Ur Fjärde internationalen 5 (2/1971)
Kampen på Irland fortsätter. Heath hotar skicka fler trupper till Nordirland om inte ”terroristerna” upphör med sina aktioner. Interneringarna fortsätter. Soldater patrullerar längs gränsen till Eire för att hindra stöd från andra sidan gränsen. Denna vakthållning är inte tillräckligt effektiv, så nu spränger man vägar i luften, i hopp om att krossa det materiella stödet från republiken.
Interneringslagarna utfärdades den 10/8 detta år för att krossa IRA och för att förhindra att dess två grenar, Official och Provisional, kom närmare varandra. Hela våren har upprepade försök gjorts, att på olika punkter ena dessa två. I augusti hade åter försök gjorts och t.o.m. den brittiska borgarpressen anger detta som en av huvudorsakerna till interneringslagarna. Tidigare interneringar har tillfälligtvis fyllt sin uppgift att stoppa IRA men denna gång eskalerades aktiviteten enormt. Idag är IRA de nordirländska katolikerna och de nordirländska katolikerna är IRA. Medvetet görs här ingen distinktion mellan Official IRA eller Provisional IRA. Båda IRA kämpar mot den brittiska imperialismen och på geografiskt olika platser. Official huvudsakligen i Derry och Provisional i Belfast.
IRA splittrades i början av 60-talet. Under hela 50-talet hade IRA inte lyckats skapa en massbas bland befolkningen och för att analysera var organisationen hade gått fel öppnade man diskussioner om strategin. Två linjer uppstod, dels den som ansåg den militära kampen mot den brittiska imperialismen vara den för närvarande viktigaste (Provisional) dels den som ansåg att den politiska sidan måste betonas (Officials). Visst ingår det småborgerliga element i Provisional men även dessa för en konkret kamp. Dessutom drar Provisional till sig, p.g.a sin militans, ett stort antal unga människor, som genom sin radikalism inser att en intensiv militär kamp måste föras och de kritiserar Officials för att vara passiva. Att som Gnistan gå ut och fördöma Provisionals och karaktärisera dem som våldsromantiker är verkligen otroligt. Anklagelser riktas för att man inte enar protestanter och katoliker och för att man slår mot folket och inte mot den brittiska imperialismen. Men, det är inte Gnistan själv som fördömer, utan det får Official göra och slutar vackert med att Provisional är ute efter hämnd. Gnistan underlåter helt att sätta in dagens Irland i ett historiskt sammanhang. Visserligen har den en artikel om Irlands historia men den drar inga slutsatser från denna. Vad har Gnistan för revolutionär strategi för Irland? Kamraterna där skulle säkert välkomna en strategi för att höja den protestantiska arbetarklassens medvetande, men de kommer inte att underordna kampen de protestantiska arbetarnas idag lägre medvetandenivå. Denna strategi skulle innebära att kampen trappades ned och en given utgång skulle bli en ny seger för den brittiska imperialismen. Det är alla kommunisters självklara plikt, där såväl som här, att stödja den nationella befrielsekampen och att samtidigt kämpa för en socialistisk revolution. Irland är ett klart exempel på en kolonial situation där det inte finns en nationell bourgeoisie, som kan leda kampen.
Den protestantiska arbetarklassen är sedan mitten av 1600-talet hårt uppknuten till den protestantiska bourgeoisien och därmed också till den brittiska imperialismen. Orangeorden, som är protestanternas speciella front, bildades kring år 1790. Vid denna tidpunkt var de flesta i Orangeorden fattigbönder. Dessa satte igång häftiga kampanjer mot katoliker, fördrev dem från sina hem och övertog deras jordar. Dessa aktioner syftade till att framtvinga lägre hyror. Regeringen intog en mycket ambivalent inställning till rörelsen. Dels gick den regeringens ärenden men den kunde också komma att hota denna. Några direkta åtgärder vidtogs inte utan istället slöt sig lågadeln till rörelsen och kanaliserade missnöjet till att i sig bli ett missnöje mot katolikerna. Orangeorden har så ända fram till idag använts för att framhäva skillnaderna mellan protestanter och katoliker. Hetskampanjer har genast påbörjats mot katolikerna varje gång fattiga från båda religionerna varit i färd med att gå samman. Genast har ”orangekortet” spelats där bl.a. parollen ”Home rule is Rome rule” använts för att skrämma protestanterna och få dem att tro att deras religion, kultur och sociala ställning stod på spel. (dvs blev Irland självständigt, skulle det innebära att ön kommer att styras från Rom av påven, jfr farhågorna när J. F. Kennedy var presidentkandidat.)
Protestanterna, även de fattiga, anser sig ha ett speciellt samband med England, i deras egenskap av ättlingar till nybyggarna och anser det vara i deras intresse att hålla en nära kontakt med den större ön. Problemet Nordirland är ett kolonialt problem och distinktionen mellan, vad man verkligen uppfattar som raser, kolonisatörer och urinvånare uttrycks i religionen. Denna distinktion är nödvändigt att upprätthålla för att kunna upprätthålla kolonin som en koloni. Det fanns en tid när denna distinktion skulle ha kunnat försvinna och nybyggarättlingarna och urinvånarna kunnat förena sig med varandra. Av historiska anledningar svängde denna tendens för så gott som tvåhundra år sedan och ända sedan dess har det legat i någons intresse att hålla Ulster delat. Irland är exempel på en koloni där den nationellt demokratiska revolutionen avbrutits innan den fullbordats. Eire har tillkämpat sig en nominell, dock ej ekonomisk, frihet men har inte genomfört någon borgerligt demokratisk revolution. Eire har ingen självständig ekonomi, den tunga industrin saknas helt, naturtillgångar saknas och jorden är uppdelad på små enheter. Industrin ägs till 80% av utländska intressenter, 40 % av brittiska, 20 % av tyska, 16 % av nordamerikanska och 4 % av övriga. Republiken är, för att få avsättning för sin huvudprodukt, jordbruksvaror, totalt beroende av Storbritannien och när Storbritannien går in i EEC måste republiken följa med.
Det är lätt att se att Eire inte kan spela någon progressiv roll för kampen i norr förrän man också tar upp kampen mot imperialismen och dess representanter, som smilfinken Lynch och den del av bourgeoisien som är knuten till det utländska kapitalet. Dessa kommer naturligtvis inte att gå emot sina egna intressen och bekämpa den brittiska imperialismen.
I Ulster råder en kolonial situation för den katolska minoriteten, som inte har de demokratiska rättigheter protestanterna har. Regimen försöker ständigt hålla andelen katoliker till 35 % av den totala befolkningen ty denna procentsats har visat sig lättast att kontrollera. Valdistrikten är så uppdragna, att katolikerna har föga chans att få majoritet i något val, framförallt i kommunalval. Visserligen har det hänt i valdistrikt där nativiteten ökat starkt men då har man snarast sökt ändra valkretsen. Rösträtten till Ulsters underhus fungerar inte med en man en röst utan medger att en man kan ha flera röster. Till sin ordinarie röst kan man lägga en affärsröst om man driver en rörelse, inom valkretsen, som har en profit av 10 per år. Queen's University i Belfast har fyra platser. Särskilt i de lokala valen, vilka berör frågor av betydelse för var och ens dagliga liv, som skolor, bostäder och socialhjälp, manipuleras valgränserna. Protestanterna har konstant varit rädda för att hamna i minoritet och därför på alla sätt diskriminerat katolikerna vad gäller bostäder, tillgång till utbildning och arbetstillfällen, speciellt hos privatägda företag. I sin rädsla att hamna i minoritet och utsättas för denna diskriminering anser de sig tvingade att själva utsätta minoriteten för denna behandling.
Vid ett par tillfällen under 1900-talets två första årtionden, gick katoliker och protestanter samman i gemensamma aktioner. År 1907 organiserades en stor strejk av National Union of Dockers (Varvsarbetarnas nationella fackförbund), som utlöste ett flertal sympatistrejker och även polisen, som sändes ut för att kontrollera strejken, slöt sig till varvsarbetarna. Strejkerna, förutom polisstrejken, blev en seger för arbetarna. Men, den fackföreningsanställde organisatören fick sparken av sin fackförening och allt eftersom rann segern ut i sanden. Något år senare togs frågan om home rule upp igen, strejkbrytarna från 1907 organiserade sig i Ulster Volunteer Force för att försvara Ulster mot home med väpnat uppror om så var nödvändigt. Åter kunde man med skräckvisioner, om ett katolsk styre på ön, splittra arbetarklassen. Varven blev ett av de mest sekteristiska områdena.
Kring slutet av första världskriget förekom många strejker i Ulster, bl.a. mot de usla levnadsförhållandena, men den stora frågan var arbetsveckans längd, något som var en tvistefråga i hela kungariket. I januari år 1919 inleddes en tre veckor lång strejk med stöd från Clydeside i Skottland, från det brittiska LO som erbjöd sig att utvidga strejken och också gjorde det. Protestanter och katoliker strejkade tillsammans och arbetade i samma strejkkommitté. Strejken ledde dock inte till seger. Strejkledningen hade valts långt före strejken började och några verkliga radikaler var inte representerade i den. Kommittén har begränsat sig till att klargöra vilka de lägsta krav var man kunde gå med på och något klart program utarbetades aldrig. Strejkledningen ignorerade ett erbjudande om nationell strejk utlyst av det irländska LO (ITUC) och tystade ned kraven på att strejken skulle spridas och dessutom sade man nej till en järnvägsstrejk. Orangeorden gick ut mot strejken, brittiska regeringen slog hårt mot de strejkande och ledarna vid varven i Clydeside arresterades och sedan ledarna i Belfast röstat ned ett provisoriskt och otillräckligt förslag, skickades trupper in mot de strejkande. Arbetsdagen förkortades dock. Strejkerna fortsatte över hela provinsen och unionisternas grepp om de protestantiska arbetarna hade fått en kraftig smäll. Irland hade dock inget revolutionärt parti, som kunde samordna kampen i de olika delarna av ön och dra nytta av de sovjeter som bildats. Så småningom fick dock reaktionen åter grepp om läget och lyckades få de protestantiska arbetarna att jämställa bolsjevism med katolskt styre. När frågan om home rule åter blev aktuell och detta genomfördes, splittrades arbetarklassen så djupt att den sedan dess inte sett några gemensamma intressen.
Den revolutionära rörelsen i Storbritannien har en ansvarsfull uppgift att arbeta med. Den måste föra in sambanden mellan hela Irland och Storbritannien i den brittiska arbetarklassens medvetande. Arbetslösheten är hög i hela landet och högst är den i Skottland, där den genomsnittliga siffran är 6,8 %, men t. ex. kring Glascow är den uppe i 10 %. Arbetslösheten minskar inte och i Clydeside hotas i första hand ca. 8 500 arbetare med arbetslöshet. 30 000 personer per år väljer att utvandra från Skottland och de länder som erbjuds istället för Skottland är t. ex. Sydafrika och Australien. Det andra alternativet för de yngre männen är att enrolleras i armén och Glascow lockar rekryteringskontoret med höga löner och trevliga parties. Detta gäller dem som förflyttas utomlands. Idag flyttas ingen utomlands. Brittiska armén har skurit ned sina åtaganden utomlands till ett absolut (enligt deras åsikt och intressen) minimum. Alla nyvärvade är förutbestämda att skickas till Irland för att bekämpa arbetarklassen.
STOPPA INTERNERINGARNA
FRIGE ALLA POLITISKA FÅNGAR
UPPHÄV INTERNERINGSLAGARNA
SJÄLVBESTÄMMANDERÄTT FOR IRLAND
SOLIDARITET MED IRA I DESS
KAMP MOT DEN BRITTISKA IMPERIALISMEN