Ur Fjärde Internationalen 3-1973
IB-affären har kastat nytt ljus över den svenska statsapparatens utveckling. Med hjälp av en luddigt formulerad lagparagraf har en åklagare, Carl-Axel Robért, kunnat arrestera journalisterna Jan Guillou och Peter Bratt, föranstalta om husundersökning och t.o.m. gå in på en tidningsredaktion och beslagta allt material, inklusive bildarkivet. Och allt detta med motiveringen att Bratt-Guillou genom att avslöja IB indirekt gått främmande makt till handa och försvagat det svenska försvaret. Ibland får man höra att IB-affären är en parallell till Spiegel-affären i Tyskland, eller till Pentagon-affären och Watergate-historien i USA. Inte alls. IB-affären är i vissa avseenden värre än någon av dessa skandaler. Den amerikanska statsmakten gick aldrig in på New York Times redaktion och beslagtog hela arkivet. Det är bara i Sverige något sådant hittills kunnat hända.
Hur skall man förklara IB-affären? Är den ett verk av en ovanligt klumpig och korkad åklagare? Vi tror inte det räcker som förklaring. IB-affären är inte något isolerat. Vi måste placera in den i ett större sammanhang för att vi skall förstå dess verkliga betydelse.
Låt oss börja med att undersöka den borgerliga statsapparatens struktur. Den svenska staten bygger, liksom alla kapitalistiska statsapparater, på maktfördelningsprincipen. Det innebär att den ekonomiska och politiska makten skiljs åt. Ekonomin, samhällets grundläggande makt, läggs i händerna på enskilda kapitalister som får fatta självständiga beslut utan kontroll och insyn. Statens makt är begränsad till den politiska nivån. Men också den politiska makten är indelad i olika sfärer. I den borgerlige ideologen Montesqieus anda brukar man tala om tre sfärer för maktens fördelning: lagstiftande, verkställande och dömande makt. Förhållandet mellan dessa tre maktsfärer regleras efter bestämda principer, ofta fastslagna i en grundlag. Den lagstiftande makten bestämmer lagarnas utformning, och dessa beslut handläggs sedan av de två andra makterna. Den lagstiftande makten kan inte direkt ingripa i denna handläggningen. De tre sfärerna blir relativt oberoende av varandra.
Hur utses dessa tre maktsfärer? Detta kan skifta i olika kapitalistiska länder, beroende på konkreta styrkeförhållanden mellan klasserna och olika politiska traditioner. Men man kan säga att i allmänhet är det endast en av dem, den lagstiftande makten, som utses genom allmänna val. . Parlamentet stiftar lagarna och denna institution väljs om med jämna mellanrum. Den verkställande makten, främst regeringen, väljs ofta indirekt, genom parlamentet och bygger då på den parlamentariska majoriteten. Den tredje sfären däremot, den dömande makten, står helt utanför den borgerliga demokratins ramar. Den väljs inte, vare sig direkt eller indirekt. Den tillsätts. Det enda undantaget från denna regel är USA, som har en unik tradition. Det är det enda land i den kapitalistiska världen där domare, åklagare, polischefer etc. utses genom allmänna val.
Det är också ett av de få länder där den lagstiftande och verkställande makten utses genom direkta val var för sig. (Det är detta som förklarar varför man samtidigt kan ha en demokratisk kongress och en republikansk president.)
Hur ser då maktfördelningen ut i Sverige? Är vi i detta avseende ”världens största demokrati”? Inte alls. I inget annat kapitalistiskt land har den dömande makten en så stor självständighet som här. I inget annat land har ämbetsmännen så stora befogenheter och rättigheter som i Sverige. En svensk ämbetsman har en unik ”anställningstrygghet” – han kan nästan göra vad som helst utan att avsättas. Denna unika självständighet för den dömande makten är en rest från det förkapitalistiska samhället i Sverige, ett samhälle där statsmakten hade en kraftig ställning. Den svenska borgarklassen genomförde aldrig en revolutionär omdaning av statsapparaten. Den kompromissade med den gamla adeln och ämbetsmannaskikten (vilka var samma sak, eftersom adelsmännen hade privilegier på ämbetsmannatjänsterna). Den dömande makten förblev en självständig enhet med stora privilegier. Dess självständighet garanterades i grundlagen. Likt alla självständiga enheter skapade den sig ett eget kulturmönster. Den fick en egen ideologi (boströmianismen). Ja, t.o.m. ett eget språk, som är närmast ogenomträngligt för vanliga svenska medborgare (kanslisvenskan), ett språk som är lika svårt att förstå för en utomstående som skinnarspråket eller förbrytarmålet.
Dessa privilegier och detta kulturmönster har skapat en fast sammanhållning inom det svenska ämbetsmannaskiktet. Dess kåranda är allmänt känd och allmänt fruktad. Alla dess göranden och låtande betraktas som interna hemligheter. Att avslöja dem är detsamma som att angripa en grundpelare i statens byggnad, detsamma som att avslöja rikets hemligheter. Avslöjaren straffas obönhörligen –det må sedan gälla avslöjande om konungens homosexualitet eller Sveriges samarbete med västmakterna.
Under årens lopp har det skett otaliga övergrepp från den dömande maktens sida – tusentals svenskar skulle kunnat vittna om polismisshandel, korruption, eller om vardagliga små övergrepp vid ämbetets diskar. Maktmissbruket tar sig många uttryck. Låt oss bara ta ett exempel. År 1887 avslöjade Axel Danielsson att fångdirektören i Malmö, en viss Pontus Lagerberg, utnyttjade sin ställning på ett lagvidrigt sätt. Han hade låtit sina fångar tillverka säckar – och därefter stoppat förtjänsten i egen ficka. På detta sätt hade han lurat till sig nära 5.000 kronor – inte små summor vid den tiden. Skandalen var så uppenbar att myndigheterna måste ingripa. Pontus Lagerberg fick sitt straff –sex månaders suspension från tjänsten. ( Som jämförelse kan nämnas att en dräng samma år i Malmö dömdes till tio års fängelse för att ha stulit 50 öre). Men inte nog med det. Mot det milda straffet för fångdirektören, kan man också ställa det öde som drabbade avslöjaren, Axel Danielsson.
Han fick inga rosor för sin samhällskritik – han dömdes till till ett års fängelse. Då sam nu är det förbjudet att avslöja statshemligheter. Man får inte avslöja att svenska statstjänstemän stjäl och gör inbrott.
Det går en rak linje från Pontus Lagerberg i Malmö (eller Pontus Lurifax som Axel Danielsson kallade honom) till Carl-Axel Robért i Stockholm.
Men den dömande maktens självständighet är inte absolut, endast relativ. Den begränsas av olika faktorer, och vi kan inte avgöra graden av självständighet utan att undersöka hur dessa begränsningar i praktiken fungerar.
I Sverige finns det – eller fanns det – två former av kontroll av den dömande och verkställande makten. Den ena är de olika ombudsmännen (JO, MO etc.) som har att undersöka klagomål från undersåtarna mot myndigheterna. Den andra är det som ibland kallas för ”den tredje statsmakten”, dvs tidningarna. Enligt borgerlig ideologi är tidningarnas uppgift att kontrollera överheten och påtala missförhållanden. I Sverige har tidningarna t.o.m. ett fullständigt anonymitetsskydd. Vem som helst skall kunna gå till en tidning och be dem skriva om ett missförhållande i landet. Det är absolut förbjudet i lag för myndigheter att efterspana källan till uppgifterna. Uppgiftslämnaren skall vara skyddad. Inget skall kunna hända honom. Tidnings redaktionen skall vara en skyddad plats, ungefär som kyrkan var helig i det medeltida samhället och universiteten var autonoma under renässansen.
Båda dessa kontrollinstitutioner har avslöjats. I våras inträffade den s.k. menedsrättegången i
Dessa var de främsta hindren för den dömande maktens expansion. När de slutgiltigt raserats finns inte ens tillstymmelse till demokratisk kontroll om än urholkad. Kammen växer nu på ämbetsmännen. Deras manöverutrymme har ökats kraftigt. De utgör idag den handlingskraftiga och initiativrika delen av den svenska statsapparaten, inte minst när den parlamentariska situationen låst de politiska institutionerna. Den politiska krisen ökar denna process kraftigt. Den kommer att accelerera ännu mer när den politiska krisen följs av en kraftig ekonomisk och social kris. I det läget kommer den borgerliga demokratin att skrumpna ihop. Det blir den dömande och verkställande makten som tar på sig uppgiften att lösa kapitalismens kris. IB-affären är endast en del av en allmän process, som vi från RMF tidigare pekat på: att den lagstiftande makten får allt mindre betydelse: att alla verkliga politiska beslut redan fattas inom den verkställande och dömande maktens sfärer och sedan endast föreläggs parlamentet för underskrift. Parlamentet blir en namnstämpel blott och bart. Riksdagen blir till slut en blindtarm, ett organ som formellt finns kvar men inte längre fyller någon funktion. Den dömande och verkställande makten förbereder idag en strukturell omvandling av statsapparaten för att anpassa den till senkapitalismens behov, till den allt svårare kapitalistiska krisen. Den borgerliga demokratin försvinner och lämnar plats för den starka staten.
Denna process är allmäneuropeisk. Vi kan möta exakt samma drag i alla utvecklade kapitalistiska stater. Mönstret är exakt det samma i Italien, i Frankrike, i Tyskland, i England och i Sverige. Endast tempot är olika, beroende på styrkeförhållandena, mellan klasserna och mellan olika fraktioner inom den härskande klassen.
I Sverige har denna utveckling mot den starka staten accelererat mycket kraftig under det senaste året. I två politiska processer (menedsmålet och IB-affären) har vi sett vilka handlingsmöjligheter som den dömande och verkställande makten nu har.
Men dessa nya handlingsmöjligheter har inte ramlat ner från himlen. De har förberetts genom en serie nya lagar som antagits under det senaste året. Dessa lagar har en klar och tydlig tendens: de stärker ytterligare statens verkställande och dömande makt –särskilt dess repressiva (förtryckande) organ, dvs polisen och militären. Därmed har övergrepp från, den dömande makten sanktionerats. Denna sanktion har främst skett genom den verkställande makten dvs regeringen och dess olika utskott och kommittéer. Låt oss nu se vad dessa nya lagar konkret säger.
Det är främst tre lagar som drar till sig intresset - tjänstepliktslagen från 1971, terroristlagen och den nya grundlagen.
Lag om förnyad giltighet av vissa kollektivavtal, vanligen kallad tjänstepliktslagen, stadgar att vid en strejk utlyst enligt vedertagna ”spelregler” kan regeringen förordna att det utgångna kollektivavtalet skall få förnyad giltighet för ytterligare sex veckor. Förutsättningen är att strejken ”hotar väsentliga medborgarintressen”. Och vilken stor strejk gör inte det, när regeringen står för bedömningen?
Det är en finurlig lag, och man kan inte vifta bort den genom att hänvisa till att den var kortfristig. Den upphäver den lilla rest av strejkrätt, som kollektivavtalslagen 1928 lämnade kvar. Enligt kollektivavtalslagen är en strejk olaglig, om den genomförs under gällande avtalsperiod. Och om regeringen finner att en strejk ”hotar väsentliga medborgarintressen” kan den alltså göra strejken olaglig genom att förlänga det tidigare avtalet. Det var ju så regeringen gjorde med den strejk som närmast föranledde lagen, nämligen SACO-strejken 1971.
Det är intressant att studera socialdemokratins mer principiella motiveringar för tjänstepliktslagen. Den dåvarande ordföranden i Träindustriarbetarförbundet, Yngve Persson, stod för det viktigaste inlägget i riksdagsdebatten. (64 riksdagsledamöter, alla (s), antecknade i riksdagsprotokollet att de instämde i Perssons anförande): ”Jag tror
Göteborg, främst mot medlemmar i KFml(r). Ett konkret säger. av de mest makabra inslagen i denna Makabra rättegång var att åklagaren lät arrestera en kvinna därför att hon JO-anmält en polis. Det var en dödsstöt åt JO-institutionen, redan tidigare kraftigt undergrävd genom den lojalitet JO alltid visat mot sina ämbetsbröder. Illusionerna om pressens integritet, har också krossats. De undergrävdes genom att pressen ålade sig självdisciplin i IB-affären och tystade ner hela historien. De undergrävdes också när Expressen tystade ner den smutsiga affären efter ett personligt besök från överbefälhavaren. De krossades slutgiltigt genom polisens intrång på FIB/Kulturfronts redaktion att vi skall vara överens om att ta bort fjällen och skygglapparna och se saken så: det moderna samhället är så pass invecklat och ömtåligt att vi måste ha ett nytänkande, en ny politik, där staten går in betydligt aktivare än hittills.” Och vidare:
”Vi är alla överens om, vill jag hoppas, att det i vår demokratiska stat är samhället-staten som är överhögheten över allt, att det således är en hög demokratisk princip att samhället förbehåller sig rätten att till syvende och sidst avgöra alla vitala samhällsfrågor... Enligt min uppfattning har arbetsmarknadens parter i vår demokrati fått i uppdrag att sköta en arbetsuppgift. Den uppgiften låter vi parterna behålla så länge de sköter den något så när tillfredsställande.”
Ett mer långtgående försvar för den starka staten är det svårt att tänka sig.
”Utlänning, som ankommer till riket, skall avvisas, om det finns grundad anledning anta, att han tillhör eller verkar för politisk organisation eller grupp som kan befaras här i riket använda våld, hot eller tvång som medel i sin verksamhet.
Rikspolisstyrelsen upprättar förteckning över utlänningar som enligt vad i första stycket sägs skall avvisas. Närmare föreskrifter om förteckning meddelas av Konungen.”
Så lyder första paragrafen i den ”Lag om särskilda åtgärder till förebyggande av vissa våldsdåd med internationell bakgrund” som trädde i kraft första maj (! ) 1973. Läs det en gång till: ”... anledning anta ... kan befaras ...”. Detta är en gummiparagraf, som kan användas tämligen godtyckligt av den verkställande myndigheten, dvs polisen. I Dagens Nyheter den 12 november 1973 redovisas en dialog mellan passpolisen på Arlanda och Gunnel Mogård, chef för Invandrarbyrån i Uppsala:
” – En arab från Syrien landar på Arlanda inom kort. Jag vill att han skall få anstånd med avvisningen, eftersom han är politisk flykting.
– Snälla Mogård, han är ju arab, araber skall inte in i landet!
– Varför?
– Vi har en terroristlag i Sverige.
– Men den skall väl inte tillämpas på alla araber?
– Terroristlagen är ju tänjbar!”
Visserligen har regeringen upprättat en lista över organisationer, som ”kan befaras” vara terrorister (f.n. Svarta September och Ustasja). Men det är inget som hindrar att listan utökas till att gälla även revolutionära organisationer, t.ex. Fjärde Internationalen (många medlemmar i Internationalen, bla. Ernest Mandel, har redan sin internationella rörelsefrihet kraftigt beskuren). För det andra är det den verkställande myndigheten, i detta fall polisen, som självständigt tolkar lagen. Exemplet ovan visar att lagen är ”tänjbar” och att den lämnar polisen stort manöverutrymme.
Lagen ger också polisen praktiskt taget obegränsade möjligheter att övervaka sådana utlänningar, som inte kan utvisas på grund av att de är politiska flyktingar. I den rapport som låg till grund för terroristlagen, sägs: ”När det gäller utlänningar, som kan antas tillhöra kategorin presumtiva terrorister är det självfallet angeläget att effektiva åtgärder vidtas i syfte att förebygga att de under sin vistelse här deltar L eller medverkar till politiska våldsdåd. Det blir här en fråga om att ge po sen de befogenheter och resurser som är nödvändiga för att dessa människors förehavanden skall kunna övervakas och kontrolleras, så att planerade våldsdåd eller andra terroraktioner kan avslöjas på ett tidigt stadium. De möjligheter att ingripa med sådana spaningsmetoder som husrannsakan, kroppsvisitation, telefonavlyssning eller brevkontroll som polis och åklagarmyndigheter har med nu gällande lagstiftning är enligt kommissionens mening otillräckliga. Detta beror främst på att åtgärder av detta slag kan komma till användning /med då gällande lag – vår anm./ endast under förutsättning att det i det konkreta fallet förelåg skälig misstanke om brott.” (Ju 72:35, s. 80
Detta är märkliga tankegångar. ”Husrannsakan, kroppsvisitation, telefonavlyssning eller brevkontroll” skall alltså kunna användas mot ”presumptiva terrorister” utan att de misstänks för brott! Observera också det vaga språket. En ”presumptiv terrorist” var ju en person, om vilken det fanns ”grundad anledning anta” att han tillhörde en organisation som ”kan befaras här i riket använda våld”. En person, som kan ”antas tillhöra kategorin presumtiva terrorister” är alltså en person om vilken det ”kan antas, att det finns grundad anledning anta, att han tillhör en organisation som kan befaras här i riket använda våld”! Vem är inte presumtiv terrorist i polisens ögon?
I det nya förslag till grundlag, som riksdagen antagit en gång och som kommer att slutgiltigt godkännas våren 1974, finns mycket märkliga tankegångar. Den mest omdebatterade paragrafen är 7 kapitlet, 2§.
”Om ej annat stadgas i lag, skall svensk medborgare ha frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela uppgifter och framföra åsikter, rätt att inhämta och mottaga uppgifter och upplysningar, frihet att anordna och att deltaga i möten, rätt att ensam eller i grupp framföra krav och åsikter på allmän plats, frihet att sammansluta sig med andra enskilda till förening, frihet att sammansluta sig med andra enskilda till trossamfund och att utöva sin religion, samt frihet att röra sig inom riket och att lämna riket ... Om ej annat stadgas i lag, skall svensk medborgare skyddas mot att myndigheterna tvingar honom att tillhöra förening eller trossamfund eller att ge sina åsikter till känna, eller utsätter honom för kroppsvisitation eller annat påtvingat kroppsligt ingrepp, för husrannsakan i bostaden, för intrång i i hans brev-, post- eller teleförbindelser eller för hemlig avlyssning.” (SOU 1972:15, s. 23)
Man skulle precis lika gärna kunna sätta in ett ”icke” i meningen utan att den ändrar innebörd. Den blir bara tydligare: ”Om så stadgas i lag, skall svensk medborgare icke ha rätt att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela uppgifter och Framföra åsikter” etc. etc.
Det förekom stark kritik i våras mot att de demokratiska fri- och rättigheterna inte infördes i grundlagen. Regeringens viktigaste (offentliga) argument mot ”rättighetskatalogen” var att dessa inte var skyddade i den nu gällande grundlagen (vilket i och för sig är sant), och att det var svårt av tekniska skäl – det krävdes i så fall särskilda domstolar. Men det viktigaste skälet nämndes inte offentligt. Det frans istället redovisat i direktiven till grundlagsberedningen, som skrevs av dåvarande justitieministern Herman Kling:
”Eftersom samhället är underkastat ständiga och ofta snabba förändringar, säger det sig självt, att en rättighetskatalog i detta rättstekniska utförande skulle till avsevärt men för samhället i hög grad reducera möjligheterna att i tid anpassa rättsordningen efter vad ändrade samhällsförhållanden kräver.” (SOU 1972:15, s. 72)
Detta är nästan klartext: ”samhällsutvecklingen” kan ”kräva” att de demokratiska rättigheterna sätts ur spel. Det är alltså en medveten beredskapsåtgärd när man inte vill grundlagsskydda de demokratiska fri- och rättigheterna. Ty för att ändra en grundlag krävs två riksdagsbeslut med nyval av riksdagen emellan. Men för att genomföra en vanlig lagändring räcker det med enkelt riksdagsbeslut. En grundlagsändring tar alltså för lång tid enligt regeringens bedömning. Man vill kunna avskaffa den borgerliga demokratin genom snabba beslut.
Dessa tre lagar innebär en förstärkning av borgarklassens juridiska arsenal. Men det vore fel att idealisera de gamla förhållandena. Redan tidigare har den verkställande och dömande myndigheten haft stora möjligheter att handla. Om man inte gjort det, beror det enbart på att man inte behövt använda tidigare lagar, att det objektiva behovet av repression inte förelegat. Låt oss titta närmare på tre ”gamla” lagparagrafer, som kan bli högst aktuella i framtiden.
Vi börjar med spioneriparagrafen som redan börjat tillgripas. ”Den som, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda, obehörigen anskaffar, befordrar, lämnar eller eljest röjer uppgift rörande försvarsverk, vapen, förråd, import, export eller förhållande i övrigt, vars uppenbarande för främmande makt kan medföra men för rikets försvar eller för folkförsörjningen vid krig eller av krig föranledda utomordentliga förhållanden eller eljest för rikets säkerhet, dömes, vare sig uppgiften är riktig eller ej, för spioneri till fängelse i högst sex år. Detsamma skall gälla, om någon med uppsåt som nu sagts, obehörigen framställer eller tager befattning med skrift, teckning eller annat föremål som innefattar sådan uppgift.”
Denna paragraf används nu mot Peter Bratt och Jan Guillou, som i Folket i Bild/Kulturfront avslöjat den svenska säkerhets- och underrättelsetjänsten. Läser man bara själva spioneriparagrafen är det obegripligt hur detta varit möjligt. Men om vi läser kommentarerna till brottsbalken, klarnar bilden.
”Härutöver krävs, som förut nämnts, uppsåt att gå främmande makt tillhanda. Något syfte att nå denna effekt fordras icke ... Som spion kan alltså även den dömas, som väl ej åsyftar att gå främmande makt tillhanda men inser att hans gärning nödvändigtvis måste få detta till följd eller ock inser att den medför risk för en sådan effekt ... Exempel härpå erbjuder fall, där gärningsmannens syfte är att främja viss organisations verksamhet... Uppsåtet behöver icke vara förenat med önskan att gynna främmande makt.” (Kommentarer till Brottsbalken, del II, s. 326)
Kommentarerna stödjer sig på det tänjbara begreppet ”indirekt uppsåt”.
Man säger från regeringens sida att Bratt/Guillous uppgifter är osanna, ”hämtade från indianböcker”. Men skulle de då inte frias från åtalet? Ingalunda: ”Det behöver nämligen i mål om spioneri icke bevisas, att uppgiften var riktig, eller att den ehuru oriktig ändock var farlig.” (KBr II, sid. 323).
Var och en som yttrar sig om sekretessbelagda förhållanden kan sålunda dömas efter spioneriparagrafen. Men även denna vittomfattande paragraf har ett undantag: ”Befattning med uppgifter angående kommersiella förhållanden kan vidare vara lovlig därför att den ingår såsom ett led i en legitim affärsverksamhet”. (KBr II, s. 325). Ty som vanligt står ”legitim affärsverksamhet” över lagen i ett kapitalistiskt samhälle.
En annan gummiparagraf finner man i Brottsbalken, kap. 1.8, 4§: ”Om någon bildar eller deltager i sammanslutning, som måste anses vara avsedd att utgöra eller med hänsyn till sin beskaffenhet och det ändamål för vilken den är bildad lätt kan utvecklas till ett sådant maktmedel som militär grupp eller polisstyrka och som icke med vederbörligt tillstånd förstärker försvaret eller ordningsmakten, eller ock för sådan sammanslutning tager befattning med vapen, ammunition eller annan dylik utrustning, upplåter lokal eller mark för dess verksamhet eller understödjer den med penningar eller på annat sätt, dömes för olovlig kårverksamhet till böter eller fängelse i två år”.
I Kommentaren följer närmare preciseringar:
”Det är icke ... erforderligt att sammanslutningen har en sådan styrka eller i övrigt sådana egenskaper att den är ägnad att användas som ett maktmedel av angivet slag ... Om avsikten med kårverksamheten fordras ... icke direkt bevisning, genom erkännande eL dyl., utan det är tillräckligt att den måste anses framgå av omständigheterna ... En blott tillfällig folksamling hör icke hit ... Något krav på att den brottsliga sammanslutningen skall vara väpnad har icke uppställts.” (KBr II, s. 297-8).
Observera hur allmän denna paragraf är. Läs den en gång till och träng igenom det byråkratiska språket. En strejkvakt, en ordningsvakt vid en demonstration eller vid ett politiskt möte, är lovliga offer för denna paragraf. Men även denna paragraf har sina undantag: ”Att anställa beväpnade nattvakter för att skydda sin egendom skall således alltjämt vara tillåtet.” (KBr II, s. 298). Som vanligt står egendomen över lagen.
Denna paragraf infördes 1934, och riktades då främst mot fascistiska grupper. Men idag samarbetar de ny-fascistiska organisationerna med polisen, t.ex. i Frankrike och Italien. Idag finns ingen betydelsefull fascistisk organisation i Sverige, men det finns inget som hindrar att en framtida fascistisk organisation bildar en väpnad kår, som samarbetar med polisen. Detta vore fullt lagligt, eftersom den ”förstärker försvaret eller ordningsmakten”. Eller som man säger i Kommentaren till Brottsbalken: ”Nya lagen /dvs. Brottsbalken 1964/ vill nämligen lika litet som 1934 års lag lägga hinder i vägen för lojal verksamhet.” Ingenting hindrar således borgerliga grupper att bilda ”medborgargarden”.
Brottsbalkens kapitel 16 innehåller lagstiftning kring frågor som brott mot griftefrid, otillåtet förfarande med pornografisk bild, dobbleri, fylleri m.m. Men den första paragrafen är allvarligare: ”Stör folksamling allmän ordning genom att ådagalägga uppsåt att med förenat våld sätta sig upp mot myndighet eller eljest framtvinga eller hindra viss åtgärd och skingrar den sig ej på myndighets befallning, dömes för upplopp, anstiftare och anförare till fängelse i högst fyra år och annan deltagare i folksamlingens förehavanden till böter eller fängelse i högst två år.”
Vem är då ”deltagare” i upplopp? Kommentaren ger besked: ”Även den som är tillstädes blott av nyfikenhet eller tillfällighet kan fällas till ansvar ...” (KBr II, s. 186)
Men vad är då ”upplopp”? ”Det torde från samhällets synpunkt icke finnas tillräckliga skäl att göra skillnad mellan t.ex. det fallet, att vid en hyreskonflikt en folkmassa ådagalägger uppsåt att hindra verkställigheten av vräkningsdomar, och det att en folkmassa under en strejk ådagalägger uppsåt att med våld hindra arbetsvilliga från att upprätthålla driften ... Paragrafen är emellertid tillämplig även om folkmassans uppsåt blott går ut på att framtvinga eller hindra viss åtgärd av enskild, l.8,. att förmå ... en strejkbrytare att lämna arbetet.” (KBr II, 5.184-5).-- Denna paragraf söker inte ens dölja att den är en klasslag.
Kommentaren till Brottsbalken diskuterar också vad myndigheterna kan göra för att ”stilla” upplopp:
”I 4 a§ lagen den 30 juni 1948 angående införande av lagen om ändring i SL m.m. gavs bestämmelser om att militär personal fick användas för att stilla upplopp och om vilka myndigheter som kunde besluta om vapeninsats. Detta lagrum har upphävts genom lag den 21 mars 1969 om ändring i lagen den 20 mars 1964 om införande av BrB. I det lagstiftningsärendet uttalade lagrådet, att det i första hand ankommer på polisen att upprätthålla allmän ordning. KungL Maj:t, som ytterst bär ansvaret för ordningens upprätthållande i landet, kunde dock vara nödsakad att använda militär personal, för den händelse polisens samlade militära resurser skulle visa sig otillräckliga. Detta gällde även om den ifrågavarande lagändringen genomfördes.” (KBr II, s. 185)
Om de 17.000 svenska poliserna, utrustade med kulsprutor, gas och helikoptrar inte klarar av ett hyresbråk, kan regeringen alltså sätta in militär!
Lagändringen den 21 mars 1969 har en intressant bakgrund. Jan Myrdal visade i ett par artiklar i AB i december 1968 att militär fick sättas in mot t.ex. strejkande arbetare. Regeringen skyndade sig meddela, att lagarna var föråldrade och skulle ändras. Men upploppsparagrafen ändrades inte. Lagändringen innebär bara en anpassning till att polisen förstatligats 1965 och därefter kraftigt förstärkts och upprustats. Några citat ur polisskolans lärobok i taktik belyser detta. Läroboken definierar först ”oroliga förhållanden”:
”De förhållanden som avse är med andra sådana, att upplopp eller rent av uppror i strafflagens mening kan komma att föreligga. I tider av ekonomisk depression med arbetslöshet och arbetskonflikter samt allmän politisk oro, tillspetsad av förhandenvaron av politiska ytterlighetspartier kommer lätt nog sådana förhållanden att föreligga.”
I ett sådant läge kan polisen förläggas i kasern, dvs den förvandlas till en militär styrka. Polisens uppgift är då
”obönhörligen slå ner varje ansats till demonstrationer, anordnandet av möten, våldsaktioner och liknande.” ... ”Kommer polisen i del situationen, att skjutvapen måste andvändas i större omfattning, blir taktiken uppenbart väsentligt olik den ordinära polisiära taktiken. Möjligheten finns då inte längre att dirigera och skingra folkmassor med den eljest alltid eftersträvade hänsynsfullheten. Folkmassors bekämpande får med andra ord militär karaktär.”
Polisläroboken förutser också att ”rättsordningen kommer att ”i tid anpassas” efter vad samhällsutvecklingen kräver”.
”Under onormala förhållandena ... måste man också räkna med att anstifta, och ledare av oroligheter efterspanas och omhändertas i en helt annan omfattning än som annars sker. Även om straffbara handlingar inte förövat: och inte heller bevisligen planlagts måste man förutsätta, att polisen ges laglig möjlighet att i preventivt syfte omhändertaga ledare av politiska ytterlighetspartier och kända agitatorer.” (Citerat efter MLK-Stormklockan nr 16/73)
Vi har tillåtit oss dessa utförliga citat ur den svenska brottsbalken för att visa vilka manöverutrymmen som den dömande och verkställande makten nu har. Det behöver naturligtvis inte betyda att alla dessa bestämmelser kommer att utnyttjas redan i morgon eller ens i övermorgon. Alla lagar tillämpas inte. Lagarnas användning kommer att bero på de konkreta styrkeförhållandena mellan klasserna och fraktionerna inom den härskande klassen. De kan också ytterst föras tillbaka till den konkreta ekonomiska och politiska situationen. Vid behov kommer den härskande klassen inte heller att låta hejda sig av sina egna gummiparagrafer. I värsta fall kommer de att bryta mot sina egna lagar, om det behövs.
Men detta betyder inte alls att vi revolutionära marxister är ointresserade av hur den härskande klassen anpassar den politisk-juridiska överbyggnaden till den ekonomiska basen.
Tvärtom. Just därför att man försöker anpassa överbyggnaden till den ekonomiska basen, är det vår uppgift att motverka dessa försök. Vi kommunister har inget att vinna på att borgarklassen är enad och effektivt rustad. Revolutionära situationer skapas genom den allmänna motsättningen mellan produktivkrafternas expansion och de bromsande produktionsförhållandena, inklusive den bromsande juridiskt-politiska överbyggnaden. Därför ligger det i vårt intresse att vidga denna klyfta, att motverka denna anpassning, att hindra att bourgeoisin får en effektiv statsapparat, att kämpa för att de småborgerliga skikten fjärmas från storbourgeoisin. Detta är ett led i arbetet på den kommande socialistiska revolutionen.
Men inte nog med det. Genom att motverka statsapparatens anpassning till senkapitalismens behov kan vi också mobilisera arbetarna. och näraliggande skikt i kamp mot utvecklingen. Med andra ord: kampen förändrar styrkeförhållandena mellan klasserna och vänder dem (relativt sett) till arbetarklassens fördel.
Sist men inte minst: kampen för de demokratiska fri- och rättigheterna är en del av kampen för arbetarklassens politiska rättigheter. En borgerlig diktatur på den politiska nivån hindrar arbetarklassen att ena sig och formulera sitt kampprogram. Den försvårar en politisk mobilisering av arbetarna. Kommunisterna får svårare att nå fram till arbetarna om mötesfriheten är beskuren, om yttrandefriheten är avskaffad och om polisen får gå in och krossa varje demonstration. Endast borgarklassen kan vinna på en stark och välrustad statsapparat.
Det ligger således i vårt och arbetarklassens intresse att bekämpa den starka stat som nu växer fram i Europa. Men när vi tar upp kampen gör vi det som kommunister och inte som småborgerliga demokrater. Vi hemlighåller inte våra avsikter för arbetarna. Vi kommer att utnyttja varje tillfälle att propagera för arbetarna om att endast en socialistisk revolution kan ge dem den verkliga friheten och den verkliga demokratin. Vi kommer öppet att säga att den borgerliga demokratin är tillända, att den sett sina bästa dagar. Vi kommer att säga att kampen måste gå utöver den borgerliga demokratins ramar, mot en proletär demokrati som vidmakthåller och fördjupar fri- och rättigheterna.
Detta är vårt strategiska mål. Vi kommer att sträva efter att omvandla kampen mot den starka staten till en kamp för socialism och kommunism, till en kamp för att krossa staten.
Betyder det att vi avvisar samverkan och aktionsenhet med andra politiska strömningar som är beredda till ett försvar av den borgerliga demokratin? Absolut inte. Det vore rena självmordet, inte minst i dagens läge, då en stor del av arbetarklassen fortfarande är ideologiskt och organisatoriskt knuten till den socialdemokratiska regeringen (som är drivande kraft i arbetet på en stark stat).
Vi säger: enhet med alla som kan enas med en kamp för demokratiska fri- och rättigheter som minimiplattform! Vi menar att kampplattformen måste utformas på ett sådant sätt att även grupper som inte skriver under på våra egna kommunistiska ståndpunkter kan vara med.
Men detta är bara en sida av saken. Vi kommer att bekämpa varje tendens att göra försvaret av den borgerliga demokratin till en maximiplattform, att de småborgerliga grupperna försöker hindra kommunister från att propagera och kämpa för socialismen. Vi kommer att kämpa för att olika grupper får föra ut sina analyser. Med andra ord: Vi kämpar för en demokratisk ordning inom den front som skall bekämpa den starka staten.
Minimiplattformen bör vara så utformad att den inte utesluter några grupper som kan vara intresserade av att bekämpa utvecklingen mot en stark stat – vare sig proletära eller småborgerliga grupper. ”Stoppa terroristlagen!”, ”Upphäv tvångslagen!” ”Bort med klasslagstiftningen!”, ”Fri strejkrätt!” etc.
Låt oss ta den nu aktuella IB-affären för att visa vad vi exakt menar. Vi anser att FIB/Kulturfront gjort ett misstag när man byggt upp kampanjen kring kravet på en parlamentarisk fempartikommission. Varför det? Därför att denna paroll sprider illusioner om parlamentet och därigenom utesluter alla verkliga kommunistiska krafter. Den spelar dessutom regeringen i händerna, eftersom denna i ett trängt läge (vilket snart verkar uppstå) kommer att uppfylla kravet och därigenom avväpna den rörelse som växer fram. Proteströrelsen kommer att dö bort när fempartikommissionen bänkar sig för det första sammanträdet, trots att den just då borde växa sig starkare än tidigare.
Vi menar att man istället borde bygga upp rörelsen kring huvudparollen: ”Alla papper på bordet!” ”Offentliggör alla dokument om IB!” eller liknande. En sådan paroll hade inte uteslutit några kommunistiska grupper, men inte heller några småborgerliga skikt. En sådan paroll är förvisso mycket allmän. Det är inte bara en fördel utan också en viss nackdeL Därför bör den i varje konkret läge specificeras genom underparoller. I det taktiska läge som råder idag, när Guillou-Bratt är arresterade, när åklagaren förbereder ett åtal för spioneri, då anser vi att det är viktigt att specificera huvudparollen genom krav på att de politiska fångarna omedelbart släpps, att åtalet läggs ned.
Vi kommunister skulle dessutom få möjlighet att propagera för våra långsiktiga mål, för socialismen. Genom att kräva att pappren läggs på bordet och att dokumenten offentliggörs, avslöjar vi att detta samhälle, det kapitalistiska samhället, inte är det öppna samhället. Det är de slutna styrelserummens samhälle, intrigernas och korruptionens samhälle. Ett samhälle där politikerna bara har en möjlighet att ”lyssna till rörelsen” – genom en avlyssningsmikrofon.
Mot detta slutna samhälle skall vi ställa vårt samhälle, det socialistiska samhället. Det blir ett samhälle där arbetarna skapar sina egna representativa församlingar – arbetarråden. Dessa råd kommer inte att vara pratkvarnar som de borgerliga parlamenten. De kommer att samla all makt i sina händer, både den ekonomiska och den politiska makten, både den lagstiftande och den verkställande makten. De kommer att kontrolleras underifrån genom ständiga nyval och genom principen att en förtroendevald när som helst skall kunna avsättas. Det kommer att bli ett samhälle där figurer som Robért inte har någon hemortsrätt, ett samhälle utan byrå. krater. I det samhället kommer alla offentliga tjänster – domstolar, ordningsvakter, planerare, administratörer – att väljas underifrån och inte tillsättas uppifrån. De kommer inte att få några speciella privilegier, inte att ha högre lön än en vanlig arbetare. Alla beslut kommer att föregås av öppna diskussioner och debatter i alla basorgan, alla ståndpunkter kommer att redovisas öppet och ärligt, utan krumbukter, utan lögner, utan att opponenter hämtas på morgonen av SÄPO. Det samhället, det socialistiska samhället, kommer att vara det verkligt öppna samhället. Låt oss tillsammans kämpa för ett samhälle där Wallenberg, Robért och Palme blivit överflödiga!
KAMP FÖR DE DEMOKRATISKA FRI- OCH RÄTTIGHETERNA!
PAPPEREN PÅ BORDET I IB-AFFÄREN!
KAMP FÖR DEN PROLETÄRA DEMOKRATIN!
Red.