Ur Fjärde Internationalen nr 5 2/1971)
Resolution från RMF:s kongress 1971 (2:a kongressen)
1. Under hela den långa imperialistiska högkonjunkturen efter andra världskriget har den svenska bourgeoisin och dess dominerande skikt – det svenska exportkapitalet – haft en gynnsam position i den internationella konkurrensen. Under hela 50-talet kunde den svenska exportindustrin rida på det sedan kriget uppdämda efterfrågeöverskottet på den europeiska kontinenten. En lyckad devalvering 1948, koreaboomen, kapitaliseringen av teknologiska landvinningar från kriget och en ovanligt pragmatisk och förborgerligad socialdemokrati blev de hävstänger via vilka den svenska bourgeoisin lyckades skapa myten om det svenska välfärdssamhället. Höga vinster, hög självfinansieringsgrad inom industrin (så hög att borgarna med nostalgi ser tillbaka på det ”goda 50-talet”), stora investeringar, en kraftig centralisering av den redan före kriget starkt centraliserade svenska kapitalismen, har varit den 'långa imperialistiska högkonjunkturens kännetecken för det svenska kapitalets del.
2. Allting har sin ände, så också ekonomiska expansionsperioder. Under trycket från den koloniala revolutionen, imperialismens nederlag i Indokina och den skärpta interimperialistiska konkurrensen har de imperialistiska ekonomierna dragits in i en period av tilltagande ekonomisk och social oro. Inte i ett land har bourgeoisin undgått att mötas av en tilltagande militans från arbetarnas sida. Trots de reformistiska och stalinistiska apparaternas förrädiska roll börjar allt större arbetarmassor att försvara sig inför bourgeoisins försök att vältra över kostnaderna för de kapitalistiska ekonomiernas stagnation på de arbetande massorna.
3. I samband med den under 60-talet skärpta inomimperialistiska konkurrensen har det svenska kapitalets tidigare fördelaktiga positioner undergrävts och i dag är det inte 50-talets problematik som sysselsätter penningpungens hjärnor. Den stagnerande tillväxten i industriinvesteringarna, den ökande arbetslösheten, den höga inflationen och de stora underskotten i betalningsbalansen är samtliga uttryck för den svenska kapitalismens problem och förpassning till en stagnationsperiod.
4. Verkningarna av detta står i dag klara för var och en. Den öppet uttalade målsättningen att hålla tillbaka 'kapitalinvesteringarna i andra sektorer till förmån för exportindustrins behov, är storbourgeoisins svar på den ekonomiska stagnationen. De reformistiska ledarna inom LO och SAP har gjort denna bourgeoisins målsättning till sin egen. Den stadiga näringspolitiken och de statliga budgetarna, numera kliniskt fria från nya reformer, är den ena sidan av reformisternas försök att genomdriva exportkapitalets önskningar. Den andra sidan är reformisternas försök att under den ”solidariska lönepolitikens” ideologiska täckmantel hålla tillbaka löneökningarna Inom exportindustrierna. Med den ena handen ställer de kapital till exportindustriernas förfogande, med den andra minskar de kostnadsökningarna för desamma.
Resultatet av denna offensiv från bourgeoisin är ett försök att omfördela nationalinkomsten mellan sig själv och arbetarklassen. Moderata löneökningar är inte längre acceptabla. I stället står striden om en reell lönesänkning.
5. Den tilltagande militansen från arbetarklassens sida och behovet att kunna planera lönenivån kommer att tvinga den borgerliga staten att försöka påtvinga arbetarna en statlig inkomstpolitik. I syfte att uppnå detta och för att förskjuta arbetarnas intresse bort från den ekonomiska försvarskampen har den reformistiska LO-byråkratin lanserat den ideologiska moroten – ”företagsdemokrati” – till 70-talets stora fråga.
Genom att på denna väg knyta upp arbetarna till företagens intressen hoppas de att åstadkomma en ''känsla av medinflytande”. I detta ser vi tydligt det kapitalistiska och reformistiska maktinnehavets totala oförenlighet med varje som helst självständig fackföreningsrörelse.
6. Under kapitalismens monopolistiska stadium har staten fått en allt större betydelse för att reglera kapitalismens i grunden planlösa och anarkiska karaktär. Via den statliga ”näringspolitiken” – med dess investeringsfonder, subventioner, penning- och skattepolitik – läggs i dag hela statens tyngd i exportkapitalets vågskål.
De statliga ingripandena accentuerar därför de kaotiska verkningarna av motsättningen mellan produktionens samhälleliga karaktär och den privata kapitalackumulationen. Redan stagnerande bygder stryps ytterligare, de av den mänskliga handen civiliserade områden dör ut och nya människomassor kastas in i stinkande och vrålande storstadsområden.
7. Som komplement till den regionala snedvridningen av produktionsapparaten uppträder även andra effekter av bourgeoisins prioritering av exportindustriernas profitbehov. Utgifterna för andra statliga sektorer hålls tillbaka vilket i sin tur skapar ytterligare sociala missförhållanden på dessa sektorer.
Produktionen av bostäder hålls tillbaka och utökar därmed de slingrande bostadsköerna med nya arbetarmassor, vilka längre fram tvingas betala ännu högre hyror.
Resurserna till vårdsektorn skärs ner och förvärrar de socialt utslagnas tillvaro. Liksom den engelska bourgeoisin har den svenska i dag påbörjat en social nedrustning.
Allt fler arbetarfamiljer fångas I strupgreppet mellan högre hyror och lägre eller svårtillgängligare socialbidrag. Det kraftigt ökande antalet vräkningar i storstadsområdena är det konkreta och tragiska uttrycket för detta.
Detta är inget annat än de direkta sociala påföljderna av kapitalismens inneboende anarki, planlöshet och människofientliga profitjakt.
8. Under den nuvarande lågkonjunkturen har arbetarklassen drabbats hårdare än någonsin under efterkrigstiden. Inte sen 30-talet har så många gått arbetslösa som i dag. Inflation och skatter har påtvingat arbetarna en reallönesänkning, eftersom den fackliga byråkratin på intet sätt kan tillfredställa arbetarnas krav när dessa står i motsättning till vitala intressen för bourgeoisin.
De fackliga byråkraterna och SAF-pamparna tror utöver detta att det 'ingångna 3-årsavtalet är en garanti för en lika lång period av ”arbetsfred”; men de glömmer att denna fråga inte avgörs vid avtalsbordet, över arbetarnas huvuden. De glömmer att arbetarna för första gången sen världskriget börjat ta kampen i egna händer.
Den tilltagande militansen bland arbetarna och det senaste avtalets utgång är två helt oförenliga, politiska storheter: endera lyckas bourgeoisin och LO-byråkraterna att passivisera arbetarna eller så kommer arbetarna att gå till förnyad, alltmer förbittrad kamp för sina intressen. Den internationella klasskampens utveckling och arbetarklassernas kamperfarenheter från 1969-70 avgör frågan. Arbetarna kommer inte att godta bourgeoisins försök att vältra över kostnaderna för den ekonomiska stagnationen på dem. I stället pekar allt mot att den spontana 'kampen kommer att intensifieras under de kommande åren.
9. Att de imperialistiska ekonomierna gått in i en längre period av ekonomisk och social oro betyder inte att lågkonjunkturen fördjupas och breder ut sig i jämn takt.
Vi understryker detta för att motverka de 'katastrofteorier och illusioner som tenderar att breda ut sig inom delar av den revolutionära rörelsen.
I stället innebär stagnationsperioden en lägre tillväxttakt i de kapitalistiska ekonomierna, men med bibehållna konjunkturella upp- och nedgångar.
Likväl kommer dessa konjunkturuppsving att skilja sig från efterkrigstidens. De kommer att vara av mycket mer komplicerad karaktär 'än tidigare och inte så allmänna 'för alla sektorer. En omfattande arbetslöshet kommer att bestå parallellt med en stor brist på arbetskraft i vissa sektorer och regioner, överlag kommer snedvridningen av ekonomin att accentueras, med allt vad det innebär av sociala missförhållanden, extrem centralisering och ett skräckinjagande slöseri med mänskliga resurser. För allt fler av de arbetande massorna kommer det kapitalistiska produktionssättet att framstå som olidligt och nödvändigt att bryta ned.