Ur Fjärde Internationalen 1-2/74
Förbundet Kommunist har haft sin första kongress.
Inte nog med det, FK har också lyckats prestera sitt första av hela organisationen omfattade dokument! Detta, som utgörs av FK:s grundsatser, presenteras nu med pukor och trumpeter. Det verkar nästan som hela organisationen plötsligt håller på att spricka av högfärdighet över att man äntligen lyckats presentera ett dokument. Arbetarkamp (f d Röda Arbetet) har t o m väckt fyra av ”de fem stora” från de döda för att de ska få recensera FK:s grundsatser.
Det förvånar väl knappast någon att de fyras omdömen ur FK:s synpunkt blir lysande. Det kan därför kanske verka en smula förmätet att även vi levande revolutionära marxister vill göra några kommentarer till FK:s dokument.
FK är mycket stolt över sin teori om de s k övergångssamhällena. Vi ska därför använda denna artikel till att göra några randanmärkningar till FK:s behandling av detta problem, som faktiskt innehar en central position i FK:s teoribildning. Detta betyder inte att FK underlåtit att omgärda sina ståndpunktstaganden med reservationer. Man vill inte binda upp sig alltför mycket. Det är ju alltid lättare att ändra sig om man inte tagit entydig ställning.
Redan i inledningen säger man ifrån:
Den första kongressen pekade särskilt på en del där vi redan nu vet att det finns viktiga svagheter. Det gäller avsnitten om övergångssamhällena och socialismen. (s 9)
Att minst halva Grundsatser måste räknas till dessa avsnitt bekymras man inte över.
Trots reservationerna i förordet har man mage att påstå att trotskismens syn på övergångssamhället är felaktig:
Teoretiskt står den (trotskismen) för en felaktig analys av övergångssamhällena...(s 124)
Låt oss därför syna FK:s så epokgörande teori om övergångssamhällena. En teori som måste innebära en fullständig omvälvning eftersom man trots en mängd oklarheter så tvärsäkert kan avvisa både stalinismens och trotskismens under decennier existerande teorier. Genom FK:s (och FK:s broderorganisationer i Europa) epokgörande insatser har vi nu äntligen begåvats med grunderna för en verklig teori om övergången från kapitalismen till socialismen. Våra förväntningar trissas upp.
Ingen som sysselsatt sig med frågan om Rysslands näringsliv har, skulle jag tro, förnekat dess övergångskaraktär. Ingen kommunist har heller, skulle jag tro, förnekat att uttrycket ”Socialistiska sovjetrepubliken” innebär att sovjetmakten är besluten att förverkliga övergången till socialismen, men ingalunda att de nuvarande ekonomiska förhållandena erkännes som socialistiska. Vad betyder då ordet övergång? Betyder det inte, i tillämpning på näringslivet, att det nuvarande systemet innehåller element, delar, fragment, av både kapitalism och socialism? Var och en medger att det är så. (Lenin: Valda verk II:2, s 553-4)
Trotskister har de senaste decennierna hårt bekämpat den stalinistiska tesen att socialismen kan segra i ett land, d v s att en fullt utvecklad socialism kan uppstå på nationell basis.[1]
Detta betyder inte att vi anser att revolutionen måste eller kan genomföras i alla utvecklade länder samtidigt. En sådan utveckling är mer eller mindre omöjlig.
Men vi hävdar att det mellan kapitalism och socialism måste finnas ett övergångssamhälle. Detta samhälle utgår från proletariatets revolutionära maktövertagande och produktionsmedlens socialisering och utvecklas mot socialismen. Men utan en seger för världsrevolutionen kan aldrig övergångssamhället övergå till ett fullständigt socialistiskt samhälle.
Av detta har SKP, Vpk och KFMLr inte fattat ett skvatt. Förbundet Kommunist däremot använder begreppet övergångssamhälle och i organisationen diskuteras problematiken. När vi därför angriper FK:s syn på övergångssamhällen är det inte för att just FK skulle ha den mest vansinniga linjen. Tvärtom utgör det faktum att FK överhuvudtaget uppmärksammat problemet och därmed tagit ett steg framåt en utgångspunkt för att det kan bli verkligt meningsfullt att ta upp en kritik. När det gäller de andra grupperna i den svenska vänstern måste nämligen debatten börja på en mycket lägre nivå: De har inte ens uppmärksammat de problem som sammanhänger med övergångssamhället.
Om FK nu å ena sidan har rest övergångsproblematiken, har man å andra sidan inte någon genomarbetad linje. I de följande avsnitten har vi därför i många frågor tvingats begränsa oss till att peka på förvirringen och hoppas att FK i något sammanhang gör de nödvändiga preciseringarna.
Med socialism brukar marxismen-leninismen åsyfta ett samhälle där klasserna håller på att försvinna (eller dö bort) och därmed också den proletära staten:
Socialismen innebär klassernas avskaffande. För att avskaffa klasserna måste man först och främst störta godsägarna och kapitalisterna. Denna del av vår uppgift har vi fullgjort, men det är endast en del och därtill inte den allra svåraste. För att avskaffa klasserna måste man för det andra upphäva skillnaden mellan arbetaren och bonden, göra dem alla till arbetande människor. Detta kan inte göras med en gång. Denna uppgift är ojämförligt mycket svårare och kommer med nödvändighet att kräva lång tid... Den kan lösas endast genom organisatorisk omgestaltning av hela samhällsekonomin...För att lösa den andra och svåraste delen av uppgiften måste proletariatet sedan det besegrat bourgeoisin, orubbligt genomföra följande huvudlinje i sin politik gentemot bönderna: proletariatet måste dra upp en skiljelinje, en gräns mellan arbetarbonden och krämarbonden, mellan den bonde som strävar och arbetar och den bonde som spekulerar. I denna avgränsning ligger socialismens hela kärna. (Lenin: VV II:2, s 290-1)
I själva verket, om arbetarnas och böndernas rike aldrig tar slut, så skulle det betyda att det aldrig blir någon socialism. ty socialismen innebär klassernas avskaffande, men så länge det finns arbetare och bönder finns det också olika klasser och kan följaktligen inte bli någon fullständig socialism. (Lenin: VV II:2, s 531)
Socialismen innebär klassernas avskaffande. Proletariatets diktatur har gjort allt vad den kunnat för att avskaffa klasserna. Men klasserna kan inte avskaffas med en gång. Och klasserna är kvar och kommer att förbli kvar under den proletära diktaturens epok. Diktaturen blir onödig, när klasserna försvinner. Utan proletariatets diktatur kommer de inte att försvinna. Klasserna är kvar, men under den proletära diktaturens epok har varje klass undergått en förändring och även deras inbördes förhållande har ändrats. Klasskampen försvinner inte under proletariatets diktatur utan antar endast andra former. (Lenin: VV II:2, s 293)
FK avvisar ovanstående leninistiska definition av socialismen, I stället sätter man likhetstecken mellan arbetarmakt och socialism:
När sålunda arbetarmakten är befäst och kan användas till helhetlig samhällsplanering för mänskliga behov, då kan vi tala om SOCIALISM. (FKs grundsatser, s 85)
Vi ställer frågan annorlunda. Med arbetarmakt menar vi, revolutionära marxister, arbetarklassens makt i övergångssamhället. Vi menar att vi måste ha verklig arbetarmakt (eller proletariatets diktatur som vi leninister brukar kalla det) just för att arbetarklassen själv skall kunna utveckla samhället i socialistisk riktning och för att vi ska kunna uppnå det socialistiska samhället (vilket är möjligt att fullborda enbart efter att den socialistiska revolutionen har blivit en världsrevolution).
Då arbetsdelningen (något som FK lägger så stor vikt vid) har förintats, då kan det inte längre finnas någon arbetarmakt, eftersom det inte längre finns någon specifik social grupp som kan kallas arbetare eller arbetarklass.
Men bakom FKs oklara begreppsapparat: socialism = arbetarmakt, ligger också en annan teori som FK formulerat. FK hävdar att en verklig arbetarmakt är omöjlig under övergången från kapitalism till socialism. I övergångssamhället kan inte arbetarna ha makten, utan måste överlämna den till byråkrater. Arbetarnas uppgift blir då, allt enligt FK, inte att utöva makten utan att kontrollera byråkraternas makt:
Ryggraden i statsmakten är arbetarråden. Men de utgör själva ingen statsapparat som kan hålla ihop samhället, administrera och se till att allting fungerar.
För att klara det måste rådsorganisationen skaffa sig en byråkrati, en apparat av anställda tjänstemän, vilka dock måste delta regelbundet i den materiella produktionen. Detta betyder att arbetarmakten under denna tid mest består i att granska, styra och övervaka denna apparat. Den är med andra ord arbetarkontroll snarare än arbetarmakt. (s 89)
Denna teori, att arbetarklassen inte kan ha verklig makt under övergången till socialismen, har FK hittat på och utformat med en alldeles bestämd biavsikt. Det är för att rättfärdiga avsaknaden av verklig arbetarmakt i ett visst land. Vi kommer att återkomma till det senare.
Uppfattningen att arbetarklassen är oförmögen att utöva sin makt kan få ytterligt allvarliga konsekvenser. Den legitimerar nämligen att arbetarklassen förhindras att utöva makten med motiveringen att den inte är myndig. Teorin är därför mums för byråkrater, som själva vill utöva makten och förhindra arbetarklassen från att göra det. I det programförslag som låg till grund för FK:s grundsatser uttrycktes denna förmyndarattityd gentemot arbetarklassen rent ut. Det är uppenbart att även stora delar av FKs medlemmar reagerat mot dessa rader, eftersom de är strukna i det slutgiltiga dokumentet. Men det kan vara av intresse att ändå citera avsnittet för att visa på vilka uppfattningar som ligger och lurar bakom FK:s syn på övergångsproblematiken:
Trotskismen (RMF) intar i fråga om övergången till socialismen som så ofta annars en vacklande mellanställning (!!). De talar förvisso om övergångssamhällen men har en blåögd uppfattning om dess karaktär. De tror att arbetarklassen kan utöva makten omedelbart efter revolutionen. De tror att arbetarklassen redan är myndig. Är arbetarklassen ofullkomlig eller saknas den så upptäcker inte trotskisterna de objektiva orsakerna i arbetarklassens utveckling och arbetsdelningens bestånd, utan skjuter hela problemet ifrån sig med att skylla på byråkratin. Har inte byråkratin en grund?
Det är sådana teorier som ligger bakom uttalanden av följande slag:
Arbetarmakten uppstår i sanning inte slutgiltigt i och med maktövertagandet. Arbetarna måste delegera verkställandet och många beslut till ”byråkrater” och specialister. Det vore blåögt att tro något annat.
Efter revolutionen följer med andra ord en längre övergångstid innan arbetarmakten, socialismen, befästs. (s 72)
Vi hävdar att FK totalt blandat ihop målsättning och medel. Målet är givetvis ett socialistiskt samhälle, där arbetsdelningen (i viss mening) har förintats, där det inte finns Arbetare, Tekniker, Skådespelare, Författare o s v utan människor som fritt kan utveckla sina anlag, känslor och behov. Medlet för att nå dit är just arbetarmakten (proletariatets diktatur).
Med makt menar vi nämligen förmågan att få en sak (en person, en bil, eller ett samhälle) att röra sig i den riktning man själv önskar. Och då är det inte teknisk kunskap eller företagsekonomisk kunskap som är avgörande utan sådana saker som politiskt medvetande, objektiva möjligheter att syssla med politik (tillräckligt kort arbetstid t ex), läskunnighet, allmänbildning, klassens mobilisering och organisering. Ja, kära FK:are: Arbetarklassen kan mycket väl utöva makt. Den maktutövningen tar sin början i klassens organisering för det väpnade revolutionära maktövertagandet.
Hur kan man komma fram till det klasslösa samhället om inte den utsugna och förtrampade klassen kan driva det dithän? Är det ”experterna” som ska stå för det? Nej, det finns ingen annan väg än....proletariatets diktatur.
Men som i allt annat är inte FK:s ståndpunktstaganden konsekventa. Det finns knappast någon fråga där FK kan uppvisa ett entydigt ställningstagande. Det gäller även problemet med arbetarmakten. Jämför de ovan citerade avsnitten med följande:
Arbetarråden är högsta beslutande organ inom alla områden av samhällslivet. De har makten över ekonomi och administration, över polis och domstolar, och kommenderar milisen.
Arbetarklassen och de delar av mellanskikten och småbourgeoisin med vilka arbetarklassen slutit allians i revolutionen, väljer vidare ett centralt arbetarråd för hela landet, Det centrala rådet är nationellt det högsta maktorganet. Det sammanfattar de kollektiva diskussionerna inom arbetarklassen och dess allierade och uttrycker dem som centrala direktiv och liknande. Den proletära statsapparaten innehåller slutligen en ny administration som byggs kring råden, lokalt och centralt, och som består av arbetare och pålitligt folk från den gamla kapitalistiska statens administration..
Alla medlemmar av råden och fabrikskommittéerna avlönas med vanlig arbetarlön. De är ständigt avsättbara och kan ersättas med nya, som står mer i överensstämmelse med arbetarnas krav. (s 72-73)
Å ena sidan är arbetarråden alltså arbetarklassens egna maktorgan, ”högsta beslutande organ inom alla områden av samhällslivet”, å andra sidan utgör de ”själva ingen statsapparat som kan hålla ihop samhället, administrera och se till att allting fungerar.
Ja, inte utmärks FK:s grundsatser av någon större klarhet precis! Det är nästan så att man undrar om inte grundsatserna enbart är till för att förvirra snarare än som vägledning till handling. Eller som programkommissionens sekretariat skrev i sitt förord till programförslaget: ”Vi ska sätta myror i huvudet på alla andra och själva få fältet fritt för politiskt arbete”. Vi tror dock att man satt de flesta myrorna i de egna huvudena.
Om vi ska vara snälla och försöka tolka FK på ur FK:s synvinkel mest fördelaktigt sätt skulle de bli som följer:
Arbetarråden är arbetarklassens maktorgan, men de måste anställa byråkrater för att utföra en del löpande sysslor, för att sköta administrationen, för att utarbeta planer för ekonomin, för vetenskaplig forskning etc. Detta kan inte råden själva utföra eftersom dessa insatser kräver ”experter” (ingenjörer, ekonomer, vetenskapsmän etc) och den enskilde arbetaren kommer att sakna objektiva möjligheter att överblicka allt detta.
Om FK menar ovanstående, då har vi inget att invända i sakfrågan. Men i så fall är också FK:s hela resonemang av ringa värde. Om FK nämligen menar att detta skulle omöjliggöra arbetarmakt, då har man i verkligheten förkastat möjligheten av att socialismen skall kunna uppnås. Ty ”experten” kommer alltid att behövas. Frågan om arbetarmakt gäller inte heller frågan om att varje arbetare skäll vara expert i allting utan om den politiska makten. Man måste nämligen skilja på dessa två saker: De som innehar den politiska (och ekonomiska) makten och de som i den härskande klassens tjänst utför vissa uppdrag.
Vi kan här dra paralleller med det kapitalistiska samhället där borgarklassen har makten. Detta faktum betyder inte att borgarklassen själv i fysisk mening besätter alla poster i statsapparaten, utan även den tvingas nyttja experter och byråkrater som inte tillhör borgarklassen som sådan för att utföra en hel del sysslor i dess tjänst. Byråkrater administrerar stora delar av statsapparaten åt borgarklassen.
Skillnaden mellan borgarstaten och arbetarstaten i dessa avseenden är att ”byråkraterna” i arbetarstaten har till uppgift att sköta vissa uppgifter i arbetarklassens tjänst. Det betyder inte att frågan om byråkratins roll under övergången från kapitalism till socialism är problemfri, det visar utvecklingen i både Sovjetunionen och Kina, men att ställa frågan som FK är fullständigt bakvänt.
I FK:s ideologiska pyttipanna ligger en död hund begraven. FK:s förvirrade syn på övergångsproblematiken har ett alldeles speciellt ursprung och syfte! Ursprunget står att söka i FKs bindningar till maoismen, och syftet är att bygga upp ett försvar för det kinesiska ledarskapets politik och maoismen i allmänhet. För att FK skall kunna fortsätta att omhulda maoismen och Kina måste man skapa en teori som gör det möjligt att acceptera att arbetarklassen i Kina inte utövar makten själv och att den maoistiska byråkratin exproprierat den.
FK:s maoism ger ibland rent dråpliga resultat. Vad sägs t ex om följande (om Kina):
Det kan inte ens vara tal om arbetarmakt då bondebefolkningen fortfarande överväger. (Grundsatserna, s 110)
Med ovanstående logik skulle faktiskt borgarmakten vara omöjlig i dagens Sverige. Borgarklassen är ju en obetydlig del av befolkningen! (Och är det inte detta som socialdemokraterna brukar förfäkta: Att arbetarrörelsen har den politiska makten medan borgarna har den ekonomiska?)
Frågan om arbetarklassen kan inneha makten eller inte är givetvis inte beroende av om arbetarna är 10, 49 eller 51 procent av befolkningen, utan en fråga om arbetarklassens medvetenhet och organisering.
FK:s ideologiska bindning till maoismen har orsakat en hel mängd motsägelser. Exempelvis innehåller grundsatserna åtskilliga sidor om betydelsen av rådsdemokratin, något som totalt glöms bort när FK konfronteras med den kinesiska verkligheten. Om trotskismens syn på Kina skriver man:
Kina utnämns till en byråkratiserad arbetarstat” och ”massorna” uppmanas att göra ”politisk revolution”, så att arbetarråd kan bildas överallt. De har inte för stått vad det konkret innebär att samhället ännu domineras av arbetsdelningsrelationer. Att ”störta” KKP:s ledning skulle inte häva arbetsdelningen i Kina eller landsbygdens efterblivenhet. Det skulle inte möjliggöra arbetarmakt. (s 111)
Nej, FK:s politiska kameleontkonster är sannerligen inte övertygande! Jämför ovanstående citat om Kina med tidigare citerade avsnitt om arbetarrådens betydelse och följande riktiga påstående:
Rådsidén har alltid undertryckts av socialdemokrater, stalinister och revisionister. För oss är den central. Det kommunistiska partiet omfattar bara en del av klassen. Det är inte tillräckligt för dess frigörelse. Arbetarna sammansvetsas i de långvariga klasstriderna och i basorganisationerna. Men det är först i råden som arbetarna slutgiltigt kan undgå sin splittring och underordnade ställning och som klass börja ta kontrollen över hela sin samhälleliga praktik. För första gången kan de där uttrycka sig samfällt. (s 71)
Hur inbillar sig FK att en seriös och tänkande människa ska kunna förlika sig med en organisation som å ena sidan säger att arbetarråden är nödvändiga och centrala i uppbygget av socialismen och å andra sidan i ett svep viftar undan problematiken och säger att det är idealism att ställa problemet i praktiken när det gäller Kina? Nej, kamrater! Det går inte att äta upp tårtan och samtidigt ha den kvar. Ni får bestämma vilket alternativ ni väljer.
Socialismen är otänkbar utan en storkapitalistisk teknik, byggd enligt den moderna vetenskapens sista ord, utan en planmässig statlig organisation som förpliktar tiotals miljoner människor att strikt iaktta en enhetlig norm i produktionen och fördelningen av produkterna. Detta har vi marxister ständigt sagt och det lönar sig inte att slösa ens två sekunder på att tala därom med personer som inte förstått ens detta.. ..Socialismen är likaledes otänkbar utan att proletariatet har makten i staten – det är också en elementär sanning. (Lenin: Valda verk II:2, s 558)
I sin iver att komma ifrån den centrala frågan i övergångssamhället, nämligen frågan om den politiska makten, har FK skapat en ny gimmick, som man tror ska klara förbundet ur dilemmat. Det viktigaste för FK är inte längre vem som utövar den politiska makten utan kampen mot arbetsdelningen. Av detta följer vidare att det mesta är väl i Kina, eftersom man där för kamp mot arbetsdelningen.
FK:s grundsatser genomsyras av denna ”nyupptäckt”. Några exempel:
Kampen mot arbetsdelningen är klasskampens viktigaste uppenbarelseform efter revolutionen. Insikten härom är en stor landvinning. (s 9)
Mest avgörande är kampen mot arbetsdelningen i produktionen . (s 81)
Om de nödvändiga revolutionerna i Östeuropa:
De måste ställa kampen mot arbetsdelningen på dagordningen. (s 103)
Om den kinesiska revolutionens utveckling av ”övergångssamhällets teori och praktik”:
Det är hela kampen mot arbetsdelningen. Kina har återfunnit viktiga delar av kommunismens perspektiv, det perspektiv som stalinism och revisionism aldrig ägt. Allt detta är landvinningar i förhållande till bolsjevismen. (s 108)
Exemplen skulle kunna mångfaldigas.
Med avskaffandet av arbetsdelning brukar man traditionellt mena att motsättningen mellan stad och land, motsättningen mellan intellektuellt och manuellt arbete etc utplånas. I den betydelsen har FK rätt i att kampen mot arbetsdelningen är en viktig aspekt av kampen för socialismen. Men när det gäller metoderna för kampen mot arbetsdelningen kan vi inte annat än beteckna FKs linje som idealistisk. Den enda lösning man har presenterat är arbetsrotation, d v s att olika yrkeskategorier får växla arbeten och intellektuella under vissa tider måste arbeta i den materiella produktionen.
Vi menar att detta är att ställa problemet på huvudet. De centrala elementen i kampen för socialismen är frågan om makten staten och höjningen av arbetsproduktiviteten. Det ta betyder att kampen för proletär demokrati och indragandet av så många som möjligt i den proletära statens styrelse är central. vilket i sin tur är beroende av kampen för arbetsproduktivitetens höjande.
Ty socialismen kräver en målmedveten frammarsch av massorna till en höger arbetsproduktivitet än den kapitalismen kan uppvisa men på grundval av vad kapitalismen har uppnått. (Lenin i ”Sovjetmaktens aktuella uppgifter”. Finns i Staten och revolutionen R&S upplaga, s 184)
Arbetsproduktiviteten är i sista hand det viktigaste, det huvudsakligaste för den nya samhällsordningens seger. Kapitalismen skapade en arbetsproduktivitet som man inte känt under feodalismen. Kapitalismen kan slutgiltigt besegras och kommer slutgiltigt besegras därigenom att socialismen skapar en ny, långt högre arbetsproduktivitet. (Lenin, Valda verk II:2, s 235)
Åt detta bara fnyser FK. Att utveckla ”kapitalistiska produktivkrafter” kallar man detta. Nej. i stället ska man kämpa för ”socialistiska produktivkrafter” (s 77). Och med detta för marxismen hittills obekanta begrepp, vill FK säga det triviala att det inte räcker med att bara överta den kapitalistiska tekniken utan att tekniken måste användas inte till att tillfredsställa arbetsköparnas profitbegär utan till att tillfredsställa arbetarklassens behov och att detta därmed också kommer att medföra konsekvenser för arbetsplatsernas utformning, arbetsorganiseringen och vad som produceras och hur.
Om vi bortser från det löjliga begreppet ”socialistiska produktivkrafter”, som enbart kan leda till missförstånd, och i stället ser till innehållet i det FK åsyftar, ställer sig genast frågan: Hur skall arbetarklassen kunna använda produktivkrafterna i sin tjänst??
Svaret är givet. Arbetarna måste inneha den politiska makten för att kunna planera ekonomin i enlighet med klassens behov. Därmed återkommer vi till utgångspunkten: Ett övergångssamhälle där inte arbetarklassen genom en utbredd proletär demokrati innehar statsmakten kan inte nå socialismen! !
Och hur ska arbetarklassen på ett effektivt sätt kunna bekämpa arbetsdelningen? Jo, för det krävs två saker: Att arbetarklassen innehar den politiska makten och att arbetsproduktiviteten utvecklas till en tillräckligt hög nivå. En effektiv kamp mot arbetsdelningen kräver således dessa två element och kan inte ges en självständig roll som FK har tillmätt dem. Orsaken är givetvis att det endast är arbetarklassens direkta maktutövning och en ofantlig höjning av arbetsproduktiviteten som kan ge den materiella grunden för mänsklighetens verkliga frigörelse. Genom att arbetsproduktiviteten höjs kan arbetarklassen öka sitt materiella välstånd, arbetet göras lindrigare, arbetstiden förkortas.
Men för FK är som sagt ”kampen mot arbetsdelningen” det centrala. I stället för att koncentrera sig på politiken har FK koncentrerat sig på produktionsprocessen. (Det är inte bara när det gäller övergångssamhället som man gör det. Även när det gäller dagens Sverige stirrar sig FK:arna blinda på motsättningarna inom varje företag.)
FK:s teori om övergångssamhället bygger på två felaktiga teser:
1. Graden av arbetarmakt bestäms av samhällets utvecklingsnivå.
2. Kampen mot arbetsdelningen är det centrala i övergångssamhället.
Av 1 följer t ex att arbetarmakten är objektivt omöjlig i Kina på grund av landets ekonomiska efterblivenhet. Av 2 följer att det mesta ändå är frid och fröjd eftersom man i Kina för kamp mot arbetsdelningen.
Med denna opportunistiska världsbild har FK också dömt majoriteten av världens arbetare till maktlöshet. Varje revolution i ett efterblivet land måste sluta med att en ”byråkrati” tar makten. Det är oundvikligt. Att försöka uppmana arbetarklassen att ta saken i egna händer och införa arbetarmakt kan t o m ur denna synvinkel betraktas som kontrarevolutionärt, ty arbetarklassen är ju inte mogen. Att denna teori har en olycksbådande likhet med mensjevikernas teori om att betarna inte borde ta makten i det tsaristiska Ryssland är väl en tillfällighet, men inte desto mindre borde det mana till eftertanke.
Enligt FK:s modell måste varje revolution i ett underutvecklat land sluta med att byråkratin tar makten. Kriteriet på om revolutionen är ”lyckad” eller inte bestäms av om byråkraterna ”mobiliserar massorna i kamp mot arbetsdelningen” eller inte. I det första fallet är staten ”revolutionär”, i det andra ”revisionistisk”. (s 36)
Vi trotskister å andra sidan anser att ekonomisk-teknisk efterblivenhet givetvis utgör en grund för en byråkrati och en byråkratisering av revolutionen, men vi hävdar att en sådan byråkratisering även i ett efterblivet land kan bekämpas med massmobilisering, alfabetisering och utvecklande av slagkraftiga organ för proletär demokrati, och det är en oerhört viktig uppgift för det revolutionära partiet att ställa sig i spetsen för detta. Det anser inte FK:arna. De hånar oss för att vi anser att arbetarmakt är objektivt möjlig i dagens Kina. Enligt FK kan inte verklig arbetarmakt existera på den utvecklingsnivån. Resultatet av detta resonemang blir att FK:are blir våldsamt upprörda så fort RMF:are visar på nödvändigheten att störta byråkraterna i Peking. Vi beskylls då för att vara kontrarevolutionära och för att gå imperialismens ärenden. Det kan man ju anse om man som FK ser Chou En-lai-regimen som det enda möjliga alternativet till kapitalism i Kina. Men vi hävdar att det kinesiska proletariatet bör störta sina förmyndare, hur historiskt nödvändiga FK än anser dem vara.
Rötterna till FK:s teori är inte så svåra att hitta.
När det gäller uppfattningen att arbetarmakten är omöjlig i efterblivna länder, grundar den sig på FK:s försök att få Folkrepubliken Kina att framstå som ”världsrevolutionens bålverk”. Eftersom man ideologiskt är oförmögen att erkänna att en politisk revolution är nödvändig för att störta ditt kinesiska byråkratin och för upprättandet av arbetarmakt byggd på arbetarråd, tvingas man skapa en teori som legitimerar de nuvarande förhållandena. Det är det enda sättet på vilket man kan få sinnesfrid, eftersom man är för intelligenta för de vanliga mao-stalinisternas ståndpunkt, att det ”råder socialism och en fullt utvecklad proletär diktatur i Kina”. (s 110)
När det gäller FK:s fixering vid arbetsdelningen har den två källor. Dels vissa element i den kinesiska kulturrevolutionen. Dels måste den sökas i FK:s egen sociala position i det svenska klassamhället. Det är f ö endast den senare aspekten som kan förklara den oerhörda vikt som kampen mot arbetsdelningen tillmäts i FK:s teori. Med FK:s sociala position menar vi de erfarenheter som FK gjort under de senaste åren i försöken att ”proletarisera förbundet”. Det har huvudsakligen betytt att många f d studenter sökt sig ut i storindustrin, många utan verklig yrkesutbildning. De arbeten som man på detta sätt kommit att sättas på har oftast varit okvalificerade jobb vid löpande band eller andra monotona arbeten. Det är uppenbart att frågan om arbetsdelningen för en f d student under sådana förhållanden får stora dimensioner. För det första därför att studenten är van vid ett relativt fritt och omväxlande sysselsättning, för det andra därför att han vid sitt inträde i produktionen får särskilt monotona arbeten. Därmed skapas en stor kontrastverkan.
Den proletariserade studentens subjektivt upplevda situation gynnar därför uppkomsten av teorier om att kampen mot arbetsdelningen är den Centrala Frågan. De egna upplevelserna projiceras på hela arbetarklassen. Lösningen är kamp för ”arbetsrotation”. etc.
Det behöver väl knappast påpekas att FK genom att på detta sätt koncentrera sin uppmärksamhet på själva produktionsprocessen förlorat kompassen och hamnar i syndikalismens återvändsgränd. I sökandet efter skogen har man så förhäxats av ett enda träd att man inte längre förmår upptäcka skogen.
Vi tror oss därmed har visat att FK:s syn på övergångssamhällena lindrigt sagt lider av vissa brister. Förordet till ”Grundsatserna” antyder att även de själva är medvetna om detta. Men detta har inte förhindrat dem från att inta en rent katedersocialistisk attityd gentemot de revolutionärer som i verkligheten och under decennier fört en kamp för en revolutionär utveckling i de existerande övergångssamhällena och som för det mesta fått plikta med sina liv för sina oppositionella ståndpunkter. Som med hjälp av marxismen utvecklat analysen av dessa samhällen under perioder då det för andra grupperingar överhuvudtaget inte existerat något problem. Man har till och med mage att helt nonchalant placera dessa revolutionärer i samma fack som deras bittra fiender och slaktare;
Det finns de som försöker utgå från stalinism eller trotskism såsom färdiga sanningsblock. Den vetenskapliga socialismen är framför allt en vägledning till handling och den måste hela tiden utvecklas och förnyas. (Vem har förnekat det? vår anm.) Det är riktigt att gräva fram det bästa ur arbetarkampens historia och teori – inte att med hull och hår röva vad de största arbetarledarna och teoretikerna skrivit, utan att ge det skrivna sin historiska plats och bedöma mot kunskap om dagsläget vad som är användbart. (FKs satser s 54)
Upphöjda över de historiska kontroverserna sitter FK som domare, plockar lite här och lite där och skapar sedan den fulländade politiken och teorin. Man snor begreppet ”KKP:s pragmatiska brott med stalinismen” från den trotskistiska rörelsens analyser, men förkastar det politiska program som samma rörelse lägger fram för att det pragmatiska brottet ska bli ett fullständigt brott.[2]
Man avgränsar sig mot stalinisternas analys av utvecklingen i Sovjet och Östeuropa med ståndpunkter som förefaller oss bekanta på något sätt (läs Mullvaden och Fjärde Internationalen).
Vad gäller Sovjetunionen och Östeuropa drar vi en särskilt skarp gränslinje mot de grupper som okritiskt läser all utgivning av stalinistiska lögner och historieförfalskningar – KFMLr, MLK, SKP.... Som hävdar att det rådde socialism och proletariatets diktatur i Sovjetunionen och Östeuropa fram till 1956 då Chrusjtjov genomförde ”en kontrarevolutionär statskupp ...roffade åt sig parti- och regeringsmakten och förvandlade proletariatets diktatur till borgarklassens diktatur” (KFMLr) – märkligt nog utan märkbart motstånd från proletariatet. (s 96, Grundsatser)
Men för att kunna avgränsa sig mot trotskismen och Fjärde Internationalens syn på samma fråga tvingas man använda sig av,...just det, stalinistiska lögner! Ett exempel på detta är ”Grundsatsernas” värdering av den av Trotskij ledda antistalinistiska vänsteroppositionen i Sovjet på 20-talet.
Fraktionen stod för en industrialisering, som man ansåg skulle finansieras genom exploatering av bönderna, vilket hade blivit förödande ödesdigert för alliansen mellan arbetare och bönder. (s 125)
Vad är detta om inte ett eko av Stalins och Bucharins smutskastning av vänsteroppositionen? Vänsteroppositionen behandlade nämligen aldrig bönderna som en homogen massa som skulle exploateras. I stället delade man upp ”bondeklassen” i dess beståndsdelar och förespråkade att klasskampen skulle föras ut på landsbygden och att man borde stödja sig på de fattigare bondeskikten mot de rikare bönderna. ”Exploateringen” skulle riktas just mot de välbärgade bönderna (kulakerna) och då i första hand genom en progressiv beskattning (d v s skattebördans tyngdpunkt skulle läggas på kulakerna). Ska man tolka FK:s omdöme om vänsteroppositionens politik som att man anser att Bucharins och Stalins eftergiftspolitik gentemot de välbärgade bönderna var riktigare än vänsteroppositionens? Resultaten av den politiken känner vi i alla fall till: Genom att man inte i tid tog itu med kulakfaran, tvingades man i slutet av 20-talet att göra en helomvändning och genom tvångskollektiviseringar, som på vissa håll snarast tog formen av inbördeskrig, bryta ner kulakernas motstånd och sabotageverksamhet mot arbetarstaten. Den av vänsteroppositionen förespråkade politiken skulle ha kunnat förebygga en sådan utveckling. I praktiken visade sig just den bucharin-stalinska linjen vara ”ödesdiger för alliansen mellan arbetare och bönder”.
FK känner naturligtvis till detta, men i brist på egna argument får man ta andras.
När det gäller Chrusjtjov-perioden skriver man:
På 50-talet kom de revisionistiska skiktens maktövertagande (förborgerligade grupper av direktörer och administratörer med en revisionistisk ideologi om ”fredlig tävlan med kapitalismen”, ”fredlig övergång till socialismen” o s v). Och på 60-talet genomfördes öppet kapitalistiska reformer inom konsumtionsindustrin. (s 100, Grundsatserna)
Detta citat bör lämpligen läsas samtidigt med det stycke vi ovan citerade, som står fyra sidor tidigare i Grundrisse. Det är minst sagt halsbrytande manövrer som de självständiga teoretikerna i FK tvingas företa sig för att hålla sig obesmittade av de ”färdiga sanningsblocken”.
FK:are har ofta blivit sura när vi kallat dem för centrister. De har anklagat oss för att vara abstrakta, att beteckningen inte säger något. Vi hoppas att vi nu gett ett ganska konkret exempel på hur en centristisk ideologi formas. Detta exempel är just Förbundet Kommunists första av hela organisationen stödda dokument. Centrism är just vacklan, i detta fall mellan en stalinistisk och en revolutionärt marxistisk syn på övergångssamhällena.
Vi har bett om en serie klargöranden från FK i denna artikel. Vi hoppas naturligtvis på svar. Men eftersom vi i denna tidning två gånger tidigare försökt inleda en polemik mot FK så förmodar vi att pekingesen även denna gång kommer att fortsätta sitt trägna men föga systematiska rotande efter köttbenen – på historiens sophög och annorstädes – och bara bemöta oss med det vanliga oartikulerade morrandet.
Sune, Browulf, Antonio (= Martin Fahlgren, Ulf Fredriksson ?, Håkan Sundberg)
[1] Detta att socialismen är omöjlig att fullborda i ett enda land är en grundläggande marxistisk och leninistisk uppfattning. Bolsjevikerna såg också Oktoberrevolutionens seger som en del av den internationella revolutionen, som en länk i en större kedja. ”Teorin” att det var möjligt att bygga upp ett fullständigt socialistiskt samhälle inom Sovjetunionens gränser utan att den proletära revolutionen segrat i de viktigaste kapitalistiska länderna, ”teorin om socialismen i ett land”, formulerades för första gången av Stalin 1924, efter Lenins död.
Vi skulle kunna rada upp nästan hur många Lenin-citat som helst, som visar att Lenin avvisade denna uppfattning. Men vi ska nöja oss med bara ett. I november 1920 förklarade Lenin:
”När vi för tre år sedan reste frågan om uppgifterna och villkoren för den proletära revolutionens seger i Ryssland, påpekade vi alltid kraftfullt att segern inte skulle bli bestående om den inte följdes upp av en revolution i väster och att en korrekt värdering av vår revolution endast var möjligt utifrån en internationell ståndpunkt. För att segern skall bli bestående måste vi nå den proletära revolutionens seger i alla eller i varje fall flera av de viktigaste kapitalistiska länderna.” (Lenin, Collected Works, vol 31, s 410-11)
Den som önskar studera bolsjevikernas ståndpunkter i frågan närmare rekommenderas Trotskijs uppsats ”Socialism i ett land?” som har utgivits som stencil av RMF [finns publicerad på marxistarkiv.se: Socialism i ett land?, MF anm]. Frågan utreds också grundligt i Trotskijs ”Third International after Lenin” [svensk översättning: Tredje internationalen efter Lenin – MF anm].
”Världsrevolutionens betydelse för socialismens seger i enskilda länder förstod dock t o m FK för några år sedan, då man skrev: ”Att tala om socialismens seger i ett land, ja, t o m om kommunismens möjlighet i ett land, det är att helt bortse från den långvariga fortsatta klasskampen och den permanenta revolutionen under socialismen, ja, det är att förneka också det faktum att endast världsrevolutionen kan säkra övergången till det klasslösa och statslösa kommunistiska samhället”. (Kommunist nr 2, s 42)
[2] För att ge lite exempel på den av FK förkastade trotskistiska analysen av övergångssamhällena tänker vi citera ur ett dokument som antogs på Fjärde Internationalens världskongress 1952:
”KKP gick in i den tredje kinesiska revolutionen som ett stalinistiskt parti SOM EMPIRISKT BEFRIADE SIG FRÅN KREMLS LEDNING (våra versaler). Trycket från de internationella och nationella sociala krafterna kommer att avgöra dess omvandling från ett mycket opportunistiskt arbetarparti till ett centristiskt parti som går framåt för att fullborda revolutionen. Men just dessa krafter kommer att modifiera sammansättningen och i viss mån t o m strukturen i KKP. Jordreformens fullbordan har redan brutit upp KKP:s organisation i otaliga byar där den baserade sig på rikebönder och kulakelement. Klasskampens utveckling i byarna kommer att driva fram en utrensning längs samma linjer. Massornas uppvaknande kommer alltmer att accelerera proletariatets inträngande i KKP. Brytningen med bourgeoisin kommer i själva verket att ge hegemoni till de proletära elementet i fråga om partiets sammansättning. Denna ständiga rubbning av KKP – som lika mycket är ett objekt som ett subjekt i den permanenta revolutionen – kommer oundvikligen att lösa upp, åtminstone under en övergångsperiod, apparatens monolitism och grad av organisatorisk kontroll. Det är inte uteslutet att denna rubbning kan resultera i en differentiering inom partiets ledarskap, som bildats under lång period, kommer att bevara sin enighet under hela revolutionens uppåtstigande utveckling och i sin majoritet fortsätta styra under KKP:s omvandling till ett vänstercentristiskt parti. Denna omvandling kommer – samtidigt som den förstärker KKP:s maktbas och dess stöd hos de arbetande massorna – att också förstärka dess självständighet och kritiska hållning gentemot Kreml. Den sovjetiska byråkratins utplundringspolitik i dessa ekonomiska relationer till Kina kommer att ha en liknande effekt.” (sid 9 ”Dokument Fjärde Internationalen” nr 9)
”20. Fjärde Internationalens och de kinesiska trotskisterna kommer att ge kritiskt stöd till Mao Tse-tungs regering. Detta inbegriper en kraftfull kritik av denna regerings inriktning på följande punkter:
a. statens struktur och partiets regim. Den kinesiska staten har inte en sovjetisk struktur; regeringen baserar sig inte huvudsakligen på arbetar- och bondekommittéer; där dessa finns i embryonal form är de inte demokratiskt valda; där dessa kommittéer sporadiskt upprättats av massorna hindras deras demokratiska utveckling i allmänhet av regeringen. Partiets byråkratiska struktur har influerat statsapparaten. Repressionen mot element som tillhör den revolutionära oppositionen måste särskilt fördömas.
b. identifieringen mellan fackföreningarnas, partiets och statens funktioner på det industriella området. Även om upprätthållandet av en kapitalistisk sektor inom ekonomin inte bestå i att de proklamerar ”Arbetets och Kapitalets lika rättigheter”. Det är deras plikt att försvara arbetarnas klassintressen mot kapitalisterna.
c. den bristande jordreformen, särskilt att de rika böndernas egendom skyddas och bristen på statliga institutioner som ger billig kredit till bönderna.
d. de falska teoretiska begreppen om revolution ”genom stadier”, om ”demokratisk kapitalism” etc.
Denna kritik bör som regel föras fram på ett konstruktivt sätt och med en klar förståelse för landets ekonomiska och sociala realiteter. (AA sid 11)