Ur Fjärde Internationalen 5-1974
■ Under sen-kapitalismen finns det objektiva tendenser som verkar i riktning mot ett öppet klassamarbete från den fackliga byråkratins sida. Sedan 40-talet har kapitalismen genomgått en tredje teknologisk revolution. Den allt snabbare teknologiska förnyelsen tenderar att förkorta det fasta kapitalets reproduktionscykel. Härigenom uppstår ett behov hos kapitalisterna att ”planera” kostnadsutvecklingen. En noggrann ”planering” av lönekostnaderna fordrar att arbetarnas lönekrav hålls tillbaka. Det enklaste instrumentet för att nå detta är långsiktiga och icke uppsägbara löneavtal. Alla försök att nå en ”frivillig” exakt lönekostnadsplan misslyckas p g a kapitalismens inneboende lagar och krafter. Under en situation av snabb kapitalexpansion är det ofta brist på arbetskraft inom vissa delar av industrin och da kolliderar en sådan ”frivillig” politik med marknadslagarna. Arbetarklassen utnyttjar sin styrka! Och lönehöjningar kan tvingas igenom som slå hål på kapitalisternas kostnadsplanering. För att undvika detta måste staten komma in i bilden. Statlig inkomstpolitik, samordnade löneförhandlingar, obligatoriska löneavtal osv har blivit allt vanligare.
P g a kapitalismens objektiva behov av en noggrannare kostnadskalkyl fungerar reformismens klassiska politik inte längre. Den reformistiska kampen, som i första hand gäller en kamp för högre löner, kan inte längre drivas med framgång.
För fackföreningarna gäller alltså, såvida de står på en reformistisk grund, att de integreras i den borgerliga staten; antingen genom direkt tvång eller genom byråkratins klassamarbetspolitik. Teserna från Kortinterns andra kongress är fortfarande giltiga:
”ett revolutionerande av facket kan enbart ske genom att medlemmarna tar makten över byråkratin”.
■ I Västtyskland kunde den statliga integrationspolitiken genomföras utan några större konfrontationer med arbetarklassen. Orsakerna är flera: den långvariga passiviteten från arbetarklassens sida efter det att fascismen slagit sönder den organiserade arbetarrörelsen; återuppbyggandet av fackföreningsrörelsen som från början kopplades till ideologin om ”samhällsansvar”; diskrediteringen av socialismen genom den stalinistiska praxisen i DDR; den enorma byråkratiseringen av fackföreningarna och den totala integrationen av SPD (Tyska Socialdemokratiska Partiet) i det borgerliga systemet samtidigt som arbetarmassorna bibehöll sitt !Ort roende för SPD. Till sist det faktum att den västtyska kapitalismen under en lång tid haft stora ekonomiska framgångar som gett ”en del över” även åt arbetarklassen.
Fackföreningarnas integration i det kapitalistiska systemet bar märkts på flera olika nivåer:
— på företagsnivå genom förpliktelser att bevara arbetsfreden och genom samarbetet mellan företagsråden och arbetsköparnas ledning.
— på den ekonomiska nivån genom att fackföreningarna deltar i olika samarbetsorgan och övertar ett direkt ansvar för den kapitalistiska profitmaximeringen.
— på den statliga nivån genom att fackföreningsbyråkratin dras in i uppgifter som att fastställa lönegränserna.
— genom en inskränkning av fackföreningarnas uppgifter till att gälla ett utarbetande och ett användande av arbetslagar varvid arbetsministern blir huvudkanalen för den fackliga integrationen.
— genom att fackföreningsledningen inbegrips i förvaltningen av social- och arbetslöshetsförsäkringsanstalter och sjukkassor. — på den fackföreningspolitiska nivån genom fredsplikten, genom förlikningsförfarandet och skiljedomstolen.
Denna process är nödvändig för det kapitalistiska systemets fortbestånd. Det koncentrerade och centraliserade kapitalet är förknippat med statsapparaten och den högsta förvaltningen. Fackföreningarna kan i allt mindre utsträckning utnyttja sprickor inom bourgeoisin. Den måsta ta hänsyn till centraliseringen och till staten. Eller för att uttrycka sig med reformisternas ord: fackföreningarna måste anpassa sig.
Kampen mot integrationen är den strategiska inriktningen för vårt fackliga arbete. Integrationspolitiken är inte ödesbunden utan betingad av det kapitalistiska systemets lagar. Den är möjlig endast så länge som kapitalismen förfogar över ett tillräckligt ekonomiskt spelrum för att ge arbetarna de allmosor som är nödvändiga för en reformistisk politik och så länge inte arbetarklassen själv genom sina aktioner börjar ifrågasätta integrationen.
■ I och med strejkerna i september 1969 skedde en omsvängning i den samordnade politiken. Den skärpta klasskampen utsatte socialdemokratin och dess ”agenter” i den organiserade arbetarrörelsen för ett allt starkare tryck från arbetarna. Å ena sidan så skärptes motsättningen mellan den socialdemokratiska politiken borgerliga karaktär och socialdemokratins sociala bas — arbetarklassen. Ä andra sidan finns det risk för att en skärpning av klasskampen kan skapa en utveckling inom de traditionella organisationerna där delar av fackföreningsbyråkratin kan komma i motsatsställning till den politiska kraft som i allmänhet kontrollerar den, dvs socialdemokratin. Dessa brott tvingas fram därför att byråkratin inte kan skära av sina band med arbetarklassen.
Klasskampens uppsving i Västtyskland har förändrat betingelserna för den byråkratiska apparatens hegemoni över arbetarklassen. Motsättningarna mellan massorna och apparaten har skärpts samtidigt som även motsättningen inom själva apparaten har ökat.
■ Den hållning som den byråkratiska apparaten intar i olika situationer i klasskampen och säkerligen kommer att inta även i fortsättningen, kan enbart förklaras utifrån den motsägelsefulla karaktären hos byråkratins funktion. Denna dubbla funktion yttrar sig dels i byråkratins strävan efter att konsekvent försvara det borgerliga samhället och garantera dess ”stabilitet” samtidigt som byråkratin tvingas försvara arbetarnas omedelbara intressen (om än på ett ofullständigt sätt).
Byråkratin är en konservativ kraft som går emot varje ny kampform, varje ny kamperfarenhet som arbetarklassen gör och varje försök att generalisera dessa kamperfarenheter. Under situationer av skärpt klasskamp måste byråkratin använda sig av olika avledande metoder:
— att delta i kampen för att till slut avleda den, annars riskerar kampen att utvecklas utanför byråkratins kontroll.
— att under apparatens kontroll genomföra vissa ”mobiliseringar” av arbetarna för att avleda en självständig aktivering.
Liknande massaktioner leder ofta till en uppsplittring av byråkratin och till bildandet av mer eller mindre bestämda tendenser inom själva byråkratin. Erfarenheterna från andra europeiska länder visar att differentieringen kan gå så långt att en fraktion inom byråkratin till och med kan komma att fylla ett politiskt tomrum till vänster om de traditionella arbetarpartierna (se t.ex fackföreningsvänstern i England, facket i Italien, CFDT i Frankrike).
Denna motsägelsefulla utveckling inom byråkratin kan leda fram till ett felaktigt förhållningssätt i det fackliga arbetet. Därför är det viktigt för oss att i vår agitation och propaganda bemöta:
— centristerna som genom sin bristande strategiska uppfattning riskerar att anpassa sig till de frasradikalaste delarna av byråkratin.
— ultravänsteristerna i sin tur ser byråkratin som ett homogent block, vilket gör att de tror att hela byråkratin kommer att agera likadant och i alla lägen inta reaktionens ståndpunkt.
■ Inte ens den mest reaktionära och integrerade fackliga apparat kan på grund av sin dubbla funktion undgå att påverkas av den sociala krisen.
Just detta kräver av kommunisterna att de vare sig inriktar sin politik på att ”driva på” eller på att ”öka splittringen” inom byråkratin. Det gäller istället att i varje situation avslöja fackbyråkratins förräderri. Och det går inte att avslöja byråkratins politik om man inte samtidigt talar om vad fackföreningarna kan göra istället. Avslöjandet måste komma fram ur våra krav och handlingar på ett övertygande sätt. Detta betyder inte att vi skall föreslå ett alternativ till varje förslag från byråkraternas sida. Istället gäller det att påvisa varför våra förslag är bättre, varför de till skillnad från byråkratins politik tjänar arbetarklassens verkliga intressen.
■ Alla strömningar inom vänstern har nu börjat förstå fackföreningarnas centrala betydelse. Men bland de kommunistiska organisationerna kan vi urskilja många olika förhållningssätt gentemot fackföreningarna:
RFO (Röd Facklig Opposition). Den taktiken har framför allt använts av KPD (Röda Fanan), dock ännu inte av KPD (ml) — två maoistiska organisationen RFO-taktiken går ut på att kommunisternas uppgift är att bygga upp alternativa fackföreningar inom de nuvarande fackföreningarna. Dessa parallella organisationer skall ha en egen apparat från bas till ledning, en självständig praktik och en självständig politik. Tanken är att de kommunistiska parallellorganisationerna till slut, när de vägrar godkänna och genomföra de ”ordinarie” fackföreningarnas be, slut, skall tvingas bryta med dessa fackföreningar. Då etableras en kommunistisk minoritetsfackförening, som väntas fungera som en idealfackförening som kan attrahera klasskämpar från de gamla fackföreningarna, kämpar som inte i första vevan bröt sig ur och bildade de nya, ”rena” fackföreningarna.
Denna uppfattning förnekar nödvändigheten av att ge ett politiskt svar för hela klassen och erbjuder istället endast en organisatorisk lösning. En lösning som enbart kan leda till att de mest avancerade arbetarna isoleras från arbetarmassorna. På så sätt spelar kommunisterna byråkratin i händerna och den kommer utan större svårigheter att kunna behålla greppet över arbetarklassen.
De som förespråkar RFO-taktiken visar en klar oförståelse för två centrala uppgifter: 1) Nödvändigheten och möjligheten att föra en antibyråkratisk kamp i fackföreningarna under den fas av kapitalismen då fackföreningarna alltmer integreras i den borgerliga staten, och 2) nödvändigheten av att vinna arbetarmassorna för ett övergångsprogram som kan bygga en politisk bro mellan det aktuella medvetandet och den proletära revolutionen.
RFO-taktiken förutsätter att stora delar av arbetarklassen redan vunnits för kommunismen och att det bara gäller att organisera dessa arbetare i de ”rena” fackföreningarna. Ett sådant antagande visar en klar oförståelse för hur arbetarklassens medvetande utvecklas. RFO kommer inte att rekrytera via klassens
kollektiva lärdomsprocess, utan via en individuell radikalisering inom arbetarklassen. Dvs RFO kommer att rekrytera arbetare på samma sätt som de revolutionära organisationerna idag rekryterar.
Denna uppfattning bygger inte bara på en felaktig analys av radikaliseringen (det finns inte stora grupper revolutionära arbetare idag inom arbetarklassen), utan uppfattningen leder också till att kommunister och andra militanta arbetare riskerar att kastas ut ur fackföreningarna och att de därmed lättare kan isoleras från arbetarmassorna. RFO-taktiken är också felaktig ur en annan synvinkel. Den förnekar att fackföreningarna är en form av elementär enhetsfront mellan arbetare med uppgift att försvara arbetarklassens levnadsvillkor. Istället tilldelar RFOtaktiken fackföreningarna ett partis uppgifter, uppgifter som de aldrig kan fylla.
Den kommunistiska fackföreningsfraktionen. Denna politik företräder framför allt KBW (vänstergrupp). Politiken går ut på att den kommunistiska organisationens medlemmar och sympatisörer skall organiseras i en fraktion i fackföreningarna. Fraktionen skall systematiskt propagera den kommunistiska organisationens fackliga politik på företaget och i facket för att när så är möjligt uppträda som en öppen fraktion.
När det gäller huruvida en kommunistisk organisations medlemmar och sympatisörer måste arbeta som en fraktion i facket, dvs organiserat och under organisationens kontroll, så har vi inga meningsskiljaktigheter gentemot KBW. Vi håller också med om vikten av att kämpa för rätten för de kommunistiska organisationerna att kunna bilda tendenser inuti fackföreningarna.
Vi är däremot inte ens med KBW när det gäller taktiken idag i fackföreningarna. Istället för att ge ett svar för hela klassens kamp går KBW:s politik ut på att skapa en mycket exklusiv särorganisation som enbart kan nå ut till en försvinnande liten del av arbetarklassen. Att idag massivt och öppet gå ut och företräda en fraktion inom fackföreningarna kommer att innebära samma risker som RFO-taktiken. Kommunistiska arbetare och andra militanter kan slås ner av byråkratin genom sin isolering. Det hela gäller alltså att göra en bedömning i vilket klasskampsläge det är möjligt att gå ut öppet och representera en fraktion. Vi menar att KBW gör ett sekteristiskt fel genom att göra detta idag. Sekterismen grundar sig främst i KBW:s oförståelse för uppgiften att vinna arbetarmassorna för ett övergångsprogram.
DKP:s fackföreningspolitik, (det moskvatrogna kommunistpartiet) men också Jusos (socialdemokratiska ungdomsförbundet) och de centristiska grupperingarnas består i att anpassa sig till de mest frasradikala delarna av fackbyråkratin. De nöjer sig med att visa på de ”felsteg” dess bytåkrater gör i stället för att grundligt avslöja dem.
Fackföreningarna betraktas som en fetisch, de har ett värde i sig. ”Teorin” om den antimonopolistiska demokratin leder DKP till att hela tiden leta efter demokratiska och socialdemokratiska partner i fackföreningsledningarna. Eftersom den socialistiska revolutionen inte står på dagordningen betraktas det inte heller som nödvändigt att krossa den socialdemokratiska fackbyråkratin.
För att den här taktiken skall vara möjlig kan naturligtvis inte organisationernas medlemmar beteckna sig som en tendens eller fraktion. De säger sig istället vara ”de bästa och mest konsekventa fackföreningskämparna”. De försöker systematiskt tillkämpa sig fackliga förtroendeposter och strävar efter att integreras i byråkratins ”vänster”flygel.
Detta är ett helt felaktigt förhållningssätt. Vad DKP och de andra organisationerna inte inser är att även den mest frasradikala delen av byråkratin kommer att komma i motsättning till det arbetaravantgarde som håller på att utvecklas. De kommer också att försöka kanalisera massrörelsen när den väl uppstår. De ovannämnda organisationernas taktik att svansa efter byråkratins vänsterflygel kommer med nödvändighet att leda till en ren eftergiftspolitik gentemot arbetaravantgardet, dvs till ren och skär opportunism.
■ Den reformistiska fackföreningsbyråkratin har stärkt sitt grepp över arbetarklassen under den långa ekonomiska uppgångsperioden efter andra världskriget. De lyckades ge arbetarna det ”de väntade sig”, utan att behöva konfrontera borgarklassen.
Basen i fackföreningarna har avpolitiserats under denna period och den överväldigande delen av den fackliga kadem har anammat en klassamarbetspolitik.
För att ett nytt arbetaravantgarde skall kunna utvecklas behövs en förändring av den objektiva situationen, det krävs konfrontationer mellan arbetarklassen och kapitalet där klassamarbetspolitiken kan avslöja sig. Dessa konfrontationer kommer att återspeglas även i arbetarklassens mest elementära och mest omfattande klassorganisationer - fackföreningarna.
Om den första reaktionen från de avancerade arbetarnas sida är antifacklig så beror det endast på frånvaron av en revolutionär klasskampsströmning inom fackföreningarna. Dvs det är ett uttryck för ledarskapets kris inom arbetarrörelsen. Temporärt kanske utomfackliga strömningar kan stärka sig. Men deras ansatser till att formulera krav (som ”linjära lönehöjningar” och omröstningar om löneförhandlingar) såväl som initiativen till aktioner på företagen kommer alltid att riskera att integreras, att diskrediteras eller utsättas för repression så länge det inte formuleras ett alternativt klasskampsprogram gentemot fackföreningsbyråkratin.
■ Den centrala uppgiften för revolutionära marxister i fackföreningarna är att företräda arbetarklassens intressen i den dagliga kampen mot kapitalisterna och dess hantlangare. Idag har kapitalet svårigheter att förränta sig vilket också slår tillbaka på arbetarklassen. Något som innebär att kampen för bättre levnadsvillkor också måste bli en kamp med det uttryckta målet att krossa hela det kapitalistiska systemet. Det kapitalistiska systemet förmår inte att tillvarata och utvidga löntagarnas positioner.
Det räcker inte med att propagera socialismen för att göra detta perspektiv närvarande bland de kämpande arbetarna. Vår viktigaste uppgift blir därför att upporganisera det framväxande arbetaravantgardet genom att bygga upp kämpande vänstertendenser i fackföreningarna.
Uppbygget av denna vänstertendens skiljer sig både från vänsterbyråkratins svanspolitik och från försöken att snabbt bygga upp kommunistiska minoritetsfackföreningar.
En klasskampsströmning kan inte skapas vid skrivbordet, vare sig av GIM eller någon annan organisation. Uppgiften att beväpna arbetaravantgardet med ett alternativt klasskampsprogram är handfast och den innebär bl.a en antibyråkratisk kamp för att demokratisera fackföreningarna.
■ Uppbygget av en klasskampsströmning inom fackföreningarna är inget undermedel. Det är en politik som utgår från de olikheter i medvetandeutveckling som finns inom arbetarklassen och det är ett första steg på vägen mot att formera en oavhängig klassledning.
Politiken kommer endast att lyckas om det ur denna början till klasskampsströmning - vänstertendensen - växer fram en bred klasskampsflygel som sammansvetsar arbetarna i kamp för egna paroller och krav.
■ Den allt skarpare motsättningen mellan de krav son ställs i klasskampen och byråkratins agerande kommer att underlätta uppbygget av en klasskampstendens i fackföreningarna. Men för oss revolutionära marxister ställer det också vissa direkta uppgifter:
- att propagera för uppbygget av en vänstertendens
- att framställa information som understödjer detta propagandistiska arbete
- att centralisera och föra samman de kontakter vi har eller kan påverka för att driva på utvecklingen
- att organisera upp vårt eget arbete på arbetsplatser och i fackföreningar enligt denna inriktning
- att försöka skapa, eller där det finns medverka i , olika strukturer där de avancerade arbetarna kan diskutera sina erfarenheter och samordna kampen. Därigenom finns det också möjligheter att bryta det kommunikations- och informationsmonopol som fackbyråkratin förfogar över.
Vi måste kunna skapa kanaler att föra ut våra svar på de viktigaste frågorna som ställs i kampen., och vi måste få våra kontakter och kamrater i andra strukturer att omfatta denna politik. Det är förutsättningen för att vår inriktning skall lyckas.
”I samma utsträckning som de fackliga tendenserna visat sig vara instrument för en kontinuerlig revolutionär verksamhet, har kampkommittéerna alltid visat sig vara konjunkturella. De revolutionära marxisterna är positiva till skapandet av sådana kommittéer för bestämda mål: förberedelser för en kampanj kring vissa krav, strejkförberedelser m.m. Men de försöker övertyga sina kamrater i kampen om att sådana kommittéers omvandling till permanenta organ är dömt att misslyckas utom i perioder av tillspetsad kamp”.
”De revolutionära marxisternas grundläggande inriktning med avseende på 'kampkommittéer' i fabrikerna är att omvandla den kampvilja och militans som uppkommer i varje kampanj för olika krav, hård strejk eller antibyråkratisk kamp i företaget till en facklig tendens, som utlöser en kamp för den fackliga demokratin, för att de fackföreningsanslutna skall överta kontrollen av facket - och så snart styrkeförhållandet tillåter — för att klasskampsanhängarna skall erövra ledningen i facket”. (”Europadokumentet” — Bygg det revolutionära partiet, Rött Forum 7).
■ Samtidigt som vi förespråka denna taktiska orientering måste vi ta initiativ till att kommunikationer kommer igång över företagsnivån, att diskussioner påbörjas mellan de avancerade arbetarna på olika fabriker. Detta måste vi göra så länge denna diskussion inte kan föras inom ramen för de fackliga organisationerna, eftersom varje kommunikation av denna sort blockeras eller kanaliseras av byråkratin. Ett exempel på detta är att som motdrag mot de stadsdelskonferenser som organiseras av byråkratin ta initiativ till alternativa konferenser för de klassmedvetna arbetarna. Sådana konferenser måste givetvis skilja sig innehållsmässigt från byråkratins och läggas upp kring de viktigaste klasskampsfrågorna. Konferenserna kan ordnas nå olika nivåer: lokalt, regionalt eller nationellt och med hjälp av dessa kan vi få till stånd diskussioner mellan de olika fackoppositionella arbetare som varken går i byråkratins ledband eller som är hårt uppknutna till de olika kommunistiska organisationerna.
■ Konsoliderandet av en klasskampsvänster samt de första stegen i byggandet av en bredare klasskampsströmning inom fackföreningarna kommer omedelbart att ställa frågan om ett publicistiskt organ på dagordningen, ett organ som kan centralisera kampen. En sådan tidning kan varken vara en organisations förlängda arm eller en konkurrent till den fackliga vecko- och månadspressen. Istället blir tidningens funktion att centralisera diskussionen mellan de avancerade arbetarna kring den internationella och nationella klasskampen och kring vänstertendensens plattform. Tidningen blir ett organ för kampen både i och utanför facket.
Varje försök att idag starta en sådan tidning är en sekteristisk återvändsgränd. Det skulle enbart kunna ske på basis av våra egna kamrater och kontakter.
■ Vare sig massornas eller avantgardets medvetande höjs helt spontant. Den inriktning vi förespråkat ovan är ett led i arbetet på att höja medvetandenivån i kampen. Men det är en inriktning som GIM inte kan bära upp ensam. Därför måste vi sträva efter ett samarbete med alla organisationer som delar vår allmänna inriktning. Vi måste försöka få till stånd diskussioner med alla vänsterorganisationer som är beredda att utarbeta ett alternativ till byråkratins politik såväl som till den fackföreningsfientliga och splittrande politik som maoisterna och spontanisterna förespråkar.
Utan att kunna göra exakt förutsäganden, måste vi vara medvetna om att uppbygget av en klasskampsströmning i fackföreningarna underlättar arbetet på att bryta loss större delen av den nya fackliga ledningen från de traditionella arbetarorganisationerna.
■ Att vi förespråkar uppbygget av en klasskampsströmning i fackföreningarna innebär inte att vi bortser från de revolutionära marxisternas självständiga aktivitet och intervention i klasskampen. För det första är en systematisk självständig intervention från kommunisternas sida nödvändig för att arbetare skall kunna vinnas för vår politik. För det andra anpassar vi oss inte till eller kompromissar med andra politiska organisationer bara för att vi förespråkar ett gemensamt arbete med sikte på en klasskampsströmning. Tvärtom, det är nödvändigt att föra en politisk kamp inom denna klasskampsströmning.
■ Vänstertendensens politiska utveckling liksom också dess funktion i klasskampen hör intimt samman med den trotskistiska organisationens totala politiska intervention, ty den ”som uteslutande eller endast övergående länkar arbetarklassens uppmärksamhet och iakttagelseförmåga på sig själv, är ingen socialdemokrat.” (Lenin: Vad bör Göras?).
Om inte vänstertendensen skall förfalla till ekonomism eller anpassa sig till byråkratins manövrer fordras det att vi kan driva på politiseringen, något som bl.a kan ske via våra centrala politiska kampanjer. Om inte vårt totala ingripande i samhället får inflytande över vänstertendensen så försvåras politiseringen av de avancerade arbetarna. Därför är det viktigt att vi framstår som en politisk tendens inom arbetarklassen och att vi åtminstone erkänns som en sådan av den mest avancerade delen av klassen.
■ Ett revolutionärt arbete i fackföreningarna kan endast genomföras om vi har ett fungerande arbetsplatsarbete. Annars riskerar kampen att underkastas byråkratins spelregler eller så småningom slås sönder av byråkratin.
Fackföreningsbyråkratin är alltid beredd, när styrkeförhållandet så tillåter, att förstöra delar av fackföreningen, dvs sätta den ur funktion.
■ Vårt arbetsplatsarbete har såväl en innehållsmässig som en taktisk och organisatorisk/praktisk sida.
— Delar av arbetaravantgardet har redan idag uppmärksammat negativa effekter av att vara förankrad endast i en fabrik. Våra kamraters interventioner på olika samordningsmöten måste vara att genom praktiska förslag försöka effektivisera dessa möten samtidigt som vi måste ta kamp kring frågan om den inom-fackliga demokratin.
— Genom att kampen och medvetenheten är mycket ojämn inom arbetarklassen är det än viktigare att vi deltar på de ovannämnda mötena för att kunna utvidga vårt inflytande och vinna nya kontakter. Varje kortsiktig politik som går ut på att ”profilera” vår fackliga kader vore i detta läge dömt att misslyckas. Det vore inget annat än äventyrspolitik.
■ Vad gäller inställningen till företagsråden gäller att vi måste bedöma dem utifrån den roll de kommer att spela i kampen, inte utifrån deras lagligt föreskrivna roll. Företagsråden påverkas både av lagar (som fredsplikten, tystnadsplikten etc) men också av arbetarkampen. Under trycket från arbetarna kan råden genomföra vissa förbättringar som t.ex inte kan genomföras av fackföreningarna.
När arbetarkampen inte är utvecklad tenderar råden att bli öppet klassamarbetande och organ för karriärister. Men i ett visst läge i kampen kan råden komma att fylla en pådrivande roll beroende vilka som sitter i råden. Bedömningen huruvida våra kamrater skall ta poster i råden eller inte avgörs av om kamraterna är tillräckligt förankrade i basen, så att de kan lita på arbetarnas stöd i kampsituationer. Ett stöd som är nödvändigt för att de övriga medlemmarna i företagsrådet skall kunna passiviseras eller agera för kampen.
■ Om vi skall ställa upp i valen av företagsråd eller inte är alltså en taktisk fråga som avgörs av den konkreta situationen. — Vår uppgift i varje val måste vara att , såväl inom fabriken som utifrån, kämpa för att valet föregås av en demokratisk diskussion. Vi bör förespråka att även minoriteter av klasskämpar får representation i råden.
— I vår propaganda måste vi vända oss mot splittringslistor som borgerliga partier går ut med.
— Vi måste kämpa för att militanta arbetare som har stöd bland arbetarna upprättar egna listor ifall de inte kommer med på de ordinarie.
■ De fackliga vulen erbjuder p g a sin funktion en bra utgångspunkt för vår intervention. Därför måste kampen för att stärka de valda militanternas självständighet gentemot företagsråd och fackföreningsbyråkrati vara en prioriterad uppgift.
Erfarenheterna från den senaste strejkvågen har visat hur viktig funktion de aktiva i de fackliga klubbstyrelserna kan fylla. Ju bättre det lyckas för oss att politisera dessa militanter, att Vidga deras vyer utöver den enskilda arbetsplatsen och fackföreningen , desto större kommer våra möjligheter att vara att påverka dem med vår övergångsstrategi.