Ur Fjärde Internationalen 2-1973
Staten är ett organiserat maktorgan, ett redskap för klassdominans, d v s en klass’ förtryckande av en annan. Arbetarrevolutionens genomförande innebär att proletariatet upphöjs till härskande klass. Bourgeoisins herravälde kan endast störtas av proletariatet som p g a sin ekonomiska roll i produktionen är den klass som kan bli den vägledande för alla arbetande och utsugna massor. Borgarstaten, genom vilken en minoritet kan exploatera en majoritet, tar sig uttryck i olika former, framförallt ideologiskt och repressivt, genom maktorgan och institutioner som polisen, militären, lagarna, byråkratin, konstitutionen, parlamentet etc. Borgarstatens innehåll och funktion är i alla kapitalistiska länder lika, men den form i vilken den manifesteras varierar beroende på i vilken etapp av den historiska samhällsutvecklingen och klasskampen landet befinner sig. I Chile är staten borgerlig, en stat som intar en bestämd form, den högst utvecklade formen av borgarstat, den representativa demokratin. Det historiska skede som Chile sedan några år befinner sig i kan benämnas ett förrevolutionärt stadium, som genom sina speciella karakteristika -70 kunde ge upphov till Folkfronten (Unidad Popular, UP) och dess regeringstillträde. Folkfronten har dock ej förändrat statsapparatens funktion som ett redskap för borgarklassens dominans: byråkratin är densamma, polis och militär används nu som tidigare mot folket, parlamentet styrs av de borgerliga lagarna och konstitutionen gagnar borgarnas maktintressen. Den enda noterbara förändringen är att parlamentet nu innesluter fler grupper, som säger sig representera folkets och arbetarklassens intressen och det har uppstått en intern kamp inom och utom parlamentet för att definiera vilken klass och vilken klass’ intressen som bör dominera statsapparaten. Denna kamp måste dock föras inom de gränser som den dominerande klassen uppställt genom sina lagar och sin konstitution.
I denna speciella situation och detta skede av klasskampen är därför den viktigaste revolutionära uppgiften för massorna och dess partier att grundligt utveckla en konkret politik, en revolutionär strategi och taktik, som leder till att det förrevolutionära stadiet mognar och övergår i ett revolutionärt stadium och en revolutionär situation uppstår. Ett led i detta övergående är de olika organ för arbetarmakt (i många fall parallella maktorgan till den nuvarande regeringen) som på sistone uppkommit i Chile.
Innan vi går in på den historiska bakgrunden till och förståelsen av skapandet och utvecklandet av dessa organ i Chile, bör en förklaring ges till vad parallellmakt innebär och innebar i ett skede av den ryska historien.
Vad innebär parallellmakt? Lenin ger följande förklaring:
”Det skapas jämsides med borgarstatens regering en annan regering, svag och i födslovåndor, men ändock existerande och i ständig utveckling. Det är en revolutionär diktatur, d v s en makt som stödjer sig på ett direkt revolutionärt erövrande. Den bygger på massornas direkta stöd underifrån och ej på en lag formulerad av den centraliserade staten. Det är en makt totalt olik den som existerar i de demokratiskt-borgerliga parlamenten. Denna makt är en makt av samma typ som Pariskommunen 1871. De fundamentala grunddragen i denna makt är: 1) Maktkällan ligger ej hos lagen, tidigare diskuterad i parlamentet, utan i massornas direkta initiativ underifrån. Ett utbytande av polis- och militärväsendet, såsom varande skilda från folket och i motsättning till detta, mot en direkt beväpning av hela folket. Genom denna makt upprätthåller de beväpnade arbetarna och soldaterna själva den allmänna ordningen, ett beväpnat folk. 3) Byråkratin och funktionärerna utbyts också mot folkets direkta makt eller åtminstone underkastas de en speciell kontroll, de omformas till enkla ombud, ej bara valbara, utan flyttbara närhelst folket kräver det, de omformas från ett privilegierat skikt med hög betalning till arbetare inom ett speciellt ”fack”, vars betalning inte överstiger den vanliga lönen för en kvalificerad arbetare.” [1]
Denna makt uppkommer i moment av förrevolutionära kriser i vilka den revolutionära klassen (proletariatet) koncentrerar sina styrkor och bildar basen för den framtida revolutionära staten.
Under den ryska revolutionen uppstod sovjeter för första gången i Petersburg 1905.
Petersburgsovjeten och den senare i Moskva uppkomna Moskvasovjeten hade sitt ursprung i den politiska oktoberstrejken och dess ledning utgjordes av en proletär representation, deputerade som valts av arbetarna. Dessa sovjeter kom att utgöra förebilden till den sovjetmakt som bildades av proletariatet 1917 under ledning av bolsjevikpartiet. De bildades uteslutande av det revolutionära befolkningsskiktet och var ett uttryck för folkets självverksamhet när det reste sig i kampen mot tsarismen. Under den tid sovjeterna var lagliga, utgjorde de en parallellmakt till den rådande regimen med stort inflytande över proletariatets alla sociala aktiviteter. De var den revolutionära maktens embryon och organ för upproret. Sovjeten organiserade massorna, dirigerade de politiska strejkerna, ledde de politiska demonstrationerna och försökte beväpna massorna.
Då sovjeternas styrka och betydelse var beroende av upprorets kraft och framgång hade sovjeterna en kort livslängd bl a p g a generalstrejkens avtagande verkan, otillräcklig förberedelse av massorna inför det oundvikliga upproret och de subjektiva och objektiva förutsättningarnas brist på mognad.
1917 växte sovjeterna upp igen då det ryska självhärskardömet föll och de fungerade verksamt som en parallellmakt ända fram till den provinsiella regeringens fall. De var de organ i vilka proletariatet och dess allierade koncentrerade sin styrka inför de väpnade upproret. De var de organ i vilka proletariatet och dess allierade kunde organiseras, de gav ett organiskt uttryck åt de breda massorna. Detta kunde bolsjevikpartiet i sig p g a dess karaktär som revolutionärt parti inte göra. Tack vare bolsjevikpartiet kunde dock sovjeterna 1917 omformas till verkliga maktorgan. Behovet av en parallellmakt innan det slutliga maktövertagandet ger sig tillkänna i det nödvändiga behovet av att stärka de revolutionära klassernas allians, organisera upproret och de framtida proletära maktinstrumenten och skapa ett revolutionärt arbetarparti i länder där ett sådant saknas. Sovjeterna upptar inom sig proletariatet och dess allierade och partiet (avantgardet och ledaren av dessa klasser) har i sovjeterna ett verkligt maktinstrument i vilket de kan utöva sin politiska ledning.
Sovjeterna uppstår som vi tidigare nämnt i en förrevolutionär situation och de nödvändiga förutsättningarna för att denna period övergår i en revolutionär är existensen av ett revolutionärt arbetarparti.
För att övergå till den aktuella situationen i Chile med relation till det ovan sagda måste först en kort historisk resumé och tillbakablick göras.
Det rådande förrevolutionära stadiet i Chile karakteriseras av följande objektiva förhållanden:
Dessa karakteristika, som alla tar sig uttryck i en allt mer skärpt klasskamp, var även befintliga under Freis tid och gav då som en produkt uppkomsten av Folkfronten och dess möjlighet att överta regeringsmakten. Under -70 utvecklade UP en ekonomisk politik som försökte återuppliva en avstannad ekonomi genom inflationistiska mekanismer. Man nationaliserade naturrikedomarna (koppar, salpeter etc.), förstatligade banker och monopolföretag, igångsatte och fördjupade jordreformen etc. Uppgången inom den ekonomiska sektorn ackompanjerades av ett positivt gensvar hos massorna och regeringen. I slutet av -71 kom de första tecknen på en ekonomisk kris, vilken de själva till större delen var ansvariga för. -72 var ett år under vilka de nyss nämnda problemen förvärrades. Man kan säga att -71 var en svag reflex av vad hela -72 skulle komma att bli. Regeringen, bunden till händer och fötter av sin legalistiska position, blev mer och mer handlingsförlamad, samtidigt som en växande radikaliserings-process skedde hos massorna. Denna radikalisering följdes i vissa fall av en del partier inom Folkfronten (Mapu. IC, PS[2]) och grupper utanför (MIR[3]). I oktober -72 igångsatte borgarklassen med stöd av imperialisterna en generalstrejk som varade nästan en månad och omfattade de flesta samhällssektorer (handeln, sjukvården, transportnätet etc.). Efter en tids vacklan gick massorna till kontraoffensiv. De skapade och upplivade under de mest medvetna sektorernas ledning ett antal organ för ”folkmakt” av vilka de viktigaste är Cordones Industriales. Comandos Comunales och Consejos Campesinos[4]. Organ, som då punktvis uppnådde en styrka, men först under de senaste månaderna börjat att utvecklas ordentligt och utnyttjas som maktinstrument av arbetarna. De uppstod som ett uttryck för det ökade revolutionära medvetandet hos massorna, speciellt arbetarklassen, och som svar på borgarnas offensiv. Cordones Industriales (vilka vi närmare skall studera), som under oktoberkrisen sattes på sitt första svåra prov, växte till antal och förstärktes, ej som en ersättning för CUT[5], utan som ett komplement. De visade sig kunna bemöta makthavarnas attacker på ett effektivare sätt inom industrin. Men oktoberkrisen resultat blev ej ett förstärkande av arbetarklassens makt och intressen inom statsapparaten – tvärtom. Regeringen ”slöt fred” med borgarna genom att till sig sluta några höga militärer för att, som det sades, hålla lugn och ordning i landet fram till valet i mars -73. Ett av bevisen för regeringens konsolidering med borgarna gestaltade sig i det s k Millas projektet, vars huvudinnehåll innebar att de flesta av arbetarna under strejken tagna industrierna, skulle lämnas tillbaka till sina ägare. Cordones Industriales ökade genom detta sin aktivitet och förkastade ”stridande” regeringens vacklan och försoningspolitik och hade i denna kamp en relativ framgång. Valet i mars visade regeringen att de trots allt hade massornas stöd och förverkligandet av borgarnas dröm om att vinna 2/3 majoritet i senaten och på så vis på laglig väg störta regeringen förhindrades. Efter valen kan man notera ett förvärrande av den ekonomiska krisen, en starkare polarisering mellan partierna inom Folkfronten, vilken tar sig uttryck i en starkare förening mellan MIR-PS-IC-Mapu i många frågor, och att regeringen är fullständigt inkapabel att utnyttja det genom valet erövrade masstödet. De dominerande klasserna, eniga strategiskt, presenterar viktiga taktiska skillnader i sin politik. Nationalpartiet (PN) vill genast få bort regeringen medan Kristdemokratiska partiet (PDC) försöker uppnå eftergifter hos regeringen på vissa punkter genom att utnyttja de ekonomiska problemen och splittra arbetarklassen (genomför ett antal långa strejker inom gruvsektorn). Det är också viktigt att påpeka att regeringen är motståndskraftig, men ej mobiliserar massorna, som nu är mycket radikaliserade. Som en följd av borgarklassens splittring ifråga om taktik (en följd av inre sönderfall) och klasskampens skärpning reser sig några militärer och gör ett kuppförsök i slutet av juni. Detta misslyckas dock, då imperialisterna genom sina hantlangare i landet, höga militärer, sektorer av PDC och PN och rena fascistiska terrororganisationer som ”Fosterlandet och Frihet”, i sista stund, av okända orsaker, drog in sitt stöd. Som svar på detta kuppförsök uppkommer en stor massrörelse med ockuperade gods och tagna industrier som resultat. Ett kvalitativt spräng i kampen sker, basorganisationerna utvecklas starkt, speciellt Cordones Industriales, som nu växer upp, inte bara i Santiago, utan i städer över hela landet, och dess organisering förbättras. Det framstår allt klarare att det är arbetarklassen som måste leda den revolutionära processen och Cordones Industriales visar nu mer än någonsin att de kan bli arbetarklassens avantgarde och spjutspets i den framtida kampen. Med denna historiska återblick kan vi nu återgå till att litet närmare studera Cordones Industriales, dess organisation, ledning och funktion inom den nuvarande chilenska processen.
Cordones Industriales fungerar som arbetarklassens språkrör och ansikte och inom dessa kommer arbetarklassens avantgarde – det revolutionära arbetarpartiet – att frammejslas med hjälp av fackföreningarna och de politiska partier, som nu ingår som en del i Cordones. Cordones Industriales är ett klassorgan som sammansluter och organiserar arbetare över de politiska gränderna och koordinerar dess kamp i industrierna inom en bestämd geografisk industrisektor. Ledningen ges av de politiska partiernas (inom och utom Folkfronten) revolutionära sektorer, vilka nu (till att börja med) intar rollen som avantgarde i kampen, då ett revolutionärt arbetarparti saknas. ”Utan en revolutionär teori ingen revolutionär rörelse och utan ett revolutionärt arbetarparti ingen socialistisk revolution”. Det saknas en revolutionär teori inom vänsterpartierna, få aktioner och politiska handlingar grundar sig på teoretiska analyser, en politisk ledning under ett parti existerar ej. Avsaknaden av ett revolutionärt arbetarparti, med en revolutionär teori och praktik, i ledning för Cordones, innebär en stor svaghet och i många fall handlingsförlamning. Arbetarna blir lätt offer för vacklan och opportunistiskt handlande till reformisternas fördel. Konjunkturerna styr kampen. Då klasskampen genom någon händelse, t ex kuppförsöket, skärps, utvecklas de internt och utåt, men förmår sedan inte hålla initiativet och förlorar i aktiviteter. Kontinuiteten och det ständiga agitationsarbetet saknas. Basen, vilken Cordones representerar, är i många partier mer politiskt utvecklad och radikaliserad än ledningen, vilket på så vis hindrar massornas utveckling.
I ledningen för alla Cordones utom en är socialistpartiet (PS) – ett parti i total upplösning. Den revolutionära sektorn, den del som är integrerad i Cordones, är i färd med att träda ur, antingen för att uppgå i MIR eller Mapu eller för att bilda ett nytt parti. Inget av alternativen kommer dock att styrka formerandet av ett revolutionärt arbetarparti då varken MIR eller Mapu har en tillräckligt stark organisation (ideologiskt-organisatoriskt) för att suga upp en stor grupp ”vilsegångna” människor. Skapandet av ett nytt parti skulle bara innebära ännu en centristisk formering till de många redan existerande. Denna konkreta situation innebär självklart en svaghet för Cordones, som inom sig har en bas starkt hegemoniserad av reformismen och som behöver en stark ledning politiskt och teoretiskt. I Santiago finns för tillfället ett 10-tal Cordones, indelade geografiskt i olika industrisektorer. Varje Cordón upptar inom sin sektor från 50 till 300 industrier, beroende på geografisk belägenhet, inneslutande 5 – 100 000 arbetare. Industrier inom en geografisk zon tillhör sålunda automatiskt en Cordón, men deltagarnivån, d v s aktivt arbete inom en Cordón, varierar från 3 procent till 40 procent av alla industrier. Varje Cordón är inom sig indelad i sektorer som var och en har sin huvudindustri, varifrån kampen sammanförs och koordineras vid en aktion. Utifrån denna industri utgår direktiv och till den ingår krav på handling och anrop på hjälp vid behov. Cordonen leds av ett huvudkommando (comando general) vars ledning består av fackföreningsrepresentanter, tillhörande i huvudsak socialistpartiet, vilket förklarades tidigare. Denna ledning analyserar olika inom landet och i industrierna uppkomna situationer, föreslår och planerar framtida aktioner och framlägger den taktik som bör följas – allt under ständig kontroll med basen, arbetarna. Alla aktioner och handlingar (strejker, övertagande av industrier etc.) som görs i Cordones namn måste diskuteras och beslutas på ”stormöten” till vilka alla arbetare är inbjudna, men varje industri har sina valda representanter. På dessa stormöten deltar de inom huvudkommandot ingående kommittéerna, av vilka de viktigaste är information, försvar, livsmedelsförsörjning, sjukvård, propaganda och agitation. I dessa kommittéer skall arbetare lämpliga för de olika arbetsuppgifterna arbeta. Kommittéerna är självständiga gentemot varandra och inom huvudkommandot, men de är underställda arbetarnas ledning, vilka förkastar, godkänner och ger nya arbetsuppgifter allt efter kampens utveckling och växlingar. Varje Cordón har övervakningskommittéer som arbetar för att beväpna arbetarna och ge dem den nödvändiga vapenträningen. Dessa kommittéer är för tillfället de mest aktiva då industrierna nu måste bevakas dag och natt mot den våg av attentat som kuppmisslyckandet utlöst från fascisternas sida. Agitations- och propagandakommittéerna ger i några Cordones ut en intern tidning, som analyserar det politiska läget, refererar den pågående kampen inom olika fabriker och stimulerar och agiterar för fortsatt kamp.
Denna skisserade organisationsstruktur gäller för varje i en Cordón ingående industri, något som dock ännu så länge är dåligt utvecklat förutom på huvudindustrierna. De arbetare frän de olika industrierna som deltar på stormötena skall fungera som aktivister, rapportörer och agitatorer på sina respektive industrier. De mest politiskt medvetna arbetarna måste i och genom det dagliga arbetet skola sina klassbröder praktiskt och teoretiskt för den fortsatta kampen och på så vis efter hand integrera alla arbetare i kampen för socialismens genomförande. Ännu så länge är Cordones Industriales i födslovåndor och upptar inom sig nästan enbart små- och medelstor industri och endast de mest medvetna arbetarna inom dessa industrier. En propaganda och ett agitationsarbete inom den tunga och stora industrin med målet att integrera dess arbetare, mest kommunister och kristdemokrater, i Cordonens arbete är nödvändigt och livsviktigt för Cordones Industriales fortbestånd. I samband och parallellt med detta arbete måste det också ske en hänsynslös kamp mot och ett avskiljande frän reformismen och dess uttryck inom CUT, Folkfronten och vänsterpartierna.
Det är viktigt att tillägga att det ännu ej skett val till ledning och till de olika kommittéerna inom någon Cordón. Ledningen i de nu existerande Cordones uppstod ur massornas kamp. En av Cordones förestående uppgifter är att utlysa val, ej p.g.a. att kommunisterna pressar på, utan för att det är nödvändigt för att kunna utvidga Cordones inflytande över arbetarklassen. Kommunisterna har på vissa ställen skapat parallella Cordones som oundvikligen måste elimineras. Till dessa val ställer fackföreningsrepresentanter upp och det kommer troligen att bli två listor, en med kommunisterna och en med den revolutionära vänstern. Då kommunisterna har sin styrka i de stora industrierna, industrier med en stark fackförening, beror det helt på hur valet sker – vilken kvotering man använder – om den revolutionära vänstern skall kunna vinna det största stödet. Många av industrierna där den revolutionära vänstern har sitt viktigaste stöd har ingen fackförening, då industrier med mindre än 25 arbetare enligt lag ej far starta fackföreningar. Valen måste föregås av ett intensivt valarbete från den revolutionära vänsterns sida för att avslöja de ledande kommunisternas förräderi mot arbetarklassen och deklarera att det endast finns en Cordón, den ursprungliga.
Cordones Industriales syfte och betydelse har redan delvis berörts ovan men detta bör utvecklas lite närmare.
Cordones Industriales uppställer maktproblemet för arbetarna, dvs. betydelsen, innebörden och strategin för ett maktövertagande, och deltar i skapandet av de arbetarmaktsorgan som är nödvändiga i den fortsatta kampen. Cordones Industriales jämställes ofta med CUT vilket är omöjligt eftersom de fyller olika funktioner. CUT är nästan helt inriktat på att lösa arbetarnas ekonomiska problem, krav och tvister. Cordones Industriales är tänkta att fungera som komplement till CUT och ej som en ersättning. Men då CUT är en stel, byråkratisk och reformistisk apparat med dålig kontakt med arbetarna på basplanet som i många fall dåligt tillvaratar och försvarar arbetarklassens intressen växer Cordones automatiskt upp som en parallellmakt till CUT och ett nytt maktorgan vid sidan av regeringen. De representerar en makt som skapats inne hos massorna, spontant, under deras kamp och frågan är ej om de bör utvecklas för eller mot CUT respektive regeringen utan om de kan leda arbetarklassen och folket på dess väg mot socialismen. Denna målsättning kan bara uppfyllas, har det visat sig, om de arbetar som ett maktorgan skilt frän regeringen. I Cordones Industriales är det basen som initierar aktioner och söker lösa de inom industrierna uppkomna problemen (jfr. CUT). Den taktik som väljs beror på arbetarna, på de objektiva och subjektiva förutsättningarna och på själva kampens utveckling och ej på ett fåtal deklasserade fackföreningsbyråkraters godtycke.
För att Cordones målsättning – ett revolutionärt maktövertagande – skall realiseras, är det nödvändigt med 1) ett inkorporerande av alla klassbröder i kampen, 2) att föra en dialog på basplanet i och mellan arbetargrupperna som leder till samfällda aktioner 3) en kamp mot reformismen inom de olika vänsterpartierna, CUT och regeringen 4) skapandet av ett revolutionärt arbetarparti 5) på alla områden försvaga och attackera borgarstaten för att slutligen krossa den 6) förbereda massorna för detta uppror.
Denna kamp innebär och sammanfaller på det ekonomiska planet, där Cordones arbetar, med kampen för att överföra hela produktionen och alla distributionskanaler i arbetarklassens händer – en kamp som förs beslutsamt inom Cordones.
Enligt Folkfrontens program skall 91 företag överföras till statlig ägo, de inom ekonomin dominerande och strategiska företagen. (Vem skall definiera vad dominerande är?) Denna gräns har dock överskridits varje gång som det skett en uppgång i klasskampen vilket lett till ett spontant övertagande av industrier. Under ”kuppförsöksdagen” för snart två månader sedan tog arbetarna på uppmaning av CUT ett 100-tal fabriker (små som stora). Dessa måste nu till 90% tillbakalämnas till ägarna på order frän regeringen som, utsatt för borgarklassens tryck, ger vika och tar det första steget mot en total kapitulation. Den totala kapitulationen kommer att innebära att alla tagna industrier lämnas tillbaka dvs. all hittills tagen makt överlämnas till dess forna ”ägare”. Arbetarna accepterar dock ej detta regeringskrav och kommer ej att lämna tillbaka en enda tagen industri om så tusentals man skall falla i denna strid. Cordones Industriales leder striden inom sina industrier: ger taktiska råd, ger vid behov moraliskt och materiellt stöd till industrier och samordnar och formerar striden till en kamp för det totala ekonomiska maktövertagandet. Den verkliga kampen om samhällsmakten har flyttats frän parlamentet till basplanet, där den dagligen förs vid diskussioner, vid intagandet av gator, vid tillbakatagandet av fabriker etc. Cordones fungerar i denna kamp som vägledare och spjutspets. Cordones revolutionära uppgifter i framtiden är:
För att återknyta till det inledande Lenincitatet och den ryska historien kan vi göra följande jämförelser.
Cordones Industriales är ett av de maktorgan, embryo till en parallellmakt, i Chile kallat ”poder popular” (folkmakt), som uppstår i den förrevolutionära period landet befinner sig i Andra maktorgan av samma typ är Comandos Comunales och Consejos Campesinos. Varför är då dessa organ bara embryon till uppkomsten av en parallellmakt och ej en parallellmakt som i Ryssland 1917? Det finns åtskilliga punkter som kan förklara och försvara detta påstående:
1) de uppstår med en defensiv och ekonomistisk karaktär mot borgarnas offensiv och de har ännu ej lyckats förändra denna karaktär till en offensiv.
2) de har ett litet inflytande över arbetarklassen, som ännu ej massivt uppgått i dem.
3) de samordnar otillräckligt de redan nu existerande basorganisationernas kamp inom olika samhällssektorer.
4) kampen är i liten utsträckning politisk, i hög grad ekonomistisk. (Det är svårt att i Chile i dag skilja mellan politisk och ekonomisk kamp då t.ex. en strejk för fri lunch kan leda till och omformas i en direkt kamp för övertagandet av fabriken.)
5) det råder en tydlig svaghet och splittring inom och mellan de existerande avantgardena, vilka ej tillräckligt har kunnat penetrera och integrera den av reformisterna behärskade arbetarklassen.
För att dessa organ skall kunna omformas i en verklig alternativmakt till den borgerliga staten måste de ena sig och ändra sin ”elitkaraktär”. Dessutom måste ett revolutionärt arbetarparti, med ursprung i de redan existerande avantgardena skapas. Comandos Comunales måste ha sitt säte och detta måste dessförinnan ske en utveckling och formering av arbetarklassen i Cordones Industriales för att undvika att Comandos Comunales bara blir ett hierarkiskt strukturerat organ som domineras av sektorer som ej tillhör arbetarklassen. Comandos Comunales skall omfatta alla de nu existerande massorganisationerna som finns på basplanet. Bakom en proletär ledning skall finnas ett fullständigt utövande av en demokrati underifrån. Cordones Industriales utgör därför och således dess ryggrad.
Existensen av en parallellmakt i Chile, dess betydelse och framtid, har under de senaste månaderna diskuterats och debatterats inom alla vänsterpartier. Motsättningarna är stora teoretiskt och praktiskt. Kommunistpartiet (PC) och den reformistiska sektorn av socialistpartiet är emot all form av parallellmakt till den rådande regeringen och anser att de uppkomna maktorganen såsom Cordones Industriales måste vara underordnade regeringen och integrera sig i CUT dvs. bli CUT:s basorgan. Inom PS och PC finns dock fraktioner som allierat sig med andra mer till vänster stående inom Folkfronten och de anser att en parallellmakt är viktig för att erövra makten men de är ej för ett uppgående av alla massorganisationer i Comandos Comunales. Den revolutionära sektorn inom PS, grupper inom PC:s bas och den revolutionära vänstern framlägger som den för närvarande mest fundamentala och viktiga uppgiften att förstärka Cordones Industriales och liera dessa starkare med Comandos Comunales. Men det finns här tydliga taktiska skillnader: PS revolutionära sektor anser att det i nuvarande läge är viktigast att stärka och organisera Cordones Industriales och skapa en provinsiell Cordón medan den revolutionära vänstern tror att förutsättningarna att skapa Comandos Comunales överallt är förhanden och att Cordones Industriales bör integrera sig i CUT för att på så vis förändra CUT:s struktur och göra den mer demokratisk och flexibel. Att skapa en provinsiell Cordón är enligt dem att skapa en parallellmakt till CUT vilket skulle splittra och försvaga arbetarrörelsen. Vilken taktik som är den rätta får den framtida utvecklingen visa.
O.S.
[1] Citat hämtat ur Lenins Valda Verk, band 2, sid. 40-41
[2] Mapu = Rörelsen för enhetlig folkaktion, IC = Kristna vänstern, PS = Socialistpartiet
[3] MIR = Revolutionära vänsterrörelsen
[4] Cordones lndustriales = Organ skapade för att stärka, ena och mobilisera arbetarklassen i industrier inom ett bestämt geografiskt industriområde. Se närmare beskrivning i artikeln.
Comandos Comunales = Organ som koordinerar arbetarklassens och folkets kamp på basplanet inom en kommun eller geografiskt område. De försöker integrera alla på basplanet existerande basorganisationer inklusive Cordones och CUT. De ger uttryck för arbetarklassens och folkets strävan att kontrollera hela samhällslivet inom en kommun t.ex. produktionsmedel, kollektivtrafik, livsmedelsförsörjning, kvartersförsvar, hälsovård, utbildning, kultur etc. Ett utbytande av den nuvarande maktstrukturen mot arbetarklassens utövande av makten.
Consejos Campesinos = Bonderåd
[5] CUT = Central Unitaria de Trabajadores, det chilenska LO