Ur Fjärde Internationalen 2-1973
Detta material bygger i stort på den "Rapport om arbetarkampen" som lades fram till RMF:s tredje kongress i januari 1973.
Syftet med denna rapport var inte att försöka rita upp den "konkreta politiken". Däremot att ange vissa nödvändiga grunder för denna: en konsekvent revolutionär, strategisk inriktning!
Rapporten tar också upp den svenska arbetarkampens uppsving kring 1969-70 och presenterar ett sätt att analysera dess roll i klasskampen och dess betydelse för den fortsatta kampen. Och för våra uppgifter!
För publiceringen detta material har vi gjort en del redigeringar (mellanrubriker och sammanskrivning av de olika avsnitten, en del omskrivningar och språkliga förändringar) samt fört in en del referenser till händelser under perioden efter kongressen. Detta för att belysa och styrka en del av våra teser.
POLITISKA BYRÅN
"En ny epok är inne. Epoken för kapitalismens upplösning och inre sönderfall. Epoken för proletariatets kommunistiska revolution.” (Kommunistiska Internationalens plattform, 1919)
I historisk mening har den kapitalistiska världen förlorat sin stabilitet. Den är försatt i kris. Dess oförmåga att på ett varaktigt sätt tillgodose massornas behov blir allt mer markant.
Det betyder inte att massorna överallt måste utsättas för ett ständigt tilltagande elände. Eller att de återkommande krissituationerna av sig själva skulle medföra kapitalismens oundvikliga undergång. Men det betyder att en stabil grund för mänsklighetens vidareutveckling inte kan läggas inom ramen för den bestående ordningen. Att denna endast kan erövras i uppbygget av ett nytt samhälle grundat på en internationellt planerad ekonomi. Och detta kräver en socialistisk revolution.
Tillfälligt kan kapitalismen fortfarande nå en viss stabilitet. Tillfälligt kan bourgeoisin fortfarande dämpa krisernas djup och omfattning. Men i sin desperata kamp för att försöka häva sig ur systemets kriser kommer den härskande klassen att ha allt mindre utrymme för att tillfredsställa arbetarmassornas behov och krav. Och ju längre kriserna får härja under bourgeoisins fortsatta herravälde, desto färre blir dess utvägar. De kommer allt mer att inskränkas till en enda: att fullständigt krossa de arbetande massornas motstånd mot att tvingas betala krisens ekonomiska och sociala kostnader.
Detta är det kapitalistiska samhällets nödvändiga logik. Det är och kommer allt mer att bli klasskampens verklighet. Den verklighet i vilken vi återigen hävdar att socialismen står på dagordningen. Men socialismen kommer inte att falla in av sig själv. Detta samhälle kommer inte av sig själv att stiga åt sidan. Visst kan en regering avgå, t.o.m. den ena efter den andra. Men den härskande klassen avgår inte. Den måste störtas och det kräver medveten och samordnad handling från de arbetande massornas sida. Det kräver en socialistisk revolution.
Kapitalismen har fullgjort sin historiska uppgift. Dess framväxt innebar en oerhörd utveckling av produktivkrafterna. Den genomförde industrialiseringen i masskala, den utvecklade världshandeln och skapade möjligheten till omfattande tillfredsställelse av människans samhälleliga behov. Men i denna ordning har massorna inget mer att vinna. Den måste i stället ö-, vervinnas. Först då kan dessa möjligheter frigöras i människans tjänst.
Det är denna verklighet som ställer villkoren för masskampen i den nuvarande epoken. Men den organiserade arbetarrörelsen, vare sig den står under socialdemokratisk eller stalinistisk ledning, domineras i dag av en reformistisk teori och politik. Den har lämnat arbetarklassens historiska uppgift –den socialistiska samhällsomvandlingen – därhän, och inskränker målen för dess kamp till att gälla uteslutande reformer, "förbättringar" inom det bestående samhället. Och därmed överlåter man åt den nuvarande ordningens härskande klass att ge svaren på arbetarmassornas behov, att bestämma målen och medlen för dess kamp: ekonomiska och sociala förbättringar så långt det är förenligt med jakten på profit och så länge "kampen" håller sig inom den borgerliga statens institutioner, dess lagar och "spelregler".
Dessa mål och medel har de traditionella arbetarorganisationernas ledarskap funnit sig i och gjort till sin politiska verklighet. Men klasskampens verklighet är en annan – och de entydiga erfarenheterna av kampen som förs i detta perspektiv är att de kämpande massorna i efterhand och gradvis upptäcker att problemen kvarstår olösta! Resultaten av dessa erfarenheter är i avgörande skeden alltid desamma: demoralisering och apati. nedgång i kampviljan, uppluckring av klassmedvetandet och försvagning av arbetarnas organisering. I denna allmänna nedgång avancerar bourgeoisin och kontrarevolutionen Klassfienden lägger inte ner sina vapen av vördnad inför proletariatets reträtt.
Ett bra exempel är här den franska folkfronten på 30-talet. Franska kommunistpartiet och Socialistpartiet mobiliserade hundratusentals arbetare i manifestationer och strejker. En och en halv miljon franska arbetare ockuperade sina fabriker. De franska fackföreningarna växte under två års kampuppsving till fyra gånger sin tidigare storlek. Men KP som var den dominerande politiska kraften inom arbetarrörelsen, vare sig avsäg eller förmådde föra kampen utöver folkfrontens borgerligt demokratiska program. Man verkade för att aktivt hålla kampen inom dess ramar. Efter några år av detta katastrofala utsläpp av revolutionär energi var arbetarklassens kampvilja bruten. Två miljoner arbetare lämnade fackföreningarna. Det har tagit över tjugo år för den franska arbetarklassen att återvinna sin kampvilja. Det sker i dag huvudsakligen i kamp utanför franska KP:s program för en "avancerad" demokrati.
Vi kan se på Italien de senaste åren där arbetarklassen i massaktion efter massaktion för ekonomiska krav slår pannan blodig mot den bankrutta kapitalismen. Denna kan inte och kommer aldrig att kunna tillgodose massornas krav. Det i (kommunistpartiet kan inte ge kampen det perspektiv i vilket problemen skulle kunna finna sin lösning. Detta parti har en verklig massförankring. Men hela dess verksamhet är nerkörd i den borgerliga demokratins irrgångar och dess ledning kan inte blicka utöver den pågående begränsade kampen mot försämrade levnadsvillkor. Och det lämnar på så sätt varje möjlighet för massorna att lösa sina problem utom räckhåll. Ty dessa problem kräver totala politiska lösningar.
Att i situationer som denna bara fortsätta att ställa begränsade ekonomiska delkrav, det är att med bakbundna händer stötta upp vraket och vänta på att någon annan ska ta över. Resultatet blir en fortgående upplösning av samhället i ett perspektivlöst kaos. I Italien är det inte bara olika småborgerliga skikt som börjat misstro arbetarklassens förmåga att vrida över krisen i uppbygget av ett annat samhälle. I de senaste årens val har det fascistiska partiet MSI gjort inbrytningar också i de stora städernas arbetardistrikt, bl a i Milano.
Men utanför de traditionella arbetarorganisationernas förlamande grepp går grupper ur arbetarklassen och andra skikt till kamp mot det kapitalistiska samhällets barbari. De skapar sig egna kampmedel, de återfinner kampformer som den socialdemokratiskt och stalinistiskt dominerade arbetarrörelsen omsorgsfullt begravt. Men ännu är dessa gruppers kamp outvecklad. Den är isolerad, den saknar en enhetlig och samordnad inriktning, den brister i det konsekvent revolutionära perspektivet.
Analysen av imperialismens historiska och allt mer akuta kris ställer oss kommunister inför den nödvändiga och omedelbara uppgiften att inrikta all vår verksamhet på att bryta den eviga återgången, den inomkapitalistiska kampens utdömda rutin. Och att skapa instrumentet för detta – det revolutionära kommunistiska partiet. Redan i dag måste vi "ur alla händelser, stora som små... dra de revolutionära slutsatserna" och "inte bara tala till proletariatet om slutmålen, utan stegra den praktiska kampen som ensam är i stånd att leda proletariatet till kampen för slutmålen". ('Teser om taktiken', antagna på Kominterns 3:e världskongress 1921.)
Det gäller att föra fram krossandet av den kapitalistiska ordningen och uppbygget av ett nytt samhälle som ett konkret alternativ till krossandet av alla illusioner och förhoppningar. Det gäller att utifrån den aktuella kampen arbeta fram en antikapitalistisk, revolutionär strategi som kan levandegöra och förankra arbetarklassens historiska uppgift i dess nuvarande strider! Som i dessa visar på och utvecklar de politiska och organisatoriska former som kan omvandla, stegra och rikta in dem till en kamp mot de kapitalistiska produktionsförhållandena och mot deras sammanhållande kraft –den borgerliga statsmakten! De politiska och organisatoriska former som utvecklar kampen till skapandet av arbetarklassens självständiga maktorgan vilka samordnade och centraliserade förmår krossa den borgerliga staten och lägga grunden till den proletära diktaturen i arbetarstaterna.
Denna strategi måste fortlöpande utvecklas inom ramen för ett program vars konsekvens i sin helhet är krossandet av de kapitalistiska produktionsförhållandena och den borgerliga staten. Ett program som utifrån dagens strider och förhållanden visar att detta inte bara är nödvändigt utan också möjligt.
"I stället för reformisternas och centristernas minimiprogram uppsätter den Kommunistiska Internationalen kampen för proletariatets konkreta behov, för ett system av krav som i sin helhet söndermaler bourgeoisins makt, organiserar proletariatet och bildar etapper i kampen för den proletära diktaturen. Ett system där varje krav ger uttryck för massornas djupaste behov, även om dessa massor ännu inte medvetet står på den proletära diktaturens grund." (KI:s 'Teser om taktiken', 1921) 7
Detta programs nödvändighet och natur grundas i sista hand på insikten om kapitalismens oförmåga att varaktigt tillgodose massornas behov. Programmet är i denna mening ett "objektivt" program, d v s det uttrycker förhållanden och behov som är oberoende av de tillfälliga situationernas växlingar.
Objektiva förhållanden, därför att programmet på en vetenskaplig, marxistisk analys av samhällets, klassernas och politikens utveckling framställer denna sådan den verkligen är – inte så som merparten av de arbetande massorna för tillfället kanske uppfattar dem.
Objektiva behov därför att programmet ur denna analys också formulerar de nödvändiga uppgifter som arbetarklassen och dess förbundna står inför i sin kamp – inte hur dessa för närvarande ser uppgifterna och för sin kamp.
Programmet bygger på analysen av objektiva förhållanden och inte på en allmän medvetenhetsnivå som släpar efter i förhållande till dessa. Programmets uppgift är inte att återspegla den medvetenhet som dominerar och den kamp som förs.
Dess uppgift är att vara ett instrument för att överbrygga medvetenhetens eftersläpning i förhållande till den samhälleliga utvecklingen och de krav denna ställer på masskampen.
Ett sådant program, vars praktiska konsekvenser innebär ett upphävande av de kapitalistiska produktionsförhållandena och den borgerliga statens krossande, är ett ÖVERGÅNGSPROGRAM. D v s ett program som formulerar olika faser av politiska och organisatoriska former, möjliga krav och paroller för massornas aktiva upprättande av självständiga maktorgan, för deras samordning och centralisering i den revolutionära krisen och för deras omvandling av dubbelmakten i arbetarklassens expropriering av bourgeoisin!
Arbetarkontrollen över produktionen genom fabrikskommittéer och fabriksråd – d v s arbetarnas framträdande som en självständig organiserad makt på fabriksnivå; arbetarkontrollens försvar fram till arbetarnas beväpning och upprättandet av arbetarmilisen – d v s uppkomsten av en verklig dubbelmakt i samhället; dubbelmaktens utvidgning och centralisering i beväpnade politiska organ på regional och nationell nivå – d v s maktövertagandets uppmarsch; och arbetarstatens första former...! Detta är Övergångsprogrammets tema kring vilket den revolutionära strategin måste utvecklas.
Den svenska arbetarklassens kampoffensiv hösten 1969 och vintern 1970 var ingen tillfällighet. De grundläggande omständigheterna kring detta kampuppsving måste sökas i de allmänna villkoren för de senkapitalistiska samhällenas utveckling under denna period.
Efterkrigstidens ekonomiska expansion till följd av efterfrågeöverskottet på den internationella marknaden har förbytts i en avmattning i samtliga imperialistiska länders ekonomiska tillväxt. Den styrda inflationen som medel mot överproduktion har upphört att verka effektivt. Inflationen galloperar idag i egen fart och påskyndar det internationella penningsystemets sönderfall. Vägen är öppnad för en kris som hotar att undergräva hela det internationella betalningssystemet. Och därmed också världshandelns vidareutveckling. Marknaderna krymper i förhållande till den enorma produktionskapaciteten, profitkvoten visar en fallande tendens och den internationella konkurrensen skärps. De olika imperialistiska blocken och grupperna måste rusta, produktionskostnaderna måste ner. Och någonstans måste det tas – var? I det kapitalistiska systemet med dess ständiga motsatsförhållande klass mot klass är svaret givet: ökad exploatering av arbetarklassen!
Kring 1968-69 reste sig betydande delar av den europeiska arbetarklassen i kamp mot denna kapitalets offensiv. Generalstrejken i Frankrike 1968, den omfattande strejkrörelsen i Italien 1969, Belgiens gruvarbetare, England, Spanien, England igen... Sverige!
Det plötsliga uppsvinget i den svenska arbetarklassens kamp kring årsskiftet 1969-70 (den s.k. "strejkvågen") måste alltså ses som en del i den kampvåg som det europeiska proletariatet fört vidare allt sedan generalstrejken i Frankrike 1968.
När vi nu tar upp den svenska arbetarkampens uppsving så blir det inte en detaljerad analys av de olika kampsituationernas speciella förlopp Vi vill i stället försöka ange de politiskt viktigaste dragen i klasskampen, dess huvudtendenser, under detta uppsving och under perioden därefter. D.v.s. det som fr.a. har betydelse för vårt arbete, för den revolutionära propagandan och agitationen i nuvarande och kommande klasstrider.
Utgångspunkten för en bedömning av den svenska arbetarkampen från senhösten 1969 och fram till i dag måste tas i dess karaktär av på en gång spontan och i vissa avseenden mycket avancerad kamp.
I sin helhet måste denna kamp ses som allt igenom spontan, d.v.s. inte medvetet inriktad och planmässigt förd mot klassförtryckets grunder: de kapitalistiska produktionsförhållandena. Det har huvudsakligen varit fråga om reaktioner mot olika "lokala" missförhållanden och kampen har, trots ibland omfattande solidaritetsaktioner, förts i ett lokalt perspektiv. Såväl geografiskt som politiskt. Kampen har, kort sagt, saknat strategisk inriktning.
Denna allmänna karaktär motsägs inte av att kampen ibland har varit mycket hård och militant, att där har funnits eller utvecklats en enskild medvetenhet om kampens vidare perspektiv. Och absolut inte av att olika politiska grupperingar i skiftande utsträckning varit indragna i kampen. Den spontana karaktären har varit det allt igenom dominerande och har därför också bestämt villkoren för de avancerade drag som funnits.
Dessa gäller fr.a. de kampformer som allt sedan gruvstrejken 1969-70 har framträtt ganska allmänt: arbetarnas självorganisering och ledning av kampen genom arbetarförsamlingar (stormöten) och strejkkommittéer.
Uppkomsten av denna kamporganisering faller in i ett grundmönster som i huvudsak tagit form i alla de länder där den aktuella kampvågen dragit fram. Och även om kampen i Sverige allmänt varit mindre avancerad än i t.ex. Frankrike, Italien eller Eng land, så är den utbredda förekomsten av denna kamporganisering väl i nivå med kampens mognad i dessa länder.
Men vi måste här förstå att den utbredda förekomsten av arbetarnas självorganisering inte motsvaras av en lika utbredd medvetenhet om den fulla, revolutionära innebörden i denna typ av organ. Att de förekommit i så stor utsträckning måste fr.a. förklaras med de svenska fackföreningarnas karaktär, den lagstiftning och de avtal so de varit med om att driva igenom. Och som de därmed har bundit sig själva med!
LO-ledningens ogenerade klassamarbetspolitik – fr.a. manifesterad i Huvudavtalet, tillsammans med LO:s byråkratiska centralisering – fr.a. förbundsledningarnas vetorätt gentemot arbetarkollektivet, gör det praktiskt taget omöjligt för arbetarna att under gällande avtal ta strid genom de lo la fackliga organisationerna! D.v.s. de organisationer vars egentliga uppgift är att för arbetarnas försvarskamp mot den kapitalistiska exploateringen har genom den byråkratiska klassamarbetsledningens försorg kommit att stå i direkt motsättning till denna kamp!
Den svenska arbetarkampens spontana brott med den arbetarfientliga klasslagstiftningen, med LO:s klassamarbetspolitik och med hela det passiviserande förtryckarsystem som de s.k. "parternas" (LO och SAL förhandlingsordning utgör, samt fr.a. den utbredda uppkomsten av arbetarnas självorganisering i kamp, är det absolut viktig te som inträffat i den svenska klasskamp på mycket länge.
Mot de oåtkomliga parternas diskussioner i slutna rum och deras "samförståndsanda till allas bästa" ställer arbetarförsamlingen och strejkkommittén klassens direkta handling. Mot de avsöndrade "representanternas" självpåtagna mandat och LO-ledningens byråkratiska förmyndarskap ställer de arbetardemokratin – arbetarnas suveräna kollektiv. De visar på formerna föl arbetarnas självständiga klassorgan, för klassens egen organisering och ledning av sin kamp!
Och det är organ av denna typ som bä svarar mot den offensiva kampens behov, Det är dessa klassorgan som i kamp kan rena arbetare oavsett politisk tillhörighet' facklig organisering etc. Arbetarförsamlingen väljer (och avsätter vid behov) sin egen ledning – en ledning som är direkt ansvarig endast inför arbetarförsamlingen, som arbetar på dess mandat och regelbundet redovisar och rapporterar sin verksamhet in för det kämpande arbetarkollektivet.
Det är dessa former som kan ge kampen politisk och organisatorisk styrka. De kan förhindra passivitetens och sysslolösheten tryck på kampviljan genom att aktivera och organisera de strejkande (i t.ex. försörjningskommittéer, informationskommittéer, kontaktkommittéer, försvarskommittéer) och dra in allt fler av de kämpande i kampens dagliga ledning och skötsel.
Det är proletärt demokratiska klassorgan av denna typ som visar fram mot och ger en praktisk skolning för klassens självständiga maktorgan! Organ som, när de samordnas och centraliseras och tar sig allt större befogenheter på nationell nivå, utmanar den borgerliga staten och skapar en situation av dubbelmakt och revolutionär kris i samhället – den väpnade resningens timme! Och det är, slutligen, organ av denna typ som i sitt uppbygge och sin utveckling lägger den organisatoriska grunden för arbetarmassornas demokrati under den proletära diktaturen i arbetarstaten.
Häri ligger den fulla innebörden i denna typ av organ och här ligger också betydelsen av deras uppkomst i den svenska arbetarklassens kamp. Även om de arbetarförsamlingar och strejkkommittéer vi fram till i dag har upplevt inte på långt när har utvecklat alla sina möjligheter. Men de har gett en elementär grund av praktisk erfarenhet för den centrala kommunistiska propagandan kring arbetarnas självorganisering! Det är i kombinationen av dessa erfarenheter och denna propaganda som kommande strider kan skapa nya och än rikare erfarenheter och utveckla allt mer beslutsamma stridsformer. Det är i denna utveckling vi har fröna till arbetarnas formering som självständig social och politisk kraft.
Från vår sida kräver detta en verklig förståelse av den fulla innebörden i arbetarnas självorganisering och dess förutsättningar, av den politiska inriktning, de frågor, krav och paroller kring vilka den kan utvecklas.
Inte minst gäller det demokratin, arbetardemokratin, som i detta sammanhang är allt annat än en formell fråga - det är en livsnerv för arbetarnas offensiva organisering som klass!
Att som KFML(r) gå ut och proklamera en strejkkommitté som på intet sätt är föreslagen inför och vald av samtliga strejkande, kan endast misskreditera hela frågan om självorganiseringen inför arbetarna. Eller som Förbundet Kommunist, som för snart ett år sedan talade om att de höll på att skapa en strejkkommitté på X-verken i Y-stad utan att där ens fanns någon strejk! (FK har förmodligen senare insett det idiotiska i att en smågrupp och dess sympatisörer skulle skapa klassorgan på egen hand. Och förmodligen betraktar de då inte längre vår kritik mot detta synsätt som formell! ). Att behandla och föra ut frågan om arbetarnas självorganisering på detta helt förvridna sätt kan bara gynna socialdemokraternas och LO-byråkratins propaganda om "kuppmakeri", "kaos och oordning" etc. Det bidrar i alla fall inte på något sätt till att sprida förståelse
bland arbetarna för nödvändigheten av självorganiseringen i kamp. Och det är detta som är uppgiften för vår propaganda och agitation i denna fråga.
Den ganska allmänna förekomsten av vissa avancerade drag i den svenska arbetarkampen allt sedan 1969-70 gör alltså inte denna kamp som helhet mindre spontan till sin karaktär. Spontaniteten har varit det dominerande även där kampen varit som mest utvecklad och även vad gäller dess mest avancerade drag.
Denna sammansatta karaktär av spontan och i vissa avseenden avancerad kamp utgör alltså en enhet. Den är något som allmänt kännetecknar kampen allt sedan årsskiftet 1969-70. Men det är det speciella förhållandet mellan de avancerade dragen och det allmänt spontana i kampen, den relativa betydelse som dessa två ”delar" har haft i förhållande till klasskampens utveckling som helhet, som gör att vi kan beskriva den i två faser.
Denna indelning kan givetvis inte göras exakt. Det finns inga vattentäta skott i tiden mellan den första och den andra fasen. Det är en indelning utifrån hur det avancerade och det spontana har förskjutits i förhållande till varandra under kampens gång och vad dessa förskjutningar har inneburit för styrkeförhållandet mellan klasserna.
Om vi räknar den första fasen från hamn- och gruvarbetarstrejkerna 196970, så kan vi grovt räkna den andra fr.o.m. 1971 års avtalsrörelse och fram till idag.
Den första fasen, uppsvinget, fick sitt definitiva genombrott med strejken vid LKAB. Men uppsvingets varsel hade redan givits av Göteborgs hamnarbetare en månad tidigare. Vad som framför allt kännetecknar denna första fas, själva uppsvinget, är kampens styrka gentemot klassfienden. Ingen viktigare strejk under denna fas slutar i ett entydigt nederlag för arbetarna. Det är fråga om segrar, även om dessa inte var fullständiga.
Styrkan i dessa uppsving låg, som vi tidigare sagt, inte så mycket i de krav som restes utan i de former kampen tog sig. Arbetarnas självorganisering, strejkkommittéer och arbetarförsamlingar och strävan till en direkt demokrati i kampen var en oväntad offensiv som försatte hela den etablerade förhandlingsordningen och dess parter i bakvatten. Detta blev en chock för arbetsköparna.
De slumrade kvar i tron på arbetarnas orubbliga förtroende för de fackliga byråkraterna som sina sanna representanter. De trodde fortfarande blint på dessa uppköpta byråkraters förmåga att hålla arbetarna och deras krav i schack. De togs på sängen av det nya, det kraftfulla och beslutsamma i dessa aktioner
Och den fackliga byråkratin fann sig ställd åt sidan av någonting den inte trodde fanns: förmågan till självständigt initiativ, agerande och organisering från arbetarkollektivets sida! Till en början kunde den bara upphäva ett förlamat "återgå, ty aktionen är avtalsstridig". Men i korridorerna lyfte dammet från hjärnorna, där tänktes och smiddes.
Under denna första fas spelar alltså de avancerade dragen i kampen en relativt sett mer betydelsefull roll. Arbetarnas självständiga initiativ till kamp och självorganisering i kampen innebar inte bara nyupptäckter i klasskampens arsenaler, de gav inte bara ett ovärderligt erfarenhetsmaterial. Det fick också direkta konsekvenser för kampens utgång! Arbetsköparna och den fackliga byråkratin saknade medel att möta framstöten med.
Men detta styrkeförhållande var långt ifrån stabilt, det kunde inte existera i evighet. Med den andra fasen ser vi hur de avancerade dragen i kampens allmänt spontana karaktär förlorar sin kraft och hur arbetarnas kamp relativt förlorat sin styrka i klasskampen som helhet. Det är här inte fråga om en nedgång i antalet strejker eller i militansen. De avancerade kampformerna, självorganiseringen förekommer fortfarande ganska allmänt. Men spontaniteten har nått en gräns för sin egen förmåga att driva på och vidare utveckla kampens inriktning och former. Eller snarare: den har stött på patrull. Arbetsköparna och den fackliga byråkratin har "lärt sig läxan", de har utvecklat metoder att möta den militans och de kampformer som växte fram under den första fasens uppsving. Kommande strejker möts med hårda och bestämda tag från arbetsköparna och en utvecklad taktik från den fackliga byråkratins sida för att avleda, ta över och köra ned strejkerna. LO-byråkratin har tom. grillat speciella "specialister" på vilda strejker, figurer med en enda uppgift här i livet att slå ned arbetarnas initiativ och kamp och bryta upp deras självorganisering!
Det är dessa krafter, arbetsköparna och LO-byråkratin vilka minst av allt är spontanister, som hinner ifatt och lär sig behärska den spontana kampens hittillsvarande utvecklingsnivå. Och som därmed förmår neutralisera dess avancerade drag. Det är arbetsköparna och den fackliga byråkratin, vilka till skillnad från arbetarkampens spontana rörelse är politiskt och organisatoriskt välrustade och i besittning av en centraliserad förmåga till planmässigt handlande, som bearbetar kampens erfarenheter och tillgodogör sig dess lärdomar. På sitt sätt och i sina syften.
Arbetarna däremot saknade - och saknar! – den organiserade politiska kraft som kunde förstå och förklara den spontana Kampens styrka och begränsningar! Den centraliserade och planmässigt arbetande organisation som kunde tillgodogöra sig och bearbeta kampens erfarenheter och vidareutveckla dess lärdomar! Den politiska förtrupp som med en klar strategisk inriktning kunde sprida och popularisera dessa i en konsekvent revolutionär propaganda och agitation, i nya beslutsamma initiativ! För att på så sätt motverka spontanitetens ojämnheter och begränsningar, dess på stället marsch, och föra kampen vidare till kvalitativt nya nivåer. Detta är något som den spontana kampen inte räcker till för.
"Bara partipamparna hör att man ska utlysa stormöten nu får dom stora skälvan. Förut hade det varit en liten grupp representanter som dom har träffat och kunnat smörja lite och tänja på. Det är dom som har underhandlat förut. Då har dom alltid varit rädda för att det funnits en massa bakom. Dom har liksom inte existerat i verkligheten, utan man har ryckt loss lederna och smörjt dom och fått igenom vad man velat. Men ett stormöte där stolarna inte räcker till, där lokalen är full, dörren måste öppnas, det är fullt i korridorerna och trapporna ner och upp, folk och folk och folk. Och massan är dom alltid rädda för. Det är en mötesform som är fantastiskt bra." (Gruvarbetare Martin Gustafsson i skriften "Strejk”)
Det kommunistiska partiet värt namnet existerar inte idag. Vi har sett vad detta bl.a. betyder för de nuvarande klasstridernas möjligheter och begränsningar. Att bygga detta parti måste därför vara den samlande inriktningen för all vår verksamhet idag. Men i detta långsiktiga arbete är det redan nu en central uppgift för oss kommunister att försöka tillföra den spontana kampen en revolutionär inriktning. Vi måste fortlöpande utveckla de politiska och organisatoriska medlen för detta och formulera den taktik som bäst svarar mot uppgifterna i varje speciell fråga och situation. Men denna taktik blir hängande i luften, den riskerar att bli opportunistisk eller sekteristisk om vi inte utformar den i en klar strategisk inriktning. Dvs. enligt den huvudlinje i vårt arbete som vi bygger på en teori om revolutionens möjligheter, behov och förlopp.
Vi säger att vår uppgift som kommunister är att ge den spontana kampen en medveten inriktning, att "omvandla" den. Men då måste vi också säga till vad vi vill omvandla den. Och det är detta som frågan om den revolutionära strategin i grunden gäller. Vi måste sedan också tala om hur vi ska omvandla den.
Och det kräver många svar, det rör taktiken.
Den revolutionära strategins mål är krossandet av den borgerliga statsmakten och arbetarklassens övertagande av den politiska makten. Vare sig mer eller mindre!
Den revolutionära strategins uppgift är att utgöra förbindelsen mellan detta mål och arbetarmassornas dagliga kamp 'i i produktionen och samhället. Strategin avser att för den dagliga kampen ange den politiska och organisatoriska inriktning som kan utveckla den till att allt mer ifrågasätta och utmana den borgerliga regimen. Strategin formulerar kampens nödvändiga inriktning mot upprättandet av arbetarklassens självständiga maktorgan – de organisationer av och för de arbetande massorna som centraliserade och samordnade förmår krossa den borgerliga statsmakten. Och som genom sin klassammansättning och organisering lägger den första grunden för arbetarmassornas demokrati i arbetarstaten. Det är så den revolutionära strategin utgör riktpunkten för vår taktik i förhållande till den spontana kampens rörelser: att i dessa sträva till att skapa sådana praktiska erfarenheter som kan ge en förståelse för kampens framtid och göra det möjligt att utveckla än mer beslutsamma kampmål och – former
Här måste två elementära saker särskilt lyftas fram. För det första den revolutionära strategins förhållande till den spontana kampen och för det andra förhållandet strategi–taktik.
Den revolutionära strategin står inte mot den spontana kampen. Den försöker inte ställa sig över denna och mästra, den säger inte "lägg av med det där och gör det här i stället"! Den revolutionära strategin kan inte avvisa eller sättas i stället för den spontana kampens rörelser – som någon slags kemiskt ren modell. Utan den spontana kampens livsnerv blir strategin enbart ett schema. Men utan strategi så går den spontana kampen cirkelgång.
Förhållandet strategi – taktik är föremål för en mängd förvanskningar. T.ex. att strategin endast har med något "på lång sikt" att göra, att den alltså rör framtiden medan taktiken skulle gälla arbetet "på kort sikt", de "omedelbara" frågor na. Eller att strategin skulle vara summan av olika taktiska linjer! Den praktik som vilar på dessa föreställningar är opportunismens praktik, fångenskapen i de s.k. "dagsfrågornas" kretslopp. Vi känner igen dess företrädare i talet om att "revolutionärt perspektiv, socialism...? ! – ja, men det är ju inte aktuellt idag" eller "socialistisk revolution... hur det ska gå till ...? ! – det får vi se då, när den saken blir aktuell!" I den revolutionära politikens vetenskap, leninismen, står strategi – taktik för något helt annat.
Strategin bestäms av sitt mål, krossandet av den borgerliga staten, och är det som i sista hand avgör agerandet i varje enskilt fall – här, nu och framöver.
Taktiken innebär det särskilda sättet att i en given situation, en speciell fråga eller i ett särskilt avsnitt av klasskampen förverkliga den strategiska inriktningen! Detta betyder för det första att strategin är lika nödvändig och aktuell i dag som någonsin i framtiden, för det andra att strategin vare sig kan utformas av eller ersättas av taktiken. En klar strategisk inriktning är en förutsättning för taktiken. Annars blir politiken en tillfälligheternas verksamhet, ett offer för det bestående. Men den proletära revolutionen tar sig inte fram på tillfälligheter, den improviseras inte. Den kräver noggranna och framsynta förberedelser. Och inte heller låter den sig kuvas av den bestående ordningen.
Vad sedan gäller den revolutionära strategins centrala innehåll kan vi bäst formulera det med ett citat från Kommunistiska (3:e) Internationalen:
Alla konkreta krav som framspringer ur arbetarmassornas ekonomiska behov måste föras in i planen över kampen för arbetarkontrollen, vilken inte är en byråkratisk organisering av den nationella ekonomin under kapitalismens regi utan just kamp mot kapitalismen genom fabriksråden.... ('Teser om taktiken', Klas 3:e kongress 1921. Vår kursiv.)
Arbetarkontrollen är inte lika med den revolutionära strategin och kan inte ersätta denna. Men i citatet ovan framstår den centrala roll vi ger kampen för arbetarkontrollen i utvecklandet av den revolutionära strategin. Vi gör det därför att det är i denna kamp, med dess sociala och politiska innehåll, dess organisatoriska former, som de nödvändiga erfarenheterna för kommande offensiva strider kan vinnas.
Vi ska här gå igenom en del teoretiska problem kring arbetarkontrollen, ta upp en del erfarenheter och på så sätt försöka visa på vilket sätt kampen för arbetarkontrollen är det centrala temat i den revolutionära strategin. Men till att börja med ska vi göra en nödvändig avgränsning.
Arbetarkontroll har, en gång för alla, ingenting med "samråd", "insyn", "medinflytande" eller "medansvar" i de kapitalistiska företagen att göra. Arbetarkontroll innebär tvärtom att arbetarna under speciella styrkeförhållanden i praktiken bryter med de kapitalistiska produktionsförhållandenas villkor i företaget. Det betyder att arbetarna i kamp fråntar arbetsköparen hans "rätt" att diktera villkoren i produktionen enligt sina, d.v.s. profitens lagar! Att arbetarna sätter sig över dessa lagar genom att ställa andra och oförenliga villkor för produktionen, nämligen tillgodoseendet av de egna behoven. Det rör sig alltså om klasskamp – inte om "medinflytande", "samråd" o.s.v.
Arbetarkontroll är när arbetarna genom kamp tar sig "rätten" att övervaka vissa förhållanden i produktionen
så att dessa är förenliga med deras egna omedelbara behov! D.v.s. när arbetarna ställer villkor för produktionens gång och organiserar sig för att övervaka att dessa villkor uppfylles. På så vis kontrollerar arbetarna produktionen till vissa delar samtidigt som kapitalisten fortfarande äger produktionsmedlen och ansvarar för produktionen.
Arbetarkontrollen, d.v.s. kampen mot de kapitalistiska produktionsförhållandena genom arbetarnas ingrepp i dess villkor på företaget, måste därför alltid innefatta en vägran från arbetarna att ta något som helst ansvar för kapitalisternas affärer! Detta är det sociala innehållet i arbetarkontrollen.
Även en "vanlig" strejk kan i någon mening vara en kamp mot vissa av de kapitalistiska produktionsförhållandenas villkor i företaget. Men arbetarkontrollen är också en kamp mot de kapitalistiska produktionsförhållandena som helhet därigenom att den i praktiken tvingar fram andra sociala förhållanden i produktionen som är främmande för de kapitalistiska! D.v.s. kampen för arbetarkontrollen är också en kamp för någonting, för något icke-kapitalistiskt, genom själva sitt sociala innehåll. Det är en revolutionär kamp, oavsett vilka frågor den utgår ifrån och oavsett vad vi skriver på den.
Om arbetarkontrollen innebär nya sociala förhållanden i produktionen som är främmande för kapitalismen, så är den I otänkbar utan speciella organisatoriska uttryck. Vi kan alltså 1 inte tala om arbetarkontroll utan förekomsten av arbetarnas självorganisering!
Det avgörande innehållet i arbetarkontrollen och det som den revolutionära strategin syftar till är alltså att arbetarna i kampen utvecklar nya sociala förhållanden och nya organ vilka i sin utveckling allt mer börjar utmana kapitalismen som helhet.
I vår allmänna propaganda måste vi föra ut och förklara hela frågan om arbetarkontrollen oavsett den exakta politiska situationen, upp- och nedgångar i klasskampen, etc. Vi måste visa på historiska och aktuella erfarenheter. Detta är en del i vårt ständiga arbete med att föra ut vårt program. I denna politiska propaganda bör arbetarkontrollen inte skiljas ut ur helheten av den revolutionära strategin.
Med stöd i välkända situationer och konkreta exempel bör vi bedriva en agitation kring fr.a. följande tre teman:
Det är också i kombinationen av dessa tre teman som vi kan skilja arbetarkontrollen som en del i den revolutionära strategin från olika utspel om "samråd", "medinflytande", "styrelserepresentation", "självstyrande grupper", etc.
De s.k. företagsdemokratiska experimenten syftar däremot till att knyta upp arbetarna till företaget, få dem att identifiera sig med dess väl och ve och ta ett aktivare ansvar för produktionens resultat. D.v.s. att mura in den revolutionära klassen i de kapitalistiska produktionsförhållandena.
Efter en rad olika samrådsförsök, som alla misslyckats, har Gruvs avdelningar 4,12,40 och 135 lagt fram ett förslag till handlingsprogram för företagsdemokrati vid LKAB. Detta är ett skolexempel. Här kan vi mycket klart se LO:s syften med den sk. företagsdemokratin. Men också betydelsen av de agitationsteman kring arbetarkontrollen vi nyss nämnt.
Gruvavdelningarnas program är i sitt slag det mest avancerade som lagts fram här i landet. Det kräver bl.a. "vetorätt" för arbetarna i en rad frågor, fullständig insyn i budget, kostnadsplanering och produktionsuppläggning, kollektiva arbetsformer och arbetsledning, m.m. Men dessa krav och hela handlingsprogrammet vilar på den uttalade uppfattningen om en intressegemenskap mellan arbete och kapital. Det sägs helt klart och utan omsvep att det föreslagna systemets syfte är "ökad volym och högre intensitet"!
Programförslaget säger vidare att samverkanssystemets livskraft kräver "förändringar i befogenhetsfördelning" för att kunna genomföra "överflyttningen av initiativ- och ansvarstagande". Och slutligen att "kraven på ett ökat verkligt (! ) inflytande innebär även en beredskap att inom det område samarbetet omfattar ta ansvar för produktionsresultatet..."! (Vår kursiv.) Här serveras det som på ett fat – "... ta ansvar för produktionsresultatet!". D.v.s. arbetarna ska på ett organiserat och effektivare sätt ta ansvar för profiten!
En annan del i förslaget som skär sig direkt mot varje form av arbetarkontroll gäller de organ som är tänkta att bära upp och administrera systemet. Dessa ska enligt förslaget vara sammansatta av företrädare för bolagsstyrelsen och facket – d.v.s. systemet ska fungera i samförstånd! Och slutligen: om detta system genomförs, så sker det också som ett resultat
av lyckade förhandlingar mellan bolagsledningen och den fackliga byråkratin.
Vad som i förslaget kallas "vetorätt", insyn i budget, kostnadsplanering och produktionsuppläggning, kollektiva arbetsformer, etc. blir alltså vissa förändringar i formerna för arbetsköparens i grunden oinskränkta makt! Och de kan säkert dämpa arbetarnas spontana reaktioner mot dålig arbetsmiljö och hälsorisker, mot isoleringen och ensidigheten i arbetet, mot bristen på överblick av arbetsprocessen. Men kvar står frågan om makten – och det är den det gäller! Eller snarare, kvar står arbetarnas maktlöshet. Och på deras skuldror läggs ett ökat ansvar – för profiten och maktlösheten!
System av denna typ har alltså ingenting med arbetarkontroll att göra. I vår propaganda måste de avslöjas för vad de är: försök att effektivisera produktionen genom att få arbetarna att ta ett mer aktivt och organiserat ansvar för dess resultat. Mot dessa system, med deras samarbetsorgan och arbetaransvar för profiten, måste vi föra fram kampen för arbetarkontrollen med dess kompromisslösa veto, arbetarnas självorganisering och den absoluta vägran att ta något som helst ansvar för den kapitalistiska produktionen.
Men detta innebär inte att vi rätt och slätt kan avvisa t.ex. Gruvavdelningarnas förslag om "vetorätt" för arbetarna mot hälsofarliga arbeten, omflyttningar, etc., så länge som deras genomförande kan innebära någon som helst förbättring av arbetarnas situation! Och de kan otvivelaktigt medföra förbättringar i gruvarbetarnas fysiska villkor. Att då gå värt emot 13 dessa förändringar och stå kvar vid det nuvarande kan enbart de göra som av osäkerhet om sin egen revolutionära inriktning inte kan finna något annat sätt att "undvika reformismens träsk"! Vi måste i stället visa hur arbetarnas uppknytning genom ett överenskommet ansvarstagande för produktionsresultatet kommer att urholka dessa förbättringar i varje trängd situation – priset för "verkligt inflytande" var ju att "ta ansvar för produktionsresultatet", för "ökad volym och högre intensitet"! Vi måste visa hur ett effektivt försvar av varje förbättring kräver ett totalt brott med detta ansvarstagande – att det kräver arbetarnas självständigt organiserade kontroll över dessa villkor!
Om den grundläggande idén i arbetarkontrollen är en kamp mot de kapitalistiska produktionsförhållandena genom direkta ingrepp i deras villkor i företaget, så skulle en allmän arbetarkontroll över produktionen innebära att de kapitalistiska produktionsförhållandena inte längre reglerade den nationella ekonomin! Men en sådan situation är i praktiken inte möjlig. En allmän arbetarkontroll under bourgeoisins fortsatta politiska herravälde är otänkbar, ty under loppet av en social och politisk utveckling där arbetarkontrollen börjar uppträda i större omfattning blir en sammanstötning med den borgerliga regimen oundviklig.
Arbetarkontrollen innebär ett slags dubbelmakt i företager Mot arbetsköparens makt reser sig en annan som ställer helt andra villkor för produktionen, som inkräktar på och delvis paralyserar arbetsköparnas "rättigheter": de i demokratiskt uppbyggda kommittéer organiserade arbetarna!
Men detta är en bräcklig landvinning. Arbetsköparen kan givetvis inte i längden acceptera att "dela" sin makt med organ som ställer helt andra villkor, som tvärtemot profitens lagar talar i namn av arbetarnas behov. Och så länge omgivningen regleras av de kapitalistiska produktionsförhållandena, så länge den borgerliga staten består för att med alla medel hjälpa arbetsköparen att åter bli ensam herre på täppan – så länge kan inget isolerat fall av arbetarkontroll undgå att undergrävas. En situation av arbetarkontroll som förblir isolerad har bara två vägar: antingen att krossas och gå under eller också urarta till någon slags "samverkan", "självstyrande grupper" eller liknande. Vilket också är att gå under. En situation av arbetarkontroll blir omöjlig att upprätthålla vid varje nedgång i klasskampen från den nivå där den upprättades. Arbetarkontrollen är helt beroende av arbetarnas fortsatta mobilisering. Men inte bara av arbetarna idet speciella företaget utan av arbetarklassen i dess helhet! Därför kan inte heller arbetarkontrollen tvingas på arbetsköparna i en rak linje, fabrik för fabrik.
Vad detta betyder är fr a tre saker: För det första att arbetarkontrollen måste ses som ett led i kampen för krossandet av den stat som håller samman de kapitalistiska produktionsförhållandena och försvarar bourgeoisins herravälde. Arbetarkontrollen får inte skiljas ut från detta strategiska sammanhang.
För det andra att när arbetarkontrollen är möjlig att lyfta fram som den centrala frågan i all agitation, då måste den föras fram tillsammans med paroller och åtgärder för proletariatets beväpning och upprättandet av arbetarmilis i fabriker och kvarter.
För det tredje att arbetarkontrollens landvinningar kan befästas och göras varaktiga endast genom arbetarklassens maktövertagande och upprättandet av arbetarstaten. Ty här och först här är det möjligt att i en planekonomi reorganisera produktionen för massornas behov.
En av den nya statens första uppgifter är därför att lägga under sig utrikeshandeln, bank- och kreditväsendet, transporter och kommunikationer. Men också att expropriera, d v s utan ersättning ta över de viktigaste produktionsmedlen från bourgeoisin. Dessa ställs då under arbetarstatens direkta ansvar, d v s under den centraliserade organisationen av arbetarmassornas proletärt demokratiska organ i fabriker och kvarter. Det är dessa som diskuterar, beslutar och verkställer den ekonomiska planen. Det är arbetarna, organiserade som härskande klass, som styr produktionen!
Arbetarkontroll kan då fortfarande upprätthållas över, vissa icke-förstatligade delar av produktionen. Men inte som ett enkelt dekret "uppifrån", förkroppsligat i en återkommande "kontrollör", utan som en ständig mobilisering av arbetarmassorna för att befästa, utvidga och försvara den proletära makten!
Frågan om proletariatets beväpning är en nyckelfråga. Därför måste den befrias från all romantik och ställas som en konkret uppgift i förhållande till klasskampens verkliga utveckling. Att kringgå denna uppgift och bara tala om proletariatets beväpning som om arbetarklassen plötsligt, på en given signal och i ett steg skulle resa sig ur lönearbetets vardag och med vapen i hand gå till storms mot förtryckarna, är bara att måla fantasier. Och fantasier är inte klasskampen betjänt av.
I agitationen och praktiken kan frågan om proletariatets beväpning endast tas upp som frågan om arbetarnas självförsvar! D.v.s. som åtgärder för att försvara arbetarnas landvinningar mot borgarklassens alla försök att återta dem. Ty att klassfienden med alla medel kommer att försöka att återta vad arbetarklassen utöver vissa ramar erövrar, det visar klasskampens alla erfarenheter. Och kommande situationer av masskamp kommer återigen att visa det. Men vi får inte se detta först då. Vi måste förstå det i dag och rätta oss därefter.
Vid en ihållande stegring av de sociala motsättningarna, i perioder då klasskampens såväl upp- som nedgångar ligger på en allmänt högre nivå och då varje utbrott av öppen kamp snabbt utvecklas mot en total konfrontation med det borgerliga samhället, då kommer arbetarnas .väpnade självförsvar att vara en omedelbar fråga i varje situation. Varje strejk måste organisera sitt försvar – strejkvakten, mot attentat och strejkbryteri. Varje möte och demonstration, såväl som arbetarorganisationernas lokaler, tryckerier, m.m. måste försvaras av arbetarna mot attacker från diverse illegala och halvlegala förband.
Att detta inte är romantiska fantasier kan vi se i klasstridernas utveckling i Frankrike de senaste åren. Där måste strejker försvaras mot fysiska attacker från polis och mot organiserat strejkbryteri. Där måste agitationen och propagandan försvaras mot fascistband och gula fackföreningar av typ CFT (organiserad av arbetsköparna på bl.a. Citroen).
Där blir arbetarorganisationernas lokaler utsatta för attentat, lokala fackföreningskontor blir beskjutna, etc. Och här kan vi också se hur vår intensiva propaganda och agitation kring arbetarnas självorganisering och självförsvar börjar ge resultat i allt beslutsammare åtgärder från kämpande arbetares sida. I strejk efter strejk organiseras arbetarnas självförsvar: strejkvakter, försvarskommittéer, yttre och inre försvarslinjer vid ockuperade företag!
Frågan om arbetarnas själförsvar inskränker sig inte till beväpningen utan omfattar en rad olika åtgärder, alltifrån upprättandet av arbetarmilisen till upporganiserandet av solidaritetskommittéer i bostadskvarteren, på landsbygden och på militärförläggningarna. Ett exempel på hur denna agitation kring arbetarnas självförsvar har vunnit förankring i den aktuella kampen, har vi i arbetarnas ockupation och drift av den franska klockfabriken LIP i Becancon. Denna ockupation har inneburit en faktisk expropriering av arbetsköparen: arbetarna har lagt beslag på och fört undan lagren, de har tillägnat sig hela förtjänsten av försäljningen och själva disponerat den, etc. Och LIP-arbetarnas talesmän förklarar gång på gång att detta inte är fråga om "självstyre" eller "arbetarförvaltning" av den kapitalistiska produktionen. De förklarar och propagerar sin aktion, vilken är ett våldsamt ingrepp i de kapitalistiska produktionsförhållandenas normala funktion, som just - självförsvar!
Och det år i denna ända vi måste bölja. Det är här agitationen och de politiska klargörandena blir konkreta, nämligen genom att politiskt förklara vissa faktiska åtgärder i termer av självförsvar och på de praktiska erfarenheterna av denna kamp kunna visa på deras vidare innebörd och konsekvenser.
När sedan de första strejkvakterna beväpnas, när mötes- och yttrande"friheten" kräver ett organiserat försvar - då börjar arbetarmilisen formeras. Och genom att centralisera och samordna de lokala arbetarmilisgrupperna, så grundas den proletära arméns första regementen!
Det är i inriktningen av kamp för arbetarkontrollen och utifrån dess konkreta erfarenheter som frågan om arbetarnas självförsvar. ända fram till beväpningen och arbetarmilisen, kan göras levande. Det är här som denna propaganda blir förståelig och det är ur de konkreta erfarenheterna av denna kamp som agitationen kring självförsvar får en materiell näring.
Hur värdefull varje erfarenhet av arbetarnas självorganisering, arbetarkontrollen och självförsvaret än är, så får de sin fulla innebörd och betydelse först som inslag i en allmän offensiv från arbetarklassen. En offensiv som ställer maktövertagandet som en konkret uppgift. Vi får därför inte isolera dessa frågor ur helheten av den revolutionära strategin.
Klasskampen mellan proletariat och bourgeoisi pågår ständigt. Men den utvecklas inte i ett jämnt förlopp. Den vidkänns uppsving och nedgångar vilka motsvaras av olika medvetenhetsnivåer, olika grad av kampberedskap bland arbetarmassorna. I detta förlopp utvecklas ibland "toppar" där arbetarklassens kamp når en höjdpunkt. Massornas medvetenhetsnivå, kampberedskap och mobilisering stegras brutalt och det borgerliga samhället gistnar i fogarna. "De där nere" vill inte längre behärskas och "de där uppe" kan inte längre härska som förut! Detta är den revolutionära strategins knutpunkt, det avgörande ögonblicket.
L en sådan situation där arbetarmassornas leda och vilja till förändring exploderar i omfattande sociala strider, där samhällets normala funktioner allt mer sätts ur spel, där bourgeoisins sociala bas vittrar sönder och växande skaror ur mellanskikten sluter upp i proletariatets kamp - då beror händelsernas vidare utveckling i högsta grad på förekomsten av strejk- och kontrollkommittéer i fabrikerna, kvarters- och försörjningskommittéer i bostadsområdena, solidaritets- och stödkommittéer på regementen och förband, kampkommittéer på skolor, universitet och andra utbildningsanstalter! Men också på förmågan att samordna och centralisera dessa och ge kampen en enhetlig inriktning mot maktövertagandet!
Den allmänna upplösningen av det borgerliga samhället måste organiseras. För att inte ta kål på sig själv måste generalstrejken organiseras. Men inte av det borgerliga samhällets "normala organisatörer" utan av de arbetande massorna själva!
Det är den utbredda förekomsten av dessa arbetarmassornas självständiga och demokratiska klassorgan - strejkkommittéer, kvarterskommittéer (etc) - och deras självförsvar genom arbetarmilisen, som skapar en situation av dubbelmakt i samhället, en tillfällig och instabil balans mellan två oförenliga makter! Denna spända och orimliga situation kan endast lösas upp på två sätt: antingen den borgerliga statens krossande och proletariatets maktövertagande eller också en återstabilisering av den borgerliga regimen. Antingen en framtid i frigörelse eller en återgång till löneslaveriet!
I denna situation kan varje tvekan hos de arbetande massorna inleda nederlaget. Generalstrejken har förlamat allt – för alla! Klass står mot klass och mellan dem ett samhälle i upplösning. Maskineriet står still och frågan är: vem ska sätta igång det igen och på vems villkor? Vem besitter kraft nog, organisering och beredskap till att ta de avgörande initiativen?
Det är arbetarna, organiserade i sina kommittéer på fabriker och företag, som måste häva generalstrejkens förlamning. De måste för egen räkning återuppta produktionen i de avgörande sektorerna. Först till vissa delar, sedan allt mer allmänt. Och det måste ske nu – annars blir det bourgeoisin som vinner terräng genom att låta generalstrejken ta kål på sig själv
Det är alltså här, inför "den sista striden", som arbetarkontrollen med dess självorganisering och arbetarnas självförsvar blir oundgängliga! De lärdomar som dessa erfarenheter kan ge tillförs inte arbetarklassen genom studier eller försändelser uppifrån "när stunden väl är inne". De måste erövras i kamp, en skolande och förberedande kamp! Och denna erövring måste börja redan i dag.
Även om arbetarkontrollen i mer utbredd omfattning är möjlig först som uppmarsch till den direkta kampen om makten och även om kampen för arbetarkontrollen först då kan få sin fulla innebörd, så är det både möjligt och nödvändigt att redan i dag skapa erfarenheter av denna kamp. Vi måste redan i dagens strider för ekonomiska och politiska delmål föra fram krav och paroller som knyter an till arbetarkontrollens teman. Det är den inriktning vår dagliga agitation måste ha. Sådana krav kan också förverkligas under vissa styrkeförhållanden, även lokalt i enskilda industrier.
Under den "gallopperande" strejkvågen i Italien 1969-70 kunde vi se flera exempel på detta. T.ex. hur arbetare satte sig emot höjningar av bandhastigheten och organiserade sig för att själva reglera denna. I varje verkstad i fabriken valdes delegater från banden. Dessa delegater organiserades i verkstadskommittéer, vilka i sin tur samordnades i en central fabrikskommitté. Genom denna demokratiska organisering fastställde arbetarna rytmen i enlighet med vad de själva ansåg vara acceptabelt och reorganiserade på så vis hela produktionen!
På Fiat-verken drev arbetarna igenom ett kampprogram med en serie vetokrav – t.ex. veto mot taktökningar, mot omflyttningar, införande av nya maskiner och arbetsmoment, – och tilltvingade sig kontrollen över avsevärda delar av arbetsvillkoren.
Fiatarbetarnas exempel är viktigt. Det visar på ett sätt att i dagens strider föra in och aktualisera kontrollperspektivet i frågor som fr.a. rör arbetsorganisationen, nämligen i agitation utifrån en plattform kring ARBETARVETO (mot hälsofarliga arbeten, nedskärningar och underbemanning, taktökningar, omläggningar, etc)! Denna agitation ställer kompromisslöst arbetarnas omedelbara behov i produktionen i blickfånget utan att snegla åt vad deras tillgodoseende kan innebära för arbetsköparens del. Den hävdar arbetarnas praktiska rätt att säga NEJ till förhållanden och till åtgärder från arbetsköparens sida, som hotar deras omedelbara intressen. Arbetarveto är i första hand ett tema för agitationen som syftar till att ge frågor fr.a. kring arbetsorganiseringen ett perspektiv på arbetarkontrollen, utan att behöva utveckla denna fråga i sin helhet – d.v.s. utan att behöva ta upp den revolutionära strategin, dubbelmakten, maktövertagandet, (etc). En kamp där arbetarna påtvingar arbetsköparen sitt veto har i sin tur redan ställt frågan om arbetarkontrollen i praktiken!
Vid varje mer omfattande uppsving i arbetarkampen måste agitationen utveckla alla aspekter av arbetarkontrollen utifrån kampens förlopp och för rörelsen försöka formulera konkreta kampparoller och -krav med arbetarkontrollens innebörd. En kamp bakom sådana krav får, även om den utgår från ekonomiska delmål, oundvikligen en politisk innebörd. Dessa krav förmår på ett konkret sätt ställa frågan om makten i kampens utveckling utan att våldföra sig på den spontana rörelsens egen kraft och dynamik.
Vi vet hur klasskampen ibland kan ta en språngartad utveckling, hur arbetarklassen på några veckor kan svinga sig upp från löneslaveriets vardag till att expropriera kapitalister och t.o.m. lägga under sig det ekonomiska och sociala livet i hela städer och regioner. En sådan explosiv utveckling har ofta följt på en tid av militant strejkkamp med ockupationer av fabriker och företag för att sedan vändas över i aktiv ockupation. D.v.s. arbetarna har helt eller delvis återupptagit produktionen, eller snarare börjat utnyttja produktionsmedlen! Men inte av omtanke om den akterseglade kapitalisten, inte för att förse den kapitalistiska marknaden med varor utan för att tillgodose sina egna, klassens, behov i kampen. Ett aktuellt exempel på detta är kampen vid den franska klockfabriken LIP.
Ett flertal sådana exempel på arbetarförvaltning i kampens intresse förekom under generalstrejken i Frankrike 1968. Arbetarna vid Citroenfabrikerna i Parisregionen levererade lastbilar för att säkerställa transporterna av förnödenheter till arbetarna i ockuperade fabriker – lastbilar som lämnade banden inte för att omsättas på den kapitalistiska marknaden utan för att användas i kampen! I ett elektrotekniskt företag i Brest producerade arbetarna walkietalkies för att de strejkande i olika företag skulle kunna upprätthålla kommunikationerna och samordna sitt handlande sedan telekommunikationerna i regionen brutits. Dessa walkie-talkies såldes inte till marknadspriser! I Nantes var strejkkommittéerna från olika fabriker och företag tillsammans med husmödrarnas kommittéer förenade i en central strejkkommitté, som allt mer tog på sig funktionen av ett arbetarråd, en sovjet. Den hade hela staden under sin kontroll – den organiserade livsmedelsdistributionen, sjukvården och andra sociala inrättningar. Centrala strejkkommittén kontrollerade genom sina försvarskommittéer all trafik till och från staden och utfärdade passersedlar för den nyttotrafik den godkänt. Den etablerade ett direkt varuutbyte med traktens jordbrukare, upprätthöll kontroll över de priser den fastställt på den lokala marknaden – priser som låg långt under de "normala". Kort sagt: man hade upprättat en kommun under proletärt styre!
Men denna omfattande och bitvis mycket avancerade kamp visar också fram situationens begränsningar, dess svaga punkter och otillräcklighet. Förutom vissa undantag omvandlades inte strejk- och kvarterskommittéerna med sin demokratiska organisering, sin djupa förankring i klassen och en, växande uppslutning från andra sociala skikt, till de proletära maktorgan som hade kunnat ställa de arbetande massorna samlade mot bourgeoisie – arbetarråden mot den borgerliga staten! Perspektiven och beredskapen fanns inte till, initiativen uteblev.
Där saknades den politiska kraften med förmåga till initiativ för att övervinna kampens ojämna utveckling, som på nationell nivå kunde förena och sprida de lokalt vunna erfarenheterna i förnyad handling, som förstod klassernas styrkeförhållanden, såg de svaga länkarna och visste att utnyttja dem! Där saknades den organiserade förmågan att utarbeta och i kampen förankra ett konkret övergångsprogram av politiska och organisatoriska åtgärder för att sammansmälta och rikta in de skilda lokala striderna i en gemensam och enhetlig inriktning: den politiska makten i samhället!
I denna förrevolutionära situation i Frankrike fanns bara en studentrörelse, som redan överlevt sin egen förmåga samt det senila franska kommunistpartiet, som endast förmådde kanalisera jäsningen i menigslösa avtal och marsch till valurnorna. Uppsvinget gick tillbaka, resningen uteblev och den borgerliga ordningen består. Men dess grund är inte mer solid - därtill gav erfarenheterna från maj juni 1968 allt för mycket.
Nedsvinget inledde en andningspaus i den franska arbetarklassens kamp. Men erfarenheterna bearbetades, lärdomarna konsoliderades - den revolutionära strategin började ta form, propagandan och agitationen kunde vidareutvecklas på nya grunder och tillföra kampen ny stimulans. Inte minst tack vare la Ligue Communiste, Fjärde Internationalens franska sektion, som p.g.a. sitt växande revolutionära inflytande i klasskampen förbjöds av den franska regeringen den 28 juni 1973.
Det är de objektiva styrkeförhållandena i samhället som i grunden avgör om dubbelmakten är möjlig. Men för att dubbelmakten ska kunna bli verklighet, för att de första element som skapas i massornas spontana praktik ska kunna smältas samman till en enhetlig social och politisk kraft är en subjektiv faktor nödvändig: det revolutionära kommunistiska partiet! D.v.s. den organisation av revolutionära kadrer som i kraft av sin revolutionära teori och strategi, sitt förtroende och sin förankring i klassen förmår utarbeta de konkreta handlingslinjerna och ta de avgörande initiativen i kampens olika skeden.
Men partiet är ingen Messias, som med en gest kommer att skänka arbetarklassen lycka och framgång i kampen. Och ännu mindre kan partiet bestämma klasskampens grundläggande villkor, det kan vare sig säga ”ja” eller ”nej” till klasskampen - det måste ingripa i klasskampen! För att åskådliggöra partiets roll och uppgifter i förhållande till massornas spontana aktivitet ska vi ta upp den engelska hamnarbetarstrejken 1972.
Den mest uppseendeväckande episoden under denna kamp var arresteringen av de fem hamnarbetarledarna. Men i skuggan av denna händelse ockuperade 150 tryckeriarbetare vid Bryants Colour Printing i London sina verkstäder. Bolagsledningen hade meddelat att företaget skulle inställa betalningarna och i samma veva avskedat de 150 arbetarna på stående fot. Dessa svarade med att ockupera företaget och själva driva produktionen vidare med ägare och ledning satta på porten. Detta var den omedelbara reaktionen i protest mot avskedandena. Men väl i denna situation, med produktionsmedlen i egna händer, upptäckte de att dessa på ett förträffligt sätt skulle kunna ställas i klassens tjänst och bidra till den pågående kampen. Bryantsarbetarna började i massupplaga trycka flygblad och affischer till kampen att få de fem hamnarbetarna frisläppta.
Denna i och för sig blygsamma handling av verklig klassolidaritet visar i liten skala på en väg som var möjlig i betydligt större omfattning i den aktuella situationen. Och som överhuvudtaget måste utvecklas i kommande strider.
Bryantsarbetarna visade hur klassen kan vända sin ställning i produktionen från lönearbetets förtryck till ett vapen i kampen mot detta förtryck! I stället för att producera för arbetsköparens profiter, producerade de för klassens behov! I stället för att lämna arbetsplatsen, stannade de kvar. I stället för att undanhålla sin arbetskraft, utnyttjade de den i hela arbetarklassens tjänst!
Bryantsarbetarnas exempel förblev en isolerad exemplarisk aktion. Men kampens allmänna utvecklingsnivå innehöll stora möjligheter att generalisera Bryantsaktionen. Den engelska bourgeoisin var i gungning, även om dess ställning som härskande klass inte var allmänt ifrågasatt. Den saknade stabilitet i den rådande ekonomiska och politiska situationen: krisen på Irland, uppdämda problem i ekonomin och en omfattande kamp från arbetarklassens sida i allt större respektlöshet för den borgerliga legaliteten. Det var en situation där åtskilliga möjligheter stod till buds. Men där saknades den kraft som kunde ta dessa möjligheter till vara, som i massiv omfattning kunde ha förklarat den revolutionära innebörden i Bryantsarbetarnas aktion, brutit upp dess isolering och generaliserat dess exempel i en mångfald liknande aktioner. Förutsättningar saknades inte. Stora delar av personalen på tidningsgatan Fleet Street var i strejk i sympati med hamnarbetarna. Men de stannade vid strejk. De kunde ha följt Bryantsarbetarnas exempel och utnyttjat produktionsapparaten till en masskommunikation i arbetarklassens tjänst! Det hade varit ett rejält svar på det förhållande att den härskande klassen under hela strejken hade radiobolaget BBC i sina händer för spridning av sin propaganda. Busschaufförerna var också tidvis i strejk. Dessa och andra chaufförer kunde ha satts in i transportverksamhet under de kämpande arbetarnas kontroll. T.ex. för att frakta den rörliga strejkvakt som arbetarna organiserat för att förhindra strejkbryteri. Redan här uppenbarar sig de materiella motiven för en samordning av de olika lokala strejkkommittéerna! Personalen på televerken kunde hållit vissa delar av nätet öppna men avskurit andra – t.ex. de som förbinder olika delar av statsapparaten! Under en utdragen kamp kunde hamnarbetarna börja lossa fartygen, expropriera godset och upprätta speciella kommittéer för distributionen bland befolkningen...
I de styrkeförhållanden som rådde, med den mobilisering och kampvilja som fanns var detta helt realistiska möjligheter. Men spontaniteten förmådde inte frigöra dessa möjligheter.
Om vi förstår den möjliga utveckling som skisseras här ovan, då kan vi också förstå den revolutionära strategins roll och det kommunistiska partiets främsta uppgifter. Och ur dessa resonemang kan vi sammanfatta det kommunistiska partiets karaktär i helheten av följande tre villkor.
Partiet måste och det revolutionärt marxistiska förbundet måste sträva att:
1. behärska den proletära revolutionens strategiska perspektiv.
Med den revolutionära marxismens teoretiska instrument och de samlade erfarenheterna av proletariatets kamp måste detta perspektiv i den fortlöpande konkreta analysen av samhällsbildningen och den pågående klasskampens förlopp utarbetas i en strategisk plan, som svarar mot de objektiva behoven i arbetarklassens kamp för den politiska makten:
Det strategiska perspektivet anger inriktningen för taktiken i varje speciell fråga och situation och i varje särskilt område av klasskampen
Vi har i dag de grundläggande elementen i detta strategiska perspektiv: kampen för arbetarkontrollen med dess kompromisslösa veto, arbetarnas självorganisering i kampen, centraliseringen och försvaret av de självständiga klassorganen i fabriker och kvarter till en situation av dubbelmakt i samhället.
2. levandegöra och föra ut detta strategiska perspektiv i en konsekvent revolutionär propaganda och agitation.
Att genom propagandan och agitationen befrämja och skapa så rika erfarenheter som möjligt av arbetarklassens självständiga aktivitet, att i denna kamp vinna och skola arbetaravantgardet, ena och förbereda så breda skikt som möjligt inför uppgifterna i kommande offensiva strider – det är den viktigaste uppgiften under hela perioden fram till en dubbelmakts-situation och den revolutio00 resningen! Framgångarna i detta arbete kommer att avgöra huruvida vi, så snart masskampen har nått en nivå där det blir möjligt, ska kunna sätta den strategiska planen i verket.
3. ha en politisk och social förankring i samhället, fr.a. i avgörande delar av arbetarklassen.
Denna förankring är nödvändig för att propagandan och agitationen ska bli maximalt effektiv, och för att i olika situationer kunna ta de avgörande initiativen. Den kräver att den revolutionära förtruppsorganisationen bland sina kadrer kan räkna representanter för klassens politiskt mest avancerade delar.
Att i växande utsträckning uppfylla dessa tre villkor är den samlande inriktningen för all vår verksamhet. För att maximalt kunna utnyttja förändringar i klasskampens utveckling och nya öppningar i den politiska situationen, måste denna samlande inriktning ständigt utarbetas i taktiken för partiuppbygget.