Ur Fjärde Internationalen 4-1974
Just nu bevittnar vi inledningen till den förvrängda form av ”lönekamp” som avtalsrörelsen utgör. Under mer än ett halvårs tid pågår denna fars i sina olika akter: förberedelser. centrala förhandlingar. förbunds- och lokalförhandlingar. Ibland ser vi skymten av ”kampen” i massmedia som t.ex. då de centrala förhandlingarna är klara. Men oftast är det knäpp tyst och inga andra än toppbyråkraterna vet vad som pågår.
Det är inte meningen att arbetarna ska aktiveras och mobiliseras för att lägga en verklig tyngd bakom kraven. Det behövs ju inte när arbetarnas ”företrädare” gör jobbet så bra! Arbetarna får nöja sig med att fundera över vad en lönehöjning på X öre kan betyda och om X öre är tillräckligt för att kompensera prishöjningarna på Y kr...
Men vad man än anser om formerna är det nödvändigt att inse att avtalsrörelsen trots allt är en central händelse i arbetarklassens liv. Tacka för det, för då behandlas ju frågor som angår varje arbetare, särskilt idag da inflationen hela tiden ligger som en mara över våra ryggar.
Byråkraterna i facket ställer frågorna på ett förvanskat sätt, för att inte tala om svaren! De krav som byråkraterna i arbetarnas ställe ”tar kamp för” utgår inte från arbetarklassens intressen och behov, utan från ”folkets”, ”samhällets” eller ”individens”, – d v s i grunden från kapitalets behov! Därför är det varje kommunistisk organisations plikt att ge ett klassvar på de frågor som ställs under avtalsrörelsen, ett svar som syftar till att aktivera arbetarna i kampen för sina verkliga behov.
Självklart måste vi som kommunister också verka för att diskussionerna och kampen under avtalsrörelsen sträcker sig utöver lönefrågorna. Vi måste ta initiativ till diskussioner på arbetsplatserna och i fackföreningarna inte bara runt frågor som rör lönens storlek. indexreglering av lönerna, månadslön och minimilön. utan också kring frågor som produktionens inriktning. arbetsmiljön och kampen mot avskedanden och svartlistning. Vidare har arbetarklassen inte bara intresse av att ta igen det man förlorat genom inflation och dyrtid – lika viktigt är det att börja ifrågasätta de behov som kapitalismen påtvingat oss. Diskussionen om minimilönen reser också diskussionen om arbetarklassens verkliga behov. För de flesta är det naturligt att kämpa för högre lön därför att bilarna kostar mer idag och därför att bensinpriserna höjts. Men är det inte lika viktigt att kämpa mot bilismen i dess nuvarande form – ett av de verkliga uttrycken för kapitalismens vansinnighet? För många är det kanske självklart att inse behovet att kämpa mot avskedanden, men är det inte också lika självklart att bekämpa produktionens inriktning. t.ex. tillverkningen av förstörelsevapen. meningslösa leksaker, modell- och förpackningsbyten på samma vara etc.
Det vi vill understryka i denna inledning är att det material vi här publicerar är begränsat både i fråga om vad det tar upp och vad gäller inriktningen inom respektive område. Det är alltså långt ifrån ett totalt program för arbetarklassens kamp vi här presenterar. Det är alltför begränsat för det. 1 stället är det fråga om ett delmaterial för ett fortsatt utarbetande och främst då för framarbetandet av RMF:s plattform i avtalsrörelsen.
I materialet finns en del punkter som vi ännu inte lyckats lösa på ett tillfredsställande sätt. Det gäller t ex metoderna för framräkning av olika index och olika sifferuppgifter där vi i alltför hög grad tvingats förlita oss på ett otillräckligt statistiskt material. Detta och annat måste diskuteras vidare. Vi har ändå valt att publicera materialet i denna form. Vi tror nämligen att det kan fylla en viktig roll när det gäller att stimulera diskussionerna inom och utom förbundet.
De nedanstående avsnitten är delar ur ett längre material som lades fram till RMF:s Nationella ledningsmöte i slutet av augusti. Materialet innehöll också avsnitt om det ekonomiska och politiska läge som avtalsrörelsen utspelas i, de olika faserna och RMF:s uppgifter i agitation och propaganda, kampen mot Hagauppgörelsen och den statliga inkomstpolitiken. mot den hälsovidriga arbetsmiljön, mot avskedanden och svartlistning och inte minst en diskussion om förhållningssättet till de reformistiska fackföreningarna. Detta material antogs som -underlag för förbundets fortsatta diskussioner och som råmaterial för framarbetandet av en slutgiltig plattform för avtalsrörelsen. Under hösten kommer vi att publicera flera artiklar som rör dessa frågor. Vi hoppas också att kamrater i och utanför förbundet kommer med diskussionsinlägg som kan bidra till att utveckla förbundets politiska analys och taktik. inte minst för kampen under avtalsrörelsen. Det är vår avsikt att de förkongressperiod som inleds i RMF inför förbundets femte kongress på detta sätt också skall kunna speglas i Fjärde Internationalen och utvecklas genom dess artiklar.
red.
Det stora problemet för arbetarklassen idag är alltmer den höga inflationen. De löneökningar arbetarna får genom avtal och genom kamp äts upp på några månader. Trots de sk prisstoppen finns det ingen som inte märker att priserna hela tiden stiger och lönerna räcker till allt mindre.
Inflationen är det mest framträdande draget i dagens krisdrabbade kapitalistiska ekonomier. I monopolens och bankernas styrelserum, i regeringar och departement, i massmedia – överallt diskuteras inflationen, hur den ska kunna hejdas! Och under tiden fortsätter inflationen att stegras. Man talar om den permanenta, oavbrutna inflationen. I USA är den nu omkring 13%, i England 16%, i Frankrike 17%, Japan 25%, Indien, Mexiko och Brasilien över 30%! Sverige har än så länge legat lite efter i denna utveckling. Men ingen räknar med att det ska vara så länge och blygsamma bedömare talar om en inflation på minst 10% under 1975 – och då kan vi säkert räkna med bortåt 12% utan att ta till.
I inflationen sammanstrålar mycket av de kapitalistiska ekonomiernas problem och svårigheter idag. Inflationen är ett slags centrum för den kapitalistiska krisen. Och även om dess utveckling påverkas av en rad faktorer (kreditökningen, regeringarnas ekonomiska politik, monopolprissättningen m fl) så kan vi bakom alla dessa varierande och sammansatta faktorer hitta inflationens grundläggande orsaker: den kapitalistiska marknadsekonomin, uppbygd kring en produktion vars syfte till syvende och sist är att skapa maximal profit åt de som äger kapital! Det är alltså inte alls så som arbetsköpare, borgerliga ekonomer och även företrädare för LO säger att inflationen är arbetarnas fel då de tillkämpar sig löneökningar som är större än produktiviteten. De hävdar att lönekraven måste hållas nere annars slår de bara 'tillbaka mot arbetarna i form av inflation! Att detta inte är korrekt kunde vi senast se i England då lönerna stod i det närmaste stilla medan priserna steg som aldrig förr. Sedan är det givetvis en annan sak att inflationen påverkas av löneutvecklingen, men det är bara en faktor, och inte heller den betydelsefullaste.
När arbetsköparna, bankmän och regeringar diskuterar åtgärder mot inflationen, så är de ute på hal is. Den bistra sanningen är att det inte finns något medel att verkligen bli kvitt inflationen så länge den kapitalistiska marknadsekonomin består! Kapitalets enda sätt för att bromsa upp inflationen innebär en massiv attack mot arbetarklassen – massarbetslöshet och sänkta reallöner. Och inte ens detta kan stoppa inflationen, bara i bästa fall bromsa upp den tillfälligt.
Men vare sig kapitalet eller borgarklassen går på en ”mjuk linje” eller sätter in sina yttersta åtgärder, så är det arbetarklassen som får betala notan. I det förra fallet med ständiga pris- och andra kostnadsökningar, minskad köpkraft – i det senare med lönestopp och arbetslöshet. Kapitalets manipulationer och regeringarnas ”antiinflationsåtgärder” kan inte på ett verkligt sätt komma till rätta med den permanenta inflationens effekter – än mindre bli kvitt inflationen som sådan!
Det kan därför inta vara arbetarklassens och dess organisationers uppgift att dras in i och ta ansvar för dessa utsiktslösa antiinflationsprojekt. Hela arbetarrörelsens samlade styrka måste riktas in på att bekämpa inflationens verkningar på arbetarnas löner och köpkraft! Och för denna kamp krävs ett program kring vilket arbetarklassen kan samlas till försvar av sina intressen, till offensiv mot inflationens härjningar!
Försvaret av arbetarnas köpkraft mot inflationens verkningar – dyrtiden, kan bli effektivt endast öm det förs som en kamp för rörlig löneskala.
Den rörliga löneskalan innebär att lönerna inför varje utbetalning automatiskt justeras upp i takt med inflationen. Om en grupp arbetare en månad får ut en nettolön på 1.700 kr och inflationen under påföljande månad är 1% så ger den rörliga löneskalan en nettolön på 1.717 kr vid nästa utbetalning. Lönen har automatiskt justerats och följt med inflationen 1%. På detta vis bevaras köpkraften trots den ofrånkomliga inflationen!
Detta system för att försvara köpkraften brukar också kallas indexreglerade löner.
För att kunna göra dessa uppjusteringar i takt med inflationen, är det nödvändigt att utgå från ett index som mäter och beräknar levnadskostnadsstegringarna.
De belgiska fackföreningarna har i kollektivavtal tvingat igenom principen om den rörliga löneskalan. Men ändå saknar större delen av den belgiska arbetarklassen ett verkligt effektivt försvar mot inflationens verkningar. Hur är då detta möjligt?
Jo, förutsatt att den är konstruerad så att den själv skyddas mot förvanskningar! I Belgien är detta inte fallet och där förs nu av flera fackföreningar en kamp om själva konstruktionen av den rörliga löneskalan. Detta är viktiga lärdomar, och här kan vi också hitta exempel på de vanligaste sätten att förvanska den rörliga löneskalan: genom manipulationer med indexberäkningarna och genom otillräcklig effektivitet i själva justeringskontrollen.
Sätten att manipulera indexberäkningarna är många. De vanligaste torde vara att i den totala mängd artiklar som index räknas på, ta med sådana varor och tjänster som arbetarna knappast konsumerar och för vilket prisstegringarna är mycket lägre än genomsnittet. Just i Belgien kan vi hitta ett lysande exempel på detta: Det s.k. ”plommonstopsindex”! I det index enligt vilket uppjusteringarna av arbetarnas löner skedde, hade den ansvariga offentliga myndigheten tagit med sådana varor som plommonstop – vilka inte steg så kraftigt i pris, men som inte heller är en särskilt viktig del i arbetarnas konsumtion. Men på så vis kunde index pressas ned. Och i samma syften kan sådana varor och tjänster som fördyras särskilt snabbt uteslutas ur index.
Den vanligaste form av justeringskonstruktion som skenbart kan tyckas vara enligt principen om den rörliga löneskalan, är de s.k. ”tröskelregleringarna”. Dessa går i korthet ut på att lönerna ska justeras upp om priserna stiger över en viss procent. Det var en sådan här konstruktion som LO viftade med inför de centrala förhandlingarna i förra avtalsrörelsen: Man sa då att ifall det blir ett tvåårsavtal så kräver vi nya förhandlingar om priserna på ett år stiger med mer än ”Y%” och rätt att säga upp avtal efter 14 dagars förhandlingar. Det kan ju tyckas som om detta är fråga om en indexreglering av lönerna – och i en viss mening är det ju så. Mer erfarenheterna av sådana tröskelavtal visar att de i tider av ständig och stegrad inflation inte kan förhindra en minskning av arbetarnas köpkraft. ”Tröskelregleringarna” är ineffektiva i försvaret av köpkraften av fr.a. två skäl: dels erbjuder de ett verkligt utrymme för manipulation med index i syfte att officiellt hålla det under ”trösklarna”, dels får ju arbetarna ingen kompensation om tröskeln ligger på (t.ex.) 2% och prisstegringarna enligt index (sanningsenligt eller manipulerat) är på 1,5% – det blir alltså lika fullt en förlust av köpkraft för lönearbetarna!
Dessa exempel kan inte användas som argument för att döma ut den rörliga löneskalan som ett vapen för att försvara köpkraften. Men däremot till att belysa tre faktorer som är avgörande för om den rörliga löneskalan ska bli ett verkligt effektivt vapen i denna kamp!
§ att index beräknas på sådana varor och tjänster som sanningsenligt avspeglar arbetarnas verkliga konsumtionsbehov.
§ att arbetarna själva har möjlighet att kontrollera index och därmed frågan om vem som gör beräkningarna.
§ att löneregleringen sker utan ”trösklar” och förhandlingar, så att lönerna vid varje utbetalning automatiskt justeras enligt det av arbetarna kontrollerade index och oberoende av vilken procent inflationen ligger på.
För att få en rörlig löneskala som verkligen skyddar arbetarnas köpkraft är det därför nödvändigt att tvinga fackföreningarna att upprätta egna index oberoende av arbetsköpare, banker och statliga institutioner! Men fackföreningarnas index över de månatliga levnadskostnadsstegringarna får inte räknas fram i slutna kontorslokaler – även om det så är fackföreningens egna lokaler. Och beräkningarna får inte stanna i händerna på endast några ”experter”! Nej, det av fackföreningen upprättade index måste obevekligen ställas under medlemmarnas direkta kontroll!
Arbetarna måste garantera sig vetorätt över indexberäkningarna genom att dessa regelbundet och öppet redovisas på allmänna medlemsmöten i de lokala fackliga organisationerna! Genom lokala priskontrollkommittéer kan arbetarna och deras familjer s.a.s. direkt på platsen övervaka och registrera priserna för att använda dessa mätningar vid kontrollen av fackföreningarnas index. Ty då detta index uttrycker den genomsnittliga prisstegringen på ett oerhört stort antal varor och tjänster så måste det räknas fram centralt. De lokala priskontrollkommittéerna blir då ett nödvändigt korrigeringsinstrument för det centralt beräknade index.
Detta är arbetarrörelsens väg för att förhindra att varje ”ökning” av lönen egentligen bara ska bli en kompensation i efterhand för vad som redan har förlorats – eller i förhand för vad som kommer att förloras i inflation. Detta är det verkligt effektiva vapnet i arbetarnas kamp för att försvara köpkraften mot inflationens härjningar,
Detta är ingen utopi! I, Belgien har nu el- och gasverksarbetarna samt typograferna drivit igenom en verklig rörlig löneskala enligt den modell vi här lagt fram. Framgång eller inte framgång i denna kamp beror på styrkan och enigheten i mobiliseringen bakom kravet. Och det är för detta som arbetarnas massorganisation, fackföreningarna, ska slåss. Det är detta som är fackföreningarnas uppgift – inte att garantera kapitalismens stabilitet.
För att verkligen kunna slå vakt om arbetarnas köpkraft, måsta man också ta hänsyn till skatternas påverkan på den. Vad blir kvar när inflationen har skärpt skattesatserna och när progressiviteten ytterligare skärps av de minskande bostadsbidragen? Enligt nuvarande skatteregler tas sjuttio procent av löneökningarna för en familj i skatteklassen mellan 30 och 40 tusen. Dessa sjuttio tas i form av ökad skatt och minskat bostadsbidrag. För en familj i klassen 40 till 50 tusen tas 81%, dvs av en löneökning på 100 kronor så blir det kvar nitton! På grund av det ökade missnöjet med detta tvingas regeringen allt oftare göra en liten justering av skalorna. I den skattereform som är föreslagen för 1975 kommer progressiviteten att minska till 68 resp 75% för ovanstående familjer. Men samtidigt kommer kommunalskatterna att höjas nästan överallt vilket kommer att äta upp den statliga skatteminskningen.
Samtidigt som de direkta och indirekta skatterna för arbetare blir allt högre minskar arbetsköparens skatter. Den direkta företagsbeskattningen i Sverige var under 1969 och -70 drygt två miljarder men år 1972 ligger summan kring en miljard – en mycket kraftig minskning med tanke på hur mycket vinsterna ökat under denna period. De svenska kapitalägarna har världens förmånligaste företagsbeskattning – ja det är rimligare att tala om skattebefrielse. Regeln är att ju större vinst desto större avdrag i form av investeringsfonder, lagerfonder, forskningsfonder etc. För arbetarna däremot innebär den progressiva beskattningen av lönerna att varje gång de nominella lönerna stiger medför detta en större ökning av beskattningen av själva lönen.
Det är inte ”bruttolönen” som intresserar arbetaren. Det är både i praktiken och i teorin ett begrepp som är taget ur luften. Det som intresserar honom är den verkliga nettolönen dvs den totala mäng varor och tjänster som han kan köpa med den lön han får ut varannan vecka eller varje månad. För att förhindra att att de löneökningar som arbetarna tillkämpar sig tas tillbaka av skatterna måste alla löner upp till en kvalificerad arbetarlön vara skattefria liksom alla normala konsumtionsvaror.
INGEN SKATT PÅ ARBETARKLASSENS LÖNER ELLER KONSUMTION!
INDEXREGLERING AV ALLA FORMER AV BIDRAG!
Även om vi av erfarenhet vet att det är i de lokala förhandlingarna som arbetare genom kamp har kunnat tilltvinga sig hyfsade resultat i en lönerörelse och även om vi kan konstatera att arbetarnas möjligheter att påverka de centrala förhandlingarna idag är minimala, så är det inte desto mindre viktigt att också ta kamp redan om de centrala kraven! Dvs att föra fram arbetarnas klasskrav som alternativ till LO-ledningens kompromissbud. Och våra krav blir ju inte mindre viktiga – och riktiga – i den lokala kampen, bara för att vi också ställer dem som centrala krav, för klassen som helhet! Tvärtom – den lokala kampenheten vinner ju i styrka om den byggs upp bakom krav som varje arbetare har ett eget, direkt intresse av att själv ta kamp för. Dvs krav som möjliggör en enhet också utanför den enskilda arbetsplatsen – inte bara en solidaritet, utan en verklig klasskampsenhet!
Av denna anledning är det alltså nödvändigt att ta kamp för även utformningen av det generella påslaget – det krav som måste ställas för hela arbetarklassens enhet i kamp för ett och samma gemensamma mål och som måste syfta till att höja hela LO-kollektivets köpkraft!
För att svara mot dessa syften måste det generella påslagskravet formuleras enligt principen om lika löneökning för alla i kronor och ören – inte i procent! Vi måste avvisa ett generellt krav i procent därför att det, omräknat i kronor och ören, kommer att innebära en oändlig massa krav för olika kategorier och grupper av arbetare. Och därmed kan det inte fungera som ett enande krav i kampen – som ett gemensamt mål för hela klassen! Vi måste vidare också avvisa det därför att en procentuell ökning återskapar och förstärker den faktiska lönespridningen och gynnar därmed den uppsplittring och konkurrens inom arbetarklassen som gör det möjligt för arbetsköparna att pressa ned lönerna och höja profiten. Men formulerat enligt principen lika ökning för alla i kronor och ören kan det generella påslaget både fungera enande i kampen och slå mot lönesplittringen.
Men för att det generella påslaget verkligen ska bli ett krav för hela klassens offensiv i kampen för högre lön är det också nödvändigt att precisera siffran i kravet. Vi måste alltså ange ett kronpåslag som verkligen medför en ökning av hela LO-kollektivets köpkraft. Men hur och på vilken grund ska vi då bestämma krontalet, eller storleken på kravet? Jo...
Vi utgår från den genomsnittliga timförtjänsten för manliga industriarbetare vid tiden för industrisemestrarna 1974, vilket enligt Statistiska Centralbyrån då var 18:75. Denna timförtjänst ger en månadslön på 3.220:- som efter skatt, hyra (med hyresbidrag tillgodoräknat) och barnbidrag tillkommet ger en disponibel inkomst per månad på 1.908 kronor. Den tillfälliga momssänkningen är fortfarande i kraft, vilket har en viss dämpande effekt på den allmänna prisnivån. Vi väljer just denna tidpunkt därför att den innebär en ”reallönetopp” under den senaste 4-årsperioden. (Vilket i och för sig inte är detsamma som att lönen skulle vara tillräcklig). Från mitten av 50-talet och fram till 1970 låg den allmänna inflationen under 5% årligen. Det var en period av relativt jämn pris- och löneutveckling. Men därefter vänder utvecklingen och under perioden från 1970 ligger inflationen på genomsnittligt drygt 8% per år – det är ”70-talsinflationen” som sätter in. Avtalsperioden 1971-73 innebär också en ordentlig reallöneförsämring – bara under 1973 rör det sig om 4,4% för den genomsnittlige industriarbetaren! Men löneglidningen och kampen under de lokala förhandlingarna våren 1974 ledde till en förbättring av reallönen jämfört med perioden 1971-73. I maj -74 hade den pressats upp till – och t.o.m. överstigit – nivån frän våren -71. Därför kan vi tala om en relativ ”reallönetopp” vid denna tidpunkt. Det är från denna topp vi startar när vi formulerar det generella påslagskravet. Och syftet är: inte ett stag nedåt igen – men uppåt!
...Vi räknar alltså på, och måste också kräva, ettårsavtal – alltså en avtalsperiod räknad från januari -75 till januari -76.
...Vi räknar här inte med att lönerna indexregleras enligt föregående avsnitt. Kampen för den rörliga löneskalan måste ses långsiktigt. Därför räknar vi med att arbetarna måste kompensera sig för inflationen under 1975 i sitt lönekrav.
... Vi förutsätter en inflation under 1975 på minst 10% (enligt flera beräkningar, bl.a. från fackligt håll) och under resten av innevarande år på åtminstone 8% (inklusive den allmänna prisstegringen på 3,4% som är resultatet av den slopade tillfälliga moms-sänkningen). Alltså: fr.o.m. vår startpunkt vid semestrarna 1974 och fram till december 1975 en sammanlagd inflation på minst 18% – och detta är ändå mete högt räknat!
... Med dessa beräkningar innebär det att vår ”genomsnittlige” industriarbetare vid årsskiftet 1975/76 måste ha en disponibel inkomst på 2.225 kr i månaden för att inte vidkännas en reallönesänkning jämfört med juni -74. Och det innebär en nominell timlön på 22:20 kr, vilket i förhållande till timlönen i juni kräver en höjning med 3:50
Idag finns det en viss motsättning mellan kravet på indexreglerad lön och kravet på ett generellt kronpåslag. Om vi hade indexreglerade löner i Sverige, om det varje månad skedde en uppjustering av lönerna i takt med inflationen; ja, då skulle de generella kronpåslagen endast syfta till att flytta fram LO-kollektivets positioner på profitens bekostnad. Men idag, när indexregleringen inte existerar, då måste det generella kronpåslaget också ta hänsyn till inflationen. Självklart blir det konkreta krontalet högre i det senare fallet. Detta är en frågeställning som måste diskuteras vidare i förbundet och på arbetsplatserna. Exakt vilket generellt påslag är det korrekt att kämpa för under den kommande avtalsrörelsen?
Men trots dessa problem är huvudinriktningen helt klar!
LIKA LÖNEÖKNINGAR FÖR ALLA I KRONOR OCH ÖREN!
ETTÅRSAVTAL!
Vi kan inte acceptera att det finns en stor grupp arbetare som trots att de arbetar heltid och lägger ned all sin arbetskraft ska tvingas leva helt utan tillgång till ”välfärdssamhällets” normala möjligheter. Det är grupper som är svaga i sin fackliga kamp – som inte har några medel till försvar mot kapitalisternas diktatur. Det gäller städerskor, handels- och restauranganställda – oftast kvinnor, men även utländska arbetare i många fall. Det är alltså den s k låglönegruppen som arbetsköparna utnyttjar till de tunga och tråkiga jobben och till att pressa ned övriga arbetares löner.
Detta är bakgrunden till LO:s omtalade låglönesatsningar sedan mitten av 60-talet. I LO:s fall har dock inte huvudmotivet varit att medlemmarna måste få bättre standard – mer än indirekt – syftet har i stället huvudsakligen varit att påskynda den sk strukturrationaliseringen. Det har varit en politik som syftat till att slå ut låglöneföretag som inte ansett sig ha råd att höja lönerna så mycket som LO – SAF kommit överens om. Dessa företag har lagts ned när profiterna blivit ”för” låga, och arbetarna har omskolats och/eller flyttats till industriregionerna. De som då lyckas få något nytt jobb kan förmodligen få något som är bättre betalt, och detta är LO:s syfte. Företag och branscher som inte kan ”betala sig” har inget existensberättigande i LO:s värld. Den ”solidariska lönepolitiken” har istället hjälpt de starka arbetsköparna att få ännu större vinster. Den har tvingat arbetare att hålla tillbaka sina lönekrav i exempelvis bil- och skogsbranschen – vilket givetvis har gynnat dessa arbetsköpare som har kunnat lägga vinster på hög. Det har varit en kapital-solidarisk lönepolitik.
Mot detta ställer vi den arbetarsolidariska lönepolitiken som istället utgår från. arbetarklassens behov. Ingen heltidsarbetande ska ha en lön som inte går att leva ”hyggligt” på. Ingen som säljer all sin arbetskraft ska tvingas krypa till socialvården och be om bidrag. Alla arbetande ska kunna leva på en dräglig materiell levnadsnivå. En viss materiell standard är också nödvändig för att kunna tillgodogöra sig samhällets övriga tjänster och möjligheter.
Vilken lön behövs då för att kunna leva på en ”dräglig” nivå? Redan begreppet ”dräglig” är mycket diffust – betyder det en Mercedes åt alla, är det att kunna ta en Mallorca-semester varje år, innebär det att kunna spara ihop till en egen villa? Någon skarp gräns för vad som är det lägsta priset på arbetskraften går alltså inte att dra. Det är dock fullt möjligt att någotsånär bestämma var gränsen ligger. Till att börja med måste en hel familj kunna leva på denna lön – så länge inte kollektiv barnpassning finns som täcker behovet måste en arbetande kunna försörja hela sin familj. Standarden är även beroende av hur stor familjen är – lönen måsta vara tillräcklig för att kunna reproducera arbetskraften i oförändrad storlek dvs två vuxna och två barn, vilket ju också är en ganska normal storlek. Måste en arbetare idag äga en bil? Om familjen bor i en stad och den som försörjer familjen har ett yrke med en fast arbetsplats är det oftast möjligt att klara sig med kollektiva transportmedel även om det ofta kan innebära en hel del problem. Men det bör alltså där gå att leva ”drägligt” utan en bil. Under dessa förutsättningar, och med normal mat, normal hyra och övriga utgifter krävs en lön på minst 3.000 kr/månad före skatt och bidrag. 3.000 kr/månad motsvarar en timlön på 17:50 kr eller för enkelhets skull 18 kr/tim. För vissa grupper kan det dock krävas en högre lön. Byggnadsarbetare är nästan tvungna att ha en bil för att komma till jobbet, liksom de som bor i glesbygder med dåliga kommunikationer. I vissa yrken krävs speciella kläder eller egna verktyg. Detta och liknande måste då innebära en högre minimilön.
Det faktum att siffervärdet inte är exakt, att behoven för olika familjer och grupper är olika, får inte innebära att vi inte för fram en preciserad minimilön. Fastställandet av en minimilön innebär inte att detta är en tillräcklig lön – det innebär endast att ingen får ligga under en sådan – på denna lönenivå ska så få arbetare som möjligt ligga. Arbetarklassens samlade styrka måste tvinga fram en sådan minimilön. Detta kan enbart ske genom att kravet ställs som ett krav för hela klassen och att de starkare grupperna tvingar igenom det. Samtidigt får det inte innebära att de starka arbetargrupperna avstår från sina möjliga löneökningar. En minimilön är ett komplement till det generella påslaget. Minimilön är ett nödvändigt svar på lönesplittringen som hotar enheten i klassen.
GARANTERAD MINIMILÖN – INGEN LÖN UNDER 18 KRONOR I TIMMEN!
Tillsammans innebär dessa tre beståndsdelar – indexreglerad lön, minimilön och generellt påslag – ett för Sverige nytt sätt att driva en avtalsrörelse. Köpkraften försvaras genom ett index – även minimilönen är givetvis beroende av indexet – och förhandlingarna med arbetsköparna kommer då varje år att behandla hur mycket arbetarnas standard ska förbättras istället för som nu om den ska förbättras.
Det är inte bara genom lönehierarkin som arbetsköparna och klassamarbetsmännen i LO splittrar upp arbetarna inbördes. Det sker på otaliga sätt, bl.a. genom löneformerna. Då framför allt ackorden och andra prestationslönesystem. Ackorden är också en direkt bidragande orsak till den höga olycksfallsfrekvensen inom vissa branscher och industrier. Gruvarbetarna vid LKAB tilltvingade sig vid strejken 69-70 månadslön och tack vare detta har olyckorna i arbetet minskat till en bråkdel jämfört med tidigare.
De flesta arbetare sliter dock fortfarande under ackordspiskan. Under den hetsas arbetstakten och yrkesriskerna ökas, arbetarna förslits och alieneras. Allt fler arbetargrupper för nu fram starka krav på månadslön. Arbetsköparna vill ogärna släppa piskan, men kraven är starka och kan inte negligeras.
Men SAF kommer inte att släppa ackordspiskan med mindre att de får något annat verktyg istället. De kräver att tidlönen ska baseras på meritvärdering. Därmed kan arbetsköparna tillfredsställa sina egna behov, samtidigt som de skenbart går arbetarna till mötes.
Att arbetsköparna idag ändå är villiga att ge med sig när det gäller ackorden, det beror på att dessa också har klara nackdelar för arbetsköparen. Den högt uppdrivna arbetstakten, som bl.a. drivs fram av ackordssystemet, har lett fram till en situation av allt högre frånvaro bland arbetarna, sämre arbetskvalité och ökad materialtillgång samtidigt med en kontinuerlig löneglidning. Om det går att skapa ett lönesystem som har kvar ackordens morots-effekt men däremot inte dess nackdelar för arbetsköparna, då kommer inte SAF att bromsa – tvärtom. Månads”lön” baserad på meritvärdering är ett sådant system!
Meritvärderingen innebär att varje arbetare värderas med avseende på individuella faktorer som ”erfarenhet”, ”effektivitet”, ”närvaro” etc. av basarna. Det är alltså arbetaren som värderas och inte hans insatser. Det betyder att han inte kan höja sin lön genom upparbetning, som är möjligt med ackorden, men däremot få sänkt lön om arbetstempot minskar eller om han är frånvarande, kommer försent, bedriver ”agitation” etc.
I vissa avseenden är alltså månadsbetalning baserad på meritvärdering en skoningslösare och mer förnedrande piska än de gamla ackorden. Det är samtidigt ett system som inbjuder till fjäsk och rövslickeri.
En garanterad månadslön utan meritvärdering skapar en viss, om än bräcklig inkomsttrygghet. Lönen blir inte beroende av produktionen, arbetaren vet vad som kommer i lönekuvertet och lönesplittringen minskar.
Sällan har den fackliga byråkratins förräderi framstått så klart som i inställningen till löneformsfrågan. Det var byråkraterna i LO som tillsammans med arbetsköparna en gång introducerade och därefter byggde upp ackordssystemet. Ackorden var bra för de ”garanterade arbetarna del i produktivitetsstegringarna” hette det enligt LO-byråkraterna. Vad man inte ville säga var till vilket pris denna ”lönehöjning” skulle erhållas. Det är inte profiterna som minskar p.g.a. ackordens upparbetning. Tvärtom, det är just ackorden som garanterar att den höjda lönen alltid innebär ökad utsvettning. Nej, det pris arbetarna har fått betala är utslitna ryggar, magsår, huvudvärk, stresssjukdomar och ett söndertrasat familjeliv.
Nu är det samma fackliga byråkrater som möter arbetarnas krav på månadslön med förslag på meritvärderad månadsbetalning. Metallbyråkraterna har redan , mot en massiv medlemsmajoritet slutit ett avtal som öppnar vägen för införande av meritvärdering i de lokala förhandlingarna. Om detta får stå opåtalat kan vi snart vänta fler förbundsavtal med samma innehåll. Metall måste säga upp meritvärderingsavtalet!
Metallavtalets skrivningar att frågan om meritvärdering eller ej ska avgöras lokalt, får man inte låta sig luras av. Det faktum att ett avtal slutits innebär att principen om meritvärdering accepterats. Istället för att skriva under ett meritvärderingsavtal borde Metall ta upp kampen mot försöken att införa meritvärderingen. Det vore det bästa stödet till den lokala kampen för en garanterad månadslön. Dessutom, den lokala förhandlingsrätten är viktig att försvara och utvidga, men frågan om månadslön är en fråga för hela arbetarklassen. Därför kan vi inte låta oss nöjas med hänvisningen att frågan kan avgöras lokalt.
Arbetsköparna brukar hävda att produktionen minskar när ”moroten”, som egentligen är en piska, försvinner. En utredning på Arendalsvarvet säger att så är fallet. Vad detta visar är ju bara att ackorden driver upp en helvetisk prestationsnorm och arbetstakt.! Men arbetsköparna brukar ta det som intäkt för lönesänkningar och erfarenheterna visar också att övergången från ackord till tidlön har inneburit lägre förtjänst för mångt arbetargrupper. Ett färskt exempel gäller skogsarbetarna. Det är inte att undra över att många skogsarbetare var emot försöket med månadslön eftersom det skulle innebära stora lönesänkningar, upp till 700 kronor för vissa arbetargrupper. Ett centralt komplement i kampen för garanterad månadslön måste alltså vara: Inga lönesänkningar vi omläggningen!
För att arbetsköparen inte ska kunna utnyttja en fast tidlön för att pressa mer arbete ur varje arbetare mot oförändrad betalning, så måste arbetarna tillskansa sig kontrollen över arbetstakten. Arbetstakten är inte en fråga för förhandlingar mellan arbetsköpare och betalda ombudsmän, det måste avgöras al dem som står i produktionen, där takten ger sig tillkänna!
GARANTERAD MÅNADSLÖN – NEJ TILL ACKORDEN OCH ANDRA PRESTATIONSMÄTNINGAR!