Ur Fjärde Internationalen 1-2/74
Ånyo har Alexander Solzjenitsyn framträtt som en av den oppositionella sovjetintelligentians mest uttrycksfulla representanter. Till skillnad från sina tidigaste böcker, där främst Stalintidens terror dissekerades. så levererar Solzjenitsyn i sin senaste bok — GULAG-arkipelagen — ett frontalangrepp mot hela det samhälle som började byggas upp efter oktoberrevolutionen 1917. Men den ändlösa räcka av arresteringar, skenrättegångar och deportationer som här redovisas; denna arkipelag av arbetsläger som svalde miljontals människor, såväl reaktionärer som indifferenta som medvetna revolutionärer; detta terrormaskineri, skildrat med ett hat och en ironi som endast ett av dess offer är förmöget mobilisera; all denna systematiska förnedring har inget att göra med kommunismen, som boken vill få oss att tro, utan bottnar i den rad av svårigheter och problem som karaktäriserade det sovjetiska samhället under denna period: svält, analfabetism, låg produktivitet, internationell isolering samt, icke minst, ett byråkratiserat politiskt ledarskap som enbart förlitade sig på ett enda maktinstrumen: den repressiva apparaten.
Likväl kommer GULAG-arkipelagen att bli ett av den internationella bourgeoisins käraste ideologiska vapen mot kommunismen, ett vapen som blivit ännu kärare sedan Solzjenitsyn nu också själv uttrycker de mest reaktionära ståndpunkter. ”Fördöm Solzjenitsyn” manar därför sovjetbyråkraterna; de utvisar honom och finner naturligtvis att alla hans uppgifter är felaktiga. Det må också förekomma felaktiga uppgifter i boken, och kanske var det inte si eller så många människor som drogs bort i ”avloppssystemet”, men fakta kvarstår: Detta gigantiska terrorsystem är inte uppdiktat; det förekom politiskt oförsvarbara övergrepp mot individer och grupper redan i samband med revolutionen och den enorma polisapparat som byggdes upp av Stalin-byråkratin har heller inte slagits sönder av dagens styrande byråkrater.
Även i Sverige spys nu galla över Solzjenitsyn. Det är främst nystalinisterna i KFMLr som inte tål sanningar, som vägrar att ta itu med historien och vars föregångare egentligen är de som satt detta vapen i händerna på reaktionen — det är den stalinistiska byråkratin som komprometterat socialismen och detta i en omfattning som det ännu i dag är omöjligt att fatta vidden av (även Vpk och SKP har uppenbarligen stora svårigheter här).
Vi tänker inte stämma in i den kör som kräver Solzjenitsyns tystnad, hur tokig hans aktuella samhällssyn än är. Fallet Solzjenitsyn reser ånyo — för vilken gång i ordningen? — frågan om den proletära demokratin och övergången till socialismen, problem som inte kommer att kunna föras ner från känslornas ”plan” så länge det politiska för trycket i dagens övergångssamhällen fortgår, så länge politiska grupperingar fortsätter att rättfärdiga Stalinbyråkratins diktatur.
I en mängd artiklar och böcker har den trotskistiska rörelsen analyserat stalinismen och det sovjetiska samhällets utveckling. Här nedan presenterar vi en artikel som belyser en del mer specifika frågor som ”fallet Solzjenitsyn” reser, samtidigt som vi ger ett mer genomarbetat svar på den fråga som en marxist gärna ställer: Hur ser det samhälle och den sociala miljö ut som skapar personer som Solzjenitsyn? Artikeln, som är ett utdrag ur en längre artikel, bör kompletteras med den andra artikel av samma författare — H.H. Ticktin — som återfinns i detta nummer av Fjärde Internationalen.
Solzjenitsyn tillhör den sovjetiska oppositionen, en brokig opposition som representeras av många olika iddströmningar. Han tillhör samma riktning som Sacharov m fl, vilka alla hör hemma i intelligentian. Den nedanstående artikeln, tillsammans med Ticktins analyser av ”Slöseriets politiska ekonomi”, har till avsikt att klargöra denna oppositionella intelligentias ekonomiska, sociala och politiska rötter och villkor.
Den ger oss en bättre förståelse för denna oppositions idéer, och försöker också ge oss en ordentligt underbyggd förklaring till att denna opposition drivs mot en idealistisk, antikommunistisk och prokapitalistisk hållning, varför t ex dess företrädare aktivt söker mobilisera de imperialistiska staterna till hjälp i sin kamp mot det politiska förtrycket.
Naturligtvis är det inte denna opposition som vi ger vårt politiska och materiella stöd. I stället stödjer vi den sovjetiska opposition som inte övergivit en socialistisk och leninistisk plattform. Och trots att den sovjetiska byråkratin och eliten i årtionden förvrängt, förfalskat och steriliserat marxismen, trots att den gjort allt för att atomisera och avpolitisera arbetarklassen — en atomisering som är ett villkor för byråkratins stabilitet — trots allt detta, så existerar det i dag en sådan opposition i Sovjetunionen. Denna opposition arbetar under mycket svåra omständigheter, och varje höjd röst riskerar att kvävas på mentalsjukhus, i fångläger eller total isolering. Ändå har vi genom dokument, personliga vittnesbörd och upprop och artiklar från icke tystade oliktänkande en viss kunskap om denna oppositions existens, dess karaktär, dess olika politiska ståndpunkter. Vi hoppas i framtiden att på svenska kunna publicera en del av det rikhaltiga material som finns. Här nöjer vi oss med att ge några litteraturanvisningar.
I tidskriften Fjerde Internationale nr 3-74; den danska sektionens teoretiska tidning, finns en bra sammanfattning av den sovjetiska oppositionen gjord av Ted Harding. Tidskriften finns på Röda Rummet-bokhandlarna.
I Critique nr 2 finns ett intressant material, bl a ett dokument från en arbetaropposition i Kiev.
I New Left Review nr 83 finns en artikel av Roy Medvedev, vilken tillhör en mer reformistiska falang av oppositionen.
I Militant nr 9/74 finns en artikel av Pjotr Grigorenko.