Ur Fjärde Internationalen 4-1974
De teser om RMF:s arbete som vi här publicerar är en redaktionell bearbetning av en rapport som lades fram till Nationella Ledningens möte i augusti-74. De första avsnitten är här mycket kortfattade och har som främsta syfte att underbygga den plan för arbetet fram till den femte kongressen som NL-mötet antog och som följer i avsnitt III.
Teserna i rapporten kommer att utvecklas vidare under den förkongressdiskussion som startar i oktober. Speciellt gäller detta analysen av den ekonomiskt-politiska utvecklingen.
1. Sedan 1972 har den svenska kapitalismen befunnit sig i en högkonjunktur. Produktionskapaciteten har utnyttjats till fullo. Vinstkurvan har rört sig uppåt mot svindlande höjder. Investeringsviljan har varit förvånansvärt god om vi ser den i ett 10-årsperspektiv.
Denna utveckling har i högsta grad varit beroende av den internationella konjunkturen. Så gott som samtliga imperialistiska länder har under större delen av de gångna 3 åren haft en period av högkonjunktur. Ett intressant drag är det faktum att det rört sig om en samordnad uppgång. Nu när den förbytts i en nedgångsfas, är också den samtidig. Den svenska konjunkturen har följt den internationella, dock med en viss eftersläpning. Det gäller både i uppgången och nu nedgången, som ännu inte slagit igenom i Sverige.
2. I den svenska högkonjunkturens spår har det följt en minskad arbetslöshet, men också en stegrad inflationstakt jämfört med föregående decennium.
Inflationen har blivit ett strukturellt fenomen i det senkapitalistiska samhället. Det har blivit ett bestående element i såväl låg- som högkonjunkturer. Sverige har dock, från att tidigare ha legat på den absoluta toppen i europeisk skala nu kommit att halka långt ner. Förklaringarna är fr.a. två. De senaste årens reallönestagnation har stått i bjärt kontrast till produktionsökningarna och de höga vinsterna och har inte drivit fram några mer drastiska prishöjningar som ”kompensation”. Momssänkningen i våras har naturligtvis också den haft återverkningar på inflationstakten.
3. Det är alltså inte konstigt att många svenska ekonomer och borgerliga politiker andas tillförsikt inför framtiden. En del tror till och med att Sverige helt skall klara sig undan den internationella lågkonjunkturen. De pekar på att orderingången är god, så god att den kan hålla hjulen snurrande till 1975-76; de påpekar att industrin inte visar några tecken på minskade investeringar och nedskuren produktion; de framhåller att man kan förvänta sig nya strålande vinstsiffror för 1974.
4. Det är idag inte möjligt att exakt slå fast när konjunkturen vänder, eller exakt hur djup den kommande nedgången blir. Det beror i högsta grad på den internationella utvecklingen. Oberoende av det omedelbara internationella perspektivet, så är det dock uppenbart att den stundande hösten för de svenska kapitalisterna kommer att kännetecknas av en gynnsam ekonomisk situation. Däremot pekar åtskilligt på att våren -75 kommer att utgöra inledningen på en djupare konjunkturnedgång.
5. Idag framstår konturerna av en samordnad internationell recession allt tydligare. Viktigt här är den pågående utvecklingen i nyckelländer som Västtyskland och USA. Det är förhastat att tala i termer av en omedelbart förestående depression. Men med största sannolikhet går vi mot en fördjupad ekonomisk kris, som kommer att rubba hela det världskapitalistiska systemet – Sverige inte undantaget. För övrigt har den internationella nedgången redan börjat ge sig tillkänna inom den svenska exportindustrin, den svenska kapitalismens ryggrad. Hittills har effekterna av detta inte slagit igenom idet ekonomiska livet som helhet, eftersom stagnationen i exportökningen motverkats av en ökad inhemsk konsumtion, men allt talar för att denna konsumtionsökning kommer att vara alltför begränsad för att kunna upprätthålla den svenska högkonjunkturen under en internationell lågkonjunktur.
6. Genom den faktiska reallönestagnationen för viktiga samhällsgrupper under de senaste åren och de omedelbara effekterna av den magra avtalsuppgörelsen i år, existerade det länge en eftersläpning i den inhemska konsumtionsutvecklingen. Det var först i och med momssänkningen i våras och det extra barnbidraget, som konsumtionen på nytt sköt fart. Bilförsäljningen har ökat kraftigt, liksom försäljningen av kapitalvaror typ TV, tvättmaskiner och stereoanläggningar. Många gör nu sina kapitalvaruinköp innan momshöjningen träder i kraft i september. Ytterligare en faktor, som under de senaste månaderna gynnat en ökad konsumtion, är löneglidningen inom fr.a. exportindustrin (som genomsnittligt uppgår till ca 7 %).
Det har inneburit att stora arbetargrupper i realiteten kompenserat sig för inflationen och därmed ökat sin köpkraft. Om löneglidningen fortsätter, vilket är sannolikt, och om det kommande avtalet blir bättre än det föregående, vilket är troligt, så kommer den svenska eftersläpningen i förhållande till den internationella ekonomiska utvecklingen att understrykas ytterligare, men knappast i en omfattning som kan hindra denna att slå igenom på ett bryskt sätt också här. Det är att förmoda att konsumtionsutrymmet under hösten snarare minskar än ökar och det p.g.a. en väntad accelererad inflation. Momsen höjs igen i september, vilket kommer att ha som bieffekt att kapitalisterna passar på att i förväg kompensera sig för den stundande avtalsrörelsens resultat genom ytterligare prishöjningar. Till detta kommer den importerade inflationen. Textilindustrin varslar t.ex. om en 12 %-ig prishöjning till följd av situationen på världsmarknaden. SJ signalerar höjda taxor, kommunerna kraftigt höjda skatter .... allt detta pekar mot en reallönestagnation.
Hela arbetarklassen och de lägre tjänstemannagrupperna kommer att drabbas, men värst är det givetvis för de arbetargrupper som inte får del av löneglidningen. För dessa kommer frågan om dyrtiden att ställas på ett ytterligt konkret och handfast sätt.
7. Idag är den parlamentariska situationen mycket odramatisk. Efter kohandeln i våras mellan å ena sidan centern och socialdemokraterna (AP-frågan) och å andra sidan folkpartiet och socialdemokraterna (Hagauppgörelsen) har kompromiss- och samarbetsandan blommat ut som aldrig förr under efterkrigstiden. Den nya generationen socialdemokrater (Palme, Wickman, Lidbom, Feldt etc), klättergrodorna, med sin förankring och sociala hemvist framför allt inom statsbyråkratin är de främsta bärarna av denna politik inom socialdemokratin. Här finns redan grunden för all varliga motsättningar inom SAP. Fackbyråkratin, som traditionellt varit socialdemokratins främsta organisatoriska kraft, får allt svårare att motivera denna ”samförstånds”politik inför sina medlemmar i fackföreningarna. Debatterna om ”övervinsterna”, ett visst motstånd mot ett kontinuerligt samarbete med folkpartiet är de första symptomen på motsättningarna mellan socialdemokratins olika skikt.
8. VPK borde rimligtvis gynnas av den nuvarande politiska situationen. Men återigen visar detta parti sin inkompetens. I stället för att gå till offensiv mot kompromissandet och slå fram en klasslinje, nöjer sig Hermansson och hans omgivning med uppgivna suckar över socialdemokratins ”svek”. VPK kommer säkert att inhösta en del ”pluspoäng” på momshöjningen och överhuvudtaget frågan om dyrtiden, liksom en del internationella frågor, som regeringens ihärdiga vägran att erkänna PRR. Men genom sin bristande organisering på arbetsplatserna och VPKs traditionellt parlamentariska inriktning så kommer det att ha mycket svårt att dra nytta av och nära sig på sin opposition i dessa frågor. När det inte är valkampanj på gång, då har också partiet stora svårigheter att nå ut till de arbetande massorna. Däremot har VPK framför allt genom ungdomsförbundet KU inhöstat en del framgångar bland ungdomen och på universiteten och vi får inte bortse från att denna tendens kommer att fortsätta.
9. Vad gäller den övriga vänstern kan vi idag inte se några tendenser till omvälvande förändringar i styrkeförhållandena. Däremot kan vi emotse en fortsättning av de tendenser som visat sig under de senaste åren: en fortsatt försvagning av mao-stalinismen relativt sett.
SKP:s politik och verksamhet har en verklig social förankring genom sin inriktning på ”gröna vågen” mot pampvälde och centralisering osv. Den totala uppknytningen till det ”gröna” och decentraliserade Kina, som det presenteras i bildtidningen Kina etc från Peking, passar utmärkt i detta sammanhang. Den utveckling bort från kommunism och marxism som kännetecknat SKP de senaste åren kommer med stor säkerhet att fortsätta.
KFMLrs korrigeringskampanj har inneburit små förändringar på den praktiska politikens plan (särskilt vad gäller arbetsplatsarbetet) och krisen inom organisationen fortsätter. Underkastelsen under Peking-byråkratins politik kommer att innebära att organisationen får svårt att upprätthålla sin politiska profil, något som i allra högsta grad redan märkts. Den starka sociala sammanhållningen, den intakta organisationsapparaten och den relativt starka inplanteringen på arbetsplatserna gör det dock svårt att sia om något nära förestående sammanbrott.
10. Det finns en fråga som idag mer än någon annan gynnar socialdemokraterna på den samlade vänsterns bekostnad: ”supermaktsdebatten”. Den svenska ”neutraliteten”, försvar av fosterlandet mot de stora jättarna som hotar att sluka hela världen, samling kring regeringen då den för en ”självständig utrikespolitik” .... Kring hela denna reaktionära smörja har nu den dominerande delen av den yttersta vänstern slutit upp. VPK 3 försvar av den sovjetiska byråkratin gör inte situationen bättre.
Hela denna debatt gör det lättare för social demokraterna att framställa det svenska samhället, som ett paradis på väg mot socialismen på fredlig väg, ett föredöme som vi måste slå vakt om. Precis som SKP:s och DFFG:s Indokina-politik tidigare spelade socialdemokraterna i händerna, så gör nu supermaktsdebatten det, något som bara kan få till funktion att socialdemokratins grepp stärks över grupper som med en korrekt revolutionär politik från breda grupper inom vänstern skulle kunna bli instrument i arbetet på att bryta socialdemokraternas dominans över arbetarklassen.
11. Sammanfattningsviskan vi slå fast att det rådande ekonomiska läget, de borgerliga partiernas oförmåga att utveckla en alternativ politik till den socialdemokratiska och de dominerande vänsterorganisationernas inkompetens då det gäller att utnyttja den rådande parlamentariska situationen och det växande missnöjet i samhället, leder till att socialdemokraterna temporärt kan stärka sina band till arbetarklassen. Men låt oss betona att det trots allt är ett temporärt fenomen inom ramen för ökande svårigheter för socialdemokratin att under en längre period fullfölja sin traditionella roll. Återigen och lika tydligt som någonsin demonstreras här ”ledarskapets kris”. Det finns ingen revolutionär strömning som idag förmår utmana socialdemokratins ställning inom arbetarklassen. RMF kan naturligtvis inte heller fylla en sådan funktion. Därtill är förbundet fortfarande för marginellt i den svenska samhällsformationen. Vad vi däremot kan och måste, är att göra oss mer närvarande i de sociala striderna, börja formera en politisk kraft i viktiga sociala miljöer och viktiga sociala rörelser. 1 följande avsnitt försöker vi precisera hur vi ska använda våra nuvarande resurser och hur vi ska kunna öka dem, hur vi ska gå vidare ....
12. Den tredje kongressen (jan -73) ställde som huvuduppgift för organisationen att utvecklas till en planmässigt och effektivt arbetande propaganda organisation. Det tå sågs inte som ett mål i sig, utan som en förutsättning för att förbundet senare skulle kunna ställa sig kvalitativt annorlunda uppgifter vad gäller ingripandet i klasskampen.
13. De uppgifter som då formulerades, svarade mot en bestämd fas i organisationsuppbygget. Det gällde att fullfölja den ursprungliga kaderackumulationens fas, det gällde framför allt att organisera några hundra revolutionära marxister, med en grundläggande förståelse för den revolutionära marxismen, en allmän kunskap om den ekonomiska och politiska situationen i Sverige och internationellt och villkoren för ett revolutionärt arbete här, och dessutom med en förmåga till ett disciplinerat arbetssätt.
14. Den tredje kongressens prioritering av olika åtgärder för att råda bot på den federalistiska utvecklingen inom förbundet, den outvecklade propagandaapparaten och den ryckiga politiska praktiken, ledde till att propagandaverksamheten effektiviserades. Framsteg gjordes vad gällde rekrytering och politiskt inflytande. Basarbetet förbättrades. Den programmatiska utvecklingen stimulerades. Men denna process var inte entydig, utan ofullgången. Ofta stannade framstegen på halva vägen och motverkades av en rad svagheter – bristfällig skolning av kadern, en outvecklad mer grundläggande samhällsanalys, en bristande förståelse för vilket läge RMF befann sig i.
15. Den sammanlagda effekten av förbundets svagheter blev att det som helhet inte hade en klar bild av vad som skulle komma efter den ursprungliga kaderackumulationens fas – vad den effektiviserade propaganda-apparaten skulle användas till, hur övergången till en ny fas i organisationsuppbygget skulle gestalta sig. Denna övergång kom därför att ske på ett mycket pragmatiskt och trevande sätt.
16. Förhållandena idag är annorlunda än de som rådde i januari 1973. Det gäller såväl samhällssituationen och de krav den ställer oss inför, som förbundets utseende och sociala inplantering. Detta gör det nödvändigt att göra vissa omprioriteringar av förbundets arbete (se ”HÖSTENS ARBETE”). Den uppgift vi nu ställer oss, är att börja utveckla RMF till en politisk kraft inom arbetarrörelsen. Det innebär att vi måste göra oss politiskt och fysiskt närvarande i kampen i produktionen, inom delar av den offentliga sektorn, i ungdomsrörelsen och i solidaritetsrörelsen (Chile, Indokina, Afrika) i en helt annan utsträckning än tidigare. Denna vridning av förbundets arbete, svarar också mot en kvantitativ och kvalitativ utveckling av våra resurser under den senare delen av den gångna kongressperioden. RMF:s sociala förankring, erfarenheter av praktiskt-politiskt arbete, nationella utbyggnad och propagandaresurser har radikalt förbättrats.
17. Uppgifterna under den närmaste perioden kan sammanfattas i två slagord:
– UTVECKLA MASSARBETET
– BOLSJEVISERA RMF
Att utveckla massarbetet innebär en strävan att erbjuda ett revolutionärt ledarskap som svarar på de viktigaste klasskampsfrågorna i de miljöer där kampen förs. Det betyder i förstp hand att utarbeta ett program för kampen i produktionen och att sätta detta program i arbete och organisera kring det på utvalda arbetsplatser. Men det betyder också att inom och utom produktionen svara på alla de viktigaste samhälleliga frågorna som klasskampen ställer. Vi får inte som de maoistiska organisationerna skilja mellan svaren på de frågor som reses i produktionen och arbetarklassens program för övrigt Vår uppgift är att utgå från den medvetenhet som kampen i produktionen skapar för att utvidga den till att omfatta hela klasskampens vida fält.
Man får inte heller ha en snäv syn på klasskampens utveckling som en gradvis stegring av den ekonomiska kampen (à la SKP). Kapitalismen alstrar viktiga radikaliseringsfenomen utifrån en hel rad samhälleliga motsättningar på olika nivåer: ungdomens förväntningar och verklighetens hårda villkor, utbildningsidealen och alienationen i arbetet, de socialdemokratiska fraserna och kvinnornas och de invandrade arbetarnas diskriminerade ställning. Det revolutionära programmet ska innefatta svaret på alla dessa klassamhällets missförhållanden och det totala förtrycket i samhället.
Så länge socialdemokratins grepp över arbetarklassen är obruten ställer vi målsättningen att efter hand dra in allt större grupper av avancerade arbetare och andra i kampenheter kring delar av programmet. Utifrån den medvetenhet som den spontana kampen frambringar föreslår vi en kampinriktning som dels förmår utveckla den kamp som förs, dels möjliggör en utveckling till en mer fullständig revolutionär medvetenhet. Enhetstaktiken kring delar av programmet blir ett centralt problem i massarbetet under den kommande perioden.
18. Att bolsjevisera förbundet innebär att vi förbättrar våra politiska instrument för att nå ut i produktionen och på andra relevanta arbetsplatser med våra idéer och förslag. Det innebär en fortsatt medveten satsning på att få medlemmar och sympatisörer att jobba på viktiga arbetsplatser, att få unga kamrater att satsa på yrkesutbildning för arbete i produktionen, att förmå kamrater att satsa på vettig omskolning till proletära yrken. Det kräver en planmässig rekryteringspolitik. Det fordrar en förändring i de olika organens sammansättning och ansvarigheter så att förbundets huvudprioritering i högre grad än nu blir närvarande i hela förbundet.
Det innebär utvecklandet av en klasslinje för arbetet inom arbetarklassen, bland diskriminerade arbetargrupper och olika samhällsskikt utanför den egentliga arbetarklassen.
Att bolsjevisera förbundet innebär också att ta igen en rad försummelser vad gäller skolnings – och sympatisörsarbetet; att utveckla propagandaapparaten och agitationen och det regionala uppbygget; att skapa en större vaksamhet och beredskap inför repressiva slag. Det betyder en uppstramning av arbetsstilen och disciplinen och en utveckling av den interna demokratin (genom bättre planerade och organiserade interna debatter, avgränsade diskussionsperioder, tätare kongresser och bättre arbetsfördelning på central nivå).
19. Naturligtvis finns det vissa faror i denna vridning av förbundets arbete. Ett långvarigt arbete inom en social miljö kan skapa höger-opportunistiska tendenser; en svag kärna av militanter riskerar att anpassa sig och kapitulera för en låg kampnivå och en utbredd låg medvetenhet, i synnerhet när de utsätts för de socialdemokratiska apparaternas tryck (se t ex SKPs och KFMLr s fortskridande politiska kapitulation för SAP på det utrikespolitiska planet). Kamrater som arbetar utifrån en viss miljös förutsättningar kan lätt förlora perspektivet på helheten, relationen mellan det egna arbetet och förbundets övriga uppgifter och nationella satsningar. Antiintellektuella tendenser kan uppstå då kamrater som befinner sig mitt uppe i konkreta uppgifter i en viss miljö och en viss kamp, blir främmande för olika försök att analysera och värdera erfarenheterna då de inte har en direkt syftning på arbetsuppgifterna ifråga och är av mer teoretisk natur.
Men det bästa alternativet till alla dessa faror är inte ett kvardröjande i en dominerande allmän propagandistisk verksamhet – som i det nuvarande läget blir sekteristiskt –utan en förbättrad skolning av kadern, intensiva interna diskussioner, en förstärkning av de ledande organen och återkommande kongresser för att värdera och ompröva inriktningen av av arbetet.
20. I och med NL-mötet den 26.8 – 1.9 inleds de direkta förberedelserna för RMFs femte kongress, som planeras äga rum sista veckan i januari. Förkongressperioden löper i två faser, en skriftlig där materialet från NL-mötet tillgängliggörs och där skriftliga diskussionsinlägg och rapporter planeras och framställs och en muntlig, där det framställda materialet diskuteras på basnivå och där de slutgiltiga förslagen till resolutioner värks fram.
Vi är medvetna om att förbundets teoretiska och politiska utarbetande släpar efter i förhållande till vad vi skulle vilja se som diskussionsunderlag till förkongressdebatterna. Vi är också medvetna om att också den femte kongressen kommer att lämna efter sig vissa luckor i de antagna resolutionerna. Dessa svagheter får vi stå ut med. Kongressen bör inte uppskjutas. Effekterna av att nu inte hålla en kongress, för att värdera utvecklingen sedan tredje kongressen, dra upp riktlinjerna för framtiden och välja ny ledning blir oöverskådliga på förbundets interna liv. Hela avsnittet i rapporten har dessutom försökt visa att vi nu befinner oss i ett nytt läge av förbundsuppbygget som kräver nya beslut. Det gäller för kongressen att antingen stadfästa och utveckla teserna i denna rapport eller vederlägga dem och anta ett nytt perspektiv. Något annat leder till förvirring och desorganisering i förbundet.
21. Det arbete som även i fortsättningen måste prioriteras i första hand är förbundets politiska inplantering på strategiskt viktiga arbetsplatser. Det arbete som bedrivs idag måste allt mer leda till skapandet av verkliga driftceller och arbetande kader måste avlastas andra uppgifter för att verkligen kunna prioritera ett arbete på arbetsplatsen och en facklig aktivitet. På ett helt annat sätt än tidigare måste vi i praktiken börja ställa frågor om enhetsarbetet och upporganiseringen av arbetare som sympatiserar med vår politiska inriktning. Vi har idag kommit betydligt längre än vid tiden för tredje kongressen när det gäller utvecklandet av ett fackligt handlingsprogram. Nu gäller det att sätta detta program i arbete. För att garantera detta måste arbetsplatsarbetet mer än tidigare sättas i centrum för ledningens arbete. Det gäller alla nivåer, från Nationella Ledningen till redaktionen och avdelningsledningarna. Ansvarigheter måste utses och de ansvariga måste ges utrymme att fördjupa sig i de problemställningar som uppkommer i samband med arbetet i produktionen. Inte minst viktigt kommer höstens skolning av arbetarkaderna att bli, speciellt då skolningen inför avtalsrörelsen.
22. Arbetet på AMU-centra bör ses som en aspekt av arbetsplatsarbetet. Allt fler yrkesutbildas och omskolas, ibland flera gånger under sin ”aktiva” tid. De ekonomiskt miserabla förhållandena för AMU-arbetare har lett till en öppen kamp och möjligheterna för ett politiskt arbete inom denna miljö. Det kommer att vara ett viktigt arbete också när det gäller att vinna insteg på arbetsplatserna.
23. Vi rekryterar i första hand unga arbetare och säkert många kommer att nås vi ett arbete utanför arbetsplatserna. Därför måste vi mer än tidigare satsa på att skola upp de unga arbetare vi kommer i kontakt med i andra miljöer eller rörelser till att agera på sina arbetsplatser utifrån RMFs politik och inte ”isolera sig inom vänstern” eller begränsa sitt intresse endast till kulturfrågor el dyl. Vi måste arbeta på att integrera dessa kamrater i driftcellerna eller de fackliga fraktionerna.
24. Det finns ingen entydig ungdomsmiljö utan ett antal miljöer där ungdomar finns och kan nås. De finns på olika utbildningsanstalter, som praktikanter eller lärlingar på vissa arbetsplatser osv. Förbundet har fortfarande begränsade resurser vilket gör att utgångspunkten för valet av de ungdomsmiljöer vi skall arbeta i blir förekomsten av RMF-kader och utvecklingsbara kontakter och förekomsten av kamp eller tendenser till mobilisering.
Det är ett obestridligt faktum att det växer fram en ungdomsrörelse som omfattar både unga arbetare, studerande och värnpliktiga. Idag uttrycks radikaliseringen i antiauktoritära strömningar och tar sin utgångspunkt i livskvalitetfrågor. Den sammanstrålar i musikrörelsen (men visar sig också i kampen bland praktikanter, värnpliktiga och elever).
Genom en korrekt politik, en klassinriktad politik, måste vi arbeta för att formera rörelsen till ett verkligt slagträ mot det etablerade samhället. Ett arbete inom t ex musikrörelsen måste syfta till att bredda dess verksamhetsfält och att garantera dess självständighet gentemot de borgerliga institutionerna som försöker att integrera den. Vi måste bredda den politiska debatten och visa på sambanden mellan olika kampavsnitt.
Att begränsa propagandan bland de värnpliktiga endast till militärfrågor eller propagandan inom musikrörelsen enbart till kulturfrågor vore att hämma den i stället för att utveckla den politiska nivån inom ungdomsrörelsen.
Det är av särskild vikt att betona ungdomsarbetets betydelse eftersom vi satsat för litet på detta arbete hittills. Den nya ungdomsradikaliseringen sker kring frågor som den dogmatiserade vänstern inte kan besvara vilket gör det ännu mer berättigat och möjligt för oss att erbjuda ett alternativ. Ett arbete inom ungdomsrörelsen ger oss möjligheter att nå arbetarungdomen, de framtida arbetarna, i en utsträckning som inte har någon motsvarighet någon annan stans.
25. Den tidigare radikaliseringen av kvinnor som skedde på en relativt abstrakt ideologisk nivå och som kom till uttryck i Grupp 8 är nu i stort sett överspelad. Kvinnorna dras i ökad utsträckning med i särskilda kampfronter t ex på lärarhögskolorna, på för – och småskoleseminarierna och i aktionsgrupper kring daghemsfrågan. Ungdomsrörelsen omfattar stora kvinnogrupper och tar bl a upp frågor om sexualiteten, könsrollerna och diskrimineringen av kvinnorna över huvudtaget. Reallönesänkningen inom stora arbetargrupper (som lägre tjänstemän, sjukvårdspersonal, etc) gör att förhållandena på åtskilliga arbetsplatser också aktiverar kvinnor. Den kommande avtalsrörelsen kommer troligen att sätta grupper – bl a då kvinnor – inom t ex den offentliga sektorn i rörelse, något som inte förekommit i större utsträckning tidigare.
Den nya radikaliseringen leder till större möjligheter än tidigare att organisera arbetande kvinnor och kvinnor på skolor och andra miljöer där deras situation kan tas upp som en integrerad del av vår politik. Det är detta miljöinriktade arbete som måste prioriteras. Givetvis måste vi trots denna huvudinriktning också arbeta för att Grupp 8 orienterar sig mot framför allt de arbetande kvinnorna och att detta sker kring en korrekt kampplattform, en klasslinje. Fortfarande kan Grupp 8 fylla en roll, men det kan endast ske om det blir en handlingskraftig organisation och inte en löslig studiegrupp utan något mer omfattande utåtriktat arbete.
26. I den nuvarande politiska konjunkturen blir avtalsrörelsen den absolut viktigaste satsningen. Kring avtalsrörelsen kan vi vänta oss en bred aktivering inom arbetarklassen och andra löntagarskikt. Inflationen tillsammans med företagens strålande vinster kommer att driva fram kompensationskrav. Mycket talar för att också löntagargrupper som lägre tjänstemän och arbetare inom den offentliga sektorn för första gången kommer att dras med i kampen. Den parlamentariska stiltjen ger denna avtalsrörelse en särskild tyngdpunkt i det politiska livet. RMF har ett stort ansvar då det gäller att erbjuda ett revolutionärt politiskt alternativ till reformisternas klassamarbete och den övriga vänsterns svanspolitik.
Det bärande temat i kampen blir otvivelaktigt kampen mot dyrtiden i alla dess aspekter; kampen för lika löneökningar i kronor och ören kopplat till kravet på fast månadslön utan meritvärdering, för en glidande löneskala mot inflationen, osv, osv. Avtalsrörelsen innebär en period av ökad facklig aktivitet vilket gör kampen för facklig demokrati (för alla avtal ut på beslutande omröstning etc) särskilt aktuellt. Här liksom i andra sammanhang är det vår plikt att försöka bredda den politiska debatten samtidigt som vi gör allt för att utveckla en bred rörelse kring vissa särskilt aktuella kampkrav som utgår från arbetarklassens verkliga behov. Även om det i vissa sammanhang kan vara inopportunt att hysa en egen politisk uppfattning får vi inte förfalla till svanspolitik. Vårt existensberättigande som kommunister ligger just i vår politiska avantgardistiska roll.
Förbundets arbetarkader måste spela en central roll i aktiviteten inför och under avtalsrörelsen. Men vid vissa höjdpunkter koncentreras förbundets hela kraft på ett mer massivt agit-proparbete. Vår satsning på avtalsrörelsen bör ses som en kampanj som dels syftar till att nå en ökad närvaro med vår politik i hela samhället och som dels har till uppgift att befästa och utvidga vår organisatoriska närvaro på vissa utvalda arbetsplatser. Kampanjen kommer att sträcka sig från september 1974 fram mot senvåren 1975.
I början av november – i samband med att LO lägger fram sitt avtalsbud – sker en veckolång kampanj med förbundets samlade styrka. I december läggs en stor sammandragning av förbundets medlemmar på arbetsplatserna för att förbereda agitationsarbetet under januari – februari. När det centrala avtalet slutits följer en massiv agit-propsatsning mot landets viktigaste industrier. Under de lokala förhandlingar som därefter äger rum genomförs en nationell möteskampanj.
Det viktigaste instrumentet för kampanjen blir Internationalen som måste stå för en permanent uppföljning och dessutom satsa stenhårt på att föra ut kampanjmaterialet under höjdpunkterna.
27. Vi har redan konstaterat att det finns en bred ungdomsrörelse som inte kan hänföras till någon entydig miljö. Det är snarast ett antal ”stämningar” och frågor som är rörelsens gemensamma nämnare. För att vi maximalt skall kunna nå dessa radikaliserade ungdomar och politisera och rikta rörelsen kommer förbundet att driva en ”ungdomskampanj”. Syftet blir dels att ge vår politik en verklig närvaro, dels att bidra till vår inplantering inom oliks specifika miljöer. P g a ungdomsrörelsens speciella karaktär kommer kampanjen att kräva en relativt stor flexibilitet och utrymme för lokala särdrag. Det viktigaste här är att nationalisera den försöksverksamhet och början till inplantering som finns på många håll inom organisationen och att garantera en samordning av resurserna.
Kampanjen byggs kring två försöksnummer av en ungdomstidning. Tidningen måste ta upp en hel rad olika frågor som utgår från rörelsens anti-auktoritära stämningar och livskvalitetsfrågor och som genomsyras av vår politik.
Två centrala teman i propagandan riktad till ungdomen är anti-militarismen och problemen kring familjen/sexualiteten. Vad gäller anti-militarismen är det viktigt att inplantera antimilitaristiska idéer i ungdomsskikten innan värnplikten och att knyta kontakter utanför kasernerna. Inte minst viktigt är det att gå till motangrepp mot alla reaktionära ideologier om fosterlandsförsvaret och kampen mot supermakterna. I den kampen tvingas vi inte endast att bekämpa Bohman och Palme. Den samlade maoistiska vänstern har nu slutit upp kring den svenska ”neutralitetspolitiken”. Vad gäller familjen/ sexualiteten gäller det att bekämpa den borgerliga ideologin och synen på familjens roll redan innan ungdomarna bildar familj. Även på detta område har vi att bemöta såväl borgare som socialdemokrater och en stor del av vänstern. Ett tredje viktigt område gäller problemen kring övergången från utbildning till arbete vilket bl a innefattar praktikanternas och lärlingarnas situation. Inte minst måste vi ta upp motsättningen mellan de ideologiska föreställningar som itutas ungdomarna under utbildningstiden och den verklighet som konfronterar dem när de börjar arbeta.
28. Vad gäller solidaritetsarbetet med kampen i Chile, så äger det fortfarande rum en radikalisering kring Chilefrågan. Att upprätthålla och utveckla ett Chilearbete av masskaraktär är fortfarande en viktig uppgift för de revolutionära marxisterna. Under hösten och inför Chilekommitténs andra kongress RMF fr a satsa på att bredda basen för rörelsen. Det gör vi genom fortsatt aktivitet i de lokala Chilegrupperna på olika orter, genom att där ta initiativ till uppbygget av nya Chilegrupper inom olika sociala miljöer (på regementen, skolor, högskolor, arbetsplatser), etc. Men vi gör det även genom en RMF-propaganda också utanför Chilekommitténs ram och egna initiativ som kan leda till en ny rekrytering till Chilearbetet (förslag till aktiviteter på arbetsplatser, inom musikrörelsen, etc).
I Chilefrågan blir del inte en kampanj i verklig mening utan ett fortlöpande arbete med ökade punktinsatser veckorna efter den 11 september och i samband med anti-imperialistveckan i november. Vid dessa hållpunkter i Chilekommitténs verksamhet gör vi kraftinsatser, inom och utanför kommittén, för att mobilisera till aktiviteterna och för att dra in nya militanter i Chilekommitténs arbete.
29. Vad gäller solidaritetsarbetet med kampen i Indokina planerar vi ingen kampanj under hösten, men en del interna satsningar på att göra Indokina-frågan närvarande i våra basorgans arbete och i vår press. Det är viktigt att här arbeta upp en beredskap inför skärpta strider i Indokina (som dock på kort sikt kommer att vara begränsade och inte ha karaktären av en definitiv uppgörelse; vad vi nu ser är inledningen på en slutfas i de indokinesiska klasskrigen som kan dra ut över flera år innan det slutliga avgörandet är träffat). Det gäller att utveckla kontaktarbetet med DFFG-medlemmarna och att utveckla diskussionen med dessa.
På central nivå gäller det att uppmärksamma nya öppningar (av typ alternativa Indokinaveckor), till följd av DFFGs förvridning.
30. En ökad beredskap och ett vidare arbete planeras också kring den afrikanska revolutionen. Här gäller det att publicera en del av Fjärde Internationalens analyser kring detta problem och öka vår närvaro i Afrika-grupperna. Vad gäller ”Östeuropaarbetet” måste det också här ske en utökning av vår verksamhet, inte minst i förhållande till den ”supermaktsideologi” som nu sprider sig med epidemisk hastighet inom delar av vänstern. Debatten i Sverige gör det viktigare än någonsin att sprida den revolutionärt marxistiska uppfattningen av utvecklingen i Sovjetunionen, Kina och Östeuropa. Vi har också en plikt att avslöja det världsimperialistiska förtrycket (m kl det från den svenska imperialismen) i kamp mot alla strömningar som vill försvara vissa imperialistiska stater mot andra, s k aggressivare makter. Ner med fosterlandsförsvaret, För en arbetarnas internationella kampenhet mot förtryckarna – det var bolsjevikernas politik och det har alltid varit kommunsternas politik. Det blir huvudlinjen också i kampen mot maoisternas ideologier i Sverige idag.
31. Vad gäller de interna satsningarna under den kommande perioden, blir skolningen och diskussionerna inför den femte kongressen den viktigaste. Skolningen och debatterna kommer att organiseras kring tre block som också är anpassade till förbundets ex-tema aktiviteter. Det finns överhuvudtaget i planen för förbundets arbete fram till den femte kongressen ett naturligt samband mellan de externa och de interna uppgifterna, där de utåtriktade aktiviteterna läggs så att de kan befrukta den interna diskussionen och stödja utarbetandet av kongressdokument, samtidigt som den interna verksamheten –med dess skolning och utarbetande – kan förväntas möjliggöra en alltmer effektiv politisk praktik inom sociala miljöer och rörelser.
– I oktober/november öppnas den muntliga debatten med ett block om kampen i produktionen, som tar upp analysen av fackföreningsrörelsens utveckling, vad en fackförening är, vilket program vi skall kämpa för och vilket förhållningssätt vi skall ha till fackföreningarna. I samband med dessa diskussioner för vi in frågor om den ekonomisk -politiska utvecklingen i samhället, socialdemokratins roll, etc. Målet med skolningen och diskussionerna är att förbundet på sin femte kongress skall kunna precisera vissa programmatiska element och ange en mer utvecklad taktik på arbetsplatserna och i fackföreningarna.
– I november/december infaller skolningen och diskussionerna om ungdomsarbetet i dess olika aspekter. Likaså tas det anti-imperialistiska solidaritetsarbeten upp. Även här är ambitionen att vi skall kunna fördjupa diskussionen genom ett förberedelsematerial som behandlar vissa grundläggande drag i samhällsutvecklingen – utbildningens roll, kulturen, massmedias roll, familjens utveckling, etc.
– Block tre förläggs till december och början av januari och innehåller en grundlig debatt om förbundsuppbyggets problem, vilken fas i uppbygget vi befinner oss i, hur vi skall kunna omvandla förbundet till en verklig arbetarorganisation politiskt och kadermässigt, etc.
Alla kamrater kommer att ges möjlighet att diskutera de olika artiklarna och texterna och att utarbeta alternativa förslag. Tendensfriheten inom förbundet garanterar kamraterna rätten att p å förbundets bekostnad tillgängliggöra sin uppfattning för alla andra kamrater i förbundet. Vi kommer inte – som vissa andra organisationer – att använda våra utåtriktade organ till internbulletiner. Däremot kommer en del av det centrala diskussionsunderlaget att publiceras i Fjärde internationalen för att också våra sympatisörer i en viss utsträckning skall kunna dras in i kongressförberedelserna.
En månadstidning med dess särart är nära förbunden med behoven hos en ensidig propagandaorganisation av den typ som RMF måste sägas ha varit kring sin tredje kongress. En veckotidning svarar betydligt mer mot behoven hos en organisation som åtminstone börjat ta de första stegen mot ett regelrätt massarbete. Beslutet att förvandla månadstidningen Mullvaden till veckotidningen Internationalen sammanföll därför med en spontan förändring av förbundets praktik. Däremot var beslutet mer intuitivt, det motsvarades inte av en medvetenhet från förbundets ledning om att en sådan förändring ägt rum. Ironiskt kan det säkert sägas att Internationalen har bidragit till att skapa denna medvetenhet.
Vår insikt om att förbundet nu har gått in i en delvis ny fas måste därför leda till omedelbara konsekvenser också när det gäller dess viktigaste propagandistiska och agitatoriska vapen. En månadstidning domineras av ett mycket allmänt och propagandistiskt material, mer översikter och mer polemik mot andra politiska strömningar. Dess rytm erbjuder någorlunda gynnsamma villkor för de som ska arbeta med den, inläsning och förberedelser för en artikel som ska fram behöver inte forceras, det finns mer tid över för kollektiva och kritiska diskussioner innan pressarna rullas igång mm. En veckotidning kastar totalt om dessa förhållanden. Strävade vi efter en tidning av kommenterande typ vore naturligtvis problemen inte så stora. Nu gör vi inte det utan arbetar för en tidning som kan ge något utöver det allmänna, dvs en tidning som också kan ta på sig uppgiften att vara ledande för de kamrater som gett sig in i ett krävande massarbete, eller åtminstone står på tröskeln att påbörja ett sådant. De allmänna analyserna får nu en mer konkret funktion, de skall ligga före vad som spontant tränger sig på under trycket från bl a den borgerliga pressen, Analyserna måste förbereda tidningens läsare på vad som kommer. Om ett lönesänkningsavtal i kombination med nya fackliga tvångslagar förbereds av bourgoisin och de socialdemokratiska klassamarbetsmännen så ska inte den arbetare som läser Internationalen stå frågande när de kommer! Internationalen måste ha förvarnat honom och angett en väg för att möta detta hot. Om ett genombrott är på väg för motståndsrörelsen i Chile så ska inte en Chileaktivist som läst Internationalen stå överraskad. Hon är förvarnad och vet också vilka mått och steg som ska vidtas! Vid sidan av analysens förberedande och varnande roll måste också en kommunistisk veckotidning kunna föra fram en linje för vad som skall göras när det spådda blir verklighet. Den måste kunna föra fram en kamplinje!
Men veckotidningen kan nu inte stanna upp här. Där en strid brutit ut, där kampen står där måste också vår tidning vara närvarande. Här ligger också den stora fördelen med veckotidningen, ty den kan också följa upp kampen vecka för vecka, analysera dess skiftningar och föra fram en linje i takt med dessa! Den kan välja ut det politiskt mest avancerade i exempelvis en strejk, slå fram detta och agitera för det som ett exempel för andra arbetargrupper. I ett mer skärpt klasskampsläge blir det nödvändigt att i stället välja ut den mest avancerade strejken och ta den som förebild för andra strejker.
Till sist går deta att urskilja ännu ett område som måste ringas in av en fungerande kommunistisk veckotidning. Den måste hela tiden ta fram erfarenheter som förbundets kamrater gör i kampen eller propagandaarbetet och som kan vara användbara för förbundet i dess helhet. Ett bra sätt att lägga upp ett appellmöte eller en celldiskussion. Ett bra sätt att ta fram agitationen mot förmansväldet, osv.
Från denna grova indelning när det gäller behov som måste tillgodoses i Internationalen är det möjligt att dra vissa slutsatser:
1. Materialet nås av olika delar av läsekretsen. Analyserna och de mer ideologiska artiklarna läses av förbundets medlemmar, sympatisörer samt en snävare krets av politiserade skikt inom olika miljöer. 1 dag kanske framför allt studerande eller mellanskikt som också ofta är medlemmar i eller knutna till en annan arbetarorganisation. Men i ökad omfattning når detta material också fram till ett skikt av yngre arbetare.
Politiska avslöjanden samt material från olika kampfronter når troligtvis fram till ett bredare skikt. På en arbetsplats kan Internationalen i allmänhet säljas till arbetare, som kanske bara läser en eller ett par av artiklarna. Andra skjuter han ifrån sig och tycker att de ger ganska litet. Samma fenomen gäller också inom alla andra sociala miljöer.
Det organisatoriska materialet (som naturligtvis inte får förfalla till en uppvisning av egna förtjänster) läses så gott som uteslutande av förbundets medlemmar och sympatisörer.
Innebörden i detta är inte att alla artiklar skall skrivas eller läggas upp så att bredare skikt kan tillgodogöra sig dem. En sådan förändring kan inte ske utan en förvanskning och måste avvisas. Däremot måste redaktionen noggrant diskutera varje artikel och göra klart för sig vem den vänder sig till, för att därefter utforma den därefter. Skiktningen i tidningens läsekrets är en realitet som inte går att blunda för eller undvika. Vad som måste rensas ut är däremot en onödig sammanblandning mellan olika typer av material!
2. En redaktion ensam kan aldrig få fram detta slags tidning. Tidspressen omintetgör t o m att en ensam tar på sig arbetet med de mer allmänna artiklarna. Dessa kommer då att få svårt att lyfta sig över en mycket ytlig nivå och stanna vid en rapsodi av påfund och generaliseringar. Politiska avslöjanden, information från en kamp eller organisatorisk förståelse kan inte vinnas i en redaktion. Detta slag av material kräver djupa rötter i en social verklighet.
När det gäller att få fram politiskt klara och genomarbetade analyser måste förbundets ledande organ ta på sig ett stort ansvar. Internationalen måste exempelvis vara den Politiska byråns verktyg. Det är i dess spalter som konjunkturella bedömning ar, taktiska linjer och politiska initiativ skall föras ut. Kommissionerna och den Nationella ledningen måste lika så se Internationalen som det självklara uttrycket för en del av den egna verksamheten.
Politiska avslöjanden och uppgifter om läget på olika kampfronter måste vidare delges Internationalens redaktion från cellerna via lokalredaktioner eller korrespondenter där dessa finns, i annat fall direkt till redaktionen. Varje cell måste vara en artikelförfattare!
Organisatoriskt material kan också det bara nå fram från förbundets grundorganisationer. Den politiska byråns sekretariat måste dessutom bisträcka redaktionen för att hjälpa till med att ge dessa artiklar en nationell överblick och ett nationellt perspektiv.
Idag står vi långt ifrån att kunna förverkliga detta samspel mellan olika nivåer inom organisationen. En proklamation om att vi löst dessa svårigheter skulle bara skapa besvikelse och missmod. En insikt om att dessa uppgifter måste lösas i ett längre perspektiv kan å andra sidan påskynda deras förverkligande samt något dämpa kraven på tidningen den närmaste framtiden. Både RMF och Internationalen befinner sig i dag i ett övergångsskede som kommer att vara under en mycket lång period. Drömslott och vilda förhoppningar måste ersättas med ett konkret arbete för att arbeta upp de organ , samt förbindelserna dem emellan som möjliggör en bättre tidning. I sin tur är naturligtvis detta arbete ett resultat av en mer finslipad politik och en ökad förankring i arbetarklassen och den närstående skikt.
3. För att effektivisera det redaktionella arbetet krävs en mer konsekvent arbetsfördelning inom denna. Resurserna idag tillåter inte en långt gången klyvning mellan å ena sidan det redaktionella och å andra sidan det tekniska arbetet. Redan idag står det dock klart att redaktionen måste arbeta med sikte på en sådan uppdelning.
Allsidigheten och överblicken innebär naturligtvis vissa fördelar, men dessa uppvägs lätt av arbetsfördelningens resultat: ett större utrymme för specialisering och därmed ännu ett steg bort från det allmänna!
Redan idag måste redaktionen tillgodose förbundets prioriteringar i form av en fördelning av ansvarighet dem emellan. Främst här står behovet av en facklig ansvarighet. På sikt måste denna byggas ut till en facklig redaktion.