Ur Fjärde Internationalen 4/1973
Kapitlet om dubbelmakten skrevs för drygt fyrtio år sedan. Trotskij använder sig där framför allt av revolutionerna 1791, 1848 och 1917 för att ge konkreta exempel på sina teser. Men mycket har hänt sedan dess och vetenskapliga teorier och begrepp måste ständigt jämföras med verkligheten för en kontroll att de fortfarande är användbara. Har vi i dag någon glädje av begreppet dubbelmakt? Är det användbart för att förstå de stora händelserna i världspolitiken? Låt oss undersöka två aktuella exempel och se vad vi kommer fram till.
”Dubbelmakten är inte konstitutionellt, utan ett revolutionärt faktum. Den sociala jämvikten här förstörts och redan splittrat den statliga överbyggnaden. Det betyder att förintandet av den sociala jämvikten redan splittrat statens överbyggnad. Det uppstår där de antagonistiska klasserna var för sig redan förlitar sig på i grunden oförenliga regeringsorganisationer – den ena utlevad, den andra i vardande – som törnar emot varandra vid varje steg inom regerandets sfär.” (L.T.)
De två regimerna i södra Vietnam representerar olika klasser — Thieujuntan borgarklassen, PRR/FNL arbetarna och fattigbönderna. Detta påstående betvivlas väl knappast av någon. Men frågan måste ställas: Är dessa båda läger fientliga på ett sådant sätt att de ej går att försona i ett nationellt försoningsråd? I de flesta länder i världen lever ju dessa tre klasser någorlunda fredligt tillsammans.
Frågan kan verka akademisk med tanke på de senaste decenniernas utveckling i södra Vietnam, men den måste ändå besvaras. Ty hur många var det inte som efter januariavtalets undertecknande trodde att det skulle bli fred? USA lämnade landet och kvar i landet fanns i huvudsak bara vietnameser (en sanning med modifikation, det vet vi). Och de skulle nog klara av att leva i fred om de bara fick sköta sig själva.
I verkligheten har det inte skapats något nationellt försoningsråd, striderna har fortsatt och den senaste tiden trappats upp kraftigt. Varför? lo, de båda makterna vilar på i grunden oförenliga styrelseformer.
Juntans militärdiktatur, där USA-ambassadören, Thieu, heroinsmugglarbossarna, svartabörshajarna och oljebolagscheferna i slutna rum beslutar om vad som skall göras, går inte att förena med de befriade områdenas byråd och den revolutionära regeringens folkligt demokratiska struktur. Storgods och imperialistägda plantager går inte att förena med jordreformer och kollektivisering. En ekonomi som baserar sig på de stora internationella kapitalistföretagen på beroende av amerikansk ”hjälp”, på svartabörshandel och heroinsmuggling går inte att förena med en planerad, kollektivistisk ekonomi för att bygga upp landet. En armé söm utrustats, finansierats och utbildats av den amerikanska imperialismen och som slagits för dess sak går inte att förena med en arme som i decennier slagits mot den. För att jämvikt ska kunna nås måste endera av dessa klasser, styresformer, ekonomier och arméer tvinga sin egen lösning på den andra.
” Den högsta maktens splittring förebådar inget annat än ett inbördeskrig. Men innan de konkurrerande klasserna och partierna går till denna ytterlighet – särskilt om de fruktar att en tredje kraft ska blanda sig i – kan de för en tämligen lång tid framåt tvingas stå ut med och till och med ge sitt bifall till ett dubbelmaktssystem. Men ändå kommer detta system oundvikligen att explodera.” (L.T.)
Dubbelmakten i Vietnam är, inte en nationell angelägenhet. Den är ett uttryck för motsättningen mellan den internationella kapitalist-klassens intressen å ena sidan och den internationella arbetarklassens och alla förtrycktas intressen å andra sidan. Parisavtalet är ett uttryck för detta beroende. Självklart är det i första hand resultatet av militära och politiska styrkeförhållanden i Vietnam, men även den internationella (mest betydelsefull var kanske den amerikanska) opinionen tvingade USA till reträtt i Indokina. Thieuregimen försvagades därigenom. Men det internationella stödet var inte tillräckligt kraftigt för att möjliggöra FNLs och PRRs definitiva seger. Framför allt var det militära och politiska stödet från Sovjet och Kina otillräckligt. Den egyptiska bourgeoisin förleddes med modernare sovjetiska vapen än de vietnamesiska kämparna, Nixon mottogs med pompa och ståt i Peking och Moskva under samma tid som det amerikanska flygvapnet trappade upp sina bombräder. De båda makterna tvingades stå ut med Parisavtalet. Men den senaste tidens händelser visar att explosionen inte är långt borta.
Teorin om dubbelmakten kan alltså hjälpa oss att försåt vad som sker och skett i södra Vietnam. Och den kan hjälpa oss att förstå att kampen inte är slut och att vår solidaritet kommer att ställas på prov på nytt.
Det karaktäristiska för linjen om ”den fredliga och parlamentariska övergången till socialismen”, är att den inte förstår nödvändigheten av att utveckla dubbelmaktsorgan i ett lägen av kraftigt intensifierad klasskamp. Och hur skulle den det — den förnekar ju behovet av en revolutionär omvälvning för att bryta kapitalisternas klassherravälde.
Men vår tes är den att den politiska situationen i Chile, och framför allt då från oktober -72, tvingade fram en dubbelmaktssituation, om än i mycket ofullständig form. Och detta trots att stora delar av den chilenska arbetarklassen och framför allt dess ledning hade illusioner om ”den fredliga vägen”.
De båda huvudklasserna i Chile befann sig under denna period i ett outhärdligt läge. Ekonomiskt kaos rådde, kapitalisterna vägrade investera och producera därför att profiterna inte kunde garanteras, arbetarna drabbades av en våldsam inflation och en varubrist orsakad av detta. Chile hade en kapitalistisk ekonomi som inte tillät kapitalismen att fungera och arbetare som ville arbeta och producera men inte hade tillgång till produktionsmedlen. Kapitalisterna strejkade medan arbetarna tog över fabrikerna och försökte hålla produktionen i gång. Den ekonomiska basen för en dubbelmaktssituation existerade verkligen. Men hur var läget för klassernas ”alternativa styrelseformer”?
Borgarklassens stat var i stort sett intakt. Allendes makttillträde innebar visserligen att regeringsadministrationen, parlamentet och i viss mån delar av krigsmakten förvirrades och splittrades i olika läger. Allendes valseger kan i denna mening under en period sägas ha försvagat borgarna och stärkt arbetarklassens positioner. Men allteftersom tiden led och den ekonomiska situationen förvärrades så slöt sig leden igen. Regeringen isolerades, vissa ”progressiva” militärer avgick etc. Och andra militärer fick i uppdrag att förbereda en kupp.
Som ett svar mot borgarnas ekonomiska attacker utvecklade arbetarklassen ekonomiska försvarsorganisationer. Men de normala kapitalistiska lagarna var satta ur spel och det räckte inte med fackföreningar för att föra denna kamp. Arbetarna måste ta på sig en mängd uppgifter som kapitalister normalt sköter, organisera produktion och distribution, samt vissa uppgifter som statsapparaten normalt handhar, skolutbildning och sjukvård. Cordones industriales, Comandos comunales, utvecklades som organ för att lösa dessa uppgifter. De blev i realiteten maktorgan, proletära maktorgan, fr a under veckorna och dagarna före kuppen då de organiserade en beväpning och utvecklade kontakter sinsemellan.
De kunde ha utvecklats till kraftfulla dubbelmaktsorgan, och då inte främst av defensiv utan av offensiv karaktär.
Varför skedde då inte detta? Svaret ligger i avsaknaden av ett revolutionärt parti som kunnat ta ifrån reformisterna i UP ledningen över arbetarklassen, avsaknaden av en självständig pol utanför folkfrontsregeringen. Allendes regim behöll arbetarnas förtroende och kunde därigenom bromsa massrörelsen. Den regim som vid sitt tillträde förvirrat borgarna, förvirrade nu arbetarna och splittrade dem inför kontrarevolutionen. Regeringen blev den borgerliga statens gisslan. Allende och kommunistpartiet motarbetade utvecklingen av cordones till verkliga maktorgan, de tillät att armén avväpnade arbetarna. Allende godkände t o m att de matroser som i den misslyckade kuppen 29 juni vägrat lyda kuppmakarnas order senare straffades av officerarna för ordervägran! Reformisterna riktade blickarna mot presidentpalatset, inte mot arbetarnas framväxande dubbelmaktsorgan.
Som så många gånger tidigare i historien kunde därför borgarklassen lösa den framväxande dubbelmaktssituationen till sin egen fördel. Ty till skillnad från ”arbetarledarna” förstod de kapitalistiska ledarna situationens allvar. De kunde välja rätt tillfälle för att handla.
Red.