Ur Fjärde Internationalen nr 4 (1/1971)
Det följande dokumentet utgör ett svar från Uppsalas RM-grupp på frågor som ställts av Uppsala FNL-grupp till en medlem av RM, sedan denne insänt sin terminsavgift. Man sade sig behöva svar på dessa frågor innan avgiften kunde registreras.
”IV Internationalen appellerar till den revolutionära arbetarklassen och till alla unga aktivister att inte låta sig vilseledas av imperialisternas dimridåer, att förstå att den kontrarevolutionära aggressionen fortsätter och att Vietnamkriget förblir en nyckelpunkt i den internationella klasskampen. IV Internationalen appellerar till alla arbetarorganisationer, till studenterna och ungdomen, till alla som stödjer det vietnamesiska folkets självbestämmanderätt, till alla som kämpar för den vietnamesiska revolutionens seger att demonstrera sin solidaritet med det vietnamesiska folket och med antikrigsrörelsen i USA genom samfälld kamp under denna vår.”
ur STÖD ÅT DET REVOLUTIONÄRA VIETNAM, Appell från IV Internationalens Centralsekretariat, 9 mars 1970.
Solidariteten med den vietnamesiska revolutionära kampen har haft avgörande betydelse för framväxten av ett revolutionärt avantgarde i Västeuropa. Ett litet land har visat sig motstå och besegra USA:s krigsmaskin. Rädslan för den imperialistiska styrkan har varit om inte obefogad så överdriven och har utnyttjats för att motivera passivitet och defaitism i enlighet med Moskvas paroll om ”fredlig samexistens”.
I detta läge är det vår uppgift att åstadkomma största möjliga stöd åt den vietnamesiska revolutionen i dess internationella perspektiv. Detta kan givetvis inte innebära att vi uteslutande inriktar vårt solidaritetsarbete på Vietnam ty varje revolutionär front splittrar imperialismens krafter och lättar den börda som Vietnam bär för oss alla. Det starkaste stödet för Vietnam skulle givetvis vara en revolution i USA som angrep imperialismen i dess moderland. Inte heller den revolutionära kampen i Sverige kan isoleras från detta perspektiv. Därför ställer sig RM uppgiften att utveckla de aktuella klasstriderna i Sverige till de allt högre stridsformer som utmynnar i den socialistiska revolutionen.
Mot denna bakgrund är vår solidaritet med den vietnamesiska revolutionen självklar. I Sverige befinner vi oss dock i en situation som präglas av att den trotskistiska, revolutionärt marxistiska tradition som vi företräder hittills varit obefintlig. Det är naturligt att det i detta läge uppstår frågor som rör vår inställning avseende viktiga politiska problem. Föreliggande dokument avser att besvara vissa frågor som ställts till oss av FNL-gruppen i Uppsala.
Vi vill inte dölja att vi är förvånade över karaktären av dessa frågor och inte minst de stalinistiska synsätt som här gör sig gällande. Vi vill dock uppfatta detta i huvudsak som ett symptom på okunnighet snarare än som uttryck för ett medvetet avståndstagande från trotskismen – ett avståndstagande som i så fall måste föras fram utanför enhetsfronten i öppen politisk polemik.
Vi kommer här art besvara en rad frågor som av FNL-gruppen i Uppsala ställts till en medlem av RM. Dessa frågor skall besvaras innan FNL-kommittén tar ställning till registrering av den medlemsavgift vår kamrat sänt in. Innan vi går in på frågorna vill vi påpeka att vi anser det som sekteristiskt och oförenligt med enhetsfrontstanken att kräva deklarationer av denna typ av kamrater tillhörande en viss revolutionär organisation. Men den okunnighet som frågorna avslöjar motiverar att vi besvarar dem.
Fråga:
”1. Inställningen till FNL:s politik att ena hela det vietnamesiska folket oavsett samhällsklasser till kamp mot USA-imperialisterna. Detta mot bakgrund av trotskisternas traditionellt fientliga inställning till folkfronter.”
Svar: Först måste vi införa distinktionen mellan enhetsfront och folkfront. Som marxister hävdar vi den grundläggande betydelsen av klassanalysen. I varje konflikt måste vår strategi bestämmas av de klassmässiga förutsättningarna för samverkan. Fascismen utmärks bl. a. av försök att sudda ut klassfrågan och föra fram den nationella enigheten som bas för kapitalismens fortsatta expansion. Den inväver proletariatet i olika former av ideologiska mystifikationer för att ”förklara” nödvändigheten av ”folkets” enhet. Vid tiden för den framväxande fascismen i Tyskland på 30-talet förfäktade det tyska kommunistpartiet under Kominterns ledning nödvändigheten av att i första hand bekämpa socialdemokratin (som man kallade socialfascism) innan man kunde ta itu med fascismen. Detta var givetvis en vänsteropportunistisk självmordspolitik. Medan kommunistpartiet ägnade sig åt att bekämpa socialdemokratin växte sig nazismen allt starkare. Trotskij förfäktade på grundval av en inträngande analys av fascismen nödvändigheten av att bilda en enhetsfront. Den skulle inte innebära att kommunismen uppgav sin ideologiska kamp mot socialdemokratin, utan den skulle tvinga socialdemokraterna in i en konkret försvarskamp mot nazismen, där ledningen, allteftersom klasskonflikten antog revolutionär karaktär, måste tillfalla kommunistpartiet. Istället samverkade kommunistpartiet t. ex. i Preussen med nazistpartiet i ett försök att medelst en folkomröstning störta den socialdemokratiska delstatsregeringen. (Vi hänvisar här till Trotskijs pamflett: Fascism, what it is and how to fight it). För att belysa Kominterns och det tyska kommunistpartiets inställning citerar vi Thälman, partiets ledare, som vid en session i Kominterns exekutiv yttrade följande: ”I sin pamflett om hur nationalsocialismen skall besegras ger Trotskij endast ett svar och det är att det tyska kommunistpartiet måste kämpa tillsammans med det socialdemokratiska partiet. – – – Detta är enligt Trotskij det enda sätt på vilket den tyska arbetarklassen kan rädda sig från fascismen. Antingen, säger han, gör kommunistpartiet gemensam sak med socialdemokraterna eller också är den tyska arbetarklassen förlorad för tio eller tjugo år. Detta är teorin hos en till ytterlighet bankrutt fascist och kontrarevolutionär. Detta är verkligen den värsta, farligaste och mest kriminella teori som Trotskij konstruerat under dessa hans senaste år av kontrarevolutionär propaganda”. Detta yttrades i september 1932, några månader innan Hitler tog makten och krossade de tyska arbetarna och deras revolutionära traditioner för årtionden framåt. När Hitler kommit till makten och fascismen började sitt segertåg gjorde Komintern en av sina många kovändningar och började förespråka folkfronten, dvs. en front som skulle ena alla klasser mot fascismen. Denna ”politik” innebar uppgivandet av proletariatets självständiga kamp mot bourgoisin och bortsåg från fascismens klassmässiga förankring hos kapitalisterna. Den ledde till nederlag.
Det är mot denna bakgrund vi måste se trotskisternas avståndstagande från ”folkfronter” och deras kamp för den revolutionära enhetsfronten. Ett nytt exempel på de ödesdigra konsekvenserna av folkfrontstaktiken är Aiditpolitikens katastrofala följder i Indonesien. Här var det just oförmågan att förstå orsakerna till de nederlag som den socialistiska revolutionen lidit på 20- och 30-talen och under efterkrigstiden i Europa, som beredde väg för ett nederlag jämförligt med de tyska arbetarnas inför Hitler. Hur kunde det indonesiska kommunistpartiet (PKI), det största i den kapitalistiska världen med 3 miljoner medlemmar och över 10 miljoner sympatisörer, likvideras så snabbt av en numeriskt svag motståndare? De indonesiska arbetarna och militanterna har dött förgäves om vi inte drar lärdom av detta nederlag. Bakom PKI:s agerande eller brist på agerande ligger felaktiga uppfattningar om villkoren för den koloniala revolutionen och om statens natur i de koloniala länderna. Tillsammans med folkfrontteorin ledde detta PKI att acceptera Sukarnos delvisa ogiltigförklarande av demokratiska rättigheter – ledde till att de anslöt sig till NASAKOM (en nationell front bestående av Sukarnos nationalister, reaktionära muslimgrupper samt PKI) – till att de gick i regeringskoalition med den ultrareaktionära arméledningen. Det ledde till försvar av denna folkfront och inte till propaganda för en arbetar- och bonderegering. Denna politik stöddes av både Sovjet och Peking. Den 2 september 1963 yttrade den förblindade Aidit i ett tal inför Kinesiska kommunistpartiets centralkommittés högskola i Peking: ”Sedan nästan tio år tillbaka samarbetar vi med den indonesiska bourgoisin, och under denna period har revolutionens styrkor snarare ökat än minskat”. Två år senare slaktade bourgisin de ideologiskt och politiskt avväpnade kommunisterna.
Vi tror inte, och fakta talar inte för, att de kämpande vietnamesiska revolutionärerna tänker göra samma misstag. Vi anser det orimligt att hävda att FNL enar alla samhällsklasser i kampen mot USA-imperialismen. Vi vet att FNL genomför revolutionära jordreformer i de befriade områdena. Detta sker inte i klassamarbete med storgodsägarna. Vi tror inte att man kan urskilja en framväxande bourgeoisi i de befriade områdena. Däremot vet vi att Saigonjuntans quislingar har sina rötter i den ruttna överklassen. FNL kan alltså inte ena och enar inte heller hela befolkningen oavsett samhällsklass mot USA-imperialismen. Vi hävdar att FNL är i färd med att genomföra en social, politisk och ekonomisk revolution, som kommer att föra hela Vietnam ut ur den kapitalistiska världsmarknaden och inleda omvandlingen av hela Vietnam i socialistisk riktning så som skett i norra Vietnam. Det är inte en ordlek att Sydvietnams provisoriska regering kallar sig revolutionär!
Fråga:
”2. Vilken är din inställning till den vietnamesiska befrielsekampens anti-imperialistiska karaktär. I resolutionen om Latinamerika från världskongressen förkastas i Latinamerika teorin om en anti-imperialistisk revolution och det hävdas att befrielsekampen i LA måste vara anti-kapitalistisk.”
Svar: Denna fråga tycks förutsätta att strikt skillnad kan upprätthållas mellan den anti-kapitalistiska och den anti-imperialistiska karaktären i den världsrevolutionära processen. Kampen i Vietnam liksom kampen i Latinamerika måste ses utifrån det leninistiska perspektivet av imperialismen som kapitalismens högsta stadium. För att klargöra vår uppfattning på denna punkt citerar vi ett avsnitt ur 9:e Världskongressens resolution om Latinamerika, sid. 34:
”11) Den latinamerikanska revolutionens fundamentala dynamik är den permanenta revolutionens dynamik, i den betydelsen att revolutionen utan övergångsstadier eller gränslinjer utvecklas till en socialistisk revolution. Detta betyder inte att revolutionen inte skulle kunna börja som en demokratisk anti-imperialistisk revolution vad beträffar dess målsättning och de deltagande massornas medvetenhet.”
Att tro att bourgeoisin i de latinamerikanska länderna kan spela en oberoende progressiv eller revolutionär roll är att acceptera ett av folkfrontstaktikens många misstag och gå ner sig i en opportunism som leder de revolutionära massorna fel. Kampen måste ledas av ett parti som medvetet utnyttjar den borgerligt-nationella revolutionens övergång i den socialistiska, dvs. den permanenta revolutionens dynamik. Allt tyder på att de vietnamesiska kamraterna håller på att lösa denna uppgift. Vi citerar ur Vietnamese studies nr 21, utgiven i DRV 1969, sid. 153-154:
”För att leda den nationella kampen till seger är det nödvändigt att parallellt med denna genomföra en genomgripande oavbruten (vår kursivering) revolution. Under det att man för vidare traditionen måste man bryta upp de gamla strukturerna, ge land åt bönderna, avväpna de gamla myndigheterna och ideologierna, inspirera nya idéer, mobilisera all energi.
Bönderna har i arbetarklassen och dess parti funnit både en allierad och en vägvisare och har för första gången kunnat ställa sin ofantliga styrka i tjänst hos framtidens sak. Under det att den har trätt fram på den historiska scenen för att försvara sina egna intressen har arbetarklassen övertagit den ledande rollen i den nationella kampen.
Utan ett marxist-leninistiskt partis ledarskap skulle det i Vietnam inte ha funnits en folkarmé, inte en nationell front, inte en riktig nationell och internationell politik. Den nationella rörelsen skulle skoningslöst ha krossats av japanerna, fransmännen och sedan amerikanarna. Det är inte en tillfällighet att Ho Chi Minh, den förste vietnamesiske marxisten, i allas ögon framstår som den mest beslutsamma och ihärdiga patrioten. Några kanske vill kontrastera Ho Chi Minhs patriotism mot hans marxism. Det betyder endast att de inte förstår någondera av dessa begrepp.
Nationell kamp leder till social revolution som kröner den och ger den dess verkliga innebörd; den nationella befrielsen måste åtföljas av proletariatets befrielse, annars voro den rent formell. Ä andra sidan så kan inte social revolution åstadkommas utan att allt, även dolt, beroende av imperialismen kastas av. Landets feodala och reaktionära styrkor kan få styrka endast genom sina förbindelser med imperialism, i första hand amerikansk imperialism.
Uppbygget av socialismen i Nordvietnam ger den nationella och demokratiska kampen, som segerrikt förs av den sydvietnamesiska befolkningen mot den amerikanska imperialismen, dess fulla historiska betydelse. Å andra sidan ger sydvietnamesernas segerrika kamp effektivt skydd åt de revolutionära landvinningarna i norr.
Trots en ojämn social utveckling, som är huvudsakligen orsakad av den brutala imperialistiska interventionen och som resulterat i olika strukturer i norr och söder, har enigheten hos det vietnamesiska folket, den vietnamesiska nationen, aldrig uttryckts på ett så verkligt och kraftfullt sätt som i den mycket hårda gemensamma kampen mot den amerikanska aggressionen.”
Jämför detta citat med det ovan återgivna ur resolutionen om Latinamerika! Sambandet mellan den nationellt-demokratiska kampen och kampen för socialism betonas i båda texterna. Befrielsen från imperialistisk aggression kan börja som en nationell demokratisk kamp (eller en agrarrevolution), vilket antyds i FNL:s program, men för att utmynna i reell demokrati måste den nationella kampen gå över i kamp för den socialistiska revolutionen, så som skett i Nordvietnam och i den konkreta utformningen av politiken i de befriade områdena i Sydvietnam.
För att konkretisera den nationellt demokratiska revolutionens antikapitalistiska aspekt låt oss betrakta situationen under Diemregimen, då 2,5 % av jordägarna innehade hälften av jorden medan 70 % ägde 12,5 %:
”Då Diem kommit till makten i Saigon och som första åtgärd –med hjälp av amerikanska experter – organiserat en stark polismakt, gick han till offensiv mot landsbygden. De forna jordägarna återvände i polisens kölvatten och krävde jorden åter!
Det var en grotesk situation. Denna förfallna överklass som under det långa kriget allierat sig med landets fiender, dök åter upp i byarna för att återta sina privilegier från förr. De krävde betalning på alla sina gamla ockrarlån, och de krävde arrende, inte bara för framtiden utan även retroaktivt för de år de varit borta.” (Vietnambulletinen, Spec. nr 1968).
Mot denna bakgrund utvecklades i form av inbördeskrig arbetarnas och böndernas kamp mot den av den amerikanska imperialismen understödda inhemska feodalismen och kapitalismen. Att se detta inbördeskrig utan att ta hänsyn till dess antikapitalistiska aspekt är att underskatta sydvietnamesernas revolutionära styrka.
Att FNL:s och PRR:s program innehåller nationellt-demokratiska paroller kan inte leda ess till uppfattningen att uteslutande den nationellt-demokratiska revolutionen ensam står på dagordningen. Målet är givetvis socialismen, och förverkligandet av detta mål kräver åtgärder redan i den nuvarande fasen av den revolutionära processen.
Vi kan bara ställa den enkla frågan: Tillåter sydvietnameserna en kapitalistisk uppbyggnad i de befriade områdena eller försöker man lägga grunden för uppbygget av socialism?
”Bönderna ser sin framtid i morgondagens Vietnam där ingen lever på andras arbete utan alla kan leva av sitt eget” (PRR ett år – flygblad från DFFG).
Viet Minh ställde likartade nationellt-demokratiska paroller mot den franska imperialismen. Men kan någon påstå att Nordvietnam inte är i färd med att bygga socialismen?
SEGER ÅT DEN VIETNAMESISKA REVOLUTIONEN!
Fråga:
”3. Inställningen till befrielsekampen i Sydostasien mot bakgrund av det som hävdas i 9:e världskongressens resolution om världsrevolutionens uppsving: ”Hittills har den vietnamesiska revolutionens utbredning i Sydöstasien inte varit ett spontant massfenomen. Den har främst varit ett resultat av nord- och sydvietnamesiska styrkors aktivitet (framför allt i Laos) och av det kinesiska kommunistpartiets dominerande inflytande över de sydöstasiatiska kommunistpartierna”. Är befrielsekampen i Laos, Kambodja och Thailand ett resultat av nord- och sydvietnamesiska styrkors aktivitet?
Svar: För det första är det fråga om en felcitering. I resolutionen står ”revolutionära styrkors aktivitet”. Utelämnandet av ordet ”revolutionära” förvränger innebörden genom att dölja den positiva värderingen av dessa styrkors aktivitet.
För det andra kan givetvis inte en lösryckt mening ge någon uppfattning om innehållet i en längre analyserande resolution. Kampen i Laos, Thailand och Kambodja kan självklart ej ses som enbart ett resultat av nord- och sydvietnamesiska styrkors aktivitet. Men kan någon påstå att dessa revolutionära styrkor inte ger hjälp åt kampen i övriga Indokina? Låt oss sätta in citatet i dess sammanhang så vi kan få en uppfattning om vad resolutionen utsäger. Vi citerar en mindre del av resolutionen: (Fjärde Internationalen, nr 2, sid. 17.)
”Den vietnamesiska revolutionens segerrika motstånd har skapat gynnsamma betingelser för en utbredning av revolutionen i Sydöstasien till de viktigaste omkringliggande länderna: Laos, Thailand, Burma och Indonesien. T. o. m. i Malaysia, det relativt sett mest stabila landet inom denna zon, har masskampen åter börjat, samtidigt som det på Filippinerna förekommer kraftigare oppositionell aktivitet i städerna i samband med återupptagna gerillastrider.
Hittills har den vietnamesiska revolutionens utbredning i Sydöstasien inte varit ett spontant massfenomen. Den har främst varit ett resultat av nord- och sydvietnamesiska revolutionära styrkors aktivitet (framför allt i Laos) och av det kinesiska kommunistpartiets dominerande inflytande över de sydöstasiatiska kommunistpartierna.
Efter Aiditpolitikens katastrof i Indonesien och i samband med ”kulturrevolutionen” gjorde den maoistiska ledningen en taktisk vänstergir i sin attityd till Asiens ”nationella bourgeoisie”. Nästan överallt förordar den igångsättande av väpnade strider under kommunistisk ledning, i enlighet med modellen för en gerillakrigföring som transformeras i ett folkkrig. Ett anmärkningsvärt undantag är Pakistan, där de maoistinfluerade kommunistkrafterna har letts till att fortsätta en moderat vänta-och-se-politik gentemot den härskande regimen, som Peking av diplomatiska skäl vill behandla hänsynsfullt men som i alla fall skakas av en allt häftigare kris.”
Som vi ser påpekas att vietnamesernas heroiska kamp har skärpt den revolutionära kampen i hela Indokina och även i Malaysia. Påståendet att den revolutionära kampen i andra sydostasiatiska länder ännu inte har haft karaktären av ett spontant massfenomen innebär givetvis inte en underskattning av de potentiella och existerande revolutionära styrkorna i dessa länder (t. ex. i Laos. Se appellen av den 9 mars där den revolutionära kampen i detta land uppmärksammas, Fjärde Internationalen, nr 3).
I samband med och efter den amerikanska invasionen i Kambodja och Laos kan vi nu iakttaga en massmobilisering i dessa länder och en vidgning av det revolutionära perspektivet för Indokina. Revolutionens seger i dessa länder är givetvis fortfarande avhängig av upprättandet av revolutionära marxistiska partier och kan aldrig vara ett resultat av spontana massfenomen.
Fråga:
”4. Inställningen till teorin om att ”skapa ett, två, tre, flera Vietnam”.
Svar: I medvetenhet om den revolutionära processens världsomspännande karaktär och nödvändigheten av att besegra imperialismen genom samordnade angrepp från flera håll stöder vi denna paroll. I medvetenhet om det vietnamesiska folkets exempellösa heroism och offer bekräftar vi alla revolutionärers plikt att tillvarata alla möjligheter till revolutionär kamp, att öppna nya fronter där det är möjligt och att bringa broderlig hjälp till alla fronter som öppnats. Utvecklingen i Indokina och Västasien berättigar oss att tala om ”två, tre, flera Vietnam”.
Fråga:
”5. Inställningen till DFFG:s program och stadgar speciellt DFFG:s enhetsfronts linje.”
Svar: Som framgått tidigare har vi inga principiella invändningar mot enhetsfronter. Vi är samtidigt helt ense med DFFG om att enhetsfronten inte får tolkas mekaniskt.
Vi vill dock fästa uppmärksamhet vid att kamrater tillhörande RM i Uppsala som genomgått DFFG:s grundcirklar har förvägrats medlemskap. FNL-gruppens styrelse sade sig först vilja studera trotskismen.
Det är givetvis bra om styrelsen studerar trotskismen. Det är nödvändigt om man vill avslöja stalinismens lögner och historieförfalskningar och uppnå kunskap om marxism-leninismen. Men vi frågar oss om styrelsen även studerar socialdemokratin före inval av socialdemokrater, folkpartiet före inval av folkpartister o.s.v. eller om man endast söker upprätthålla en spärr åt vänster.
Vi har även i ett nummer av Föreningsmeddelande för Uppsala FNL-grupp utsatts för ett ”angrepp” som består av en serie vettlösa utfall mot trotskismen. Om dessa angrepp bestyrks på något som helst sätt är vi beredda att gå i debatt. Det är dock ogörligt att svara på invektiv. De visar endast oförmågan till analys och polemik hos den som yttrar dem. Vi tror inte att de gamla stalinistiska lögnerna om trotskismen kan tjäna DFFG:s eller FNL:s sak. Vi tillbakavisar dessa lögner och vill gärna att de utges med rätt ursprungsbeteckning, inte i DFFG:s namn.
De många hängivna aktivisterna i DFFG tror vi har viktigare saker att syssla med än att dras in i en stalinistisk hets mot RM. Vi tror inte heller att de finner sig i att kamrater från en revolutionär marxistisk organisation vägras tillträde till DFFG på sådana grunder.
Det kan inte vara obekant att de ledande krafterna i solidaritetsarbetet för Vietnam i t. ex. England, Frankrike och USA är broderorganisationer till RM. I vems intresse kan det ligga att hålla den revolutionära marxismen utanför FNL-rörelsen? I vems intresse kan det ligga att hindra en fördjupad debatt om den vietnamesiska revolutionen? FNL-aktivisterna kommer att finna svaret.