Ur Fjärde Internationalen nr 5 2/1971)
Resolution från RMF:s kongress 1971 (2:a kongressen)
1. Under efterkrigstiden präglades det svenska klassamhällets politiska utveckling av den socialdemokratiska reformpolitikens ideologiska grepp över de arbetande massorna.
Förutsättningen för denna politik var den svenska kapitalismens gynnade position i den internationella konkurrensen, som gav utrymme för en reformpolitik vilken ökade arbetarklassens löner och sociala förmåner. Idag går utvecklingen åt ett annat håll.
2. Ungdomsradikaliseringen i mitten på 60-talet innebar en första bräsch i denna ”välfärds”stiltje.
Det kalla krigets och den reformistiska klassfredens politiska dödläge genombröts först av den tilltagande mobiliseringen till stöd för kampen i de koloniala och halvkoloniala länderna. Den kamp som på så sätt utlöstes blottade den borgerliga ideologins inre motsättningar och ledde till konfrontationer med den borgerliga statsmakten.
På grund av 'deras ställning i 'kunskapsproduktionen och deras särskilda ideologiska och politiska mottaglighet var det studenterna som utgjorde det bärande skiktet i radikaliseringen och konfrontationen.
3. Den ungdomsradikalisering, som växte fram kring de antiimperialistiska frågorna och utvecklades till en antikapitalistisk studentrörelse var avgörande för uppkomsten av en revolutionär vänster i Sverige.
I ungdomskampens nedgång ställdes rörelsen inför problemen med dess egen sociala begränsning och dess oförmåga att som studentrörelse ställa strategiska perspektiv för den revolutionära kampen.
4. Den svenska bourgeoisins försök att vältra över kostnaderna för den kapitalistiska ekonomins ökande svårigheter på de arbetande massorna har lett till att arbetarklassen på nytt upptagit den ekonomiska kampen: strejkvågen som började under hösten 1969 är en kvalitativt ny faktor i den svenska politiska konjunkturen, som förminskat reformismens möjligheter att behålla arbetarna i ideologisk tvångströja.
Strejkvågens kvantitativa omfattning men i synnerhet dess kvalitativa – strejkkommittéer, stormöten, solidaritet – utgör ett objektivt brott med efterkrigstidens nästan fullständiga inordnande av arbetarkampen i den reformistiska legalismens fålla. Kampens uppsving innebar en brytning med detta, men brytningen har varit spontan till sin 'karaktär och gällt vissa av den reformistiska legalismens fackliga normer och apparater, inte dess ideologi.
5. Arbetarklassens egen mobilisering klargjorde den revolutionära rörelsens sociala isolering, strategiska perspektivlöshet och taktiska oförmåga. Den förmådde inte ingripa i den spontana arbetarkampen. Dynamiken i dessa två processer var olika och de två rörelserna har (med undantag för vissa mycket marginella inbrytningar) förblivit åtskilda.
Studentrörelsens och den revolutionära rörelsens erfarenheter härvidlag har varit av avgörande betydelse för att aktualisera strategiska diskussioner och har därmed bidragit till och påskyndat omgrupperingen inom den revolutionära vänstern. Metoderna för ingripandet i arbetarklassens spontana kamp har därmed blivit den centrala frågan.
6. Strejkvågen ledde inte till nederlag för arbetarklassen. Dess bestående resultat var att den gav den konkreta erfarenheter av kampen som medel.
Strejkfrekvensen har avtagit men inte fallit tillbaka till den låga nivån före 1969, trots den rådande lågkonjunkturen.
Den senaste avtalsrörelsen medförde en motgång för arbetarna (i form av real-lönenedpressning och 3-årsavtal) men inte något nederlag för arbetarkampen. Den svenska arbetarklassen är inte demoraliserad eller desillusionerad.
7. Övervältringen av den ekonomiska krisen på arbetarna genom inkomstpolitiska omfördelningar, de statliga subventioneringarna av den svenska exportindustrin till nackdel för andra sektorer inom den kapitalistiska ekonomin, den statliga räntabiliseringspolitiken, den minskade reformverksamheten, skapar betingelser för en spontan kamp inom olika miljöer med utgångspunkt från en rad olika frågor:
8. I takt med en utveckling och utvidgning av den spontana kampen ställs också frågan om de reformistiska apparaternas förmåga och möjlighet att kanalisera den inom ramen för reformistiska lösningar och mystifiera dess klassinnehåll.
Det som traditionellt kännetecknat L0:s och SAP:s politik är att de, samtidigt som de propagerat och genomfört en ekonomisk politik som tillfredsställt den monopolistiska bourgeoisins intressen, bibehållit sin förankring inom arbetarklassen.
I ett läge där det ekonomiska manöverutrymmet tenderar att minska minskar också LO:s och SAP:s möjligheter att bibehålla sitt passiviserande dödsgrepp över arbetarklassen, något som har sin objektiva grund i socialdemokratins historiska position och efterkrigstidens reformpolitik.
Samtidigt får reformistiska initiativ på den politiska och ideologiska nivån en relativt sett allt större specifik vikt. Det är mot denna bakgrund som LO-kongressens diskussioner och beslut ifråga om ”företagsdemokratin” måste ses.