Ur Fjärde Internationalen 3-1973
Följande intervju gjordes den 10 oktober 1973 i Beirut med en ledare för Revolutionära Kommunistiska Gruppen, en trotskistisk organisation i Libanon.
Fråga: Vilken innebörd har de nuvarande striderna?
Svar: Jag måste först förklara att stridernas omfattning har förvånat hela den revolutionära vänstern. Under den senaste tiden hade vi förutsagt att begränsade strider skulle utbryta för att ”rensa leden” i arabländerna, stärka den välkända ”nationella enigheten” och minska massornas växande otålighet. Men det nuvarande kriget verkar gå mycket längre.
Resultatet har blivit två olika reaktioner bland vänstern. För det första har småborgerliga nationalistiska opportunister som använder en marxistisk fraseologi (eller snarare en maoistisk fraseologi) svängt. Detta har lett till att de nu hyllar de arabiska arméerna som de förr kritiserade. Och för det andra har förvirring spridits bland revolutionärer som säger att striderna bara är uppgjorda i förväg, att båda sidor kommit överens om dem.
Nu vår syn: vi avvisar opportunisternas naiva ståndpunkt, men vi tror också att det är fel att säga att alltsammans bara är ”cirkus”. Detta krig som nu pågår är ur militär synpunkt nog så seriöst – man kan inte förneka det. Men alla marxister – och även alla som överhuvudtaget kan tänka kritiskt – vet att kriget bara är en fortsättning av politiken men med andra medel. Frågan måste då ställas: vad är det för slags politik som fortsätter? Detta är pudelns kärna.
Alternativet är klart: är det nuvarande krigets målsättning att befria Palestina eller är det åtminstone att steg på vägen? Eller vill man istället skapa bästa möjliga villkor för att tillämpa den lösning som FN kräver? Enligt vår uppfattning råder det ingen tvekan om att det nuvarande kriget vill påskynda det> senare lösningen. Och vi avvisar kategoriskt FNs resolution som kräver att israelerna skall dra sig tillbaks till gränserna före 1967 i utbyte mot att den palestinska saken likvideras (erkännande av Israels existens, ”säkra” gränser osv.).
Fråga: Kan Du beskriva den politiska situation som ledde till kriget?
Svar: Det nuvarande kriget är en kulmen på en mycket klar politisk utveckling i hela arabvärlden. Drivkraften i denna utveckling har utan tvekan varit det s.k. ”Saudi”- Arabien. Saudierna har spelat en allt viktigare roll i hela det arabiska området och detta är en politik som passar dess ”medel”.
Att ha greppet över världens största oljereserver vid en tid när risken för en energikris ständigt växer – det innebär att man har tummen i ögat också på USA-imperialismen och att denna endast kan ignorera hotet under stora risker. Resultaten av Saudis politiska offensiv är följande:
1. Man tvingar den amerikanska politiken i en riktning som är gynnsam för arabregimerna.
Nixon-regeringen har övergivit doktrinen om ”partiell lösning” (en egyptisk-israelisk överenskommelse som skulle inkludera ett öppnande av Suezkanalen), vilket vore oacceptabelt för Egypten eftersom det skulle innebära ett alltför flagrant förräder mot den ”arabiska saken”. Nixon-regeringen tycks ha beslutat sig för vissa eftergifter till Syrien i fråga om Golanhöjderna – det värsta hindret – som en del: av en ”fredlig lösning”. Man tycks i själva verket ha antagit den sovjetisk-arabiska tolkningen av FNs resolution nr 242. Diplomati å la Kissinger utsträcks idag också till de arabiska frågorna.
Denna svängning i den amerikanska politiken är uppenbarligen beroende av påtryckningar från Saudi-Arabien. Det återspeglas i USA i den ståndpunkt som oljebolagen intagit och i David Rockefellers aktiviteter. Samma flygel inom USAs härskande klass stödjer samarbetspolitiken med byråkratierna i arbetarstaterna. Det verkar också som om Kremls försök – särskilt toppmötet mellan Nixon och Bresjnev i somras – har varit en annan faktor som bestämt Washingtons omsvängning.
2. Egypten öppnas för amerikanska intressen.
Man får inte tro att USA-imperialismen byter ståndpunkt utan att få något i utbyte. Om Feisal i Saudi-Arabien kunnat utöva påtryckningar har han också tvingats ha några attraktiva erbjudanden. Efter det mellan två fraktioner i bourgeoisin, där den ena representerar amerikanska intressen och den andra föredrar samarbete med den europeiska imperialismen. Tills helt nyligen gick Sadat-regimen in för Europa och försökte vinna stöd från Frankrike, Storbritannien och Västtyskland.
Efter att ha blivit besviken på de europeiska imperialisternas politiska möjligheter och efter att ha fått garantier från Feisal, vände han sig slutligen till USA. Det bästa exemplet på detta är avtalet om en pipeline mellan Suez och Alexandria (Sumed), ett pris som en amerikansk grupp och en europeisk grupp tävlade om. Helt nyligen avgjordes striden; pipelinen kommer att finansieras av Kuwait och Saudi-Arabien, den kommer att byggas av ett amerikanskt företag, Kidder Peabody, samma enhet som redan satt upp den berömda Intra-Banken.
Förutom Egypten finns det också fallet Syrien. Feisals garantier har också fått regimen i Damaskus att delta i de egyptiska manövrerna att tillämpa den ”fredliga lösningen” (Waldheims besök, toppmötet i Kairo osv.)
3. Husseins nya starka ställning.
Detta var frukten av en kombination mellan Saudis försök och den amerikanska omsvängningen. Regimen i Jordanien lade sina direkta likvidatoriska planer åt sidan (det palestinska-jordanska förenade arabiska kungadömet ex.vis) och gick med på att vara mer samarbetsvillig gentemot ledningen för det palestinska motståndet, två förutsättningar för en stor försoning med Egypten och Syrien.
Denna försoning ägde också rum. Den bestod av toppmötet i Kairo och de följande händelserna, frisläppandet av fångarna i de jordanska fängelserna och det planerade återvändandet av ”palestinska styrkor” till Jordanien.
Fråga: Hur tror Du att situationen kommer att utvecklas?
Svar: Det återstår fortfarande några problem att lösa innan man definitivt kan genomföra den ”fredliga lösningen” vilken f.ö. ännu förtjänar denna beteckning trots det pågående kriget eftersom man siktar på att nå ”fred” med den sionistiska 'staten.
Å ena sidan har vi den israeliska faktorn. I Israel pågår en kamp mellan den ”moderata” faktorn, som representeras av Meir och av ”hökarna” vars ledande figur är den bedrövligt ökände Dayan. Medan ”hökarna” inte ville göra några eftergifter i fråga om annektioner, är Meir beredd att göra eftergifter för arabregimema och dra tillbaka en del av sina styrkor. För några månader sedan förklarade Meir att Israel var beredd att dra sig tillbaka från Golanhöjderna och från Sinai samtidigt som man dock behöll gränshöjderna i Golan och Sharm el-Sheikh i Sinai, två strategiska ställningar som kontrollerar den syriska gränsen resp. Akabaviken.
USAs svängning och följande påtryckningar likväl som de styrkeförhållande som upprättats under det nuvarande kriget – såsom det står idag – kan endast stärka de ”moderata” israelernas argument.
Vi har också den palestinska faktorn. Ledningen för Fateh (jag pekar ut Fateh eftersom den är den viktigaste här; Folkfronten och Demokratiska Folkfronten kommer att följa efter och Saika är bara en följsam arm till den syriska regeringen) har visat en viss ovilja att samarbeta med Hussein – och det är lätt att förstå!
Fateh-ledarna vet vad priset skulle bli om de öppet förrådde den palestinska saken; så lätt glömmer man inte de tusentals martyrerna från september 1970. Men den syriska sanktionen och påtryckningarna gör att denna ledning måste modifiera sin ståndpunkt. Och man måste tillägga att det nuvarande kriget avsevärt har stärkt – åtminstone hittills – de egyptiska och syriska regimernas prestige och därav också möjligheten att stödja tillämpningen av ”den fredliga lösningen”.
Det verkar som om vi skulle få en lösning som innefattade att Israel drog sig tillbaka till i stort sett de gränser som fanns den 4 juni 1967 (det beror på de styrkeförhållanden som det nuvarande kriget leder till), möjligen en ”internationalisering” av Jerusalem, Golanhöjderna och Sharm el-Sheikh. Detta kommer att följas av att man omvandlar det palestinska motståndet till en palestinsk Befrielsearmé (såsom PLO fungerade på den tiden den leddes av olyckan Shukairy); och sedan kommer vi under några år att få någon slags halvt fredlig samexistens – ungefär som efter 1948.
Detta är naturligtvis en personlig värdering och jag försöker inte, leka spåman och jag kan inte veta vad som rör sig i Kissingers huvud.
Fråga: Vilken ståndpunkt intar Revolutionära Kommunistiska Gruppen till kriget?
Svar: I det nuvarande kriget kan ingen marxist förbli neutral under förevändning av att det skulle vara en inomborgerlig konflikt. Denna typ av puerila och sekteristiska argument kan passa de ultravänsteristiska dogmatiker som bara räknar med de saker som är absolut rena och där de 99% av verkligheten som är orena ignoreras – för att använda Lenins formulering. Vi känner inga frestelser till politisk schizofreni.
I valet mellan den sionistiska staten, USA-imperialismens militära bas och arabfolkens nationella förtryckare å ena sidan och de förtryckta arabiska staterna – de må sedan vara borgerliga eller feodala å den andra – står vi på de senares sida, utan att tveka en sekund. Vi är i själva verket de mest beslutsamma kämparna i detta krig mot Israel. Och det är just utifrån denna ståndpunkt som vi formulerar vår kritik.
Vårt stöd till arabstaterna mot den sionistiska staten är likväl inte okritiskt gentemot arabregimerna, detta helt oberoende av vår ovillkorliga anti-sionistiska hållning. Så ställde vi oss 1967, och det är ännu mer giltigt idag när dessa staters samverkan med Saudi-Arabien och USA-imperialismen är uppenbar:
Man bör inte missförstå vår ståndpunkt. Vi motsätter oss inte att de israeliska trupperna drar sig tillbaka till 1967 års gränser. Tvärtom: vi är för en fullständig och villkorslös reträtt av den sionistiska armén till gränserna från 1967. Det vore löjligt att förneka att detta är ett steg framåt. Men jag säger ”ett steg framåt”, dvs denna reträtt får inte ställas mot målet att befria Palestina – det tjänar i själva verket detta mål.
”Den fredliga lösningen” är något motsatt. Det förutsätter en partiell reträtt och ställer flera villkor. När vi avvisar FNs resolution motsätter vi oss inte en reträtt i sig, utan villkoren för denna reträtt. Och detta är den avgörande punkt som stalinister blundar för, eftersom de på Kremls order förespråkar ”en fredlig lösning”.
Till skillnad från opportunisterna av olika valörer och kulörer, nöjer vi oss inte med att uttrycka vår solidaritet med de arabiska arméerna mot Israel. Vi för fram ett antal övergångskrav som gör att vi kan starta en kamp mot alla etablerade makter i det arabiska området, för en arabisk socialistiska revolution. De är:
NEJ till den ”fredliga lösningen”! NEJ till ett erkännande av den sionistiska staten!
Ett fullständigt och ovillkorligt tillbakadragande av den israeliska armen till 1967 års gränser!
NEJ till eld upphör! NEJ till stormakternas ingripande för att avgöra konflikten!
Utsträckt krig till segern är nådd! Beväpna och träna massorna! Fullständig bojkott av imperialismen!
Fullständiga demokratiska rättigheter för de arabiska massorna!
Handlingsfrihet för den palestinska motståndsrörelsen inom arabländerna och fullständig rörelsefrihet inom dem!