivit och sagt.
I artikeln om ”supermaktsteorin” påstår man helt grundlöst att RMF ”drar alla arabregimer över en kam” och man för också fram den vanliga stalinistiska lögnen att ”alla trotskister” är ”oförstående för att småbourgeoisin kan spela en progressiv roll i i den koloniala och nykoloniala frigörelsen”.
Ett ganska bra exempel på FK:s polemikmetod är beskrivningen av vår syn på El Teniente-strejken i Chile (före kuppen). I Fjärde Internationalen nr 3-74 tog vi upp just den frågan och ställde en del ganska konkreta frågor till FK. I KOMMUNIST 17 (sid 9) angriper man vår syn på denna strejk utan ett "quoteb", utan någon som helst konkret polemik och utan att besvara de frågor vi ställt:
”Trotskisterna i Chile understödde strejken vid El Teniente-gruvan som var direkt riktad mot Allende-regeringen. Strejken bidrog på intet sätt till att stärka arbetarnas positioner, utan syftade till att störta Allende till förmån för reaktionen. Att strejken var CIA-understödd och leddes av en uttalad fascistagent har vid flera tillfällen klarlagts. Senast i en öst-tysk film(! ) som sändes på svensk TV. När arbetarna upptäckte vad som låg bakom det hela avbröt de strejken. Men trotskisterna fortsätter att försvara den” (sid 9)
Följande rader publicerades av oss ca tre månader innan KOMMUNIST 17 gick i press:
”Hur blåögd får man egentligen bli? Har FK aldrig reflekterat över varför borgarpressen, åtminstone i början, ganska friskt stödde den stora gruvstrejken i de svenska malmfälten 69-70 eller varför Expressen ”stödde” Hamnarbetarförbundet i vår? Vad kan det bero på?
El Teniente-strejken började med att 13 000 gruvarbetare gick i strejk för att försvara den glidande löneskala de redan hade tillkämpat sig, men som nu regeringen nu ville avlägsna med argument om nationens ekonomi etc. Regeringen försökte till en början bagatellisera strejkens omfattning genom att påstå att ”majoriteten av arbetarna gått tillbaka till arbetet” och att det enbart var ”tjänstemän” som fortsatte den.
Men strejken fortsatte. Då började Unidad-Popular-regeringen beteckna strejken som reaktionär och t.o.m. fascistisk. Är det så underligt att reaktionen i detta läge såg sin chans att utnyttja strejken och att de då började stödja den? En fråga till FK: Vem bar skulden till att strejken blev ett vapen i reaktionens händer? Arbetarna eller Unidad Popular-regeringen?” (Fjärde Internationalen 3-74 s 31)
Men på dessa frågor fick vi alltså inget svar. Vi kan inte beteckna dessa polemik-metoder som något annat än dålig ideologisk skuggboxning. Eller för att citera kamrat Otto Mannheimers utmärkta artikel i Fjärde Internationalen nr 6-1972: ”Det är i kampen för att upprätta en egen, från trotskismen skild, ”anti-stalinistisk” identitet, som FK tvingas tillgripa liknande metoden”.
Men vi är envisa. I detta nummer publicerar vi en artikel som tar upp FK:s syn på det anti-imperialistiska arbetet och deras analys av utvecklingen i Chile.
Red