Ur Fjärde Internationalen 4/1973
Svaret är egentligen enkelt: därför att en riktig förståelse av dubbelmakten är av avgörande betydelse för utarbetandet av den revolutionära strategin och för förståelsen av den revolutionära processen överhuvudtaget.
Dubbelmakt (i en eller annan form) är nämligen något som karakteriserar varje revolutionär situation. (I efterskriften behandlas några aktuella exempel) Frågan om den revolutionära strategin är därför till stor del en fråga om hur man ska uppnå ett tillstånd av dubbelmakt: vilka kampformer, vilka organisationsformer och vilken politisk inriktning som gynnar uppkomsten av dubbelmaktsorgan.
En förståelse för dubbelmaktens problem är också nödvändig för att den revolutionära situationen skall kunna omvandlas till en revolutionär seger: för att dubbelmakten skall kunna omvandlas till arbetarmakt (proletariatets diktatur).
För de svenska maoisterna och stalinisterna (VpK, SKP, KFMLr etc) är dubbelmakt ett mer eller mindre obekant begrepp. Den dominerande uppfattningen (om man överhuvudtaget har någon) är att ”dubbelmakten” är ett trotskistiskt påhitt. Teorin om dubbelmakten ses t o m som en revidering av den ”marxist-leninistiska teorin om staten som ett organ för klassherravälde.” Man framför tom åsikten att trotskisterna genom sin ”teori om dubbelmakten” förfäktar åsikten att den existerande kapitalistiska staten kan tas över ”bit för bit”, dvs genom reformer.
Detta är givetvis inte innehållet i ”teorin om dubbelmakten”. Dubbelmakt är istället ett resultat av klasskampen, som under skärpta förhållanden frambringar parallella maktorgan utanför och riktade mot den kapitalistiska staten, d v s en embryonal ny stat.
Dubbelmaktssituationen kännetecknas således av att det står två olika maktstrukturer mot varandra: den gamla kapitalistiska staten och den nya proletära. Denna situation kan inte existera under obegränsad tid. Den kan bara ges två lösningar: antingen krossar den kapitalistiska staten den embryonala arbetarstaten och återupprättar bourgeoisins fullständiga herravälde (kontrarevolution), eller så krossar arbetarklassen den gamla staten och upprättar den proletära diktaturen (revolution).
Trotskij visar i sin artikel, att dubbelmakt inte är något specifikt för den proletära revolutionen, utan också har uppträtt i tidigare revolutioner.
I den ryska revolutionen uppkom dubbelmakt redan vid februarirevolutionen 1917. Denna dubbelmaktssituation fick sin slutgiltiga lösning först i oktober, då proletariatet störtade den gamla regeringen och övertog hela makten.
Trotskij är inte ensam om att behandla dubbelmakten i Ryssland. Lenin behandlar frågan i flera artiklar, t ex ”Om dubbelväldet” (Valda Verk II:1, s 14ff) och ”Proletariatets uppgifter i vår revolution” (Valda Verk II:1, s 18ff).
För att visa detta ska vi citera två avsnitt ur dessa artiklar.
Vari består dubbelväldet? Det består i att vid sidan av provisoriska regeringen, bourgeoisins regering, uppstått en visserligen ännu svag och embryonal, men dock utan tvivel faktiskt existerande och växande andra regering: arbetar- och soldatdeputerades sovjeter. (VV II:1 s 14)
Denna ytterst egenartade omständighet, som i denna form saknar motstycke i historien, har till ett helt sammanflätat två diktaturer: bourgeoisins diktatur (ty regeringen Lvov & Co är en diktatur, d.v.s. en makt, som inte stöder sig på lagen och inte på folkets i förväg uttalade vilja utan på en våldsam makt erövring, varvid denna erövring genomfördes av en bestämd klass, nämligen bourgeoisin samt proletariatets och böndernas diktatur (arbetar och soldatdeputerades sovjet).
Det råder inte det ringaste tvivel om att en dylik ”sammanflätning” inte kan hålla sig länge. Två statsmakter kan inte existera inom en stat. En av dem måste avträda från scenen, och hela Rysslands bourgeoisi sätter redan överallt in alla sina krafter för att med alla möjliga medel tränga undan och försvaga soldat- och arbetardeputerades sovjeter och reducera dem till ingenting, för att upprätta bourgeoisins allenavälde.
Dubbelväldet är endast utryck för ett övergångsmoment i revolutionens utveckling, då denna gått utöver den vanliga borgerligt-demokratiska revolutionen men ännu inte kommit fram till proletariatets och böndernas ”rena” diktatur. (VV II:1, s 22-23)
Att dubbelmakten existerade i Ryssland 1917 borde således inte orsaka några meningsskiljaktigheter inom ”vänstern”. Detta faktum borde i sin tur vara ett tillräckligt motiv för mao-stalinisterna att noga begrunda och studera erfarenheterna av de revolutionära utbrott som ägt rum före, under och efter Oktoberrevolutionen. (Se t ex Mandel: Arbetarkontroll arbetarråd, arbetarstyre.) Eller föredrar man att öppet förkasta leninismen?
Frågan om dubbelmakten är för central för att avfärdas med en axelryckning.
Red.
Vad konstituerar kärnan i en dubbelmakt? Vi måste dröja vid den här frågan eftersom den aldrig blivit tillräckligt belyst i den historiska litteraturen. Och likväl är denna dubbelmakt ett distinkt tillstånd i samhällskriser och på inget vis något säreget för den ryska revolutionen 1917, även om den tydligast gav sig till känna däri.
Antagonistiska klasser finns i alla samhällen och en klass som saknar makt försöker ofrånkomligen att i viss utsträckning vrida regeringens inriktning till sin fördel. Men detta innebär ändå inte att två eller flera makter härskar i samhället. En politisk strukturs egenart bestäms direkt av de förtryckta klassernas förhållande till den härskande klassen. En enda regering, det nödvändiga villkoret för varje regims stabilitet, bibehålls så länge som den härskande klassen lyckas överföra sina ekonomiska och politiska former på samhället som helhet och få dem att bli de enda möjliga formerna.
De tyska junkrarnas samtidiga herravälde med bourgeoisien – vare sig det är i den hohenzollernska formen eller i republikens – är inget dubbelstyre hur skarpa konflikterna mellan de berörda makterna tidvis än må vara. De har en gemensam social bas, därför hotar deras sammandrabbningar inte att splittra statsapparaten. En dubbelmaktsregim uppstår endast ur oförsonliga klasskonflikter, och är därför bara möjlig i en revolutionär epok och utgör en av dess fundamentala beståndsdelar.
Revolutionens politiska mekanism består i att makten överförs från en klass till en annan. Den våldsamma omstörtningen genomförs vanligen under en kort tidsperiod. Men ingen historisk klass lyfter sig själv från positionen som subjekt till en härskarposition över en natt, om det så är en revolutionsnatt. Den måste redan i revolutionens inledningsskede ha intagit en mycket självständig attityd gentemot den officiella härskande klassen; den måste, än mer, på sig själv ha fokuserat förhoppningarna hos mellanliggande skikt och klasser, som är missnöjda med det rådande tillståndet men inte kapabla att spela en självständig roll. De historiska förberedelserna för en revolution framkallar under den förrevolutionära perioden en situation i vilken den klass som har till uppgift att förverkliga det nya samhällssystemet, men ännu inte behärskar landet, verkligen har samlat en betydande del av statsmakten i sina händer, medan regeringens officiella apparat ännu befinner sig i de gamla herrarnas händer. Detta är den inledande dubbelmakten i varje revolution.
Men detta är inte dess enda form. Om den nya klassen, som ställts vid makten genom en revolution den aldrig önskat, i grunden redan är en föråldrad, historiskt förbrukad klass; om den redan tjänat ut innan den officiellt krönts; om den redan vid sitt makttillträde stöter på en motståndare som är tillräckligt mogen och som sträcker ut sin hand mot statens ledning; istället för en instabil jämvikt mellan två makter, framkallar den politiska revolutionen då en annan, ännu mindre stabil jämvikt. Att övervinna detta dubbla väldes ”anarki” blir för varje nytt steg revolutionens uppgift – eller kontrarevolutionens.
Detta dubbelvälde förutsätter inte – allmänt sett utesluter det rent av – möjligheten av maktens uppdelning i två likvärdiga halvor, eller rent av någon formell jämvikt av krafter överhuvud. Detta är inte ett konstitutionellt, utan ett revolutionärt faktum. Det betyder att förintandet av den sociala jämvikten redan splittrat statens överbyggnad. Det uppstår där de antagonistiska klasserna var för sig redan förlitar sig på i grunden oförenliga regeringsorganisationer – den ena utlevad, den andra i vardande – som törnar emot varandra vid varje steg inom regerandets sfär. Den grad av makt som var och en av dessa kämpande klasser kan uppvisa i ett sådant läge bestäms av styrkeförhållandena under kampens gång.
På grund av själva sin natur kan ett sådant sakernas tillstånd inte vara stabilt. Samhället behöver en koncentration av makt, och strävar i den härskande klassens skepnad – eller i den situation vi diskuterar, de till hälften härskande klassernas – oemotståndligt efter att få denna. Den högsta maktens splittring förebådar inget annat än ett inbördeskrig. Men innan de konkurrerande klasserna och partierna går till denna ytterlighet – särskilt om de fruktar att en tredje kraft ska blanda sig i – kan de för en tämligen lång tid framåt tvingas stå ut med och till och med ge sitt bifall till ett dubbelmaktssystem. Men ändå kommer detta system oundvikligen att explodera. Inbördeskriget ger detta dubbelvälde dess mest visuella uttryck, eftersom det är territoriellt. Efter att ha skapat en egen befäst exercisplats kämpar var och en av makterna om det övriga landområdet, vilket ofta får utstå dubbelväldet genom på varandra följande invasioner från de två kämpande makterna, tills en av dem på ett avgörande sätt installerar sig.
Den engelska revolutionen under 1600-talet utgör ett tydligt exempel på denna växlande dubbelmakt med skarpa övergångar i form av inbördeskrig, just därför att den var en stor revolution som bröt ner nationen i grunden.
Den kungliga makten, som vilar på de privilegierade klasserna eller de övre skikten bland dessa klasser – aristokraterna och biskoparna – motarbetas till en början av bourgeoisien och de skikt bland lantadeln som står den nära. Bourgeoisiens regering är det presbyterianska parlamentet som stöds av staden London. Den utdragna konflikten mellan dessa två regimer avgörs slutligen i ett öppet inbördeskrig. Två regeringscentra, London och Oxford, skapar sina egna arméer. Dubbelmakten antar här en territoriell form, även om, som alltid i ett inbördeskrig, gränslinjerna skiftar en hel del. Parlamentet segrar. Kungen tas till fånga och inväntar sitt öde.
Det kan tyckas att förutsättningarna nu skapats för den presbyterianska bourgeoisiens envälde. Men innan den kungliga makten kan brytas har parlamentets armé förvandlat sig själv till en oberoende politisk kraft. Den har i sina led samlat de oberoende (Independents), den gudfruktiga och resoluta småbourgeoisien, hantverkare och bönder. Denna armé ingriper kraftfullt i samhällslivet, inte som väpnad styrka i första hand, utan som ett pretorianskt garde och som den politiska representanten för en ny klass som står i motsättning till den välmående och rika bourgeoisien. På motsvarande sätt skapar armén ett nytt statsorgan som höjer sig över det militära kommandot: ett råd av soldat- och officersdeputerade (”agitatorer”). Därmed har en ny period av dubbelvälde inletts: dels det presbyterianska parlamentet, dels de oberoendes armé. Detta leder till öppna konflikter. Bourgeoisien blir oförmögen att med sin egen armé värna sig mot Cromwells ”mönsterarmé” – dvs. de beväpnade plebejerna. Konflikten avslutas genom en utrensning i det presbyterianska parlamentet genom de oberoendes svärd. Kvar finns bara ett rumphugget parlament; Cromwells diktatur upprättas. De lägre skikten inom armén, under Lewellers ledning – revolutionens extrema vänsterflygel – försöker att mot de övre militärskiktens styre, arméns patricier, ställa sin egen sant plebejiska regim. Men detta nya dubbelmaktssystem utvecklas aldrig: Lewellers, småbourgeoisiens bottenskikt, har ännu inte, och kan inte heller ha, en egen historisk väg att gå. Cromwell gör snart upp räkningen med sina fiender. Ett nytt politiskt jämviktsläge, som ännu på inget vis är stabilt, etableras för åratal framöver.
Den konstituerande församlingen, vars ryggrad var de högre skikten inom det tredje ståndet, koncentrerade makten i sina händer under den stora franska revolutionen – utan att emellertid helt upphäva kungens privilegier. Den konstituerande församlingens tid är en klart avgränsad period av dubbelmakt, som avslutas med kungens flykt till Varennes och likvideras formellt genom republikens grundande.
Den första franska konstitutionen (1791), baserad på fiktionen om de lagstiftande och verkställande makternas fullständiga oberoende, dolde, eller försökte dölja, ett dubbelvälde inför folket: dels bourgeoisiens, grundligt förankrat i nationalförsamlingen efter folkets erövring av Bastiljen, dels den gamla monarkins, som fortfarande förlitade sig på de högre kretsarna inom prästerskapet, byråkratin och militären, för att inte tala om deras förhoppningar om en utländsk intervention. Inom denna självmotsägande regim låg embryot till dess ofrånkomliga sammanbrott. En utväg kunde bara finnas i ett upphävande av den borgerliga representationen genom den europeiska reaktionens krafter, eller i giljotinen för kungen och monarkin. Paris och Koblenz måste mäta sina krafter.
Men innan det kommer till krig och giljotiner beträder kommunen Paris scenen – stödd av de lägsta skikten av stadens tredje stånd – och kämpar med allt större djärvhet om makten med den nationella bourgeoisiens officiella representanter. Ett nytt dubbelvälde avtäcks därmed, vars första yttring man kan iaktta så tidigt som 1790, när stor- och mellanbourgeoisien ännu är fast förankrad i administrationen och i kommunerna. Hur anslående är inte bilden – och hur har den inte smutskastats! – av de plebejiska skiktens ansträngningar att lyfta sig själva ur sociala källarvalv och katakomber och ställa sig på den förbjudna arena där människor i peruker och silkesbyxor gör upp om nationens öde. Det tycktes som om själva den samhälleliga grundvalen, som den kultiverade bourgeoisien trampat under fötterna, väckts upp och kommit till liv. Människohuvuden sköt upp ovan den solida massan, beniga händer sträcktes till väders, skrovliga men modiga röster ropade! Paris’ stadsdelar, revolutionens bastarder, började leva ett eget liv. De kändes igen – det var omöjligt att inte känna igen dem! – och omformades till sektioner. Men ständigt bröt man legalitetens band och mottog en ström av färskt blod underifrån. Man öppnade sina led, trots den lag som gällde för dem som inga rättigheter hade, för de utblottade sansculotterna. På samma gång blev landsbygdssamhällena skådeplatserna för ett bondeuppror mot den borgerliga legalitet som försvarade det feodala egendomssystemet. Ur den andra nationen reser sig därmed en tredje.
Parissektionerna stod till en början i motsättning till kommunen, som ännu dominerades av den respektabla bourgeoisien. Genom den djärva resningen den 10 augusti 1792 vann sektionerna kontroll över kommunen. Från och med nu motsatte sig den revolutionära kommunen den lagstiftande församlingen och därmed konventet, vilket inte lyckats hålla jämna steg med revolutionens problem och tillväxt – det registrerade vad som tilldrog sig men gjorde inget – därför att det inte hade energin, djärvheten och samstämmigheten hos den nya klassen som dragit upp sig själv ur Pariskvarterens djup och funnit stöd i de mest efterblivna byarna. Liksom sektionerna vann kontroll över kommunen, vann kommunen, genom ett nytt uppror, kontrollen över konventet. Varje steg utmärktes av ett skarpt markerat dubbelvälde där båda sidor försökte upprätta en enda och stark regering – högern genom en defensiv kamp, vänstern genom en offensiv. Det som därför utmärker både revolutioner och kontrarevolutioner är att kravet på diktatur uppstår ur dubbelväldets outhärdliga motsättningar. Övergången från en av dess former till en annan sker genom inbördeskrig. Revolutionens stora faser, dvs. när makten överförs till nya klasser eller skikt, sammanfaller i denna process på inget vis med de representativa institutionernas successionsordning, vilka likt skuggor svansar efter revolutionens dynamik. I det långa loppet förenar sig förvisso sansculotternas revolutionära diktatur med konventets diktatur. Men med vilket konvent? Ett konvent som rensats från girondisterna, som igår styrde med hjälp av terrorn – ett konvent som inskränkts och anpassats till nya samhällskrafters herravälde. Därmed når den franska revolutionen via dubbelmaktens avsatser sin kulmen under loppet av fyra år. Efter den 9 thermidor börjar den – återigen längs dubbelmaktens avsatser – att tyna bort. Och återigen föregår inbördeskriget varje steg nedåt liksom den förut följt varje steg uppåt. Det nya samhället söker på detta sätt en ny jämvikt mellan krafterna.
Den ryska bourgeoisien, som kämpat och samarbetat med Rasputinbyråkratin, hade stärkt sin politiska ställning enormt under kriget. Genom att utnyttja tsarismens nederlag hade den via lands- och stadsföreningarna och de militärindustriella kommittéerna samlat en enastående makt i sina händer. Den kunde självständigt förfoga över enorma statsresurser och var till sitt väsen en parallell regering. Under kriget klagade tsarens ministrar över att furst Lvov försåg armén med förnödenheter, livnärde den, gav den läkemedel och till och med ordnade rakstugor åt soldaterna. ”Antingen måste vi sätta stopp för det här, eller lägga hela makten i hans händer”, sade minister Krivosjein 1915. Han anade aldrig att Lvov halvtannat år efteråt skulle motta ”hela makten” – men inte från tsaren, utan från Kerenskij, Tjcheidze och Suchanov. Men när han väl mottagit den inleddes dagen därpå ett nytt dubbelvälde: Vid sidan om gårdagens liberala halvregering – idag formellt legaliserad – uppstod en inofficiell men så mycket mer verklig regering ur de arbetande massorna i form av sovjeter. Från detta ögonblick började den ryska revolutionen att växa till en händelse av världshistorisk betydelse.
Vad är då det säregna med denna dubbelmakt som den framträdde i februarirevolutionen? Vad gäller det sjuttonde och adertonde århundradet var dubbelmakten i varje enskilt fall ett naturligt stadium i kampen som påtvingats deltagarna av tillfälliga styrkeförhållanden, där båda sidor strävade efter att ersätta dubbelmakten med sin egen makt. I 1917 års revolution kan vi se hur den officiella demokratin medvetet och avsiktligt skapar ett dubbelmaktssystem, där den med all möda manövrerar för att överföra makten i sina egna händer. Dubbelväldet tycks vid ett första påseende inte uppstå som ett resultat av klassernas kamp om makten, utan som ett resultat av att den ena makten frivilligt ”ger upp” makten till den andra. I den utsträckning som den ryska ”demokratin” sökte en utväg ur dubbelmaktsregimen, kunde den bara finna en i sitt eget avlägsnande från makten. Det är just detta vi har kallat februarirevolutionens paradox.
Man kan finna en viss analogi i 1848, i den tyska bourgeoisiens beteende i förhållande till monarkin. Men analogin är inte fullständig. Den tyska bourgeoisien gjorde verkligen ett uppriktigt försök att dela makten med monarkin på grundval av en överenskommelse. Men bourgeoisien hade varken hela makten i sina händer, eller överlät den på något vis helt och hållet till monarkin. ”Den preussiska bourgeoisien hade formellt makten, den tvivlade inte för ett ögonblick på att den gamla regeringens krafter oreserverat skulle ställa sig till dess förfogande och förvandla sig till anhängare av sin egen allsmäktighet.” (Marx och Engels).
Efter att i själva upprorets ögonblick ha tagit makten försökte den ryska demokratin av år 1917 inte bara att dela den med bourgeoisien, utan också att helt och hållet överlämna staten till bourgeoisien. Detta innebär, om ni tillåter, att det under det tjugonde århundradets första fjärdedel hade lyckats den officiella ryska demokratin att politiskt förfalla ännu fullständigare än det nittonde århundradets tyska liberala bourgeoisie. Och detta är helt i enlighet med historiens lagar, ty det är i huvudsak den omvända aspekten av proletariatets framväxt under samma sekel, det proletariat som nu efterträdde Cromwells hantverkare och Robespierres sansculotter.
Om man ser djupare var den provisoriska regeringens och exekutivkommitténs dubbla styre till sin karaktär en ren återspegling. Endast proletariatet kunde göra anspråk på den nya makten. Kompromissmakarna stödde sig misstroget på arbetarna och soldaterna och tvingades att fortsätta den dubbla bokföringen – av kungarna och profeterna. Den tvåfaldiga regeringen av liberaler och demokrater återspeglade bara bourgeoisiens och proletariatets ännu dolda dubbelvälde. När bolsjevikerna ersätter kompromissmakarna i sovjetens ledning – och detta händer inom några månader – då tränger detta dolda dubbelvälde upp till ytan och därmed börjar det dagas för oktoberrevolutionen. Fram till det ögonblicket lever revolutionen i en värld av politiska spegelbilder. Dubbelväldet, vars ljus brutits genom den socialistiska intelligentsians rationaliseringar, övergår från att vara ett stadium i klasskampen till att bli en reglerande princip. Det var just av denna anledning som den blev medelpunkten för alla teoretiska diskussioner. Allt kommer till användning: Det spegellika i februaris dubbelregering har givit oss större möjligheter att förstå de epoker i historien där samma fenomen framträder som en fullblodig händelse i en kamp mellan två regimer. Månens dunkla och återkastade ljus möjliggör viktiga slutsatser om solljuset.
Den grundläggande säregenheten i den ryska revolutionen ligger i det ryska proletariatets ojämförligt större mognad i jämförelse med städernas massor i de gamla revolutionerna. Detta ledde först till paradoxen med en halvt spöklik dubbelregering, och hindrade i efterhand den verkliga från att upplösas till bourgeoisiens förmån. Ty frågan var: Antingen kommer bourgeoisien i praktiken att behärska den gamla statsapparaten, ändra den en smula i enlighet med sina syften, varigenom sovjeterna skulle reduceras till intet, eller så kommer sovjeterna att bilda grundvalen för en ny stat och likvidera inte bara den gamla regeringsapparaten, utan också herraväldet för de klasser den tjänat. Mensjevikerna och socialistrevolutionärerna tog sikte på den första lösningen, bolsjevikerna på den andra. De förtryckta klasserna, vilket Marat lade märke till, som i gångna tider varken hade kunskap, skicklighet eller ledare att fullfölja vad de påbörjat, var i det tjugonde århundradets ryska revolution beväpnade med alla dessa tre vapen. Bolsjevikerna var segerrika.
Ett år efter deras seger upprepades samma situation i Tyskland med andra styrkeförhållanden. Socialdemokratin hade ställt in sig på upprättandet av en bourgeoisiens demokratiska regering och likviderandet av sovjeterna. Luxemburg och Liebknecht siktade mot sovjeternas diktatur. Socialdemokraterna vann. Hilferding och Kautsky i Tyskland och Max Adler i Österrike, föreslog att man skulle ”kombinera” demokrati med sovjetsystemet och inkludera arbetarnas sovjeter i konstitutionen. Detta skulle ha inneburit att göra det potentiella eller öppna inbördeskriget till en beståndsdel i statsstyret. Det är svårt att föreställa sig ett märkligare utopia. Dess enda rättfärdigande på tysk jord är kanske en gammal tradition: 1848 års Würtembergdemokrater ville ha en republik med en hertig i spetsen.
Motsäger det här fenomenet med dubbelmakt – som man inte insett vidden av ännu – den marxistiska teorin om staten, som betraktar regeringen som den härskande klassens exekutivkommitté. Det är som att fråga: Motsäger prisernas upp- och nedgångar under påverkan av tillgång och efterfrågan arbetsvärdeläran? Motsäger en kvinnas självuppoffrande beskydd av sin avkomma teorin om kampen för tillvaron? Nej, i dessa fenomen har vi en mer komplicerad kombination av samma lagar. Om staten är en organisation för klassvälde, och en revolution är störtandet av den härskande klassen, då måste nödvändigtvis överförandet av makten från den ena klassen till den andra skapa motsägelsefulla tillstånd inom staten, och först av allt i dubbelmaktens form. Förhållandet mellan klasskrafterna är inte en matematisk kvantitet som tillåter ett överslag a priori. När den gamla regimen slungats ur ett jämviktstillstånd kan ett nytt styrkeförhållande bara etableras som resultat av ett avgörande genom strid.
Det kan tyckas som om denna teoretiska undersökning lett oss bort från 1917 års händelser. I verkligheten leder den rätt in i deras kärna. Det var just kring detta problem med dubbelmakt som partiernas och klassernas dramatiska kamp rörde sig. Bara från teorins höjd är det möjligt att fullständigt observera och förstå den på rätt sätt.