Ur Fjärde Internationalen nr 4 (1/1971)
För närvarande rasar en strid i Jordanien mellan den hashemitiska monarkins och den palestinska gerillans väpnade styrkor. Gerillan kämpar ensam. Inte en enda av de demagogiska arabiska regeringar som brukar slösa med solidaritetsförklaringar har erbjudit materiell hjälp. Utgången av denna kamp, som fortfarande är osäker, kommer att visa sig avgörande för nästa stadium i den arabiska revolutionen.
En seger för fedayin skulle utlösa ett revolutionärt uppsving av exempellösa proportioner i Mellanöstern, och där leda till en ännu mer uppseendeväckande förändring av de sociala krafternas styrkeförhållande än nationaliseringen av Suezkanalen eller revolutionen i Irak 1958.
Ett nederlag skulle säkert bli signalen till en fysisk likvidering av de palestinska kämparna i Libanon. Det skulle avsevärt förstärka det imperialistiska greppet över hela området, öka den sionistiska statens styrka och allvarligt skada hela den revolutionära nationella arabiska rörelsen, särskilt avantgardet i Dhofar och Sydjemen.
Den blodiga konfrontationen i september 1970 är det logiska och välberäknade resultatet av Rogersplanen, som i själva verket är en Nixon-Kosygin-plan. Alla deltagare i denna transaktion var fullt medvetna om att det största hindret för deras strävan att likvidera Palestinaproblemet utgjordes av det palestinska folket självt. Den beryktade FN-resolutionen av den 22 november 1967, som skamlöst åsidosatte detta torterade folks nationella rättigheter, utgör basen. Och det försenade resultatet 1970 av denna resolution från 1967 förklaras till stor del genom alla inblandades frenetiska sökande efter det lämpligaste sättet att strypa den palestinska revolutionära processen, vare sig detta kunde ske gradvis eller med väpnat våld.
Således konfronteras fedayin i dag med en enhetsfront mellan världsimperialismen, sovjetbyråkratin och den arabiska reaktionen (inklusive den radikala småbourgeoisin — på grund av dennas frändskap med de nuvarande regimerna eller på grund av dess medfödda feghet). Den kanske största paradoxen är att den arabiska befrielsens svurna fiender — den sionistiska staten och den amerikanska imperialismen — försöker utnyttja araberna själva för att utföra detta smutsiga arbete. Nassers regim, som även den spelar sin roll i detta spel, kan aldrig komma ifrån detta avskyvärda förräderi. I kulisserna står Vita Huset och Pentagon med amerikanska trupper redo för intervention, ifall Hussein och hans generaler skulle misslyckas med att dränka fedayin i blod.
Med hänsyn till sammanhangen i Mellanöstern och i hela arabvärlden utgör fedayin onekligen en fruktansvärd fiende. Inte för Israel militärt sett — ty trots det sagda är de palestinska gerillastyrkorna fortfarande mycket svaga (utom i Ghaza) — utan politiskt; och då inte bara för Israel utan även för arabregimerna, för världsimperialismen och för sovjetbyråkratin.
Den palestinska motståndsrörelsen underminerar själva grundvalarna för den borgerliga staten i Jordanien, genom att vinna den arabiska ungdomens bästa element över på sin sida. Detta hotar i det långa loppet att rubba den osäkra och instabila jämvikt som råder i området, och öppna dammluckorna för den arabiska revolutionens stigande flodvåg. Det är detta hot som revolutionens fiender till varje pris nu söker eliminera. Det är därför den arabiska reaktionen bestämt sig för att likvidera fedayin.
Det är i detta sammanhang betecknande att angreppet föregicks av polisingripanden i Förenade Arabrepubliken, som särskilt riktade sig mot den mest medvetna flygeln inom den palestinska motståndsrörelsen.
Samma process förklarar det gemensamma intresse för alla krafter som är fientliga mot det vidgande revolutionära perspektivet i Västasien, att stödja denna ”Operation Likvidation”. Det är detta som förklarar de arabiska staternas och de byråkratiserade arbetarstaternas tysta medbrottslighet.
I medvetenhet om det dialektiska sambandet mellan världsrevolutionens olika sektorer agerar ledarna i Kreml med säker instinkt i syfte att bevara sin privilegierade kasts intressen.
I det långa loppet kan palestinierna endast hoppas på seger genom att mobilisera de arabiska massorna och vinna ett brett internationellt stöd, detta oberoende av utgången av den nuvarande striden.
Den strid på liv och död som i dag förs utgör ett slående bevis på misslyckandet för den politik som förordade ”neutralitet” inför arabstaternas ”inre angelägenheter”. De arabiska regeringarna har på ett flagrant sätt åsidosatt solidaritetens mest elementära principer för att tysta palestinierna. I dag kan vi se det pris befrielserörelsen måste betala för dess mest framstående ledares försök att undvika bekämpa nasserismens grepp över den arabiska befolkningen, vad det har kostat att ge upp försöken att organisera folkmassorna i hela området. Slutsatserna av denna läxa kommer att dras, på ett liknande sätt som nederlaget i juni 1967 begravde Shukayri och hans rasistiska ideologi.
Den viktigaste uppgiften just nu för alla revolutionärer i Mellanöstern och i hela världen är det ovillkorliga försvaret av den palestinska motståndsrörelsen, som är den arabiska revolutionens förtrupp, mot alla dess fiender, och främst mot huvudfienden, USA-imperialismen.