Ur Fjärde Internationalen 1-2/74
Detta nummer av tidskriften är försenat ca en månad. Det viktigaste skälet till detta är att den redaktionskamrat som hade det tyngsta ansvaret,
Kenth-Åke Andersson, har avlidit. Det är en stor både politisk och personlig förlust för oss i redaktionen.
Innehållet i numret domineras av materialet om övergångssamhällena. Den viktigaste delen är skriven av H.H. Ticktin och behandlar den ekonomiska och sociala utvecklingen i dagens Sovjetunionen. Två artiklar behandlar Kina. Den ena av dessa innehåller ett dokument från ”ultravänstern” under kulturrevolutionen, den andra är en recension av Bettelheims bok om kulturrevolutionen som utkom före jul på svenska. Vidare har vi inte kunnat motstå frestelsen att behandla Förbundet Kommunists syn på övergångssamhällena som den framställs i deras ”grundsatser”.
Dessutom innehåller numret ett viktigt dokument som Internationalens Förenade Sekretariat tidigare framlade för den brittiska sektionen, ett dokument som varit vägledande för sektionens arbete under den senaste perioden av intensifierad klasskamp. Vi tror att detta dokument kan vara av betydelse även för diskussionerna om de svenska revolutionärernas uppgifter.
Slutligen har vi också kommenterat den senaste utvecklingen i KFMLr. Oavsett vilken karaktär organisationens ”vändning” än kommer att få, så är den en viktig händelse i den svenska vänsterns utveckling.
Göteborg 21.3.74 - red.
I några nummer av Fjärde Internationalen kommer vi att presentera en del analyser och dokument från Internationalens viktigare sektioner i Europa. Dokument som är en vidareutveckling av de ”teser om uppbygget av revolutionära partier i det kapitalistiska Europa” som ligger till grund för Internationalens arbete i Europa. En konkret analys måste utgår från ett högre perspektiv än det enskilda landet. Marxismen ser utvecklingen i de enskilda nationalstaterna bestämda av den globala enhet som världsekonomin utgör. På det politiska, sociala och ideologiska området kan vi se internationella tendenser i arbete som utkristalliseras på det nationella planet.
Det första dokumentet är från Storbritannien och är resultatet av en politisk intervention från Internationalens Förenade Sekretariat i vår engelska sektion IMG (International Marxist Group) som stod inför en mängd politiska och organisatoriska problem under våren -73. Genom detta dokument, som antogs av IMG efter diskussioner inom förbundet, fick man en uppstramning av och planmässighet i sin politiska intervention i den brittiska klasskampen.
De perspektiv som lades fram här ledde till att de fick en central politisk axel för sitt arbete. Man inledde en snabb expansion och nyrekrytering och fick (och får) ett allt större inflytande. Det är denna typ av politisk vägledning som konkret visar en Internationals styrka och också är ett led i kampen för att visa att internationalism inte är liktydigt med byråkratiskt sabotage som under det stalinistiska Kominterns dagar.
Det centrala politiska perspektivet i dokumentet, störtandet av toryregeringen genom en generalstrejk, har när detta trycks ändrat karaktär, men alla de underliggande tendenser som analyseras i dokumentet och utgör dess kärna, kvarstår oförändrade och även de politiska uppgifter som utgår från dessa.
Genom gruvarbetarstrejken tvingades Heathregeringen till val, i ett försök att slå den engelska arbetarklassen på det område där den är som svagast, politiken. Vad man inte kunde nå på det öppna klasskampsfältet försökte man nå vid valurnorna. Det var ett försök att utnyttja labourledningens ryggradslösa reträtter och den politiska efterblivenhet och reformism som är ingrodd i den engelska arbetarklassens ledning. Man misslyckades och därmed också hela den konfrontationstaktik mot arbetarklassen och fackföreningsrörelsen, som varit den bärande i Heath-regeringens försök att lösa den engelska kapitalismens kris. Tredagarsvecka, stränga domar mot strejkvakter, social nedrustning, antifackliga lagar, listan är lång på vad denna arbetarhatande regering försökt sig på.
Nu får Wilson rycka in för att försöka ro den engelska kapitalismen i hamn. Hans chanser att klara sig bättre än Heath är inte stora. Vad Heath försökte med våld skall Wilson nu försöka åstadkomma med list och tillfälliga eftergifter. (Även Wilson är naturligtvis beredd att ta en konfrontation med arbetarklassen när det visar sig• att eftergifterna inte längre räcker för att hålla igen, men då förlorar han samtidigt sitt röstunderlag). Det parlamentariska läget, med en stark toryregering som ersatts av en svag labourregering, har förbättrat den engelska arbetarklassens möjligheter att gå till offensiv, även om det temporärt blir en nedgångi klasskampen. Den politik som kommer att föras av
de olika parlamentariska partierna under de kommande åren i England kommer inte att kunna lösa den engelska kapitalismens kris. Det engelska kapitalets läge är alltför allvarligt och den engelska arbetarklassens kampvilja och organisationsnivå alltför hög.
En fruktbar jämförelse är med situationen i mitten på 20-talet, då också den brittiska arbetarklassen var på offensiven. Offensiven började redan på 1910-talet, avbröts tillfälligt av krigsutbrottet och fick sin kulmen i generalstrejken 1926, då embryonala arbetarråd, ”councils of action”, upprättades, då strejkvakterna kontrollerade vissa distrikt etc. Genom ledningens svek slutade strejken i nederlag och en omfattande demoralisering.
Dessa ledares karaktär belyses bäst av ett längre citat från ett samtal mellan den engelske premiärministern David Lloyd George och ledarna för ”trippelalliansen” (mellan gruvarbetare, transportarbetare och järnvägsarbetare). Det är ledaren för gruvarbetarna, R Smillie, som berättar. (Året är 1919, samma argument återkommer 1926.)
”Han sade till oss: ‘Mina herrar, genom trippelalliansen mellan era tre fackförbund har ni skapat ett mäktigt instrument. Jag ar tvungen att tala om för er att enligt vår uppfattning är vi i er hand. Armén är missnöjd och inte att lita på. Det har redan varit bråk i en rad förläggningar. Vi har just slutat ett stort krig, folket är ivriga att få ersättning för sina offer och vi är inte i ett sådant läge att vi kan tillfredsställa dem. Om ni genomför ert hot och strejkar, då kommer ni att slå oss. Men om ni gör detta’, fortsatte mr Lloyd George, ‘har ni betänkt följderna? Strejken kommer att trotsa landets regering och genom sin framgång utlösa en konstitutionell kris av första ordningen. Därför att om en styrka uppstår inom staten som är starkare ön staten själv, så måste den vara beredd att överta statens funktioner eller dra sig tillbaka och acceptera statens auktoritet. Mina herrar’, frågade premiärministern lugnt, ‘har ni betänkt er och om i så fall, är ni beredda?’
‘Från det ögonblicket’, sade Robert Smillie, ‘var vi slagna och vi visste att vi var det’.”
Kommunistpartiet lyckades inte ställa dessa figurer åt sidan. Under generalstrejken förde man i stället en sådan politik att reformisterna kunde skjuta undan sitt ansvar för nederlaget. Medlet för detta var den anglo-ryska fackföreningspakten (en samarbetspakt mellan ryska och engelska LO). Genom att Komintern inte bröt pakten när reformisterna svek under generalstrejken, kunde dessa smita ifrån ansvaret och resultatet blev i stället att kommunisterna isolerades och reformisterna lyckades behålla greppet över arbetarklassen.
Efter 50 år går utvecklingen i Storbritannien åter mot en väldig konfrontation mellan Arbete och Kapital. Det engelska kapitalets läge blir allt värre. Profitkvoten har halverats på ett decennium. (se t e x ”British Capitalism, Workers and the Profit Squeeze” av Glyn & Sutcliffe), underskottet i balansen 1974 beräknas bli över 40 miljarder kronor. Arbetarklassen har mött denna situation med en offensiv som överträffar 20-talets. Allteftersom strejkerna blir allt hårdare och mer avancerade så växer klassorganiseringen. Fackföreningarna har mer än 11 miljoner medlemmar (1926 hade de 4 miljoner). På 20-talet ledde strejkerna till en serie nederlag, en försvagning av lackföreningarna. 1 dag går kurvan upp i stället för ned inom denna centrala sektor. Arbetarna ser att kampen lönar sig, att de förbättringar de fått är ett resultat av deras kamp. Vi kan se en fortskridande förskjutning åt vänster inom fackföreningsrörelsen. Allt fler medlemmar av kommunistpartiet väljs till förtroendeposter, , alltfler som tillhör labours vänster likaså. Men hela denna förskjutning åt vänster har skett utan att det inträffat något brott med den syndikalism och ekonomism som präglar den engelska arbetarklassen. Det är bara graden av militans som ökar. Det är detta faktum som förklarar hur bourgeoisin och dess lakejer inom arbetarrörelsen i stort har lyckats hålla det ideologiska greppet över arbetarklassen.
Den språngartade utvecklingen av kampen, som bäst illustreras av statistiken över förlorade arbetsdagar, (1967-2,7 milj, 68 —4,7, 69 —6,8, 70-11,0, 71-13,5, 72 —e n fördubbling sedan 71) har inte följts av en motsvarande ökad politisk medvetenhet. Man får naturligtvis utläsa strejkstatistiken med en viss försiktighet, det är klasskampen som är nyckeln till statistiken och inte tvärtom, men det är ändå klart att vi ser en början till en oerhört instabil situation. Den centrala politiska punkten är densamma som Trotskij förde fram omedelbart före generalstrejken -26 men upplyft till än högre nivå. ”Den största säregenheten i den brittiska politiken (Landets förflutna kan hopsummeras i detta) är den iögonfallande motsättningen mellan de objektiva faktorernas revolutionära mognad och de ideologiska formernas enastående efterblivenhet, särskilt inom arbetarklassen.”
I den nya politiska konjunktur som uppkommit efter Heaths fall, så accentueras i än högre grad uppgiften att kunna ställa upp ett revolutionärt politiskt alternativ till reformismen. För våra engelska kamrater står det klart att detta alternativ inte uppnås genom att bara driva fram en hårdare militans och lämna politiken utanför fabriksportarna. Detta är en politik som tyvärr en stor del av den övriga vänstern i England omfattar. I stället gäller det att bekämpa den reformistiska politiken genom att kunna peka på och kämpa för ett revolutionärt alternativ och revolutionära lösningar på de frågor som arbetarklassen står inför. Annars kommer vi att få se en fortsatt sektoriell uppsplittring av kampen arbetargrupp efter arbetargrupp. Vi kan här bara peka på de centrala politiska frågorna, inflationen, arbetslösheten, bostads- och utbildningskrisen, Irland, repressionen, rasismen, som våra engelska kamrater utvecklar en politik för.