Ur Fjärde Internationalen 4-1974
Det är ingen tvekan om att kapitalismen för närvarande har allvarliga problem, allvarligare än på mycket, mycket länge. Överproduktion och stagnerande marknader kombinerat med en exempellös inflation och en överhuvudtaget mycket instabil valuta-- och finanssituation har lett ett allt större antal borgerliga ”experter” att sia om en ny trettiotalskris – en ny stor krasch. Det är inne med undergångsprofeter på ekonomisidorna i tidningarna idag.
I tre artiklar i detta nummer av Fjärde Internationalen behandlas olika sidor av den internationella krissituation som nu utvecklar sia: bilindustrins stagnation, EG-blockets problem att hålla samman, samt inflationen. Artikeln om inflationen är inte en empirisk genomgång av den aktuella utvecklingen, utan ett försök att på ett mer grundläggande sätt utifrån den marxistiska penningteorin förklara vad inflation egentligen är.
Förutom detta vill vi också inleda en diskussion kring den för oss revolutionärer mest betydelsefulla frågan i detta sammanhang, nämligen frågan om sambandet mellan den ekonomiska utvecklingen och klasskampen. Ty arbetarklassen har inget ansvar för inflationen, överproduktionen, konjunkturutvecklingen eller valutaspekulationerna. Dess uppgift är ju istället att avskaffa allt detta.
Låt oss börja med att mycket kortfattat sammanfatta den kapitalistiska ekonomiska utvecklingen under de senaste åren:
— Marknaderna har stagnerat. Under de två decennierna efter andra världskriget skedde en våldsam expansion av kapitalismens produktiv krafter. I spillrorna efter krigets härjningar fanns en väldig varuhunger som det gällde att mätta. Men kring mitten av sextiotalet hade återuppbyggnaden av Västeuropa och Japan gått så långt att dessa länders kapitalister på allvar började konkurrera med de amerikanska på i stort sett alla områden. Ungtupparna började sticka upp mot den gamle och slåss om bytet.
— Kapitalismens inneboende tendens till sjunkande profitkvoter i kombination med denna marknadsmättnad har de senaste åren lett till en allmänt sjunkande ekonomisk tillväxt, en ovilja att genomföra långsiktiga investeringar. Det senaste året har bruttonationalprodukten minskat för första gången sedan kriget i flera viktiga imperialistländer, och främst då i USA.
— Den våldsamma kreditexpansionen till enskilda och företag som använts som smörjolja under efterkrigstiden för att expansionen skulle gå smärtfritt, har nu istället blivit ett omfattande problem. Ty denna kreditexplosion är huvudorsaken till den ständiga inflation som ingen längre tycks kunna kontrollera.
— Inflationen har i sin tur lett till att det internationella valutasystemet är på väg att bryta samman, till våldsamma räntehöjningar och till en spekulation i ädla metaller, konstverk, mark och råvaror utan motsvarighet i kapitalismens historia.
— De ”normala” variationerna mellan hög- och lågkonjunktur har fått ett annorlunda utseende. Lågkonjunkturerna är mycket djupare och allvarligare än de var under femtio- och sextiotalen, med hög arbetslöshet, lågt utnyttjande av produktionskapaciteten samt ekonomiska krascher som följd. Högkonjunkturerna är kortvariga och splittrade och förmår inte upprätta en full sysselsättning.
Borgarklassens instinktiva reaktion på en sådan situation är att göra vad som står i deras makt för att vända den grundläggande tendensen – sjunkande profiter – till sin motsats. (De väldiga profitökningarna som vissa företag och branscher upplevt det senaste året är av mycket kortvarig karaktär, och i realiteten
ofta ett resultat av inflationen, inte av ökad produktion och produktivitet). Lika instinktiva är försöken att lägga kostnaderna för en sådan profitökning på arbetarklassen. Det gäller för borgarna att höja mervärdeskvoten, dvs höja produktiviteten och/eller sänka reallönerna. Men att höja produktiviteten är inget man gör snabbt i en akut krissituation, utan det är en långsiktig process som är beroende av många faktorer. Återstår reallönerna. Det klassiska hjälpmedlet för att genomdriva reallönesänkningar är arbetslösheten, som tenderar att försvaga arbetarnas kampvilja och klassammanhållning. Det moderna hjälpmedlet är den ständiga inflationen som vare sig det är hög- eller lågkonjunktur, arbetslöshet eller inte, urholkar de löneökningar som arbetarna tillkämpar sig. Andra moderna hjälpmedel är statlig inkomstpolitik och anti-facklig lagstiftning. De senaste årens utveckling ger en mängd exempel på hur kapitalisterna försökt använda sig av dessa metoder.
Problemet är bara att arbetarklassen inte funnit sig i allt detta. Arbetslösheten har bekämpats med ockupationer (Clyde, LIP) och inte heller har kampviljan minskat märkbart p.g.a. en hög arbetslöshet. I England t.ex. har arbetarna snarare betraktat den höga arbetslösheten som en provokation och svarat med en intensiv ekonomisk kamp. Inte heller inflationen har fått härja fritt med reallönerna, lönekraven har i stor utsträckning stegrats för att kompensera denna. Försöken till regeringsingripanden, främst i England, har också kraftfullt avvisats.
På det politiska planet har de traditionella arbetarledarna försökt svara på den nuvarande situationen genom att framställa sig som nationens räddare med reformistiska regeringsprogram. I länder som Italien och Frankrike har de reformistiska ledarna aldrig varit så nära regeringstaburetterna som under den nuvarande perioden. Men dessa ”vänster”regeringars program kan inte lösa den kapitalistiska krisen. Det är möjligt att nationaliseringar, kontrollåtgärder etc. kan under en period dämpa krisen, men dessa åtgärder kan inte i grunden lösa de kapitalistiska motsättningarna, på sin höjd skjuta dem framför sig i tiden ett tag. Men det faktum att arbetarklassen fortfarande stödjer dessa partier och program som till hela sin karaktär är defensiva, utgör begränsningen i svaret på borgarklassens attacker. Det har lett till en låst ställning i envigen mellan kapital och arbete. Regeringarna blir kortlivade och den ekonomiska kampen fortsätter med oförminskad intensitet..
Men låt oss återgå till frågan om sambandet mellan den ekonomiska utvecklingen och klasskampen. Hur kommer den ekonomiska krisens utveckling att påverka envigen? Leder en ekonomisk kris alltid till att arbetarnas kamvilja ökas och till ett ökat politiskt medvetande om den socialistiska revolutionens nödvändighet? Vissa hävdar detta. Andra hävdar motsatsen, dvs att det är högkonjunkturen som är mest gynnsam för klasskampen, att arbetarna då är starka och självmedvetna och vågar slå till mot kapitalisterna med strejker etc. Vi anser att båda dessa uppfattningar är mekaniska och felaktiga, att sambandet är bra mycket mer komplicerat än så. Invändningen mot den första uppfattningen är detta att samtidigt som en lågkonjunktur försvagar kapitalisterna så' försvagar den arbetarna. Arbetslöshet och hotet om arbetslöshet fungerar tillbakahållande på kampviljan samtidigt som kapitalisterna är hotade till livet och mer än någonsin beredda att försvara sina klassintressen. Låt oss gå just till trettiotalskrisen för att visa detta. Denna den hittills allvarligaste depressionen, åtföljdes inte alls av något utpräglat uppsving i klasskampen i internationell skala. I de stora kapitalistländerna var strejkaktiviteten snarare lägre än normalt. Ett annat exempel är den svenska lågkonjunkturen 70-72 med hög arbetslöshet för första gången sedan kriget. De strejker som genomfördes under denna period var små, splittrade och ledda nästan undantagslöst till nederlag. Huvudargumentet mot den andra uppfattningen är att borgarklassen under en högkonjunktur är mycket mindre benägen att sätta hårt mot hårt, utan istället satsar på att göra begränsade eftergifter till arbetarna.
Hur ska man annars förklara den nästan totala frånvaron av strejker i Sverige under femtio- och första halvan av sextiotalet? Hur ska man annars förklara den tämligen begränsade strejkaktiviteten i detta land år 1974, året med den uslaste centrala avtalsuppgörelsen i mannaminne och det år då Veckans Affärer utropar Sverige till ett kapitalistiskt paradis? Jo, förklaringen är att kapitalisterna varit beredda att göra eftergifter, att de lokala löneförhandlingarna gett löneökningar som vida överstiger den centrala uppgörelsen.
Vår uppfattning är att det inte går att slå fast något generellt samband mellan den ekonomiska utvecklingen och klasskampen. Det är fullt klart att det finns ett samband, men det gäller inte generellt, det krävs en konkret analys av styrkeförhållandet mellan klasserna i varje situation för att förutsägelserna inte ska bli helt upp i det blå. Dock, den mest användbara och förnuftigaste teorin om detta förefaller var den som hävdar att det är brytningspunkterna, vändpunkterna i konjunkturutvecklingen som är mest gynnsamma för att utveckla klasskampen. Under en högkonjunktur har arbetarklassen samlat reserver och sysselsättningen är hög. När sedan konjunkturen vänder börjar kapitalisterna attackera levnadsstandarden. Men sysselsättningen är fortfarande hög och arbetarna relativt ekonomiskt starka. De slår tillbaka med kraft. Strejkvågen i Europa som startade 68/69 efter att den långa krigsboomen hade börjat vända, är ett bra exempel på detta.
Den andra vändpunkten är när hjulen åter börjat rulla efter en recession. Arbetslösheten börjar sjunka och kapitalisterna är rädda för produktionsstörningar samtidigt som lönerna är låga. Det är också en gynnsam situation för kamp, för att ta igen vad man har förlorat under lågkonjunkturen. Kampuppsvinget under trettiotalet kom inte under själva krisen, utan när denna började vända, dvs 1935/36, med den franska generalstrejken som höjdpunkt.
Men, återigen, det går inte att generalisera detta resonemang. Det finns en faktor som är betydligt viktigare, nämligen den subjektiva faktorn. Man skulle kunna säga att den ekonomiska konjunkturen är mer eller mindre gynnsam för arbetarklassens kamp, medan den subjektiva faktorn är avgörande för om arbetarna förmår utnyttja de gynnsamma tillfällena eller ej.
Vad är då den subjektiva faktorn? Vi kan sammanfatta den till kampvilja och kamptradition, politiskt medvetande och organisering. För att kunna bedöma arbetarklassens nuvarande läge i detta avseende måste vi ta till ett historiskt perspektiv. Om vi inskränker oss till Västeuropa, så kan vi säga att arbetarklassen inte lidit något avgörande nederlag de senaste 25 åren. Detta har naturligtvis inneburit att självförtroendet och kampviljan stärkts kontinuerligt, och speciellt gäller detta den unga generationen på arbetsplatserna. En generation för vilken nederlagen på trettiotalet och kriget ligger i ett ganska avlägset förflutet. Inte heller de senaste fem årens intensiva strider har minskat detta självförtroende, snarare tvärtom. Ett självfötroende som nu också kombineras med en hel del aktuell kamperfarenhet.
Den fackliga organiseringen har aldrig varit så omfattande som nu. Men samtidigt som detta utgör en styrka, så är just arbetarklassens organisationer och närmare bestämt deras ledare, det främsta hindret för att kampen ska kunna föras till sitt logiska slut – maktövertagandet. Om arbetarklassens kamp förhindrar borgarna att genomföra sina lösningar på krisen, så utgör de reformistiska ledarna ett hinder för att arbetarklassen ska kunna genomföra sina. Ty den linje dessa ledare drar upp är en defensiv linje som vill rädda kapitalismen, inte störta den.
Men det finns en ny faktor i denna ekvation – det nya avantgarde som i första hand är ett resultat av ungdomsradikaliseringen alltsedan mitten på sextiotalet. Ett nytt politiskt avantgarde som inte följer de reformistiska ledarna och som präglas av revolutionär vilja och självständighet i handling. Ett avantgarde som ursprungligen kommer ur studeranderevolten och den antiimperialistiska rörelsen, men som får ett allt större inslag av unga arbetare, och som också vinner allt större politiskt inflytande på arbetsplatserna.
I de stora klasstrider vi sett i Europa de senaste åren har representanter för detta nya avantgarde stått i ledningen för den grupp som velat driva revolutionär, kompromisslös kamp i svåra situationer. Den andra linjen, kompromissernas och eftergifternas linje, har representerats av de gamla reformistiska arbetarledarna. Det vore en klar överdrift att påstå att den första gruppen alltid segrat och vunnit arbetarnas förtroende. Men det är lika överdrivet att påstå att det nya avantgardet skulle vara totalt frånvarande i denna kamp. Men arbetarklassen byter inte organisationer som man byter överrock. En smed byter inte ut en gammal dålig hammare förrän han fått tag i en som är bättre. För annars måste han bearbeta järnet med bara händerna. Det krävs omvälvande händelser för att arbetarmajoriteten ska byta politisk organisation, ledare och program. Förra gången det inträffade var efter ryska revolutionen, då hundratusentals arbetare lämnade socialdemokratin för de kommunistiska partierna.
Om vi ska försöka sammanfatta och svara på frågan i rubriken blir det ungefär så här:
— Det är tänkbart att den ekonomiska utvecklingen kommer att leda till en stor depression inom några år. Men flera faktorer pekar mot att den i så fall kommer att få ett mycket, annorlunda utseende jämfört med krisen på trettiotalet. Den första faktorn är statens ökade roll i ekonomin, som naturligtvis skapar ett större utrymme än då för manövrer och mer drastiska ingripanden i den ekonomiska anarkin. Den andra, och viktigaste, faktorn är arbetarklassen, som denna gång är mobiliserad och på sin vakt. Allt vad som hänt de senaste åren bekräftar detta.
— Det ”jämviktsläge” som denna mobilisering skapat mellan klasserna kan inte vara i evighet. Förr eller senare måste någon segra. Det är inte uteslutet att de stora klasstrider vi kommer att få uppleva de kommande åren kan vara den omvälvning som förmår stora grupper arbetare att lämna de förrädiska reformistiska partierna och ledarna för att slå in på den revolutionära vägen. Och däri ligger möjligheten att den väldiga envig som nu pågår ska sluta med rätt person på rygg. Möjligheten att arbetarna inte längre bara ska försvara sig mot borgarnas lömska och regelvidriga sparkar, utan också kunna gå till offensiv och fälla motståndaren med en ordentlig och historisk rallarsving.
18.9.74 Red.