Ur Fjärde Internationalen 1-2/74

Teser om Storbritannien

Den brittiska imperialismens historiska kris, vilken har mognat under många år, har två grundläggande rötter. För det första, det kapitalistiska världssystemets allmänna kris, vilken sedan 1966-67 har gått in i en ny, allvarligare fas; detta begränsar allvarligt den brittiska kapitalismens möjligheter att indirekt dra

fördel av den internationella kapitalistiska expansionen. För det andra, den brittiska imperialismens brådstörtade nedgång inom den internationella kapitalismens ram; med slutet på den brittiska dominansen, först i världsskala, sedan i Europa, södra Asien, Medelhavsområdet och slutligen i Afrika, har den brittiska kapitalistklassen reducerats till en tredjeklassens makt, redan passerad av imperialismen i USA, Japan och Västtyskland.

Efter tjugo år med långsammare tillväxt än någon av dessa rivaler har nu de reserver försvunnit på vilka den brittiska imperialismen kunde livnära sig och dölja nedgången. Denna nedgång har nu blivit klart synlig och den påverkar inte bara de ekonomiska tendenserna, den politiska utvecklingen och spänningarna mellan klasserna, utan alla områden av det sociala livet i Storbritannien. Nedgången i det brittiska kapitalets profitkvot, den relativa nedgången av hemtagna profiter från utländska investeringar jämfört med nationalinkomsten, nedgången i andelen av världsexporten, pundets nedgång som världsvaluta, nedgången av brittiska löner jämfört med lönerna i ett halvt dussin andra imperialistiska länder, är de viktigaste tecknen på denna dödliga kris.

Det traditionella borgerliga samhället och det traditionella borgerliga styret i Storbritannien (parlamentarisk demokrati) hade en fast grund i den brittiska ledarställningen i den kapitalistiska världen, vilken varade nära två århundraden. En djupt rotad tro på systemets stabilitet, vilken kunde 'reformeras' men inte på allvar utmanas; ett allmänt godtagande av de borgerligt-parlamentariska 'spelreglerna'; borgarklassens förmåga att undvika stora sociala utbrott genom att då och då bevilja

stora sociala reformer (senast 1945-50 under labourregeringen); den mäktiga kombinationen av facklig massorganisering och uppslutning i socialdemokratin; frånvaron av varje omfattande revolutionär, marxistisk eller kommunistisk tradition; ett mycket djupare inflytande av socialpatriotism och trångsynt nationalism inom arbetarklassen; borgarklassens godkännande av det reformistiska socialdemokratiska labourpartiet som en alternativ borgerlig regering: Alla dessa och andra särdrag i det brittiska samhället hade sina objektiva rötter i den särskilda ställning som det brittiska kapitalet intog inom den kapitalistiska världsmarknaden och inom Imperiet och i det inflytande denna

ställning hade på förhållandet mellan de grundläggande klasserna i det brittiska samhället. Den först gradvisa och nu språngartade upplösningen av alla dessa materiella rötter leder med nödvändighet till en djupgående kris för det borgerliga brittiska samhällets alla sidor och för det traditionella borgerliga sättet att styra landet.

Utbrottet av inbördeskrig i Nordirland; de klyftor detta har skapat inom den härskande klassen; det tillfälliga framträdandet av väpnade dubbelmaktsorgan i katolska områden i nordirländska städer; användningen av den brittiska armén som en tortyrpolis mot de upproriska nordirländarna; den oundvikliga demoraliseringen inom armén som vållas av denna utveckling; de frön till revolutionär och kontrarevolutionär utveckling som dessa erfarenheter planterar i den brittiska arbetarklassen och den brittiska borgarklassen: Allt detta utgör de viktigaste aspekterna av den brittiska imperialismens nedgång.

Krisen i Irland är det mest slående uttrycket för den brittiska imperialismens kris, och den förra har i sin tur skärpt den senare. I samband med de förvärrade ekonomiska problemen och inträdet i EEC, skulle den brittiska imperialismens intressen bäst tjänas av en nykolonial relation med hela Irland —en sådan som nu finns i förhållande till de tjugosex grevskapen (d v s republiken Irland. Ö. a.). De första åtgärderna för att uppnå detta mål utlöste krisen i norr, vilken nu hotar att framkalla en kris i hela Irland. Krisen i norr är den skarpaste och mest omedgörliga yttringen av denna kris, men den brittiska imperialismens orientering mot EEC sammanföll också med slutet på en epok för bourgeoisin i söder. Den irländska bourgeoisins försök att genom Fianna Fail-partiet skapa en oberoende ekonomi i de tjugosex grevskapen hade misslycktas vid mitten av sextiotalet; fastän en viss betydande utveckling hade befästs kvarstod det grundläggande förhållandet mellan de irländska och brittiska ekonomierna, ett förhållande som i allt väsentligt var detsamma som före den nationella kampen 1916-21.

Ekonomin i söder baserades fortfarande på export och framställning av jordbruksprodukter för den brittiska marknaden, och industrialiseringen av ekonomin och urbaniseringen i söder ändrade inte detta grundläggande förhållande. Från mitten av sextiotalet inriktades den sydirländska bourgeoisins strategi på att erhålla bästa möjliga uppgörelse inom ramen för denna relation — försöket att ändra den övergavs. Alltså kom behovet av omfattande förändringar i söder — ekonomiska, politiska, kulturella och ideologiska — att sammanflätas med den brittiska imperialismens försök att reformera norr. Motsättningarna i söder är mer olikartade och mindre explosiva än i norr, men förvärras av krisen i norr. När dessa motsättningar producerar masstrider i söder kommer de att föra in bredare sociala krafter i konflikten och ändra hela styrkebalansen i triangelkonflikten mellan de tre staterna (Storbritannien, de sex grevskapen /Nordirland, ö.a./ och ”den fria staten”).

Den brittiska härskande klassen har hittills misslyckats att kväva minoritetens kamp i Nordirland; inget tyder på att den kan avblåsa striden utan att tillfoga minoriteten ett avgörande nederlag. Detta är ytterst svårt för den härskande klassen så länge som den inte har gjort upp rakningen med den nuvarande stridbarheten hos den brittiska arbetarklassen. Minoritetens fortsatta kamp gör det svårt för den härskande klassen att nå en uppgörelse med de brittiska arbetarna, så till vida att den orsakar en politisk kris, binder resurser och innehåller en möjlighet att de båda kampavsnitten sammanlänkas. Den historiska relationen mellan Irland och England; närvaron av 1,5 miljoner irländska arbetare i Storbritannien, vilka fortfarande är en del av den irländska arbetarklassen samtidigt som de förenas med den brittiska arbetarklassen; det faktum att varje kampfront begränsar borgarklassens förmåga att besegra de övriga; och många andra faktorer visar klart att den irländska och den brittiska revolutionens öden är nära sammanlänkade.

Den irländska och brittiska arbetarklassernas objektiva intresse att krossa den brittiska imperialismen återspeglas emellertid inte i deras medvetande. Detta är en produkt av politisk efterblivenhet, av den brittiska arbetarklassens och dess organisationers reformism och trångsynta nationalism, som har hindrat dem att förstå det gemensamma intresse de har med den irländska nationella kampen, tich nödvändigheten av att stödja denna kamp. Det är därför en nödvändig del av klasskampen att bekämpa detta outvecklade medvetande hos den brittiska arbetarklassen och att försöka bygga en solidaritetsrörelse till stöd för den irländska kampen som inte undviker sådana nyckelfrågor som solidariteten mea aen väpnade kampen i Irland mot den brittiska imperialismen.

Därför är det ett strategiskt mål för IMG att bygga en massrörelse i solidaritet med den irländska kampen, en rörelse som skulle stödja denna kamp vilken nivå den än hade nått, och som skulle befästa banden mellan kampen i Irland och den brittiska arbetarklassens kamp. En sådan rörelse, som representerar ett brott med den brittiska arbetarklassens hela tradition rörande såväl den irländska som andra koloniala strider, skulle innebära en grundlig ändring av styrkeförhållandet mellan reformismen och den revolutionära politiken i arbetarrörelsen och den är oskiljbar från ett mer allmänt uppsving för arbetarkampen i Storbritannien, från en fördjupning av den imperialistiska interventionens kris i Irland och från den numeriska och politiska förstärkningen av det revolutionära avantgardet i Storbritannien. Uppbygget av en sådan solidaritetsrörelse är centrum för allt vårt arbete kring den irländska frågan i Storbritannien och en ständig del av våra kampanjer, oberoende av den politiska konjunkturens förändringar.

I det nuvarande läget utgör trenden mot en kamp och rörelse för truppernas tillbakadragande den gynnsammaste möjligheten och våra ingripanden måste utformas så att de påskyndar och befäster denna trend. Utvecklingen av en bred rörelse som kräver truppernas tillbakadragande, och sammanlänkningen av denna rörelse med kravet på Irlands rätt till självbestämmande, skulle inte bara ge omedelbar hjälp till den irländska kampen, utan kraftigt öka möjligheterna att bryta ner arbetarklassens politiska efterblivenhet när det gäller den irländsk a frågan och skapa mycket större möjligheter att bygga en solidaritetsrörelse.

Repressionsvågen mot de brittiska militanterna ställer två uppgifter:

1. att försvara repressionens offer (t ex de tio i Belfast, de sju i Coventry);

2. att arbeta inom ”rörelsen mot repressionen” för att utveckla en politisk offensiv på frågan om den brittiska armén. Vi bör alltid knyta denna repression till repressionen i själva Irland och till den repression som riktas mot arbetarmilitanter och revolutionärer i Storbritannien och i Europa.

Nordirland används som ett laboratorium för den repressiva teknik som kommer att användas av NATO-makterna för att garantera den inre säkerheten. Detta faktum visar konkret varför frågan om den brittiska arméns närvaro på Irland utgör ett centrum för kampen mot repressionen och knyter den till kravet på solidaritet med den irländska kampen.

Slutligen måste IMG i alla sina aktiviteter rörande Irland, och genom direkt understöd, bidra till att bygga Fjärde Internationalens irländska sektion, Revolutionary Marxist Group.

Mer än några andra i det brittiska samhället måste de revolutionära marxisterna vara medvetna om alla dessa förändringar och dra alla slutsatser som följer av dem, även om huvuddelen av deras klass ännu inte har denna förståelse.

Den brittiska imperialismens kris medför en kris för den brittiska parlamentarismen och reformismen inom arbetarklassen; detta är den viktigaste slutsats vi måste dra.

Men imperialismen känner inte till några situationer utan utvägar, inte ens under sin dödskamp. Hur djup den nuvarande krisen än är har det brittiska kapitalet förmåga att lösa åtminstone de viktigaste svårigheterna. Den lösning det har strävat mot de senaste tio åren, och som fördes ett steg närmare sitt förverkligande genom valet av en konservativ regering 1970, lyder som följer: Att integrera det brittiska kapitalet med det västeuropeiska till en ny imperialistisk ”supermakt” som kan konkurrera med Japan och USA på lika villkor; att erövra en dominerande ställning för brittiskt kapital inom EEC: att utnyttja inträdet i EEC till att kraftigt öka den ekonomiska tillväxttakten och till och med hinna i kapp den avtagande tillväxttakten hos flertalet av de kapitalistiska länderna .på kontinenten; samt, med tanke på detta, att kvalitativt öka det brittiska kapitalets profitkvot.

Vidare: Den brittiska imperialismens nedgång, de konkurrerande imperialiststaternas ökade makt, samt hela den brittiska industrins efterblivenhet, i kombination med den allmänna nedgången hos de industrier vilka var hörnstenen under Storbritanniens tidigare ställning som ”världens verkstad”, tvingar fram ett genomgripande angrepp på den levnadsstandard, de arbetsvillkor och de sociala reformer som erövrats av arbetarklassen sedan början av seklet. En sådan avgörande förändring av styrkeförhållandena, en sådan kvalitativ ökning av profitkvoten, kräver en omfattande attack på den organiserade arbetarklassen och ett avgörande nederlag för fackföreningarna.

Inträdet i EEC var också ämnat att underlätta genomförandet av en sådan avgörande förändring i styrkeförhållandena mellan klasserna (genom de fördelar som kunde vinnas genom närmare politiskt och ekonomiskt samarbete; genom ökad användning av marknadskrafter för att rationalisera industrin; genom att avleda arbetarklassens ilska över levnadskostnadernas snabba ökning etc). Under den senaste perioden har den brittiska kapitalismen emellertid inte uppnått detta mål. Tvärtom, den försämrade betalningsbalansen avslöjar ett tvingande behov hos den brittiska bourgeoisin att ta itu med ”sin egen” arbetarklass innan den kan dra verklig fördel av inträdet i EEC.

Emellertid kvarstår det viktigaste hindret att uppnå dessa mål — den väldiga organiserade styrkan och självförtroendet hos den brittiska arbetarklassen. Den är den enda arbetarklass i världen som inte har lidit något allvarligt nederlag under mer än 40 år (sedan 1926-31). Denna organiserade styrka uttrycker sig både i fackföreningarnas ökade styrka och i den sensationella ökningen av antalet shop-stewards i fabrikerna. (En shop-steward är en förtroendeman som inte direkt har med fackföreningen att göra och som väljs direkt av arbetarna på en arbetsplats. Ö.a.) Den starka ökningen av strejkerna under de senaste fem åren uttrycker såväl den organiserade styrkan och växande radikaliseringen hos klassen, som dess svar på den tilltagande kapitalistiska offensiv, som är nödvändig för att fullborda den borgerliga lösningen av krisen. Av dessa skäl är en frontalkollision mellan kapital och arbete oundviklig, under den kommande perioden.

Detta betyder inte att den brittiska kapitalismen har förlorat sitt manöverutrymme, eller att den föredrar en kollisionskurs hellre än att försöka nå en kompromiss med fackföreningsbyråkratin. Från bourgeoisins ståndpunkt finns det ingen motsättning mellan en politik att ”integrera” fackföreningarna i den borgerliga staten och en politik som går ut på att bryta militanternas inflytande i fabrikerna — fast dessa åtgärder kräver naturligtvis olika taktiska svar från revolutionärerna och avantgardet. Bourgeoisin skulle tvärtemot föredra att labour-byråkratin bröt ryggen på fabriksmilitanterna (detta var Wilson-regeringens objektiva funktion). Men med de rådande styrkeförhållandena inom arbetarrörelsen kunde denna ”ideala” variant inte förverkligas, vilket antyddes av händelserna kring In Place of Strife (I stället för kamp). Trots temporära försök att nå en överenskommelse med fackföreningsrörelsens ”moderata flygel” gör under dessa omständigheter den djupa krisen och arbetarklassens styrka och militans en avgörande kraftmätning mellan klasserna oundviklig. Borgarklassens taktik kan åter förändras först efter ett nederlag för de mest stridbara delarna av arbetarklassen.

Borgarklassens centrala mål inför det kommande styrkeprovet kommer att blir att kvalitativt stärka staten (som i Frankrike 1958). Sådana metoder som fascism eller militärdiktatur skulle under nuvarande styrkeförhållanden mötas av en massiv reaktion från arbetarklassen. Och att kvalitativt stärka den borgerliga staten (det enda ytterligare medel den härskande klassen i Storbritannien kan använda för att stärka greppet över arbetarklassen) kan t o m endast uppnås om ett förödmjukande nederlag tillfogas arbetarklassen.

De objektiva förutsättningarna för en socialistisk revolution i Storbritannien mognar snabbt. Sällan har det funnits gynnsammare relationer mellan klasserna för en segerrik revolution: Förfall, potentiell splittring och förvirring i den härskande klassen och dess allierade; den obetydliga roll som spelas av mellanliggande skikt och krafter. Det som står i vägen för en framgångsrik lösning av' krisen i Storbritannien genom en socialistisk revolution är svagheten hos den subjektiva faktor som är nödvändig för en sådan revolution, det vill säga klassmedveten-det hos arbetarklassen och dess ledarskap.

Speciellt med tanke på den sensationella tillväxten av shopstewardrörelsen och den inte mindre sensationella minskningen av det parlamentariska labourpartiets kontroll över arbetarklassen som helhet, kan arten hos den subjektiva faktorns kris och orsaken till det revolutionära avantgardets svaghet sammanfattas i två punkter:

(a) arbetarkampens och de mest stridbara shop-stewards uppsplittring, d v s dess begränsning till enstaka företag eller industrigrenar — en uppsplittring som i bästa fall tidvis har upphävts lokalt.

(b) reformismen och tilltron till val och parlament (i kombination med socialchauvinism), vilken är djupt rotad inom breda lager av arbetarklassen. Med andra ord, en brist på förståelse för parlamentets natur, den existerande statsapparaten och alla de ”värden” som stöttar upp dem som redskap för kapitalets kamp mot arbetarklassen.

Den brittiska socialdemokratin uppvisar i extrem form den tendens till avpolitisering av arbetarklassen som karaktäriserar den europeiska socialdemokratin och stalinismen. Genom att begränsa sina handlingar och sitt perspektiv till d. borgerliga statens ramar, med dess nödvändiga åtskillnad mellan de ”politiska” och de ”privata/icke-politiska” områdena, inskränker dessa partier politiken till aktiviteter i parlamentet och till val, i vilka klassens massor inte kan och inte kommer att kunna delta varaktigt. Eftersom tendensen att den dagliga ekonomiska kampen omvandlas till konflikter med hela borgarklassen och dess stat och regering blir starkare under senkapitalismen, en tendens som finns i klasskampen även tidigare, ger syndikalismen och reformismen varandra näring och båda medverkar till att försvaga arbetarklassens förmåga att ge ett enat klassvar på den sociala krisen.

Uppbygget av ett revolutionärt parti i Storbritannien kommer i huvudsak innebära att dessa viktiga hinder på vägen till en segerrik socialistisk revolution avlägsnas. Medvetna ansträngningar av revolutionärer är en väsentlig förutsättning för detta. Men ansträngningarna får ett kraftigt understöd av den växande motsättningen mellan å ena sidan stridbarheten och radikaliseringen i skikt efter skikt hos arbetarklassen och hos förtryckta i allmänhet, och å andra sidan den relativa efterblivenheten hos deras ideologi. Denna motsättning kan överbryggas genom medvetna ingripanden i kampen, genom att utveckla initiativ och former för handling och organisation och genom att kämpa för mål och paroller som svarar mot massornas behov och samtidigt förstås av växande sektorer av avantgardet — i kombination med revolutionär propaganda, men inte genom enbart propaganda. Det är också så reformismens och den primitiva syndikalismens grepp om stridbara arbetare kan brytas och byggandet av det revolutionära partiet kan ta ett kvalitativt språng framåt.

I en situation av kraftigare klasskonfrontationer som närmar sig en frontalkollision mellan klasserna och en potentiell utveckling mot en förrevolutionär situation, kan den existerande kärnan av det revolutionära partiet, IMG, endast passera en kvalitativt ny tillväxtfas mot uppbygget av ett revolutionärt massparti om den uppfyller två grundläggande villkor:

1. att inför de avancerade skikten inom arbetarklassen, de radikala ungdomarna och kvinnorna, liksom inför de anti-imperialistiska kämparna, lägga fram en allmän linje, en ”central strategisk plan”, som motsvarar både den spirande klasskonfrontationens objektiva behov och logik — som innefattar och uttrycker den grundläggande socialistiska lösningen på den sociala kris som skakar Storbritannien — och massornas instinktiva pådrivande kraft i förberedelserna för denna konfrontation;

2. att koncentrera sin dagliga verksamhet på de områden och i de former där de mest medvetna militanterna, som redan är aktiva i skilda konflikter, kan vinnas över till vår allmänna linje genom att delta i eller observera våra ingripanden och initiativ, som de betraktar som ett svar på några av sina problem.

Båda villkoren bildar en dialektiskt förenad helhet. Det första villkoret utan det andra medför en fara för sekteristisk propagandism (eller en opportunistisk kombination av propagandism och svanspolitik vid aktuella konflikter). Det andra villkoret utan det första — ett försök att utveckla ett aktionsprogram utan någon central pådrivande kraft — medför en fara för pragmatism, subjektivism och vaghet; att hoppa från ett verksamhetsfält till ett annat i enlighet med situationens svängningar utan någon allmän linje eller plan eller utan att ta hänsyn till klasskampens generella behov. Under nuvarande omständigheter kan den ”centrala strategiska planen” endast vara: Stöd, utsträck, ena och generalisera alla aktuella strider till en förberedelse för en generalstrejk för att störta tory-regeringen och skapa en situation av dubbelmakt i Storbritannien.

Denna allmänna linje stämmer både med vår analys av klasskampens dynamik, som tenderar mot en allmän konfrontation, där vi naturligtvis vill skapa de bästa villkoren för seger åt vår klass, och ..sed :år analys, av de huvudsakliga subjektiva hindren på vägen mot en segerrik socialistisk revolution, eftersom ett förenande, generaliserande och politiserande av de aktuella konflikterna bidrar till att besegra det hinder som fackföreningarnas politik utgör, och impulsen att kämpa för skapandet av dubbelmaktsorgan tenderar att röja undan två andra hinder, till tron till val och reformismen.

Genom att som främsta pådrivande kraft framhålla utsikten av en generalstrejk för att störta tory-regeringen varnar vi arbetarna för att om de fortsätter att besvara kapitalisternas attack (the Industrial Relations Act, lönestoppet och Halande åtgärder) på ett splittrat sätt, så riskerar de nederlag. Vi förbereder de nödvändiga villkoren för att komma över dessa inre splittringar inom klassen genom att utsträcka och i högre grad förena de strider som utspelas för närvarande. Vi undviker faran av en växande isolering av de militanta delarna från arbetarnas breda lager, som mer riskerar att både materiellt och ideologiskt försvagas av den borgerliga offensiven. Vi bidrar genom våra ingripanden till att höja det politiska medvetandet hos arbetarklassen, eftersom vi då understryker den politiska naturen hos klasskampen, som nu intensifierats i landet. Samtidigt bekämpar vi faran för nya avvikelser mot reformism och tilltro till valsystemet i den växande politiska medvetenheten och kampandan hos arbetarklassens avancerade sektorer, en medvetenhet som fick ett talande uttryck i gruvarbetarstrejken 1972 och i kampen för att ”Frige de fem” (d v s de fem hamnarbetare som arresterades i augusti 1972. ö.a.), med utnyttjande av politiska massaktioner utanför den ”traditionella” parlamentariska ramen, utan motstycke i den brittiska arbetarklassens efterkrigshistoria.

Under det att vi på förhand ej utesluter att en allmän konfrontation kan bryta ut kring någon annan fråga än tory-regeringens vara eller icke vara — t ex lönestoppet, allvarliga repressionshandlingar, öppna politiska provokationer etc — under sådana omständigheter kommer vi att stödja och uppmuntra alla krav på generalstrejk och andra avgörande metoder i dessa sammanhang — så försöker vi dock medvetet och avsiktligt att ge en central inriktning åt alla existerande konflikter genom att anta en linje som går ut på att förbereda en generalstrejk för att störta tory-regeringen. På detta sätt bidrar vi, om blott inom gränserna för våra egna anspråkslösa krafter, till att i praktiken övervinna splittringen i arbetarnas kamp — och i de strider som andra förtryckta grupper i samhället utkämpar —vilken är ett sådant allvarligt hinder på vägen mot seger i den avgörande kraftmätningen mellan arbete och kapital i Storbritannien.

I händelse av en avgörande sammanstötning kring någon annan fråga i ett givet läge har IMG två med varandra förbundna uppgifter. För det första: Att med sin agitation på varje tänkbart sätt driva fram en generalstrejksrörelse kring den nyckelfråga runt vilken klasskrafterna polariseras. För det andra: Att samtidigt med sin propaganda betona att rörelsen för en generalstrejk kring konflikten i fråga fullständigt måste stödjas, men att det icke desto mindre är nödvändigt att gå längre och ta upp frågan om styrelsesättet, dubbelmakt etc. Medan vi således inte på förhand utesluter möjligheten av att använda slagord för generalstrejk kring andra frågor än tory-regeringen och inte heller automatiskt kommer att ställa slagordet om generalstrejk för att störta tory-regeringen mot rörelser för generalstrejk kring andra frågor som sprungit fram ur konfliktens objektiva utveckling, betraktar vi emellertid sådana frågor som tillfälliga slagord inom den allmänna tendensen till en sammanstötning mellan arbetarklassen och den koncentrerade borgerliga strategi som utgår från tory-regeringen. I händelse av en allmän sammanstötning kring någon annan fråga än tory-regeringens existens, och under den period som leder fram till en sådan konflikts utbrott, bör frågan om tory-regeringen inta en direkt framskjuten plats i organisationens agitation.

En korrekt förståelse av denna allmänna linje innebär att bekämpa en hel rad avvikelser, vilka många som gör anspråk_ på att vara trotskister vid upprepade tillfällen gjort sig skyldiga till i Storbritannien.

1. Vi knyter inte utsikterna för generalstrejk till labour-regeringens eventuella återval. För det första, eftersom vi inte på förhand utesluter det fördelaktigare alternativet, nämligen att strejken skulle få ett utomparlamentariskt resultat (dubbelmakt). Vi vill inte bidra till att stärka den socialdemokratiska traditionen , som innebär att utlysa val endast för att uppnå ”politiska läsningar”, just nu då denna tradition allvarligt försvagas. För det andra, eftersom vi inte kan utesluta att generalstrejken faktiskt kunde äga rum när en labour-regering är vid makten. Detta skulle kunna bli en verklig möjlighet omen labour-regering åter fick makten under de närmaste åren.

2. Vi ställer inte utsikterna om en generalstrejk mot existerande konflikter (ett misstag som implicit begås av dem inom arbetarrörelsen, t ex SLL, som betonar meningslösheten i allt
utom en generalstrejk i stället för att framhäva de inneboende möjligheterna hos existerande strider). Tvärtom visar vi på generalstrejken som den nödvändiga kulminationen av aktuella konflikter (vilka vi livligt stöder och försöker utsträcka), nödvändig då nya erfarenheter mycket tydligt utvisar de svårigheter som isolerade sektorer av arbetarklassen har att kämpa. mot.

3. Vi ställer inte förberedelsen av generalstrejk ”nerifrån” mot förberedelser ”ovanifrån” (d v s genom motioner till TUC). Vi betraktar alla diskussioner, beslut och aktioner, vilka framlägger dessa utsikter för allt bredare skikt bland arbetarna som nyttiga, och därför agiterar vi periodvis på vanliga fackföreningsmöten och kräver att TUC skall förbereda generalstrejk, utan att göra en sådan agitation i vår press eller i våra ingripanden till den huvudsakliga, permanenta linjen i vår kampanj.

4. Vi begränsar inte propagandan för generalstrejk blott till industriarbetare, ty den djupa, genomgripande sociala kris, som skakar den brittiska kapitalismen gör det inte bara sannolikt utan också synnerligen önskvärt att: studenter och skolungdom, kvinnor, intellektuella, tekniker o s v i högre grad deltar i en dylik strejk (liksom i Frankrike maj -68). Samtidigt inser vi det primära i att rotfästa organisationen hos förtruppema ur arbetarklassens militanta sektorer. Vi inser, att dess trovärdighet hos andra skikt kommer att bero på dess förmåga att kombinera presentationen av genomgripande lösningar på den sociala krisen (och presentationen av sig själv som en styrkefaktor med stöd hos arbetarklassens avancerade sektorer) med konkreta förslag om de mest adekvata formerna och målen för dessa skikts kamp.

5. Vi för inte ut generalstrejkslinjen på ett hektiskt sätt eller som ett ultimatum (en rubrik i varje nummer av tidningen), inte heller slumpartat eller vagt. Vi anser den som en kontinuerlig politisk kampanj, som regelbundet återkommer i vår press och våra interventioner. Den är knuten till flera aktuella konflikter och analyser, men den antar formen av agitation endast under omständigheter när detta blir både nödvändigt och trovärdigt (d v s i relation till existerande konflikter, debatter inom den organiserade arbetarrörelsen etc).

6. Slutligen bekämpar vi varje tendens till en ekonomistisk anpassning till den starka trade-unionistiska traditionen hos en stor del av avantgardet ur arbetarklassen i Storbritannien. Vi underordnar inte helt grovt de strider som utkämpas av studenter, kvinnor, färgade o s v utsikten till generalstrejk. Vi försöker i stället kämpa för vårt aktionsprogram i hela arbetarrörelsen och engagera alla dem, som är medvetna om sitt förtryck under kapitalismen, för att arbeta för generalstrejken som en social konfrontation, som ifrågasätter varje aspekt av livet under kapitalismen.

Förberedelserna för inrättandet av dubbelmaktsorgan omedelbart före eller under generalstrejken — eller vilken annan form den allmänna konfrontation mellan de två klasserna som förestår i Storbritannien än må ta — är vårt huvudsakliga strategiska mål under den kommande perioden, det mål som tydligast skiljer oss från alla andra vänsterströmningar, vilka antingen i själva verket arbetar för att inlemma masskamperna inom ramen för den parlamentariska demokratin (labourvänstern, KP, RSL och delvis SLL), eller i grunden undviker frågan om statsmakt i förhållande till dubbelmakt. (IS).

Självfallet nöjer vi oss inte med att ställa problemet om skapande av dubbelmaktsorgan. Vi önskar arbetarmakt, skapandet av en arbetarstat baserad på arbetarråd och arbetardemokrati. Men detta förblir en rent teoretisk utsaga, som endast kan förstås av individuella medlemmar av avantgardet (eller snarare avantgardets avantgarde) till dess arbetarklassen fått erfarenhet av dubbelmakt. Funktionen av en period av dubbelmakt är att kvalitativt förändra arbetarklassens möjligheter att i praktiken bryta med reformism och borgerlig parlamentarisk ideologi samt skapa möjligheter för att bygga ett revolutionärt massparti.

Det är omöjligt att i dag förutsäga exakt på vilket sätt dubbelmaktsorgan kommer att uppstå i Storbritannien. De skulle kunna bildas ur strejkkommittéer (den klassiska ryska varianten). De skulle kunna uppstår ur fabriks- och shop-stewardkommittéer (den tendens som rådde i Tyskland 1922-23). De skulle kunna bildas utifrån lokala och regionala sammanslutningar för ”förenad aktion” mot tories och arbetsköparna på en mycket bredare bas (som i Spanien 1936). Det är meningslöst att spekulera om dessa resp. varianter och betrakta den ena eller den andra som troligare. (eller önskvärdare). Vad revolutionärer i dag måste göra är:

1. att oförtröttligt verka för att de verkligt militanta ledargrupperna oavsett bransch och politiska meningsskiljaktigheter sluter sig samman på regional basis (och så snart som möjligt på nationell basis) — med andra ord, att på skilda sätt verka för enhet i avantgardets aktivitet kring de nyckelfrågor som klasskampen ger upphov till och bistå förtrupperna med att förbereda den generalstrejk som skall bringa toryregeringen på fall, d v s att kämpa för ett genomgripande klassvar på samhällskrisen och den borgerliga offensiven;

2. att på detta sätt uppnå förmågan att sammanföra och kombinera de skilda former av dylika aktionskommittéer, som i händelse av ett uppsving för arbetarklassen kommer att uppstå under olika beteckningar och ledarskap (på somliga orter shop-steward-möten, på andra orter fackföreningssammankomster, på ytterligare andra lokala vänsterfrontskommittéer, och i några fall lokala labourkrafter spela en roll);

3. att utnyttja alla dessa skiftande former av aktionskommittéer och varje enhetsmanifestation från avantgardet i avsikt att förbereda och upplysa avantgardet inför uppkomsten av de kvalitativt olika aktionsråd som bildas i händelse av generalstrejk.

Inom denna ram måste vi förkasta två avvikelser.

1. En sekteristisk avvikelse som söker att upprätta aktionsråd på en programmatisk bas. Denna avvikelse suddar ur alla skillnader mellan (i) aktionskommittéer som enar klassens ledande element och (ii) uppkomsten av embryonala dubbelmaktsorgan (aktionsråd) vilka p g a själva sin natur måste vara organ som representerar och omfattar alla berörda arbetare, som återspeglar alla politiska skiljaktigheter och styrkeförhållanden inom klassen, såsom de är i ett givet ögonblick, och vars centrala betydelse ligger i det sätt på vilket de kan börja att fungera som en alternativ auktoritet till den borgerliga statens auktoritet; allt således genom att kombinera förmågan till enhet inom klassen på en högre nivå med förmågan till stora språng framåt vad gäller klassmedvetandets utveckling.

2. En opportunistisk avvikelse som ser dessa organ som enkla på tryckningsgrupper för att ”tvinga” fackföreningsbyråkratin och labourpartiet att kämpa. Denna inställning är grundad på följande uppfattning: Eftersom arbetarklassen fortfarande röstar på labourpartiet är den oförmögen att som en klass handla utanför labourpartiets organisatoriska ramar (utom i ”ren ekonomisk kamp”). I motsats till detta karaktäriseras hela den nuvarande situationen av det faktum att fastän arbetarna i överväldigande majoritet röstar på labour så ser de — i synnerhet de mer militanta av dem — allt mindre och mindre labourpartiet som ett medel att störta kapitalismen och lösa den sociala krisen i Storbritannien. De ser också i allt mindre utsträckning parlamentariska val som ett medel att lösa sina omedelbara och grundläggande problem. Vi måste klart basera oss på denna motsättning. I arbetarklassens förmåga att skapa dubbelmaktsorgan fastän den fortfarande röstar på labourpartiet, måste vi se ett mer systematiskt uttryck för denna motsättning och skapa medlen att lösa den på ett fördelaktigt sätt utifrån en revolutionär utgångspunkt.

Det är inom ramen för vårt centrala strategiska mål — att garantera att dubbelmaktsorgan verkligen växer fram ur den generalstrejk i vilken det avgörande styrkeprovet mellan kapital och arbete i England kan kulminera — som propaganda och där det är möjligt agitation för och försök till exemplariska initiativ till arbetarkontroll får en speciell betydelse i orienteringen av IMG:s arbete.

Revolutionära marxister avvisar all sammanblandning mellan arbetarkontroll och arbetarnas självstyre. På samma sätt avvisar de det ”gradualistiska” konstaterandet att arbetarnas ”självstyre” under kapitalismen eller deras deltagande i företagsnämnder tillsammans med företagsledare kan vara i arbetarklassens intresse. Men i tider av uppblossande klasskamp kan arbetarkontrollen innefatta beslut om produktionsprocessen, vilka utgör en del av kampen mot företagarna.— se t ex de beslut om kontroll över elektriciteten som togs av strejkkommittén på ett elektricitetsverk i Brest 1972. I förrevolutionära situationer kan arbetarnas övertagande och skötsel av produktionsmedlen (dubbelmakt på fabriksnivån) tjäna som ett fokus, en sporre och en hjälp till att utveckla klasskampen i en revolutionär riktning och att etablera dubbelmakt på den statliga nivån.

För oss betyder arbetarkontrollen att vi förkastar företagarnas auktoritet och kapitalistiska besluta av arbetarna innan de har makten att störta de kapitalistiska produktionsförhållandena och den borgerliga staten. Arbetarkontrollen markerar en process, en kvalitativ ökning av klassmedvetandet och militans före en verklig revolutionär situation. I dess huvudsakliga uttryck (försök att upphäva affärs- och bankhemligheten, veto mot arbetstaktsökningar och förändringar i arbetsorganisationen på fabriksnivå — d v s inte acceptera dem; veto mot nedläggningar eller inskränkningar av fabrikernas arbetsstyrka, och samtidigt en vägran att ta ansvar för skötseln av isolerade fabriker) skapar arbetarkontrollen både de objektiva och subjektiva villkor som är gynnsamma för upprättandet av embryonala dubbelmaktsorgan, både i verkligheten och vilket t o m är Ännu viktigare, i arbetarklassens medvetande. Konkreta erfarenheter av denna typ och i synnerhet deras utbredning är en vital och nödvändig förutsättning för att verkliga dubbelmakts-organ skall uppstå under en generalstrejk eller i samband med andra former av avgörande och allmänna massmobiliseringar hos arbetarklassen och de förtryckta.

Denna metod att närma sig propagandan för, och där det är möjligt, verklig kamp för arbetarkontroll exemplifierar den mer generella metod med vilken IMG bör närma sig en tillämpning av övergångsprogrammet. Vad det här gäller är nödvändigheten av en förståelse för det absolut centrala i att utgå från klasskampen, från de erfarenheter som vissa sektorer av klassen gjort, och som slutligen klassen som helhet gjort genom sin kamp, allt i syfte att höja arbetarklassens medvetenhet.

Av dessa skäl tror vi inte att våra ingripanden huvudsakligen skall bestå av ”förklaringar” (propaganda) av grundläggande aspekter av den marxistiska teorin om staten eller kapitalismen (även om propaganda kring hela programmet uppenbarligen är en väsentlig och alltför ofta underskattad del av den revolutionära organisationens aktivitet). Ej heller tror vi att våra ingripanden skall begränsas till ett stöd åt de omedelbara krav som kämpande arbetare själva för fram (fastän, här igen, ett sådant stöd är helt väsentligt, utom när dessa krav i grunden står i konflikt med intressena hos arbetarklassens som helhet), allt i hopp om att vinna de mest beslutsamma militanterna till vår organisation genom att i kampen för dessa krav helt enkelt framstå som mer militanta än andra.

Våra ingripanden måste grunda sig på en medveten tillämpning av övergångsprogrammet i den meningen att vi utgår från massornas existerande behov och medvetande för att försöka få bredare och bredare skikt av dem att kämpa för sådana mål och i sådana former att medvetenhetsnivån avsevärt kan höjas. I det avseendet är det en himmelsvid skillnad mellan en kamp mot avskedanden som begränsar sig till en protestdemonstration (även under slagorden ”Störta toryregeringen”) eller, vilket är ännu värre, till agerande av parlamentsgrupperna, och en kamp mot avskedanden som får arbetarna att verkligen hindra nedskärningar och avskedanden på fabriker eller inom regionala industribranscher och som på dessa fabriker installerar verkliga organ för arbetarnas kontroll över anställning och avskedanden (något som exemplifieras av strejker som letts av trotskister i flera europeiska länder). Vi har naturligtvis inte några som helst illusioner om att denna kontroll skulle kunna stabiliseras och institutionaliseras i bred skala under kapitalismen, d v s att arbetarna skulle kunna upphäva arbetslösheten utan att upphäva kapitalismen. Men vi är helt övertygade om att erfarenheter av detta slag ökar arbetarklassens självförtroende kvalitativt och kvalitativt ökar dess förmåga och vilja till självorganisering och därigenom skapar mer och mer gynnsamma villkor för uppkomsten av en dubbelmaktssituation utifrån ett allmänt massuppsving.

För närvarande är trenden inom arbetarklassen, och då i synnerhet inom dess mer militanta sektorer, mot mindre och inte mer inblandning i labourpartiet. Samtidigt kommer polariseringen i olika valsammanhang, i synnerhet under allmänna val, att vara starkare än någonsin, allt mot bakgrund av graden av klassmotsättningarnas skärpning i Storbritannien. En röst på labour kommer att vara en klassröst, inte i den meningen att den kommer att vara en röst för socialismen utan i den meningen att den kommer att innebära en röst mot kapitalistklassen och mot vad massorna och arbetarklassen ser som dess mest trogna representant — torypartiet (ingen utom visse självutnämnda ”trotskister” tror att en Wilsonregering skulle kunna lansera en socialistisk politik, och man kan åtminstone uttrycka sitt hopp om att dessa ”trotskister” som fortfarande skriker ”Labour till makten på en socialistisk plattform” inte gör detta på allvar, för att övertyga någon mytisk arbetarklass som verkligen sägs tro att labourpartiet håller på att införa socialismen, och som sägs behöva en ”ny negativ erfarenhet” som skall avslöja ”förrädarna”). Under dessa omständigheter måste IMG uppmana till en röst på labour, men utan att skapa illusioner om den kommande regeringens natur eller om möjligheterna att lösa krisen i det borgerliga samhället genom parlamentariska aktioner. Det korrekta slagordet måste vara en förkortad variant av en formel av typen: ”Rösta på labour, men lita bara på er egen kamp, som måste enas”.

Av samma skäl Kommer vi inte att propagera iden om att vi alltid automatiskt är för att det parti som förfogar över majoriteten av arbetarklassens valstöd bildar regering. Historiskt sett har det funnits många tillfällen då en sådan inställning varit helt oacceptabel för revolutionärer (”Noske till makten” föreslogs 1919 inte av en enda kommunist, hur mycket ”höger” han än var). Och på samma sätt skall vi i dag inte ge våra medlemmar en sådan ”absolut regel”. Som vi förut sagt, då med hänsyn tagen till formuleringarna om generalstrejk, så kan den konkreta kombinationen av omständigheter under vilka masskampen kan få ett allmänt uppsving mycket väl föra arbetarklassen bort från en parlamentarisk och ”elektoralistisk” lösning. Och så kan en betydelse full spricka uppstå mellan resterna av lojalitet gentemot labourpartiet och valen och styrkeförhållandena i lokala ”aktionsråd” som , utan att medvetet bryta med labourpartiet, kan domineras av militanter som redan befinner sig till vänster om labourpartiet. En sådan kombination av omständigheter skulle i synnerhet vara mycket möjlig om en generalstrejk inträffade under en labourregering. Även om majoriteten av arbetarna fortfarande visade sig lojala gentemot labourpartiet och slagordet ”All makt till aktionsråden” i verkligheten skulle innebära en regering där majoriteten av medlemmarna formellt var medlemmar i labourpartiet, så skulle detta ha en helt annan betydelse än att säga att vi vore för att labourpartiet bildade regering.

I dag är emellertid diskussioner och dispyter kring frågor av den här typen huvudsakligen av skolande natur, vars enda avsikt är att undvika att allmänna formuleringar antas, vilka sedan föreslås tillämpbara i varje situation. Det är inte nödvändigt att i förväg komma ut med en ”korrekt regeringsslogan” i vår propaganda för generalstrejk, eftersom denna propagandas framgång, tillsammans med alla andra subjektiva förändringar som inträffar och kommer att inträffa inom den brittiska arbetarklassen (i synnerhet inom dess mer militanta delar) avsevärt kan förändra den villkor av vilka en korrekt formulering av en sådan slogan beror.

Icke desto mindre så täcker radikaliseringen av arbetarklassen i Storbritannien en mångfald av lokala och regionala situationer. Tvivelsutan så är det på många platser både möjligt och nödvändigt att dra in labourpartiets lokala ”ungsocialister” (Labour Party Young Socialists) och t o m lokala avdelningar av Labourpartiet i olika aktionsenheter och enhetsfrontinitiativ (till stöd för strejker, den anti-imperialistiska kampen, studenters och studerandes kamp, kampanjer för kvinnans frigörelse etc). Organisationen måste vara förberedd på att genomföra detta utan sekterism och hämningar, och den bör se detta som en speciell tillämpning av den allmänna politiska inriktning som siktar till att på den lokala nivån bygga och utvidga självständiga organ för enhet i handling — organ som i morgon öppnar vägen för verkliga ”aktionsråd” och därefter för verkliga dubbelmaktsorgan.

Om och när en förändring i situationen inträffade, t ex en plötslig tillströmning av radikala arbetare till labourpartiet eller en plötslig uppkomst av en ”ny vänster” inom valpartierna, så kommer vi att vara beredda att på nytt undersöka situationen med största flexibilitet. Vad vi främst är intresserade av är att kämpa tillsammans med avantgardet och övertyga det om det riktiga i vår politik för arbetarklassen i sin helhet. Huruvida detta avantgarde arbetar inom eller utanför labourpartiet kan inte vara situationens mest viktiga aspekt, varken in positiv eller negativ bemärkelse. Det grundläggande villkoret är att detta avantgarde inte är ”slukat” av labourpartiet, att det inte orienterar sig i riktning mot labourpartiet och att det är förmöget att agera oberoende av labourpartiet. Detta är den grundläggande orsaken till varför varje form av entrism (att gå med i en annan organisation) är felaktig under nuvarande förhållanden. Men detta utesluter inte alls försök att dra med lokala avdelningar av labourpartiet i genuina aktionsenheter, inte heller försök att systematiskt närma sig dem med dessa avsikter där det är trovärdig och nödvändigt för att en given aktion eller kampanj skall vinna framgång.

Det är nödvändigt för IMG att snarast arbeta fram ett korrekt övergångsprogram för Storbritannien, d v s ett program som erbjuder arbetarklassen socialistiska lösningar på den globala sociala krisens alla grundläggande uttryck i det brittiska samhället, och som leder till en central slutsats: Nödvändigheten av att arbetarklassen kämpar för makten.

Programmet skall formuleras på ett sådant sätt att det utgår från de konkreta problem som den sociala krisen ställer arbetarklassen inför (inflation, arbetslöshet, social nedrustning, massiv ”nyfattigdom”, kris inom bostadssektorn, utbildningssystemet och hälsovården, den patriarkaliska familjens kris, rasism och främlingshat, urholkning av arbetarklassens demokratiska fri- och rättigheter. etc). På dessa problem måste programmet erbjuda lösningar för vilka arbetarklassen kan mobiliseras under den kommande perioden och vilka samtidigt, tillsammantagna, är oförenliga med den kapitalistiska ekonomins och den borgerliga statens existens.

Genom kampen för detta program kan arbetarklassen vinna den erfarenhet och det medvetande som krävs för att skapa dubbelmaktsorgan — en nödvändig förutsättning för att den skall bli förmögen att i praktiken ge sig i kast med krossandet av den borgerliga staten och upphävandet av de kapitalistiska produktionsförhållandena. Under loppet av denna kamp, i synnerhet i samband med en revolutionär situations framväxt genom utbredningen av dubbelmaktsorgan, kan de revolutionära marxisterna bygga revolutionära masspartier som kommer att leda klassen till en segerrik socialistisk revolution.

Under de givna förhållandena i Storbritannien, med en social kris som utvecklas och fördjupas, med oändliga varianter av lokala fackliga strider, politisk kamp, anti-imperialistisk och anti-rasistisk kamp, kamp mot den borgerliga familjen, studentkamp och kamp för demokratiska krav etc, stridigheter som kombineras och griper in i varandra, så finns det en verklig fara i att uppsplittringen och frånvaron av ett enande centralt fokus för klasskampen och de förtrycktas kamp kommer att återspeglas i den revolutionära organisationen genom att dess ingripanden och aktiviteter alltmer splittras upp, genom att varje lokalavdelning eller regional sektor koncentrerar sig på frågor som enligt kamraternas uppfattning tycks vara de som leder till snabb rekrytering eller t o m på frågor som kamraterna av tillfälliga skäl — ålder, yrke, bostadsort etc — råkar ha. lättast att ge sig i kast med. En sådan uppsplittring skulle vara ödeläggande för organisationens förmåga och möjligheter att uppträda som en verklig kraft i avantgardet, en kraft som i den aktuella situationen presenterar avgörande svar på centrala frågor inför klassen. Kampen för ett centralt, enande perspektiv, en central politisk linje, som organisationen skall kämpa för i arbetarklassen, blir därigenom i sig själv en kamp för att stärka och centralisera den brittiska sektionen, både politiskt och organisatoriskt.

När så många kampsituationer samtidigt utvecklas i ett land, såsom är fallet i dagens England, kan frånvaron av en central politisk linje, knuten till ett nyckelkrav och kring en central politisk kampanj, inte bara tendera att öka centrifugala tendenser inom organisationen och sålunda hindra den från att spela en enande roll inom avantgardet, utan också stärka ett fundamentalt felaktigt sätt att närma sig partibyggandets problem: Valet av prioriterade uppgifter sker inte utifrån klasskampens objektiva behov utan utifrån rent subjektiva antaganden om vad den eller den gruppen kamrater uppfattar vara den mest ”lönande” aktiviteten när det gäller kortsiktig rekrytering, genom att vinna ett fäste i den ena eller andra delen av massrörelsen eller öka organisationens inflytande i det ena eller andra området.

Eftersom den växande massrörelsens utveckling är ojämn i omfattning och rytm och detta i förhållande till både sektorer och regioner, kommer ett sådant sätt att närma sig problemen oundvikligen öka kamraternas meningsskiljaktigheter, eftersom deras subjektiva omdömen om prioriteringar kommer att variera mycket och i enlighet med de specifika omständigheter och erfarenheter kamraterna möter.

P g a detta bidrar organisationens beslut om en central politisk linje till att ena kadern och komma över dispyter om prioriteringar inom det ena eller andra arbetsområdet. Om en sådan allmän linje kan antas med den nödvändiga flexibiliteten, så kommer många aktiviteter som kan tyckas motsägelsefulla och som ömsesidigt tycks utesluta varann att framstå som ”komplementära” och möjliga att sammanföra och rikta kring en central kampanj.

I denna mening kommer beslutet om den linje som förespråkar en generalstrejk för att störta regeringen att förvandla IMG till en stark attraktionspol för ett växande antal radikaliserade ungdomar och. arbetare, och hjälpa IMG att fortsätta den tillväxt och utveckling som organisationen har erfarit sedan den senaste världskongressen.