Ur Fjärde Internationalen 1-2/74
De nya produktivkrafternas utveckling i Kina i dag har lett till en konflikt mellan den klass som representerar de nya produktivkrafterna och den ruttnande klass som representerar de produktionsförhållanden som hindrar historiens framåtskridande. Den kommer med nödvändighet att leda till en stor social revolution och ett nytt samhälle kommer med nödvändighet att födas mitt bland de flammande lågorna.
...Folk tror att Kina kommer att få en fredlig övergång till det samhälle som skildras i 7 maj-direktivet[1]. Men vad händer i själva verket? ”Fredlig övergång” är bara ett annat namn för ”fredlig utveckling”. Den kan bara leda till att Kina driver längre och längre bort från den ”kommun” som skildras i 7 maj-direktivet och närmare och närmare det existerande sovjetryska samhället... Den nya byråkratbourgeoisins välde måste störtas med våld för att frågan om den politiska makten ska lösas. Tomma rop om förverkligande av 7 maj-direktiven utan avseende på maktövertagande och ett totalt krossande av det gamla statsmaskineriet är naturligtvis en ”utopisk” dröm.
Lenin gjorde en gång följande berömda uttalande:
”Alla revolutioner – förutsatt att de är verkliga revolutioner – rör sig ytterst om klassförändringar. Därför är analysen av de klassförändringar som har ägt rum eller äger rum i dessa revolutioner det bästa sättet att höja massornas medvetenhet och avslöja hur massorna bedras med revolutionära löften.”
Låt oss analysera de klassförändringar som blev följden av Januarirevolutionen i enlighet med denna lära för att avslöja hur massorna bedras med revolutionära löften...
Fakta som avslöjats av massornas vrede vittnade i början om, att denna klass av ”röda” kapitalister fullständigt hade blivit en ruttnande klass som hindrade historien från att gå framåt, och att förhållandet mellan dem och vanligt folk hade förändrats från förhållanden mellan ledare och ledda till förhållanden mellan härskare och behärskade, exploatörerna och de exploaterade, från förhållanden mellan jämbördiga revolutionärer till förhållanden mellan förtryckare och förtryckta. Den ”röda” kapitalistklassens höga löner och särskilda förmåner byggde på förtryck och utsugning av de breda massorna. För att förverkliga ”Folkkommunen Kina” var det nödvändigt att störta denna klass...
I kampen för att gripa makten i dessa enheter måste man uppmärksamma den marxistiska principen om att krossa den gamla statsapparaten. Här finns det ingen plats för reformism, att förena två i ett, eller fredlig övergång. Den gamla statsapparaten måste krossas totalt. ”Det gamla utsugarsystemet, revisionistsystemet och de byråkratiska organen måste krossas totalt.” Den första stora proletära politiska revolutionens program fördes fram i ledarartiklar under Januarirevolutionens slutskede på ett embryonalt och inte särskilt konkret sätt. Den ruttnande klass som skulle störtas, den gamla statsapparat som skulle krossas och till och med sociala problem som folk tidigare inte hade vågat uttrycka några avvikande åsikter om, togs upp. Denna mäktiga utveckling var ett oundvikligt resultat av det mod och den pionjäranda som proletariatet visade under Januarirevolutionen.
De problem i systemet, politiken och vägledningen som berördes under Januarirevolutionen, hade främst samband med det kapitalistiska anställningssystemet med kontraktsarbetare och tillfälliga arbetare liksom med den revisionistiska rörelsen för att fara till bergsområden och landsbygdsområden.
Varför motsatte sig kamrat Mao Tse-tung, som energiskt förespråkat ”kommunen”, plötsligt upprättandet av Shanghaikommunen i januari? Det är något som revolutionärerna har svårt att förstå.
Ordförande Mao, som förutsåg ”kommunen” som en politisk struktur som måste förverkligas under den första kulturrevolutionen, förde plötsligt fram att ”Revolutionskommittéer är bra”.
Revolutionen måste gå framåt längs sick-sack-vägar. Den måste genomgå ett utdraget förlopp av ”kamp-misslyckande-kamp igen-misslyckande igen-kamp igen till den slutliga segern”.
Varför får inte kommuner upprättas omedelbart?
Detta är första gången som revolutionärerna har försökt störta en mäktig fiende. Hur ytliga var inte deras kunskaper om denna revolution! Des misslyckades inte bara med att av sig själva fatta nödvändigheten att i grunden krossa den gamla statsapparaten och granska några av de sociala systemen, utan såg inte heller klart att fienden utgjorde en klass, och de revolutionära leden dominerades av idéer om ”revolution för att avskeda ämbetsmän” och ”revolution för att dra fram dem”. Massornas vishet hade ännu inte uppnått den nivå där det skulle vara möjligt att reformera samhället. Följaktligen tog kapitalistklassen till sist hand om revolutionens frukter. (Kommunistiska Manifestet.)
Varje revolution måste med nödvändighet omfatta armén. Eftersom en röd kapitalistklass redan har upprättats i Kina kan armén givetvis inte avskilja sig från denna verklighet. Ändå har Januaristormen inte på något sätt vidrört den livsavgörande frågan för alla revolutionärer – frågan om armén. Således kan vi se, att revolutionen saknade djup och förblev på en låg utvecklingsnivå. Mognadsnivån hos revolutionärernas politiska tänkande var också, i hemlighet med revolutionens låga nivå – även den förblev mycket outvecklad...
Förslaget med tre-i-ett-kombinationer leder till ett återupprättande av de byråkrater som redan välts omkull under Januarirevolutionen. Det kommer oundvikligen att bli formen för den politiska makt som bourgeoisin bemäktigar sig, där armén och byråkraterna kommer att ha en ledande roll....
Kraften och intensiteten i Januarirevolutionen tvingade byråkraterna att skyndsamt tillskansa sig makten....
Den ”röda” kapitalistklassen erövrade en nästan total makt i februari och mars. Alla tillgångar (produktionsmedlen och makten) togs från det revolutionära folket och återgavs till byråkraterna. I februari utövade Lung Shu-chin, Liu Tzu-yun, Chang Po-sen, Hua Kuo-feng och byråkraterna över hela landet och deras agenter i Centrum en obegränsad makt. Det var deras glansperiod, medan revolutionärernas makt helt försvann. Dessutom kastades många av dem i fängelse under den borgerliga statsapparatens kontroll – Kung Chien-fa, Chou En-lai – för närvarande den främste representanten för Kinas röda kapitalistklass – som var omtöcknad av sin seger i februari-mars skyndade sig att upprätta revolutionskommittéer över hela landet. Om denna borgarnas plan hade fullföljts, hade det inneburit en reträtt till döds för proletariatet. Den centrala gruppen för Kulturrevolutionen utfärdade därför orderna om att slå tillbaka, utan att vänta på att alla revolutionskommittéer skulle upprättas. Efter detta började det stora lokala revolutionära kriget i augusti att jäsa över landet.
Ett viktigt tecken på att revolutionen inträtt i ett högre stadium var att frågan om armén verkligen blev kännbar under kampen för att slå tillbaka februariströmningens onda vind. Revolutionärerna hade mycket barnsliga uppfattningar om armén under Januarirevolutionen och trodde, att de väpnade styrkorna, så snart som de lokala kapitalistfararna hade störtats, skulle förena sig med revolutionärerna för att undertrycka kapitalistfararna i enlighet med Ordförande Maos riktlinjer om enhet från högsta till lägsta nivå. Den skadliga februariströmningens blodiga fakta klargjorde, att uppifrån-och-nerordningen inte kunde genomföra Ordförande Maos intentioner i armén, därför att intressegemenskapen emellan kapitalistfararna i armén och de lokala kapitalistfararna skulle hindra armén från att genomföra Ordförande Maos revolutionära linje. Det blev nödvändigt att genomföra kulturrevolutionen från den lägre nivån uppåt i armén och förlita sig på folkets revolutionära – historiens lokomotiv – för att förändra det tillstånd av motsättningar mellan militären och civilbefolkningen som uppstått genom byråkraternas kontroll över armén...
Många skrifter om armén är mycket omogna och har stora brister på grund av historiska skäl. Men eftersom dessa skrifter är nydanande kommer historien att visa, att de är betydelsefulla.
Hur väl talade inte Engels, när han kommenterade den utopiska socialismen: ”Låt småhandlarna i författarcirklarna högtidligt anmärka på den fantasi som för närvarande bara kan få folk att skratta. Låt dem tillfredsställa sig själva med tanken att deras strikta tänkande är överlägset sådana galna idéer. Det som gläder oss är de begåvade ideologiska knoppar och begåvade idéer som visar sig överallt genom att tränga ut ur fantasins yttre skal. Detta kan inte medelmåttorna se.”
Det finns två viktiga punkter i skrifterna om armén:
I. Man ser nu att Armén nu skiljer sig från folkarmén före befrielsen. Före befrielsen stred armén och folket tillsammans för att störta imperialismen, byråkratkapitalismen och feodalismen. Förhållandet mellan armén och folket var som mellan fisken och vattnet. Efter befrielsen, när revolutionens mål förändrats från imperialismen, byråkratkapitalisterna och feodalismen, till kapitalistfararna och dessa kapitalistfarare är makthavare i armén, har vissa av de väpnade styrkorna inte bara släppt sina kontakter med massorna, utan till och med blivit verktyg för att undertrycka revolutionen. Därför är det nödvändigt med en radikal förändring i armén om den första stora proletära kulturrevolutionen ska lyckas. ”Den yttersta vänsterns fraktion” har funnit grunden för sitt tänkande i ett citat från Ordförande Mao. Samma år som Ordförande Mao utfärdat orderna om att de väpnade styrkorna ska bo i sina kaserner, skildes de från massorna.
2. Man ser nu, att det är nödvändigt med ett revolutionärt krig i landet om revolutionärerna i dag vill besegra den beväpnade röda kapitalistklassen...
Låt oss titta på innehållet i denna nya fara. Å ena sidan insåg till och med den ”röda” kapitalistklassen det oundvikliga i sitt eget nederlag, på grund av oförställdheten i hur februariupproret slogs ner. Efter maj ändrade Kinas ”röda” kapitalister taktik. På många håll visade kadrerna en tendens till ”tillmötesgående”. Den ena röda kapitalisten efter den andra som Sung Jen-Ch’iung i Nordöst och Chang Po-sen i Hunan – blodsugande vampyrer som brukade trycka ner folket – uppvisade plötsligt stor nit i slavarnas revolutionära strider. De förklarade individuellt sitt stöd åt de revolutionära massorna, när de bombarderade militärregionen eller distriktkommandot. Eftersom revolutionärerna vid denna tid ännu inte hade försökt störta kapitalistfararna som klass, och eftersom proletariatet och revolutionärernas breda massor ännu befann sig under inflytande av doktrinen om ”revolution genom att dra fram folk” och ”revolution genom att avsätta tjänstemän”, trodde folk att syftet med kulturrevolutionen var att rensa ut individuella kapitalistfarare och att det var riktigt att använda några av de ledande revolutionära kadrerna (som också var byråkrater) för att slå mot andra byråkrater. Följaktligen bedrogs folket av denna taktik, som användes av alla stora och små Chang Po-sens. Detta bestämde det objektivt oundvikliga i att borgarklassen skulle tillskansa sig frukterna av segern under Augustistormen...
...Den vise överbefälhavaren kamrat Mao Tse-tung gjorde åter en stor reträtt efter september, utan att ta hänsyn till otåliga revolutionärers krav på seger. Borgarna kapade åt sig makten genom upprättandet av revolutionskommittéer eller förberedelsegrupper för revolutionskommittéer.
Omfattningen av denna reträtt var utan tidigare motstycke. Den obegränsade lindringen i kaderpolitiken efter september var i själva verket en omfattande eftergift för kapitalistfararna, som tilläts komma fram på scenen igen.
Ett framträdande exempel var den behandling som beviljades Chén Tsai-tao[2]. Ordföranden gick så långt som att säga att Chén studerade mycket bra och skulle kunna komma tillbaka igen.
...De revolutionära styrkorna i Hunan, som bombarderade Chou En-lai, utplånades inte. I stället har de bildat Sheng Wulien och har gått framåt i vissa avseenden.
För att kapa åt sig frukterna av den seger som proletariatet vann i augusti och åter vända massornas diktatur till ett byråkratiskt herravälde måste borgarna i revolutionskommittéerna först, avväpna arbetarklassen. Vapen i händerna på arbetarna har ökat arbetarklassens makt oerhört. Detta faktum är ett dödligt hot för borgarklassen, som är rädd för det. Ur en spontan avsky för byråkraterna, som försökte hugga tag i segerns frukter, höjde revolutionärerna en kraftfull revolutionär paroll: ”Att lämna ifrån sig vapnen är detsamma som självmord!” De skapade en spontan, nationell ”gömma vapen-rörelse” i massomfattning för att med vapen i hand störta den nya byråkratbourgeoisin.
Skaffa vapen-rörelsen i augusti var storartad. Den saknade inte bara motstycke i kapitalistiska länder. Dessutom medför den att hela nationen för första gången i socialistiska länder blev soldater. Före kulturrevolutionen vågade byråkraterna i själva verket inte beväpna folket. Milisen är bara en fasad, bakom vilken byråkratin kontrollerar folkets väpnade styrka. Den är förvisso inte arbetarklassens väpnade styrka, utan ett fogligt verktyg i byråkratins händer. Under skaffa vapen-rörelsen tog massorna själva för första gången vapen ur byråkratins händer genom att lita till det revolutionära folkets råa styrka i stället för att få vapnen som en skänk från ovan. För första gången hade arbetarna ”egna” vapen. Ordförande Maos eggande upprop ”Beväpna vänstern!” medförde en intensiv koncentration av arbetarklassens mod. Men 5 september-ordern[3] omintetgjorde fullständigt parollen om att ”beväpna vänstern”. Arbetarklassen var avväpnad. Byråkratin återtog makten...
Ledarartiklarna den 1 juli 1967 ställde frågan om partibygget. Under den våldsamma klasskampen i juli och augusti framförde ett mycket litet antal ”ultra-vänsteristen” kravet på att ”yttersta vänstern” skulle ha ett eget politiskt parti... För att göra revolution måste man ha ett revolutionärt parti.
Efter de senaste månaderna har klasskampen gått in i ett högre stadium. Vilken sorts stadium är det fråga om? I detta stadium har revolutionärerna redan två gånger ackumulerat rika erfarenheter av ”omfördelning av tillgångar och makt” (Januari- och augustirevolutionen). Dessa erfarenheter utgör programmet för den första kulturrevolutionen, skapat genom januarirevolutionen för en stor revolution i Kina, där en klass störtar en annan. Det betyder att ”störta den nyfödda borgarklassen och upprätta ”Folkkommunen Kina” – ett nytt samhälle utan byråkrater som Pariskommunen”...
Omkastningarna och kampen på ett högre stadium efter september klargör också för revolutionärerna varför varken januari- eller augustirevolutionen slutade med fullständig seger, varför, efter en så utdragen kamp, revolutionens frukter togs om hand av borgarklassen, varför den gamla ordningen återupprättades överallt, varför borgarbyråkraterna förmådde återta de tillgångar och den makt som den hade förlorat i augusti, och varför det mod och den pionjäranda som proletariatet uppvisade under januarirevolutionen och augustistormen fullständigt förintades och förkvävdes. Den fientliga strömningens uppträdande i stor skala klargör att alla illusioner om borgarbyråkratin och all misstro mot folkets egen styrka måste överges och att den revolution där en klass störtar en annan måste fullföljas.
Revolutionskommittén är emellertid en produkt av ”revolution genom att avskeda tjänstemän”. I Hunan avsattes Chang P’ing-hua och Liu Tzu-yun från tjänsten, men detta avskaffade inte den akuta motsättningen mellan den nya borgarklassen och massorna. I stället finns motsättningen mellan revolutionskommitténs förberedelsegrupp och folket representerat av Sheng Wu-lien i denna nya situation. En ny borgerligt reaktionär linje och en ny fientlig strömning för kapitalismens återupprättande har åter dykt upp, men någon i grunden stabil ”fördelning av tillgångar och makt” har inte förverkligats. Revolution genom att avsätta tjänstemän är bara reformism, som i sick-sack ändrar den nya byråkratbourgeoisins herravälde före kulturrevolutionen till ett annat slags borgerligt herravälde genom borgerliga byråkrater och representanter för understödjande massorganisationer. Revolutionskommittén är en produkt av borgerlig reformism...
Problemen kan inte lösas bara genom att avsätta många tjänstemän från deras tjänster. Den borgerliga reformismen visar sig vara meningslös. Reformismens resultat – revolutionskommittén – leder åter till en ny borgerlig diktatur, som väcker ännu mer våldsamt motstånd från folket...
Folket måste fås att förstå denna sanning och måste fås att fatta beslut om att handla själva, i stället för att vi ska fatta beslut åt dem.
”Den är ingen riktig materialist, som ignorerar det negativa exemplets roll som lärare” därför att de ”olika händelserna och förändringarna under kampen mot kapitalismen blott kan få folk att fatta – och hellre genom nederlag än genom seger – att de universalbotemedel som de håller så högt är fullständigt värdelösa. Nederlagen ger dem också en djupare förståelse för de verkliga betingelserna för arbetarklassens seger.” (Engels)
Revolutionen tar sig ofta olika reformistiska, icke genomgripande vägar. Bara när alla universalbotemedel har visat sig vara värdelösa kommer det revolutionära folket att besluta sig för att följa den mest smärtsamma och mest destruktiva men också den grundligaste och mest revolutionära vägen. Kampen under revolutionskommittéernas övergångsperiod kommer oundvikligen att eliminera massornas illusioner om den borgerliga reformismen som universalbotemedel som de håller så högt. Ordförande Mao säger:
”Bönderna sätter upp buddhistiska avgudabilder. När tiden är inne kommer bönderna att kasta dessa avgudabilder själva. Det finns inget behov att andra ska göra det för tidigt.”
Inom en inte alltför avlägsen framtid kommer det revolutionära folket förvisso att med egna händer slå sönder den nyfödda röda politiska makt, som de har säkrat med sitt eget blod och sina egna liv...
Mognaden i det politiska tänkandet hos Kinas revolutionära folk har också uppnått ett högre stadium, som följd av att kampens praktik vunnit rika erfarenheter och gått in i ett högre stadium. En ny tankeströmning (som fienden kallar ”ultravänster”) och innebär ”störtande av den nya byråkratbourgeoisin”, ”avskaffande av byråkratiska organ”, ”krossa statsapparaten i grunden” etc går fram bland det revolutionära folket som ett spöke i fiendens ögon. Det politiska tänkandets vapen, genom vilket de revolutionära massorna kommer att vinna slutgiltig seger under den stora proletära socialistiska revolutionen, har börjat visa sig i ny form genom ”ultravänsterns fraktion”. Mao Tse-tungs tänkande, som genomför en ny social revolution i Kina, kommer så småningom att väcka massorna från alla motsättningar ur det förgångna. Det revolutionära folket börjar gradvis att i praktiken förstå varför revolutionen är nödvändig och hur den ska genomföras. Den revolutionära kampen börjar gå från den spontana till den medvetna nivån, från nödvändighet till frihet...
Den nionde partikongressen, som strax ska sammankallas, förväntas inte på ett grundligt sätt kunna avgöra frågan vart det Kinesiska Kommunistpartiet är på väg. Det politiska parti som skapas i enlighet med de bestämmelser som utfärdats av Centrumet för rehabilitering, reglering och återuppbyggande av partiet (om något sådant parti kan skapas) kommer med nödvändighet att vara ett reformistiskt parti, som tjänar de borgerliga inkräktarna i revolutionskommittéerna. Nionde partikongressen kommer bara att vara en avspegling av de lokala ”revolutionskommittéernas” övergångsperiod på central nivå. Detta avgör att nionde partikongressen inte på ett genomgripande sätt kommer att kunna avgöra frågan om vart Kina är på väg. (Kärnfrågan i detta sammanhang är vart Kinas kommunistiska parti är på väg och vart Folkets befrielsearmé är på väg.)
När en verkligt stabil seger så småningom blir möjlig kommer följande frågor att inta en framskjuten position:
1. Revolutionens ojämna utveckling kommer att inta en framskjuten position. Möjligheten att vinna en verklig, genomgripande seger i en eller flera provinser först, och störta den borgerliga reformismens produkt – revolutionskommittéernas välde, och återupprätta en politisk makt av Pariskommunens typ – blir en avgörande fråga vad beträffar revolutionens förmåga att utvecklas på djupet och i hög fart. Till skillnad från det föregående stadiet av blind, spontan utveckling, spelar revolutionens ojämna utveckling inte längre någon immateriell roll.
2. För att verkligen störta den nya aristokratins välde och i grunden krossa den gamla statsapparaten kommer det att bli nödvändigt att gå in på frågan om en värdering av de gångna 17 åren. Detta är också en stor fråga när det gäller att lära folket i grunden varför det är nödvändigt att genomföra den stora kulturrevolutionen och vilket som är denna revolutions yttersta syfte.
3. För att verkligen göra revolutionen segerrik måste man avgöra ”den fråga som är av synnerlig vikt för revolutionen” – ”vilka är våra fiender och vilka är våra vänner?” och göra en ny klassanalys av det kinesiska samhället, där en ”ny situation har uppstått som följd av stora klassförändringar”, för att omorganisera klassleden, samla våra vänner och bekämpa våra fiender...
...Den verkliga revolutionen, som innebär ett negerande av de senaste 17 åren, har egentligen inte börjat ännu, och vi går nu in i ett stadium när vi ska angripa de grundläggande frågorna i den kinesiska revolutionen...
Det tjugofjärde direktivet mynnar ut i en deklaration, att Hunan är avantgardeområdet för den revolutionära kampen i hela landet. Därför är ursprunget till och utvecklingen av Sheng Wu-lien i Hunan ett framstående exempel på hur proletariatets styrka vuxit sen september. Sheng Wu-lien föddes i själva verket ur erfarenheterna från den (folkledda) medborgerliga offensiven och väpnade försvarshögkvarteret – ett slags massdiktatur under Januarirevolutionen. Det är ett maktorgan för massdiktatur av högre rang än i januari och augusti. Det kan jämföras med sovjeterna under februarirevolutionen i Ryssland, när borgarklassen grep makten, medan den förberedande gruppen för revolutionskommittén i provinsen (Sheng Ko-ch’ou) är jämförbar med den provisoriska regeringen vid den tiden. Motsättningen mellan Sheng Wu-lien och Sheng Ko-ch’ou är den nya situation då ”maktorgan för två system existerar samtidigt”, men i praktiken ligger makten i händerna på Sheng Ko-ch’ou – den borgerliga provisoriska regeringen.
Sheng Wu-lien är ett nysått frö som kan jämföras med sovjeterna. Det är den embryonala formen för en mognare ”kommun” än i januari och augusti. Oavsett om borgarklassen ömsom använder våld och ömsom den reformistiska taktiken att uppmuntra en tredje kraft, så kommer Sheng Wu-lien som en äkta nyfödd Röd politisk makt med säkerhet att väga och samla kraft kontinuerligt mitt under de hårdaste stormar.
Som har nämnts i de föregående styckena är de grundläggande sociala motsättningar, som gav upphov till den stora proletära kulturella revolutionen, motsättningar mellan den nya byråkratbourgeoisins välde och folkets massor. Utvecklingen och intensifieringen av dessa motsättningar visar att samhället behöver en mer genomgripande förändring – störtande av byråkratbourgeoisins välde, krossande av den gamla statsapparaten i grunden, genomförande av en omfördelning av tillgångar och makt och upprättande av ett nytt samhälle –”Folkkommunen Kina”.
Är dessa grundläggande motsättningar i det kinesiska samhället lösta för närvarande? Har den första stora kulturrevolutionens syfte fullföljts?
Som har sagts ovan har formen för den politiska makten ändrats på ytan. Den gamla provinsiella partikommittén och gamla militära distriktskommandot har blivit ”revolutionskommittén” eller ”förberedande grupp för revolutionskommittén”. Gamla byråkrater fortsätter emellertid att spela den ledande rollen inom ”den nya politiska makten”. Motsättningen mellan den gamla provinsiella partikommittén och gamla militära distriktskommandot å ena sidan och folket å den andra, och motsättningen mellan kapitalistfararna i 47 Armén och folket, förblir i grunden olösta. Motsättningen mellan den nya byråkratbourgeoisin och folkets massor är likaså i grunden olöst, men antar den nya formen av motsättning mellan Sheng Wulien och ”den nya politiska makten”. Störtandet av den nya byråkratbourgeoisin, förändringarna inom den väpnade styrkorna, upprättandet av kommuner och andra sådana grundläggande sociala förändringar som måste fullgöras av den första stora kulturrevolutionen, har inte fullgjorts. Naturligtvis genomfördes en sådan ”omfördelning av tillgångar och makt” temporärt och i begränsad omfattning under Januarirevolutionen och Augustistormen. Men segerns frukter i både Januarirevolutionen och Augustistormen har bourgeoisin tillskansat sig. Sociala reformer misslyckades, sociala förändringar konsoliderades inte, och genomfördes inte i grunden, och ”slutet” på den första stora kulturrevolutionen har inte nåtts. Som massorna har sagt: ”Allt förblir som förut efter så mycket väsen...”
Den nya tankeströmningen (ultra-vänsterns tankeströmning) är ännu inte helt mogen och är fortfarande mycket svag, men att den kommer att övervinna de skenbart mäktiga traditionella idéerna och ruttna, mumifierade doktrinerna i den andra revolutionen utgör en oundviklig tendens i den historiska utvecklingen.
Borgarklassen framställer alltid formen för sitt politiska välde som den mest perfekta och felfria anordning i hela världen och att den tjänar hela folket. Den nya byråkratbourgeoisin och de odjur inom småbourgeoisins högerflygel som är beroende av den, gör exakt detta. Den låtsas inte om att ”revolutionskommittén” har en provisorisk karaktär och prisar den på det mest vämjeliga sätt. Marxist-leninisterna måste skoningslöst avslöja hur revolutionärerna förtrycks av revolutionskommittén, de måste energiskt förklara att Folkkommunen Kina är det samhälle som vi proletärer och revolutionärer måste genomföra under denna kulturrevolution och de måste energiskt klargöra att revolutionskommittén med nödvändighet kommer att kollapsa...
Vi är övertygade om att nittio procent av de äldre kadrerna måste ställas åt sidan och att de på sin höjd kan bli föremål för skolning och på så sätt förenade. Detta på grund av att de redan utgör en ruttnande klass, med egna särintressen. Deras förhållande till folket har förändrats från förhållandet mellan ledare och ledda till förhållandet mellan exploatörer och exploaterade, mellan förtryckare och förtryckta. De flesta av dem dras medvetet eller omedvetet till den kapitalistiska vägen, och de skyddar och utvecklar kapitalistiska förhållanden. Deras klass välde har fullständigt blockerat historiens utveckling... De (byråkratin) slår emellertid tillbaka och genomför motåtgärder mot revolutionärerna med ökat raseri och skjuter sig själva närmare och närmare giljotinen. Allt detta visar att ingen ruttnande klass i historien frivilligt kommer att lämna scenen.
I det nya samhället av Pariskommunens typ kommer denna klass att störtas. Detta visades med kalla fakta genom de stora förändringarna under Januarirevolutionen och Augustistormen, som var så oväntade av medelmåttorna. Denna klass (av byråkrater) kommer att ersättas av kadrer med äkta proletär auktoritet, som skapas på ett naturligt sätt av revolutionärerna i kampen för att störta denna ruttnande klass. Dessa kadrer är medlemmar i kommunen. De har inga särskilda privilegier. Ekonomiskt får de samma behandling som massorna i allmänhet. De kan avsättas, eller bytas ut när som helst i enlighet med massornas krav. Dessa nya, auktoritativa kadrer har ännu inte trätt fram.
Men dessa kadrer kommer att skapas spontant som följd av den ökade mognaden hos revolutionärernas politiska tänkande. Detta är ett oundvikligt resultat av proletariatets politiska och ideologiska mognad...
Om revolutionskommittéernas diktatur betraktas som den första stora kulturrevolutionens yttersta syfte, då kommer Kina med nödvändighet att gå samma väg som Sovjetunionen och folket kommer åter att hamna i kapitalisternas fascistiska blodiga välde. Revolutionskommitténs borgerligt reformistiska väg är ogenomförbar...
”Ultra-vänster-fraktionens” kommun döljer inte sina ståndpunkter och avsikter. Vi förklarar öppet att vårt mål att upprätta ”Folkkommunen Kina” endast kan uppnås genom att störta revolutionskommitténs borgerliga diktatur och revisionistiska system med öppet våld. Må den nya byråkratbourgeoisie darra inför den sanna socialistiska revolution som skakar världen! Proletariatet har endast sina bojor att förlora i denna revolution, men det har en hel värld att vinna!
Morgondagens Kina kommer att vara ”Kommunens” värld.
[1] 7 maj 1967 utfärdade Mao Tse-tung ett direktiv om en korrigeringskampanj i armén.
[2] Chén Tsai-tao var militär befälhavare i Wuhanområdet under kulturrevolutionen. Han blev känd för det s k ”Wuhanintermezzot” i juli 1967, då han mer eller mindre verkställde ett myteri gentemot Gruppen för Kulturrevolutionen. Chen kritiserades men fick en mild behandling. Han har återupprättats i samband med 10:e partikongressen.
[3] 5 september-direktivet förbjöd alla beslagtaganden av vapen från armén. Direktivet gav armén rätt att använda våld för att förhindra sådana beslag.