Ur Fjärde Internationalen nr 3 (1/1970)
Fem år har förflutit sedan USA-imperialismen kraftigt eskalerade sin militära intervention i Vietnam för att rädda sin vacklande marionettregim i Saigon från den revolutionära våg som höll på att uppsluka den. Målet för Washingtons aggression var och förblir att krossa den nationella befrielsekampen i Syd-Vietnam och i hela Sydöstasien för att därmed säkra ett fäste åt världsimperialismen, att försvaga den nordvietnamesiska arbetarstaten för att om möjligt förbereda ett omintetgörande av revolutionen även där, att hämma och hota den kinesiska revolutionen, att ”statuera ett exempel” för att överallt demoralisera revolutionens styrkor. Kriget är en integrerande del av imperialismens allomfattande kontrarevolutionära satsning på att hålla världsrevolutionen tillbaka och om möjligt vända den i sin motsats.
Men imperialismen tog inte det vietnamesiska folkets motståndskraft i beräkning, en motståndskraft som under fruktansvärda offer och heroiska ansträngningar hindrat världens mäktigaste krigsmaskineri från att segra. Avslöjandena kring Song-My-massakern blottade bara en bråkdel av fasorna i det krig som Washington släppt lös mot vietnameserna. Bara de rika och de korrumperade stöder imperialisterna och stöds av dem. Detta innebär att kriget med nödvändighet riktar sig mot den stora majoriteten vietnameser – arbetarna, bönderna, de fattiga. Det är ett krig mot ett helt folk, där kvinnor och barn mejas ned med kulsprutor, där gamla män kastas ned i brunnar och efter dem granater – för att inte nämna den systematiska bombningens ständiga mekaniserade terror, den brutala förflyttningen av hundratusentals människor, massförstörelsen av sädesfält och skogar i sådan utsträckning att vetenskapsmän spekulerar över huruvida själva ekologin i Vietnam skadats för lång tid framåt. Det vietnamesiska folkets motstånd kan endast kallas heroiskt. Dess kamp har gett upphov till en revolutionär motattack mot imperialismens offensiv i internationell skala, den har gett inspiration åt en ny revolutionär ungdom över hela världen och – viktigast av allt – åt en massiv antikrigsrörelse i själva USA.
Den motståndskraft som vietnameserna visat har, tillsammans med den växande antikrigsrörelsen i USA, tvingat Washington till en taktisk vändning. Johnson abdikerade, bombningen av Nord-Vietnam stoppades, Parisförhandlingarna inleddes, symboliska hemtransporter av USA-styrkor arrangerades. Nixon antydde att han hade en ”plan” för krigets avslutande. Allt detta var ämnat att invagga antikrigsstyrkor i USA och i världen i förhoppningen att kriget snart är slut, allt medan Washington använder den därigenom vunna tiden till att fortsätta och t. o. m. eskalera kriget.
De flygplan som förut användes för bombningen av Nord-Vietnam, används nu för den intensifierade bombningen av Syd-Vietnam. Nixon avslöjade att hans ”plan” var krigets ”vietnamisering” – ett semantiskt knep, avsett att dölja den verkliga strategin: att förlänga kriget. Washington hoppas att detta omsider skall tvinga vietnameserna att acceptera en ”uppgörelse” av typ Korea. Och långt ifrån att ha påbörjat utrymningen har USA-imperialismen i stället vidgat krigets internationella omfattning, först till Thailand och Laos och troligtvis snart även till Kambodja.
Bombningen av Laos, som nu medges vara mycket mer omfattande än en bombning av förbindelseled, har nu nått en intensitet av 20 000 uppstigningar per månad – samma intensitet som den tidigare bombningen av Nord-Vietnam. USA har utbildat en ”lojal” armé i Laos under ledning av general Vang Pao, vilken i början av året med våld evakuerade större delen av de 150 000 civila som bor på krukslätten. När revolutionära styrkor den 21 februari krossade dessa marionettrupper och fördrev dem från slätten, satte USA in Strategic Air Commands alla 75 B 52:or i ett fruktlöst försök att bistå Vang Paos styrkor.
Den amerikanska antikrigsrörelsen har ställt sig i spetsen för ansträngningarna att avslöja Nixons falska fredsmanövrar och att åter mobilisera massorna i aktioner mot kriget. Den 15 oktober förra året hölls demonstrationer i varje större stad och i många mindre städer över hela USA. Och den militanta demonstrationen 15 november, med 800 000 deltagare i Washington och 250 000 i San Fransisco, var den största i hela USA:s historia. Student Mobilization Committee to End the War in Vietnam (SMC) och andra antikrigsgrupper har i USA manat till nya aktioner 15-18 april.
IV Internationalen appellerar till den revolutionära arbetarklassen och till alla unga aktivister att inte låta sig vilseledas av imperialisternas dimridåer, att förstå att den kontrarevolutionära aggressionen fortsätter och att Vietnamkriget förblir en nyckelpunkt i den internationella klasskampen. IV Internationalen appellerar till alla arbetarorganisationer, till studenterna och ungdomen, till alla som stödjer det vietnamesiska folkets självbestämmanderätt, till alla som kämpar för den vietnamesiska revolutionens seger att demonstrera sin solidaritet med det vietnamesiska folket och med antikrigsrörelsen i USA genom samfälld kamp under denna vår.
IV Internationalens Centralsekretariat
9 mars 1970